Sedan den borgerliga alliansen tog över regeringsmakten har den normalt så gapiga och aggressiva radikalfeminismen i Sverige varit beskedlig och tyst och i det närmaste försvunnit från våra riksmedier. Frågan är vad det beror på - har radikalfeminismen drabbats av ett tillfälligt nederlag eller har den tvärtom redan segrat?
Egentligen kom backlashen för den svenska feminismen långt innan alliansen kom till regeringsbordet. Det började väl någonstans kring ROKS-ordförandens ökända uttalande om att män är djur. Feminismen som sådan var på frammarsch, politiker kände sig tvingade att "komma ut" som feminister i mer eller mindre krystade varianter. Allt som behövdes för att ge radikalfeminismen en rejäl tillbakagång var emellertid att dra ned byxorna på dess mest hårdföra aktivister i TV. Sedan dess tycks den högljudda svenska radikalfeminismen har gått i ide, kanske i väntan på att viljan att granska och syna den ska minska.
Själva begreppet feminism har blivit känsligare att förknippas med (vilket fått följden att många som kallar sig feminister blivit noga med att definiera just "sin" feminism för att inte buntas ihop med andra knäppskallar). De finns förstås där fortfarande. Gudrun Schyman. Tiina Rosenberg. Josefine Brink. Katrine Kielos. Ja, till och med Anders Borg är ju en fullfjädrad feminist i dag, det slutgiltiga beviset för att det faktiskt har slagit runt för honom. Men radikalfeminismens företrädare är inte alls lika närvarande i debatten. Det får mig att undra om idéerna kanske redan slagit igenom i så pass hög grad att den högljudda debatten inte längre behövs. Sexualbrottslagstiftningen har förändrats. Sexköpslagen kommer sannolikt att skärpas, trots att partierna som ligger bakom den sitter i opposition, och egentligen är det bara kvoteringsverktyget som den nuvarande regeringen bestämt vägrar att röra.
Det har i någon mån funnits en trygghet i att ha kristdemokraterna i regeringen, det är nämligen det enda parti man kan vänta sig viss antifeministisk politik från. Partiet kan i teorin fungera som bromskloss när galenpannor inom exempelvis folkpartiet försöker vara lika radikalfeministiska som vänsterpartistiska företrädare. Men i praktiken har vi sett att partiet snarast skjuter på i vissa frågor. Inte utifrån en feministisk grundanalys, men effekten blir densamma: Sexofobiska radikalfeminister bildar ohelig allians med händerna-på-täcket-moralister för the greater good.
I resten av alliansen finns heller ingen tröst att söka. Vi har en moderat justitieminister som uttryckligen förklarar att hon ger blanka fan i vad sexsäljarna i det här landet tycker om sexköpslagen och hur de påverkas av den. Moderaterna bygger vidare på den radikalfeministiska politiken på området. Att ingen protesterar (den gode Göran Lindblad har i alla fall försökt och föga förvånande fått en massa skit för det) och att debatten uteblir är oroväckande. Det finns säkert många inom både kristdemokraterna och moderaterna som inte är överförtjusta över feministiseringen av politiken. Men de håller i sådana fall tyst. Det öppnar upp för ännu fler feministiska beslut inom alliansen i framtiden.
torsdag 31 juli 2008
onsdag 30 juli 2008
Bjurwaldskt förakt
Jag vet inte riktigt vad Lisa Bjurwald vill få ut av sitt angrepp på hela den svenska bloggosfären. På tre meningar lyckas hon anklaga alla bloggare för att vara korkade analfabeter som dödshotar svenska rikspolitiker. Som om det vore en representativ bild. Med den logiken skulle hela den svenska pressen vara kommunistiska diktaturkramare eftersom det just förekommer sådana artiklar på Aftonbladet Kultur.
Själv menar hon att hon inte alls talar om hela bloggosfären utan bara den "fula" delen. I själva verket visar Bjurwald upp det sedvanliga föraktet för "vanligt folks" åsikter, stärkt i sitt självförtroende av det faktum att hon får sina texter publicerade i DN. Det gör inte hennes texter bättre på något sätt. Svensk dags-, kvälls- och gratispress är fullproppad med krönikörer och skribenter som om de vore bloggare skulle tillhöra den "särskrivande specialklass" som Bjurwald pratar om.
Jag tänker inte ge mig in i diskussionen om Blondinbella, främst därför att jag inte anser att hon förtjänar ett ögonblicks mer uppmärksamhet. Men visst kan även jag tycka att man är mer än lovligt mediekåt om man skriker ut om ett sexuellt övergrepp på detta sätt.
Själv menar hon att hon inte alls talar om hela bloggosfären utan bara den "fula" delen. I själva verket visar Bjurwald upp det sedvanliga föraktet för "vanligt folks" åsikter, stärkt i sitt självförtroende av det faktum att hon får sina texter publicerade i DN. Det gör inte hennes texter bättre på något sätt. Svensk dags-, kvälls- och gratispress är fullproppad med krönikörer och skribenter som om de vore bloggare skulle tillhöra den "särskrivande specialklass" som Bjurwald pratar om.
Jag tänker inte ge mig in i diskussionen om Blondinbella, främst därför att jag inte anser att hon förtjänar ett ögonblicks mer uppmärksamhet. Men visst kan även jag tycka att man är mer än lovligt mediekåt om man skriker ut om ett sexuellt övergrepp på detta sätt.
tisdag 29 juli 2008
Bush: Wall Street got drunk
President Bush på skämthumör är alltid underhållande. Här har svenska politiker lite att lära.
måndag 28 juli 2008
"Jag kan inte dö nu, vi ska ju ha parmiddag i morrn"
FRA har anmält Hax till JK (se anmälan här) för yttrandefrihetsbrott och enligt uppgifter som kommit Hax till handa ska polisen ta honom direkt på Arlanda när han landar i kväll. Svensk polis säger att de inte har hört något om ett sådant ingripande, men det är nog med lite darriga ben som Hax kliver av planet om någon timme. Man vet ju aldrig.
Mitt i allt detta kom jag plötsligt att tänka på en av huvudpersonen Franks (Felix Herngrens) märkliga tankar i filmen Vuxna människor: "Jag kan inte dö nu, vi ska ju ha parmiddag i morgon." Hax kan inte bli arresterad. Vi ska ju faktiskt käka middag på onsdag!
Gissa om det kommer att bli liv i luckan om denna Haxjakt resulterar i ett gripande. En redan uppretad bloggosfär kommer åter att enas och åter igen att gå ut på gator och torg. Börja med att överföra den symboliska summan på 103 kronor (en krona för varje namn som fanns på listan över avlyssnade svenskar) till Hax Paypalkonto.
Jag undrar om FRA tänkte igenom situationen innan de gjorde sin anmälan. Det verkar inte riktigt så, JK vill nämligen inte kännas vid den och menar att en anmälan till dem endast är relevant om bloggen är grundlagsskyddad. Total förvirring, alltså.
Andra som bloggar: Mina Moderata Karameller, Johan Ingerö, Lake, Pophöger
Mitt i allt detta kom jag plötsligt att tänka på en av huvudpersonen Franks (Felix Herngrens) märkliga tankar i filmen Vuxna människor: "Jag kan inte dö nu, vi ska ju ha parmiddag i morgon." Hax kan inte bli arresterad. Vi ska ju faktiskt käka middag på onsdag!
Gissa om det kommer att bli liv i luckan om denna Haxjakt resulterar i ett gripande. En redan uppretad bloggosfär kommer åter att enas och åter igen att gå ut på gator och torg. Börja med att överföra den symboliska summan på 103 kronor (en krona för varje namn som fanns på listan över avlyssnade svenskar) till Hax Paypalkonto.
Jag undrar om FRA tänkte igenom situationen innan de gjorde sin anmälan. Det verkar inte riktigt så, JK vill nämligen inte kännas vid den och menar att en anmälan till dem endast är relevant om bloggen är grundlagsskyddad. Total förvirring, alltså.
Andra som bloggar: Mina Moderata Karameller, Johan Ingerö, Lake, Pophöger
FRA JK-anmäler Hax
FRA har anmält Frihetsfrontens ordförande tillika bloggaren Henrik Alexandersson till JK för yttrandefrihetsbrott enligt 2:2 sekretesslagen. I 2:2 anges att sekretess gäller för uppgift "om det kan antas att det skadar landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet om uppgiften röjs."
Det känns lite... tunt. Men det är väl bara att gratulera. FRA har skapat uppmärksamhet igen och sannolikt skaffat sig ytterligare några fiender.
HAX.
Ingvar Åkesson är kinkig.
Det känns lite... tunt. Men det är väl bara att gratulera. FRA har skapat uppmärksamhet igen och sannolikt skaffat sig ytterligare några fiender.
HAX.
Ingvar Åkesson är kinkig.Kina, OS och den lilla människan
Bojkotta eller inte bojkotta? Niklas Ekdal tar i söndagens DN upp problematiken kring västvärldens syn på Kina och de olympiska spelen där.
Ett av de vanligaste argumenten mot OS i Beijing är att spelen kommer att bli en propagandaseger för kommunistpartiet och därmed för förtryckarregimen. Lyckad propaganda förutsätter emellertid att någon blir blåst, att någon köper propagandan. Nazisternas propagandageni Joseph Goebbels menade visserligen att propaganda måste vara så slug och subtil att den som tror på den inte vet att han har blivit lurad att tro på den, men fullt så subtil är faktiskt inte kommunstregimen i Kina. Vi känner alla till regimens brott.
Vem är det som ska besegras med propagandan? Inte den vanlige kinesen - alla som bor i Kina känner naturligtvis till alla problem, all korruption, alla brott mot de mänskliga rättigheterna. Och knappast heller vi i väst - det är väl ingen annan än Jan Myrdal som förnekar de brott som den kinesiska regimen gjort och fortsätter att göra sig skyldig till. Att vara där och bevaka, att sätta press på regimen och få den att visa sitt rätta ansikte kan inte vara annat än positivt. Isolation och bojkotter är värdelösa verktyg om man vill påverka på allvar.
En konsekvens av OS-förberedelserna har varit tvångsomflyttningen av människor. OS-området i stadens norra delar är stort och kräver därmed utrymme som upptas av andra. Kineser som råkar bo i närheten av de nybyggda OS-arenorna har dessutom fått sina hyror chockhöjda, ibland så mycket att de omöjligt kan bo kvar. Allt detta är typiska exempel på den lilla människans försvarslöshet, men vi måste påminna oss om att omflyttningar av människor i Beijing har pågått mycket längre än OS-förberedelserna. Staden är i ständig förvandling och oundvikligen kommer vissa att drabbas av utvecklingen.
Ekdal kritiserar Kinas utrikespolitik. De har försvarat både Burmas och Sudans rätt att "styra över sina inre angelägenheter", som det brukar kallas. Här skiljer sig emellertid den framväxande kinesiska stormakten inte från exempelvis Ryssland eller USA. Både dessa jätteländer lierar sig med skurkregimer för att sedan kritisera andra. Vi måste ha detta i åtanke när vi kritiserar Kina.
Niklas Ekdal har helt rätt i en sak: OS 2008 är en fest som folket förtjänar, men inte regimen. Låt oss göra det till en fest för folket.
Kinesisk skönhet.
Ett av de vanligaste argumenten mot OS i Beijing är att spelen kommer att bli en propagandaseger för kommunistpartiet och därmed för förtryckarregimen. Lyckad propaganda förutsätter emellertid att någon blir blåst, att någon köper propagandan. Nazisternas propagandageni Joseph Goebbels menade visserligen att propaganda måste vara så slug och subtil att den som tror på den inte vet att han har blivit lurad att tro på den, men fullt så subtil är faktiskt inte kommunstregimen i Kina. Vi känner alla till regimens brott.
Vem är det som ska besegras med propagandan? Inte den vanlige kinesen - alla som bor i Kina känner naturligtvis till alla problem, all korruption, alla brott mot de mänskliga rättigheterna. Och knappast heller vi i väst - det är väl ingen annan än Jan Myrdal som förnekar de brott som den kinesiska regimen gjort och fortsätter att göra sig skyldig till. Att vara där och bevaka, att sätta press på regimen och få den att visa sitt rätta ansikte kan inte vara annat än positivt. Isolation och bojkotter är värdelösa verktyg om man vill påverka på allvar.
En konsekvens av OS-förberedelserna har varit tvångsomflyttningen av människor. OS-området i stadens norra delar är stort och kräver därmed utrymme som upptas av andra. Kineser som råkar bo i närheten av de nybyggda OS-arenorna har dessutom fått sina hyror chockhöjda, ibland så mycket att de omöjligt kan bo kvar. Allt detta är typiska exempel på den lilla människans försvarslöshet, men vi måste påminna oss om att omflyttningar av människor i Beijing har pågått mycket längre än OS-förberedelserna. Staden är i ständig förvandling och oundvikligen kommer vissa att drabbas av utvecklingen.
Ekdal kritiserar Kinas utrikespolitik. De har försvarat både Burmas och Sudans rätt att "styra över sina inre angelägenheter", som det brukar kallas. Här skiljer sig emellertid den framväxande kinesiska stormakten inte från exempelvis Ryssland eller USA. Både dessa jätteländer lierar sig med skurkregimer för att sedan kritisera andra. Vi måste ha detta i åtanke när vi kritiserar Kina.
Niklas Ekdal har helt rätt i en sak: OS 2008 är en fest som folket förtjänar, men inte regimen. Låt oss göra det till en fest för folket.
Kinesisk skönhet.Tolgfors på argumentåtervinning
Sten Tolgfors gör ett nytt försök att övertyga FRA-kritikerna om att ingen vanlig svensk medborgare kommer att fastna i deras nät. Det är förbluffande att försvarsministern gör detta utan att reflektera över den information som läckte ut härom veckan där det framgår att just vanliga människor spanats på av myndigheten.
Tolgfors skriver exakt samma sak i dag på Brännpunkt som han skrivit och sagt tidigare. Han och generaldirektören Åkesson avlöser varandra i att skriva i stort sett identiska debattartiklar. I och med detta ignorerar de att debatten faktiskt tagit steg framåt sedan den 18 juni. Vi har fått bevis på att FRA visst spanat på vanliga svenska medborgare (och en av dem har anmält händelsen till JK).
Att inte låtsas om detta kommer inte att göra Tolgfors mer övertygande. Det är en sak att påstå att FRA inte får spana på vanligt folk. Att lagen skulle förbjuda dem att göra det kan säkert få somliga att tro att det aldrig kommer att se. Men att hävda att FRA inte kan spana på vanligt folk eftersom sökverktygen på ett förtrollande sätt sorterar bort allt oväsentligt är att ljuga svenska folket rakt upp i ansiktet.
Det är rent löjeväckande att se Tolgfors skriva att den trafik som inte omfattas av sökbegreppen passerar förbi obehandlad och inte kan lagras när vi nyligen fått se utdrag av så kallad överskottsinformation (som uppenbarligen lagrats) som visar på motsatsen!
Denna debattartikel av Tolgfors ser ut att vara skriven för länge sedan eftersom den fullkomligt struntar i att bemöta de fakta som uppkommit om FRA:s verksamhet den senaste tiden. Uppenbarligen tror försvarsministern att det räcker att upprepa sig för att lugna kritikerna. Därmed gör han regeringen en björntjänst för detta börjar likna en viss ökänd presskonferens med Bosse Ringholm. Slutsatsen kan bara bli en: regeringen har tömt förrådet på argument och börjat återanvända dem.
Tolgfors skriver exakt samma sak i dag på Brännpunkt som han skrivit och sagt tidigare. Han och generaldirektören Åkesson avlöser varandra i att skriva i stort sett identiska debattartiklar. I och med detta ignorerar de att debatten faktiskt tagit steg framåt sedan den 18 juni. Vi har fått bevis på att FRA visst spanat på vanliga svenska medborgare (och en av dem har anmält händelsen till JK).
Att inte låtsas om detta kommer inte att göra Tolgfors mer övertygande. Det är en sak att påstå att FRA inte får spana på vanligt folk. Att lagen skulle förbjuda dem att göra det kan säkert få somliga att tro att det aldrig kommer att se. Men att hävda att FRA inte kan spana på vanligt folk eftersom sökverktygen på ett förtrollande sätt sorterar bort allt oväsentligt är att ljuga svenska folket rakt upp i ansiktet.
Det är rent löjeväckande att se Tolgfors skriva att den trafik som inte omfattas av sökbegreppen passerar förbi obehandlad och inte kan lagras när vi nyligen fått se utdrag av så kallad överskottsinformation (som uppenbarligen lagrats) som visar på motsatsen!
Denna debattartikel av Tolgfors ser ut att vara skriven för länge sedan eftersom den fullkomligt struntar i att bemöta de fakta som uppkommit om FRA:s verksamhet den senaste tiden. Uppenbarligen tror försvarsministern att det räcker att upprepa sig för att lugna kritikerna. Därmed gör han regeringen en björntjänst för detta börjar likna en viss ökänd presskonferens med Bosse Ringholm. Slutsatsen kan bara bli en: regeringen har tömt förrådet på argument och börjat återanvända dem.
söndag 27 juli 2008
Det är politiken som behöver ändras
DN föreslår att Fredrik Reinfeldt ska "toppa laget" för att återta initiativet i politiken och vända opinionen. Tanken kan vara lockande, nya ansikten är alltid trevliga att se. Men sanningen att säga är de namn som DN framför inte direkt pulshöjande.
Svenskt Näringslivs Signhild Arnegård Hansen som näringsminister. Just den Signhild som kritiserat regeringens företagarpolitik och gör det i dag igen på Brännpunkt. Hon skulle förlora all trovärdighet som företagarnas företrädare om hon gick in i den regering som Sveriges företagare är så kritiska mot. Och möjligheten att på allvar påverka politiken så mycket att företagaropinionen blidkas, torde vara liten.
Henrik Landerholm som försvarsminister. Sten Tolgfors är en sopa, men han är en lojal sopa. Efter debaclet med Odenberg ville Reinfeldt ha en lojal person som inte hade några lik i garderoben och som skulle följa regeringens socialdemokratiska nedmonteringslinje i försvarsfrågorna utan att protestera. Tolgfors har gjort det han förväntas göra och Det är politikenblir säkert kvar.
Percy Barnevik som infrastrukturminister. Barnevik är framgångsrik i bland annat biståndsorganisationen Hand in Hand och lär ha föga intresse av ett undanskymt ministerjobb i Sverige. Infrastrukturminister, vad fan är det för reträttpost för honom? Jag skulle tro att inte ens var femte svensk, kanske inte ens var tionde, kan säga vem som är infrastrukturminister i den sittande regeringen. Att ersätta Torstensson med Barnevik skulle möjligen ändra på detta och det stämmer säkert att den gode Percy har visioner. Men det spelar ingen roll vilka visionära infrastruktursatsningar han skulle vilja göra, på kassakistan sitter likafullt Anders Borg och dinglar och han släpper inte någon nära sig. Sveriges infrastruktur är mycket eftersatt och det skulle krävas mångmiljardsatsningar under tio år för att komma ikapp. Men sådant vinner man inga val på.
Jag kan gott tänka mig att Reinfeldt kommer att byta ut en och annan minister i höst, det är inget konstigt i det. Men att som DN tro att det räcker att kasta in namnkunniga personer på ett antal poster (av vilka flera dessutom är direkt undanskymda), är att visa en övertro på vad Göran Persson kallade att "toppa laget". Jag tror dessutom att Reinfeldt har fått viss avsmak för käcka utnämningar. Han behöver personer han kan lita på, ja-sägare som inte ställer till med bråk utan följer regeringens linje till punkt och pricka. Personer som Barnevik skulle krympa i en sådan position.
Nej, det som regeringen behöver är inte främst nya personer utan en ny frihetlig politisk inriktning. Och en smula ödmjukhet.
Svenskt Näringslivs Signhild Arnegård Hansen som näringsminister. Just den Signhild som kritiserat regeringens företagarpolitik och gör det i dag igen på Brännpunkt. Hon skulle förlora all trovärdighet som företagarnas företrädare om hon gick in i den regering som Sveriges företagare är så kritiska mot. Och möjligheten att på allvar påverka politiken så mycket att företagaropinionen blidkas, torde vara liten.
Henrik Landerholm som försvarsminister. Sten Tolgfors är en sopa, men han är en lojal sopa. Efter debaclet med Odenberg ville Reinfeldt ha en lojal person som inte hade några lik i garderoben och som skulle följa regeringens socialdemokratiska nedmonteringslinje i försvarsfrågorna utan att protestera. Tolgfors har gjort det han förväntas göra och Det är politikenblir säkert kvar.
Percy Barnevik som infrastrukturminister. Barnevik är framgångsrik i bland annat biståndsorganisationen Hand in Hand och lär ha föga intresse av ett undanskymt ministerjobb i Sverige. Infrastrukturminister, vad fan är det för reträttpost för honom? Jag skulle tro att inte ens var femte svensk, kanske inte ens var tionde, kan säga vem som är infrastrukturminister i den sittande regeringen. Att ersätta Torstensson med Barnevik skulle möjligen ändra på detta och det stämmer säkert att den gode Percy har visioner. Men det spelar ingen roll vilka visionära infrastruktursatsningar han skulle vilja göra, på kassakistan sitter likafullt Anders Borg och dinglar och han släpper inte någon nära sig. Sveriges infrastruktur är mycket eftersatt och det skulle krävas mångmiljardsatsningar under tio år för att komma ikapp. Men sådant vinner man inga val på.
Jag kan gott tänka mig att Reinfeldt kommer att byta ut en och annan minister i höst, det är inget konstigt i det. Men att som DN tro att det räcker att kasta in namnkunniga personer på ett antal poster (av vilka flera dessutom är direkt undanskymda), är att visa en övertro på vad Göran Persson kallade att "toppa laget". Jag tror dessutom att Reinfeldt har fått viss avsmak för käcka utnämningar. Han behöver personer han kan lita på, ja-sägare som inte ställer till med bråk utan följer regeringens linje till punkt och pricka. Personer som Barnevik skulle krympa i en sådan position.
Nej, det som regeringen behöver är inte främst nya personer utan en ny frihetlig politisk inriktning. Och en smula ödmjukhet.
lördag 26 juli 2008
Skatter kommer alltid att höjas
Det finns inget så förrädiskt som tillfälliga skatter och avgifter. De tenderar nämligen att permanentas. När det gäller trängselskatten (biltullarna) i Stockholm har vi dessutom fått ytterligare ett argument för varför nya skatter över huvud taget inte bör införas: nu vill var tredje stockholmare nämligen höja den.
Trängselskatten i Stockholm infördes under en kort provperiod och trängseln minskade markant. Jag tyckte mig till och med märka det utanför mitt fönster på en av Stockholms mest trafikerade gator. Sedan kom omröstningen. Folk i innerstan var för, människor som måste pendla utifrån till sina jobb inne i stan var av naturliga skäl mot. Men pendlarna, som till skillnad från många cyklister och billösa personer i innerstan faktiskt berörs direkt av skatten, fick inte vara med och bestämma. Omröstningarna i kranskommunerna räknades inte i slutresultatet. Så det blev ett ja.
Sedan trängselskatten blev permanentad har vi sett en ökning av trafiken igen. Därför vill var tredje stockholmare, säkerligen till många politikers stora förtjusning, höja skatten. Folk har vant sig vid att betala de där 20 kronorna, precis som de hårt prövade bilisterna har vant sig vid att bli skinnade varje gång de tankar bilen. Annat får stryka på foten för bilen måste man ju ha och till jobbet måste man bara ta sig. Vi lär få räkna med högre trängselskatter i framtiden.
Införda skatter, hur små de än är till en början, kommer alltid att höjas. Momsen är väl det mest slående exemplet på det. Ändå går folk på politikernas löften gång på gång. Det är faktiskt lite fascinerande.
Trängselskatten i Stockholm infördes under en kort provperiod och trängseln minskade markant. Jag tyckte mig till och med märka det utanför mitt fönster på en av Stockholms mest trafikerade gator. Sedan kom omröstningen. Folk i innerstan var för, människor som måste pendla utifrån till sina jobb inne i stan var av naturliga skäl mot. Men pendlarna, som till skillnad från många cyklister och billösa personer i innerstan faktiskt berörs direkt av skatten, fick inte vara med och bestämma. Omröstningarna i kranskommunerna räknades inte i slutresultatet. Så det blev ett ja.
Sedan trängselskatten blev permanentad har vi sett en ökning av trafiken igen. Därför vill var tredje stockholmare, säkerligen till många politikers stora förtjusning, höja skatten. Folk har vant sig vid att betala de där 20 kronorna, precis som de hårt prövade bilisterna har vant sig vid att bli skinnade varje gång de tankar bilen. Annat får stryka på foten för bilen måste man ju ha och till jobbet måste man bara ta sig. Vi lär få räkna med högre trängselskatter i framtiden.
Införda skatter, hur små de än är till en början, kommer alltid att höjas. Momsen är väl det mest slående exemplet på det. Ändå går folk på politikernas löften gång på gång. Det är faktiskt lite fascinerande.
fredag 25 juli 2008
Kärlek är alltid kärlek
Jessica Anderson, 16, ska gifta sig med Clive Richards, 50, så snart hon blivit myndig. Hennes familj rasar och anledningen till att Aftonbladet över huvud taget skriver om detta är förstås att läsarna ska reagera likadant. Med avsky och äckel.
Aftonbladet skulle nämligen inte ha det minsta intresse av att skriva att Kalle, 22, gifter sig med Anneli, 27.
Tidningen frågar läsarna hur stor åldersskillnad som är OK i ett förhållande. Alternativen är 5, 10, 15, 20, 30 samt "åldern spelar ingen roll". Män och kvinnor kan svara separat för att se om något av könen är mer tolerant. När drygt 20 000 män har röstat säger de flesta, 35 procent, att 10 år är något slags gräns för dem. 16 procent säger 5 och 15 år medan 25 procent menar att åldern inte spelar någon roll. För kvinnorna är det nästan exakt samma resultat.
Webbundersökningen ger inte utrymme för att utreda om det spelar någon roll för den som röstar om det är kvinnan eller mannen som är äldst i förhållandet (med tanke på "gubbsjuke"-aspekten). Det vore också intressant att se om detta är en generationsfråga och i sådana fall vilken åldersgrupp som är mest tolerant? Det är inte nödvändigtvis säkert att det är den yngsta.
Var fjärde röstande verkar i alla fall inse att kärlek alltid är kärlek, oavsett ålder. Det lär dock dröja innan vi får ett samhälle där Aftonbladet inte skriver om äktenskap över generationsgränserna längre därför att den sociala acceptansen har gjort sådana nyheter ointressanta.
Aftonbladet skulle nämligen inte ha det minsta intresse av att skriva att Kalle, 22, gifter sig med Anneli, 27.
Tidningen frågar läsarna hur stor åldersskillnad som är OK i ett förhållande. Alternativen är 5, 10, 15, 20, 30 samt "åldern spelar ingen roll". Män och kvinnor kan svara separat för att se om något av könen är mer tolerant. När drygt 20 000 män har röstat säger de flesta, 35 procent, att 10 år är något slags gräns för dem. 16 procent säger 5 och 15 år medan 25 procent menar att åldern inte spelar någon roll. För kvinnorna är det nästan exakt samma resultat.
Webbundersökningen ger inte utrymme för att utreda om det spelar någon roll för den som röstar om det är kvinnan eller mannen som är äldst i förhållandet (med tanke på "gubbsjuke"-aspekten). Det vore också intressant att se om detta är en generationsfråga och i sådana fall vilken åldersgrupp som är mest tolerant? Det är inte nödvändigtvis säkert att det är den yngsta.
Var fjärde röstande verkar i alla fall inse att kärlek alltid är kärlek, oavsett ålder. Det lär dock dröja innan vi får ett samhälle där Aftonbladet inte skriver om äktenskap över generationsgränserna längre därför att den sociala acceptansen har gjort sådana nyheter ointressanta.
torsdag 24 juli 2008
Släpp inte in sorgen i rättssalen
Vi har sett det tidigare i uppmärksammade rättegångar och nyligen såg vi det igen: anhöriga som berättar hur fantastiska deras älskade var och hur mycket de föraktar gärningsmannen som står åtalad för att ha bragt dem om livet. Hanne Kjöller har helt rätt när hon skriver att rättssalen inte är en plats för sorgbearbetning.
Visst kan det vara ett bra steg för de efterlevande att få se gärningsmannen i ögonen, kanske få höra ett "förlåt", och själv säga några ord till denne. Men sådant kan skötas vid sidan om, utanför rättssalen. I en rättssal ska det avhandlas bevisning för och emot den åtalade, inte berättas om vilken fantastisk människa den mördade var och vilken avskyvärd person mördaren är. Det är ur en juridisk mening ointressant om de anhöriga tycker illa om den åtalade, om de förlåter honom eller inte. Vi har lyckligtvis inte ett rättssystem där anhöriga besitter makt över vilken dom den åtalade ska få.
Dessutom glöms en sak lätt bort, vilket Kjöller påpekade i Gomorron Sverige i morse: Anders Eklund är faktiskt bara åtalad, inte dömd. Allt pekar på att han är skyldig till de brott han erkänt, men domstolen har faktiskt inte dömt honom ännu. Det gör att de anhöriga har ännu mindre i rättssalen att göra för att hålla sina tal.
Rättsalen är ingen plats för krishantering och sorgbearbetning. Det gör den privata sorgen offentlig och, när kvällspressen får tag i den, också snaskig. Media älskar känslor och vad kan vara bättre än en mamma som försöker hålla tillbaka tårarna när hon talar till sitt barns mördare? Även det faktum att Engla Juncosa Höglunds begravning sändes i svensk statstelevision (och enligt uppgift följdes av över 360 000 tittare!) visar att vi är på väg åt helt fel håll.
Låt oss försöka skilja på anhörigas sorgbearbetning och rättens roll i fortsättningen, tack.
Visst kan det vara ett bra steg för de efterlevande att få se gärningsmannen i ögonen, kanske få höra ett "förlåt", och själv säga några ord till denne. Men sådant kan skötas vid sidan om, utanför rättssalen. I en rättssal ska det avhandlas bevisning för och emot den åtalade, inte berättas om vilken fantastisk människa den mördade var och vilken avskyvärd person mördaren är. Det är ur en juridisk mening ointressant om de anhöriga tycker illa om den åtalade, om de förlåter honom eller inte. Vi har lyckligtvis inte ett rättssystem där anhöriga besitter makt över vilken dom den åtalade ska få.
Dessutom glöms en sak lätt bort, vilket Kjöller påpekade i Gomorron Sverige i morse: Anders Eklund är faktiskt bara åtalad, inte dömd. Allt pekar på att han är skyldig till de brott han erkänt, men domstolen har faktiskt inte dömt honom ännu. Det gör att de anhöriga har ännu mindre i rättssalen att göra för att hålla sina tal.
Rättsalen är ingen plats för krishantering och sorgbearbetning. Det gör den privata sorgen offentlig och, när kvällspressen får tag i den, också snaskig. Media älskar känslor och vad kan vara bättre än en mamma som försöker hålla tillbaka tårarna när hon talar till sitt barns mördare? Även det faktum att Engla Juncosa Höglunds begravning sändes i svensk statstelevision (och enligt uppgift följdes av över 360 000 tittare!) visar att vi är på väg åt helt fel håll.
Låt oss försöka skilja på anhörigas sorgbearbetning och rättens roll i fortsättningen, tack.
onsdag 23 juli 2008
"Vi räddar liv"
"7000 människor är vid liv i London i kväll tack vare information vi fått fram på det här viset."
Orden kommer från Meryl Streep, som spelar CIA-chef i filmen Rendition (Utlämnad), och syftar förstås på USA:s rättsvidriga hantering av misstänkta terrorister. Vi räddar liv, är kontentan. Det är precis vad FRA vill ha sagt nu när myndigheten går till offensiv för att rädda sitt skinn. FRA ska bland annat ha förhindrat ett politiskt mord.
Det känns fortfarande som om båda sidor i FRA-debatten pratar förbi varandra. Hur räddar FRA liv genom att ha tillgång till svenska medborgares Internettrafik? Detta handlar om principfrågor. Börjar du rucka på dem, finns sedan ingen återvändo. Då har du ursäktat fortsatta inskränkningar i den personliga integriteten och det kan bara bli värre. Kom inte och påstå att framtida politiker kommer att vilja öka den personliga integriteten för oss medborgare. Man ska vara förbannat försiktig med att köpa argumentet "vi räddar liv" när motkravet är att vi ska lämna ifrån oss vårt privatliv.
Det är mycket möjligt att FRA har räddat liv genom åren. Många fler liv skulle säkert räddas om polisen fick obegränsade resurser att avlyssna hela den svenska befolkningen, både på Internet och i mobilnätet, och om utegångsförbud infördes efter klockan 21 varje kväll. Men priset för dessa okänt antal räddade liv skulle vara ett annat slags samhälle, ett samhälle vi inte vill ha. Den biten tycks försvarare av FRA-lagen inte riktigt greppa. De ser inte helheten, de ser inte att varje FRA-lag inte är en isolerad företeelse utan en öppning in på en väg som vi över huvud taget inte ska beträda. Vi kan aldrig lagstifta oss fria från hot.
I slutändan måste vi ställa oss frågan vilket samhälle vi egentligen vill försvara. Den 12 september 2001 påbörjade västvärlden en vandring mot ett annat slags samhälle. Går vi tillräckligt långt i fel riktning för att försvara det vi anser rätt, kommer vi snart att möta dem som hotar vårt samhälle. Och då har vi ändå förlorat.
På de här flygrutterna räddas det liv som bara den.
Orden kommer från Meryl Streep, som spelar CIA-chef i filmen Rendition (Utlämnad), och syftar förstås på USA:s rättsvidriga hantering av misstänkta terrorister. Vi räddar liv, är kontentan. Det är precis vad FRA vill ha sagt nu när myndigheten går till offensiv för att rädda sitt skinn. FRA ska bland annat ha förhindrat ett politiskt mord.
Det känns fortfarande som om båda sidor i FRA-debatten pratar förbi varandra. Hur räddar FRA liv genom att ha tillgång till svenska medborgares Internettrafik? Detta handlar om principfrågor. Börjar du rucka på dem, finns sedan ingen återvändo. Då har du ursäktat fortsatta inskränkningar i den personliga integriteten och det kan bara bli värre. Kom inte och påstå att framtida politiker kommer att vilja öka den personliga integriteten för oss medborgare. Man ska vara förbannat försiktig med att köpa argumentet "vi räddar liv" när motkravet är att vi ska lämna ifrån oss vårt privatliv.
Det är mycket möjligt att FRA har räddat liv genom åren. Många fler liv skulle säkert räddas om polisen fick obegränsade resurser att avlyssna hela den svenska befolkningen, både på Internet och i mobilnätet, och om utegångsförbud infördes efter klockan 21 varje kväll. Men priset för dessa okänt antal räddade liv skulle vara ett annat slags samhälle, ett samhälle vi inte vill ha. Den biten tycks försvarare av FRA-lagen inte riktigt greppa. De ser inte helheten, de ser inte att varje FRA-lag inte är en isolerad företeelse utan en öppning in på en väg som vi över huvud taget inte ska beträda. Vi kan aldrig lagstifta oss fria från hot.
I slutändan måste vi ställa oss frågan vilket samhälle vi egentligen vill försvara. Den 12 september 2001 påbörjade västvärlden en vandring mot ett annat slags samhälle. Går vi tillräckligt långt i fel riktning för att försvara det vi anser rätt, kommer vi snart att möta dem som hotar vårt samhälle. Och då har vi ändå förlorat.
På de här flygrutterna räddas det liv som bara den.Tänk på barnen! del 312
Folkhälsopolitiken är en gammal kvarleva. Idén är att folket är en enhet, en organism, som ska hållas frisk och att det är statens uppgift att leka doktor. Själv har jag aldrig riktigt förstått begreppet folkhälsa, hur hälsa kan vara kollektiv.
Spåren efter folkhälsoidealet är många. Regleringar och monopol, förbud och inskränkningar. Ivern att skydda befolkningen gick så långt att även Apoteket - det statliga monopol som ska hjälpa oss att bli friska när vi blivit sjuka - fick usel tillgänglighet. Staten kräver av oss att vi inte blir sjuka på söndagar - någonstans måste man ju dra gränsen för hur folk får bete sig i en välfärdsstat.
Det har ändå hänt en del genom åren. Vi har ingen motbok längre, alkoholmonopolet har monterats ned och bara Systembolaget återstår - med förbättrade öppettider och självplock - och snart är även Apoteksmonopolet ett minne blott. Inte ens Socialstyrelsen är lika aggressiv längre och trots alla kalori- och sockerlarm har politikerna ännu inte förbjudit snabbmat och godis.
Men folkhälsoinstitutet lever vidare och kramas hårt av den borgerliga regeringen. Nu vill ett antal skribenter på DN Debatt att Folkhälsoinstitutet ska få till uppgift att minska antalet skilsmässor i Sverige. Det låter som ett kristdemokratiskt slag för kärnfamiljen och så är förstås också fallet. Skribenterna tillhör den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, som verkar för den kristna trons tillämpning i samhället.
Argumentet för att folkhälsofascismen även ska lägga sig i svenskarnas samlevnadsvanor är välbekant: tänk på barnen! Samhället bör "göra det lättare att hålla ihop". Hur detta ska gå till står skrivet i stjärnorna, eller kanske i någon helig bok, för skribenterna vet det då rakt inte. Jag motsäger inte att det kan vara bra för barn att växa upp i ett tryggt hem med två föräldrar som båda har en god försörjning, två bilar, sommarstuga, årliga utlandsresor med familjen och abonnemang på Viasat. Men politiker ska ge tusan i att sätta upp ideal och familjenormer. I det här fallet används "tänk på barnen"-argumentet bara för att få ut det kristna budskapet om den "rätta" familjen.
Det finns inget som säger att ensamstående pappor och mammor inte kan ge sina barn samma trygghet som gifta par. Barn far illa i alla familjekonstellationer och den som kan råda bot på det med sitt kristna trollspö, är välkommen.
Bara en skål om dagen.
Spåren efter folkhälsoidealet är många. Regleringar och monopol, förbud och inskränkningar. Ivern att skydda befolkningen gick så långt att även Apoteket - det statliga monopol som ska hjälpa oss att bli friska när vi blivit sjuka - fick usel tillgänglighet. Staten kräver av oss att vi inte blir sjuka på söndagar - någonstans måste man ju dra gränsen för hur folk får bete sig i en välfärdsstat.
Det har ändå hänt en del genom åren. Vi har ingen motbok längre, alkoholmonopolet har monterats ned och bara Systembolaget återstår - med förbättrade öppettider och självplock - och snart är även Apoteksmonopolet ett minne blott. Inte ens Socialstyrelsen är lika aggressiv längre och trots alla kalori- och sockerlarm har politikerna ännu inte förbjudit snabbmat och godis.
Men folkhälsoinstitutet lever vidare och kramas hårt av den borgerliga regeringen. Nu vill ett antal skribenter på DN Debatt att Folkhälsoinstitutet ska få till uppgift att minska antalet skilsmässor i Sverige. Det låter som ett kristdemokratiskt slag för kärnfamiljen och så är förstås också fallet. Skribenterna tillhör den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, som verkar för den kristna trons tillämpning i samhället.
Argumentet för att folkhälsofascismen även ska lägga sig i svenskarnas samlevnadsvanor är välbekant: tänk på barnen! Samhället bör "göra det lättare att hålla ihop". Hur detta ska gå till står skrivet i stjärnorna, eller kanske i någon helig bok, för skribenterna vet det då rakt inte. Jag motsäger inte att det kan vara bra för barn att växa upp i ett tryggt hem med två föräldrar som båda har en god försörjning, två bilar, sommarstuga, årliga utlandsresor med familjen och abonnemang på Viasat. Men politiker ska ge tusan i att sätta upp ideal och familjenormer. I det här fallet används "tänk på barnen"-argumentet bara för att få ut det kristna budskapet om den "rätta" familjen.
Det finns inget som säger att ensamstående pappor och mammor inte kan ge sina barn samma trygghet som gifta par. Barn far illa i alla familjekonstellationer och den som kan råda bot på det med sitt kristna trollspö, är välkommen.
Bara en skål om dagen.tisdag 22 juli 2008
Äntligen ett gripande
Äntligen har krigsförbrytaren Radovan Karadzic gripits. Det är glädjande, men nu återstår det svåraste: att genomföra en rättvis rättegång som inte spårar ur.
Milosevic hann ju som bekant avlida innan han fick sin dom och delar av rättegången var farsartad eftersom Milosevic inte accepterade domstolens legitimitet. Mycket pekar på att Karadzic kommer att ha en liknande hållning.
Fortfarande återstår förbrytare att gripa. Överst på listan står överbefälhavaren Ratko Mladic.
Milosevic hann ju som bekant avlida innan han fick sin dom och delar av rättegången var farsartad eftersom Milosevic inte accepterade domstolens legitimitet. Mycket pekar på att Karadzic kommer att ha en liknande hållning.
Fortfarande återstår förbrytare att gripa. Överst på listan står överbefälhavaren Ratko Mladic.
måndag 21 juli 2008
Klart att de ska ha en friskola
SSU lämnade tidigare in en ansökan om att starta friskola - uppenbarligen mest som ett slags politiskt jippo. De fick sedermera avslag. Nu försöker de igen men inte heller den här gången verkar det vara särskilt seriöst.
Det är förstås en känslig fråga bland sossarna. Friskolor är ju ett stort no-no i de röda leden, de anses tära på den kommunala verksamheten och ge barnen valfrihet de absolut inte förtjänar. Därför är det inte konstigt om någon tycker att det är ett stort hyckleri av SSU att ansöka om att starta friskola.
Syftet verkar främst vara att väcka reaktioner, kanske främst från borgerligt håll, och diskutera lämpligheten i att "vem som helst" kan starta en friskola. Frågan är om budskapet verkligen går fram, jag ser då inga problem i att SSU startar en friskola. Det vore tvärtom ganska kul. Samtidigt borde förstås Timbro i samarbete med någon annan organisation (Frihetsfronten kan ställa upp med lite föreläsningar...!) också starta en friskola. Kan religiösa friskolor godkännas av Skolverket borde även socialistiska och liberala friskolor kunna finnas.
Lite humor verkar SSU:arna i alla fall ha. På frågan om hur socialistisk skolgymnastik skulle se ut svarar SSU-basen Jytte Guteland skämtsamt "raka led"...
Det är förstås en känslig fråga bland sossarna. Friskolor är ju ett stort no-no i de röda leden, de anses tära på den kommunala verksamheten och ge barnen valfrihet de absolut inte förtjänar. Därför är det inte konstigt om någon tycker att det är ett stort hyckleri av SSU att ansöka om att starta friskola.
Syftet verkar främst vara att väcka reaktioner, kanske främst från borgerligt håll, och diskutera lämpligheten i att "vem som helst" kan starta en friskola. Frågan är om budskapet verkligen går fram, jag ser då inga problem i att SSU startar en friskola. Det vore tvärtom ganska kul. Samtidigt borde förstås Timbro i samarbete med någon annan organisation (Frihetsfronten kan ställa upp med lite föreläsningar...!) också starta en friskola. Kan religiösa friskolor godkännas av Skolverket borde även socialistiska och liberala friskolor kunna finnas.
Lite humor verkar SSU:arna i alla fall ha. På frågan om hur socialistisk skolgymnastik skulle se ut svarar SSU-basen Jytte Guteland skämtsamt "raka led"...
söndag 20 juli 2008
lördag 19 juli 2008
Åkesson lämnar mest frågetecken
FRA-debatten har stannat av. Inte på så vis att den har avtagit, men den står och stampar på samma ställe och kan liknas vid två små barn som står mitt emot varandra och skriker:
- Joho!
- Nähä!
- Joho!
FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson gör ett försök att avdramatisera den lista på 103 svenskar som utsatts för myndighetens spaningsverksamhet (och som givetvis bara är en liten del av alla som utsatts genom åren). Det efterlämnar mest frågor.
Enligt GD Åkesson rör det sig om spaning som bedrevs åren 1994-1997 med anknytning till tiden efter Sovjetunionens fall. Ingen av personerna på listan har blivit avlyssnad, lovar han. Det rör sig om överskottsinformation. OK, låt oss säga att det ligger till på det viset. Det skapar två problem. Dels går det inte att hävda att personerna inte har spanats på eftersom informationen de facto finns där. Dels ska ju överskottsinformation kasseras eftersom den är irrelevant. Varför har sådan här information inte kasserats där och då?
Det har avslöjats för mycket smolk i FRA:s bägare för att myndighetens utlovade skydd för den personliga integriteten ska kunna tas på allvar. FRA försöker lugna opinionen med att den nya lagen ska sätta stopp för övertramp (som enligt myndigheten nog är så osannolika att de förmodligen inte har begåtts) i framtiden. Händelserna de senaste veckorna har dock snarare stärkt alla oss FRA-motståndare i vår ryggmärgsskepsis mot vackra löften från staten. Ingvar Åkesson och Sten Tolgfors måste komma med något bättre om de ska lyckas vända opinionen.
- Joho!
- Nähä!
- Joho!
FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson gör ett försök att avdramatisera den lista på 103 svenskar som utsatts för myndighetens spaningsverksamhet (och som givetvis bara är en liten del av alla som utsatts genom åren). Det efterlämnar mest frågor.
Enligt GD Åkesson rör det sig om spaning som bedrevs åren 1994-1997 med anknytning till tiden efter Sovjetunionens fall. Ingen av personerna på listan har blivit avlyssnad, lovar han. Det rör sig om överskottsinformation. OK, låt oss säga att det ligger till på det viset. Det skapar två problem. Dels går det inte att hävda att personerna inte har spanats på eftersom informationen de facto finns där. Dels ska ju överskottsinformation kasseras eftersom den är irrelevant. Varför har sådan här information inte kasserats där och då?
Det har avslöjats för mycket smolk i FRA:s bägare för att myndighetens utlovade skydd för den personliga integriteten ska kunna tas på allvar. FRA försöker lugna opinionen med att den nya lagen ska sätta stopp för övertramp (som enligt myndigheten nog är så osannolika att de förmodligen inte har begåtts) i framtiden. Händelserna de senaste veckorna har dock snarare stärkt alla oss FRA-motståndare i vår ryggmärgsskepsis mot vackra löften från staten. Ingvar Åkesson och Sten Tolgfors måste komma med något bättre om de ska lyckas vända opinionen.
fredag 18 juli 2008
Så ser FRA:s yttre hot ut
FRA spanar inte på vanliga medborgare. Deras spaning riktar sig bara mot yttre hot. Spaningen är nödvändig för Sveriges säkerhet. Tre påståenden som vi vet är lögner. Och mitt i all häftig kritik avfärdar försvarsminister Tolgfors de sex folkpartisternas krav på en lag som inte utsätter oskyldiga för avlyssning. Regeringen verkar vara så djupt nedgrävd i sitt skyttevärn att den inte kan komma upp ur det utan att förlora ansiktet.
Nedanstående utdrag är exempel på vad FRA betraktar som "yttre hot".
Nedanstående utdrag är exempel på vad FRA betraktar som "yttre hot".
"X meddelar 960317 en viss Bengt Novén, Kungsbacka, att företaget är berett att granska ett erbjudande från Novén angående avyttring av "en förstklassig vara". Det kan eventuellt röra sig om datorer."Se hela listan av de 103 avlyssnade svenskarna på Hax blogg.
"Fritz Harry Andersson, Råneå, inbjuds 960228 av Republiken Karelens statliga kommitté för byggande, byggindustri och arkitektur: Andersson skall delta i gemensamt utvecklingsarbete inom den karelska träförädlingsindustrin. Den karelska sidans representant är inte känd."
"Ragnar Gussing och Göran Näslund vid AMS i Falun inbjuds av Economic Committee of the Novgorod Region Administration att vid någon lämplig tidpunkt besöka Novgorod för att diskutera omskolningsprojekt för tillfälligt arbetslösa specialister."
torsdag 17 juli 2008
Nu jävlar...
Birgitta Ohlsson. Maria Lundqvist-Brömster. Agneta Berliner. Cecilia Wikström. Solveig Hellquist. Och Camilla Lindberg. Där har ni namnen på de sex folkpartistiska ledamöter som säger sig vara beredda att rösta för att FRA-lagen rivs upp. De tycks vara eniga om att spaning inte ska få förekomma utan brottsmisstanke. Bara Camilla Lindberg röstade nej till lagen den 18 juni, så man kan undra hur de övriga kan ha kommit fram till en helt annan ståndpunkt bara en knapp månad efter omröstningen i riksdagen.
Men det är skit samma. Det är bra att de reagerar, de är bra att de för fram sina ståndpunkter trots att det ogillas starkt av partiledningen och det är förbannat bra att lagen tack vare detta faktiskt kan fällas! Att det trots allt är sex personer som kliver fram på detta sätt kan locka fram tysta mostståndare ur andra borgerliga partier (föga rakryggade sådana, men den diskussionen får vi ta efteråt) och ge nej-sidan en betryggande majoritet.
Det är dock alldeles för tidigt att ta ut segern. Först ska det skrivas en motion (om de inte vill stödja en dito från socialdemokraterna eller vänstern) och sedan ska de sex hålla sina löften om att verkligen sätta hårt mot hårt och inte vika ned sig när partiledningen spänner ögonen i dem.
Om det händer att FRA-lagen faller helt och hållet och processen måste börja om, har regeringen Reinfeldt verkligen misslyckats från första till sista steget i denna process. Mats Knutson i Aktuellt kallade det med rätta för en potentiell regeringskris. Det skulle vara en riktigt het näsbränna för hela regeringen, men framför allt för "den lyssnande ledaren" Reinfeldt som skulle få lära sig en värdefull läxa: Folk köper inte vilken skit som helst.
Men det är skit samma. Det är bra att de reagerar, de är bra att de för fram sina ståndpunkter trots att det ogillas starkt av partiledningen och det är förbannat bra att lagen tack vare detta faktiskt kan fällas! Att det trots allt är sex personer som kliver fram på detta sätt kan locka fram tysta mostståndare ur andra borgerliga partier (föga rakryggade sådana, men den diskussionen får vi ta efteråt) och ge nej-sidan en betryggande majoritet.
Det är dock alldeles för tidigt att ta ut segern. Först ska det skrivas en motion (om de inte vill stödja en dito från socialdemokraterna eller vänstern) och sedan ska de sex hålla sina löften om att verkligen sätta hårt mot hårt och inte vika ned sig när partiledningen spänner ögonen i dem.
Om det händer att FRA-lagen faller helt och hållet och processen måste börja om, har regeringen Reinfeldt verkligen misslyckats från första till sista steget i denna process. Mats Knutson i Aktuellt kallade det med rätta för en potentiell regeringskris. Det skulle vara en riktigt het näsbränna för hela regeringen, men framför allt för "den lyssnande ledaren" Reinfeldt som skulle få lära sig en värdefull läxa: Folk köper inte vilken skit som helst.
En åldrad allians
Tre fjärdedelar av landets studenter stödjer den rödgröna oppositionen. Bara en fjärdedel sympatiserar alltså med alliansen. Man kanske inte ska dra för stora växlar på en sådan undersökning, men det är svårt att låta bli. Den stödjer nämligen det allmänna intrycket av en regeringsallians som gått från ny och fräsch till gammal och förvirrad på bara två år.
Göran Persson var en perfekt politisk motståndare för Fredrik Reinfeldt. Den gamle och trötte s-ledaren ställdes mot den unge och fräsche moderatledaren, en ledare som dessutom visade sig vara helt principlös och omöjlig att få grepp om på samma sätt som Bildt och Lundgren. Dessutom representerade Reinfeldt något. En ny tid. Få unga kunde rösta på Persson med bibehållen självrespekt, han kom att representera det gamla och förlegade och var mot slutet inte populär ens bland sina egna. Den känslan av en ny, fräsch regering som skulle ta nya friska tag för Sverige efter 12 år av socialdemokratisk dominans har emellertid försvunnit innan mandatperioden ens nått halvtid. Reinfeldt gör inget ungt och piggt intryck längre.
Regeringar bör bytas ut av samma skäl som blöjor. Det är möjligt att unga generellt sett ställer sig lite mer i opposition omt makten än vad den äldre generationen gör, men det låga stödet bör ändå oroa alliansen. Visst har regeringen genomfört vissa bra beslut, men när den gett med den ena handen har den ofta tagit med den andra och raderat ut känslan av positiva åtgärder. När regeringen dessutom brister fatalt i en så viktig demokratisk symbolfråga som FRA-lagen är det inte att undra på att väljarna, framför allt de unga, vänder den ryggen. För unga kommer valet 2010 att handla om så mycket mer än skattenivåer och fribeloppsgränser.
Göran Persson var en perfekt politisk motståndare för Fredrik Reinfeldt. Den gamle och trötte s-ledaren ställdes mot den unge och fräsche moderatledaren, en ledare som dessutom visade sig vara helt principlös och omöjlig att få grepp om på samma sätt som Bildt och Lundgren. Dessutom representerade Reinfeldt något. En ny tid. Få unga kunde rösta på Persson med bibehållen självrespekt, han kom att representera det gamla och förlegade och var mot slutet inte populär ens bland sina egna. Den känslan av en ny, fräsch regering som skulle ta nya friska tag för Sverige efter 12 år av socialdemokratisk dominans har emellertid försvunnit innan mandatperioden ens nått halvtid. Reinfeldt gör inget ungt och piggt intryck längre.
Regeringar bör bytas ut av samma skäl som blöjor. Det är möjligt att unga generellt sett ställer sig lite mer i opposition omt makten än vad den äldre generationen gör, men det låga stödet bör ändå oroa alliansen. Visst har regeringen genomfört vissa bra beslut, men när den gett med den ena handen har den ofta tagit med den andra och raderat ut känslan av positiva åtgärder. När regeringen dessutom brister fatalt i en så viktig demokratisk symbolfråga som FRA-lagen är det inte att undra på att väljarna, framför allt de unga, vänder den ryggen. För unga kommer valet 2010 att handla om så mycket mer än skattenivåer och fribeloppsgränser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)