Rätten till sin egen död

Föreställ dig att du har fått ett cancerbesked och att läkare säger att du har ett halvår kvar att leva. Sex månader att göra det bästa av den förfärliga situationen. Träffa vänner och familj. Kanske åka på den där resan som inte blivit av. Bara hålla de du älskar nära tills slutet kommer.

Men vad skulle du göra när slutet närmar sig på riktigt? När orken tryter, när smärtan blir outhärdlig?

Brittany Maynard, 29, gick igenom just detta. Hon valde att flytta till Oregon för att få laglig rätt att dö med värdighet. Inte sönderstrålad på ett sjukhus, bortdomnad av medicinerna, vid liv in i det sista innan cancern vinner den på förhand uppgjorda kampen. Utan i sitt eget hem, omgiven av sin man och sin familj. Hon, inte cancern, skulle välja tidpunkt.

Brittany Maynard valde att avsluta sitt liv i helgen. Jag sympatiserar verkligen med hennes beslut. Men de flesta dödssjuka får inte det valet. I USA erbjuder en handfull delstater laglig rätt att avsluta sitt liv med värdighet. I Europa ser det inte bättre ut.

Motståndet mot s.k. assisterat självmord, eller aktiv dödshjälp, är stort bland läkare och medicinsk personal. Det är ganska naturligt eftersom det är en profession som jobbar för att bota. Men mot obotlig hjärncancer finns ingen egentligen lindring.

Frågan den som drabbats behöver ställa sig är vad som är viktigast: kvantitet (dvs. att tyna bort men få några fler dagar i livet) eller kvalitet (fortsätta leva så länge det är värdigt och sedan välja att avsluta sitt liv under ordnade former).

Detta är en fråga som ingen utomstående kan förväntas ta ställning till eller ens förstå. Den måste vara upp till den drabbade att avgöra, inte politiker eller läkare.

Rätten att bestämma själv

Din rätt till ditt liv, din kropp och därmed även din död är den mest grundläggande idén i en frihetlig syn på människan och samhället.

Det kan låta okontroversiellt att vi alla ska få bestämma över våra kroppar. Det är det förstås inte. Inget svenskt riksdagsparti ställer upp på denna enkla devis om man kräver konkreta politiska förslag av dem. Det skulle nämligen betyda att narkotikapolitiken helt lades om, sexköpslagen plockades bort, alkoholpolitiken lades på historiens skräphög och mycket annat.

Lika självklar borde rätten till vår egen död vara. I Sverige är så kallad aktiv dödshjälp förbjuden. Men debatten har börjat ta fart. Folkpartisten Eva Flyborg har krävt att lagen ändras och både Läkarförbundet och Läkaresällskapet är på väg att svänga något i frågan.

Många dödssjuka har i stället för att få dö i frid hemma bland sina anhöriga åkt till Dignitaskliniken i Zürich för att avsluta sina liv där. Jag vet hur jag skulle vilja ha det om jag blev dödssjuk. Jag skulle inte vilja tyna bort i en sjukhussäng, jag skulle inte vilja bli ett paket vars liv garanteras av andra och i slutet en maskin. Jag skulle vilja fatta valet själv och dö i frid hemma. Många svenskar verkar resonera likadant.

Se också SvD:s prisbelönta artikel På väg till sista vilan.

Kyrkan kan gott hålla tyst

Anders Arborelius är biskop i Stockholms katolska stift. Och motståndare till dödshjälp. Förstås.

Med en "vi måste bry oss om varandra"-argumentation vill Arborelius strypa vår rätt att bestämma över vår egen kropp. Statens medicinsk-etiska råds rekommendation att patienten ska få ökad rätt att välja sin död kallar han "en brutal etisk helomvändning" av hur vi i Sverige har sett på sjuka och döende. Om det verkligen är det, är denna helomvändning fullt nödvändigt.

Kyrkans syn på att livet är så heligt att inte ens människan själv har rätt att avsluta det, biter sig fast in i det nya årtusendet. Förr i tiden fick den som tagit sitt eget liv inte begravas i vigd jord. Än i dag är det ett mycket tabubelagt ämne. Men koppla för allt i världen inte samman deprimerade människors dödsönskan med obotligt sjukas dito. Depression går att bota till skillnad från vissa andra sjukdomar som bara har ett utfall. Självfallet är det angeläget att försöka förhindra människor att begå självmord när de lider av en depression, psykoser eller annat. Men det är en diskussion som rör psykiatrin. Alborelius försöker medvetet blanda bort korten genom att dra in funktionshindrade och deprimerade i diskussionen. Det är som om diskussionen om nazisternas T4-program lurar bakom hörnet.

Att kyrkans företrädare ger sig in i denna diskussion med någon sorts förment omtanke om människan är faktiskt ganska upprörande. Rätten till sin egen död är en mänsklig rättighet, men religionen har inte det bästa av track record när det gäller mänskliga rättigheter genom historien. Det vore önskvärt med en viss ödmjukhet därifrån.

Kyrkan kan gott ta hand om hanteringen av oss när vi väl har dött, men hur och när vi ska dö har varken herr biskop eller kyrkan med att göra. Det måste vi faktiskt få bestämma över själva. Att ge oss den friheten är att bry sig.

Folkpartist kräver legal dödshjälp

Folkpartisten Eva Flyborg föreslår i en motion att aktiv dödshjälp tillåts i Sverige. Partisekreteraren Erik Ullenhag är snabb att påpeka att det inte är partiets officiella linje. Men visst har Flyborg rätt.

Som jag har återkommit till flera gånger på denna blogg (här och här), är dödshjälpsfrågan en mycket viktig principiell fråga. Den handlar om rätten till vår egen död. Det är omänskligt att människor inte ska få dö när de på grund av sjukdom och smärta inte vill leva längre.

Sifoundersökningar har visat på ett stort folkligt stöd för aktiv dödshjälp. Svenska Läkaresällskapet anser att patienter som vill dö ska slippa fortsatt behandling, men har ännu inte lyft frågan om aktiv dödshjälp för patienterna. Frågan har varit politiskt död länge, förhoppningsvis skapas en viss debatt kring Flyborgs motion för frågan behöver verkligen lyftas upp i ljuset och ventileras. Om nu politikerna vågar ta i så känsliga saker som döden.

Läs den mycket starka och prisbelönta artikeln om vägen till sista vilan på dödskliniken i Schweiz.

Vi ska ha rätten till vår död

En 79-årig tysk kvinna har fått hjälp att dö. Orsaken till hennes dödslängtan var enligt uppgift inte att hon var dödssjuk utan att hon inte ville flytta in på ett ålderdomshem. Dödshjälpsmotståndare ser det som fruktansvärt och cyniskt att hjälpa en sådan person att dö - förespråkare för rätten till en värdig död försvarar det inträffade. Frågan vi måste ställa oss är: lever vi våra liv för oss själva eller för någon annan?

Aktiv dödshjälp är förbjuden i de flesta länder, även i Sverige. Här får man avbryta behandlingen av en sjuk person, men inte assistera personen i någon självmordshandling. Följden blir att svårt sjuka människor som vill dö under värdiga former får åka till Dignitas klinik i Zürich för att avsluta sina liv, de tar nämligen även emot människor från andra länder. Om dessa människor har möjlighet att åka, vill säga. Det är bra att Dignitas finns, men liknande assistans borde finnas även i Sverige.

Jag kan förstå kvinnan. Att bli gammal och tvingas lämna sitt eget hem för att få hjälp på ett äldreboende innebär att man ger upp mycket av sitt självbestämmande och sitt oberoende. För den som vill leva självständigt och inte vara beroende av andra i sin vardagliga livsföring kan detta vara ett mycket svårt beslut, rent av otänkbart. Har man levt i nästan 80 år har man levt ett helt liv och då borde man ha rätt att få avsluta det under värdiga former. Rätten till vår död när vi söker den borde vara lika självklar som rätten till vårt liv så länge vi vill vara kvar.

Min nätkrönika i Punkt.SE
Vi bör få dö när vi vill
På väg till sista vilan

Vi har rätt att dö

Människan har rätt till liv, men människan har också rätt till sin död. Eller borde ha. Det uppmärksammade fallet om den sjuka 52-åriga fransyskan Chantal Sèbire har rört upp känslor och gjort att dödshjälpsdebatten hamnat i medialt fokus igen. Den sjuka kvinnan bad om tillåtelse att få avsluta sitt liv under värdiga former. Hennes ansökan avslogs. Frankrike har precis som Sverige ett förbud mot aktiv dödshjälp, läkare får alltså inte aktiv hjälpa en person att dö, däremot kan man avbryta livsuppehållande åtgärder. Vilket inte riktigt är samma sak eftersom det fortfarande innebär att personen måste plågas ihjäl.

Att tillåta aktiv dödshjälp är barbari, har det sagts i den franska debatten. Det är alltså inte barbariskt att låta svårt sjuka människor, för vilka det inte finns någon smärtlindring, tyna bort av en vidrig sjukdom? Vi har haft ett flertal uppmärksammade fall även i Sverige (bloggat här) där döende människor försökt uppmärksamma rätten att få avsluta sina liv i värdighet. Argumenten faller alltid för döva öron.

För den som vill avsluta sitt liv för att slippa plågas finns inte så många andra alternativ än att åka till Dignitas klinik i Zürich. Där tillämpas eutanasi på en värdigt sätt. Men alla svårt sjuka människor kan förstås inte ta sig till Schweiz. Då är det tydligen bättre att de tynar bort i en sjukhussäng i sitt hemland.

Sjukdomen hann ta Sèbires liv bara 48 timmar efter domstolens avslag.

Vi bör få dö när vi vill

Dödshjälp är förbjuden i Sverige. Det betyder att svårt sjuka människor som inte vill sluta sina liv som skelett i en sjukhussäng måste åka utomlands för att få avsluta sina liv i värdighet. Många vänder sig till Dignitas i Zürich. Hit kommer människor från hela världen. Det är inte bara Sverige som har ett förbud mot dödshjälp, Schweiz är nästan ensamt i världen om att erbjuda människor denna möjlighet. Kravet hos Dignitas är att du ska vara obotligt sjuk.

En gång i tiden fick inte människor som begått självmord begravas i vigd jord. I dag är det inte olagligt men fortfarande väldigt tabu. Döden är ju ett misslyckande i vårt välfärdssamhälle, det är därför bäst att inte tala om det. Kanske är det gamla religiösa föreställningar och värderingar som spökar i vårt samhälle.

Enligt Svenska Läkaresällskapet kan livsuppehållande åtgärder avbrytas på patientens begäran. Men det behöver knappast betyda en snabb död. Trots att stödet för dödshjälp enligt en Sifo-undersökning från 2005 uppgår till hela 78 procent i Sverige, finns det ingen högljudd opinion. Är verkligen frågan om rätten till sin egen död så mycket mer komplicerad än rätten till sitt eget liv?

När diskussionen om dödshjälp dyker upp i Sverige kommer alltid samma invändningar: ”Nej, vi ska inte ha det som i Hitlertyskland!” Argumentet är förstås absurt, men det måste ändå bemötas eftersom begreppet eutanasi har förgiftats efter nazisternas mord på alla som inte ansågs passa in i det rena samhället. Det nazisterna sysslade med var inte dödshjälp utan mord. Människor avlivades mot sin vilja och de anhöriga fick en påhittad dödsorsak i ett brev efteråt.

Dignitas tar emot obotligt sjuka människor som själva valt att ta saken i egna händer medan tid är. En av dem var Mats Persson (läs den här prisbelönta artikeln, märk väl att nätversionen är uppdelad i fyra delar). Han var MC-kille och fick diagnosen MS. Sjukdomen började bli progressiv och förvärrades alltså i allt snabbare takt. Mats Persson läste om Dignitas och fattade sitt beslut. ”Det är för jävligt att svårt sjuka människor ska behöva åka utomlands för att få dö”, uttryckte han det. Och visst har han rätt. En annan person som bestämde sig för att åka till samma klinik var totalförlamade Joakim Alpgård. I stället för att få dö tryggt hemma tvingades även han genomgå en lång och jobbig resa till Schweiz.

Det är inte värdigt att behandla människor på detta sätt. Rätten att få bestämma när det är dags att dö borde vara lika självklar som rätten att få bestämma över sitt liv under den tid man känner att man vill leva. Assisterad dödshjälp borde även kunna genomföras i patientens hemmiljö i stället för på en klinik. Att somna in i en trygg miljö, omgiven av sina närmaste, måste vara att föredra framför vilken sjukhussäng som helst.

Ett utdrag ur artikeln:

Det är avskedets stund. Bröderna ska aldrig mer återse varandra.
Rullstolsrampen är nedfälld. Benny böjer sig hastigt fram, ger sin bror en kram, orkar bara yttra några få ord.
– Hej då, Mats.

De är båda sammanbitna, deras blickar viker undan.

I sista stund rusar Bennys hund Nero upp på rampen och nosar på Mats, som för att ta ett sista farväl.
– Ja, Nero. Det är tråkigt att Mats ska resa, säger Benny.

Ett grått, tungt regn faller över Hallandsåsen. November visar sig från sin allra sämsta sida. Jag sitter intill Mats och försöker tolka hans ansiktsuttryck.
– Det känns bra att äntligen vara på väg, säger han.
Fem timmar senare lyfter planet till Zürich. Bara tre av oss har returbiljett.