Det fanns ingen plan

Fredrik Reinfeldts utläggningar i intervjun i danska Politiken, översatt och återgiven i sin helhet i DN, har sjunkit in.

Många har redan kommenterat den förre statsministerns märkliga utspel om att Sverige har "oändligt mycket mark och skog" och att "det finns mer plats än man kan föreställa sig". Det är en besynnerligt inlägg i en diskussion som aldrig har handlat om arealer eller brist på detsamma, utan om brist på bostäder, en dysfunktionell arbetsförmedling, en överreglerad arbetsmarknad, en språkundervisning som inte fungerar och en icke rättssäker asylprocess som belönar dem som kastar sina id-handlingar och låter personer som giltiga asylskäl vänta i månader eller år på besked.

Intervjun med Reinfeldt är avslöjande. Den visar nämligen att den förre regeringschefen aldrig hade en plan. Det fanns ingen långsiktig planering för hur mottagandet skulle gå till, hur människor skulle bli självförsörjande, hur nya svenskar skulle kunna bli en bidragande del i samhället. Varken kortsiktigt eller långsiktigt.

Reinfeldt ville en sak: ta emot fler asylsökande. Han hade inga svar på de utmaningar som det rekordstora inflödet skapade. Det fanns knappt ens en god vilja i att få mottagandet att fungera hyggligt. Ansvaret för detta sköt regeringen förstrött över på kommunerna. "Fixa det bara!"

Borgerlighetens migrationspolitik ledde därför till panikartade ad hoc-lösningar, och effekterna av denna tanklöshet ser vi nu runt om i landet där kommuner går på knäna, asylsökande fastnar på svindyra asylboenden och utanförskapet bland utlandsfödda ökar. Det är en lose-lose-situation.

För en statsman som Reinfeldt, som under hela sin tid i toppolitiken har predikat ansvar och stegvisa samhällsförändringar i lagom takt, ter sig denna politik väsenskild. Men det gjorde även hans plötsliga avhopp som moderatledare på valnatten (vilket med det knepiga parlamentariska läget i åtanke var förhastat och oansvarigt). Det var inte likt honom, sa vissa moderater förvånat.

Kanske är det så, att vi nu har fått se Reinfeldts verkliga sida. Den ansvarslösa sidan. Han höll skenet uppe länge nog för att vinna två val. Nu vet vi bättre. Detta lär påverka hans eftermäle.

En onödig låsning

Socialdemokraterna vann inte valet. De gick fram marginellt jämfört med valet 2010, ett val som av dåvarande partiledaren kallades "ett riktigt dåligt val". Det rödgröna blocket som helhet gick fram 0,1 procentenheter.

Alliansen vann inte heller. De fyra borgerliga partierna tappade nästan tio procentenheter. Valet hade bara en vinnare: Sverigedemokraterna.

Ändå tog Stefan Löfven på sig uppdraget att bilda regering. Både på valnatten och i sin regeringsförklaring upprepade Löfven det felaktiga påståendet att svenska folket röstat för en förändring - för socialdemokratisk politik.

Så var det bevisligen inte. Men politik är politik, och det var väntat att ledaren för det största partiet i det största blocket skulle försöka bilda regering. Löfven misslyckades dock med det som han sade sig vara så övertygad om att klara, nämligen få budgeten godkänd i riksdagen.

Detta har orsakat de bittraste utfallen från socialdemokratiskt håll på många år. Inte ens den bittraste citron kan tävla med en sur sosse. Inte heller Alliansen är nöjd med läget. Sverige måste kunna regeras av en minoritetsregering, sägs det. Därför vill både regeringen och allianspartierna se över regler och praxis i riksdagen så att en minoritet lättare kan få igenom sin ekonomiska politik. Helst före nyvalet.

Syftet är förstås att utestänga Sverigedemokraterna från inflytande. Men sådana krumbukter riskerar att slå tillbaka. Vi vet inte hur riksdagen ser ut efter valet. Om SD fortsätter att växa spelar det till slut ingen roll hur övriga partier försöka trixa med regler och överenskommelser vid budgetomröstningar. Dessutom ska det inte uteslutas att svenska folket är redo att rösta in ännu fler partier i riksdagen i kommande ordinarie val.

Bakgrunden till paniken är den politiska låsningen i riksdagen. Den beror i sin tur på uppdelningen i block. Block är en dock frivilliga konstellationer. De kan förändras. Partierna borde se dem mer som pakter i Robinson och använda dem så länge det gynnar de egna målen, överge dem när det inte gör det. Med detta sagt har det funnits få skäl för något borgerligt parti att gå Löfven till mötes efter valet.

Många inom borgerligheten vet nog egentligen hur Alliansen ska kunna regera i majoritet. Det finns få sakpolitiska skäl att inte pröva detta. Men det kommer inte ske. Därmed är Alliansen, precis som de rödgröna, ansvariga för den låsning som nu skett. Och det är inte alls säkert att nyvalet, eller nya regler för budgetomröstningar, kommer ändra på den saken.

Det där med utsträckta händer...

Så här lät det när Fredrik Reinfeldts minoritetsregering sträckte ut handen till Stefan Löfven.

Redan de gamla Moderaterna...

Under Fredrik Reinfeldts dryga tio år som partiledare gjorde Moderaterna en rad omsvängningar. En av de mer anmärkningsvärda var att anamma Miljöpartiets migrationspolitik.

Politiska partier förändras oftast stegvis, och efter en tid av glidning i en särskild fråga är det lätt att glömma att de för bara några år sedan tyckte precis som den där motståndaren som i dag utmålas som oansvarig eller rent fascistisk.

Detta är tydligt i fallet Moderaterna och asyl- och migrationspolitiken.

Så här skrev Moderaterna i en riksdagsmotion i oktober 2000:

Det är viktigt att skilja på flyktinginvandring och invandring i övrigt. I massmedia framställs ofta människor som söker asyl och som smugglats in i landet som flyktingar även om deras motiv till att lämna hemlandet företrädesvis är ekonomiska. Flykting är man om kriterierna för skyddsbehov i utlänningslagen är uppfyllda, och då har man rätt till permanent eller tillfälligt skydd. 

Missbruk av asylrätt skall stävjas så långt som möjligt. Asyl skall ges till personer som dokumenterat blivit förföljda enligt Genévekonventionens bestämmelser. Det ankommer på den asylsökande att styrka sin identitet och att förete trovärdiga handlingar och att i övrigt samarbeta i asylprocessen. I annat fall skall avslag ges eller när skyddsbehov sannolikt föreligger, ett tillfälligt uppehållstillstånd i avvaktan på fullt klarläggande av identitet och övriga förhållanden. 

Invandringspolitiken måste vara tydligt utformad och ha en förankring i breda folklager. Främlingsfientlighet och negativa attityder uppstår om misstanke finns att de som fått uppehållstillstånd inte är egentliga flyktingar. Ett ökat stöd för invandring kan bara uppnås om invandrarna ses som individer som utvecklar och berikar Sverige i stället för att ses som ett socialt problem. 

Svenskarna och deras politiker måste också tydligt markera sin vilja att försvara de värderingar och de kulturmönster som vi i Sverige uppnått under en lång utvecklingsperiod. Ömsesidig tolerans av olika traditioner och levnadsmönster måste upprätthållas, men det får inte innebära att värderingar och utmanande livsstilar skall accepteras när de står i uppenbar konflikt med de värderingar som vuxit fram i Sverige vad gäller t.ex. synen på jämställdhet och barnens rättigheter.

Uppehållstillstånd för anhörigaReglerna för familjeåterförening eller för andra nära anhöriga kan göras mer generösa om försörjningskrav införs. Den eller de som vill att en nära anhörig skall få bosätta sig i Sverige måste åta sig ett försörjningsansvar och också kunna visa att bostad finns.

Det är anmärkningsvärt att ovanstående text i dag ses som främlingsfientlig och/eller sverigedemokratisk. Denna förskjutning har alltså skett på knappt 15 år.

Ett tecken i tiden är att den förre statsministern i en intervju i danska Politiken hävdar att Sverige har gott om fält och skogar som borde kunna bosättas av flyktingar. Denna sorts verklighetsfrånvända resonemang hoppas jag vi kommer få se mindre av nu, i alla fall inom borgerligheten.

Men jag håller inte andan...

Läs även:
PJ Anders Linder: M ska inte föra MP:s invandringspolitik

Bittra förlorares behov av etiketter

"Ett litet, nyfascistiskt parti". Så lyder Magdalena Anderssons och Stefan Löfvens beteckning på Sverigedemokraterna. Vice statsminister (förhoppningsvis inte så länge till) Åsa Romson tycker att beskrivningen "inte är konstig".

Andersson hävdar att övriga partier vill ha ett "civiliserat samhälle" (underförstått att SD inte vill det) och upprepar att SD inte förespråkar människors lika värde.

Att vänsterpartierna behöver en skarp politisk strid för att överleva är inget nytt. Men dessa överdrifter kan komma att slå tillbaka på Socialdemokraterna. Jag tror att ytterst få av SD:s väljare känns vid några som helst sympatier för fascistiska ideal eller övertygelser. Inte ens Folkpartiet ställer sig bakom statsministerns och finansministerns utspel. Därtill kan nämnas att det är en smula anmärkningsvärt att Den Store Förhandlaren, mannen med den ständigt utsträckta handen, på så här lösa boliner stämplar landets tredje största parti som fascistiskt.

Kanske har sossarna gått lite för långt nu i sin kamp att måla horn i pannan på Sverigedemokraternas företrädare. Jag tror att detta vittnar om en desperation från ett mycket pressat socialdemokratiskt parti som misslyckats med att hindra väljarflödet till SD och att nå fornstora opinionsnivåer. Men det kan också vara ett tecken på att sossarna klivit vänsterut. Att stämpla motståndare som fascister är normalt något som extremvänstern sysslar med. För dem är etiketteringen av motståndarna central.

Sverigedemokraterna håller landsdagar i helgen och går givetvis till motangrepp. Björn Söder kräver att Löfven ber om ursäkt. Genom att kalla SD "nyfascistiskt" har S för överskådlig framtid omöjliggjort allt samarbete och alla tänkbara samtal med SD. Tidigare har SD kallats "neofascistiskt"
i debattartiklar och på ledarsidor. Att en statsminister gör det är dock något annat. Inte ens Fredrik Reinfeldt, som öppet visade hur mycket han avskydde SD, tog ordet i sin mun.

Enligt Henrik Arnstad, som fick agera sanningssägare och "historiker" i TV4Nyheterna i kväll, är ett tecken på att vara nyfascist att man förnekar det. Med det kriteriet kan man tänka sig att betydligt fler än bara Sverigedemokraterna skulle få denna beteckning klistrad på sig.

Vi går mot en ovanligt hätsk valrörelse. Det kan i och för sig bli lite kul. I den senaste valrörelsen var det endast debatter som SD medverkade i som hettade till lite grand. Svensk politik har vitaliserats av deras framgångar, det måste sägas.

I mars kommer angrepp och anklagelser hagla mellan blocken på ett sätt som vi inte sett på väldigt länge. Det finns nämligen få som är så bittra som sossar som misslyckats med att få sin vilja igenom.

Läs även:
Fnordspotting

Britterna och porren

Storbritannien går i fel riktning på alla möjliga områden. Landet är på väg att förvandlas till en komplett övervakningsstat, och då inte bara på nätet, men den kristmoralistiska kampen mot porren måste nog ändå anses vara den märkligaste utvecklingen. David Cameron har förklarat krig mot osedligheten.

De så kallade Audiovisual Media Services Regulations 2014 reglerar nämligen vilken sorts pornografi som får produceras på brittisk mark. Nu har visserligen viss porr alltid varit förbjuden, men här går den brittiska regeringen betydligt längre än andra.

Listan över porr som nu förbjuds gäller även video-on-demand-tjänster och är lång. Den innefattar bland annat fult språk, smisk, skildringar av sex utan samtycke (s.k. våldtäktsporr), watersports (urin), fisting (som felaktigt beskrivs som farligt), penetration med vissa objekt och strypsex men också kvinnlig ejakulation. Det sistnämnda är förstås särskilt underligt eftersom det enbart handlar skildringar av kvinnlig njutning. Att förbjuda något sådant i film är högst anmärkningsvärt. Eller ska vi säga obegripligt.

Det förmenta syftet är att skydda barn och ungdomar från att "ta skada" av pornografiskt material. Förutom att detta endast är en skenmanöver, är det också feltänkt i sak. Unga, vissa långt under 18, utför i dag sexuella handlingar inför varandra via webbkameror. Att tro att de skulle få några slags permanenta skador av odefinierat slag av att se nakna människor ha sex är trams.

Inget av detta kommer få vare sig ungdomar eller vuxna att sluta intressera sig för sex eller porr. Det är dessutom fortfarande möjligt att se porr producerad i andra länder. Lyckligtvis finns något som heter internet.

Stegen som den brittiska regeringen har tagit är dock oroväckande, och Camerons eget lilla korståg kan bara ha börjat. Vi bör hålla ögonen öppna för framtida blockeringar och filtreringar av osedligt material på nätet. Storbritannien är på väg att göra en rad odemokratiska länder sällskap.

Tidigare bloggat:
Brittiskt korståg mot internetporren

En stukad statsminister till nyval

Nyval, alltså.

I stället för att avgå väljer Stefan Löfven, inte utan bitterhet, att klamra sig fast vid statsministerposten. Det betyder i praktiken att han kommer leda en expeditionsministär fram till extravalet den 22 mars - med Alliansens budget.

Det mest häpnadsväckande är att Löfven ämnar gå till val med just den budget som röstades ned i riksdagen i går. Så bra tycker han att den är. Miljöpartiet och Socialdemokraterna har beskrivit detta som en styrka gentemot Alliansen i den kommande valrörelsen. Det betyder att partierna, även om de inte kampanjar tillsammans, kommer ses som det regeringsalternativ som ställs mot de borgerliga. Och att Vänsterpartiet, som haft inflytande över budgetarbetet, kommer med på köpet.

Många tvivlade på Alliansens överlevnadsförmåga efter valförlusten. Jan Björklund sade att samarbetet behövde en paus nu när partierna satt i opposition. Löfven gjorde sitt för att försöka så split. Utan resultat. De fyra partierna är dessutom så samkörda efter åtta års styre att det krävs minimal ansträngning att ge sig ut på valturné tillsammans igen. Stolarna på Rosenbad har knappt hunnit kallna.

Redan på valnatten visste vi att det parlamentariska läget var besvärligt. Eller intressant, som statsvetarna skulle säga. Men det fanns nog ändå ett antagande om att Socialdemokraterna, med dess enorma regeringsvana, skulle klara av situationen. Det visade sig att Löfven inte vara uppgiften mogen.

Regeringen anklagar Alliansen för att inte vilja samarbeta. Men varför skulle Alliansen lägga sig platt för sin politiska motståndare? Enligt alliansledarna var den där utsträckta handen snarare en ilsken armbåge. Samtidigt vill varken regeringen eller Alliansen ens prata med SD, vilket gör läget i kammaren helt låst.

Gustav Fridolin gnällde i går över att Alliansen inte ville samarbeta. TV4 påpekade att inte heller MP vill samarbeta med ett visst parti. Fridolin menade då att MP inte kan samarbeta med ett parti som vill minska asylinvandringen. I realiteten betyder detta att migrationspolitiken är den enda heliga frågan. Den är viktigare än själva regeringsinnehavet. Vilket blir lite svårt att förstå.

Vem vinner på ett nyval? Det är oerhört svårt att sia om. Alla partier utom SD vill att valrörelsen ska handla om regeringsduglighet. Men Löfven är rejält stukad och även om den förmodade nya moderatledaren Anna Kinberg Batra kommer väljas redan den 10 januari ger det henne ingen chans att bli varm i kläderna. Hon är oprövad och tämligen okänd. Kristdemokraterna riskerar att åka ur. Folkpartiet har ett svagt valresultat bakom sig. Egentligen är det nog bara Centerpartiet bland de borgerliga som kan tjäna på detta extra val.

För SD gäller det att valrörelsen handlar om asyl- och integrationspolitiken. Det är troligt att partiet kommer satsa nästan allt på detta kort. Men frågetecknen är många. Hur kommer SD klara sig utan Jimmie Åkesson i valrörelsen? Chansen att han är tillbaka i full vigör redan i början av mars är liten. Finns det en risk att partiet satsar allt på ett kort nu och riskerar att förlora sin vågmästarställning? Ja. Men samtidigt har det visat sig att 7 av 10 SD-väljare och drygt 5 av 10 alliansväljare tyckte det var rätt att fälla regeringen.

Var det då rätt att fälla Löfvens budget? Ja. Hans 38-procentsregering snubblade på sina egna fötter och har faktiskt gjort bort sig inför svenska folket. Det är Löfvens grova missbedömningar som försatt Sverige i den här situationen. Han som skulle ta politiska förhandlingar till nästa nivå.

Dessutom fanns ur SD:s hänseende ingen som helst anledning att lägga sig platt för en regering som behandlat dem som smuts. Kanske hade SD med Jimmie Åkesson som ledare suttit stilla i båten, bidat sin tid och satsat på att göra ett storartat val om fyra år. Men den nya ledningen var uppenbarligen mer otålig.

Den stora frågan nu är om väljarna kommer skylla den uppkomna situationen på SD:s bångstyrighet eller på övriga partier för att de vägrat prata med SD. Svaret på den frågan kan avgöra valet.

Läs även:
Fnordspotting

En bild säger mer än...

Lite skadeglad kan man väl ändå få vara?

Den store förhandlarens missbedömning

Stefan Löfven borde ha vetat vad han gav sig in på. Hans parti fick en knapp tredjedel av rösterna. Miljöpartiet backade i valet. Tillsammans skulle de ändå regera Sverige. Alla frågade sig hur det skulle gå till. Hur skulle knappt 40 procent av rösterna ens kunna få igenom en budget?

Löfven döpte sin regering till en "samarbetsregering". Han hoppades kunna splittra Alliansen genom att sträcka ut handen till Folkpartiet och Centerpartiet och hoppas att de skulle vara maktgiriga nog att ta den handen. Men Jan Björklund och Annie Lööf var snabba med att avfärda sådana inviter. De avsåg inte att splittra Alliansen, och varför i hela friden skulle de svika sina väljare genom att underlätta för en socialdemokratisk regeringsbildare?

Samtidigt gjorde sig Löfven beroende av stöd från Vänsterpartiet, vilket i praktiken omöjliggjorde för Alliansens partier att göra upp med honom.

Löfven spelade högt när han kallt räknade med att SD skulle lägga ned sina röster bara för att "det är praxis". Hans regerings framtid byggde helt och hållet på detta antagande. Det var ett vågspel som inte höll. För detta bär statsministern, den store förhandlaren, hela ansvaret.

Det enda rimliga är Stefan Löfven avgår. Kanske för att ånyo få uppdraget att bilda en regering. Kanske för att slutligen ge upp och se till att ett extraval utlyses nästa år. SD har spelat skjortan av Löfven.

Och bli nu inte alltför orolig. Belgien klarade sig utan regering i 19 månader. Jag tror nog att Sverige kan klara sig utmärkt efter några månader av politisk turbulens.

Se även:
Mattias Karlsson (SD) i SVT

Den gubben gick inte!

Mot mångas förmodan väljer Sverigedemokraterna att fälla regeringen i morgondagens budgetomröstning i riksdagen. De proklamerar dessutom att de kommer fälla varje regering som föreslår ökad invandring och/eller där Miljöpartiet har ett avgörande inflytande. Det sistnämnda knuffar Sverige betydligt närmare ett extraval.

Det är ett högt spel som SD spelar nu, men det vore samtidigt märkligt om de inte tog chansen att fälla en regering som består av ett grönt parti som är SD:s motpol i nästan alla frågor. Ett parti har först och främst ansvar gentemot sina egna väljare, och det bör noteras att SD lät undersöka vad de tycker i frågan. Sju av tio SD-väljare stöder beslutet och bland Alliansens väljare var stödet faktiskt 51 procent.

Presskonferensen var överraskande skickligt regisserad. Oscar Sjöstedt och Mattias Karlsson inledde med en genomgång av den förda asylpolitiken vilket fick Aftonbladet och SVT att bryta, de förstnämnda med motiveringen att "reklam kostar pengar", och därigenom missa avslöjandet av själva beslutet. Alltså det som de närvarande medierna var där för att täcka. Ett märkligt publicistiskt beslut, kan man tycka... Men markeringar är ju så viktiga.

Beslutet var inte helt väntat, men desto mer begripligt. Under de kommande dagarna kommer det att gnällas något alldeles oerhört från vänsterhåll, och för all del även från somliga inom borgerligheten. Men det dessa personer måste förstå är att detta är politik, inte ett möte i en trivsam kompisförening där man hjälps åt och myser ihop. Det åvilar inte ett oppositionsparti att hjälpa en regeringsbildare att få igenom en budgetproposition, i synnerhet inte när regeringsbildaren i fråga öppet deklarerat att han aldrig kommer prata med oppositionspartiet i fråga.

Nu sitter Stefan Löfven i just den sits som SD ställde frågor om kort efter valet. Då lät Löfven tvärsäker på att han skulle kunna få igenom budgeten. Men eftersom Alliansens partier visat honom kalla handen har detta i praktiken varit upp till SD att besluta om ända sedan Löfven fick uppdraget att bilda regering. Beslutet är nu fattat.

Detta var en dag då vissa vaknade upp till en politisk verklighet som säger att valresultatet faktiskt får betydelse för maktfördelningen i riksdagen. De 13 procenten till trots har många inte velat ta in att SD faktiskt har makt, och att det får konsekvenser att i åratal vägra samarbeta med dem.

Säga vad man vill om valresultatet, men det har åtminstone vitaliserat svensk politik en smula. Fortsättningen blir intressant. En regering utan Miljöpartiet vore ett första viktigt steg.

Snowden bör hålla sig borta från Sverige

Edward Snowden fick i går Right Livelihoods hederspris för sina insatser och mottog via länk från Ryssland stående ovationer. Priset delas med The Guardians chefredaktör Alan Rusbridger, vars tidning under maximalt tryck från både från den amerikanska och den egna regeringen fortsatte att publicera avslöjanden från Snowdens dokument.

Det tragiska i sammanhanget framkom med glasklar tydlighet vid själva ceremonin. Snowden kunde inte närvara. Eftersom USA har dragit in hans pass och efterlyst honom för en rad brott och eftersom endast ett fåtal länder i världen vågar stöta sig med supermakten, har Snowden fastnat i Moskva. För Vladimir Putin passar detta väldigt bra just nu. USA:s most wanted skyddas av Putin. Frånsett Ryssland är det ett fåtal latinamerikanska länder, och kanske Kina, som skulle kunna göra detta.

Det enda rimliga vore att ett antal EU-länder erbjuder Snowden asyl. Men precis som Snowdens advokat Wolfgang Kaleck torrt konstaterade i går, är fredspristagaren (!) EU mer mån om att promota mänskliga rättigheter när brott mot dem begås utanför EU:s gränser än inom dem.

I detta ligger naturligtvis först och främst realpolitiska överväganden. Det är därför Sverige aldrig ens kommer att överväga att hämta Snowden med regeringsplanet, som miljöpartisten Valter Mutt föreslår (man får ändå beundra hans idealism).

DN:s Peter Wolodarski solade sig i glansen från Rusbridger på Utrikespolitiska institutet och kallade The Guardian "ett journalistiskt föredöme". Men vad har DN sysslat med under det dryga år som gått sedan Ed Snowden satte sitt eget liv på spel och The Guardian, och i viss mån även regimtrogna New York Times, publicerade de läckta dokumenten i vecka efter vecka, månad efter månad?

DN har knappast bidragit till en bred diskussion i Sverige om massövervakning, rätten till personlig integritet och vikten av journalistisk integritet. Ett upprop till stöd för nämnda tidningar är allt vi har sett från DN. Tidningen har ingalunda profilerat sig i denna fråga och inte prioriterat bevakningen. Sveriges största dagstidning hade kunnat göra mycket mer.

Snowden avslöjade allvarliga och omfattande övergrepp från den amerikanska staten och dess allierade. Övergrepp som har drabbat miljoner oskyldiga människor. Politiker och företrädare för övervakningskomplexet har ljugit medborgarna rakt upp i ansiktet. Att avslöja detta är bra. Och synnerligen sunt i en demokrati.

Visst vore det fantastiskt om Snowden kunde få asyl i Sverige. Men även om en sådan ansökan mot förmodan skulle beviljas, skulle jag avråda honom från att komma hit. Sverige har gått i USA:s ledaband väldigt länge, och under Alliansens tid vid makten och Carl Bildts ledning på UD blev detta ledband snarast ett hundkoppel. Snowden är mycket tryggare där han befinner sig nu.

Detta i sig är naturligtvis ett skrikande underbetyg för Sverige som demokratisk stat och så kallat föredöme i världen.

Kan Piratpartiet kanske driva piratfrågor nu?

Anna Troberg avgår som ordförande för Piratpartiet. Beslutet känns inte oväntat efter en längre tid av interna stridigheter och olika uppfattningar om partiets framtida färdriktning.

Partiledare kommer och går. Det är inget konstigt med det, i synnerhet inte efter två katastrofval som PP gjorde i både EU- och riksdagsvalet. Det anmärkningsvärda i detta fall är snarare sättet på vilket Troberg lämnar. Enligt Troberg har hon nämligen utsatts för homofobi.

Anna Troberg säger till Ekot att en del i partistyrelsen inte ställer upp på alla människors lika värde. Det är en oerhört allvarlig anklagelse som sannolikt inte lär få stå oemotsagd. När jag läser mer om saken i hennes långa blogginlägg börjar jag förstå hur det förmodligen ligger till. Troberg har velat göra PP till ett hbtq-parti. Hbtq-rättigheter är hennes verkliga hjärtefråga.

Troberg skriver om "en oroväckande brist på empati" och om ett parti i vilket vissa inte vill tala om lika rättigheter för alla. Min gissning - ty det kan bara vara en gissning eftersom jag inte är partimedlem eller har tillgång till de interna diskussionerna (även om jag såklart får höra saker) - är att Trobergs entusiasm för hbtq-frågor inte har mötts med den entusiasm och de applåder som hon önskat. Jag har svårt att tro att PP skulle vara drabbat av mycket mer sexism och "hbtq-fobi" än andra politiska partier. Faktiskt.

Personligen har jag sett med viss förfäran på när PP börjat förvandlas till något slags lila Feministiskt initiativ eller en partipolitisk version av RFSL. Partiets styrka har varit dess fokus på piratfrågorna - friheten på internet, rätten till personlig integritet, kamp mot massövervakning och storebrorsfasoner och fräscha idéer på bland annat upphovsrättsområdet. Under de senaste åren har hbtq skymt dessa frågor. Som hbtq-parti kan PP dessutom aldrig bli bättre än vissa partier på vänsterkanten. Det är således inget framgångsrikt recept.

En misslyckad valkampanj i EU-valet och en helt obegriplig kampanj i riksdagsvalet förstärkte bara bilden av ett vilset parti som inte vet vad det vill.

Så... efter denna tid av piratpartistisk hbtq-aktivism blir min fråga: kan Piratpartiet kanske börja driva piratfrågor igen nu? Det skulle kännas kul.

Läs även:
HAX

Eh... va?

"Islamist Direkt, kan jag hjälpa till med något?"

Mona Sahlin fick uppdraget av den förra regeringen. Hon skulle arbeta som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism.

Hennes första insats i detta hjältemodiga uppdrag är att föreslå ett nödtelefonnummer för förhindra radikalisering av unga.

Detta känns så oerhört socialdemokratiskt. Naivt. Otillräckligt. Ja, lite skrattretande. Men välmenat. Oj, så välmenat.

Det är klart att unga som håller på att radikaliseras i våra förorter, som ser på IS-videor på YouTube, upprörs över upplevda orättvisor som begås mot den muslimska världen, kommer att kasta sig på luren för att prata ut. Eller...?

Det finns många olika sätt att arbeta mot extremism. Att skapa personliga band mellan en närvarande polis och ungdomar. Att ha en socialtjänst med människor ute på plats som vill och kan skapa en dialog med unga som känner sig utanför och letar efter ett sammanhang. Det är uteslutande fråga osexiga och långsiktiga insatser som inte kommer att ge några stora rubriker i sitt vardagliga gnetande. Men som, om de sköts rätt, kan fånga upp personer som annars hade kunnat förloras i kriminalitet och extremism.

Mona Sahlins "hjälplinje" är ett pinsamt slag i luften. En politikers svar på komplicerade frågor. Det känns ganska symptomatiskt att Sahlin efter en lång politisk karriär fortsätter sin skuggboxning i sin nya roll som nationell samordnare.

Just keep going, why don't ya...

Läs även:
Johan Westerholm

Den morali(stis)ka stormakten

Regeringen vill utreda ett förbud mot att köpa sex utomlands. Nye justitieministern Morgan Johansson vill därmed att Sverige gör Norge sällskap med ett utvidgat sexköpsförbud.

Detta är urbota korkat av flera skäl. Dels är det förstås galet att utvidga en redan tokig sexköpslagstiftning som stigmatiserar sexarbetaren och förbjuder vuxna människor att ha sex under de förutsättningar de själva valt.

Men det handlar också om det minst sagt tvivelaktiga i att förbjuda svenskar att göra saker som inte är förbjudna på den plats de sker. Ty det är lite som Thomas Gür uttryckt saken på sin Facebooksida:

Borde man inte också utreda hur man ska straffa för grov vårdslöshet i trafik enligt den svenska trafikförordningen, de svenska medborgare som kört på vänster sida av vägen i Japan, Storbritannien och på Cypern, när de kommer hem?

Låter en aning rubbat, inte sant? Just så rubbat är förslaget om att förbjuda svenskar att köpa sex utomlands.

Sexköpsförbudet bygger på den felaktiga föreställningen att all sexhandel är en sorts våld mot kvinnor och barn. Denna syn har svenska politiker slagits för länge internationellt, och de har inte dragit sig inte för att glorifiera den svenska lagstiftningen i syfte att vinna anhängare i EU.

Morgan Johansson är en djupt obehaglig person. Så jag är inte alls förvånad över att han inte förstår problemet med att förbjuda svenskar att begå handlingar i andra länder där handlingen i fråga inte är illegal. Jag överraskas inte av att han inte förmår vända på perspektivet som Thomas Gür gjorde i citatet ovan.

Nej, Sverige ska minsann inte bara vara en humanitär utan också en moralisk stormakt i världen. Den svenska moralismen ska följa medborgaren världen runt, likt en påtvingad följeslagare. Eller kanske snarare övervakare.

Efter åtta år med en så värdelös justitieminister som Beatrice Ask, som helt saknade rättspolitisk markkontakt, fick vi alltså Morgan Johansson som hennes efterträdare. Ask ersatte i sin tur en annan politiker som försvarade både massövervakning och sexköpsmoralism, Thomas Bodström.

Det tycks omöjligt att få fram en vettig justitieminister i det här landet. Vilket känns oerhört tröstlöst. 

Noll moderat självinsikt

Moderaterna har gjort sin eftervalsanalys. På DN Debatt sammanfattas ett antal områden som ska förklara valförlusten.

Politikutvecklingen avstannade, hävdas det. Ja, Moderaterna har över huvud taget inte haft något idéarbete under de senaste åren. Reinfeldt varnade för visioner. Partiet närmade sig Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen och blev en konserverande kraft av tingens ordning. I praktiken kom M att försvara den socialdemokratiska välfärdsmodellen med näbbar och klor.

Moderaterna vann inte jobbfrågan, konstaterar eftervalsanalytikerna. Sanningen är dock att M för tredje valet i rad lyckades tämligen väl i kampen mot S. Sossarna gjorde inget bra val, och det rödgröna blocket som helhet gick fram med 0,1 procent. Det var inte dit väljarna flydde.

Eftervalsanalysen borde inte vara så svår att göra. Valresultatet är ovanligt tydligt: i princip hela valförlusten kan förklaras av moderatväljarnas flykt till SD. Denna självklara insikt tonas dock ned kraftigt.

Visserligen konstateras att M "bör utveckla en bättre integrationspolitik". Men detta korta konstaterande skulle de flesta partier själva kunna skriva under på, och frågan är som alltid hur denna förbättrade integrationspolitik ska se ut. Inga svar.

Vi har sett en mängd olika åtgärder som i stället för att vara broar till självförsörjning har skapat ett slags alternativ arbetsmarknad och stämplat en viss grupp människor som i praktiken oanställningsbara. Speciallösningar, subventionerade anställningar och en utredd tycka synd om-mentalitet som sett utrikesfödda som en annan sorts varelse som inte kan klara sig själv, har varit förödande. Utanförskapet ökade under Reinfeldts tid vid makten. Hur ska detta vändas? Inga svar.

Att ställa krav på dem som kommer till Sverige och därigenom se dessa människor som fullvärdiga samhällsmedborgare med rättigheter men också skyldigheter, har varit främmande för Moderaterna under Reinfeldts ledning. I eftervalsanalysen undviker partiet att vända på de tunga stenarna. Det är fegt men inte särskilt oväntat.

Tyvärr är Moderaternas eftervalsanalys inte alls den kritiska och omskakande uppgörelse som situationen kräver. Det är en i flera fall felaktig analys som inte innebär det nödvändiga avstamp till förändring som den nya partiledningen skulle behöva.

Moderaterna verkar faktiskt ganska nöjda med sakernas tillstånd.

John Cleese om politisk korrekthet

Ja till samkönade äktenskap i Finland

Finlands riksdag har röstat ja till samkönade äktenskap.

Detta är naturligtvis välkommet. Lika rättigheter för alla människor, oavsett etnicitet, kön eller sexuell läggning, är en självklarhet i ett frihetligt samhälle.

Jag har inte tittat närmare på det lagförslag som nu antagits, men hoppas att Finland inte gör om Sveriges misstag att tvinga religiösa samfund att viga homosexuella. Detta beslut måste vara upp till de enskilda samfunden och deras medlemmar att besluta om.

Ansvar är alltid något andra ska ta

Det har pratats mycket om ansvar efter att svenska folkets röster resulterade i en knepig parlamentarisk situation.

Sverigedemokraterna sade sig vara beredda att ta ansvar. Alliansen skulle ta ansvar (oklart hur). Och regeringen, som Löfven genast döpte till en "samarbetsregering" (en omskrivning för "svag minoritetsregering"), skulle minsann ta ansvar för landet om den bara fick lite hjälp på traven.

På vilket sätt har då den nya regeringen visat sig ansvarstagande? Den har rört upp oro om Bromma flygplats. Den har pausat Slussenbygget (vilket innebär merkostnader). Den har satt tillfälligt stopp för bygget av Förbifart Stockholm till en kostnad av fyra miljoner skattekronor varje dag. Och detta för att det i valet stukade Miljöpartiet ska må lite bättre i ett halvår (bygget blir av ändå). Det finns inget som ens liknar ansvarstagande i Löfvens regeringspolitik så långt.

Faktum är att turerna sedan regeringen presenterades har varit parodiska. Alliansen lägger fram sitt budgetförslag som utlovat. Men de vill helst inte att SD stöder det. Regeringen lägger fram sitt förslag. Den är så desperat att regeringsbildaren kastar ut trevare efter trevare för att få de borgerliga småpartierna att komma in i den socialdemokratiska famnen. Vilket är ett naivt försök. Enligt Moderaterna kommer Alliansen självfallet att rösta för sin egen politik.

Sanningen är att det finns en ickesocialistisk majoritet i riksdagen. Svenska folket röstade aldrig för den "förändring" som Löfven nämnde i sin regeringsförklaring. Det enda partiet som gick framåt kraftigt var SD, vilket i praktiken betyder att den enda förändring som man kan hävda att folket röstade för är en sådan som varken de rödgröna eller allianspartierna vill medverka till.

Det är lite underhållande att Löfven  "kräver" att SD ska redovisa hur de kommer att rösta på onsdag. Han ställer alltså krav på det parti han själv konsekvent vägrat att prata med. Lite mer måste man nog bjuda till om man ska kunna vänta sig något tillbaka. Att prata om att "följa praxis" håller inte heller när man själv gladeligen bryter praxis för att minska SD:s inflytande.

Nåväl, beskedet kommer enligt SD:s ekonomisk-politiske talesperson på tisdag. Löfven får helt enkelt svettas lite i ytterligare några dagar.

Läs även:
Fnordspotting

MP ut ur regeringen

Miljöpartiet är ett extremt parti på många sätt. Dess syn på tillväxt, marknadsekonomi och arbetsmarknad skiljer sig i grunden från de flesta andra partiers.

Partiet har en pårökt inställning till hela samhällsekonomin med dumheter som friår på meritlistan, och en i bästa fall naiv asyl- och migrationspolitik. I korthet är MP ett oansvarigt parti som förefaller styrt av en bunt omogna 14-åringar som hade passat bättre som volontärer i Greenpeace eller någon annan obskyr trädkramarsekt.

En fråga där MP de facto har stått upp för rätt ståndpunkt är den som rör människors rätt till ett privatliv och vikten av att stoppa massövervakningen. Men det var när partiet satt i opposition. Sedan miljöpartisterna klev in på Rosenbad har de tystnat.

Nu när det det framgått att MP inte kommer vara en blåslampa på S i integritetsfrågorna, finns inget som helst behov av dem i en regering. De är nu enbart ett tossigt extremistparti.

Så ja, SD bör medverka till att den rödgröna budgeten faller och regeringen ombildas till en S-regering. Det kan nog de flesta leva med. Att knuffa ut de gröna extremisterna ur regeringen måste anses vara en prioritet i detta läge.

Jag tror faktiskt att även Stefan Löfven instämmer.

Läs även:
HAX 1, HAX 2

Ingen nämnd, ingen glömd

Systemet med politiskt tillsatta nämndemän i våra domstolar, och de brister det medför, har diskuterats länge. Frågan är alltså ingalunda ny, men det är först sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen som vissa har vaknat till liv och börjat inse riskerna med detta system. Det är väldigt yrvaket.

Den senaste kritiken kommer från Advokatsamfundets Anne Ramberg som menar att det är väldigt olyckligt att SD tack vare ett starkt val fyller alltfler stolar i migrationsdomstolarna. Ramberg säger att detta riskerar att undergräva förtroendet för migrationsdomstolarna.

Men kritiken mot politiskt tillsatta nämndemän måste handla om rättssäkerheten överlag, inte om SD. Systemet var dåligt redan innan SD blev ett riksdagsparti. Rättssäkerheten var hotad redan då.

Den som står inför en förhandling i domstol har rätt att förvänta sig en rättvis prövning. Det finns risk att ifrågasätta den möjligheten när domstolarna har besatts av nämndemän från de politiska partierna. Ingen människa är värderingsfri eller i alla lägen helt opåverkad av det som sker runt omkring. Men riskerna med ett politiserat rättsväsende är uppenbara - för exempelvis en liberal aktivist misstänkt för brott hjälper det knappast om någon av nämndemännen är aktiv vänsterpartist och kommunist.

De politiska nämndemännen har varit ett hot mot rättssäkerheten länge. Låt oss diskutera detta utan att dra in SD i diskussionen.