Politiskt korrekt vanvett

I dag inleds Världskonferensen mot droger. Tre dagars propaganda för den restriktiva narkotikapolitiken, det omtalade kriget mot drogerna (dvs. alla som använder dem) väntar. Politiker, artister och intresseorganisationer slår tillsammans ett slag för en misslyckad politik.

Sådana här politiskt korrekta spektakel får mig att må illa. Det är en skamlös blandning av politiskt korrekt propaganda, lögner, missförstånd och okunskap. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth lyckades ge exempel på samtliga när hon proklamerade: "Sanningen är att droger dödar såväl kreativitet som känslosamhet."

Såvida kulturministern inte var hippie under 70-talet och fick all sin kreativitet förstörd då, är hon inte riktigt rätt person att uttala sig om vilka effekter droger får på människor. Det är ett fullständigt meningslöst uttalande hon gör. Dels eftersom "droger" kan vara vad tusan som helst (antidrogfolket blandar gärna samman all narkotika under beteckningen "samma skit"), dels eftersom "droger" naturligtvis inte har samma effekt på alla människor. Svepande generaliseringar är bekväma att använda för den som inget begriper, men det gör inte diskussionen vare sig ärlig eller konstruktiv.

När jag gick i nionde klass och visste tämligen lite om världen fick jag lära mig att narkotika var något livsfarligt. Jag sparade en kopia av ett "informationsblad" som vi fick under en lektion om droger. Att plocka fram det i dag, drygt tio år senare, känns både konstigt och skrämmande. Konstigt eftersom jag så okritiskt köpte vad jag matades med då. Skrämmande med tanke på vad det var jag trodde på. Jag kan inte återge hela dokumentet här, men den slagkraftiga rubriken är: "Vill du få diarré, ångest, svettningar, acne, depression, hjärnblödning, hiv, epilepsi... och sedan dö?" Bilden är en man som ligger på en soffa och ser allmänt nere ut. Bildtexten lyder: "Man är lika mycket knarkare i en dyr soffa bland överklasskompisarna som i tunnelbanan bland betongen." Det var detta perspektiv som skulle förmedlas. Man torskar alltid. Man hamnar alltid på gatan förr eller senare. Någon öppning för en diskussion fanns aldrig när vi matades med propaganda om droger i skolan.

Ett flertal droger berörs i "informationsbladet", däribland cannabis. Drogen anses bland annat ge försämrad koordinationsförmåga, pratsamhet och livlighet samt minskad självkritik och sviktande omdöme (alkohol, någon?). Allmänt påstås att: "I början kan man bli väldigt fnittrig, flamsig och okontrollerad. Allt framstår som väldigt roligt. Men efter ett tag blir man allt mer inåtvänd. Man tror sig ha hittat lösningen på alla sina problem men det finns ingen röd tråd i det man tänker. Det är lätt att drabbas av en existensiell kris - man sitter hela tiden och ifrågasätter sig själv." Detta är tydligen vad som händer om man röker på. Man undrar varifrån alla fantasifulla beskrivningar kommer.

Det som kanske upprör mest är den totala bristen på självkritik bland alla som står för dagens restriktiva politik. Det skrivs ofta larmrapporter om när enkäter visat att fler niondeklassare provat droger eller när tullen märker av större beslag. Men aldrig riktar politikerna och antidrogaktivisterna den pekande handen mot sig själva. "Bär vi kanske själva ett ansvar för det lidande som svensk narkotikapolitik orsakar? Har vi kanske begått ett misstag här?"

Många har ändå upplevt att det har skett en förändring i debattklimatet i Sverige, kanske delvis tack vare att rikspolitiker som Alice Åström vågat ta i frågan. Den gamle narkotikageneralen Björn Fries, som tidigare vägrat debattera med Frihetsfronten, verkar ha mjuknat och har enligt Svenska Brukarföreningen faktiskt öppnat upp för ett harm reduction-perspektiv.

Men än är det mycket långt kvar innan svenska politiker på allvar släpper sin beröringsångest och vågar ta i frågan och ifrågasätta gamla invanda föreställningar. Och för den som aldrig har testat narkotika, kan det informationsblad jag fick i nian framstå som rena rama sanningen. Hur skulle de kunna veta vad som verkligen är sant? Vem kan bevisa för dem att det rör sig om överdrifter och rena påhitt? Den insikten gör mig ännu mer skrämd.

Försök att få kulturministern att förstå.

Miljöextremism i DN

"Han revolterar mot överflödssamhället". Under den slagkraftiga rubriken ägnar DN en hel sida (plus en sida med en gigantisk bild av intervjupersonen) åt att intervjua Erik Dammann, som grundat Norges största miljöorganisation, "Framtiden i våre hender". Han vill inte veta av det moderna konsumtionssamhället. DN hakar förstås på.

Dammann berättar att han alltid haft ett starkt intresse för "ett enklare och bättre sätt att leva med mindre fokus på materiella ting" och berättar glatt om när han "liftade på Kuba, bodde i lerhyddor i Afrika och plåtskjul på Sri Lanka". Man bara väntar sig historier om utsökt barkpudding och nyttigt tallbarrste.

Revolt mot överflödssamhället. Det är fantastiskt hur man kan vinkla det till att låta negativt att ha mer än man anses behöva. Det skulle alltså betyda att det är positivt att ha mindre än man behöver. Men det är ju hippt att vara negativ till vårt rika samhälle i dag, inne att vara anti. Människor som är det verkar företrädesvis komma från goda förhållanden. De har växt upp under trygga förhållanden i en trygg del av världen där kapitalism, marknadsekonomi och tillväxt möjliggjort ett bra liv. De har mätta magar och därför råd att ifrågasätta det som för många människor i världen bara är önskedrömmar. Utan att begripa hur korkat det är, börjar de ifrågasätta allt det som gjort rikedomen möjlig.

Jag förstår vad DN vill göra. De vill ge plats åt en tillväxtkritiker och utmåla honom som mannen som vill leva i ett med naturen. Men det blir bara så fel. Bakom denna snälle herre i 70-årsåldern finns de förvridna katastrofperspektiven, precis som inom hela miljörörelsen, och dessa perspektiv får som vanligt stå oemotsagda. Det verkar inte finnas någon kritisk granskning över huvud taget så fort det ska pratas miljö och antikapitalism.

Jag hyllar inte konsumism för konsumismens skull. Jag tror inte att vi nödvändigtvis blir lyckligare av att ha 1 000 DVD-filmer i filmhyllan, tio Gucci-väskor i hallen, kunna se på nyheter i HD-format och ha en riktigt dyr bil stående i garaget. Livsglädje är inte främst materiell och den som vill leva ett materiellt sett enklare liv måste naturligtvis ha friheten att göra det. Problemet är bara att samma människor ofta inte vill ge oss andra friheten att leva våra liv som vi finner bäst. Där tog toleransen slut.

Guldmedalj i grenen

Jan Stenbeck ska få ett eget torg i Kista. Trevligt initiativ. Äntligen får en person som verkligen åstadkommit något en plats uppkallad efter sig.

Fast hade det inte varit ännu bättre att byta ut den hemska Olof Palmes gata direkt...?

Barn...

Den tioårige pojke som gick vilse i fjällen hade en fullt legitim orsak till sin frånvaro. "Jag skulle bara stanna och äta lite myror", förklarade han. Fair enough.

Det får mig att tänka på ett urklipp ur en tidning där ett barn uttalar sig om vad det skulle vilja vara för djur - och den tillhörande förklaringen.

Lär av USA

Man kan ha många åsikter om USA som land och supermakt i världen, och det har jag också ofta, men när det kommer till valrörelser borde vi känna avund. Den entusiasm som sprids inför varje amerikanskt presidentval är fjärran den lagom-lunk som vi lider av i Sverige vart fjärde år. Vi har ett högt valdeltagande, men hur många röstar för att de känner att det betyder något och hur många gör det av gammal vana? Hur kul är egentligen en traditionell svensk valrörelse?

Man kan visserligen tycka att folk är dumma i huvudet som går igång på enkla retoriska knep och evigt prat om "change" (så jättemycket förändring kommer det förstås inte att bli, oavsett vem som vinner valet), men å andra sidan visar entusiasmen på att folk bryr sig och att politiken spelar roll.

Svenska valrörelser är strikta, nedtonade och förbaskat tråkiga i jämförlese. Vi har våra valstugor (hur jävla modernt är det, egentligen?), vi har våra ballonger med partiloggor, vi har våra våra torgmöten och vi har våra slutdebatter. Varje val, alltid samma sak. Partierna har ännu på allvar inte upptäckt Internet. Partierna finns på nätet, men vilket interaktivt utbud finns på deras respektive hemsidor? Var finns politikerna i den alltmer relevanta svenska bloggosfären? Vilket parti vågar bryta gamla mönster och inse att valen inte vinns i valstugor eller på glesbesökta torgmöten utan i allt större utsträckning på nätet? Att ett av världens mest bredbandstäta länder övergår till järnålder så fort det närmar sig ett riksdagsval är obegripligt.

Svensk politik och svenska politiker behöver utvecklas för att framstå som relevanta i dagens moderna informationssamhälle. En person som Alexander Bard skulle förmodligen kunna lära folkpartiet ett och annat om hur man kan utnyttja tekniken i stället för att känna rädsla inför och reglera den. Den mängd frivilliga som engagerar sig i USA under ett valår kan Sverige förmodligen aldrig matcha, men svensk politik behöver ett ansiktslyft, en makeover för att bli roligare och mer angelägen. Det behövs mer show, det behövs (faktiskt) mer yta under ett valår.

Per Gudmundson tycker att Sverige behöver en Sarah Palin. Det skulle kanske göra sitt till.

Det började med barnporr...

...och slutar var då?

Vi har Internetcensur i Sverige, något många inte tänker på. Den är inte statligt sanktionerad genom lagstiftning och det finns operatörer (Bahnhof) som inte följer rekommendationen att samarbeta med polisen i frågan, men de flesta Internetoperatörer ser till att spärra sidor som tros innehålla barnpornografiskt material - trots att det inte är olagligt att titta på sådant material på nätet. Företagen tjänar inget konkret på detta, men risken för operatörer som Telia, Telenor och Glocalnet att utpekas som försvarare av barnporr är inte värd att ta och därför tummar man mer än gärna på informationsfriheten.

Denna censur är förstås knäpp men drabbar väldigt få, kan tyckas. Problemet är inte att färre kan se på barnporr på nätet, det är en ickefråga i sig. Problemet är att man frångått principen om informationsfrihet. När idén om att börja stänga vissa delar av Internet väl har väckts till liv, kan vi vänta oss mer censur i framtiden. Det är alls icke osannolikt att sidor med rasistiskt och nazistiskt material kommer att spärras (minns hur sverigedemokraternas sajt stängdes ned av bara farten under Muhammedkarikatyrkrisen) och när vi väl kommit så långt, vad är det som säger att inte sidor med "misshagligt" drogliberalt innehåll kommer att stå näst på tur? Det finns politiker som har motionerat om att förbjuda drogliberala symboler.

Utifrån nyheten att utländska spelbolag ska få rätt att verka i Sverige på licens har riksdagsledamoten Karl Sigfrid har tagit upp frågan på sin blogg. Spelutredningen har lagt fram förslag om framtidens spelregleringar och resultatet ska presenteras i december. Utredningen innehåller en del "känsliga" förslag.

"För att staten ska kunna ta bra betalt, fordras troligen att svenskarna hindras att spela hos andra utländska bolag via nätet. Det betyder blockerade IP-adresser och stoppade betalningar till olicensierade spelbolag."

Det går inte att säga nog tydligt: beträd aldrig denna stig över huvud taget! Även om motivet till en början är ädelt (blockera barnporr), kommer det att användas i andra syften. Samma problem har vi när det gäller yttrandefriheten, där vi hela tiden riskerar att få inskränkningar i vad folk får tycka och tänka. Fundamentala friheter som yttrandefrihet och informationsfrihet måste garanteras för alla, alltid.

Bard blir folkpartist

Alexander Bard blir folkpartist. Jag önskar honom all lycka. Bard är en person som förmodligen kommer att ställa sig på tvären i principiellt viktiga frågor. Han uppfattas nog av många som lite av en fri fågel (så fri man nu kan vara i ett politiskt parti) som säkert både kommer kunna väcka och driva viktiga frågor i partiet, men kallar sig själv "pragmatiskt liberal".

Alexander Bard verkar inte ha något intresse av en politisk kometkarriär, vilket är positivt. Det sista vi behöver är ännu en som försöker bli vald på sitt kändisskap. Han vill i stället satsa långsiktigt - med början i nätverket Liberati.


"Det jag kan bidra med är framför allt en förståelse för alla de möjligheter som den nya tekniken och globaliseringen medför. Samtidigt som vi står inför olika slags hot har vi även möjligheter.
Därför blir mitt första politiska uppdrag att arbeta som styrelseledamot i det nya virtuella nätverket Liberati. Om vi lyckas kommer Liberati att bli folkpartiets välbehövliga brygga till den nya internetvärlden och även en organisatorisk förebild för andra partier."

En sen upprättelse

Seger. Till slut. Frysningen av al-Barakaats tillgångar efter den 11 september ska hävas. Det konstaterar EG-domstolen i en dom i dag. Men det är inte odelat positivt. De frysta tillgångarna kommer inte att återlämnas förrän om tre månader då lagen börjar gälla.

EU ska nu se över reglerna för hur det ska gå till när människor terrorstämplas, men vad det betyder i praktiken vet ingen. Den lilla människan hamnar alltid i kläm när stormakterna ska "skydda" oss från "terrorismen" och det känns osannolikt att vi skulle få något magiskt skydd mot nya övergrepp i EU efter vad som har hänt under de senaste sju åren.

En av dem som terrorstämplades var Abirisak Aden. Hans advokat ska nu försöka sig på att söka skadestånd för den skada hans klient lidit. Frågan är bara om någon kan utpekas som ansvarig?

Minns ni?

Frihetsfronten i P3

I dag spelades det in ett inslag i P3:s program Verkligheten där jag deltog som företrädare för Frihetsfronten. Inslaget i programmet heter OPK och handlar alltså om politiskt inkorrekta åsikter. Det blev lite narkotika, lite sexköpslag, lite yttrandefrihetsfrågor, lite nattväktarstat.

Diskussionen varade i ungefär 40 minuter, detta ska sedan klippas ned till ungefär 5 minuter. Vad som blir kvar är alltså omöjligt att säga, likaså hur de programansvariga väljer att vinkla det. I värsta fall framstår man som en idiot. Detta är det vanskliga med att ställa upp i debatter och diskussioner som inte är direktsända. Dåliga erfarenheter visar att man egentligen gör bäst i att nobba sådana förslag och bara ställa upp när programmet inte kan klippas sönder i efterhand.
Men det var en rätt bra diskussion, även om det alltid är svårt att diskutera med någon som över huvud taget inte begriper principen bakom frivillighet i samhället.

Programmet sänds söndagar i P3 mellan klockan 20 och 22. OPK-delen läggs emellertid ut separat på nätet - i alla fall har så skett tidigare - så den som inte vill lyssna på hela programmet kan kolla OPK-sidan vid ett senare tillfälle.

Nu får de väl för helvete ge sig!

Via Hax kan vi läsa att förslaget om att bland annat förbjuda anonymt bloggande och kräva replikrätt i bloggosfären förmodligen kommer att gå igenom i EU-parlamentet. Förslaget är både korkat och verklighetsfrånvänt. Tankarna snurrar i skallen. Hur tänker de? Hur fan ska förslaget kunna efterlevas?

Jag har inga problem med att visa min identitet när jag bloggar. Jag har ända sedan jag skrev insändare som liten MUF:are alltid använt mig av för- och efternamn och stått för mina åsikter. Men det är inte poängen. Bloggosfären är ett vattenhål, en oas där vanligt folk kan uttrycka sina åsikter utan att behöva gå via redaktörer och annat löst folk som ska bestämma vad som är publicerbart och inte. De flesta bloggar har en kommentarsfunktion i vilken mot- och meddebattörer kan debattera och diskutera det aktuella ämnet. Vissa bloggar har inställningar som omöjliggör anonyma kommentarer medan andra tillåter även anonyma att delta. Det är upp till var och en. Bloggosfären funkar! Men detta är uppenbarligen alldeles för mycket frihet för att EU-kraterna ska kunna hålla sina fingrar borta. Det måste regleras!

Det krävs alltså en replikrätt. Det räcker inte med att folk som vi kritiserar på våra bloggar får möjlighet att försvara sig i kommentarsfunktionen. Varför? Vet gubbarna och gummorna ens vad en blogg är och hur en sådan fungerar?

Vi bloggare ska tvingas "redovisa våra intressen". 26-årig man som diggar öl, film och frihet - duger det, tro?

Avgift på användargenererat material ("royalties should be introduced"). Ett slags skatt då, eller?

Jag hade tänkt mig en lugn kväll framför TV:n med den utmärkta This is England efter jobbet. Sedan såg jag Reinfeldt på TV. Och så nu detta. Jag är alldeles för uppretad för att alls kunna sova. Det får bli en lång natt med Stalingrad i stället.

Pressad allians talade ut

Alliansens partiledare ikväll fick chansen att förklara sig under lugna former med Lennart Ekdal i en timme i TV4:s Halvtid. Inget framkom som fick någon TV-tittare att höja på ögonbrynen. Vad ska de säga åt uselt betyg i FRA-frågan och riktigt låga betyg i frågor som försvaret, flyktingarna och ekonomin?

Tja, standardsvaret blir att det är två år kvar till valet och att "det är mätningen på valdagen som räknas". Maud Olofsson sträckte sig till och med till att påstå att "vi är precis i det läge vi ska vara". Det är förstås struntprat och det insåg nog de flesta som tittade också.

När det gäller FRA, där regeringen fått betyget 1,9 av 5 enligt den mätning som presenterades i programmet, menade Jan Björklund att "debatten har vänt" och tog tillfället i akt att varna för ryssen igen. Sanningen är nog snarare att regeringen redan förlorat denna debatt opinionsmässigt, oavsett om lagen blir kvar, modifieras eller tas bort.

Det blir väldigt mycket plattityder över alliansregeringens försvar med sina låga opinionssiffror halvvägs in i mandatperioden. Det är svårt för regeringen att förklara hur svenska folket kan vända den ryggen samtidigt som det arbetande folket fått kännbara skattesänkningar, överskotten är jättestora, statsskulden sjunker, fler har kommit i arbete och "utanförskapet" (hur man nu väljer att definiera det) har minskat. Förklaringen sägs vara de smärtsamma åtgärder som gjordes i början av mandatperioden, med ökad egenfinansiering av a-kassan som främsta stridsfråga. Men duger det verkligen som förklaring?

Alliansen försöker övertyga sig själv om att det goda nu återstår. Vad är då kvar? De stora inkomstskattestegen har redan tagits och för många ätits upp av ökade kostnader på annat håll och därmed inte vänt opinionen i regeringens favör. Därtill kommer FRA-debatten sannolikt att hänga kvar över regeringen för lång tid framöver. Sverige går till råga på allt in i en lågkonjunktur, något regeringen inte kan göra så mycket för att påverka men som onekligen gör livet svårare för Reinfeldt & c/o när kostsamma reformer ska kastas över väljarna under de kommande två åren.

Dessutom har flera av alliansens stora löften inte alls blivit till de framgångar som förutsetts. De så kallade nyfriskjobben skulle hjälpa många av de 169 000 förtidspensionärerna att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Men hittills har inte ens 300 stycken lämnat det berömda utanförskapet. Subventionen för hushållsnära tjänster har inte tillnärmelsevis levt upp till förväntningarna - det är långt färre än väntat som visat intresse för denna skatterabatt. Och det populära förslaget att avskaffa fastighetsskatten sjabblades bort och blev till en halvmesyr.

Alliansens styrka är trivselfaktorn, så mycket får man ändå ge de fyras gäng. Men problemet är att väljarna uppenbarligen inte trivs lika bra med dem som de trivs med sig själva. Förmodligen kommer sammanhållningen att bli det starkaste, eller kanske rent av enda, konkreta argumentet för fortsatt borgerligt regeringsinnehav efter valet 2010. Politiken skiljer sig ju inte nämntvärt från det alternativ som finns på vänsterkanten. Det är uppenbart att socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet - om de väljer att gå till val på att bilda gemensam regering - inte kommer att kunna uppvisa samma enighet som alliansen. Men eftersom de tre oppositionspartierna faktiskt har samarbetat i långa nattmanglingar under Göran Persson är inte heller den borgerliga enigheten ett tillräckligt starkt argument för alliansen om två år. Det krävs något mer.

En ren vana

”Jag är så van. Jag har bott i Polen, i Warszawa, i 25 år så jag är van att bli registrerad.”
Kvinna som lämnar fingeravtryck hos Polisen för det nya passet där fingeravtrycket lagras i chipet

Snedvriden nyhetsrapportering

Ungefär tre år efter orkanen Katrina är orkanen Gustav på väg mot New Orleans. Det följs av CNN, det följs av BBC World och det följs givetvis av vårt kära SVT. "Get your butts out!", säger borgmästare Ray Nagin till befolkningen och det vevas om och om igen i medierna. Samtidigt pågår en svår översvämningskatastrof i Indien. Det blir notiser i Rapport, inget mer. Samtidigt har 180 000 hus raserats i en ny jordbävning i Sichuanprovinsen. Det blir lite grand på text-TV.

Snedrapportingen av nyheter från väst respektive öst är makalös och jag undrar hur de ansvariga tänker när de avgör vad som ska vara toppnyhet och vad som knappt ska nämnas alls. Det kan inte vara antalet dödsoffer - orkanen har faktiskt inte nått New Orleans ännu. Och på Kuba har ingen ännu rapporterats omkommen. Är det verkligen så mycket intressantare för den svenska publiken att se nyheter om (snart) orkandrabbade amerikaner än det är att se nyheter om översvämningsdrabbade indier? Man kan ju knappast skylla på att Indien är ett litet okänt land som ingen bryr sig om heller (vilket visserligen inte hade varit ett särskilt bra argument). Det är världens största demokrati!

Jag vet inte om det är någon uppfattning om västlig överlägsenhet som fortfarande spökar, men något är det. Något är det som gör att den långdragna kampen om att vinna partinomineringen till det amerikanska presidentvalet får mängder av sändningstid i månader medan den indiska presidenten kan väljas utan att det knappt nämns.

Lite sans och balans efterlyses i rapporteringen. Det finns en värld utanför USA och Europa också. Jag lovar.

Bloggaren Anders Svensson har reflekterat över samma sak.

Utan visioner i Rosenbad

Inför valet 2002 fick partiledarna av SVT chansen att uttala sin framtidsvision. Hur skulle samhället se ut om de hade fick styra i 20 år? Bo Lundgrens vision var ett Sverige med fria människor och bra företagsklimat. Gudrun Schyman pratade om ett rättvisare samhälle, även om hon trodde att kapitalismen fortfarande skulle finnas kvar. Maria Wetterstrand flummade ut i någon sorts djur-människa-symbios. Den ende partiledaren som inte kunde formera någon vision var Göran Persson.

I dagens riksdag sex år senare ser det inte bättre ut. Vi har i praktiken sju socialdemokratiska partier. Inget parti vill utmana välfärdsstaten. Inget parti vill på allvar gå till krig mot högskattestaten. Det enda parti som tillåter sig att vara lite visionärt, fast på ett gräsligt vis, är vänsterpartiet. Inom borgerligheten finns inte ett uns av motstånd kvar. Inga visioner. Inga alternativ till den socialdemokratiska "modellen". Målet har i stället blivit att ta makten över den och sedan vårda den ömt.

Maud Olofsson talade inför valet 2006 ofta om vikten av inte bara ett maktskifte utan ett värderingsskifte i Sverige. Det var viktigt att få bort ett självbelåtet och idéfattigt socialdemokratiskt parti från makten, men väl vid makten måste man fortsätta att utmana. Utmana de föreställningar som finns om högskattestaten som den enda framkomliga vägen. Visa att det faktiskt går att ha ett samhälle med större frivillighet för människor, med mindre statligt inflytande över vår vardag. Väl vid makten har det blivit precis tvärtom och det är inte Maud Olofssons fel. Hon kan inte göra så mycket som näringsminister och ledare för 8 procent av väljarna. Det är statsministern och ledaren för det största regeringspartiet, Fredrik Reinfeldt, som har pekat ut vägen. Det är moderaterna som har arbetat hårt för att lägga sig i socialdemokraternas varma famn. Något värderingsskifte finns inte på Reinfeldts dagordning.

Genom att inte prata idéer och visioner utan endast putsa på välfärdsstatens fasad har Reinfeldt gjort politiken tråkigare och det kommande riksdagsvalet tämligen meningslöst för landets framtid. Men det har större effekter än så. Om regeringen Reinfeldt förlorar nästa val, var står borgerligheten då? Vilken blir lärdomen? Att alliansen inte var socialdemokratisk nog för att få behålla folkets förtroende? Eller kommer någon våga ifrågasätta det som sker med moderaterna och borgerligheten och begära en omstart?

Reinfeldts vänstersväng har rensat ut alla förhoppningar om ett friare och bättre Sverige för minst en generation framåt. Så stor är skadan. Det blir en lång och jobbig väg tillbaka för den som får ta över moderaterna efter honom. Innan dess lär de sista sanna liberalerna ha lämnat partiet för något annat. Kvar finns då ja-sägarna, karriäristerna och de ljusblå sossarna som längtar mer efter feta riksdagslöner än ett friare Sverige.

Aktuell Rapport

John McCains utnämning av Sarah Palin till vicepresidentkandidat för republikanerna överraskade de flesta. Många var, som Dick Erixon visat, omedelbart positiva. Men det kan man ju inte visa i Sveriges Television. Därför följde SVT:s Rapport upp nyheten i kväll genom att inleda med "valet av Palin ett högt spel - nu kommer kritiken". Det är huvudnyheten i programmet.

Efter den påannonseringen följer ett inslag som visar att amerikaner tycker att det är fel att ha en kvinnlig vicepresident, att hon är för ung och oerfaren för att bli president (McCain är ju så gammal att han förmodligen dör när som helst, är budskapet). Och till råga på allt är hon "ultrakonservativ", rapporterar Rapport. Det finns liknande kritik mot Obama, som bara är marginellt äldre än Palin och inte alls har samma politiska (framför allt utrikespolitiska) erfarenhet som McCain. Men SVT älskar Obama.

Vi minns alla SVT:s pinsamma rapportering från valet 2004, där kanalen gjorde sitt bästa för att smutsa ned republikanerna och Bush och fick partiet att framstå som kristna fundamentalister (de flesta inslag handlade om den berömda "kristna högern", som dock bara är en väljargrupp bland många).

Valet 2008 lovar att bli ungefär samma hyllning till demokraterna och sågning av republikanerna. Allt i den fria televisionens namn.

Sverige och rättssäkerheten

Efter skandalen med nämndemännen (som för många av oss snarare var ett bistert konstaterande av hur det länge har fungerat i svenska tingsrätter), dyker nästa nyhet upp. Mail mellan polis och åklagare visar att de båda förefaller ha haft en mediestrategi i fallet Tito Beltran. Om man ska tro TV4 löd strategin att Beltran skulle gripas "på trappan till hovrätten", gissningsvis för maximal publicitet, där han skulle befinna sig på väg till en annan förhandling (för ett brott han friats för i tingsrätten). Åklagaren ansåg dessutom att det fanns skäl att väcka åtal "nästan oavsett vad Tito säger" till sitt försvar.

Sådana här saker borde få vem som helst att gå i taket. Rättssäkerheten blommar inte direkt i Sverige. Men rättsäkerhet verkar inte engagera "vanligt folk". Politiker går aldrig ut och säger att de vill öka rättssäkerheten i Sverige, säkra domstolarnas oberoende. Nej, det pratas endast om rättstryggheten. Fler poliser. Öronmärkta pengar. Nya fängelser. Längre straff. Väljarnas reptilhjärnor är lättmatade. Viljan att sätta dit folk är större än den att skydda oskyldiga. Det härstammar förmodligen ur det invanda "vi och dom"-perspektivet. Det är vi, de laglydiga medborgarna, mot dom. Bovarna. Perspektivet ändras en aning när du själv eller kanske någon du känner plötsligt blir anklagad för våldtäkt, misshandel eller något annat och plötsligt blir en av dom.

Sverige har ett relativt bra rättssystem. Vi har inget dödsstraff. Vi har inga drakoniska och godtyckliga straffsatser (den svensk som genom brottsprovokation greps och dömdes i USA nyligen för att ha försökt stämma träff med en 13-årig flicka fick först 15 år men slapp undan med 60 dagar i fängelse bara för att han erkände brottet...), vi har inte mycket till kriminalvård men behandlar å andra sidan inte människor på andra sidan muren som djur.

Att sitta och avgöra vilka som har gjort sig skyldiga till brott och vilka eventuella straff de ska få är inte som vilket annat jobb som helst. Därför bör lekmän hållas borta från processen och endast jurister sköta dömandet. Det ökar rättssäkerheten och minskar risken för att fördomar, missförstånd och lekmannamisstag leder fel. Vi har alla hört talas om sovande nämndemän, men ibland behöver det inte vara så uppenbart. Fullkomligt ointresse för vad den tilltalade har att tillföra kan räcka för att döma.

Det som oroar är att antalet felaktiga domar verkar ha ökat märkbart. Om det beror på att fler faktiskt får prövning och att läget alltid varit illa eller om det helt enkelt är fler som döms oskyldiga i dag, är svårt att säga. Leif GW Persson är övertygad om det sistnämnda, vilket framgick i den intervju som publicerades i Nyliberalen nr 2 2008 (prenumerera här!). De flesta, även bland politikerna, tror att det sitter oskyldiga inspärrade på livstid i våra fängelser.

Läs om några upprörande rättsskandaler, både i Sverige och i USA, här.

Genialt

John McCain har just stulit uppmärksamheten från Barack Obama och han har gjort det genom att utse 44-åriga Sarah Palin, en fembarnsmor som är guvernör i Alaska, till sin vicepresidentkandidat. Genialt!

Demokraterna är djupt splittrade, även om partiet utåt försöker att framstå som enat under Obama. Många besvikna Hillary-supporters kan enligt mätningar tänka sig att rösta på McCain. Sarah Palin vid McCains sida kan mycket väl få dem att göra just det. Hon kan dessutom locka osäkra kvinnor som velar mellan demokraterna och republikanerna. En ung vicepresident kan också göra att snacket om McCains höga ålder kommer på skam.

Jag har varit föga intresserad av det amerikanska presidentvalet hittills, ingen av kandidaterna lockar särskilt mycket. Även om Sarah Palin inte gör John McCain till en mycket bättre kandidat politiskt sett, har McCain i alla fall sett till att göra valet lite mer intressant. Man kan inte låta bli att undra vilka svordomar som väljs i Obama-lägret just nu...

Dick Erixon verkar också digga Sarah Palin.

Vad vill vänstern?

Innan valrörelsen drar igång 2010 måste oppositionspartierna har svaret på frågorna: hur ska ni göra det och med vilka ska ni göra det? Samtidigt som socialdemokraterna och miljöpartiet ser ut att trivas bättre än någonsin tillsammans och smider planer på en regeringskoalition, slåss vänsterpartiet med näbbar och klor för att inte bli bortglömda och utknuffade i periferin.

Lars Ohly var inte överdrivet nöjd med att ha blivit undanskuffad av (s) och (mp) i Almedalen. För att undvika att det stora röda och det lilla gröna partiet smider ränker bakom hans rygg, har han själv bjudit in partiledarna för överläggningar om framtiden. Vänsterpartiet vill sitta i regeringen efter en valseger 2010, men Ohly vill inte ha någon gemensam valplattform med sossarna och miljöpartiet. Han vill se till att behålla bilden av tre olika partier och räds ett tvåpartisystem.

Det är sannolikt helt rätt strategi för vänstern att försöka profilera sig som "det enda vänsteralternativet", nu när partiet valt en mer socialistiskt rättrogen väg under kamrat Ohlys ledning. Frågan är bara hur intresserade hans tänkta samarbetspartners är. Och vad kommer vänsterpartiet egentligen kunna påverka?

Miljöpartiet har krävt ministerposter tidigare och sedan accepterat att endast vara stödparti (dörrmatta) åt socialdemokraterna. Det förefaller osannolikt att detta scenario skulle upprepas. Partiet har under Peter Eriksson och Maria Wetterstrand medvetet försökt göra sig av med kontroversiella ståndpunkter som både försvårat samarbetet med (s) och gett dem en stämpel som flumparti. EU-motståndet ska bort och stolligheter som medborgarlön begravas långt ned i det miljöpartistiska ogräset. Inom socialdemokratin verkar fler och fler acceptera tanken på en koalitionsregering, även om misstänksamheten mot miljöpartiet fortfarande finns där och många kärnväljare nog helst ser en socialdemokratisk minoritetsregering som ett förstahandsalternativ. Med en enad allians blir dock detta alternativ alltmer långsökt.

Ponera att sossarna och miljöpartiet inte får majoritet tillsammans, i dag ligger de båda kring 47 procent. Då behövs stöd från vänsterpartiet för att få majoritet. Hur pass hårda kommer vänstern att vara i en regeringsförhandling? Kommer de att nöja sig med att vara stödparti om de får igenom ett antal viktiga sakfrågor? Sossarna vet naturligtvis att Lars Ohly aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att bana väg för fortsatt regeringsinnehav för Reinfeldt. Han skulle knappast sänka en s+mp-regering. Detta lär sossarna spela på.

Vänsterpartiet kan dessutom komma att bli en belastning för socialdemokraterna i valrörelsen om partierna utropar sig som gemensamt regeringsalternativ. Till skillnad från (s) vill nämligen (v) chockhöja skatterna och i princip återställa allt som alliansen genomfört. Socialdemokraterna har inget intresse av att behöva försvara varför fastighetsskatten ska återinföras i sin ursprungliga form eller varför vanliga löntagare ska få radikalt höjda skatter om de vinner valet. En skattehöjardebatt tjänar bara alliansen på.

Det är upp till Lars Ohly att sätta ned foten och avgöra vad vänsterpartiet är berett att acceptera, vilka krav partiet har. För närvarande ser deras tänkta samarbetspartners inte överdrivet intresserade ut.

Leva och låta leva

Magnus Betnér "kommer ut" som bisexuell i tidningen QX, skvallrar Aftonbladet.

Vilken sexuell läggning folk har är förstås fullständigt ointressant - något Betnér själv också verkar tycka:

"Vuxna människor borde få leva som de vill. Så länge man inte skadar någon. Jag förstår inte hur samkönat äktenskap ens kan vara en fråga."

Så självklart att det egentligen inte borde behöva sägas. Det gäller förstås också incestuösa relationer och polyrelationer, eller hur Magnus?

Bristen i det svenska rättssystemet

En av nämndemännen i Arbogamålet lämnar sitt uppdrag. Orsaken är att hon till Expressen radio och senare även TV4 berättade att hon ansett den åtalade kvinnan vara skyldig och att hon inte tvekat - innan domen fallit.

Det är naturligtvis bedrövligt att en nämndeman kan missförstå sitt uppdrag på detta sätt. I efterhand har hon förklarat att hon blivit stressad av journalisternas frågor. Det är säkert en förklaring, nämndemän är ju faktiskt politiskt tillsatta helt vanliga människor, men det är ingen bra ursäkt. Nämndemän och domare ska förhålla sig opartiska tills dom har fallit, punkt. Vad personen tänker inombords är en helt annan sak, men det ska inte så tydligt påverka personens omdöme.

Detta visar på ett av många problem med nämndemannasystemet i tingsrätten. Svenska domstolar borde besättas av jurister, inte politiskt tillsatta lekmän. Det skulle öka rättssäkerheten och göra systemet trovärdigare.

Den åtalade kvinnans advokat har nu anmält de övriga två nämndemännen för jäv. Om en av dem förklaras jävig måste rättegången göras om. Sedan väntar förmodligen en friande dom i hovrätten. Bevisningen i fallet kan inte sägas vara annat än tunn.