Har du tänkt klart?

Rimliga försörjningskrav

Sedan några veckor gäller de nya reglerna för asyl- och migrationspolitiken i Sverige. Det betyder att den som vill ha hit sina anhöriga måste se till att ha arbete och bostad först.

Regeringen presenterade häromdagen vilken inkomst som krävs för den som fått uppehållstillstånd och vill återförenas med sina anhöriga här.

Beräkningen utgick från en person som vill ta hit fru/make och två barn. Efter att skatt och hyra är betalda måste personen ha 12 000 kr kvar för övriga utgifter. Detta innebär enligt SVT en grundlön på 26 000 kr (vilket förefaller korrekt givet att hyran är någorlunda normal).

Inrikesminister Anders Ygeman fick frågan av SVT vad den som inte har bostad eller jobb ska göra och levererade det självklara svaret: "Då får de vänta."

Detta har fått Aftonbladets ledarsida att regera. Den anklagar regeringen för att "försvåra för människor som kommer att [...]integreras".

Problemet är att människor inte har integrerats. Personer har kommit till Sverige, fått asyl, inte blivit självförsörjande, inte hittat en egen bostad och ändå fått ta hit anhöriga. Allt bekostat av kommunens skattebetalare.

Detta är inte integration.

Det är rätt och rimligt att den som invandrat till Sverige i möjligaste mån står för sina egna kostnader. Detta måste vara målet för alla fullt friska människor i samhället, oavsett ursprung eller nationalitet. Om du dessutom vill ta hit din familj borde det vara en självklarhet att du har en bostad ni kan bo i och att du har en inkomst som räcker för att försörja både dig själv och den familj du vill återförenas med.

Frågan om försörjningskrav är ingalunda ny. När dåvarande migrationsminister Tobias Billström 2012 föreslog att minska antalet undantag så att krav på jobb och bostad gäller fler, slog Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet bakut. Centerns Johan Hedin ansåg att den rådande politiken, som i praktiken gjorde undantag för nästan varenda en, var "rimlig". Och Miljöpartiets Maria Ferm tog i för kung och fosterland när hon hävdade att skärpta försörjningskrav stod "emot grundläggande humanism".

Vi vet hur det gick. Undantagen bestod och först efter kaosens höst 2015 nåddes en blocköverskridande överenskommelse som bland annat innebar att försörjningskraven skärptes. Det är dessa krav som nu får så hård kritik från centerpartister, vänsterpartister och allsköns religiösa företrädare.

Det pratas mycket om integration nu och den lär bli ett huvudtema i nästa valrörelse. Då får alla som motsätter sig försörjningskrav vid anhöriginvandring gärna förklara för svenska folket hur det främjar integrationen om den som varken har egen bostad eller är självförsörjande får ta hit både partner och barn.

Det är alltid någon annan som betalar.

Därför avskyr jag partipolitik

Egentligen borde det vara ganska enkelt. Rösta bort de politiker som missköter sig. Och se till att de aldrig får ett politiskt förtroendeuppdrag via valsedeln igen.

Verkligheten är emellertid mer komplicerad. Att önska att någon förlorar är ingen konst. Desto knepigare är det att hitta någon betydligt mer lämplig att ta dennes plats. I synnerhet om vi pratar de politiska partiernas inre liv där det är maktspel, intriger, kupper och förmågan till effektiva knivhugg i ryggen som leder framåt. Inte nödvändigtvis en väl uttänkt politisk linje som bygger på en rakryggad idé.

Politik är inte som ett fyrahundrameterslopp där den bäste vinner rättvist i slutändan. Politik är heller inte som en marknad där den som är konsekvent och levererar enligt förväntningarna belönas för detta.

Nej, politik handlar om spelet. Att spela trovärdig, inte nödvändigtvis att vara det. Att leka statsman, inte att vara det.

Stefan Löfven har besökt Utøya, platsen för det avskyvärda terrordådet. Han tog där avstånd från Donald Trump genom att hävda att denne bygger "en politik på rädsla, motsättningar, antipati, nästan hat".

Jag reagerade på ordvalet. Inte för att jag sympatiserar med Trump, för det gör jag inte, utan för att Löfvens beskrivning av honom i hög grad stämmer in på Löfven själv. Det är Socialdemokraterna, för all del med god hjälp från borgerligheten, som har byggt in motsättningar i det svenska samhället, lagt grunden för antipati, polarisering och hat. Sådant uppstår inte i ett vakuum utan växer fram under decennier av politiska felprioriteringar och misslyckanden.

Effekterna skördar vi nu i skenande utanförskap, skolbränder, attacker mot blåljuspersonal och allt grövre brottslighet.

Det är möjligt att Löfven vet om och förstår detta. Men det politiska spelet förbjuder honom att medge någonting. Hans ställning som politisk demagog på vänsterkanten omöjliggör för honom att medge att hans parti begått stora fel som nu kostar både pengar och liv.

Detta är en av många anledningar till att jag avskyr partipolitik.

Grupp mot grupp

Fjolårets migrationspolitiska kaos var en nyttig påminnelse för Sverige och dess invånare. Den påminde oss inte bara om att landets migrations- och asylpolitik behövde förändras utan också om att resurser faktiskt är ändliga.

Under lång tid har den politiska vänstern drivit en politik med utgångspunkt i idén att det inte finns några gränser. Vare sig för Sverige förmåga att hjälpa andra länders medborgare eller för välfärdsåtaganden gentemot den egna befolkningen.

Vi ska inte välja - vi ska göra allt.

Inom kulturen och lågstadiet är det möjligt att slänga sig med kosmopolitiska paroller som "vi är alla världsmedborgare" och "det finns bara en jord", men när det kommer till kritan kommer de allra flesta se om sitt eget hus först. Det är mänskligt och instinktivt naturligt att du i en krissituation först försöker skydda dina närmaste.

Ett steg i den riktningen på nationell nivå tog Stefan Löfven när han senhösten 2015 beslöt skärpa migrationspolitiken och uppmana asylsökande att söka sig till andra EU-länder. Något som hade varit helt otänkbart bara några månader tidigare.

Plötsligt hade statsministern insett att landets kapacitet var begränsad. Att välfärdstjänsterna inte klarar vilket tryck som helst. Att det behövs bostäder. Man kan som enkel medborgare tycka att den polletten borde ha kunnat trilla ned lite tidigare.

Men har något egentligen hänt sedan dess i det socialdemokratiska tänkandet? Fortfarande använder S det förljugna mantrat "vi ställer inte grupp mot grupp". Trots att alla med egna ögon kan se hur regeringen prioriterar - 30 extra miljarder till Migrationsverket här, några miljarder extra till Arbetsförmedlingen där.

Det är krasst uttryckt detta politik går ut på; att göra prioriteringar, att välja den ene framför den andre. Hela tiden. Det är skolelever mot pensionärer. Låginkomsttagare mot höginkomsttagare. Nyanlända mot barn med särskilda behov. Satsningar måste alltid ges en destination. Politiker måste välja vilken.

Frågan är om det senaste året alls har bidragit med lärdomar som kommer möjliggöra en ärligare valrörelse 2018 - ärlig i betydelsen att landets prioriteringar tydliggörs och att den politiska nationalrevyn "Allt åt alla" går i graven efter så många år.

Tyvärr är jag långt ifrån övertygad. Regeringspartierna och Vänsterpartiet behöver konflikten med borgerligheten och SD. Löfven har gått all-in för att skapa en konfliktlinje om "den svenska modellen" genom att utmåla allianspartierna och SD som välfärdens dödgrävare. Troligen har vi en ännu mer oärlig och smutsig politisk debatt framför oss.

Ty i takt med att fortsatta kostnadsökningar på vissa områden gör prioriteringarna allt tuffare, kommer föreställningen "vi ställer inte grupp mot grupp" att framstå som alltmer verklighetsfrämmande och falsk. Detta kan tvinga in socialdemokratin i ett hörn. Och en pressad sosseadel skyr inga som helst medel när makten står på spel.

Jag väntar fortfarande på det stora pensionärsupproret. Den dagen landets hundratusentals fattigpensionärer får en röst, kommer det gamla arbetarepartiet att darra.

Vägen till sinnesfrid

Reformera eller kapsejsa

Kjell-Olof Feldt, Lars Anell och Michael Sohlman frågar sig i en debattartikel i Svenska Dagbladet hur Socialdemokraterna har tänkt sig finansiera sin egen politik.

Frågan är motiverad. Ty samtidigt som regeringen lovar en stärkt välfärd ställer den upp på det nyligen reviderade överskottsmålet och har inte för avsikt att avskaffa jobbskatteavdragen som Alliansen införde. Detta för att de inte vill försämra vanligt folks vardagsekonomi.

Hur ska finansieringen då gå ihop? Regeringen har tvingats låna för att klara asylmottagningen. Men de stora kostnadsökningarna ligger fortfarande framför oss med stora utgiftsökningar för både stat och kommun genom barnbidrag, bostadsbidrag, försörjningsstöd, föräldrapenning, sjukvård, skola och så vidare för allt fler människor när en allt större andel av befolkningen inte bidrar.

"Kanske vill finansminister Magdalena Andersson undvika att framställa Socialdemokraterna som ett bidragsparti besatt av skattehöjningar", funderar Aftonbladets ledarsida. Ja, det var ju en radikal spekulation.

Sossarna vill förstås inte skapa uppror i medelklassen, men att beskriva jobbskatteavdraget som orsaken till allt ont och samtidigt inte vilja göra något åt det visar att Socialdemokraterna inte ens tror på sin egen retorik.

Sossarna fortsätter att prata vitt och brett om hur de ska laga det som upplevs trasigt i välfärdsstaten. Men de vill alltså inte avskaffa jobbskatteavdragen för att frigöra de resurser de beskriver som stulna från det allmänna. De vill inte heller kraftigt kapa statens utgifter för att ha råd med större satsningar på annat håll. Stefan Löfven föreslår över huvud taget inget annat än att sitta still i båten och hoppas att vinden kommer föra den i land.

Som Kjell-Olof Feldt et al. påpekar är det inte helt lätt att förstå hur regeringens politik ska gå ihop, vare sig rent praktiskt eller logiskt. Löfven har målat in sig i ett hörn med sin hårda retorik, sina högt satta mål och sin pinsamma ursäkt till realpolitik.

SKL har spått att det krävs kommunala skattehöjningar på i snitt två kr landet runt. Sannolikt kommer detta inte att räcka ens för att bevara dagens välfärdsnivåer under det kommande decenniet. Det som behövs är kännbara reformer av hela välfärdsstatens konstruktion - från en universell modell där alla har samma rättigheter men bara vissa väljer att bidra till en modell som bygger på att du kvalificerar dig till förmåner genom att först bidra.

Jag kan tänka mig att akutsjukvård och skola bör undantas från detta, men i övrigt bör människor betala för att få välfärdstjänster. Via skattsedeln om vi väljer den modellen. För de flesta kommer detta inte vara ett problem. Vi arbetar och betalar mer skatt än vi får tillbaka redan i dag. Men för de som lärt sig att de går att få samma välfärdstjänster utan att arbeta en enda dag kommer denna nya modell att bli ett friskt uppvaknande.

Rent konkret betyder detta att om du kommer till Sverige behöver du arbeta och betala skatt för att dina anhöriga ska få plats på ett äldreboende.

Steg i denna riktning är oundvikliga om inte svensk välfärd på sikt ska rasa ihop. De är också nödvändiga om politikerna vill upprätthålla något slags folkligt förtroende för staten och den politiska makten som helhet.

Alternativet, att fortsätta som nu, kommer resultera i att Socialdemokraterna blir partiet som styrde den svenska välfärdsmodellen rakt på grund. Vilket vore en präktig historisk ironi.

Snart är du bara ditt kön och din hudfärg

Det har skett något väldigt remarkabelt i svensk samhällsdebatt. Och fort har det gått.

På bara drygt tio år har så kallade antirasister återupplivat rasbegreppet, lyckats fästa nya politiska begrepp som "rasifierad" i mainstreammedia och fått människor att börja fokusera på hudfärg och kön.

Inte heller det upplysta Sverige är vaccinerat mot rasism, hat och fördomar. Det som är så anmärkningsvärt är att landets stora medier nu eldar på denna utveckling genom att ge manshatare ryggdunkningar, genom att ge extremister som Fatta Man publicitet och genom att underblåsa idéer om gruppers kollektiva skuld (ja, bara vissa grupper). Uppenbarligen i en tro att de gör gott.

Detta kallas identitetspolitik och går i korthet ut på att din hudfärg, ditt kön, din etniska tillhörighet och så vidare styr vem du identifierar dig med. Därför måste hela samhället stöpas om så att alla grupper finns representerade överallt. Ty en svart person kan ju inte identifiera sig med en vit!

Hela detta tankegods leder till en uppdelning av människor utifrån deras yttre attribut. Sådant ingen av oss kan påverka. Just detta som det moderna Sverige skulle ha kommit bort ifrån.

Värderingar, idéer, ideologier eller ens hur vi beter oss tycks inte längre spela någon roll. Det är vad du ser på utsidan som är viktigt.

Detta blir ånyo tydligt när SVT låter Fatta Man kommentera veckans snackis, nämligen att Sven Melander i ett av sina filmklipp uttryckt stöd för fjortisartisten Zara Larsson. Ni vet hon som hela tiden är så "drabbad" av näthat men själv inte försitter ett tillfälle att skriva hur mycket hon hatar män.

Shahab Ahmadian från Fatta Man gör en klassisk identitetspolitisk analys när han hävdar att det är "jättemäktigt" att en "vit, medelålders man" ger Zara Larsson stöd "eftersom män kan identifiera sig mer med Sven Melander". Nu var vi alltså där igen. Kön och hudfärg.

Skälet till att hon behöver stöd är tydligen att hon mött motstånd för att hon gång på gång uttrycker hat mot halva svenska befolkningen. Larsson är kanske en medveten provokatör, men om man agerar som en sådan måste man tåla att få skit tillbaka.

Zara Larsson är ingen förebild. Hon är en i mängden av unga privilegierade kvinnor/tjejer i ett av världens mest feminiserade länder som tror sig vara diskriminerade och utsatta och genom att gråta ut i medierna skapar en kränkthetsdiskurs för unga svenska tjejer. Detta är bara destruktivt.

Vad tycker då Zara Larsson om att få uttalat stöd från en företrädare för just den grupp hon hatar (vita män)? Jo, att "det gör mig så mycket starkare". Det tror jag det. För Zara handlar ju allt om Zara.

Sorry, Sven Melander. Du gjorde dig just till det vi brukar kalla en nyttig idiot. Zara Larsson hatar dig för att du är man och vit. Att uttrycka stöd för en sådan person är bara kontraproduktivt.

Bostadskrisen är en politisk kris

Det pratas mycket om krisen i socialtjänsten, krisen i skolan och krisen inom polisen. Det är som om landets förmodligen största och mest omfattande kris - bostadskrisen - glöms bort. Kanske är det för att ingen tycks ha någon lösning på den.

Det är en surrealistisk upplevelse att följa hur det bostadspolitiska haveriet beskrivs från vänsterhåll. Bostadskrisen beror på "för mycket marknad", hävdas det. Detta sagt om en av våra mest sönderreglerade marknader. Det finns inget som ens liknar en fri marknad i det svenska hyresrättsbeståndet.

Nu ondgör sig Aftonbladets ledarredaktion över att byggentreprenörer "tjänar på bostadsbristen" genom att inte påbörja nybyggnation när detaljplanen vunnit laga kraft. Detta enligt en granskning som DN gjort. Ingenstans frågar sig ledarskribenten hur denna situation ens har kunnat uppstå. Varför vi har en oligopolmarknad.

En viktig förklaring är sannolikt att det är för krångligt och kostsamt att bygga i Sverige. Detta gör att vi har fått en marknad med ett fåtal stora svenska aktörer. De som redan kan marknaden väl och de som har råd att ligga ute med investeringar i tio år.

Det är mycket som behöver göras för att få en fungerande bostadsmarknad i Sverige. Vi behöver avregleringar, förenklingar i planprocesserna, ett avskaffat bruksvärdessystem med friare hyressättning, sänkta kvalitetskrav, mer konkurrens från utländska byggbolag och mycket annat.

Givet skalan på de reformer som behövs är det kanske inte så konstigt att politikerna står handfallna och mumlar om förändrade bullerregler och några årliga miljarder i byggsubventioner. Men det är likväl oförlåtligt.

Bostadskrisen är i första hand en politisk kris. En kombination av oförmåga och politiska felbedömningar har skapat detta monster som nu har hela landet i sitt grepp. Det var länge sedan detta var ett storstadsfenomen. Krisen är märkbar i nästan samtliga av landets kommuner. Den drabbar unga som inte kommer in, gamla som inte kan flytta vidare, nyanlända, barnfamiljer, ensamstående... ja, hela samhället.

Detta politiska misslyckande har möjliggjort en svart ockermarknad, tilltagande trångboddhet, minskad rörlighet i beståndet och en onaturligt snabb prisutveckling på bostadsrätter och villor eftersom hyresrätten av allt fler kan räknas bort som realistisk boendeform.

Sålunda belånar sig människor alltmer. Riksdagens svar på detta blev att införa ett amorteringskrav, vilket tillsammans med kravet på kontantinsats effektivt utestänger många även från att köpa en bostad.

Det finns ett fåtal vinnare på detta haveri och det är framför allt personer med gott om pengar, mäklare samt byggentreprenörer.

Tidigare bloggat:
Framtidens svenskar bor i trailers
Bostadsdepression

Att vara ung är att må lite dåligt

Ungas psykiska ohälsa är ett uppmärksammat fenomen. Undersökningarna avlöser varandra, och politikerna slåss för att hitta lösningar.

Men det är inget nytt. En snabb googling visar att detta diskuterats livligt i över tio år. Förmodligen betydligt längre.

Det ger alltid braskande rubriker och leder ofta till förslag på satsningar på barn- och ungdomspsykiatrin, skolkuratorer samt från vänsterhåll även lägre krav i skolan (allt är för övrigt skattesänkningarnas fel). Om vi ska döma av den socialdemokratiska retoriken verkar det råda rena rama självmordsstämningen bland Sveriges unga.

Det tycks inte finnas några uppenbara skäl till att så många uppger att de mår psykiskt dåligt. Om jag får spekulera handlar det åtminstone delvis om två saker; hur frågorna ställs och vilka förväntningar vi har på dagens unga. Detta är självfallet inte hela förklaringen, men jag tror att vi når en bit på väg om vi tittar lite grand på de undersökningar som görs på högstadieelever och gymnasister och den uppmärksamhet som resultaten sedan får. Det ligger mycket politik i detta.

Ungdomar beskrivs som en utsatt grupp i dag, unga kallas ibland rent av "mycket utsatta". Redan här har vi ett problem. Jag vänder mig mot beskrivningen av unga som en väldigt utsatt grupp. Det blir en lek med ord, ty de mycket utsatta i samhället är missbrukare, hemlösa, gatusexsäljare (tack, sexköpslagen) och personer med multipla psykiatriska diagnoser.

Fråga personal inom socialtjänsten och psykiatrin så får du veta mer. Det är inte "unga", "kvinnor" eller "gamla", grupper så heterogena att de näppeligen kan ges ett övergripande epitet, som är samhällets mest utsatta.

Vi vet visserligen att väldigt höga krav i skola och arbetsliv riskerar att leda till sådan press att det orsakar psykisk ohälsa. Det är nog ingen slump att högpresterande samhällen som det japanska och sydkoreanska ligger i toppen i den internationella självmordsstatistiken. Men det har också att göra med hela familjens och släktens förväntningar på den unges prestation i skolan och arbetslivet.

Jämför vi förutsättningarna för unga i dessa länder med dem för unga i Sverige, framstår vårt land som rena rama vilostugan. I Sverige har vi emellertid en mentalitet att det är fult att ställa krav. Alla ska med. Alltid. Detta tror jag är kontraproduktivt.

Enligt en undersökning som gjorts av landstinget i Värmland instämmer nio av tio gymnasister i påståendet att "livet känns tungt flera gånger i månaden". Detta anser politikerna vara ett så stort bekymmer att det ska startas en workshop mot psykisk ohälsa.

Är det konstigt att under gymnasietiden känna att livet är tungt då och då? Att det är jobbigt, tufft, stressigt? Fullt normalt, skulle jag säga. Är det alarmerande att tonåringar på högstadiet pendlar upp och ned i sitt mående, funderar på döden och får sitt hjärta krossat flera gånger per termin? Motsatsen vore abnorm, vill jag hävda.

Så här är det nämligen att vara tonåring!

Det är klart att både skola och föräldrar måste vara uppmärksamma på om unga far illa och blir långvarigt deprimerade. Det är allvarligt. Och visserligen är livet för unga i dag, med internet och sociala medier, mer komplicerat än det var för bara 20 år sedan. Men. Alla behöver faktiskt inte skickas till skolkuratorn för den sakens skull.

Genom att utmåla varje motgång, varje ögonblick av sämre mående, som onormalt gör vi våra ungdomar en rejäl otjänst. Detta lägger i sin tur grunden för en svaghet vid framtida motgångar i vuxen ålder.

Det vi borde göra är i stället att gjuta mod i alla unga, att arbeta med självkänsla, självförtroende och framtidstro så att de lär sig att livet består av både med- och motgångar och att det bara är genom att klara motgångar som vi blir starkare.

Trygga rum föder intolerans

För några år sedan pratade jag med en klient som härstammade från Finland. Det han sade fick mig att skratta men också att tänka till lite.

Han ansåg att vi svenskar är så finkänsliga av oss. Vi kan aldrig säga någonting rakt ut, klagade han. Om någon är tjock säger vi "kraftig". När någon har dött beskriver vi att personen har "gått bort".

Jag har tänkt en del på hans reflektion sedan det där samtalet och insett att hans exempel beskriver hur svenskar ofta pratar. Vi är livrädda för att såra någon eller säga fel, så vi lindar in och pratar runt för att hålla oss på den säkra sidan. Vi är nog inte ensamma om detta; John Cleese har beskrivit britterna på just detta sätt.

Emellertid har denna ängslighet nått en helt ny dimension i och med att den politiska korrektheten har firat nya triumfer och dessutom fått sällskap av det som i USA kallas "safe space" och på svenska fått namnet "tryggt rum".

Detta innebär att det inte bara är tabu och fel att säga att någon är tjock utan att den som är tjock har rätt att kräva censur mot allt som kan tyckas kränkande och sårande. I litteratur. I filmer. I konst. På arbetsplatsen.

När Jan Sjunnesson, arrangör för det alternativa Pridetåget Pride Järva, vistades i Kulturhuset samtidigt som hbtq-aktivister var där, ledde detta till en sådan upprördhet att Sjunnesson helt enkelt kastades ut. Konklusionen från Stockholm Pride var att "det finns en oro kring Kulturhuset som tryggt rum".

"Tryggt rum". Smaka på detta bisarra begrepp. Det går ut på att skapa ett offentligt rum där människor som är känsliga för andras åsikter kan vistas utan att behöva besväras av den tuffa verkligheten att det finns människor som tycker annorlunda eller ser annorlunda ut.

Jag tror att en strävan efter så kallade trygga rum skapar ännu ängsligare och ännu mer intoleranta människor. Det finns över huvud taget inget gott i detta. Ty hur ska vi kunna bli mer toleranta och kloka om våra uppfattningar aldrig utmanas?

Vad säger man då till den som är lättkränkt? "Toughen up, get thicker skin!" har den frispråkige provokatören Milo Yiannopoulos föreslagit. För det är precis som Yiannopoulos sade i en intervju i CNN: "In an outrage culture I think the appropriate response is to be outrageous."

Vi bör nog vara tacksamma för att soldaterna under andra världskriget inte krävde ett tryggt rum när de försvarade demokratin. På stränderna i Normandie fanns inte ens hen-toaletter.

Frihetsfrontens sommarseminarium 2016

Varje år i augusti håller Frihetsfronten ett sommarseminarium. I år hålls det under helgen den 19-21 augusti på Barnens Ö.

Här samlas nyliberaler, libertarianer och andra frihetsvänner från Sverige och andra länder för att diskutera politik, ideologi och filosofiska frågor.

Nu är det hög tid att anmäla sig.

Bokade talare
Andreas Henriksson, debattredaktör på Dagens Samhälle, talar under rubriken "En dissekering av det debattindustriella komplexet"
Dan Korn, folklivsforskare, författare, fotograf och rabbin
Christian Engström, f.d. Europaparlamentariker för Piratpartiet, talar under rubriken "Basinkomst - välfärdsbyråkratins död eller bidrag för dagdrivare?"
Henrik Tham, professor i kriminologi, talar om svensk drogpolitik
Stefan Olsson, statsvetare och skribent
Hans Åkerman & Robin Hesselstad från Buddler talar om delningsekonomi
Carl-Johan Rehbinder, piratpartist och sexhippie, talar under rubriken "Peace, Love and Understanding, vad hippiekulturen gjort för friheten"

Du försäkrar dig om en plats genom att betala in deltagaravgiften, 890 kr för studerande och 1 090 kr för övriga, på PlusGiro 449 71 84-4 eller bankgiro 268-5295, betalningsmottagare Nyliberalt forum. Ange e-postadress för utskick av information, däribland vägbeskrivning. Mat och husrum ingår i priset.

Välkommen!

Nuppatag med Gabriel Wikström

Regeringen har beslutat ge Folkhälsomyndigheten i uppdrag att göra en ny stor studie av svenskars sexualvanor, berättar folkhälsominister Gabriel Wikström på DN Debatt.

"Sexualpolitiken får inte bara handla om specifika problem. Den måste också handla om det som är luftfyllt med sex om vi på allvar ska kunna lösa problemen", skriver Wikström. Vilka problem är det då folkhälsoministern tänker att den nya studien ska lägga grund för att lösa? Wikström räknar upp ett flertal:

Antalet oönskade graviditeter är fortfarande högt, män och kvinnor är långt ifrån jämlika och dagligen hör vi berättelser om trakasserier och våldtäkter eller om hur människor diskrimineras och misshandlas på grund av sin sexuella läggning. Problemen är grundläggande och drabbar många människor runt om i vårt samhälle.

Att regeringen plötsligt bryr sig om oönskade graviditeter är intressant. Jag gissar, givet de abortaktivister Socialdemokraterna har i partiet, att de inte vill röra abortpolitiken utan snarare dela ut kondomer.

Sexuella trakasserier, våldtäkter och annan brottslighet? Detta är en fråga för rättspolitiken, inte för en studie om svenska folkets sexvanor. Och helt uppenbart något som de rödgröna har bortprioriterat och fortfarande inte tar på allvar.

För både vänstern och högern har sexualiteten alltid varit politisk. I dag, när de religiösa bojorna i Sverige har släppt, är det i stället feministerna som står för kontrollen av vår sexualitet.

När regeringen vill låta utreda svenska folkets sexvanor för att "lösa problem" är det därför inte någon sexualliberal linje vi kan vänta oss utan tyvärr mer moralism. Wikström signalerar detta redan i sin debattartikel där han lyfter problemen med "en skev kvinnosyn [...] som förmedlas i kvinnoförnedrande pornografi eller i manliga miljöer".

Detta doftar ny politiskt korrekt sexualitet lång väg. Vilket inte vore ett dugg förvånande från en regering som diskuterat möjligheten att förbjuda svenskar att köpa sex utomlands och betraktar porr som en form av våld mot kvinnor.

Min inställning är att politikerna ska hålla sig så långt borta från sängkammaren som möjligt. De ska inte lägga till rätta våra sexuella aktiviteter. De ska inte ens ha en åsikt om dem så länge det är myndiga människor som gör saker tillsammans.

Gärna forskning om människors sexualvanor, inte minst för att det är spännande. Men inte studier av politiker, för politiker. Sex är så mycket mer än ett uttryck för "folkhälsa".

Back off, Gabriel.

Läs även:
Fnordspotting

En feministisk huskur

Det finns en utbredd uppfattning inom den feministiska vänstern att sexuellt våld beror på en toxisk manlighet. Om vi bara "fixar" denna påstått skadliga mansroll (ibland kallad manskultur eller machokultur), löser vi sexualbrottsproblematiken. Så lyder resonemanget.

Denna idé förfäktas på debattsidor, ledarsidor och i public service. Den sprids av Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, kvinnosakskämpar och rörelsen med det ironiska namnet Fatta.

Det är inte bara kvinnor som framför idén om en sjuklig manlighet som endast kan botas med en gedigen feministisk huskur. Män, som Fatta-ambassadören Svante Tidholm, deltar genom att sprida ett slags manligt självhat.

Hur löser man då problemet med sexuellt våld enligt denna övertygelse? Genom att prata. Men framför allt genom att skuldbelägga halva befolkningen för att de har ett visst kön.

Denna sortens generalisering är endast möjlig att göra i Sverige när det gäller en specifik grupp: män. Aldrig om etniska minoriteter, aldrig om religiösa grupper, aldrig om kvinnor. Vad som annars är rasistiskt, islamofobiskt, antisemitiskt eller misogynt är plötsligt fritt fram när gruppen som utpekas är män. Då sparkar man ju uppåt, enligt de feministiska maktteorierna.

Samtal är jag i och för sig sällan emot. Däremot hoppar jag till lite när sexualupplysaren Nathalie Simonsson ger följande instruktion i föräldrars samtal med sina pojkar:

Visst finns det killar som kommer att begå sexuella övergrepp, men det kan vara på sin plats att förklara för sitt pojkbarn att det INTE bor en våldtäktsman inne i varje person med snopp.

Som om pojkar föddes med tron att de är våldtäktsmän. Förslaget kan jämföras med att gå fram till någon och säga: "Kom ihåg nu, du är inte en hustrumisshandlare!" och sedan tro att man gjort en god gärning. Eller varför inte lära muslimska pojkar att det inte bor en terrorist inne i varje person med muslimsk tro?

Jag tror att effekten kan bli den motsatta: ett skuldbeläggande av pojkar. Hur ska annars pojkar som aldrig ens tänkt tanken att sexuellt trakassera eller våldta en tjej reagera på en förälders uppmaning att de minsann inte ska se på sig själva som våldtäktsmän?

Kanske är det detta feministerna är ute efter. Att straffa pojkar och män så långt det går utan att stå för att det faktiskt är själva agendan.

Feministernas plötsliga och förmenta omtänksamhet med det manliga könet (manifesterad i den fåniga kampanjen SheForHe) ger jag ärligt talat inte mycket för.

Alla manliga läsare, säg nu efter mig: "Jag är inte en våldtäktsman. Jag är inte en våldtäktsman. Jag är inte..."

Tidigare bloggat:
Feministerna vill förändra mannen

Socialdemokraterna smutsar ned debatten

Moderaterna har uppmärksammat att det i vissa fall lönar sig att inte arbeta alls jämfört med att som arbetslös förälder ta ett arbete. Detta rör ett räkneexempel på två vuxna och fyra barn som Hanif Bali lät Riksdagens utredningstjänst göra.

Upptäckten har fått partiet att föreslå ett bidragstak som åtgärdar orättvisan. Devisen är att det alltid ska löna sig att arbeta.

Detta får "arbetarepartiet" att tända på alla cylindrar. Socialdemokraterna replikerar i en debattartikel i Aftonbladet undertecknad av socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Artikeln innehåller de sedvanliga angreppen på M för att de "ger sig på de mest utsatta" (om man får 27 000 kr i bidrag varje månad är man i mina ögon inte samhällets mest utsatta) och lyckas i ett vilt vevande klämma in både Brexit och Donald Trump också. För säkerhets skull?

Regeringen försvarar alltså att en familj som inte arbetar kan få ut mer i bidrag än en arbetande familj med lika många barn. Resonemanget, förutom det obligatoriska att man inte ska ifrågasätta att den som vill ha bidrag också får det, är intressant.

Strandhäll skriver:

Det rör sig om arbetslösa eller sjuka som får samhällets hjälp för att sätta mat på bordet och slippa hamna på gatan. Att ersättningarna i några fall blir så här höga beror på att de bor på en ort där bostadsbristen gör att socialtjänsten tvingas betala för boende med mycket höga hyror. Det är alltså inga pengar som går till plånboken utan till stor del utgörs av kommunens kostnad för att hitta tak över huvudet till utsatta barn i runt 100 familjer.

Genom ett snillrikt sätt att räkna där boendekostnaden exkluderas som utgift för skattebetalarna, eftersom en hyra betald av kommunen enligt ministern inte är några pengar "som går till plånboken" (trots att vi andra betalar vår hyra/avgift med pengar ur den egna plånboken), lyckas alltså ministern få den totala bidragskostnaden att framstå som betydligt lägre. Och på köpet utmåla Anna Kinberg Batra som en lögnare.

Socialdemokraterna får gärna argumentera för höga bidragsnivåer. Men sättet på vilket en av regeringens ministrar gör det är direkt oanständigt. Hon bemöter över huvud taget inte Moderaternas förslag i sak utan väljer i stället att blanda in Brexit och Trump i villervallan.

Annika Strandhälls artikel är en indikation på hur den politiska debatten kan komma att se ut framöver när en alltmer pressad socialdemokrati slåss med näbbar och klor. Vi kan ha en riktigt smutsig valrörelse framför oss.

Expo och extremismen

Det pågår en ständig kamp om verklighetsbeskrivningen. Det hör till det politiska spelet att en sittande regering vill måla upp bästa möjliga bild av situationen i landet och att oppositionen försöker lyfta fram allt som är negativt.

Men det polariserade debattklimatet gör att vi är på väg mot en komplett tudelning av hur folk tolkar händelser i och utanför Sverige. Detta märks särskilt i frågor som rör brott. Varje gång det sker ett terror- eller vansinnesdåd sitter två sidor redo att göra tolkningar. Antingen är det ännu ett exempel på jihadistisk terror eller så är det högerextrema som inspirerats av Breivik. Sällan finns ett mellanting i hur många människor väljer att tolka en händelse som den i München.

Det finns förstås en tydlig politisk agenda här. Vissa vill att det ska ha varit en islamist som begick dådet eftersom det stärker den egna politiska övertygelsen, i detta fall islams skadliga påverkan på västvärlden och kanske hela mänskligheten. Andra vill att det ska ha varit en person som haft idolbilder av Breivik på vardagsrumsväggen då detta bekräftar den egna bilden av högerextremism och nazism som det stora hotet mot frihet och demokrati i vår del av världen.

Jag är ärligt talat rätt trött på båda dessa på förhand bestämda tolkningar. Det börjar bli lite väl genomskinligt. Måste verkligen varje händelse tolkas in i islamist-högerextremist-perspektivet redan sekunder efter att de inträffat?

Det finns emellertid en skillnad mellan hur de två perspektiven bemöts. Medan den ena sidan anklagas för att göda hat och motsättningar påstås den andra stå för båda nyanser och mänskliga rättigheter. Det blir lite märkligt.

Expo har under lång tid använts som ett slags oberoende källa till information om högerextremism, nazism och rasideologiska grupper i Sverige. Organisationen är emellertid ungefär lika oberoende i dessa frågor som Ulf Bjereld är oberoende statsvetare.

Expo är en politisk aktör som gör ständiga politiska utspel med udden riktad mot konservativa, liberaler och allmänborgerliga som inte till hundra procent ställer upp på Expos hållning i frågor som rör Sverigedemokraterna, tiggeri, migration och hotet från högerextrema.

Vi ska minnas att det sistnämnda är Expos livsluft, deras hela existensberättigande hänger på att det upplevs finnas ett latent hot från högerextrema. Därför ligger det i deras intresse att överdriva detta hot.

Faktum är att nazismen alltid har gått dåligt i Sverige. Inte ens under Hitlers glansdagar på 30-talet lyckades svenska nazister locka mer än runt en procent i allmänna val. I dag har det som en gång var Nationalsocialistisk front, Svenskarnas parti, lagt ned sin verksamhet. Partiet fick några tusen röster i senaste valet. Den våldsamma delen av rörelsen, i den mån den ens kan kallas en rörelse, är Nordfront. Men även om dessa kan utgöra ett hot mot enskilda politiska motståndare, är de inte ett hot mot samhället. Det är inte dessa som Säpo kräver mer resurser för att hantera.

Vi ska inte trivialisera det hot som nazister kan utgöra mot enskilda människor, men att som Aftonbladet och andra tillskriva ett fåtal extremister mycket större inflytande än vad de egentligen har och uppmana människor att vara rädda för dem är bara kontraproduktivt.

Vi behöver inse två saker: Dels att nazism inte är ett växande problem i Sverige, dels att Expo är en kampanjorganisation för vänsterextrema idéer och tolkningar och därför bör behandlas därefter.

Läs även:
Håkan Boström

Politiska analyser 2016

När demokratin är som finast

Jag gjorde som jag brukar göra när jag är nervös; började plocka och städa. Jag sprang mellan skrubbningen i badrummet och livestreamingen från BBC på min laptop stående på sängen i min frus barndomshem.

Min förväntan var att saken skulle vara över när jag vaknade den där morgonen för en dryg månad sedan, men rösträkningen höll som bäst på när jag klev upp. Ledningen för den sida som ville lämna EU växte. Plötsligt började BBC hålla vad som liknade förlustintervjuer med remain-förespråkare. Vad höll på att hända? Jag slutade städa.

Sedan klev Ukip-ledaren Nigel Farage upp och höll ett segertal, även om han garderade sig lite med att säga "om prognoserna stämmer". Jag tyckte att det kändes för tidigt att ta ut segern. Hade ens London-rösterna kommit in än? Hur mycket kunde det fortfarande svänga? Det var väl inte möjligt att...?

Men så händer detta. Klockan tjugo i fem brittisk tid proklamerar BBC att gapet mellan lämna- och stanna-sidan nu är ointagligt. Det brittiska folket har röstat för att lämna EU:

And that's the result of this referendum, which has been preceded by weeks and months of argument and dispute [...] the British people have spoken. And the answer is... we're out!

Detta firade jag genom att bo på Sheraton, dricka cognac och lyssna på livemusik på kvällen.

Resultatet av den brittiska EU-omröstningen var, precis som konstateras i klippet ovan, annorlunda. Folket gjorde precis som svenskarna 2003 - de röstade mot det politiska, mediala och ekonomiska etablissemangets rekommendationer. Men medan svenska folket röstade för status quo - att inte överge kronan som valuta - gjorde britterna dessutom något modigare. Det röstade för en stor förändring: att lämna EU.

I efterhand har folkomröstningar som demokratiskt verktyg åter ifrågasatts. Vissa har till och med dragit paralleller till Hitler ("han älskade folkomröstningar"), vilket förstås är både historielöst och oförskämt.

Grunden i kritiken mot folkomröstningar är egentligen ett slags folkförakt. Simpla medborgare förstår sig inte på komplicerade saker som valutaunioner och internationella politiska samarbeten som EU. Därför är det bättre om dessa frågor överlåts till experter. Så kan vanligt folk fortsätta spela sina mobilspel och titta på Let's Dance så länge.

Det finns två saker att säga om detta: dels att "experter" inte sällan har fel (se euron som ett flagrant exempel), dels att det mycket väl kan stämma att gemene man inte har full inblick i vare sig valutaunionen eller hur EU fungerar men att det i slutändan inte spelar någon roll eftersom folk ändå måste tillfrågas i stora frågor som i slutändan berör dem.

Den representativa parlamentariska demokratin finns främst för att den är praktisk. Men vi kan inte ha en politisk överförmyndarnämnd som bestämmer allt åt oss. Det som berör oss mer privat ska inte ligga på någon politisk beslutandenivå över huvud taget, men stora makrofrågor som EU, FN, val av valuta och så vidare bör avgöras med ett folkligt majoritetsbeslut.

När jag satt där i sydkinesiska Zhanjiang och insåg att det brittiska folket röstat för att lämna EU fick jag en flashback från när Sverige röstade nej till euron för 13 år sedan. Demokratin blir sällan vackrare än så här.

De kallas fattigpensionärer

Många svenska pensionärer har det bra. De är friska, har god ekonomi och kan nu efter ett långt arbetsliv och utflugna barn sälja radhuset som ökat i värde med några hundra procent och unna sig både resor och god mat.

Men för andra ser verkligheten helt annorlunda ut. De har i likhet med ovanstående grupp arbetat och slitit i ett helt yrkesliv, men det har ofta varit timanställningar, deltidsanställningar och hemarbete. När livspartnern gick bort kom inte bara den ofrivilliga ensamheten utan också en ny ekonomisk verklighet.

Det är dessa vi kallar fattigpensionärer. Det pratas ibland om dem men deras verklighet är ändå nästan okänd. Detta är människor som har oerhört lite pengar att leva på när hyran och andra löpande räkningar är betalda. Som får köpa den billigaste falukorven, alltid handla på extrapris och aldrig unna sig något extra till helgen. Du har säkert sett dem många gånger i kassakön på ICA utan att veta om det.

Pensionssystemet har missgynnat denna grupp och den får nu betala priset i form av en fattig ålderdom. Inte för att de inte har gjort rätt för sig utan trots att de gjort det. Vi är många som har föräldrar eller bekanta som stämmer in på begreppet "fattigpensionär". Det knyter sig i magen att tänka på dem.

Frågan är varför inte politikerna pratar mer om dem. Här borde det finnas en potential att appellera till många väljare - både personer som lever under dessa omständigheter och alla vi som anser att det är åt helvete att de tvingas göra det.

Men gruppen pensionärer med riktigt låga inkomster är inte en högljudd grupp. De protesterar inte. De grinar inte ut i media. De kniper käft och försöker klara sig själva, som de alltid har gjort.

Situationen beror inte på att det skulle saknas pengar per se. Pengar finns. Det är därför regeringen kan bevilja ökade anslag på tiotals miljarder årligen till Migrationsverket och Arbetsförmedlingen, det är därför vi har så generösa bidrag till människor som aldrig arbetat. Pengar finns. Politikerna har bara gjort sin prioritering. Det var inte fattigpensionären. Samtidigt sparas det på äldreomsorgen på många håll i landet.

Situationen är oanständig. Ovärdig. Och oacceptabel.

Det sägs att min generation kommer bli den stora förloraren på pensionssystemet i framtiden. Det är bra att veta om det i tid så att man kan försöka dämpa effekterna av det. Men också för att det då finns tid att leta efter ett nytt land att bo i när det är dags.

Den gamla vänstern

Ett tecken i tiden så gott som något på att Sverige håller på att bli ett obehagligt konsensussamhälle där minsta politiska avvikelse ska brunmärkas och stigmatiseras, är att kommunisterna har blivit PK.

När Kommunistiska partiets, tidigare KPML(r), tidskrift Proletären intervjuar Frank Baude med anledning av dennes 80-årsdag avtäcks skillnaderna mellan den nya tidens svenska kommunister och den gamla stammen, representerad av Baude (ni får googla fram intervjun själva). Frank Baude lämnade partiet i protest för två år sedan. I intervjun utvecklar han varför.

Baude har inget till övers för identitetspolitik. Han vänder sig emot hur vänstern har hanterat kvinnor och tjejer som förtrycks i hederns namn i landets förorter. Han hävdar att det "uppenbart har varit en allt för öppen attityd att ta emot flyktingar och invandrare" och problematiserar de bekymmer som finns i det som kommit att kallas "utanförskapet" med arbetslöshet och kriminalitet. Och han vägrar att kalla sig feminist då feminismen i dag är "synonym med medelklasskvinnornas strävan efter bekräftelse" och inte har någon förståelse för hur kvinnor i de lägre klasserna har det i sin vardag.

Det är klart att karln är tokig på något sätt. Men han är i alla fall ingen vindflöjel. Frank Baude representerar i all sin kommunistiska galenskap en person som faktiskt står för något och inte böjer sig för samtidens fisvarma opinionsvindar.

Jag kan känna en respekt för det. Betydligt mer än för dagens populistiska nyvänster.

Turkiet tittar rakt ned i avgrunden

Jag tror inte att Recep Tayyip Erdogan (eller Odågan som jag föredrar att kalla honom) iscensatte kuppförsöket mot sig själv. Även om inget kan uteslutas. Men det är inget snack om att han nu ser till att tjäna maximalt på den.

Undantagslagar har införts i Turkiet. Tusentals militärer har gripits. Tusentals lärare har fått sparken. Landet frånträder nu Europakonventionen om mänskliga rättigheter, vilket i praktiken ger regeringen fritt fram att godtyckligt spärra in människor den inte gillar.

Detta är en tillfällig åtgärd, hävdar regeringen, men det återstår att se. Även om den endast skulle vara i en månad, vilket premiärministern antytt, hinner det styrande partiet utan brådska slå ned på oppositionella och rensa ut alla som upplevs som hot.

I går framkom även att Turkiet uppmanar svenskturkiska AKP-anhängare att ringa och rapportera Gülenanhängare i Sverige. Det påminner lite om hur Eritrea agerar, via sina ambassad i Stockholm, mot oppositionella här.

Turkiet har varit på väg utför sett till mänskliga rättigheter under en längre tid. Nu ser det verkligen nattsvart ut. Erdogan är emellertid fortfarande populär i landet, och risken är uppenbar att de kritiska rösterna helt tystnar.

Detta land och denne man har alltså EU gjort sig helt beroende av när det gäller att tackla migrantströmmen mot Europa. Känns sådär.