När oskyldiga erkänner

Hannes Råstam har gjort det förut och i gårdagens ”Dokument inifrån: Varför erkände dom?” gjorde han det igen: avslöjade en svensk rättsskandal. Hittills har debatten uteblivit. Det är konstigt att det alltid är så. Att människor döms oskyldiga verkar inte alls reta upp folk på samma sätt som när sannolikt skyldiga personer frias för ett påstått brott. Då blir det ofta rabalder och reptildebattörerna skriker efter hämnd.

Det är som om själva anklagelsen innebär att en person är skyldig eller i alla fall nästan skyldig. Den argumentationen stötte jag på när USA började fängsla påstådda terrorister på Guantánamo. Vissa försvarade dessa rättsvidriga fängslanden med att ”de vet nog vad de har gjort, de sitter där av en anledning…”. Dessa fullkomligt ologiska resonemang innebär i praktiken att det är bättre att fängsla både skyldiga och oskyldiga för att vara säker på att ingen skyldig slipper undan. I fallet med bränderna i 70-talets Falun innebar det dock med största sannolikhet att den verklige gärningsmannen gick fri.

Falska erkännanden är intressanta. Har man aldrig varit i en förhörssituation är det svårt att förstå hur någon kan erkänna ett brott han/hon inte gjort sig skyldig till. Förhörssituationer är emellertid per definition obehagliga. Den anklagade utsätts för stor stress av att befinna sig på en polisstation i syfte att bli utfrågad och granskad. Lägg därtill polisens möjligheter att öka denna stress genom att hänvisa till bevisning som inte finns. Vissa forskare menar att uppenbar nervositet i en förhörssituation är ett tecken på oskuld, inte tvärtom. Uppfattningen att skyldiga personer vill erkänna för att lätta sina samveten stämmer inte.

I fallet om bränderna i Falun togs barn och ungdomar in för förhör och hölls i flera dagar. Det verkar inte ha funnits några direkta bevis mot dem, inga vittnesmål som band dem till brandplatserna och heller inga fysiska bevis. Eftersom dessa fall är preskriberade finns ingen möjlighet att kolla om de anklagades versioner av hur polisförhören gick till stämmer till punkt och pricka, men alla tycks ha upplevt att poliserna först och främst var ute efter erkännanden, inte att hitta rätt gärningsman. Att bränderna fortsatte när de anklagade satt häktade stärker förstås tesen om ungdomarnas oskuld, liksom den man som ringde Hannes Råstam och erkände att det var han och ingen annan som var ansvarig för bränderna.

I USA drivs ett projekt för oskyldigt dömda kallat Innocence project. Det är ett av flera projekt som uppmärksammar fall där människor dömts oskyldiga och sedan friats. Det finns dessvärre många fall av oskyldigt dömda. Av de 214 frikännanden som uppmärksammats hade var fjärde erkänt ett brott de inte begått. Flera satt dessutom i dödscell när de friades, vilket oundvikligen leder oss till slutsatsen att det förmodligen avrättas oskyldiga människor i USA.

Ett särskilt upprörande fall som bara måste berättas är det som kommit att kallas The Norfolk four. En kvinna, Michelle Moore-Bosko, våldtogs och mördades i Norfolk 1997 och totalt fem män dömdes för brottet. Det kan vara en av de största rättsskandalerna i USA:s historia.

Polisen hittade tidigt en misstänkt för brottet, Danial Williams (nummer två på bilden). Han förnekade först inblandning men erkände sedan i förhör att han misshandlat offret, bland annat med en sko. Williams ändrade dock sitt erkännande när polisen berättade att offret blivit knivskuret. Några tecken på att hon blivit misshandlad med en sko fanns nämligen inte.

Williams bäste vän, Joseph Dick (nummer fyra på bilden), förhördes och förnekade inblandning. Även Dick kom dock att erkänna i förhör. Hans erkännande gick ut på att han och Williams våldtagit och mördat Michelle Moore-Bosko i vardagsrummet och matsalen, att han täckt över henne med en medtagen filt och sedan tagit med sig mordvapnet efteråt. Problemet var att mordet hade skett i sovrummet, att offret täckts över med en filt av sin make när han hittade henne och att det blodiga mordvapnet hittats på brottsplatsen. Varken Danial Williams eller Joseph Dick kunde knytas till brottsplatsen med DNA.

Näste man till förhör var Eric Wilson (nummer ett på bilden). Även han förnekade inblandning i brottet men precis som i de tidigare förhören erkände Wilson snart våldtäkten. Enligt Wilson var Williams, Dick och han själv i lägenheten. Men ingen av dem kunde bindas till den DNA som hittades på offret. Eric Wilson var övertygad om att han skulle frikännas för brottet när DNA-provet visade att han inte var i lägenheten.

Dick påstod dock att ytterligare tre män var inblandade, oklart vilka. En fantombild ledde polisen till Derek Tice (nummer tre på bilden). Även han förnekade inblandning men under hot om att han skulle dömas till döden om han inte erkände medgav Tice inblandning och pekade ut ytterligare två män: sin rumskompis Richard Pauley och sjömannen Geoffrey Farris. Men även i detta erkännande fanns märkliga uppgifter som inte stämde överens med brottsplatsen. Tice sade att när offret vägrade att öppna dörren för de sex männen tog de sig in genom att använda en hammare. Detta var anmärkningsvärt eftersom dörren var helt oskadad. Männen skulle enligt Tice ha burit in kvinnan i sovrummet, hållet fast henne på golvet och våldtagit henne där. Obduktionen visade inga spår av att offret med våld hållits fast i armar och ben. Tice påstådde att samtliga inblandade hade turats om att knivhugga offret och att han dessutom hade ejakulerat. Obduktionen motsade också uppgiften att alla sex männen hjälpts åt att knivhugga kvinnan. Såren var nämligen små, få till antalet och tillfogade från samma vinkel. Inte heller Tices DNA stämde med den som hittats på brottsplatsen. Således: Fyra helt olika erkännanden, inga tekniska bevis.

Samtliga beskyllde förhörsledaren för att ha hotat dem och även ha använt fysiskt våld. Pauley hade dessutom ett tämligen vattentätt alibi. Han kunde visa upp telefonlistor som visade att han satt hemma vid telefonen när brottet ägde rum. Inte heller Pauleys eller Farris´ DNA stämde överens med den på mordplatsen och de kom heller inte att dömas.

En annan man, dömd för en våldtäkt på en 14-årig flicka i närheten bara dagar efteråt, blev snart intressant. Omar Ballard erkände brottet och sade att han utfört det ensam. Till skillnad från övriga misstänkta stämde hans DNA överens med den som hittades på offret och Ballard kände dessutom till viktiga fakta från brottsplatsen.

Danial Williams ansökte om att hans erkännande skulle strykas, men domaren vägrade. Williams fick därför två livstidsstraff utan rättegång. Joseph Dick dömdes till ett livstidsstraff. Eric Wilson åtalades och dömdes för våldtäkten och fick 8,5 års fängelse och är därmed frigiven i dag. Derek Tice dömdes till två livstidsstraff men 2006 godkändes Tices habeas corpus och domen förklarades ogiltig. Det är ännu oklart vad som kommer att hända framöver.

Falska erkännanden förekommer. Det finns ett otal exempel på män som erkänt våldtäkter och mord, dömts till fängelse och sedan friats när de riktiga gärningsmännen åkt fast tack vare DNA-spår. Det finns även exempel på erkännanden av brott som över huvud taget inte inträffat. 1990 erkände Billy Gene Davis att han mördat sin flickvän, men hon dök senare upp livs levande.

The Norfolk four är en oerhört upprörande rättsskandal som delvis belyser problemet med att använda en jury, vanligt folk utan utbildning, i rättssammanhang men också pekar på att förvånansvärt många erkänner brott de inte begått. Att banda alla förhör är ett steg på vägen att minimera risken för övergrepp. Att vara glasklar med att ett erkännande i sig aldrig kan räcka för att döma någon är ett annat. För ungdomarna som dömdes för att ha anlagt alla bränder i Falun för över 30 år sedan spelar det föga roll vad som görs i dag. Men det kanske kan rädda en och annan stackare i framtiden.

Den finska fyllan

Efter en synnerligen trevlig och, skulle det visa sig, blöt Ålandsresa under gårdagen är det ryggläge och många liter vatten som gäller i dag. Svenskar har ett rykte om sig att kunna ta in en hel del, men frågan är om inte våra grannar i öst är snäppet värre. Om man vill beskåda fulla finländare, ja då är Finlandsfärjorna the place to be. Det finns dock en viss charmighet över människor som är så där fulla som folk är på film, som alltså inte spyr och däckar utan bara helt och hållet förlorar kontrollen över sina ben. Personalen på Viking Line verkade vana vid situationen och hade genast en rullstol till hands. Vad mer kan en fulltankad resenär begära? Den finska fyllan är helt enkelt mycket, mycket magnifik.

Lyckliga och olyckliga horor

Varför är den lyckliga horan så provocerande? Varför ifrågasätts de sexsäljare som inte ser sig själva som offer, som inte anser sig att de utnyttjas eller rent av våldtas när de säljer en sexuell tjänst?

Prostitutionsdebatten förs alltid över sexsäljarnas huvuden. Debattörer sållar friskt bland kvinnor och män i branschen i sin jakt på argument för sin sak. Få är angelägna om att täcka in hela bilden. Gör man det får man en mångfacetterad bild som inte alls gör sig lika bra i debatten där det vanligtvis handlar om svart och vitt, gott och ont. Bilden visar nämligen att det både finns lyckliga och olyckliga sexsäljare. Det finns både tvångsprostitution och frivillig. Det finns både människor med psykiska och sociala problem och personer som mår prima i sexbranschen. Den är helt enkelt ett tvärsnitt av samhället, både när det gäller säljare och köpare av tjänsterna.

Det borde inte krävas så mycket för att räkna ut detta, kan man tycka. Ändå lever bilden av den utnyttjade och helst drogberoende horan kvar. Kvinnan längst ned på samhällsstegen, utnyttjad av äckliga män som inte får sex på något annat sätt eller köpt av rika affärsmän som vill koppla av med en glädjeflicka efter jobbet. Varje försök att nyansera bilden möts med förakt eller löje, vilket gör en konstruktiv diskussion omöjlig.

Det vi borde diskutera är inte om den lyckliga horan finns utan hur vi tror oss hjälpa alla sexsäljare genom att kriminalisera deras kunder, förakta dem för deras yrkesval och förvägra dem rätten att vara en del av samhället som alla andra.

Den tomma tunnan Bodström

Thomas Bodström, detta eviga fån, vill att Sverige ska bojkotta OS-invigningen och -avslutningen i Kina. Han är övertygad om att det skulle ge "ett enormt eko". Frågan är om Kina kunde bry sig mindre.

OS-bojkotter har genomförts förut, både vad gäller invigningar och av spelen som helhet. Hela Afrika bojkottade Montreal-OS 1976. 1980 skedde bojkotter av OS-invigningen i Sovjetunionen. Men det har aldrig kunnat uppvisas några konkreta resultat av en bojkott. Särskilt fånigt blir det förstås när Bodström säger att han det var "helt rätt" att Kina fick sommar-OS och att han stödjer en dialog med Kina. Man kan inte förespråka dialog och bojkott samtidigt.

Den gamle justitieministern blev dessutom ägd i Gomorron Sverige av moderaten Hans Rothenberg.

Bodström: Men Fredrik Reinfeldt, han ska inte agera. Han ska åka till George Bush och inte säga någonting, han ska åka till Kina och inte säga någonting...
Rothenberg: En sak kan vi vara klara över. Denna gång kommer Sveriges statsminister inte att åka till Kina och hylla vikten av politisk stabilitet i Kina.

Ridå.

Frihetsfrontens talarkväll: mars

Det är dags för talarkväll med Frihetsfronten!

Talare: Petra Östergren, författare och debattör.

Ämne: Porr, horor och feminister. Om feminism och kommersiellt sex ur ett frihetligt perspektiv.

Kom, lyssna, fråga och diskutera!

Plats: Källaren till restaurang Samborombon, Stora Nygatan 28, Gamla Stan
Stockholm.

Tid: Torsdag den 27 mars kl 19.

Bar och viss förtäring finns i möteslokalen. Vill du äta något under mer ordnade former går det alltid bra att göra det på själva restaurangen i gatuplanet någon timma innan eller efter mötet. Det finns även prisvärt käk på flera restauranger i närheten.

Efter talarkvällen blir det barhäng i Gamla Stan.

Varmt välkommen!

En viktig egenskap i politiken

"Söderlund är en stark personlighet med ett stort engagemang. Dessutom är han en fantastisk skådespelare."

Oppositionen om Mikael Söderlund (m), som lämnar sina politiska uppdrag i höst.

Prioriteringar

Tack vare en vaccineringskampanj har polion utrotats i Somalia. FN hoppas nu att sjukdomen kan stoppas även på andra håll i världen. Under kampanjen har 1,8 miljoner barn vaccinerats, vilket visar att det med enkla medel går att rädda miljoner liv. Bara myggnät för några ynka dollar styck skulle årligen rädda miljontals från malaria. Om världssamvetet ägnade sig åt denna sorts åtgärder i stället för att lägga tid och pengar på att rädda isbjörnar och fantisera om vattennivåer, skulle miljoner liv kunna räddas i Afrika varje år och världen bli en lite bättre plats.

Alla bidrag borde behovsprövas

Maud Olofsson föreslår att barnbidraget ska bli behovsprövat. Det är ett utmärkt förslag och inte en dag för tidigt att detta diskuteras. Skälet är att hon anser att det är orättvist att rika familjer kan lägga undan barnbidraget under sina barns uppväxt och därmed ge dem ett rejält startkapital när de blivit lite äldre medan familjer med små marginaler tvärtom måste leva på barnbidraget under de sista dagarna fram till lönen varje månad. Den exakta nivån för inkomstgränsen kan förstås diskuteras. Det viktiga är att vi får en diskussion om huruvida det verkligen är rätt att alla skattebetalare betalar bidrag till miljonärer.

Barnbidraget är en naturlig del av den universella svenska välfärdsmodellen. Ett argument för att det ska vara generellt även fortsättningsvis och inte inkomstrelaterat är att bidraget är till för barnet, alltså ska även barn till rika föräldrar få bidraget. Det är förstås en sanning med modifikation eftersom det är föräldrarna och inte barnen som har hand om pengarna innan barnen blir större. Att ge vissa barn en massa pengar på banken kan inte vara en prioriterad uppgift för alla skattebetalare. Ett annat argument, och kanske det mest frekvent använda, handlar inte om barnen utan om systemet. Om vissa får barnbidraget medan andra bara får betala, kommer legitimiteten att urholkas och den "svenska" välfärdsmodellen på sikt att hotas.

Det sistnämnda argumentet säger dessutom en del om synen på människan i systemet. Att betala bidrag till välbeställda ska alltså anses vara i de fattigas intresse eftersom behovsprövade bidrag i förlängningen kan leda till att inte heller de fattiga får några bidrag. Den förmenta omtanken om att vissa skulle uppleva att de bara betalar och inte får något tillbaka är också svår att ta på allvar. Så är det ju redan i dag på många håll. Ensamstående, friska människor med en medelinkomst har inte mycket att hämta i det svenska välfärdssystemet. Vissa måste vara nettoförlorare i detta gigantiska maskineri. Det i sig är ett argument emot det.

Höger är vänster och vänster är höger

Svensk politik blir alltmer förbryllande. Moderaterna kallar sig det nya arbetarpartiet och ägnar sig åt det som ett sådant parti förväntas göra, nämligen hylla facket och hångla med LO. Socialdemokraterna, å sin sida, vrider ut och in på sig själva i desperata försök att verka "förnyande". Och som om det inte var svårt nog, får de applåder av sin värsta motståndare.

När socialdemokraterna nu lägger ett förslag om att ge deltidssmåföretagare stöd för att de ska kunna satsa på sitt företagande på heltid, applåderar arbetsmarknadsminister Littorin och kallar det ett "högerförslag". Sedan när blev bidrag i stället för sänkta skatter höger? Någon borde skicka den här regeringen på kurs. Nu.

Vi har rätt att dö

Människan har rätt till liv, men människan har också rätt till sin död. Eller borde ha. Det uppmärksammade fallet om den sjuka 52-åriga fransyskan Chantal Sèbire har rört upp känslor och gjort att dödshjälpsdebatten hamnat i medialt fokus igen. Den sjuka kvinnan bad om tillåtelse att få avsluta sitt liv under värdiga former. Hennes ansökan avslogs. Frankrike har precis som Sverige ett förbud mot aktiv dödshjälp, läkare får alltså inte aktiv hjälpa en person att dö, däremot kan man avbryta livsuppehållande åtgärder. Vilket inte riktigt är samma sak eftersom det fortfarande innebär att personen måste plågas ihjäl.

Att tillåta aktiv dödshjälp är barbari, har det sagts i den franska debatten. Det är alltså inte barbariskt att låta svårt sjuka människor, för vilka det inte finns någon smärtlindring, tyna bort av en vidrig sjukdom? Vi har haft ett flertal uppmärksammade fall även i Sverige (bloggat här) där döende människor försökt uppmärksamma rätten att få avsluta sina liv i värdighet. Argumenten faller alltid för döva öron.

För den som vill avsluta sitt liv för att slippa plågas finns inte så många andra alternativ än att åka till Dignitas klinik i Zürich. Där tillämpas eutanasi på en värdigt sätt. Men alla svårt sjuka människor kan förstås inte ta sig till Schweiz. Då är det tydligen bättre att de tynar bort i en sjukhussäng i sitt hemland.

Sjukdomen hann ta Sèbires liv bara 48 timmar efter domstolens avslag.

Fem år efter en onödig invasion

På femårsdagen av invasionen av Saddam Husseins Irak konstaterar George W Bush, föga förvånande, att beslutet att gå i krig var rätt. Samtidigt konstaterar Hans Blix att Hussein inte utgjorde något hot mot omvärlden där och då och att han troligen hade blivit en isolerad diktator likt Moammar Gadaffi eller Fidel Castro om han fått sitta kvar.

Jag var emot Irakkriget från första början. Inte för att det är principiellt fel att avsätta en diktator (det är det naturligtvis inte), utan för att USA:s charad i FN aldrig övertygade mig. Det är sant att inte bara amerikansk utan även en rad andra länders underrättelsetjänst pekade på att Saddam Hussein troligen hade tillgång till massförstörelsevapen. Just av den anledningen blev det desto mer pinsamt att den "bevisning" som USA försökte lägga fram inför en kritisk omvärld var så sparsmakad och öppen för tolkning. Det var inga fotografier på avfyrningsramper vi fick se, det var en och annan lastbil som pekades ut som "mobila laboratorier". För en rationellt och kritiskt tänkande människa tydde det mesta på att USA såg spöken mitt på dagen och försökte gripa varje halmstrå för att få gå i krig.

Kriget blev som vi känner till en stor succé inledningsvis. Husseins regim föll oväntat snabbt och diktatorn själv hittades i en jordhåla, skäggig och "beredd att förhandla". Därefter begicks en rad misstag. Den irakiska armén upplöstes. USA underskattade alternativt förstod sig inte på de etniska konflikter som skulle komma som ett brev på posten när den privilegierade delen av befolkningen nu plötsligt skulle dela makten med alla andra.

Irak var inget terroristtillhåll innan USA invaderade. Bush gick in för att "avväpna" Saddam Hussein. I samma andetag sade han sig attackera den internationella terrorismen i allmänhet och al-Qaida i synnerhet då dessa skulle ha tydliga kopplingar till Husseins regim. Vilket de inte hade. Resultatet av invasionen är att Irak blivit en front för islamisk terrorism. Måhända är det bekvämt för USA att föra kriget på irakisk mark i stället för på amerikansk, men den irakiska befolkningen är nog inte fullt lika nöjd med att deras land har blivit ett slagfält. Alla irakier jublar över att ha blivit av med Saddam Hussein, men de gläds knappast åt den bedrövliga säkerhetssituationen och de svåra sanitära förhållandena som fortfarande råder i stora delar av landet. Visst vill vi alla leva fria, men först och främst vill vi överleva.

Civila drabbas alltid i krig. De civila förlusterna under invasionen var sparsamma, detsamma gällde amerikanska förluster. Det är efter "mission accomplished" som dödstalen har rusat i taket, framför allt när det gäller civila. Uppskattningar visar att mellan 80 000 och 100 000 irakier har dött. Detta måste onekligen tas med i diskussionen när vi bedömer huruvida Irakkriget var en god idé eller inte. Vissa skulle säga att idén var god, genomförandet sämre. Jag skulle säga att hela invasionen var onödig. Saddam Hussein utgjorde bevisligen inget direkt hot mot USA eller västvärlden. Han utgjorde heller inget omedelbart hot mot sina grannländer. Han var en av många tyranner runt om i världen, varken mer eller mindre.

Vad än underrättelserapporter från olika länder visar, har jag svårt att tro att Bush verkligen var övertygad om att Saddam Hussein satt på massförstörelsevapen. Vem vågar anfalla ett land som kan använda massförstörelsevapen som motmedel? Själva poängen med att ha sådana vapen är att fienden ska veta om det och avstå från aggressiva handlingar. USA har försökt tona ned massförstörelsevapnen som argument för kriget och i stället peka på att Hussein var en "bad guy". Om det räcker för en invasion, torde USA ha fullt upp. I stället har de lierat sig med andra diktaturer och därmed valt att stödja andra "bad guys".

Det är i dag svårt att sia om hur historien kommer att döma George W Bush och Irakkriget. På kort sikt är det en mänsklig katastrof. Tiotusentals civila har fått sätta livet till, terrorverksamheten har koncentrerats och intensifierats till Irak och dess närhet. Truppförstärkningar har stabiliserat läget något, men den politiska situationen i Irak är fortfarande för kaotisk för att kunna kallas någorlunda stabil. Det kommer att ta tid, men Irak kommer förhoppningsvis att bli en stabil demokrati en vacker dag. Frågan är hur mycket av den äran Bush och USA kommer att kunna ta åt sig.

Åsa Linderborg är rädd

Sedan en tid tillbaka pågår Forum för levande historias arbete med kommunismens brott mot mänskligheten (eller "brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer" som myndigheten valt att rubriksätta sitt arbete). Vänsterpartister har protesterat mot detta, men Lars Ohly hade insikt nog att godkänna myndighetens arbete nyligen. Han kallar sig ju inte längre kommunist och har väl lärt sig ett och annat om mediehantering, får man anta. Från vänsterhåll gnälls det emellertid fortfarande. Det började egentligenlångt tidigare. Två bibliotekarier på Brännkyrka gymnasium vägrade köpa in böcker om kommunismens brott mot mänskligheten. Efter det har de rättmätigt kritiserats och ifrågasatts av människor som tycker att det är lika angeläget att informera om kommunistiska brott mot mänskligheten som nazistiska, men hyllats som hjältar av extremvänstern. Till den senare kategorin hör Åsa Linderborg, historiker och författare. Kjell Albin Abrahamson konstaterar mycket riktigt att i inget annat europeiskt land är det så accepterat att förneka kommunismen brott som i Sverige.

Ett argument för att inte köpa in böcker om kommunismens brott skulle enligt uppgift vara att litteraturen förminskar Röda Arméns roll i segern över nazismen i Europa. Det är sant att Sovjetunionen hade en helt avgörande roll i kampen mot nazismen, men det är hyckleri av extremvänstern att beskylla bland annat Upplysning om kommunismen (UOK) för att undanhålla hela sanningen. Hur många inom extremvänstern är angelägna om att berätta hela historien om andra världskriget? De storskaliga våldtäkterna på hundratusentals kvinnor och barn i Tyskland förtigs gärna från vänsterhåll eftersom det solkar ned den hjältegloria man vill sätta på sina kommunistiska kamrater i den sovjetiska armén. Åsa Linderborg begår som historiker en generaltabbe när ton talar om en befrielse av koncetrantions- och förintelselägren i Auschwitz utan att nämna vilket öde som väntade många av fångarna när de hamnade i ryssarnas våld.

När detta blivit den gängse borgerliga ståndpunkten måste liberalernas hållning under kriget omprövas. En enhetsfront med nazismen, mot kommunismen, framstår ju då som en tänkbar möjlighet. Vad säger den judiska opinionen om det? Vad har dagens borgerlighet att säga om förintelsen: Är det bara lögn och kommunistpropaganda att Röda armén befriade Auschwitz – och hela Västeuropa?

Att berätta historien om Röda Arméns slakt av Tyskland och våldtäkt på tyska kvinnor och barn, är det att bilda enhetsfront med nazismen? Det är fullständigt intelligensbefriade påståenden som kommer ur Linderborgs mun, ej värdigt en person som vill framstå som historiker. Vi måste berätta hela historien, inte halva. Vinnarens historia är den officiella bilden. Den är inte nödvändigtvis falsk, men den måste kompletteras med den allierade sidans övergrepp. Vi vet exempelvis att många som befriades från Auschwitz skickades till Gulag, våldtogs av sovjetiska soldater eller fängslades på annat håll. Vi vet också att västmakterna vägrade att stoppa massmördandet i nyss nämnda läger, trots att de hade detaljerade fotografier och flög över lägret med bombplan (för att bomba det närliggande arbetslägret i Monowitz, som ingick i krigsindustrin). Vi vet att allierade bombplan noggrant bombade civila bostadskvarter utifrån hur de var byggda för att åstadkomma maximalt antal lik. Allt detta måste vi berätta om. Vi behöver inte döma, men vi ska berätta.

Liberaler har en tendens att försvara USA i vått och torrt. Sluta upp med det. Förr eller senare leder det till att du tvingas försvara saker som egentligen inte är försvarbart. Samma problem lider vänstern av - fast i större skala. Endast en liten klick förnekar Stalins terrorvälde i dag, men inom vänstern finns det fortfarande en bred uppfattning om att kommunismen som ideologi står obefläckad, trots dess blodiga 1900-talshistoria. Det söks inga samband mellan de brott som skett i kommunismens namn och den kommunistiska ideologin. Personer som Åsa Linderborg är rädda för att fler ska begripa att kommunismen aldrig kan leda till det arbetarstyrda paradiset utan tävrtom är en ritning på hur man åstadkommer förtryck. Därför sätter hon sin trovärdighet som historiker på spel för att med näbbar och klor förneka, förfalska och klippa och klistra i historien. Också det ska vi berätta om.

Bättre ligister där än här?

De protester som blossat upp i Tibet liknar inte så mycket frihetskamp som en våldsam mobb som far fram längs gatorna. Det främsta målet tycks vara hankineserna, de kineser som valt att leva bland tibetanerna. Deras affärer har plundrats och skövlats och olyckliga hankineser har misshandlats blodiga. Några av våldsamheterna syns i videoklippet nedan. Hade detta skett här i Sverige hade vi reagerat med avsky. Vi såg liknande scener under Göteborgskravallerna och alla utom extremvänstern reagerade med ilska på den vandalisering som skedde. Nu när det sker i Tibet är det, om man lyssnar till tonen i den svenska debatten, Kinas ledning vi ska skylla på. Inte ligisterna.



Channel 4 rapporterar:

Nej till bojkott, ja till öppenhet

Kravallerna i Tibet har åter igen satt "bojkotta OS"-argumentet på tapeten. Argumenten är inte bättre i dag än för en månad eller ett år sedan.

Handelssanktioner, bojkotter och andra åtgärder drabbar aldrig de högsta hönsen. Det är alltid den lilla människan, i detta fall den vanlige kinesen, som drabbas i slutändan. Vilken rätt har vi att straffa vanliga kinesiska medborgare? Vilket är deras brott? Att de råkar leva under en enpartidiktatur? Vi måste skilja på regim och befolkning. På samma sätt är det fel att ha en blockad mot Kuba. Det drabbar i första hand den fattiga befolkningen. Politiskt förtryck blir inte lättare att utstå om levnadsvillkoren också förämras på grund av handelsrestriktioner. Vi ska handla med alla länder. Att isolering inte fungerar är de långlivade kubanska och nordkoreanska diktaturerna slående exempel på. Kina lyfts rekordsnabbt ur fattigdom och detta är tack vare ett öppnande mot omvärlden. Detta ska vi uppmuntra. Ett OS i Kina kommer inte att försämra de mänskliga rättigheterna i Kina, men det kommer att skänka glädje och stolthet åt 1,5 miljard människor.

Carl Bildt fick i går frågan om inte statsminister Reinfeldt borde ställa in sitt planerade Kinabesök, något som bland andra miljöpartiets Maria Wetterstrand krävt på grund av situationen i Tibet. Absolut inte, blev Bildts tydliga svar. Hur kan vi kräva av andra att de ska föra en dialog med Kina om vi själva ställer oss utanför? Wetterstrand bryr sig förstås varken om tibetanska munkar eller mänskliga rättigheter för den vanlige kinesen. Hon försöker vinna poäng på att göra ett, föga okontroversiellt, avståndtagande från den kinesiska regimen.

Blogge reder ut begreppen en aning beträffande situationen i Tibet.

SVT uppe i det blå

Den förhatliga TV-licensen har ännu inte fått ett slutdatum. I stället för att avskaffa licenseländet och låta SVT och SR vara en statlig utgiftspost bland andra vill SVT:s VD Eva Hamilton utvidga den.

SVT satsar en hel del på nätutbud. Många program läggs ut på SVT.se i konceptet "SVT Play". Vi ska kunna titta på program vi missat och slippa passa repristider samt få lite extra material att gotta oss åt. I och med att SVT utökar denna service, anser Eva Hamilton att alla som äger en dator ska tvingas att betala TV-licens. Detta visar vilken förvirrad bild av medielandskapet och teknikutvecklingen som finns inom SVT.

TV-licensen är redan i dag knäppt utformad. TV-handlaren förväntas rapportera till Radiotjänst när du köper en TV. Det spelar ingen roll om du använder TV:n till att se på film eller spela TV-spel, du ska lik förbannat betala licenspengar till SVT. Nu vill man alltså att detta fullkomligt idiotiska licenssystem ska utvidgas och även gälla Internet. Bara för att SVT lägger ut material på sin webbplats ska alltså alla som äger en dator tvingas betala pengar till dem. En fantastisk affärsidé, egentligen. Enligt denna logik borde alla som lägger ut material på nätet för andra att beskåda kunna kräva betalt av inte bara den som tittar på materialet utan alla som äger en dator.

Konservativa starka i brittisk opinion

Via Erixon ser jag att tories har en förkrossande ledning över labour i den brittiska opinionen - 43 mot 27. De konservativas ledare, den unge David Cameron, utstrålar något helt annat annat än den lite buttre och stelopererade Gordon Brown. Men det lär dröja länge innan Brown får för sig att fråga efter folkets röst och mycket kan hända tills dess. Siffrorna är dock de lägsta på 25 år för labour, vilket är anmärkningsvärt. De hade bråttom att göra sig av med Blair, men har inte direkt fått ett lyft under mister Brown.

David Cameron träffade Reinfeldt (eller Reinfeldt träffade Cameron, snarare) i februari. Cameron ska ha sagt - åtminstone var det så det rapporterades i svenska medier - att tory hade mycket att lära av Reinfeldts nya moderater. Om jag var en konservativ brittisk väljare skulle jag ta en whisky och knäppa mina händer efter ett sådant uttalande.

Ståfräs ingen mänsklig rättighet

Det är lätt att i avundsjuka peka på saker man inte har och kalla det "en rättighet". Bert Karlsson är en av många män som haft prostatacancer och fått erektionsproblem som följd. Han rasar nu över priserna på potensmedel. Men att det är dyrt att köpa sig en ståfräs betyder inte att erektion är en mänsklig rättighet. Livet är fullt av roliga saker som kostar skjortan.

Om erektion nu skulle vara en mänsklig rättighet, dvs. något som är upp till staten att tillhandahålla, blir då inte sex i sig en mänsklig rättighet? Ska inte staten tillhandahålla oss medborgare sexuella tjänster? Det tycker förmodligen inte Bert Karlsson. Han vill bara ha billigare Viagra. Därför gör han bäst i att hålla sina ståfräsbekymmer för sig själv. Det är och bör förbli en privat angelägenhet som varken du eller jag ska tvingas bekosta via skattsedeln.

Välkomna bekännelser

Nu vill inte ens Apoteket ha kvar apoteksmonopolet längre. Företagets VD Stefan Carlsson erkänner att monopolet inverkat skadligt på priser, tillgänglighet, sortiment och service. Därmed ger han alla oss som kritiserat Apoteket under många år rätt. Frågan är varför det har dröjt så länge att erkänna det uppenbara.

Tillgängligheten har varit ett mycket starkt argument mot monopolet. Sverige har ett apotek per 10 340 invånare, Norge har ett per 8 170 invånare medan konkurrensutsatta sydeuropeiska länder kan tillhandahålla ett apotek per 2 500 invånare. Det är en enorm skillnad. Stefan Carlsson pekar också på att servicen kommer att öka, underförstått att företaget inte levt upp till den servicenivå vi kan kräva (vilket är ett brutalt understatement). Han tonar ned de påstådda riskerna med avmonopoliseringen och säger att företaget välkomnar alla förändringar.

Det är många bekännelser på en gång. Man kan förstås se detta som en omvändelse under galgen, ett sätt att behålla lite stolthet när monopolet avvecklas och Apoteket slängs ut på en konkurrensutsatt marknad. Välkommet är det i alla fall. Nu är det väl snart bara ett fåtal vänsterpartister kvar som försvarar apoteksmonopolet. Deras argument har inte direkt ökat trovärdighet.

Diktatorkonsulting 2008

Forum for levande historias (FFLH) material om brott mot mänskligheten i kommunistiska regimer innehåller förutom rent faktamaterial även en lärarhandledning. Detta är en kort beskrivning av hur arbetet i skolan kan läggas upp, vilka frågor man kan arbeta med och på vilket sätt. Jag känner mig nästan lite avundsjuk, tänk om även min årskull hade fått möjligheten att arbeta med detta material under grundskolan!

Överlag ser det överskådligt och lättbegripligt ut men ändå med viss ansats till att gräva lite djupare. En passage sticker emellertid ut och får mig att dra på smilbanden. Under rubriken "Vad utmärker en diktator?" försöker FFLH förklara på ett väldigt grundläggande plan hur en diktator förväntas vara. Kriterierna är tagna ur André de Guillames bok How To Rule The World - The Handbook of Aspiring Dictators (finns även i svensk översättning). En diktator ska ha karisma och beslutsamhet samt lida av förföljelsemani och samvetslöshet. Därefter räknas konkreta råd upp:

¤ Låt inte landets ledare utvandra. Lås in dem så att du har kontroll på dem!
¤ Ge dina närmaste familjemedlemmar politiska uppdrag med mycket makt!
¤ Belöna folk som är trogna dig!
¤ Bestraffa dina fiender med överdriven grymhet!
¤ Använd ett nytt namn i stället för det namn du fick vid födseln!
¤ Se till att du blir publicerad!
¤ Uppträd charmigt och farbroderligt!
¤ Förklara att alla landets problem beror på de tidigare makthavarna!
¤ Bjud in journalister från hela världen så att du får chansen att ständigt ge din syn på saken, men glöm inte bort att hålla landets egen press under noggrann uppsikt!
¤ Erkänn inte att du är en diktator!
¤ Anordna gärna stora parader och massmöten!

Detta är förstås ursprungligen skrivet med glimten i ögat, men det är ändå intressant hur många av dessa punkter som stämmer lika bra på demokratiska regeringsledare- och partier... Jag saknar bokbål som en egen punkt, dock. Ovanstående lista får mig att tänka lite på Varan-TV:s diktatorkonsulting, där diktatorer fick vidareutbildning. Klart sevärd.

Miljömärkt socialism

Miljömärkt socialism. Så kan man beskriva den pågående klimathetsen, politikernas iver att beskatta och reglera medborgarnas konsumtion och privata angelägenheter. Det är en träffande beskrivning därför att det som nu sker är ett slags miljömärkning av gamla förslag och idéer. Politiker på vänsterkanten ser möjligheten att få igenom regleringar, skattehöjningar och nya skatter genom att hänvisa till "klimathotet". Enligt någon pervers logik ska Al Gores fantasier legitimera inskränkningar i människors liv i Sverige. Och folk verkar köpa det, vilket inte är så konstigt; någon öppen debatt i ämnet finns ju knappast.

Det har alltså öppnats upp helt nya möjligheter för inskränkningar i människors frihet. Ohly, Sahlin och Wetterstrand måste känna adrenalinen pumpa just nu. Men de sitter faktiskt i opposition. Det besvärande är att regeringen inte sätter ned foten och säger att nog är nog. Att de inte tänker straffbeskatta bilisterna mer. Att de inte tänker verka för att göra maten dyrare för människor. Att de inte vill bedriva någon klimathetsjakt på folk. Att de inte tycker att Sveriges pyttesmå utsläpp motiverar att vi blir världens mest reglerade och beskattade befolkning. Det går att driva i motsatt riktning om man bara vill. I stället för att göra det, hakar Reinfeldt och hans regering på vänsteroppositionens argumentation och kräver högre miljöskatter och mer regleringar. Någon utbyggd kärnkraft verkar heller inte trolig, trots folkpartiets hållning i frågan.

Välkommen till verkligheten, säger moderaterna. Förbryllande nog är deras verklighet väldigt lik oppositionens.