Myndighetsiver

Sedan Alliansen tillträdde 2006 har 55 nya statliga myndigheter startats. De flesta, 32 stycken, har sitt säte i huvudstaden.

Det rör sig delvis om hopslagningar och ett antal myndigheter har också lagts ned. Men det är ändå tydligt att Alliansen inte är sämre på att starta kostsamma statliga myndigheter än Socialdemokraterna.
Och då var det minsann lätt att kritisera sossarna för att låta staten svälla.

SVT:s vinkling är förstås att det är orättvist att så många myndigheter får sina kontor i Stockholm - inte om det verkligen är nödvändigt att regeringen startar nya myndigheter på löpande band.

Någon som har koll på hur många de är nu?

SFI: Driftsformen är inte problemet

Vänsterpartisten och SFI-läraren Anki Erdmann kritiserade den privata SFI-undervisningen härom veckan i SvD. Hon pekade på ett flertal brister som jag, som sambo till en av Stockholms SFI-elever, instämmer fullt i. Erdmann får nu svar av Ulla Hamilton, moderat arbetsmarknadsborgarråd i Stockholm.

Hamilton försvarar förstås SFI som det ser ut i dag, även om hon medger vissa brister (oklart vilka). Enligt Hamilton har "[k]onkurrensutsättningen av SFI ... bidragit till att samtliga verksamheter, både de kommunala och de privata, måste hålla en hög kvalitet för att vara relevanta". Detta är inte vad jag har sett så långt. Det finns en uppsjö av utbildningsskolor som alla vill få en del av SFI-kakan. Somliga struntar helt i ett professionellt kursmaterial (läs böcker) och använder uteslutande snabbkopierade stenciler i stället. Andra använder kursböcker men har en så lös struktur att det för mig som svensk är omöjligt att se någon röd tråd i undervisningen. Än mer obegripligt måste det bli för eleven.

Det är tråkigt att diskussionen ständigt ska landa i den ideologiskt låsta positionen om privat eller inte privat. Driftsformen är inte huvudproblemet. Det spelar ingen roll om det i reglerade avtal klargörs att undervisningen ska vara pedagogisk och utvecklande för individen om den i praktiken inte är det. Kommunal som privat.
 
Som jag påpekade i en tidigare bloggpost görs kontroller och frågor ställs till både lärare och elever. Men vem är en nyanländ person med obefintliga svenskkunskaper att ta ton mot den skola han eller hon studerar på (och dessutom gratis)? Dessa kvalitetskontroller blir ett spel för galleriet. Pengarna fortsätter att rulla in i de privata utbildningsföretagen. Eleverna lämnas däremot därhän.

Veckan som gick #24

# MP störst bland journalister. När Journalistförbundets medlemmar får frågan om vilket parti de tycker bäst om svarar 4 av 10 Miljöpartiet. Även Vänsterpartiet är överrepresenterat bland landets journalister. Även om Socialdemokraternas siffror är dåliga i förhållande till partiets verkliga storlek bidrar dess siffror till att de rödgröna får 70 procent - om journalisterna får bestämma. Ett förkrossande övertag. Frågan om hur detta påverkar nyhetsförmedlingen i medierna är intressant. Vi är ju så vana vid att se problem formuleras ur en vänstervinkel att vi knappt reagerar längre.

# FN tittar på - igen. FN har placerat observatörer i Syrien. När samtliga är på plats ska det finnas 300 i hela landet. Det går att hävda att observatörer kan ha en återhållande effekt på mördarregimen. Men klart är att våldet har fortsatt, med eller utan observatörer, med eller utan "vapenvila". Det finns bara ett sätt att agera mot en regim som fullständigt skiter i sin egen befolkning, som bryter vapenvilor och konsekvent mördar civila: bemöt den med våld. Den fria syriska armén bör således få alla vapen den begär för att åtminstone ha en sportslig chans att försvara sig. Allt annat vore orättfärdigt.


# Wen Jiabao till Sverige. Wen Jiabao är inne på sitt sista år som kinesisk premiärminister. Till Sverige kom Wen inte med några nyheter. Men de svensk-kinesiska relationerna förblir mycket goda. Wen besökte bland annat Geelyägda Volvo och mottog applåder på fabriken. Wen Jiabao har de senaste åren återkommit till Kinas behov av politiska reformer. Under hans tid som premiärminister har emellertid mycket lite hänt. Tumskruvarna har tvärtom dragits åt. Det går därför att hävda att Wen främst arbetar på sitt eftermäle när han lyfter frågan om demokrati och yttrandefrihet. Viktigast för de framtida ledarna blir att börja stärka rättssäkerheten och att bekämpa den omfattande korruptionen. Det är onekligen ett enormt arbete som väntar - om nu partiet bara vill påbörja det.

Vänsterjournalistik

Att journalister generellt sett är vänster är ingen nyhet. Nu har detta faktum åter bekräftats i en undersökning vid Göteborgs universitet som presenterades i kväll i TV4. Mest anmärkningsvärt är stödet för Miljöpartiet. MP stöd av hela 4 av 10 journalister.

Även Vänsterpartiet är kraftigt överrepresenterat och totalt får det rödgröna blocket 70 procent av journalistkårens röster.

Att tro att detta inte påverkar nyhetsrapporteringen är naivt. Så om du tycker att nyhetsrapporteringen påfallande ofta har en vänstervinkel har du förmodligen alldeles rätt.

SD - inte helt utan poänger

På torsdagens talarkväll med Frihetsfronten pratade Sverigedemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Erik Almqvist om visionen om det socialkonservativa samhället och gjorde tappra försök att förklara vad socialkonservatism egentligen är och hur det skiljer sig från värdekonservatism - om det nu gör det. Slutsatsen blev att värdekonservatismen nog snarast ingår i begreppet socialkonservatism.

Almqvist förde fram en hel del poänger som jag delar. Anhöriginvandringen är väldigt generös och den blir ett problem eftersom de som invandrar ofta direkt hamnar i ett utanförskap - de kan inte språket, de får inget arbete och de kostar i praktiken bara pengar. Denna invandring vill SD drastiskt minska och det finns goda skäl för det. Om anknytningspersonen inte har någon försörjning eller fast bostad är det enbart dumt att dennes familj och släkt också ska komma. Ansvaret måste ligga på den enskilde att ordna en stabil tillvaro innan anhöriga kan börja ramla in över gränserna.

Därtill har Sverigedemokraterna en bra EU-kritisk linje som handlar om att värna det svenska självbestämmandet gentemot EU. Efter att Miljöpartiet och Vänsterpartiet gett upp EU-kritiken är det bara SD som kräver ett svenskt utträde.

Vissa goda poänger har partiet, således. Men dessa solkas av att SD liknar Kristdemokraterna i moralfrågor. "Vi är moralistiska", fastslog Almqvist utan omsvep. De stöttar helhjärtat folkhälsopolitiken, säger nej till allt vad skademinimering heter i narkotikapolitiken och även om SD inte har något emot bögar är partiet långt ifrån sexliberalt. Intrycket överlag är att Sverigedemokraterna har väldigt mycket gemensamt med Socialdemokraterna - inte så konstigt då att många av partiets väljare är gamla sosseväljare.

Och när det gäller EU driver SD visserligen kravet på ökat svenskt självbestämmande, men partiet har inget emot att Sverige implementerar integritetskränkande lagstiftning som drabbar hela svenska folket, inte bara brottsmisstänkta. När det gäller datalagringsdirektivet ville SD rent av gå längre än andra riksdagspartier.

Så nej, SD är inget seriöst alternativ för EU-kritiska liberaler. Att man över huvud taget ställer frågan visar hur hopplöst läget är för alla politiskt hemlösa liberaler.

Om man bara vill

Sveriges riksdag hade bråttom att implementera EU:s datalagringsdirektiv. Från och med den 1 maj börjar den gälla vilket betyder att all vår elektroniska trafik ska lagras i sex månader.

I Tyskland har man inte lika bråttom. Där har direktivet ännu inte resulterat i något lagförslag. Tyskland lär få EU-böter men so what?

Det som svenska riksdagsledamöter hävdade inte går, att inte omedelbart klubba igenom direktivet, går uppenbarligen utmärkt i andra länder.

Frihetsfrontens talarkväll: april

Missa inte torsdagens talarkväll med då Frihetsfronten gästas av Erik Almqvist, partistyrelse- och riksdagsledamot för SD, som talar om SD:s vision om det socialkonservativa samhället. Det kan definitivt bli livliga diskussioner.

Tid: Torsdag 26/4 19.00
Plats: Källaren på Ferkens gränd 2 i Gamla stan, Stockholm

Ferkens gränd 2 ligger precis runt hörnet från Skeppsbron, ungefär mitt emellan slussen och slottet.

På Ferkens gränd kommer öl att finnas att köpa (endast kontanter). Efter taleriet går vi vidare till närbelägen pub.

Alla är välkomna!

Glada SFI-amatörer

Anki Erdman, SFI-lärare och vänsterpartistisk ledamot i Rinkeby-Kistas stadsdelsnämnd, tar upp en rad problem med Svenska för invandrare, SFI, som undervisningen ser ut i dag. Tyvärr kan jag bekräfta att hon har rätt i mycket av det hon säger.

Få svenskar kommer av naturliga skäl i kontakt med SFI. Vi hör om det på TV, läser kanske om det i tidningen men som svenskspråkiga har vi ingen anledning att sätta oss in i hur undervisningen ser ut eller kanske ens bry oss om huruvida den är bra eller inte. Det berör ju inte oss. Såvida vi inte är tillsammans med någon som läser svenska i SFI:s regi.

Eftersom min sambo läser svenska har jag fått en inblick i hur SFI fungerar - eller snarare inte fungerar. Det är frustrerande eftersom det med så enkla medel skulle kunna bli bra. Med lite enkel pedagogik, med lite struktur (ett schema, kanske?) och lite förutsägbarhet så att eleverna vet vilken nivå som förväntas av dem skulle SFI-undervisningen kunna fungera bra. Men det gör den alltså inte. Anki Erdman menar att det till stor del handlar om tidsbrist, lärarna får helt enkelt inte tillräckligt med tid att förbereda lektionerna.

Allt är inte nattsvart. Det finns en god tanke i att både lära ut svenska seder och bruk och det svenska språket samtidigt. Men själva språkundervisningen har omfattande brister. Visst, det görs undersökningar med dem som studerar. Det dyker upp folk och vill ställa frågor. Men om du har läst svenska i några månader, hur kan du artikulera att du inte tycker att läraren är så bra, att hon kommer för sent till lektionerna, att lektionerna saknar struktur och en röd tråd? Klart att du tackar nej. Och så förblir sakerna som de är. Och don't get me started on den så kallade SFI-bonusen.

I teorin finns massor av SFI-skolor att välja bland. I praktiken blir du placerad där det för stunden finns plats och du har ingen aning om skolan är bra eller inte eller om nivån passar (SFI-centrums åsikt behöver inte nödvändigtvis betyda att du placeras på rätt nivå).

Jag tror inte att SFI-undervisningen nödvändigtvis skulle bli bättre om den drevs helt och hållet i kommunal regi. SFI har alltid, långt innan privata skolor kom in i bilden, haft dåligt rykte. Men det är samtidigt uppenbart att undervisningen bedrivs av glada amatörer, inte av skickliga pedagoger, och att du ska ha tur att hamna i en klass som råkar ha en bra lärare. Följden blir att samhället lägger pengar på något som inte ger önskat resultat och att den enskilde inte alls får den biljett in i samhället som det var tänkt. Alla förlorar - utom de glada amatörerna.

Wen Jiabao till Sverige

Wen Jiabao är inne på sitt sista år som Kinas premiärminister. I höst avgår han ur politbyråns ständiga utskott och i mars nästa år lämnar han posten som premiärminister. I dag kommer Wen till Sverige.

Till skillnad från den stele Hu Jintao har Wen Jiabao blivit folklig. Han har ofta synts på plats kort efter stora olyckor för att trösta och visa medkänsla. Detta har gjort att han vunnit respekt hos folket. Det går att hävda att partiet helt enkelt gett honom denna roll, medvetet om vikten av att någon av ledarna står lite närmare folket. I så fall har partiet gjort en bra casting.

Wen Jiabao har flertalet gånger de senaste åren talat om behovet av politiska reformer i Kina. Han har pratat om demokrati. Wen har talat så pass öppenhjärtligt att han censurerats. Men även om det går att känna hopp om framtiden när Kinas premiärminister återkommer till behovet av politiska reformer kvarstår ett faktum: inte mycket har hänt under Wens tid. Kanske arbetar han nu på sitt eget eftermäle, kanske krattar han manegen för sin efterträdare Li Keqiang. Vad som verkligen pågår i Kommunistpartiets ledning kan vi oftast bara spekulera om.

Jag tror som tidigare påpekat inte på någon revolution i Kina. Däremot på en långsam förändringsprocess i vilken det kinesiska folket stegvis får större frihet. Partiet började denna resa med att öppna upp ekonomin vilket har lyft stora delar av befolkningen från extrem fattigdom till en dräglig levnadsstandard. Nästa steg måste vara politiska reformer.

Det är inte bara Wen som har pratat om mänskliga rättigheter i Kina. Ett nytt lagförslag ska exempelvis stärka brottsmisstänktas rättigheter. Men ord är ord. I praktiken har partiet den allsmäktiga makten och kan göra lite som det vill eftersom ingen oberoende part kan utkräva ansvar. Ett grundläggande problem är att rättssystemet är till för partiet, inte individen. Frånvaron av en politiskt oberoende rättsstat är i mina ögon det absolut största hindret för en demokratisk utveckling i Kina.

Ty utan möjlighet till en rättvis prövning spelar yttrande- eller informationsfrihet mindre roll. Rättssäkerhet är viktigt även för företag då det erbjuder ett givet och förutsägbart ramverk som inte är beroende av politiska makthavares nyckfullhet. Och ska den ekonomiska utvecklingen fortsätta på sikt är det viktigt att frångå den korporativistiska modellen med statliga företagsgiganter tätt knutna till partiet. Den kinesiska statskapitalistiska modellen har onekligen varit en framgång sett till förmåga att generera tillväxt. Frågan är hur den kommande kinesiska ledningen tänker sig nästa steg.

I fråga om ekonomiska reformer har Kina gjort en lång vandring, även om mycket återstår. I förlängningen behöver dock Kina strukturella politiska reformer för att fortsätta utvecklas. Potentialen i Mittens rike förblir enorm.

Veckan som gick #23

# Asplööf. Sveriges Radios lördagsintervju är Sveriges förmodligen enda verkliga utmaning för politiker. Det går ut på att inte göra bort sig. Annie Lööf var senast till rakning. Hon ville påpeka att det inte är helt lätt att dra en glasklar gräns mellan demokratier och diktaturer i världen. Men att ta Kina som exempel var väl inte så värst smart. Lööfs problem är att hon sällan framstår som särskilt trovärdig. Eller ens tydlig. Vilket är ett problem om man har som sitt mål att just göra sitt otydliga parti tydligt. 

# Förnyelse i M. Sofia Arkelsten avgår som partisekreterare och ersätts av Kent Persson, flitigt bloggande Örebromoderat. Partiet behöver öka tempot, hävdar dess företrädare. Nå, det är väl ett understatement. Det görs väldigt lite politik på Rosenbad just nu - det bekräftas även informellt av personer i regeringskansliet. Moderaterna vill ingenting, Alliansen vill ingenting och det är väldigt osannolikt att en ny partisekreterare kan ändra på detta.


# Ett nytt Europa. Det surras om ett slags europeiskt Patriot Act. Det återstår att se vad det blir av detta. Vi kan dock inte räkna med något större motstånd hos svenska politiker om det kommer till ett skarpt förslag. De har redan visat att de inte vill ha någon makt i EU-frågor. Därför kommer det att krävas att alla utomparlamentariska krafter och de motståndsfickor som finns i inom parlamentarismens ramar samlar sina krafter till ett gemensamt motangrepp.

Thomas Olsson om terrornoja och Quick

Thomas Olsson tillhör är en advokat som jag verkligen respekterar.

Han har varit delaktig i en rad uppmärksammade fall - allt från den incestdömde pappan i "fallet Ulf" till Quickutredningen och nu de fängslade svenskarna i Etiopien.

I DN Söndag berättar han bland annat om att varje tid har sitt specifika hot:

Det fanns en tid när narkotikan sågs som det stora hotet. Sedan var det den ekonomiska brottsligheten [...] På nittiotalet stod de sexuella brotten i fokus, och det kom en våg av terapier och bortträngda minnen. Nu är det terrorismen. [...] Människor som är rädda - och genom terrorismen kan ju vem som helst sprängas i luften - accepterar inskränkningar i rättssystemet. De drabbar ju ändå bara andra. Själva har de inget att dölja. Men det handlar inte om det, utan om hur mycket information man samlar på sig.

Vi behöver fler jurister som lyfter fram hoten mot rättssäkerheten och integriteten.

Hyckleriexporten

Annie Lööf har hamnat i lite blåsväder efter att i Sveriges Radios lördagsintervju ha försökt problematisera den svenska vapenexporten genom att fråga sig om Kina är en diktatur eller inte.

Jag förstår vad hon ville göra. Lööf ville påpeka att det inte är helt lätt att dra en glasklar gräns mellan demokratier och diktaturer i världen. I vissa fall är det busenkelt - Norge är en demokrati medan Nordkorea inte är det. Men vad är egentligen Afghanistan i dag? Ryssland har klassats som "delvis fritt" i den årliga rankingen över friheten i världens länder men har på senare tid snarare halkat in på den auktoritära planhalvan. Och hur bör vi se på utvecklingen i Ungern?

Och så har vi Kina. Ett land som styrs enväldigt av ett kommunistparti, som fängslar oppositionella, censurerar pressen och Internet men som samtidigt har gjort enorma framsteg sedan Máo Zédōng gick ur tiden och i dag är betydligt friare än för några decennier sedan. 

Vi delar dessutom gärna in världen i två halvor av ren vana, där Ryssland och Kina av tradition hamnar på den svarta halvan och USA och Storbritannien på den vita. Samtidigt har USA och Storbritannien de senaste tio åren gått i alltmer auktoritär riktning. Folket väljer visserligen sina ledare, men tendenserna att grundläggande mänskliga rättigheter urholkas är väldigt tydlig i båda länderna.

Sverige ska inte exportera till diktaturer och krigförande länder, hävdas det. Samtidigt vill både sossar och borgerliga sälja så mycket vapen som möjligt. Då får vi den här löjliga situationen där vi de facto säljer vapen till både krigförande länder och diktaturer men låtsas som om vi inte gör det. Ingen har riktigt lyckats förklara det på ett bra sätt - inte heller Annie Lööf.

Hockey inget för kärringar eller Croneman

DN:s sportkrönikör Johan Croneman har mången gång i sina texter återkommit till hur dålig TV4:s (tidigare SVT:s) hockeyexpert Niklas Wikegård är. I lördagens krönika var det dags igen. Denna gång handlade det om "mansgriseri".

Skälet? Niklas Wikegård hade krävt att Skellefteå skulle visa lite stake i SM-finalen mot Brynäs. Norrlänningarna låg under och var på väg att förlora finalserien. Croneman tycker att "stake" är ett ord man kan uttala i ett omklädningsrum eller i ett lumparminne från 40-talet, men absolut inte i TV.

Ty Croneman vill ha en politiskt korrekt sportsändning. Där får man inte säga ord som "stake", det är nämligen "reaktionärt mansgriseri". Croneman tar i från tårna upp till hårfästet och det är oerhört svårt att förstå upprördheten. Vidare upprörs han av att Wikegård (helt uppenbart) gillar slagsmål i hockeyn. Detta kan man tycka vad man vill om och svensk hockey är betydligt snällare än nordamerikansk. Själv tycker jag att det i laddade möten kan tända till matchen - men så följer jag också Philadelphia Flyers och inte Skellefteå.

Förflyttad till andra sidan Atlanten blir Wikegård vare sig någon tuffing eller mansgris utan en helt vanlig kommentator. Lyssna gärna till presskonferenserna efter en match där. Lyssna till New York Rangers' coach Tortorella efter en förlust. Croneman skulle behöva en "bleep"-funktion varje gång. Ja, det är en grabbig stämning. Men sådan ska hockeyn i mina ögon också vara.

Wikegård är nog ganska van vid kritik och något säger mig att han gillar att sådana som Johan Croneman blir upprörda. I stället för att låtsas att damhockey är sevärt tog Wikegård tidigare fram storsågen - vilket genast väckte ilska hos somliga. Men han hade ju rätt. Damhockey är inte kul att titta på.

Niklas Wikegård fungerar bra som sidekick och tyckare men dåligt som matchkommentator (en sådan ska inte under några omständigheter skrika "sassabrassa mandelmassa"). Om Johan Croneman har problem med att hockey är en hård och manlig sport får han nog helt enkelt se på fotboll i stället. Där är manlighet ofta en bristvara.

Utmaningen med det mångkulturella samhället

Anders Behring Breivik var precis vad vänstern behövde. Nu har de fått en galning att klistra på alla sina meningsmotståndare. Och få gör det så skamlöst som Aftonbladet.

Lena Andersson skriver mer nyanserat i DN om hur främlingsfientliga, såväl i Sverige som i andra länder, utpekar sig själva såsom varande en del i ursprungsbefolkningen. Alltför många immigranter blir, enligt dessa partiers logik, ett hot mot denna ursprungsbefolkning. Det är denna övertygelse Breivik uttalar i sitt manifest och som han, av kärlek till sitt land, motiverade nödvändigheten med att begå de fruktansvärda dåden.

Den kopplingen finns således. Men det gör inte Sverigedemokraterna till breivikare. Ej heller gör det alla andra som vill diskutera problem med migrationspolitiken i Sverige eller Norge till åsiktsfränder med extremister som Breivik. Kopplingen är dock alldeles för frestande för att inte användas av folk på vänsterkanten. Risken är att Breivik därmed lyckats göra debattklimatet än mer begränsat.

Jag tycker att man åtminstone måste kunna ställa frågan: varför ska vår kultur vara inkluderande när många personer som kommer till Sverige tar med sig sedvänjor och uppfattningar som är exkluderande? Och vad gör egentligen att en kulturell yttring ska få företräde framför en annan? För att ta ett trivialt exempel: varför är det OK med slöja i skolan men inte keps?

Kom gärna till Sverige, men ta med dig insikten om att det är ditt eget ansvar att lära dig språket, hur samhället fungerar och att göra dig anställningsbar. Att en person som klär sig som Usama bin Ladin har svårt att få jobb handlar inte om diskriminering. Kultur och sedvänjor spelar roll och i Sverige är vi inte vana vid att människor klär sig i lakan, täcker ansiktet, att kvinnor inte får bada tillsammans med män eller att män vägrar hälsa på kvinnor.

Jag menar inte att något av detta ska vara förbjudet (ett annat exempel på hur partier som Sverigedemokraterna landar i fel slutsatser) utan att de som väljer att hålla hårt fast vid sina egna traditionella värderingar och sedvänjor får vara beredd på att det får återverkningar i ett land som ser annorlunda ut än landet de kommer ifrån.

Visionen om det mångkulturella samhällets överlägsenhet handlar förstås om att alla kan leva sida vid sida, tro på vilka gudar eller troll de vill (eller inte tro på något alls), respektera varandras olikheter och arbeta för ökad tolerans mellan olika grupper. Ett sådant samhälle blir starkt, dynamiskt och progressivt. Det är ett sådant samhälle jag skulle vilja leva i.

Samtidigt ser jag dagligen hur oerhört svårt det är att göra verklighet av denna vackra vision. Kulturella olikheter skapar problem, missförstånd och misstänksamhet. Mycket går att lösa med dialog, men inte nödvändigtvis allt. Alternativet till allt detta är inte att skapa ett homogent monokulturellt samhälle, men vi måste våga säga att mångkultur leder till vissa utmaningar och även diskutera hur dessa ska mötas gemensamt. Och vi bör inte förringa människors behov av kontinuitet och trygghet i det faktum att landet de lever i ser ut ungefär som det gjorde förra året eller för några år sedan.

Inget snusförnuft

Den svenska riksdagen sade sig vara nödd och tvungen att rösta ja till datalagringsdirektivet - vilket betyder att från den 1 maj kommer all vår elektroniska trafik att lagras i sex månader för polisen att ta del av (och i framtiden sannolikt även andra myndigheter).

I Sverige bryr vi oss inte så mycket om EU påverkar grundläggande fri- och rättigheter på ett negativt sätt. Men fan ta den som rör vårt snus! Det var en fråga som ansågs synnerlligen viktig när Sverige röstade om EU-medlemskapet för över 15 år sedan och den är fortfarande tillräckligt viktig för att ge stora rubriker.

Ibland undrar jag varför vi ens försöker göra allmänheten uppmärksam på allt elände EU ställer till...

Arkelsten lämnar för mer förnyelse

Sofia Arkelsten avgår som partisekreterare för Moderaterna och ersätts av Örebromoderaten och flitige bloggaren Kent Persson. Orsaken till Arkelstens avgång ska jag inte spekulera i, men hon har varit väldigt osynlig under sin tid som partisekreterare och det pratas en del om ett internt missnöje med henne.

Det kommer säkert att pratas om "gubbgäng" när en kvinna lämnar och en man tillkommer i en redan starkt mansdominerad ledning. Men med Kent Persson får Moderaterna precis en sådan person som ledningen vill ha: en lojal person som inte tänker för mycket själv, följer partilinjen slaviskt och - framför allt! - nämner ordet "förnyelse" i var och varannan mening.

Föga förvånande passade Persson på att lyfta fram behovet av en "ständig förnyelse" i sin första korta kommentar som partisekreterare.

Reinfeldt och Schlingmann är säkert mycket nöjda.

En europeisk Patriot Act?

Världen har förändrats radikalt sedan den 11 september 2001. I USA har det redan gått överstyr. I Storbritannien lever världens mest övervakade folk - och även i övriga EU skapas en svåröverskådlig övervakningslagstiftning, inte sällan inspirerad av vilka åtgärder som vidtagits på andra sidan Atlanten.

Nu surras det om ett slags europeiskt Patriot Act. Det återstår att se vad som ligger i detta och hur det i så fall konkretiseras. En sak är dock säker: Får vi ett verkligt förslag kan vi inte räkna med något större motstånd hos svenska politiker. Då kommer det att krävas att alla utomparlamentariska krafter, tillsammans med de motståndsfickor som finns i inom parlamentarismens ramar, samlar sina krafter till ett gemensamt motangrepp. Då får vi, precis som vid FRA-protesterna, lägga alla övriga åsiktsskillnader åt sidan.

I vilket fall har det nog aldrig funnits så många skäl för Sverige att lämna EU som nu.

Stenåldersavgiften på väg bort

Den förhatliga TV-licensen kan vara på väg bort. En uppgörelse ska ha nåtts över blockgränserna för att göra kostnaden för public service till en skattepost bland andra.

Radiotjänst är en kvarleva från svunna tider, ett kontrollsystem som väcker obehag och för tankarna till Östeuropa (och, kan påpekas, orsakar bekymmer för marginaliserade personer som bor i tillfälliga bostäder i kommunens försorg).

Teknikutvecklingen har dessutom gjort de regler på vilka TV-licensen bygger på föråldrade. I dag kan TV-program ses på datorer, mobiltelefoner och i bilar. SVT tillhandahåller själva en utmärkt onlinejtänst för sina program, fri att använda oavsett om du betalar TV-avgift eller inte.

Motståndare finns förstås. Kontrollsystemet för att få in licenspengar från alla som har en mobiltelefon eller dator skulle bli orimligt - det inser nog även de flesta av TV-licensens försvarare. Därför behövs en teknikneutral lösning. Överenskommelsen verkar handla om att avgiften för public service läggs på skatten.

Dagen när Radiotjänst i Kiruna, denna koloss som suger över 2 000 kronor årligen från varje person med anmält TV-innehav, läggs ned är en dag att fira. Sverige har då blivit ännu lite modernare.

Något har hänt

Socialdemokraterna skriver en debattartikel i vilken de erkänner att de varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att bli anställningsbara.

Wow. Det som inte riktigt fått sägas tidigare sägs nu öppet: även den som vill ha ett jobb bär ett ansvar för sin situation.

Något har kanske hänt i det gamla arbetarepartiet.

De rumsrensa extremisterna

Det pratas ofta och mycket om de främlingsfientliga partiernas frammarsch i olika europeiska länder. Extremvänstern har haft det tyngre, trots finanskris och hög arbetslöshet. Vilket är värt att notera. Enligt den logik som populistiska partier ofta lever efter borde folk stå i kö för att rösta på extremvänstern i länder som Spanien, Italien, Grekland och Portugal. Än har vi inte riktigt sett detta.

Förutom i Frankrike. Där går kommunisterna fram till runt 15 procent i opinionsundersökningarna inför presidentvalet. Jean-Luc Mélenchons kommunister kräver bland annat att staten ska konfiskera inkomster över en viss nivå. Att kommunister efter allt som Europa har gått igenom under 1900-talet åter tas på allvar är ett minst lika stort hot som Geert Wilders och Le Pen. I Sverige ger detta inga stora rubriker.

Vilket kanske inte är så konstigt. Sverige är som bekant ett land där det är helt och hållet rumsrent att vilja avskaffa den privata äganderätten, trivialisera eller förneka förtrycket på Kuba och tycka att ryska revolutionen var en framgång för de mänskliga rättigheterna. Tycker man så är man bara lite radikal men man har samma tillgång till debattprogram och morgonsoffor som vilken intetsägande folkpartist som helst. Samtidigt ifrågasätts om sverigedemokrater ska få publicera debattartiklar.

De knäppaste av de knäppa samlas i Svensk-koreanska föreningen. I mars deltog föreningen i Nordiskt Koreaseminarium, ett slags Mecka för avgrundsvänstern och sannolikt ett ypperligt tillfälle att diskutera den (väldigt speciella) nordkoreanska demokratin. Deltog gjorde vänföreningar och kommunistiska partier från både Sverige och flera grannländer samt folk från nordkoreanska ambassaden.

Seminariet anordnades av Kommunistiska Partiet (tidigare Kpml(r)), ett parti till vilket bland andra folkkäre Sven Wollter hör. Ni vet han som är självaste Tomten i Sveriges Radio inför julen.

Lite illamående blir man allt.