Eller inte?

"Däremot kan man inte låta bli att fundera på varför det enbart är vänsterskribenter som verkar ge ut böcker om eurokrisen just nu? Är det en tillfällighet eller beror tomrummet på att Europa till större delen leds av högerregeringar?"

SvD:s recensent Therese Larsson har läst flera böcker om eurokrisen. Men hon har uppenbarligen helt missat Johan Norbergs Eurokrasch, vilket gör ovanstående fundering en aning märklig. (Norberg skrev för övrigt även en bok om finanskrisen, En perfekt storm, härom året.)

Så sent som den 20 oktober diskuterade Johan Norberg och Stefan de Vylder, båda författare till böcker om eurokrisen, i Ekonomiekot utifrån temat "Vad är det för fel på euron?". De verkade ganska överens. Therese Larsson måste ha missat det inslaget också.

En bok om eurokrisen.

Familjen Fredrik

Vän av ordning brukar anmärka på engelskans växande betydelse i det svenska språket och beklaga att de engelska låneorden håller på att förinta svenskan. Nu är detta inte riktigt sant eftersom svenskan berikats av låneord i hundratals år utan att för den sakens skull decimeras eller gå under som självständigt språk.

Men det faktum att engelskan har en sådan särdeles stark ställning i Sverige påverkar förstås både vårt sätt att prata och att ta till oss andra språk och kulturer.

Den med även mycket begränsade kunskaper i det kinesiska språket lägger säkert märke till hur svenska medier, ovetande om att kinesiska familjenamn skrivs först, kallar Bo Xilai för Xilai och Hu Jintao för Jintao. Extra tokigt blir det förstås när en ledarskribent kallar premiärminister Wens familj för "familjen Jiabao" (det är som att kalla Fredrik Reinfeldts familj för "familjen Fredrik"). Det vittnar om okunskap och ointresse för en i dag allt annat än marginaliserad kultur.

Orsaken är förstås enkel. Vi är fast i vårt västerländska tänkande och tar för givet att namn i alla kulturer skrivs på västerländskt sätt, vilket även påverkar vårt sätt att uttala namnen i fråga. Det får följden att nyhetsuppläsares uttal av kinesiska och koreanska person- och ortsnamn blir helt obegripliga (vissa SVT-medarbetare har svårt även med andra namn).

Extra pinsamt blir det när en svensk toppolitiker på plats i Kina skämmer ut sig genom att inte bara prata knagglig engelska utan också stå helt oförberedd inför hur ett antal kinesiska städer ska uttalas. Maud Olofsson hade kunnat göra det lätt för sig och skriva in namnen på Google translate eller annan översättningstjänst för att sedan lära sig dem fonetiskt.

När det gäller ryska namn ligger vi svenskar något bättre till än de engelsktalande. I den nordamerikanska hockeyligan NHL, exempelvis, skrivs förstås alla namn på engelska, vilket inte bara gör att de svenska prickarna över A och O försvinner utan att ryska namn blir sönderanglifierade. De ryska spelarnamnen måste upplevas som väldigt konstiga av ryssarna själva. Således skrivs också tonsättaren Tjajkovskijs namn Tchaikovsky, vilket blir tokigt.

Ska vi vara petiga bör vi säga Guangzhou (som det ska skrivas enligt Hanyu pinyin), inte Kanton (som enligt det gamla transkriptionssystemet Wade-Giles) och Beijing, inte Peking.

Man kan visserligen fråga sig varför vi svenskar ska vara så noggranna med kinesiska uttal när kineserna själva kallar Stockholm för Sīdégē'ěrmó (斯德哥尔摩). En gammal lärare fastslog halvt på skämt att så länge kineserna envisades med denna hädelse av den svenska huvudstaden, skulle han minsann fortsätta att säga Peking.

Nu blir Ullenhag bekymrad igen

Integrationsminister Erik Ullenhag säger sig vara lite bekymrad över att det tas för givet att de flesta flyktingar som anländer till Sverige kommer att leva på någon sorts bidrag under lång tid framöver. Vi måste förutsätta att de kommer i arbete, säger folkpartisten.

För Ullenhag måste rapporten som beställts av Regeringens Framtidskommission, Somalier på arbetsmarknaden - har Sverige något att lära?, vara en huvudvärk. I den konstateras bland annat att i gruppen somalier i Sverige arbetar endast var femte.

Att somalier som flyr till Sverige i högre grad kommer att leva på olika bidrag än inkomster från eget arbete har således gott empiriskt stöd. Något Ullenhag borde vara bekymrad över är att fyra av fem somalier går direkt in i ett långvarigt bidragsberoende. Men han är uppenbarligen mer intresserad av att hålla skenet uppe av rädsla för att något han säger ska stärka Sverigedemokraterna (något han omedvetet gör genom att förneka att problemet existerar).

Frågan om Sverige har något att lära får betraktas som retorisk. I USA och Kanada kommer varannan somalier i arbete, delvis därför att tio gånger fler driver småföretag och kan anställa sina landsmän. Frågan är om vi vågar hoppas på att regeringen tar till sig några av slutsatserna i rapporten.

I dag finns runt 40 000 somalier i Sverige. Bara under nästa år väntar Migrationsverket ytterligare 20 000. 15 000 av dessa kommer rent statistiskt att gå arbetslösa och leva på olika bidrag. Ullenhag är bekymrad över att vi pratar om det.

Erik Ullenhag får möjlighet att kommentera rapporten när den presenteras vid en pressträff kl. 11.00 i dag.

Tidigare bloggat:
Flyktinginvandringen - vem vill betala?

Nyhetsvärderingar och fulla demokratier

Svenska mediers bevakning av det amerikanska presidentvalet fortsätter att vara massiv. Trots att det, kan man tycka, inte borde finnas så mycket mer att säga.

Sista söndagen innan valet har SvD en stor jämförelse mellan USA och andra tongivande länder i världen, med fokus på USA och Kina över ett helt uppslag. Jämförelsen rymmer kategorierna demokrati, korruption, BNP och militär styrka.

De två sistnämnda är lättjämförda. Svårare är det att ranka länder utifrån hur mycket eller lite demokrati och korruption de anses ha. I rankningen är lägre siffror bättre än högre (max i 167 respektive 187). Nordkorea ligger föga förvånande risigt till (167 och 182) och Kina får heller inga smickrande siffror (141 och 71).

Endast ett fåtal länder redovisas, däribland Tyskland, som rankas så lågt som 14 i både demokrati och korruption (att jämföra med Rysslands 117 och 143). Tyskland klassas som "demokrati" medan Indonesien får epitetet "bristfällig demokrati" och Ryssland "auktoritär demokrati".

USA, däremot, skiljer sig från övriga demokratier och kallas "full demokrati". Det är oklart på vilket sätt USA skulle vara mer demokratiskt än Storbritannien, Tyskland och Japan som alla kort och gott benämns som demokratier. Någon förklaring ges inte, ej heller varifrån rankingsystemet kommer. Det säger heller inte särskilt mycket om ett samhälle. Singapore är exempelvis en diktatur, men levnadsstandarden i landet är överlägsen den i både Iran och Nordkorea. Därtill är det känt att demokrati inte alls behöver vara ett hinder för omfattande korruption.

Den lite underhållande petitessen om USA som "full demokrati" åsido, finns anledning att fundera över våra oerhört västcentrerade medier. Det har från somliga hävdats att det var helt i sin ordning att rapportera så mycket från stormen Sandys härjningar i New York eftersom så många svenskar har besökt staden och därmed har större känslomässig koppling dit än till exempelvis Haiti.

Detta kan jämföras med medierapporteringen efter tsunamin 2004, då svenska medier helt och hållet fokuserade på Thailand och glömde bort att det var Indonesien som gjorde de överlägset största mänskliga och materiella förlusterna. I det fallet kunde det begripas genom att de 500 svenska dödsoffren fanns i Thailand. Följde man enbart den svenska bevakningen var det faktiskt lätt att tro att tsunamin enbart var en svensk och thailändsk angelägenhet.

Kinas växande betydelse i världen avspeglas inte bara i en strid ström av nya böcker utan har också satt avtryck i nyhetsrapporteringen. Det är därför lite anmärkningsvärt att det rapporteras så pass lite från det pågående ledarskiftet i Beijing.

Visst är en tämligen oviss valrörelse mer medial än ett förutbestämt och slutet ledarval. Men jag tror att skevheten i rapporteringen i lika hög grad beror på slapphet. Det är helt enkelt mycket lättare att göra några intervjuer vid ett kampanjmöte i USA än att göra ett granskande reportage om vad som pågår i det slutna kinesiska kommunistpartiet. Särskilt spännande journalistik blir det dock inte.  

 I The Economists demokratiindex tillhör Sverige, USA och Tyskland alla 

kategorin "fulla demokratier". Klicka för större bild.

Fri?

Preventiv hjälp eller hysteri

Hjälptelefonlinjen PrevenTell, som öppnade i maj, syftar till att hjälpa personer att avstå från att begå sexuella övergrepp. Den drivs av Karolinska universitetssjukhuset.

Idén är mycket bra. Både kvinnor och män ringer och kan få stöd och hjälp med att hantera sina drifter om de riskerar att kränka andra.

Börje Svensson, som arbetar med sexualbrottsdömda, är positiv men säger samtidigt: "Det kan inte bota pedofiler men det kan hålla sjukdomen i schack."

Efter att ha läst Börje Svenssons bok De mest hatade: om pedofiler och andra sexualbrottslingar förvånas jag lite över hans användning av sjukdomsbegreppet. Jag upplevde boken som betydligt mindre kategorisk, även om Svensson är noga med att ta kraftigt avstånd.

Vi borde inte se pedofili som en sjukdom utan som den sexuella läggning den är. En läggning som kan få ytterst negativa konsekvenser om den praktiseras men som inte behöver vara medföra något negativt alls om den hålls i schack. Pedofili kan botas lika lite som homosexualitet. Däremot kan de som har pedofila böjelser få hjälp att hantera dem så att de inte skadar andra.

Det är här jag anser att vi måste försöka skilja på å ena sidan fantasier och barnpornografi och å den andra sidan reella övergrepp. I Sverige har kampen mot barnpornografin gått så långt att den börjar närma sig tankeförbud. Det är numera inte bara olagligt att ladda ned barnporr utan också att titta på den. Vi har alltså ett tittförbud (vilket förstås är brott som är oerhört svårt att beivra, men det brukar ju inte stoppa lagstiftarna).

Inget av dessa förbud hjälper förstås barn som drabbats av övergrepp. I stället för att fokusera på slutledet - de som tittar på bilder och filmer - borde all kraft läggas på att komma åt produktionen.

Tyvärr har emellertid kampen mot barnporren blivit en hävstång dels för att komma åt ungas sexualitet, dels för att inskränka friheten på internet. Det är skäl nog att vara misstänksam även mot nog så välmenande lagar. 

Pedofilhysterin har satt skräck i människor och fått dem att se spöken mitt på blanka dagen och fula gubbar i buskarna. Män misstänkliggörs och som en konsekvens av hysterin har allmänheten börjat omfamna pedofilens sexualiserade bild av barnet.

Det är nog inte så konstigt att enbart tre procent av förskolepersonalen i Sverige är män.

Tips:
Se dokumentären Pedofilernas natt på SVT Play.

Ett val att inte bry sig om?

Presidentvalrörelsen i USA går in i sitt slutskede, något dämpad efter orkanen Sandys härjningar. Valet står mellan en fredsprisvinnande krigspresident och en utmanare som vid en seger mycket väl kan starta krig mot Iran under de kommande åren.

I sak skiljer dock väldigt lite mellan Obama och Romney. För omvärlden spelar det därför föga roll vem som vinner - förmodligen inte heller för majoriteten av amerikanerna. Ingen av kandidaterna har någon stor förändringsagenda. Obama nämner inte ordet "change" längre.

I vanlig ordning är det de två stora partierna som står mot varandra. I valet 2004 återvaldes George W Bush delvis därför att hans motståndare John Kerry av det republikanska lägret beskylldes för att vara en "flip-flopper", en principlös person som byter ståndpunkt lika ofta som vi andra byter underkläder. En sådan kan man inte gärna ha som president och överbefälhavare.

Denna gång finns flip-flopparen på andra sidan. Mitt Romney har hoppat fram och tillbaka i syfte att tillmötesgå såväl tokkristna som mer mittenorienterade väljare. Han förefaller helt principlös, vilket tycks vara enda sättet att nå framgång som toppolitiker numera.

Hur det går i det amerikanska valet vet vi ännu inte, även om stalltipset är att Obama sitter kvar i ytterligare fyra år och att många av de nödvändiga reformer som skulle behövas kommer att utebli.

Vi vet dock att det blir ett omfattande ledarskifte i Kina med början nu i november. Hu Jintao avgår som generalsekreterare för Kinas Kommunistiska Parti (中国共产党) efter tio år på posten och lämnar också över till Xi Jinping som landets president i mars nästa år. Wen Jiabao lämnar jobbet som premiärminister vid samma tillfälle (synnerligen stadd i kassan, om man ska tro New York Times granskning av hans privatekonomi).

Även om det förekommer lokala val i Kina får kineserna inte välja president. Landet toppstyrs i praktiken av politbyråns ständiga utskott. Men hur stor möjlighet att välja en president har egentligen amerikanerna? Partierna vaskar fram kandidater, som i sin tur tävlar mot varandra tills en vinnare utsetts. I så måtto är systemet mer demokratiskt än det svenska där valet av statsminister och regeringschef ligger utanför väljarnas kontroll.

Å andra sidan är elektorssystemet problematiskt och politiken domineras fullständigt av två partier (som dessutom står för ungefär samma sak). Oberoende kandidater måste vara ohyggligt rika för att kunna tävla, men har i praktiken ingen chans att nå framgång hur stor kampanjkassan än är. Därmed måste förändringen komma inifrån de två stora partierna om den ska kunna bli verklighet.

Ovissheten om framtiden är något som delas av både amerikaner och kineser. I USA är det landets usla ekonomi som grumlar framtidstron. I Kina är det korruptionen, som fräter sönder samhället inifrån, och frågetecken kring vilken inställning det nya ledargarnityret kommer att ha i yttrandefrihets-, välfärds- och rättssäkerhetsfrågor.

Om USA är i akut behov av en ny ekonomisk politik är Kinas behov av klippta band mellan partiet å ena sidan och rättsväsendet och informationsförmedlingen å den andra minst lika avgörande. Osäkerheten gör att många unga nu lämnar Kina. En nioprocentig årlig tillväxt räcker inte för att få dem att stanna. USA:s president hade dock varit överlycklig om han kunnat prestera något i närheten av de siffrorna.

Risken är överhängande att USA fortsätter i samma syndiga fotspår efter att presidenten avlägger eden i januari. I Kina är osäkerheten om de nya ledarnas färdväg stor, och det är lite som tyder på en kursomläggning.

Därmed kan bekymren fortsätta att växa i världens två supermakter. Det kommer oundvikligen att påverka oss också.

Tidigare bloggat:
Kinesiskt ledarskifte

Läs även:
HAX

Kinas mat underhåller

 

SVT:s serie Kinas mat med strålande Fredrik Önnevall är tillbaka. Första avsnittet sändes i kväll. I totalt åtta nya avsnitt avhandlas alltifrån risbrännvin till te och Sichuanpeppar.

Önnevalls lugna och nyfikna stil gör sig utmärkt i formatet. Det är så här reseprogram med fokus på mat ska göras.

Kinas mat sänds i SVT1 torsdagar kl. 20.30.

SAS slukar miljarder

Alliansregeringen stod pall när oppositionen ville plöja ner miljarder i krisande biltillverkaren Saab. Maud Olofsson talade då, i egenskap av näringsminister, å skattebetalarnas vägnar.

Resultatet blev till slut att Saab gick omkull, 3 000 personer blev arbetslösa och Riksgälden blev sittande med ett reservdelsbolag (Saab Parts). SVT:s Uppdrag Granskning visar i kväll spelet bakom kulisserna när en ny köpare skulle hittas.

När det gäller flygbolaget SAS har den svenska regeringen dock inte alls varit lika kallsinnig. Här har den i stället synnerligen frikostigt öppnat plånboken och pumpat in miljardbelopp i bolaget. Som ägare har staten givetvis ett större ansvar än vad den någonsin hade för utlandsägda Saab, men det går inte direkt att hävda att regeringen varit försiktiga med skattebetalarnas pengar.

Saab gick under när hela bilindustrin krisade. Fler betydligt större tillverkare kommer att följa efter. Inte heller SAS kris är isolerad till det skandinaviska bolaget. Det är få flygbolag som gör stora vinster just nu. Men en god ägare ser vartåt vinden blåser och agerar.

SAS har befunnit sig i brant utförsbacke i flera år. Alliansregeringen hade kunnat sälja sin del i bolaget medan tid var. Men det är tydligen skillnad på miljarder och miljarder. 

Sexhandel är inte människohandel

I en artikel om sexköpslagens orimlighet på SVT:s Debatt belyser Louise Persson bland annat den falska argumentation som sexköpslagens försvarare använder sig av. Som ett brev på posten kommer en replik som bara ytterligare stärker Louises tes. Den kommer från dotter Ohly, Felicia.

För mig är sexköpslagen ett statligt instrument för att reglera vuxna människors sexualitet. Den kränker människors rätt till sin sexualitet, stigmatiserar en redan utsatt grupp (sexsäljarna) och patologiserar en annan (sexköparna).

Lagen är sprungen ur Kvinnofridspropositionen. Den socialdemokratiska regeringen var övertygad om att den inte bara skulle få ned antalet sexsäljare utan också "minska våldet i samhället". Redan från början etablerades alltså uppfattningen att sexhandel är sexuellt våld - en form av mäns våld mot kvinnor. Den tesen har drivits med emfas sedan dess.

I alla tider har religionen verkat i uppfostrande syfte för att tvinga oss att ha händerna på täcket och undvika sexuella utsvävningar. I det sekulära Sverige har statsfeminismen tagit över den roll som religionen fortfarande har i andra delar av världen. I Sverige har elitfeministen övertagit prästens predikningar. Förbudet mot köp av sexuell tjänst är således inget annat än en rent religiös lag.

De som försvarar sexköpslagen är sällan intresserade av fakta. De driver en tes, nämligen att alla (eller nästan alla) kvinnor som säljer sex utnyttjas (det är oklart hur det ligger till med männen), att de gör det mot sin vilja under förhållanden som inte möjliggör någon annan utväg. Det krävs inte så djuplodande efterforskningar för att inse att den bilden inte stämmer. Fenomenet sexhandel är betydligt mer mångfasetterat än så och har avsevärt fler nyanser än pubertala feminister som Felicia Ohly vill låtsas om.

I den offentliga debatten ryms sällan alla nyanser. I stället förblir den i dag närmast utrotningshotade gatusexsäljaren sinnebilden för vad sexhandel är och således också för vad som ska bekämpas. Otvivelaktigt är det mer slagkraftigt att koppla samman all sexhandel med människohandel - vilket ständigt görs - än att belysa att till gruppen sexsäljare hör även halvtidsarbetande mammor som drygar ut månadslönen med att sälja sex någon gång ibland eller studenter som vill slippa ta studielån. Dessa ingår inte i stereotypen av vad en sexsäljare är och är därför inte intressanta för Felicia Ohly.

Påståendet att människohandel för sexuella ändamål ökar i länder med skadereducerande sexhandelslagstiftning och minskar i nolltoleransens Sverige är en grov förenkling. Den tar inte hänsyn till att Sverige är ett betydligt mindre attraktivt land för människohandlare på grund av sin litenhet och sitt geografiska läge än exempelvis Tyskland i hjärtat av Europa.

Just människohandel för sexuella ändamål utgör en minoritet av all människohandel. Majoriteten offer finns inom jordbruket, byggindustrin och tiggeriverksamheter (som vi bevittnar i Stockholm varje dag), men dessa branscher har inte samma smaskighet som sexhandeln. Ingen statsfeminist har ännu föreslagit liknande lagstiftning inom ovanstående branscher. Det är alltså åter sexet som spökar. Precis som inom religionen.

Felicia Ohly får gärna tycka att sexköpare är äckliga. Jag kan kontra med att känna ett äckel inför de politiker som tycker att de har rätt att bestämma över andras sexualitet. Felicia Ohly har rätt i att sexköpslagstiftningen handlar om rätten till sin egen kropp. Men inte alls på det sätt hon tror.

Jag kan inte riktigt begripa hur någon som säger sig vilja minska skadorna av prostitutionen samtidigt kan vara så hårdnackad motståndare till lagstiftning som likt den tyska bygger på just skademinimering.

Gårdagens och morgondagens bilar

Saabköparna Nevs verkar nu ha insett att de förmodligen inte lär få någon ekonomi i att enbart tillverka elbilar. De vill därför börja sälja gamla Saab 9-3 igen från och med nästa år (då är modellen 11 år gammal).

Från en oseriös affärsplan till en betydligt seriösare: Hondas nya modell av suven CR-V (fjärde generationen) är på gång. Och den ser rätt läcker ut.

Tyvärr är bakdelen misstänkt lik Volvo XC60. Här har Honda tänkt fel. Men fronten är absolut snygg. Automotorsport har provkört den.

Att spela SD i händerna

Migrationsverket går redan på knäna. De har stora svårigheter med att hitta drägliga boenden. Samtidigt kvarstår utmaningarna med att korta etableringstiden för nyinvandrade till Sverige. 54 000 asylsökande väntas under nästa år.

Regeringen har verkligen bäddat för fortsatta sverigedemokratiska opinionsframgångar...

Nyhetsvärdering

Som om inte den överdrivna rapporteringen från det stundande amerikanska presidentvalet vore nog kastar sig nu svenska medier över "superstormen" Sandy. SVT hade både korrespondent och meteorolog på plats i New York i kväll.

Orkaner är inget ovanligt i USA. Landet har faktiskt något som kallas orkansäsong och i Aktuellt ställdes rent av frågan om någon amerikan längre bryr sig. Tydligen gör de svenska medierna det i alla fall.

Samtidigt svämmar staden Beihai (北海) i Guangxiprovinsen över i orkanen Shanshen (山神). Men det ligger förstås i fel del av världen.

Kinesiska medier rapporterar förstås om översvämningarna i Beihai. 

Men svenska medier lägger allt krut på de årliga stormarna på andra sidan Atlanten.

Monogami och otrohet

Synen på otrohet kan vara på väg att förändras. De olika dejtingsajter som inbjuder gifta och sambor till att ha en affär är ett tecken på detta.

Det finns flera förklaringar till att otrohet är ett hett ämne just nu. I takt med att vi lever allt längre blir löftet vid altaret om trohet tills döden skiljer oss åt allt svårare att efterleva. Ett giftermål vid 30 års ålder kan ju innebära att du inte får gotta dig med någon annan snopp eller snippa än din partners under de kommande 50 åren!

Ty även om vi lovar varandra evig trohet när vi gifter oss, är egentligen det enda vi kan lova någon vår trohet här och nu. Vem vet vad vi känner eller vilka vi är om fem, tio eller än mindre om 30 år? Det är ett synnerligen oromantiskt perspektiv, som inte lämpar sig för diskussion på bröllopsresan, men likafullt sant.

En annan förklaring är förstås att vi i dag själva bestämmer när vi vill ha barn och när vi bara vill ha sex. Vi behöver inte riskera utomäktenskapliga barn - och även om det skulle bli resultatet är inställningen till sådana en helt annan i dag än för 50 år sedan.

Jag tror också att vi har högre krav på våra liv i dag. Det krävs mer för att tillfredsställa oss i våra relationer. Om någon del inte fungerar till hundra procent är det lätt att börja snegla efter alternativ, kanske innan vi ens dryftat frågan särskilt mycket i vår relation.

Den brittiska sociologen Catherine Hakim anser att hennes forskning ger stöd för att otrohet tvärtom kan stärka den monogama relationen genom att ena partnern skaffar sig det han eller hon saknar i äktenskapet och följaktligen stannar kvar i relationen. "Det man inte vet något om, lider man sällan av", konstaterar hon.

Det är visserligen sant. Men det är ett ganska uselt sätt att se på en människa man svurit trohet till. Att bygga en relation på oärlighet tror jag inte på. För det är just oärligheten som är mitt problem. Inte att folk är gifta med en person och har sex med en annan. Om det finns en öppenhet kring detta i relationen, är det inget problem. Och då är det heller inte otrohet utan en överenskommelse mellan två vuxna människor. Det är lögnerna, dubbellivet - ja, sveket - som jag vänder mig emot.

Jag håller med Hakim om att vi förmodligen skulle må bättre av att vara lite mindre rigida i synen på flerpartsrelationer. Det är ju möjligt att vara gift med en person och ändå ha en mer än vänskaplig relation till någon annan. Bara alla parter är införstådda i vilka regler som gäller, vilket Hakim tydligen inte tycker är så viktigt.

Visst är det onödigt att kasta bort ett äktenskap som kanske inte är perfekt men som fungerar och där det finns en lång gemensam historia och barn med i bilden bara för att ena parten varit med någon annan. Självfallet är osakerna till otroheten - hur och varför det har skett - avgörande. Jag tror dock att många relationer skulle tjäna väldigt mycket på att ha en lite större öppenhet. Monogami kan vara kvävande, vilket styrks av att så pass många är otrogna.

Jag tror inte att polyamori passar flertalet. Men det finns många sätt att krydda även ett monogamt förhållande på och det finns framför allt många sätt att skapa ett levande och spännande sexliv med sin partner om allt bara sker frivilligt från båda parter. Då behöver andra partners inte alls uteslutas (man kan ju göra det tillsammans). 

Avslutningsvis kan sägas att frågan om vad som ska betraktas som otrohet också är lite intressant. En ung kvinna skickade ett brev till Eva Russ, relationsrådgivare med eget program i Radio 1, i vilket hon beskrev sin dåvarande killes otrohet. Han hade nämligen porrsurfat, vilket tydligen fick världen att rasa samman för flickvännen. Där lade denna kvinna ribban för vad hon betraktade som otrohet. Vissa har det tufft.

Den perfekte mannen:

Veckan som gick #50

# Ödesval i Ukraina. Sällan har det uttjatade ordet ödesval varit så träffande som i beskrivningen av söndagens ukrainska parlamentsval. Många är överens om att själva demokratin står på spel denna gång. Ett starkt valresultat - med eller utan fusk - för president Janukovitjs parti och konstitutionen kan ändras. Därefter kan det vara kört för en aktiv opposition att verka i landet för lång tid framöver. Tyvärr tyder mycket på att det har förekommit oegentligheter. Det bådar inte gott. Julia Tymosjenko sitter fängslad. Och tungviktsvärldsmästaren Vitalij Klitjko må vara populär, men han är ingen ny Tymosjenko. Det är osannolikt att han kommer tillåtas rubba maktpartiet.

# SD fortsätter uppåt. Sverigedemokraterna noterar höga siffror hos samtliga opinionsinstitut. Självförtroendet växer. När Jimmie Åkesson säger att målet inför valet 2014 är att bli tredje största parti dagdrömmer han inte längre. Det kan mycket väl bli en realitet. Och det behöver inte stanna där. Målet är förstås att ingå i en regering på några vals sikt.

Tecken på panik börjar redan märkas hos övriga partier. Två regeringspartier riskera att ramla ur riksdagen och SD kan en sådan händelse bli vågmästare även om Miljöpartiet regerar med Alliansen. Tidigare fanns en policy att inte ta debatten (den finns fortsatt inom extremvänstern). Det visade sig att det inte fungerade att tiga ihjäl SD. Partiet gjorde dåliga riksdagsval men växte i landsting och kommuner innan det 2010 var moget att ta steget in i riksdagen. I dag tar de flesta partier debatten med Jimmie Åkesson. Men inte heller det hjälper - SD fortsätter att växa. Frågan är vad riksdagens övriga sju partier har för strategi nu?

# TV-avgiften blir kvar. Regeringen säger nej till att ersätta TV-avgiften med en skatt. Det föråldrade licenssystemet blir således kvar tills vidare. En skatt var ingen särskilt bra lösning eftersom den hade inneburit att alla som arbetar måste betala - oavsett om lyssnar på SR eller tittar på SVT eller ej. Å andra sidan hade det inneburit att förfärliga Radiotjänst och deras ännu mer förfärliga reklamfilmer försvunnit. Det hade nästan varit värt det.

Nu är vi tillbaka på ruta ett igen. Bäst vore att göra som alla andra kanaler gör och koda SVT:s sändningar. Men det är väl en alldeles för självklar och vettig lösning för att föreslås av regeringen.

I och med denna bloggpost upphör jag med veckosummeringar. Vanliga söndagskrönikor är att vänta framöver. 

Råstam får Wendelpriset

När de nominerade till Augustpriset för Årets fackbok presenterades var det nog många som höjde på ögonbrynen.

Bland de nominerade fanns nämligen både Zlatan och Katrine Kielos - men inte Hannes Råstam, som skrivit årets mest omdiskuterade bok, Fallet Quick - Att skapa en seriemördare. Helt obegripligt, åtminstone för undertecknad.

I går tilldelades dock Hannes Råstam postumt Expressens Wendelpris (som ges till årets nyhetsjournalist). Och sett till vilken betydelse boken har fått - inte bara för en oskyldigt dömd person utan för samhällsdebatten om hela rättsstaten - väger både Zlatan och Kielos tämligen lätt.

SD:s framgångar beror på ängslighet

Journalisten Lena Sundström, som bevakade riksdagsvalet för TV4:s räkning 2010 trots allt hon är så uttalat vänster, beskyller medierna för att Sverigedemokraterna växer i opinionen. Det är en farligt förenklad bild.

Sundström, som skrivit boken Världens lyckligaste folk om Danmark och dess invandringspolitik, menar att mediabilden har förändrats och att den blivit alltmer gynnsam för SD genom att partiet kommit att betraktas som ett bland alla andra.

Jag menar att det är en falsk bild. Den generella mediebilden är fortfarande starkt vinklad till partiets nackdel. Inget annat svenskt riksdagsparti omskrivs i lika negativa ordalag. Ändå är det självklart att alla medier inte kan låtsas som att SD inte finns eller representerar en stor del av svenska folket i den lagstiftande församlingen. Att göra det vore att underkänna den svenska demokratin. Självfallet ska SD granskas. Att hävda att så inte sker är dock fel.

Sundström fortsätter:

"[N]är det sker en massa avhopp ute i landet så ringer man SD:s kansli och frågar vad avhoppen beror på. Om det hade handlat om Centerpartiet så skulle man inte nöja sig med att fråga Annie Lööf vad hon tycker. Då skulle man först fråga de avhoppade varför de lämnade partiet."

Visst tillfrågas partiledningen vid avhopp, men SVT:s Rapport har gjort en rad inslag i vilka även avhopparna kommit till tals och där det framkommit att avhoppen främst berott på att enskilda ledamöter (främst kommunalt) dragit slutsatsen att partiet inte är radikalt nog. En sverigedemokrat gick direkt till nazistiska Svenskarnas parti. Detta är inget som medierna har försökt mörka på något sätt.

Varför växer då Sverigedemokraterna? Att bilden av partiet har normaliserats sedan riksdagsinträdet är förstås en förklaring. Det är inte längre lika tabu att gilla partiet, eller åtminstone vissa av dess ståndpunkter.

De som bär ansvaret för SD:s framgångar är emellertid inte medierna utan det politiska etablissemang som så fort invandrings- och flyktingpolitiken kommit upp till diskussion har hävdat att det inte finns några problem - för att sedan sätta punkt i debatten. Människor är smartare än så och märker själva - i sitt arbete, i sitt grannskap eller genom att prata med vänner och bekanta - att det inte är sant. De finns de facto betydande problem behäftade med att tusentals människor kommer till Sverige från olika konflikthärdar. Mer konstruktivt än att förneka detta av rädsla för att stämplas som främlingsfientlig vore att föreslå konstruktiva lösningar.

Om de etablerade partierna hade haft lite större ödmjukhet och verklighetsförankring hade de inte skrämt iväg så många väljare till SD. Om de inte fegat ur och skrikit "rasist!" så snart någon ifrågasätter den rådande politiken, hade SD sannolikt inte varit lika attraktivt för så många.

Sverigedemokraternas mellanvalssiffror säger visserligen inget om valresultatet om två år. Men alla tycks överens om att partiet är här för att stanna. Och det är inte osannolikt att det växer i nästa val. Frågan är hur länge det ska dröja för regeringen och den rödgröna oppositionen att dra några vettiga slutsatser av det.

Makten framför allt

Idén att registrera Alliansen som ett parti inför nästa riksdagsval har diskuterats till och från i några år nu, och bland annat förfäktats på ledarplats i SvD. I dag skriver Maria Abrahamsson och Krister Thelin på debattplats i ämnet.

Det är inte så förvånande att det är två moderater som framför idén. Deras parti har under Reinfeldts ledning blivit så urvattnat, så idéfattigt och så innehållslöst att det inte skulle spela någon större roll vilket parti de regerade eller bildade en partikonstellation med. Moderaterna skulle med kraften av sin storlek ändå få ett stort inflytande att kunna hävda "fortsatt förnyelse" (så mycket mer tycks de inte vilja göra).

Det går att förstå varför idén om ett alliansparti blir en allt hetare fråga för somliga inom borgerligheten. Kristdemokraterna har inte nått över fyra procent i en opinionsmätning på evigheter och Centerpartiet balanserar på en slak lina: ibland under, ibland över. Samtidigt gör Sverigedemokraternas framgångar det blir svårt för Alliansen att bli största block.

Men att slå ihop de fyra partierna till ett gemensamt parti inför ett val, om än med fyra olika valsedlar, framstår snarast som ett desperat försök att hitta en väg att sitta kvar vid makten, trots att väljarna är redo att sparka ut två av fyra regeringspartier.

Det är ganska talande för den idémässiga stagnation som borgerligheten drabbats av efter sex år vid makten att det är en registrering av Alliansen som parti som ska vinna nästa val, inte regeringens idéer och visioner.

Sedan kan det ju faktiskt vara så, att Kristdemokraterna och Centerpartiet genomgår en kris därför att väljarna helt enkelt inte vill ha dem.

Urbota dumt

Det har dragit ut lite på tiden, men nu är det klart med den extra avgiften på externa hårddiskar (80 kronor) och USB-minnen (en krona per gigabyte minne). Detta är fullständigt galet av flera skäl.

Tvisten mellan Copyswede och elektronikbranschen slutade sålunda med seger för upphovsrättslobbyn. Följden blir att en avgift tas ut av alla som köper dessa produkter, oavsett syftet, inte av de som olovligt kopierar.

När jag vill föra över alla semesterbilder från senaste resan till ett USB-minne för att rädda bilderna undan en eventuell datorkrasch, måste jag betala pengar till allsköns artister eftersom detta usb-minne även skulle kunna användas för att kopiera upphovsrättsskyddade verk. Det är så urbota dumt att håret blir grått.

Det är just den här sortens korkat beteende som gör att musik- och filmindustrin bara förtjänar vårt förakt.

Läs även:
Per Hagwall, Anna Troberg

Frihetsfrontens talarkväll: oktober

Nästa talarkväll med Frihetsfronten hålls i morgon kväll, torsdag den 25 oktober. Då kommer Henrik RS Olsson och presenterar sin nya bok om myndighetsnedläggningen som kom av sig - Alliansens myndighetspolitik. Ny regering men samma byråkrati.

Tid: Torsdag 25/10 19.00
Plats: Källaren på Ferkens gränd 2 i Gamla stan, Stockholm

Ferkens gränd 2 ligger precis runt hörnet från Skeppsbron, ungefär mitt emellan Slussen och Slottet.

Öl finns att köpa (medta kontanter). Efter taleriet går vi vidare till närbelägen pub.

Alla är välkomna!