Tänk om det inte blir bättre än så här?

I en scen i klassikern Livet från den ljusa sidan frågar sig Jack Nicholsons neurotiska karaktär bittert: "What if this is as good as it gets?" Kanske är det den frågan svenska folket borde börja ställa sig.

Sanningen är nämligen att svensk välfärd krisar. Ja, ni har hört det förut. När befann sig välfärden inte i kris? undrar någon. När var alla någonsin nöjda samtidigt med vården, skolan och omsorgen? frågar en annan. Det har väl alltid klagats över resursbrist. Så är det nog, och så kanske det ska vara i ett högskattesamhälle med världsfredsambitioner.

Vi har redan pratat om polisens kris. Låt oss titta ett ögonblick på vården. Ty när förlossningsvården lägger ned och ABF Sollefteå som en reaktion bjuder in till en studiecirkel i "bilförlossning" har det hänt något i det stolta folkhemmet. Något har, för att använda statsministerns ord, gått sönder.

Vi har även hört om hur mammor till följd av fullbelagda neonatalavdelningar i Uppsala tvingats flyga till Åbo för att föda. Och Danderyds sjukhus i Stockholm, som under senare tid haft uppemot en 125-procentig beläggning, har tappat nästan var femte sjuksköterska det senaste året. Kompetens sprids för vinden.

Dessa brister drabbar vanliga människor, men framför allt drabbas de som är i sitt livs mest utsatta situation. Kvinnor som ska föda för tidigt. Multisjuka som inte får den tillsyn de skulle behöva. Människor som lämnas i korridorer eftersom det är fullt överallt. Brist på vårdplatser, brist på erfaren personal och en aldrig sinande ström av nya patienter är vardag för de som arbetar i vården i dag. I synnerhet på akutmottagningarna.

Alla som känner någon som arbetar någonstans inom välfärdens vårdkomplex, oavsett om det är äldrevården, akutvården, psykiatrin eller på en vårdcentral, känner igen bilderna. Kaoset. Underbemanningen. Saker som glöms bort. Stöket. Patienter som inte får den kontakt de skulle behöva. När någon ringer sig sjuk börjar en desperat jakt på ersättare, men ofta slutar det med att personal på plats får jobba dubbla pass i stället.

Personalen gör ofta ett heroiskt arbete under mycket svåra förutsättningar. Men det finns gränser även för de bästa, och när den gränsen är nådd står vi inför en ännu svårare situation. Vem vill egentligen utbilda sig till undersköterska, sjuksköterska eller annan position inom vården när arbetsmiljön ser ut som beskrivet ovan?

Krisen inom vården kommer säkert bli föremål för många debatter fram till valet. Politikerna kommer buda över varandra i "satsningar", sprida populistiska slogans om "vinsttak", allt samtidigt som undersköterskor byter blöjor på patienter i sjukhuskorridorerna och psykiskt sjuka skrivs ut för att de är för svåra att hantera för den personal som finns till hands.

Den som har råd bör se till att ta privata vårdförsäkringar för sig och sina barn omedelbums. Att betala två gånger om är egentligen inte acceptabelt, men det finns få andra val eftersom en ljusning i vårdkrisen inte är i sikte.

Jag frågar mig ständigt varför politiker är så krisstyrda. Varför de saknar förmågan att förutspå händelser och arbeta preventivt. Varför de alltid agerar först när situationen blivit akut. Kanske har det med enkla incitament att göra.

Vårt demokratiska system belönar helt enkelt inte långsiktigt och preventivt arbete, ty vem tackar den som förhindrat en kris? En kris som förhindras har ju aldrig uppstått. Det är den som tar krafttag när krisen väl är ett faktum som får applåder och röster.

Jag kan helt ärligt och uppriktigt ge alla ett tips i dagens Sverige: bli inte sjuk.

Tidigare bloggat:
Ett välfärdsland i utförsbacke

Läs även:
I otakt

Att vara ung är att må lite dåligt

Ungas psykiska ohälsa är ett uppmärksammat fenomen. Undersökningarna avlöser varandra, och politikerna slåss för att hitta lösningar.

Men det är inget nytt. En snabb googling visar att detta diskuterats livligt i över tio år. Förmodligen betydligt längre.

Det ger alltid braskande rubriker och leder ofta till förslag på satsningar på barn- och ungdomspsykiatrin, skolkuratorer samt från vänsterhåll även lägre krav i skolan (allt är för övrigt skattesänkningarnas fel). Om vi ska döma av den socialdemokratiska retoriken verkar det råda rena rama självmordsstämningen bland Sveriges unga.

Det tycks inte finnas några uppenbara skäl till att så många uppger att de mår psykiskt dåligt. Om jag får spekulera handlar det åtminstone delvis om två saker; hur frågorna ställs och vilka förväntningar vi har på dagens unga. Detta är självfallet inte hela förklaringen, men jag tror att vi når en bit på väg om vi tittar lite grand på de undersökningar som görs på högstadieelever och gymnasister och den uppmärksamhet som resultaten sedan får. Det ligger mycket politik i detta.

Ungdomar beskrivs som en utsatt grupp i dag, unga kallas ibland rent av "mycket utsatta". Redan här har vi ett problem. Jag vänder mig mot beskrivningen av unga som en väldigt utsatt grupp. Det blir en lek med ord, ty de mycket utsatta i samhället är missbrukare, hemlösa, gatusexsäljare (tack, sexköpslagen) och personer med multipla psykiatriska diagnoser.

Fråga personal inom socialtjänsten och psykiatrin så får du veta mer. Det är inte "unga", "kvinnor" eller "gamla", grupper så heterogena att de näppeligen kan ges ett övergripande epitet, som är samhällets mest utsatta.

Vi vet visserligen att väldigt höga krav i skola och arbetsliv riskerar att leda till sådan press att det orsakar psykisk ohälsa. Det är nog ingen slump att högpresterande samhällen som det japanska och sydkoreanska ligger i toppen i den internationella självmordsstatistiken. Men det har också att göra med hela familjens och släktens förväntningar på den unges prestation i skolan och arbetslivet.

Jämför vi förutsättningarna för unga i dessa länder med dem för unga i Sverige, framstår vårt land som rena rama vilostugan. I Sverige har vi emellertid en mentalitet att det är fult att ställa krav. Alla ska med. Alltid. Detta tror jag är kontraproduktivt.

Enligt en undersökning som gjorts av landstinget i Värmland instämmer nio av tio gymnasister i påståendet att "livet känns tungt flera gånger i månaden". Detta anser politikerna vara ett så stort bekymmer att det ska startas en workshop mot psykisk ohälsa.

Är det konstigt att under gymnasietiden känna att livet är tungt då och då? Att det är jobbigt, tufft, stressigt? Fullt normalt, skulle jag säga. Är det alarmerande att tonåringar på högstadiet pendlar upp och ned i sitt mående, funderar på döden och får sitt hjärta krossat flera gånger per termin? Motsatsen vore abnorm, vill jag hävda.

Så här är det nämligen att vara tonåring!

Det är klart att både skola och föräldrar måste vara uppmärksamma på om unga far illa och blir långvarigt deprimerade. Det är allvarligt. Och visserligen är livet för unga i dag, med internet och sociala medier, mer komplicerat än det var för bara 20 år sedan. Men. Alla behöver faktiskt inte skickas till skolkuratorn för den sakens skull.

Genom att utmåla varje motgång, varje ögonblick av sämre mående, som onormalt gör vi våra ungdomar en rejäl otjänst. Detta lägger i sin tur grunden för en svaghet vid framtida motgångar i vuxen ålder.

Det vi borde göra är i stället att gjuta mod i alla unga, att arbeta med självkänsla, självförtroende och framtidstro så att de lär sig att livet består av både med- och motgångar och att det bara är genom att klara motgångar som vi blir starkare.