Det en man gör gäller för alla män

Krönikören Matilda Ca Andersson har blivit arg på män. Det måste förstås bli en krönika i Aftonbladet av den ilskan. Sex stycken män har nämligen betett sig illa på det flygplan hon satt i genom att prata sexistiskt och högljutt.

Totalt hur många män kan ha varit ombord på planet? Kan det ha varit ett hundratal? Sex stycken betedde sig alltså illa (ja, jag instämmer i att deras beteende, om beskrivningen är korrekt, var klandervärt). Beteendet hos dessa uppskattningsvis sex procent av den manliga totalen på ett flygplan får krönikören att avsluta sin berättelse med att hon minsann hoppas att beteendet "inte sitter i generna".

Det är verkligen hårresande hur någon kan uttrycka sig på det sättet om halva befolkningen utifrån en enskild erfarenhet på ett flygplan. Inte om någon annan grupp hade detta varit acceptabelt, än mindre publicerbart. Skriver man om hur "män" (inte enskilda individer) har betett sig är det emellertid fritt fram att generalisera och till och snudda vid rasbiologiska resonemang.

Låt oss göra ett experiment och byta ut dessa svenska män med smak för öl, porr och kvinnor mot låt säga muslimska diton. Föreställ dig denna text i valfri stor tidning. Och föreställ dig reaktionerna.

Redan vid incheckningen till det tjeckiska lågprisbolaget la vi märke till dem, det muslimska grabbgänget på sex personer. Mycket skägg, vrålande stämmor. 

Vi hade oturen att hamna på raden bredvid. 

Jag ber om ursäkt för orden som nu följer. Men de är vidriga ­exempel på en kvinnosyn som finns inom islam och som vissa ­njuter av att skylta med.  

Planet hade inte ens hunnit ta sikte på startbanan innan det började med att en av skäggrabbarna konstaterade att denne köpt till extra mobilsurf för att kunna lyssna på obegränsat med böneutrop och IS-propaganda under resan. Det följdes av ett kollektivt skrockande kring hur många fruar de skulle ta samtidigt. Därefter vrålade de om gamla minnen i form av vilka fruar som varit sköna respektive osköna. Hur de hela helgen skulle ropa vattenpipa och närstudera kvinnors klädsel. Och se till att skaffa fler fruar. De gick in på detaljer, beskrev vad de skulle göra med fruarna om de inte klädde sig rätt och respekterade profeten. 

Jag glömde skriva att det var barn med på planet. Flera stycken. 

Och jag glömde skriva att grabbarna i gänget alla var i trettioårsåldern. Och att flera var småbarnspappor. Men ­barnen var hemma med fruarna. "Hon tar hela föräldraledigheten, det är ju kvinnans jobb att passa barn medan mannen sköter det ekonomiska."

Av de engelsktalande flygvärdinnorna beställde de så mycket halalkött de kunde – och avslutade med att be flygvärdinnorna att klä sig anständigt. Jag vet inte vad flygvärdinnorna tänkte, men de sa inget. 

Och det dröjde innan någon av oss ­andra sa något. För vem vågar bråka med sex skäggiga karlar på 10 000 meters höjd? 

Men till sist, när vi närmade oss slutdestinationen fick en kvinnlig passagerare nog och sa ifrån. Hon skrek åt dem att sluta, att ingen ville höra. Skäggrabbarnas svar? Att hon borde veta att kvinnan finns till för att lyda mannen.  

Då brast det för mig med. Jag vände mig om och försökte stirra varenda en av dem i ögonen. Sa att de kränkt mig och övriga passagerare med sin vidriga kvinnosyn. Jag som sällan använder ­ordet kränkt. Men det var precis så det kändes. 

Hälften av dem tystnade eller mumlade något ohörbart. Någon försökte ­göra sig rolig men fick för vagt gensvar för att fortsätta. Kort därefter landade vi. 

Jag hatar att behöva skriva den här texten, men jag hann aldrig säga ­något till kvinnan som var den första att säga ifrån. Så jag säger det nu. Tack för att du vågade stå upp för resten av oss. Tack för att du visade att vi vägrar låta deras ruttna kvinnosyn slå ner på oss. Det är sådana som du som får ­resten av oss att också våga – och förhoppningsvis, till sist, få de muslimska kvinnohatarna att förstå. 

För ju fler vi blir som säger ifrån, desto färre blir de.(Och satan vad jag hoppas att de där männens kvinnosyn inte ­sitter i generna.)