Varmluft om SFI

Svenska för invandrare, SFI, fungerar dåligt. Det har varit känt länge och oavsett regeringens färg. SFI-utredaren Christer Hallerby vill öka valfriheten för eleverna och föreslår bland annat att det ska bli möjligt att välja SFI-utbildning i andra delar av landet.

Hallerby konstaterar att många avbryter sina SFI-studier och förklarar det med att många har svårt att kombinera studierna med arbete eller annan planering. SFI ska därför erbjuda eleverna undervisning på de tider som passar just dem. En mer trolig förklaring till avhoppen är att undervisningen helt enkelt är för dålig och att många tycker att det är slöseri med tid.

Viktigast är att höja utbildningens kvalitet och lärarnas kompetens. Det är framför allt där det brister i dag. Det råder, åtminstone i de större städerna, ingen brist på alternativ för den som vill välja SFI-anordnare, och det finns även SFI-kurser kvällstid. Tillgången är inte problemet. Problemet är att anordnarna har en väldigt flexibel inställning till begreppet kvalitet.

Elever möts av oinspirerade lärare, vikarier som inte bryr sig, frånvaro av kursplaner och ett kursupplägg med löpande intag som gör att många slängs in mitt i en pågående kurs utan att förstå någonting. Det är ett ganska respektlöst sätt att möta människor som kommit till Sverige och vill lära sig språket.

Det finns i dag en uppsjö av olika företag som anordnar svenska för invandrare och SAS, svenska som andraspråk. I många fall är det uppenbart att de bara gör det för pengarna. Kurser hålls trots att antalet elever är två eller tre personer. Vid sjukdom saknas vikarier, vilket gör att elever kan stå utan undervisning i veckor. Har man tur får man ett schema.

Vuxenutbildningen har blivit en attraktiv marknad. Det saknas inte valfrihet hos SFI- eller SAS-elever. Det som saknas är en lägre gräns för vad som kan anses vara acceptabel nivå för vuxenundervisning. För tro det eller ej, vissa vill faktiskt lära sig på riktigt.

Regeringen uppmärksammar SFI-fiaskot

"Den [SFI] är för dåligt anpassad till den enskilde individen, det är för mycket avhopp från svenskundervisningen, det är för dålig jobbkoppling och det varierar för mycket över landet hur svenskundervisningen ges. Det här är ett allvarligt problem ur integrationssynpunkt."

No shit, Erik Ullenhag.

Regeringen verkar ha vaknat upp och insett hur dåligt SFI fungerar. Det är välkommet. SFI har länge varit en nedprioriterad fråga, trots att en illa fungerande undervisning lägger krokben för den övriga integrationspolitiken.

Det finns en myt om att akademiker och analfabeter klumpas ihop i samma klasser. Riktigt så ser det inte ut. Varje elev får göra ett nivåtest och utifrån resultaten på denna visserligen väldigt okomplicerade skattning placeras de på rätt nivå. Att akademiker och analfabeter skulle hamna i samma klass stämmer därför inte - förutsatt att nivåtestet görs överallt.

Däremot är det sant att kvaliteten och formen på undervisningen varierar kraftigt från aktör till aktör och att den inte alls är individanpassad efter att eleven väl placerats i en klass. Något måste också göras åt de rullande kursstarterna. Elever trillar in allt eftersom under pågående kurs, vilket gör att de tvingas läsa en kurs de inte begriper innan vissa examineras och kursen sedan kan börja från början igen.

Att kombinera språkinlärning med arbete eller praktik är en bra idé. Men alla kommer inte att få en praktikplats eller hitta ett arbete som kan kombineras med studier i svenska. Därför måste det även fokuseras på kvaliteten själva undervisningen, som på många håll är rent katastrofal. Lite pedagogik kanske kan vara värt att prova?

Tidigare bloggat i ämnet:
Ingen bryr sig om SFI
Glada SFI-amatörer
SFI: Driftsformen är inte problemet

SFI: Driftsformen är inte problemet

Vänsterpartisten och SFI-läraren Anki Erdmann kritiserade den privata SFI-undervisningen härom veckan i SvD. Hon pekade på ett flertal brister som jag, som sambo till en av Stockholms SFI-elever, instämmer fullt i. Erdmann får nu svar av Ulla Hamilton, moderat arbetsmarknadsborgarråd i Stockholm.

Hamilton försvarar förstås SFI som det ser ut i dag, även om hon medger vissa brister (oklart vilka). Enligt Hamilton har "[k]onkurrensutsättningen av SFI ... bidragit till att samtliga verksamheter, både de kommunala och de privata, måste hålla en hög kvalitet för att vara relevanta". Detta är inte vad jag har sett så långt. Det finns en uppsjö av utbildningsskolor som alla vill få en del av SFI-kakan. Somliga struntar helt i ett professionellt kursmaterial (läs böcker) och använder uteslutande snabbkopierade stenciler i stället. Andra använder kursböcker men har en så lös struktur att det för mig som svensk är omöjligt att se någon röd tråd i undervisningen. Än mer obegripligt måste det bli för eleven.

Det är tråkigt att diskussionen ständigt ska landa i den ideologiskt låsta positionen om privat eller inte privat. Driftsformen är inte huvudproblemet. Det spelar ingen roll om det i reglerade avtal klargörs att undervisningen ska vara pedagogisk och utvecklande för individen om den i praktiken inte är det. Kommunal som privat.
 
Som jag påpekade i en tidigare bloggpost görs kontroller och frågor ställs till både lärare och elever. Men vem är en nyanländ person med obefintliga svenskkunskaper att ta ton mot den skola han eller hon studerar på (och dessutom gratis)? Dessa kvalitetskontroller blir ett spel för galleriet. Pengarna fortsätter att rulla in i de privata utbildningsföretagen. Eleverna lämnas däremot därhän.

Glada SFI-amatörer

Anki Erdman, SFI-lärare och vänsterpartistisk ledamot i Rinkeby-Kistas stadsdelsnämnd, tar upp en rad problem med Svenska för invandrare, SFI, som undervisningen ser ut i dag. Tyvärr kan jag bekräfta att hon har rätt i mycket av det hon säger.

Få svenskar kommer av naturliga skäl i kontakt med SFI. Vi hör om det på TV, läser kanske om det i tidningen men som svenskspråkiga har vi ingen anledning att sätta oss in i hur undervisningen ser ut eller kanske ens bry oss om huruvida den är bra eller inte. Det berör ju inte oss. Såvida vi inte är tillsammans med någon som läser svenska i SFI:s regi.

Eftersom min sambo läser svenska har jag fått en inblick i hur SFI fungerar - eller snarare inte fungerar. Det är frustrerande eftersom det med så enkla medel skulle kunna bli bra. Med lite enkel pedagogik, med lite struktur (ett schema, kanske?) och lite förutsägbarhet så att eleverna vet vilken nivå som förväntas av dem skulle SFI-undervisningen kunna fungera bra. Men det gör den alltså inte. Anki Erdman menar att det till stor del handlar om tidsbrist, lärarna får helt enkelt inte tillräckligt med tid att förbereda lektionerna.

Allt är inte nattsvart. Det finns en god tanke i att både lära ut svenska seder och bruk och det svenska språket samtidigt. Men själva språkundervisningen har omfattande brister. Visst, det görs undersökningar med dem som studerar. Det dyker upp folk och vill ställa frågor. Men om du har läst svenska i några månader, hur kan du artikulera att du inte tycker att läraren är så bra, att hon kommer för sent till lektionerna, att lektionerna saknar struktur och en röd tråd? Klart att du tackar nej. Och så förblir sakerna som de är. Och don't get me started on den så kallade SFI-bonusen.

I teorin finns massor av SFI-skolor att välja bland. I praktiken blir du placerad där det för stunden finns plats och du har ingen aning om skolan är bra eller inte eller om nivån passar (SFI-centrums åsikt behöver inte nödvändigtvis betyda att du placeras på rätt nivå).

Jag tror inte att SFI-undervisningen nödvändigtvis skulle bli bättre om den drevs helt och hållet i kommunal regi. SFI har alltid, långt innan privata skolor kom in i bilden, haft dåligt rykte. Men det är samtidigt uppenbart att undervisningen bedrivs av glada amatörer, inte av skickliga pedagoger, och att du ska ha tur att hamna i en klass som råkar ha en bra lärare. Följden blir att samhället lägger pengar på något som inte ger önskat resultat och att den enskilde inte alls får den biljett in i samhället som det var tänkt. Alla förlorar - utom de glada amatörerna.