Just nu sprids terrornojan som en löpeld över världen igen. "De kan slå till när som helst", får vi veta. "Ökat hot mot Sverige", påstår vissa. "Planerade attentat i Danmark har koppling till Sverige", berättas det. Självaste bin Ladin, terroristspöket i skägg, sägs ha godkänt. Är det så al-Qaida fungerar? Är bin Ladin själv världsterrorismens självaste enmansriksdag?
Visst är det obehagligt det där med terrorhot. Just oförutsägbarheten gör att rädsla och nojor tar fart. Det kanske värsta är att eftersom säkerhetstjänsternas arbete per definition är hemligt, kan ingen utomstående granska om huruvida det fanns grund för en höjd terrorberedskap, om de påstådda hoten var reella eller bara påhittade. Vi står utanför allt detta och har endast rykten och spekulationer att förhålla oss till. Vilket är ett klart argument för att hålla mössan på och vara på sin vakt mot allt som kan tänkas dyka upp i den politiska idélådan.
Jag minns faktiskt att jag kände vissa lätta obehagskänslor av att åka tunnelbana direkt efter den 11 september. Men det var förstås bara nojor, förmodligen precis de nojor som politiker, militärer och säkerhetstjänst vill att vi ska känna så att de kan legitimera mer övervakning, fler rättsövergrepp och fler stolspiller i trygghetens namn.
Efter Londonbomberna 2005 fortsatte Londonborna att åka buss och tunnelbana så gott de kunde precis som tidigare. Argumentet var att terroristslynglarna inte skulle få rubba vårt sätt att leva. Detta var precis rätt reaktion. Så bör även vi stockholmare reagera om vi, gud förbjude, skulle drabbas av ett terrorattentat.
Risken att drabbas är dock så liten att den knappt går att beräkna - och det gäller faktiskt alla städer förutom möjligen vissa i Somalia, Irak och Afghanistan. Det vi bör göra är att vara på vår vakt mot ny lagstiftning som inskränker vår frihet i trygghetens namn. Den risken är betydligt mer överhängande.
söndag 3 oktober 2010
Worst logo fails
Pluggsöndag. Kanske kommer det något inlägg framåt kvällen, men just nu bjuder jag på klassiska misslyckade logotyper via Bored panda (där det för övrigt även går att hitta mycket annat knasroligt). Kolla in alla här.
lördag 2 oktober 2010
Vänstern är passé
Extremistpartier växer i kriser. Det har varit en tydlig sanning under hela för- och efterkrigstiden. Det fanns därför farhågor om att antikapitalistiska extremiströrelser på vänsterkanten skulle växa till sig när finanskrisen slog till med full kraft. Sverige har gått igenom krisen på ett sätt som har gjort att många inte ens märkt av den. Andra länder, inte minst Island, Grekland, Irland och Storbritannien, har det betydligt tuffare. Men ingenstans knackar extremvänstern på dörren till makten.
Vänsterpartiet hade egentligen ett gyllene läge inför årets riksdagsval. Utanförskapet, som Alliansen gick till val på 2006 att avskaffa eller kraftigt minska, har ökat sett till antalet arbetslösa. Arbetslösheten är hög i Sverige och särskilt hög är den bland ungdomar (även om sättet att mäta lämnar en hel del övrigt att önska). Sjukförsäkringsdebatten ledde till en inre bild av regeringen Reinfeldt som kallhamrad och cynisk. Vänsterpartiet lyckades emellertid inte profitera på någondera faktor.
Samtidigt har det nämligen inte gått att förneka att vi i Sverige har klarat krisen bättre än de flesta andra europeiska länder. Både sett till underskott, arbetslöshet och långsiktiga effekter på ekonomin och välfärden. För flertalet har det aldrig riktigt känts som en kris. Vänsterpartiets alternativ till Reinfeldts ministär har helt enkelt inte lockat väljarna. Partiet backade följdriktigt i valet och fortsätter att vara en marginell företeelse i svensk politik.
Från vänsterhåll förklaras tillbakagången med att Vänsterpartiet inte varit tillräckligt vänster. De som drar sådana slutsatser befinner sig oftast själva strax till höger om Máo Zédōng där ingenting är tillräckligt vänster. Sanningen är att partiet under Lars Ohlys ledning har ansträngt sig för att vara just ett tydligt vänsteralternativ i svensk politik. De allra värsta ekonomiska stolligheterna från förra valrörelsen - som 200 000 nya jobb i offentlig sektor - tonades visserligen ned den här gången. Men det ska ses i skenet av det rödgröna samarbetet. I övrigt var tonen densamma och gick oftast i förbudstonen f-dur.
Frustrationen inom vänstern är tydlig. Inte bara i Sverige. Socialdemokratin försvagas i hela Europa. Vänsterpartier marginaliseras. Nu sitter det socialistregeringar i flera europeiska länder och skär i de offentliga systemen för att komma till rätta med gigantiska underskott. Visst protesteras det på gator och torg - vilket i sig är lite rubbat då det inte finns några andra alternativ när budgetunderskottet ligger kring 10 procent av BNP - men protestanterna gör inte gemensam sak med extremvänstern och kräver kapitalismens avskaffande och socialismens införande. De skäller bara på politiker som misskött ekonomin.
Kraven på ett systemskifte, på ett vänstersamhälle med statliga monopol, skyhöga skatter och ökad politisk kontroll vinner inga massor längre. Extremismen lockar inte ens i tider av kris och ekonomisk nedgång. Det är i sig ett kristecken för vänstern - men ett nykterhetstecken för samhället i stort.
Vänsterpartiet hade egentligen ett gyllene läge inför årets riksdagsval. Utanförskapet, som Alliansen gick till val på 2006 att avskaffa eller kraftigt minska, har ökat sett till antalet arbetslösa. Arbetslösheten är hög i Sverige och särskilt hög är den bland ungdomar (även om sättet att mäta lämnar en hel del övrigt att önska). Sjukförsäkringsdebatten ledde till en inre bild av regeringen Reinfeldt som kallhamrad och cynisk. Vänsterpartiet lyckades emellertid inte profitera på någondera faktor.
Samtidigt har det nämligen inte gått att förneka att vi i Sverige har klarat krisen bättre än de flesta andra europeiska länder. Både sett till underskott, arbetslöshet och långsiktiga effekter på ekonomin och välfärden. För flertalet har det aldrig riktigt känts som en kris. Vänsterpartiets alternativ till Reinfeldts ministär har helt enkelt inte lockat väljarna. Partiet backade följdriktigt i valet och fortsätter att vara en marginell företeelse i svensk politik.
Från vänsterhåll förklaras tillbakagången med att Vänsterpartiet inte varit tillräckligt vänster. De som drar sådana slutsatser befinner sig oftast själva strax till höger om Máo Zédōng där ingenting är tillräckligt vänster. Sanningen är att partiet under Lars Ohlys ledning har ansträngt sig för att vara just ett tydligt vänsteralternativ i svensk politik. De allra värsta ekonomiska stolligheterna från förra valrörelsen - som 200 000 nya jobb i offentlig sektor - tonades visserligen ned den här gången. Men det ska ses i skenet av det rödgröna samarbetet. I övrigt var tonen densamma och gick oftast i förbudstonen f-dur.
Frustrationen inom vänstern är tydlig. Inte bara i Sverige. Socialdemokratin försvagas i hela Europa. Vänsterpartier marginaliseras. Nu sitter det socialistregeringar i flera europeiska länder och skär i de offentliga systemen för att komma till rätta med gigantiska underskott. Visst protesteras det på gator och torg - vilket i sig är lite rubbat då det inte finns några andra alternativ när budgetunderskottet ligger kring 10 procent av BNP - men protestanterna gör inte gemensam sak med extremvänstern och kräver kapitalismens avskaffande och socialismens införande. De skäller bara på politiker som misskött ekonomin.
Kraven på ett systemskifte, på ett vänstersamhälle med statliga monopol, skyhöga skatter och ökad politisk kontroll vinner inga massor längre. Extremismen lockar inte ens i tider av kris och ekonomisk nedgång. Det är i sig ett kristecken för vänstern - men ett nykterhetstecken för samhället i stort.
torsdag 30 september 2010
Motvals
Svenska journalister är lata. Och fega. Eller både och. Den slutsatsen drar jag när jag tittar ut över det hav av ja-sägare som frodas i svensk journalistik i dag. Bristen på ifrågasättande journalistik är verkligen skriande.
Jag drar mig till minnes hur Göran Persson i dokumentären Ordförande Persson hävdade att Henrik Brors, DN:s politiske krönikör, aldrig vågade ställa en fråga på pressträffarna, trots att han alltid närvarade. "Han är rädd för svaren", fastslog statsministern. Då är det bättre att hålla tyst, gömma sig och gå hem och skriva ihop något i lugn och ro. Ingen konfrontation, inte för mycket kritisk tänkande.
Samma fenomen skriver Johan Croneman om och exemplifierar detta med när poeten Bob Hansson satt i SVT:s morgonsoffa och påstod, efter att ha läst klimatextremisten Andreas Malms alarmistbok, att "mänskligt liv, som vi känner det nu, är helt borta om 100 år". SVT-journalisten Johar Bendjelloul nickade. Han kanske tänkte att detta var minsann det tossigaste han hört sedan Lars Ohly senast talade sig varm om att återförstatliga Apoteket, men han sade ingenting. Tyckte han möjligen att kritiska frågor skulle skapa dålig stämning?
Denna förmåga att stryka politiker och gäster medhårs blir särskilt tydlig i EU. För det första bevakar svenska medier över huvud taget inte vad som sker i Europeiska unionen, förutom när alla regeringschefer möts i enstaka toppmöten och låter sig fotografers tillsammans. Trots att huvuddelen av svensk lagstiftning härstammar från beslut i EU, ägnas unionens arbete mycket liten uppmärksamhet i Sverige. Det betyder också att kritiken mot den pågående federaliseringen och kritiken mot övervakningslagstiftningen som rullas fram i rasande takt, helt uteblir. Det är exempelvis ganska talande att SVT behandlade José Manuel Barrosos "state of the union"-tal som en händelse som vilken annan. Ingen hade tankeverksamhet nog att påtala vad detta säger om dagens EU och vart unionen nu tycks sträva.
Det kan tyckas ofattbart hur det kan förhålla sig på detta sätt. Hur kan journalister brista så oerhört i sitt arbete? Jag tror att det förklaras just av journalisternas lathet och ointresse. Detta speglas av de närmast infantila inslag om fildelning och övervakning som emellanåt sänds i SVT och TV4. Det är vanligtvis mycket korta inslag som med enkla ord försöker förklara exempelvis datalagringsdirektivet. Inget fel i det. Men någon bra bakgrund får vi inte, ej heller någon analys i vare sig inslaget eller i studion efteråt. Något försök till fördjupning görs alltså inte. Efter inslaget pustar nyhetsuppläsaren i stället ut och går över till lite roligare nyheter, som en trafikolycka i Blekinge eller skogsbrand i Ryssland, och ett lågtryck över Götaland. Sådant går ju trots allt att förstå sig på.
Jag drar mig till minnes hur Göran Persson i dokumentären Ordförande Persson hävdade att Henrik Brors, DN:s politiske krönikör, aldrig vågade ställa en fråga på pressträffarna, trots att han alltid närvarade. "Han är rädd för svaren", fastslog statsministern. Då är det bättre att hålla tyst, gömma sig och gå hem och skriva ihop något i lugn och ro. Ingen konfrontation, inte för mycket kritisk tänkande.
Samma fenomen skriver Johan Croneman om och exemplifierar detta med när poeten Bob Hansson satt i SVT:s morgonsoffa och påstod, efter att ha läst klimatextremisten Andreas Malms alarmistbok, att "mänskligt liv, som vi känner det nu, är helt borta om 100 år". SVT-journalisten Johar Bendjelloul nickade. Han kanske tänkte att detta var minsann det tossigaste han hört sedan Lars Ohly senast talade sig varm om att återförstatliga Apoteket, men han sade ingenting. Tyckte han möjligen att kritiska frågor skulle skapa dålig stämning?
Denna förmåga att stryka politiker och gäster medhårs blir särskilt tydlig i EU. För det första bevakar svenska medier över huvud taget inte vad som sker i Europeiska unionen, förutom när alla regeringschefer möts i enstaka toppmöten och låter sig fotografers tillsammans. Trots att huvuddelen av svensk lagstiftning härstammar från beslut i EU, ägnas unionens arbete mycket liten uppmärksamhet i Sverige. Det betyder också att kritiken mot den pågående federaliseringen och kritiken mot övervakningslagstiftningen som rullas fram i rasande takt, helt uteblir. Det är exempelvis ganska talande att SVT behandlade José Manuel Barrosos "state of the union"-tal som en händelse som vilken annan. Ingen hade tankeverksamhet nog att påtala vad detta säger om dagens EU och vart unionen nu tycks sträva.
Det kan tyckas ofattbart hur det kan förhålla sig på detta sätt. Hur kan journalister brista så oerhört i sitt arbete? Jag tror att det förklaras just av journalisternas lathet och ointresse. Detta speglas av de närmast infantila inslag om fildelning och övervakning som emellanåt sänds i SVT och TV4. Det är vanligtvis mycket korta inslag som med enkla ord försöker förklara exempelvis datalagringsdirektivet. Inget fel i det. Men någon bra bakgrund får vi inte, ej heller någon analys i vare sig inslaget eller i studion efteråt. Något försök till fördjupning görs alltså inte. Efter inslaget pustar nyhetsuppläsaren i stället ut och går över till lite roligare nyheter, som en trafikolycka i Blekinge eller skogsbrand i Ryssland, och ett lågtryck över Götaland. Sådant går ju trots allt att förstå sig på.
onsdag 29 september 2010
Facklogik
Svenska fack anser att sverigedemokrater inte står upp för människor lika värde. Därför beslutar de att utestänga sverigedemokrater från fackligt medlemskap. Det blir fel av flera skäl.
Fackförbunden ska arbeta för sina medlemmars bästa. De ska inte bry sig i vilka politiska sympatier deras medlemmar har. Tyvärr är stora delar av den svenska fackföreningsrörelsen så oerhört genompolitiserad att den i princip har vuxit ihop med socialdemokratin och den politiska vänstern. Dessa band bör klippas. Facken bör stå på egna ben och agera som de intresseföreningar de en gång sade sig vara.
Att strida för människors lika värde genom att behandla människor olika - det krävs nog en fackföreningsman för att förstå logiken i det...
Fackförbunden ska arbeta för sina medlemmars bästa. De ska inte bry sig i vilka politiska sympatier deras medlemmar har. Tyvärr är stora delar av den svenska fackföreningsrörelsen så oerhört genompolitiserad att den i princip har vuxit ihop med socialdemokratin och den politiska vänstern. Dessa band bör klippas. Facken bör stå på egna ben och agera som de intresseföreningar de en gång sade sig vara.
Att strida för människors lika värde genom att behandla människor olika - det krävs nog en fackföreningsman för att förstå logiken i det...
tisdag 28 september 2010
Vem stannar, vem får gå?
Fredrik Reinfeldt regerar vidare i minoritet. Detta är den lite bisarra konsekvensen av att Alliansen drygade ut gapet till den rödgröna oppositionen från 113 000 till 323 000 röster. Något troget stöd av Miljöpartiet kommer inte att behövas.
Statsministern sitter just nu och klurar över hur hans kommande regering ska se ut. Ska han låta valresultatet tala och sno en ministerpost av vardera allianskollega? Eller ska han vara solidarisk och låta fördelningen från valet 2006 bestå och bara byta personer, inte nödvändigtvis partifärg, på vissa av dem?
Jag tvivlar men hoppas att Reinfeldt tänker mer långsiktigt och låter fördelningen bestå. Moderaterna har redan de tyngsta ministerposterna. Att ytterligare försvaga de tre småpartierna skulle väcka ont blod och vara skadligt för Alliansen på sikt. Dessa är nämligen förlorare i allianssamarbetet om vi tittar på valresultatet medan Moderaterna framstår som ensamma vinnare de gångna fyra åren.
Problemet med Alliansen är utslätningen av partiernas olikheter. Regeringsarbetets kompromissande har tvingat samtliga att fila sina kanter för att passa ihop. Reinfeldt inledde det arbetet i Moderaterna redan 2003. Kristdemokraterna kan visserligen tacka alla taktikröstare för att de får möjlighet att sitta i riksdagen i ytterligare fyra år, men resultatet är en stor varningslampa som partiet måste uppmärksamma om det ska förbli ett riksdagsparti även efter 2014. Alliansen har tvingat fram kompromisser som har inneburit en mittenförskjutning av samtliga allianspartier. Kristdemokraterna har körts över i flera för partiet viktiga profilfrågor. Varför ska någon rösta på KD när konsekvensen ändå blir moderat mittenpolitik? Detsamma gäller Folkpartiet och Centerpartiet. I denna utveckling har Moderaterna tvivelsutan blivit vinnare. Men de klarar sig faktiskt inte utan sina allianskollegor. Långsiktigt skulle den politiska utslätningen således kunna bli ett hot mot allianssamarbetet.
Vilka ministrar kommer att få gå? Det spekuleras en del kring att infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) får gå. Hon skulle kunna ersättas med såväl en moderat som en centerpartist, beroende på hur Reinfeldt väljer att hantera partiernas valresultat. En ny arbetsmarknadsminister behövs också efter Sven Otto Littorins avgång. Vidare har det ryktats om att Mats Odell, som blev 63 i år, kommer att tacka för sig. Likaså kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Vice statsminister bör rimligen bli Jan Björklund i egenskap av ledare för Alliansens andra största parti.
Vi ska dock inte vänta oss alltför stora förändringar. En tråkig konsekvens av förra mandatperiodens ministeravgångar är att Reinfeldt denna gång lär vilja satsa på helt trygga kort. Vi lär därför inte få se några stora överraskningar i den nya regeringen. Jag håller alla tillgängliga tummar för att Beatrice Ask blir av med jobbet som justitieminister. Men jag är rädd för att det inte kommer att ske. Ask må ha ställt till med rubriker, men frågor om rättssäkerhet väger inte så tungt för gemene man i Sverige. I frågor om brottsbekämpning har hon säkert, med Alliansenmått mätt, klarat jobbet väl. Reinfeldt tycks lita på Ask vilket säkert är skäl nog för henne att få sitta kvar. Därmed skulle hoppet om en bättre rättspolitik de kommande fyra åren också vara ute.
Statsministern sitter just nu och klurar över hur hans kommande regering ska se ut. Ska han låta valresultatet tala och sno en ministerpost av vardera allianskollega? Eller ska han vara solidarisk och låta fördelningen från valet 2006 bestå och bara byta personer, inte nödvändigtvis partifärg, på vissa av dem?
Jag tvivlar men hoppas att Reinfeldt tänker mer långsiktigt och låter fördelningen bestå. Moderaterna har redan de tyngsta ministerposterna. Att ytterligare försvaga de tre småpartierna skulle väcka ont blod och vara skadligt för Alliansen på sikt. Dessa är nämligen förlorare i allianssamarbetet om vi tittar på valresultatet medan Moderaterna framstår som ensamma vinnare de gångna fyra åren.
Problemet med Alliansen är utslätningen av partiernas olikheter. Regeringsarbetets kompromissande har tvingat samtliga att fila sina kanter för att passa ihop. Reinfeldt inledde det arbetet i Moderaterna redan 2003. Kristdemokraterna kan visserligen tacka alla taktikröstare för att de får möjlighet att sitta i riksdagen i ytterligare fyra år, men resultatet är en stor varningslampa som partiet måste uppmärksamma om det ska förbli ett riksdagsparti även efter 2014. Alliansen har tvingat fram kompromisser som har inneburit en mittenförskjutning av samtliga allianspartier. Kristdemokraterna har körts över i flera för partiet viktiga profilfrågor. Varför ska någon rösta på KD när konsekvensen ändå blir moderat mittenpolitik? Detsamma gäller Folkpartiet och Centerpartiet. I denna utveckling har Moderaterna tvivelsutan blivit vinnare. Men de klarar sig faktiskt inte utan sina allianskollegor. Långsiktigt skulle den politiska utslätningen således kunna bli ett hot mot allianssamarbetet.
Vilka ministrar kommer att få gå? Det spekuleras en del kring att infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) får gå. Hon skulle kunna ersättas med såväl en moderat som en centerpartist, beroende på hur Reinfeldt väljer att hantera partiernas valresultat. En ny arbetsmarknadsminister behövs också efter Sven Otto Littorins avgång. Vidare har det ryktats om att Mats Odell, som blev 63 i år, kommer att tacka för sig. Likaså kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Vice statsminister bör rimligen bli Jan Björklund i egenskap av ledare för Alliansens andra största parti.
Vi ska dock inte vänta oss alltför stora förändringar. En tråkig konsekvens av förra mandatperiodens ministeravgångar är att Reinfeldt denna gång lär vilja satsa på helt trygga kort. Vi lär därför inte få se några stora överraskningar i den nya regeringen. Jag håller alla tillgängliga tummar för att Beatrice Ask blir av med jobbet som justitieminister. Men jag är rädd för att det inte kommer att ske. Ask må ha ställt till med rubriker, men frågor om rättssäkerhet väger inte så tungt för gemene man i Sverige. I frågor om brottsbekämpning har hon säkert, med Alliansenmått mätt, klarat jobbet väl. Reinfeldt tycks lita på Ask vilket säkert är skäl nog för henne att få sitta kvar. Därmed skulle hoppet om en bättre rättspolitik de kommande fyra åren också vara ute.
måndag 27 september 2010
Ett nytt liberalt parti
Så var det då officiellt. Liberati splittras. Alexander Bard, och många med honom, anser att valresultatet är ett så stort bakslag för liberala idéer i både Folkpartiet och Alliansen att det inte längre är fruktbart att driva liberal idédebatt i FP. Liberati läggs därför ned efter två års arbete. I stället ska nu all kraft läggas på ett nytt liberalt parti, Liberaldemokraterna. Vissa goda krafter kommer dock även fortsatt att verka inom Folkpartiet.
Jag var först skeptisk till tanken på ett nytt parti och sanning att säga är jag det till viss del fortfarande. Jag vet hur oerhört mycket arbete det betyder. Jag vet hur svårt det är att nå igenom mediebruset för en nykomling. Det krävs passion, uthållighet och en oerhört stark tro på det man gör. Det behövs starka personligheter och det krävs pengar. Men ju mer jag tänker på det, desto gladare blir jag av tanken på ett nytt liberalt parti i Sverige, särskilt om det leds av människor som varit med förr och känner till det politiska spelet.
Den bästa chansen för ett liberalt parti att nå framgång är i mina ögon att släppa den libertarianska retoriken och blanda pragmatism med en stark tro på liberala principer. Ett parti som tror på marknadsekonomin, på människors förmåga och rätt att styra sina liv efter eget huvud, på integritet och på rättsstaten men som samtidigt inte polemiserar mot välfärdsstaten, har en hygglig chans att locka väljare från Miljöpartiet och tre av Alliansens partier. Och kanske norpa en och annan piratpartist också. Partiet ska upplevas som rakryggat utan att framstå som hotfullt.
Jag håller med Alexander Bard om att det finns gränser för hur långt ett parti kan gå i antiliberal riktning och samtidigt behålla en öppenhet för liberala idéer. Kanske har den gränsen passerats i Folkpartiet. I ett sådant läge är det endast fråga om självspäkning att stanna kvar och bli överkörd gång efter annan. Det är mer rakryggat att starta eget. Låt Johan Pehrson & c/o styra partiet i lugn och ro nu.
Som tidigare konstaterat är det svårt att nå framgång med ett nytt parti i riksdagsvalen. Varför skulle då LD lyckas där FI och PP hittills misslyckats? Ett skäl skulle vara att Piratpartiet är för smalt för att attrahera en bredare väljargrupp (de är endast märkbara bland unga och studenter) medan FI (med all rätt) betraktas som tokstollar. Ett brett liberalt parti har ett annat utgångsläge och kan attrahera betydligt bredare väljargrupper.
Det viktiga är att se detta som ett långsiktigt projekt och inte ge upp om det första valresultatet skulle bli en besvikelse. Det finns inga genvägar. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna behövde decennier på sig att nå riksdagen. Miljöpartiet behövde sju år. Det tar tid att bygga varumärken, det tar tid att övertyga människor om att rösta nytt. Sverigedemokraterna är i mångt och mycket ett föredöme i hur ett parti ska byggas. Partiet har vuxit lokalt och nationellt val efter val och därmed expanderat både på bredden och höjden innan årets valframgång. Det kan Liberaldemokraterna också göra om det ges tid. Men då krävs det att liberaler ute i landet är beredda att ansluta.
Jag var först skeptisk till tanken på ett nytt parti och sanning att säga är jag det till viss del fortfarande. Jag vet hur oerhört mycket arbete det betyder. Jag vet hur svårt det är att nå igenom mediebruset för en nykomling. Det krävs passion, uthållighet och en oerhört stark tro på det man gör. Det behövs starka personligheter och det krävs pengar. Men ju mer jag tänker på det, desto gladare blir jag av tanken på ett nytt liberalt parti i Sverige, särskilt om det leds av människor som varit med förr och känner till det politiska spelet.
Den bästa chansen för ett liberalt parti att nå framgång är i mina ögon att släppa den libertarianska retoriken och blanda pragmatism med en stark tro på liberala principer. Ett parti som tror på marknadsekonomin, på människors förmåga och rätt att styra sina liv efter eget huvud, på integritet och på rättsstaten men som samtidigt inte polemiserar mot välfärdsstaten, har en hygglig chans att locka väljare från Miljöpartiet och tre av Alliansens partier. Och kanske norpa en och annan piratpartist också. Partiet ska upplevas som rakryggat utan att framstå som hotfullt.
Jag håller med Alexander Bard om att det finns gränser för hur långt ett parti kan gå i antiliberal riktning och samtidigt behålla en öppenhet för liberala idéer. Kanske har den gränsen passerats i Folkpartiet. I ett sådant läge är det endast fråga om självspäkning att stanna kvar och bli överkörd gång efter annan. Det är mer rakryggat att starta eget. Låt Johan Pehrson & c/o styra partiet i lugn och ro nu.
Som tidigare konstaterat är det svårt att nå framgång med ett nytt parti i riksdagsvalen. Varför skulle då LD lyckas där FI och PP hittills misslyckats? Ett skäl skulle vara att Piratpartiet är för smalt för att attrahera en bredare väljargrupp (de är endast märkbara bland unga och studenter) medan FI (med all rätt) betraktas som tokstollar. Ett brett liberalt parti har ett annat utgångsläge och kan attrahera betydligt bredare väljargrupper.
Det viktiga är att se detta som ett långsiktigt projekt och inte ge upp om det första valresultatet skulle bli en besvikelse. Det finns inga genvägar. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna behövde decennier på sig att nå riksdagen. Miljöpartiet behövde sju år. Det tar tid att bygga varumärken, det tar tid att övertyga människor om att rösta nytt. Sverigedemokraterna är i mångt och mycket ett föredöme i hur ett parti ska byggas. Partiet har vuxit lokalt och nationellt val efter val och därmed expanderat både på bredden och höjden innan årets valframgång. Det kan Liberaldemokraterna också göra om det ges tid. Men då krävs det att liberaler ute i landet är beredda att ansluta.
söndag 26 september 2010
Moralisterna förnekar sig aldrig
På Berns hotell i Stockholm återfanns förutom minibarens vanliga sortiment även handbojor, olika sorters vibratorer, stayups, kondomer och erotiska noveller. Det väcker förstås uppmärksamhet eftersom hotellrum normalt bara ska erbjuda alkohol och biblar.
Polisen är särskilt missnöjd. Stormoralisten själv, Tom Eckerling, hävdar att Berns hotell försöker "glorifiera" sexindustrin genom att tillhandahålla dessa tillbehör. Resonemanget är mycket märkligt men avslöjar lite av den sexmoralism som ofta finns i bakgrunden i polisens arbete mot prostitution: "Går man in på en del av sajterna där det säljs sex ser man bland annat sådana här sexleksaker. Hotellet försöker glorifiera något som vi jobbar aktivt med att avglorifiera. Jag ser baksidan av sexindustrin hela tiden och den är bara smutsig, inte alls glamorös."
Jag förstår ingenting. Sedan när är det endast i sex mot betalning-situationer som sextillbehör används? Kondomer använder väl för bövelen var och varannan människa. Vibratorer används sannolikt av fler än bara sexsäljare. Och hur passar erotiska noveller in i sexhandelsbranschen...?
Polisens antisexarbete handlar om att gripa människor som inte har gjort något ont mot någon annan utan endast haft sex med en annan vuxen människa enligt en frivillig överenskommelse. Frivilligt sex på fel sätt är brottsligt i det moraliskt högtstående landet Svea. Sexköpslagen får många bisarra konsekvenser. En sådan är den ladies night-föreställning som ledde till att polisen misstänkte nattklubben för hittepå-brottet "porrbrott". En annan konsekvens således att polisen på fullt allvar hävdar att kondomer och vibratorer på hotell "glorifierar" sexhandel.
Jag är så urbota less på sexmoralismen i det här landet att jag snart packar min väska och ger upp. Lyckligtvis finns det gott om åsiktsfränder som kämpar på och håller hoppet om en förändring levande. Tillsammans kan vi kanske påverka till det bättre. Med början på nästa års Pridefestival.
Polisen är särskilt missnöjd. Stormoralisten själv, Tom Eckerling, hävdar att Berns hotell försöker "glorifiera" sexindustrin genom att tillhandahålla dessa tillbehör. Resonemanget är mycket märkligt men avslöjar lite av den sexmoralism som ofta finns i bakgrunden i polisens arbete mot prostitution: "Går man in på en del av sajterna där det säljs sex ser man bland annat sådana här sexleksaker. Hotellet försöker glorifiera något som vi jobbar aktivt med att avglorifiera. Jag ser baksidan av sexindustrin hela tiden och den är bara smutsig, inte alls glamorös."
Jag förstår ingenting. Sedan när är det endast i sex mot betalning-situationer som sextillbehör används? Kondomer använder väl för bövelen var och varannan människa. Vibratorer används sannolikt av fler än bara sexsäljare. Och hur passar erotiska noveller in i sexhandelsbranschen...?
Polisens antisexarbete handlar om att gripa människor som inte har gjort något ont mot någon annan utan endast haft sex med en annan vuxen människa enligt en frivillig överenskommelse. Frivilligt sex på fel sätt är brottsligt i det moraliskt högtstående landet Svea. Sexköpslagen får många bisarra konsekvenser. En sådan är den ladies night-föreställning som ledde till att polisen misstänkte nattklubben för hittepå-brottet "porrbrott". En annan konsekvens således att polisen på fullt allvar hävdar att kondomer och vibratorer på hotell "glorifierar" sexhandel.
Jag är så urbota less på sexmoralismen i det här landet att jag snart packar min väska och ger upp. Lyckligtvis finns det gott om åsiktsfränder som kämpar på och håller hoppet om en förändring levande. Tillsammans kan vi kanske påverka till det bättre. Med början på nästa års Pridefestival.
lördag 25 september 2010
Ännu en resning
Febrig och pömsig och med betydande offensiva stridigheter i hjärnkontoret ska jag ändå orka plita ned några rader.
Vi har just avslutat ännu en valrörelse. Precis som vanligt har de stora frågorna - rättssäkerhet, personlig integritet, statens makt kontra individens - inte ägnats något intresse. Det har varit de vanliga plånboks- och förtroendefrågorna som debatterats. Svenska valrörelser är därmed mer värderingsfria än på länge, med en borgerlig ledare som inte tycker någonting och en socialdemokratisk som försöker låtsas att det fortfarande är "samma gamla höger" de slåss mot.
Bara dagar efter valet fortsätter rättsskandalen till Sture Bergwall/Thomas Quick att rullas upp. Bergwall har nu beviljats resning i ännu ett fall - det påstådda mordet på Therese Johannesen. Hon är nämligen inte återfunnen varför det svårligen kan fastslås att hon verkligen är mördad, än mindre vem som är gärningsmannen. Ett erkännande från Quick räckte.
Det är lätt att dra en parallell till fallet Linda Chen. Hon som mördades av Mats Alm men där bevisen inte räckte. Där fanns både kropp och motiv och en mängd omständigheter som talade för att den misstänkte ljög. Detta kryddat med en fullständigt galen kidnappningshistoria som bara ytterligare stärkte åklagarens linje. Men Alm friades av tingsrätten eftersom bevisen inte räckte för att styrka mord, endast brott mot griftefriden (vilket i praktiken betyder att han inte dödade sin fästmö utan bara flyttade hennes kropp lite grand...). Mot Thomas Quick fanns ingenting. Ingen kropp. Inget motiv. Inga vittnesuppgifter. Han fälldes enbart på sitt erkännande.
Det är visserligen en pågående process vilket rimligen förklarar varför politiker håller en så låg profil. Det säger emellertid även något annat. Rättssäkerhetsfrågor är inte viktiga i Sverige. Väljarna bryr sig inte. De etablerade politiska partierna gör tvärtom sitt bästa för att rucka rättsstaten i kanten. Det vi ser rullas upp är sannolikt den värsta rättsskandalen i det demokratiska Sveriges historia. Men vem bryr sig?
Tidigare bloggposter i ämnet Quick och falska erkännanden:
Skandalen är redan ett faktum
Rättvisa!
Den krackelerande rättssäkerheten
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner
Vi har just avslutat ännu en valrörelse. Precis som vanligt har de stora frågorna - rättssäkerhet, personlig integritet, statens makt kontra individens - inte ägnats något intresse. Det har varit de vanliga plånboks- och förtroendefrågorna som debatterats. Svenska valrörelser är därmed mer värderingsfria än på länge, med en borgerlig ledare som inte tycker någonting och en socialdemokratisk som försöker låtsas att det fortfarande är "samma gamla höger" de slåss mot.
Bara dagar efter valet fortsätter rättsskandalen till Sture Bergwall/Thomas Quick att rullas upp. Bergwall har nu beviljats resning i ännu ett fall - det påstådda mordet på Therese Johannesen. Hon är nämligen inte återfunnen varför det svårligen kan fastslås att hon verkligen är mördad, än mindre vem som är gärningsmannen. Ett erkännande från Quick räckte.
Det är lätt att dra en parallell till fallet Linda Chen. Hon som mördades av Mats Alm men där bevisen inte räckte. Där fanns både kropp och motiv och en mängd omständigheter som talade för att den misstänkte ljög. Detta kryddat med en fullständigt galen kidnappningshistoria som bara ytterligare stärkte åklagarens linje. Men Alm friades av tingsrätten eftersom bevisen inte räckte för att styrka mord, endast brott mot griftefriden (vilket i praktiken betyder att han inte dödade sin fästmö utan bara flyttade hennes kropp lite grand...). Mot Thomas Quick fanns ingenting. Ingen kropp. Inget motiv. Inga vittnesuppgifter. Han fälldes enbart på sitt erkännande.
Det är visserligen en pågående process vilket rimligen förklarar varför politiker håller en så låg profil. Det säger emellertid även något annat. Rättssäkerhetsfrågor är inte viktiga i Sverige. Väljarna bryr sig inte. De etablerade politiska partierna gör tvärtom sitt bästa för att rucka rättsstaten i kanten. Det vi ser rullas upp är sannolikt den värsta rättsskandalen i det demokratiska Sveriges historia. Men vem bryr sig?
Tidigare bloggposter i ämnet Quick och falska erkännanden:
Skandalen är redan ett faktum
Rättvisa!
Den krackelerande rättssäkerheten
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner
torsdag 23 september 2010
Ingen hyfs i svensk politik
Någon lade kanske märke till att Mona Sahlin erkände sig besegrad på valnatten men inte gratulerade segraren Fredrik Reinfeldt. Socialdemokraterna gör inte så. Göran Persson gratulerade inte Reinfeldt efter förlusten 2006 heller. Den hyfs från amerikanska valrörelser där förloraren alltid gratulerar segraren till en bra valrörelse - ett slags respekt för det demokratiska utslaget - finns inte i Sverige.
Lars Ohlys tal på valnatten var en hårdför agitation mot både "högerregeringen" och Sverigedemokraterna. Han manade till kamp tillsammans med utomparlamentariska vänner och lät åter igen som den gastande plakatpolitiker har egentligen är. Inte ett ord om att gratulera motståndaren, förstås.
Miljöpartiets språkrör bedrev valrörelse ända in i TV-studions valvakor. Maria Wetterstrand sade sig vara "förbannad" över Reinfeldts invit till partiet. Vänta här nu. Alliansen går framåt, De rödgröna bakåt. De borgerliga stärker sitt övertag på ett historiskt sätt men får på grund av Sverigedemokraternas framgångar ändå inte egen majoritet. Därför sträcker statsministern ut en hand till Miljöpartiet redan på valnatten. Han erbjuder dem att få inflytande över regeringspolitiken trots att deras valalternativ gjorde en brakförlust. Och Wetterstrand blir förbannad? Maken till politisk ohyfs var det länge sedan vi skådade. Bara detta borde få Reinfeldt att dra tillbaka erbjudandet omedelbart. Jag hoppas att han inte ringer dem alls. Det borde inte vara några som helst problem att leda en borgerlig minoritetsregering när regeringsunderlaget är så pass stabilt som det är.
Jag hade hellre sett en offensiv Reinfeldt på valnatten. En segrare som fast och tydligt deklarerar "Alliansen regerar vidare". Nu var det Jan Björklund som tog på sig den uppgiften medan Reinfeldt höll en betydligt lägre ton, trots sitt partis rekordresultat. Detta utnyttjades naturligtvis av förlorarna. När Göran Persson ledde Socialdemokraterna till ett, med dåtida mått mätt, katastrofresultat 1998 var han snabb med att förklara segern vunnen. Partiet backade nio procentenheter men de borgerliga fick inte egen majoritet. Således kunde S fortsätta regera i minoritet. Just så skulle Reinfeldt ha resonerat på valnatten. Det hade inte gjort Socialdemokraterna till bättre förlorare - i den grenen är och förblir de absolut sämst - men vi hade i alla fall sluppit ett kaxigt och gapigt miljöparti i valstudion. Ta er i baken, MP. Ni förlorade faktiskt.
Lars Ohlys tal på valnatten var en hårdför agitation mot både "högerregeringen" och Sverigedemokraterna. Han manade till kamp tillsammans med utomparlamentariska vänner och lät åter igen som den gastande plakatpolitiker har egentligen är. Inte ett ord om att gratulera motståndaren, förstås.
Miljöpartiets språkrör bedrev valrörelse ända in i TV-studions valvakor. Maria Wetterstrand sade sig vara "förbannad" över Reinfeldts invit till partiet. Vänta här nu. Alliansen går framåt, De rödgröna bakåt. De borgerliga stärker sitt övertag på ett historiskt sätt men får på grund av Sverigedemokraternas framgångar ändå inte egen majoritet. Därför sträcker statsministern ut en hand till Miljöpartiet redan på valnatten. Han erbjuder dem att få inflytande över regeringspolitiken trots att deras valalternativ gjorde en brakförlust. Och Wetterstrand blir förbannad? Maken till politisk ohyfs var det länge sedan vi skådade. Bara detta borde få Reinfeldt att dra tillbaka erbjudandet omedelbart. Jag hoppas att han inte ringer dem alls. Det borde inte vara några som helst problem att leda en borgerlig minoritetsregering när regeringsunderlaget är så pass stabilt som det är.
Jag hade hellre sett en offensiv Reinfeldt på valnatten. En segrare som fast och tydligt deklarerar "Alliansen regerar vidare". Nu var det Jan Björklund som tog på sig den uppgiften medan Reinfeldt höll en betydligt lägre ton, trots sitt partis rekordresultat. Detta utnyttjades naturligtvis av förlorarna. När Göran Persson ledde Socialdemokraterna till ett, med dåtida mått mätt, katastrofresultat 1998 var han snabb med att förklara segern vunnen. Partiet backade nio procentenheter men de borgerliga fick inte egen majoritet. Således kunde S fortsätta regera i minoritet. Just så skulle Reinfeldt ha resonerat på valnatten. Det hade inte gjort Socialdemokraterna till bättre förlorare - i den grenen är och förblir de absolut sämst - men vi hade i alla fall sluppit ett kaxigt och gapigt miljöparti i valstudion. Ta er i baken, MP. Ni förlorade faktiskt.
onsdag 22 september 2010
Frihetsfrontens talarkväll: september
Valet är över och analysen av resultatet kan göras. Det är precis vad Jonas Morian, socialdemokratisk debattör och bloggare, och Erik Lakomaa, politisk konsult, ska försöka sig på i en paneldebatt på Frihetsfrontens första talarkväll under hösten.
Temat för kvällen är: Vad betyder valresultatet för Socialdemokraterna och det politiska landskapet i Sverige?
Tid: Torsdag 23 september, kl 19
Plats: Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla Stan, Stockholm.
På Cattelin finns även möjligheter att äta en bit innan, under eller efter mötet. Efter anförande och debatt fortsätter vi med efterkör i baren.
Alla är välkomna!
Temat för kvällen är: Vad betyder valresultatet för Socialdemokraterna och det politiska landskapet i Sverige?
Tid: Torsdag 23 september, kl 19
Plats: Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla Stan, Stockholm.
På Cattelin finns även möjligheter att äta en bit innan, under eller efter mötet. Efter anförande och debatt fortsätter vi med efterkör i baren.
Alla är välkomna!
tisdag 21 september 2010
Morgondagens socialdemokrati
I gårdagens Agenda i SVT uppenbarades en tydlig spricka mellan den nya och gamla socialdemokratin. Den gamla personifierades av Nalin Pekgul, som i bittra ordalag skyllde valförlusten på medierna och borgerligheten (dumma, dumma Alliansen som inte ville diskutera Socialdemokraternas frågor ur ett sosseperspektiv!). Pekgul fastslog att nederlaget ingalunda kunde förklaras med partiets samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, trots att det faktiskt finns mätningar som visar att många socialdemokratiska väljare lämnat partiet just på grund av det rödgröna samarbetet.
Den nya socialdemokratin representerades av Ilija Batljan. Han gjorde förmodligen en korrekt eftervalsanalys när han utpekade medelklassens flykt från socialdemokratin som en viktig orsak och pekade på motståndet mot RUT-avdraget, fastighetsskatten (åter igen) och en allmän oförståelse för den svenska medelklassens livsvillkor och önskningar. Han efterfrågade därför en förnyelse av socialdemokratin. Partiet måste inse att det inte längre är relevant för människor på grund av att det lever i en förgången tid.
Jag är övertygad om att det är endast genom att lyssna till personer som Ilija Batljan som Socialdemokraterna åter kan bli ett seriöst alternativ i svensk politik. Just nu befinner sig partiet i kris. En eftervalsanalys ska vidta. Precis som efter nederlaget 2006 ska det analyseras vad som gick fel. Problemet för Socialdemokraterna är att i princip ingenting hände efter Göran Perssons avgång. Partiet levde redan under 2007 på dopade opinionssiffror och drog slutsatsen att förtroendet var återvunnet. Att valförlusten främst handlade om att svenska folket ville bli av med Persson. Förnyelsen som Mona Sahlin hade satts att leda frös därför inne. Om partiet åter igen låter sig luras av eventuella opinionslyft under den kommande mandatperiodens första två år, bäddar det gamla statsbärande partiet för en tredje valförlust 2014. Detta har jag visserligen inget emot, men det skulle förvåna mig något om det sitter så många tomma huvuden på ledande positioner i partiet att de inte inser att en omfattande förändring á la Nya Moderaterna är nödvändig inom socialdemokratin om den ska bli en relevant politisk kraft i Sverige igen.
Många inser det kanske, men vem vågar säga det först? En sådan förnyelse kommer nämligen att inbegripa att acceptera många borgerliga förändringar, ja rent av att propagera för borgerligt färgade profilfrågor. Valfrihet genom fler privatiseringar. Lägre skatter. I viss mån förändrad arbetsrätt. Värderingsskiftet är därmed här. Vi kanske inte känner historiens vindar blåsa här och nu, men faktum är att vi kan vara mitt uppe i en om inte borgerlig storm så i alla fall en starkare bris. Andas in den.
Den nya socialdemokratin representerades av Ilija Batljan. Han gjorde förmodligen en korrekt eftervalsanalys när han utpekade medelklassens flykt från socialdemokratin som en viktig orsak och pekade på motståndet mot RUT-avdraget, fastighetsskatten (åter igen) och en allmän oförståelse för den svenska medelklassens livsvillkor och önskningar. Han efterfrågade därför en förnyelse av socialdemokratin. Partiet måste inse att det inte längre är relevant för människor på grund av att det lever i en förgången tid.
Jag är övertygad om att det är endast genom att lyssna till personer som Ilija Batljan som Socialdemokraterna åter kan bli ett seriöst alternativ i svensk politik. Just nu befinner sig partiet i kris. En eftervalsanalys ska vidta. Precis som efter nederlaget 2006 ska det analyseras vad som gick fel. Problemet för Socialdemokraterna är att i princip ingenting hände efter Göran Perssons avgång. Partiet levde redan under 2007 på dopade opinionssiffror och drog slutsatsen att förtroendet var återvunnet. Att valförlusten främst handlade om att svenska folket ville bli av med Persson. Förnyelsen som Mona Sahlin hade satts att leda frös därför inne. Om partiet åter igen låter sig luras av eventuella opinionslyft under den kommande mandatperiodens första två år, bäddar det gamla statsbärande partiet för en tredje valförlust 2014. Detta har jag visserligen inget emot, men det skulle förvåna mig något om det sitter så många tomma huvuden på ledande positioner i partiet att de inte inser att en omfattande förändring á la Nya Moderaterna är nödvändig inom socialdemokratin om den ska bli en relevant politisk kraft i Sverige igen.
Många inser det kanske, men vem vågar säga det först? En sådan förnyelse kommer nämligen att inbegripa att acceptera många borgerliga förändringar, ja rent av att propagera för borgerligt färgade profilfrågor. Valfrihet genom fler privatiseringar. Lägre skatter. I viss mån förändrad arbetsrätt. Värderingsskiftet är därmed här. Vi kanske inte känner historiens vindar blåsa här och nu, men faktum är att vi kan vara mitt uppe i en om inte borgerlig storm så i alla fall en starkare bris. Andas in den.
måndag 20 september 2010
Den långa vägen mot riksdagen
Det är inte lätt att ta sig in i den svenska riksdagen. Det visade årets valresultat, även om Sverigedemokraterna faktiskt lyckades. Piratpartiet och Feministiskt initiativ fick båda nästan identiska valresultat som 2006 och hamnade klart under en procent. Rick Falkvinge erkänner att det var "svårare än väntat" att upprepa succén från EU-valet 2009.
Ja, det är svårt. Kristdemokraterna kämpade i decennier innan partiet slutligen, med minsta möjliga marginal, lyckades ta sig in i riksdagen 1991. Miljöpartiet tog sju år på sig innan det klättrade över fyra procent 1988, men lyckades falla ur en gång innan partiet tog en mer permanent plats. Sverigedemokraterna har filat kanterna i 20 år innan de tog sig in i politikens finrum.
Att Piratpartiet skulle lyckas bli vågmästare i detta val har jag hela tiden sett som otänkbart. Partiets 7,1 procent i EU-valet födde en tro att partiet minsann hade potential att bli ett riksdagsparti 2010. Men riksdagsval är något helt annat än EU-val. Både på lokal nivå och i val till Europaparlamentet kan nystartade partier, och enfrågepartier, nå framgångar. I valet till riksdagen är väljarna betydligt mer selektiva. Här spelar blockpolitiken en stor roll, likaså statsministerkandidaterna. Känslan av ansvarstagande är större.
Jag tror att de etablerade partierna omedvetet har hjälpt Sverigedemokraterna mycket i denna valrörelse genom att hota med dem och, från oppositionens sida, ständigt lyfta fram dem som en joker i en eventuell borgerlig regeringsbildning. Detta har onekligen gynnat SD. Därtill har partiets underdogstämpel stärkts av extremvänsterns upprepade angrepp på sverigedemokratiska valmöten.
Feministiskt initiativ gick mycket starkt i Gudrun Schymans Simrishamn. Piratpartiet tar inte mandat någonstans. Sverigedemokraterna har gått fram lokalt över hela landet, men tappar markant i sitt starkaste fäste Landskrona där partiet fick runt 20 procent för fyra år sedan. Detta kan vara ett tecken på att partier av detta slag faller tillbaka när de väl hamnat i de beslutande församlingarna och inte lyckas leverera de enkla lösningar som de utlovat. Men det är inte helt säkert att den analysen stämmer. Partiet har haft tid att växa långsamt, att bygga en grundlig organisation, att rensa ut det värsta slöddret, att mogna politiskt. Sverigedemokraterna finns representerat i allt fler kommuner runt om i landet och tar väljare från alla etablerade partier. Allt detta talar tvärtom för att partiet kommer att bli en mer långsiktig bekantskap i den svenska rikspolitiken.
Fördelen med att SD de kommande fyra åren kommer att sitta i riksdagen är att partiet äntligen måste utsättas för granskning. I Sverige har vi varit så rädda för att gynna främlingsfientliga krafter att vi inte vågat ta debatter och inte ens vågat tala om integration. Folkpartiets Jan Björklund blir ständigt utpekad som rasist så fort han lägger något integrationspolitiskt förslag. Tonläget har varit mycket ängsligt. Denna överdrivna ängslighet i integrationsdebatten blir vi nu tvungna att släppa. Fighten ska tas och kommer att tas i riksdagen. Där kan nämligen ingen, inte ens Lars Ohly, fly undan.
Ja, det är svårt. Kristdemokraterna kämpade i decennier innan partiet slutligen, med minsta möjliga marginal, lyckades ta sig in i riksdagen 1991. Miljöpartiet tog sju år på sig innan det klättrade över fyra procent 1988, men lyckades falla ur en gång innan partiet tog en mer permanent plats. Sverigedemokraterna har filat kanterna i 20 år innan de tog sig in i politikens finrum.
Att Piratpartiet skulle lyckas bli vågmästare i detta val har jag hela tiden sett som otänkbart. Partiets 7,1 procent i EU-valet födde en tro att partiet minsann hade potential att bli ett riksdagsparti 2010. Men riksdagsval är något helt annat än EU-val. Både på lokal nivå och i val till Europaparlamentet kan nystartade partier, och enfrågepartier, nå framgångar. I valet till riksdagen är väljarna betydligt mer selektiva. Här spelar blockpolitiken en stor roll, likaså statsministerkandidaterna. Känslan av ansvarstagande är större.
Jag tror att de etablerade partierna omedvetet har hjälpt Sverigedemokraterna mycket i denna valrörelse genom att hota med dem och, från oppositionens sida, ständigt lyfta fram dem som en joker i en eventuell borgerlig regeringsbildning. Detta har onekligen gynnat SD. Därtill har partiets underdogstämpel stärkts av extremvänsterns upprepade angrepp på sverigedemokratiska valmöten.
Feministiskt initiativ gick mycket starkt i Gudrun Schymans Simrishamn. Piratpartiet tar inte mandat någonstans. Sverigedemokraterna har gått fram lokalt över hela landet, men tappar markant i sitt starkaste fäste Landskrona där partiet fick runt 20 procent för fyra år sedan. Detta kan vara ett tecken på att partier av detta slag faller tillbaka när de väl hamnat i de beslutande församlingarna och inte lyckas leverera de enkla lösningar som de utlovat. Men det är inte helt säkert att den analysen stämmer. Partiet har haft tid att växa långsamt, att bygga en grundlig organisation, att rensa ut det värsta slöddret, att mogna politiskt. Sverigedemokraterna finns representerat i allt fler kommuner runt om i landet och tar väljare från alla etablerade partier. Allt detta talar tvärtom för att partiet kommer att bli en mer långsiktig bekantskap i den svenska rikspolitiken.
Fördelen med att SD de kommande fyra åren kommer att sitta i riksdagen är att partiet äntligen måste utsättas för granskning. I Sverige har vi varit så rädda för att gynna främlingsfientliga krafter att vi inte vågat ta debatter och inte ens vågat tala om integration. Folkpartiets Jan Björklund blir ständigt utpekad som rasist så fort han lägger något integrationspolitiskt förslag. Tonläget har varit mycket ängsligt. Denna överdrivna ängslighet i integrationsdebatten blir vi nu tvungna att släppa. Fighten ska tas och kommer att tas i riksdagen. Där kan nämligen ingen, inte ens Lars Ohly, fly undan.
Slutet på en era - början på vad?
Inför valet såg jag tre stora målsättningar i fallande ordning: Majoritet för Alliansen. Socialdemokraterna som näst största parti. En jämnare borgerlig allians med starkare småpartier. Alla tre kom på skam. Ändå finns skäl att inte vara alltför nedstämd om vi betänker vad valresultatet kan betyda på lite längre sikt.
Det oklara parlamentariska läget häller smolk i glädjebägaren för många borgerligt sinnade väljare. Det gör att vi lätt glömmer att det vi såg i gårdagens val var den svenska socialdemokratins svanesång. Partiets tid som maktparti, som dominant i svensk politik, är över. Makthegemonin är bruten.
Det är ett historiskt valresultat. Alliansen har avlivat idén om att borgerliga regeringar inte kan bli återvalda, att de endast är tillfälliga avbrott i det socialdemokratiska styret av riket. Socialdemokraterna är ett slaget parti, för att travestera det Göran Persson sade att partiet inte var efter förlusten 2006. De 35 procent som Socialdemokraterna fick i Perssons sista val som partiordförande sågs nog av många som ett slags bottennivå. Nu backar partiet ytterligare och närmar sig 30 procent. Självbilden som det statsbärande partiet har slutligt knäckts. Sverige är inte den där demokratiska enpartistaten längre. På sikt kan det vara valet 2010 vi kommer att blicka tillbaka till för att se när Socialdemokraterna slutligen plockades ned från sin tron och blev ett parti bland alla andra.
Förklaringarna till att Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val sedan 1914 är många. Det går inte att komma ifrån att Mona Sahlins person är en viktig delförklaring. Hennes impopularitet i partiet har fått många socialdemokratiska väljare att rösta olika i riksdagsvalet och de kommunala valen. Socialdemokraterna behåller greppet i många traditionellt röda fästen - såväl Malmö som Göteborg - men tappar i valet till riksdagen. Många har helt enkelt inte sett Sahlin som en rimlig statsministerkandidat. Än viktigare är emellertid partiets fullständiga idétorka. Socialdemokraterna fick kritik för att vara sönderregerade när det förlorade valet 2006. Idéerna var borta, partiet hade ingen framtidsberättelse längre. Tiden i opposition skulle ändra på detta. Så har inte skett. Under Mona Sahlins tid som partiordförande har Socialdemokraterna tvärtom blivit ännu otydligare och upplevts som ännu mer irrelevanta. Någon framtidsvision finns inte.
Sedan går det givetvis inte att komma ifrån att det rödgröna samarbetet har kostat väljare. Många socialdemokrater har svårt för Miljöpartiet, andra för Vänsterpartiet. Men framför allt har det varit en ovan känsla att ingå i en valallians och för första gången inte begära mandat för en strikt socialdemokratisk regering. Beslutet att bilda denna allians har kritiserats, men jag tror inte att Mona Sahlin hade något egentligt val. Alliansen var på väg att trumma in budskapet om en splittrad opposition. Hade de rödgröna partierna gått till val vart och ett hade Alliansens främsta budskap i valrörelsen blivit "en stabil Allians mot en splittrad vänster". Det hade inte heller vunnit något val åt Mona Sahlin.
Vad händer nu? Den borgerliga regeringen kommer att bjuda in Miljöpartiet. En inofficiell inbjudan har redan gjorts. Medan Peter Eriksson på partiets valvaka hävdade att det rödgröna samarbetet fortsätter "tills vidare", vilket inte lät särskilt övertygande, avfärdade Maria Wetterstrand kategoriskt ett samarbete med Alliansen senare under kvällen. Detta kan givetvis komma att ändras när seriösa samtal tar vid. Men det är ett mycket knepigt läge att hantera för båda parter. Miljöpartiet måste svika det rödgröna samarbetet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Som tredje största parti skulle partiet kunna motivera att det bör få ministerposter i en alliansregering. Men det känns omöjligt ur alla tänkbara perspektiv. Kan MP, som i detta val tydligt profilerat sig som ett vänsteralternativ, verkligen ingå i en borgerlig regering utan att drabbas av en kokande svekdebatt med sina egna väljare? Och hur ställer sig Centerpartiet till att ett miljöparti på vänsterkanten deltar i regeringssamarbetet? De har ingenting att vinna på en sådan situation. Det är också värt att fråga sig hur kärnkraftsvänner i Folkpartiet ska kunna samsas med avvecklingsivrare i Miljöpartiet...
Det är en minst sagt besvärlig situation. Den enda rimliga lösningen är att Alliansen sitter kvar med hoppande majoriteter och tar stöd av Miljöpartiet i vissa enskilda frågor och kanske av Socialdemokraterna i andra. Detta kommer onekligen att göra det betydligt svårare att föra en politik med frihetlig inriktning. Nödvändiga reformer kommer få skjutas på framtiden. Det är den största besvikelsen med detta val.
Det oklara parlamentariska läget häller smolk i glädjebägaren för många borgerligt sinnade väljare. Det gör att vi lätt glömmer att det vi såg i gårdagens val var den svenska socialdemokratins svanesång. Partiets tid som maktparti, som dominant i svensk politik, är över. Makthegemonin är bruten.
Det är ett historiskt valresultat. Alliansen har avlivat idén om att borgerliga regeringar inte kan bli återvalda, att de endast är tillfälliga avbrott i det socialdemokratiska styret av riket. Socialdemokraterna är ett slaget parti, för att travestera det Göran Persson sade att partiet inte var efter förlusten 2006. De 35 procent som Socialdemokraterna fick i Perssons sista val som partiordförande sågs nog av många som ett slags bottennivå. Nu backar partiet ytterligare och närmar sig 30 procent. Självbilden som det statsbärande partiet har slutligt knäckts. Sverige är inte den där demokratiska enpartistaten längre. På sikt kan det vara valet 2010 vi kommer att blicka tillbaka till för att se när Socialdemokraterna slutligen plockades ned från sin tron och blev ett parti bland alla andra.
Förklaringarna till att Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val sedan 1914 är många. Det går inte att komma ifrån att Mona Sahlins person är en viktig delförklaring. Hennes impopularitet i partiet har fått många socialdemokratiska väljare att rösta olika i riksdagsvalet och de kommunala valen. Socialdemokraterna behåller greppet i många traditionellt röda fästen - såväl Malmö som Göteborg - men tappar i valet till riksdagen. Många har helt enkelt inte sett Sahlin som en rimlig statsministerkandidat. Än viktigare är emellertid partiets fullständiga idétorka. Socialdemokraterna fick kritik för att vara sönderregerade när det förlorade valet 2006. Idéerna var borta, partiet hade ingen framtidsberättelse längre. Tiden i opposition skulle ändra på detta. Så har inte skett. Under Mona Sahlins tid som partiordförande har Socialdemokraterna tvärtom blivit ännu otydligare och upplevts som ännu mer irrelevanta. Någon framtidsvision finns inte.
Sedan går det givetvis inte att komma ifrån att det rödgröna samarbetet har kostat väljare. Många socialdemokrater har svårt för Miljöpartiet, andra för Vänsterpartiet. Men framför allt har det varit en ovan känsla att ingå i en valallians och för första gången inte begära mandat för en strikt socialdemokratisk regering. Beslutet att bilda denna allians har kritiserats, men jag tror inte att Mona Sahlin hade något egentligt val. Alliansen var på väg att trumma in budskapet om en splittrad opposition. Hade de rödgröna partierna gått till val vart och ett hade Alliansens främsta budskap i valrörelsen blivit "en stabil Allians mot en splittrad vänster". Det hade inte heller vunnit något val åt Mona Sahlin.
Vad händer nu? Den borgerliga regeringen kommer att bjuda in Miljöpartiet. En inofficiell inbjudan har redan gjorts. Medan Peter Eriksson på partiets valvaka hävdade att det rödgröna samarbetet fortsätter "tills vidare", vilket inte lät särskilt övertygande, avfärdade Maria Wetterstrand kategoriskt ett samarbete med Alliansen senare under kvällen. Detta kan givetvis komma att ändras när seriösa samtal tar vid. Men det är ett mycket knepigt läge att hantera för båda parter. Miljöpartiet måste svika det rödgröna samarbetet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Som tredje största parti skulle partiet kunna motivera att det bör få ministerposter i en alliansregering. Men det känns omöjligt ur alla tänkbara perspektiv. Kan MP, som i detta val tydligt profilerat sig som ett vänsteralternativ, verkligen ingå i en borgerlig regering utan att drabbas av en kokande svekdebatt med sina egna väljare? Och hur ställer sig Centerpartiet till att ett miljöparti på vänsterkanten deltar i regeringssamarbetet? De har ingenting att vinna på en sådan situation. Det är också värt att fråga sig hur kärnkraftsvänner i Folkpartiet ska kunna samsas med avvecklingsivrare i Miljöpartiet...
Det är en minst sagt besvärlig situation. Den enda rimliga lösningen är att Alliansen sitter kvar med hoppande majoriteter och tar stöd av Miljöpartiet i vissa enskilda frågor och kanske av Socialdemokraterna i andra. Detta kommer onekligen att göra det betydligt svårare att föra en politik med frihetlig inriktning. Nödvändiga reformer kommer få skjutas på framtiden. Det är den största besvikelsen med detta val.
Ingen vann
Dagen efter den stora dagen är känslorna blandade. Det är både lättnad och viss besvikelse. Lättnad för att vi de kommande fyra åren kommer att slippa se kommunister i den svenska regeringen. Slippa se Mona Sahlin företräda Sverige utomlands. Slippa se Claes Borgström som jämställdhetsminister. Det gladde att se en vresig Lars Ohly i går. Besvikelse därför att Alliansen inte lyckades få en majoritet. För att de frihetliga krafterna inom Alliansen backade och Camilla Lindberg förlorar sin riksdagsplats. För att Sverigedemokraterna blir vågmästare.
Det var precis detta läge som kunde hända, som inte minst Fredrik Reinfeldt varnade för, men som vi nog var många som innerst inne antog bara inte skulle hända. Ingen majoritet för något av blocken. Sverigedemokraterna, som ingen vill ta i, som vågmästare. Reinfeldt var tydlig redan på valnatten att han nu sträcker ut en hand till Miljöpartiet. Mer om detta i ett kommande inlägg.
Men vilka är de verkliga vinnarna i riksdagsvalet, egentligen? Moderaterna? De gjorde sitt bästa val sedan rösträtten infördes i Sverige och nådde 30 procent. Samtidigt förlorar partiets borgerliga allians sin majoritet och därmed får M svårare att driva igenom sin politik. Miljöpartiet? De gör ett historiskt bra val, även om det inte blev de nästan tvåsiffriga tal som vissa mätningar hintat om. Nu blir MP med mycket knapp marginal tredje största parti. Men partiet kommer inte att ingå i någon rödgrön regering och kunna driva sin klimatalarmistiska politik som planerat. Sverigedemokraterna? Partiet tar sig in i riksdagen med god marginal och blir större än både Kristdemokraterna och Vänsterpartiet (vilket lär svida för Hägglund och Ohly). Men deras möjlighet att påverka de politiska besluten förefaller mycket begränsade eftersom inget av de politiska blocken vill samarbeta med dem.
Däremot kommer SD givetvis, som alla riksdagspartier, att lägga förslag, delta i debatter med Sveriges politiska elit och få ännu mer medial uppmärksamhet. Om det på sikt stärker partiet eller tvärtom visar svenska folket hur ensidigt och tossigt det är, återstår att se. På något sätt måste emellertid de etablerade politiska partierna förhålla sig till Sverigedemokraterna nu när de valts in i Sveriges riksdag. Att vägra dela sminkloge är en sak, men Lars Ohly kommer inte att kunna undvika att vara i samma plenisal som Jimmie Åkesson.
Valet 2010 kommer bli ihågkommet som ett val utan vinnare.
Det var precis detta läge som kunde hända, som inte minst Fredrik Reinfeldt varnade för, men som vi nog var många som innerst inne antog bara inte skulle hända. Ingen majoritet för något av blocken. Sverigedemokraterna, som ingen vill ta i, som vågmästare. Reinfeldt var tydlig redan på valnatten att han nu sträcker ut en hand till Miljöpartiet. Mer om detta i ett kommande inlägg.
Men vilka är de verkliga vinnarna i riksdagsvalet, egentligen? Moderaterna? De gjorde sitt bästa val sedan rösträtten infördes i Sverige och nådde 30 procent. Samtidigt förlorar partiets borgerliga allians sin majoritet och därmed får M svårare att driva igenom sin politik. Miljöpartiet? De gör ett historiskt bra val, även om det inte blev de nästan tvåsiffriga tal som vissa mätningar hintat om. Nu blir MP med mycket knapp marginal tredje största parti. Men partiet kommer inte att ingå i någon rödgrön regering och kunna driva sin klimatalarmistiska politik som planerat. Sverigedemokraterna? Partiet tar sig in i riksdagen med god marginal och blir större än både Kristdemokraterna och Vänsterpartiet (vilket lär svida för Hägglund och Ohly). Men deras möjlighet att påverka de politiska besluten förefaller mycket begränsade eftersom inget av de politiska blocken vill samarbeta med dem.
Däremot kommer SD givetvis, som alla riksdagspartier, att lägga förslag, delta i debatter med Sveriges politiska elit och få ännu mer medial uppmärksamhet. Om det på sikt stärker partiet eller tvärtom visar svenska folket hur ensidigt och tossigt det är, återstår att se. På något sätt måste emellertid de etablerade politiska partierna förhålla sig till Sverigedemokraterna nu när de valts in i Sveriges riksdag. Att vägra dela sminkloge är en sak, men Lars Ohly kommer inte att kunna undvika att vara i samma plenisal som Jimmie Åkesson.
Valet 2010 kommer bli ihågkommet som ett val utan vinnare.
söndag 19 september 2010
Valdag
Så var rösten lagd. Liberala partiet till riksdagen, Centerpartiet (Per Ankersjö) till kommunen och Folkpartiet till landstinget.
Jag tycker att det faktiskt är en lite speciell känsla att gå till vallokalerna och rösta, det är därför jag föredrar att rösta på valdagen. Den känslan har jag inte alls när det gäller EU-valet, som har utvecklats till ett politiskt elitprojekt jag föraktar och inte vill legitimera med min röst.
Samtidigt som jag i lugn och ro i morse kunde vandra några hundra meter till min vallokal och lägga min röst, riskerar afghanerna liv och lem för att få rösta. Minst elva personer har hittills dödats för sin demokratiska rättighet. Därtill kommer att de röster som väl läggs lär manipuleras och resultatet bli ett framfuskat skenresultat. Mycket fusk kommer vi aldrig att få veta om då säkerhetsläget är så skakigt att valobservatörer endast vågar sig till de större städerna.
I Burma ska hållas val i november. 37 partier har godkänts, men det främsta oppositionspartiet - Aung San Suu Kyis NLD har upplösts. Partierna får nämligen inte ställa upp om de har straffade medlemmar, och man lita på att ett oppositionsparti i en diktatur oundvikligen har straffade medlemmar. Inklusive partiledaren själv. Segraren kommer givetvis att bli militärjuntan. I Burma är därför en valbojkott bästa valet. Regimens styre ska inte legitimeras med högt valdeltagande.
Trots alla brister har vi trots allt fria val i Sverige. Det går att påverka politiken även om systemet är segt och även om uppstickare har svårt att göra sig hörda. Jag kommer därför sannolikt alltid att rösta i riksdags-, kommun- och landstingsvalen. Troligen oftast utan större entusiasm eftersom de stora politiska alternativen är förvillande lika. Men rösta kommer jag att göra. Ofta finns något litet alternativ att stödja i stället för de stora blocken.
Rösten är lagd. Nu kan jag bara hoppas att vi slipper kommunister, sossar och dillrunkare i regeringen på måndag.
Jag tycker att det faktiskt är en lite speciell känsla att gå till vallokalerna och rösta, det är därför jag föredrar att rösta på valdagen. Den känslan har jag inte alls när det gäller EU-valet, som har utvecklats till ett politiskt elitprojekt jag föraktar och inte vill legitimera med min röst.
Samtidigt som jag i lugn och ro i morse kunde vandra några hundra meter till min vallokal och lägga min röst, riskerar afghanerna liv och lem för att få rösta. Minst elva personer har hittills dödats för sin demokratiska rättighet. Därtill kommer att de röster som väl läggs lär manipuleras och resultatet bli ett framfuskat skenresultat. Mycket fusk kommer vi aldrig att få veta om då säkerhetsläget är så skakigt att valobservatörer endast vågar sig till de större städerna.
I Burma ska hållas val i november. 37 partier har godkänts, men det främsta oppositionspartiet - Aung San Suu Kyis NLD har upplösts. Partierna får nämligen inte ställa upp om de har straffade medlemmar, och man lita på att ett oppositionsparti i en diktatur oundvikligen har straffade medlemmar. Inklusive partiledaren själv. Segraren kommer givetvis att bli militärjuntan. I Burma är därför en valbojkott bästa valet. Regimens styre ska inte legitimeras med högt valdeltagande.
Trots alla brister har vi trots allt fria val i Sverige. Det går att påverka politiken även om systemet är segt och även om uppstickare har svårt att göra sig hörda. Jag kommer därför sannolikt alltid att rösta i riksdags-, kommun- och landstingsvalen. Troligen oftast utan större entusiasm eftersom de stora politiska alternativen är förvillande lika. Men rösta kommer jag att göra. Ofta finns något litet alternativ att stödja i stället för de stora blocken.
Rösten är lagd. Nu kan jag bara hoppas att vi slipper kommunister, sossar och dillrunkare i regeringen på måndag.
fredag 17 september 2010
Därför röstar jag varken på Alliansen eller De rödgröna
Miljöpartiet har blivit något slags liberalt spökparti. Svultna liberaler som är besvikna på Alliansen ser sig vilsna omkring efter ett alternativ och tycks hungriga nog att hugga in på allt som Miljöpartiet säger som låter bra. Därmed glömmer de bekvämt allt som inte alls är liberalt i det gröna partiet. Och det är minsann ganska mycket.
Den vanligtvis så kloke Johan Norberg har varit inne på att stödja Miljöpartiet. Jag har aldrig förstått denna vurm för ett parti som i grunden är tillväxtkritiskt och har en kollektivistisk grundsyn på människan. Det stämmer att Miljöpartiet, tillsammans med Vänsterpartiet, har varit bra och tydligt i integritetsdebatten. Men det är väldigt lätt att vara rak och tydlig i opposition. Vi bör komma ihåg att det var Socialdemokraterna som först lade förslaget om FRA. I en S-ledd regering hade även Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvingats kompromissa, precis som liberalerna i Folkpartiet och Centerpartiet tvingades till. Det hade blivit en fråga om regeringsduglighet även i en rödgrön regering och skeptiker i Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade pressats precis lika hårt. Det är så politik fungerar. Det är naivt att tro något annat.
Mattias Svensson, klassiskt liberal, har ändå bestämt sig för att rösta på Miljöpartiet. Han har skrivit ett långt inlägg i vilket det framgår hur han resonerat. Dels anser Svensson att Alliansen har svikit sina ideal, vilket jag instämmer i. Dels gillar han Maria Wetterstrand, vilket jag har desto svårare att förstå. Han gillar henne då hennes parti "har ambitionen att den kommande mandatperioden vara det mest liberala partiet". Problemet är förstås att Wetterstrand lämnar posten som språkrör nästa vår. Hennes chans att påverka under de fyra kommande åren så att partiet blir det mest liberala är således ytterst begränsade.
Det måste konstateras att i praktiken blir en röst på Miljöpartiet en röst på Mona Sahlin som statsminister och på Lars Ohly som minister i hennes regering. Det är en röst på kommunister i en svensk regering. Det är lite svårt att hur en liberal aktivt kan vilja bidra till detta.
Jag har respekt för den som lägger sin röst på något av allianspartierna för att undvika ett ännu värre regeringsalternativ, även om man kanske är besviken på hur de hanterat många frågor. Jag röstade på Alliansen till riksdagen i förra valet, men jag kommer inte att göra det denna gång. Jag kan helt enkelt inte göra det med gott samvete. Skälen är flera: Det handlar om integriteten. FRA är en mycket integritetskränkande lagstiftning. Och den sexuella integriteten kommer kränkas ytterligare när en redan bedrövlig sexköpslag skärps och moralismen skruvas upp ytterligare ett snäpp. Det handlar om rättssäkerheten. Oavsett var man står i fildelningsfrågan bör konstateras att IPRED orsakar betydande bekymmer ur rättssäkerhetssynpunkt. Detsamma gäller det kommande datalagringsdirektivet, som går ut på att all vår elektroniska kommunikation ska lagras i minst ett halvår. Det gäller "frivilliga" drogtester av skolungdomar. Under justitieminister Beatrice Asks ledning har vi dessutom fått se häpnadsväckande utspel som tyder på att chefen för justitiedepartementet saknar grundläggande kunskaper i rättssäkerhetens abc. Hon kan vara den sämsta justitieminister Sverige har haft och jag ryser vid tanken på att hon ska sitta i ytterligare fyra år.
Piratpartiet då? Jo, piraterna står upp för integriteten - men bara på vissa områden. När det gäller den grundläggande sexuella integriteten tar partiet ingen ställning. Det säger ingenting om synen på skatter, vård och utbildning (mer än att alla barn ska få en egen dator i skolan). Piratpartiet är således alldeles för smalt för att attrahera mig.
Därför kommer jag att rösta på Liberala partiet (Klassiskt liberala partiet på valsedeln) i detta val. Ja, det är ett slags proteströst. Men jag anser att även en borgerlig regering ska väljas om på sina egna meriter och inte på att alternativet råkar vara ännu sämre. I kommunal- och landstingsvalen faller min röst på Centerpartiet och Folkpartiet, som jag anser är vettiga i Stockholm.
Min röst 2010.
Den vanligtvis så kloke Johan Norberg har varit inne på att stödja Miljöpartiet. Jag har aldrig förstått denna vurm för ett parti som i grunden är tillväxtkritiskt och har en kollektivistisk grundsyn på människan. Det stämmer att Miljöpartiet, tillsammans med Vänsterpartiet, har varit bra och tydligt i integritetsdebatten. Men det är väldigt lätt att vara rak och tydlig i opposition. Vi bör komma ihåg att det var Socialdemokraterna som först lade förslaget om FRA. I en S-ledd regering hade även Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvingats kompromissa, precis som liberalerna i Folkpartiet och Centerpartiet tvingades till. Det hade blivit en fråga om regeringsduglighet även i en rödgrön regering och skeptiker i Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade pressats precis lika hårt. Det är så politik fungerar. Det är naivt att tro något annat.
Mattias Svensson, klassiskt liberal, har ändå bestämt sig för att rösta på Miljöpartiet. Han har skrivit ett långt inlägg i vilket det framgår hur han resonerat. Dels anser Svensson att Alliansen har svikit sina ideal, vilket jag instämmer i. Dels gillar han Maria Wetterstrand, vilket jag har desto svårare att förstå. Han gillar henne då hennes parti "har ambitionen att den kommande mandatperioden vara det mest liberala partiet". Problemet är förstås att Wetterstrand lämnar posten som språkrör nästa vår. Hennes chans att påverka under de fyra kommande åren så att partiet blir det mest liberala är således ytterst begränsade.
Det måste konstateras att i praktiken blir en röst på Miljöpartiet en röst på Mona Sahlin som statsminister och på Lars Ohly som minister i hennes regering. Det är en röst på kommunister i en svensk regering. Det är lite svårt att hur en liberal aktivt kan vilja bidra till detta.
Jag har respekt för den som lägger sin röst på något av allianspartierna för att undvika ett ännu värre regeringsalternativ, även om man kanske är besviken på hur de hanterat många frågor. Jag röstade på Alliansen till riksdagen i förra valet, men jag kommer inte att göra det denna gång. Jag kan helt enkelt inte göra det med gott samvete. Skälen är flera: Det handlar om integriteten. FRA är en mycket integritetskränkande lagstiftning. Och den sexuella integriteten kommer kränkas ytterligare när en redan bedrövlig sexköpslag skärps och moralismen skruvas upp ytterligare ett snäpp. Det handlar om rättssäkerheten. Oavsett var man står i fildelningsfrågan bör konstateras att IPRED orsakar betydande bekymmer ur rättssäkerhetssynpunkt. Detsamma gäller det kommande datalagringsdirektivet, som går ut på att all vår elektroniska kommunikation ska lagras i minst ett halvår. Det gäller "frivilliga" drogtester av skolungdomar. Under justitieminister Beatrice Asks ledning har vi dessutom fått se häpnadsväckande utspel som tyder på att chefen för justitiedepartementet saknar grundläggande kunskaper i rättssäkerhetens abc. Hon kan vara den sämsta justitieminister Sverige har haft och jag ryser vid tanken på att hon ska sitta i ytterligare fyra år.
Piratpartiet då? Jo, piraterna står upp för integriteten - men bara på vissa områden. När det gäller den grundläggande sexuella integriteten tar partiet ingen ställning. Det säger ingenting om synen på skatter, vård och utbildning (mer än att alla barn ska få en egen dator i skolan). Piratpartiet är således alldeles för smalt för att attrahera mig.
Därför kommer jag att rösta på Liberala partiet (Klassiskt liberala partiet på valsedeln) i detta val. Ja, det är ett slags proteströst. Men jag anser att även en borgerlig regering ska väljas om på sina egna meriter och inte på att alternativet råkar vara ännu sämre. I kommunal- och landstingsvalen faller min röst på Centerpartiet och Folkpartiet, som jag anser är vettiga i Stockholm.
Min röst 2010.torsdag 16 september 2010
När demokratin inte fungerar
På vänsterkanten kallas det att "försvara demokratin" när man förhindrar ett annat parti att hålla valmöte. Efteråt kan aktivisterna glada i hågen vandra hemåt, nöjda med dagens värv.
Den systematiska störningen av sverigedemokratiska valmöten har gjort att partiet fått ställa in valmöte efter valmöte eftersom polisen inte kunnat garantera mötesdeltagarnas säkerhet. Så här får det inte fungera i en demokrati. Alla partier, oavsett vilka åsikter de står för, har lika stor rätt att mötas på gator och torg. Den som aktivt förhindrar någon med tillstånd att bedriva ett politiskt möte, borde dömas till stränga straff. Tysta protester är helt OK, men att aktivt störa ett möte i syfte att få det avbrutet är aldrig acceptabelt.
Dessutom ger denna sorts agerande bara SD ytterligare uppmärksamhet. Vem skulle rapportera om ett sverigedemokratiskt möte i Karlstad om det inte vore för motdemonstranterna? Det vänsteraktivisterna gör är således, paradoxalt nog, att hjälpa Sverigedemokraterna att få medialt genomslag. Grattis.
Eftersom inget av riksdagspartierna vill ta i SD med tång, bryr de sig heller inte om att svensk polis inte kan garantera säkerheten för ett parti som på söndag kan sitta i den svenska riksdagen. Det är ovärdigt en svensk demokrati. Våld och hot är aldrig acceptabla medel men att förvägra någon yttrande- och mötesfrihet är egentligen lika allvarligt ur ett demokratiskt perspektiv.
Riktiga demokrater står för yttrandefrihet. Riktiga demokrater möter åsiktsmotståndare i debatt.
Den systematiska störningen av sverigedemokratiska valmöten har gjort att partiet fått ställa in valmöte efter valmöte eftersom polisen inte kunnat garantera mötesdeltagarnas säkerhet. Så här får det inte fungera i en demokrati. Alla partier, oavsett vilka åsikter de står för, har lika stor rätt att mötas på gator och torg. Den som aktivt förhindrar någon med tillstånd att bedriva ett politiskt möte, borde dömas till stränga straff. Tysta protester är helt OK, men att aktivt störa ett möte i syfte att få det avbrutet är aldrig acceptabelt.
Dessutom ger denna sorts agerande bara SD ytterligare uppmärksamhet. Vem skulle rapportera om ett sverigedemokratiskt möte i Karlstad om det inte vore för motdemonstranterna? Det vänsteraktivisterna gör är således, paradoxalt nog, att hjälpa Sverigedemokraterna att få medialt genomslag. Grattis.
Eftersom inget av riksdagspartierna vill ta i SD med tång, bryr de sig heller inte om att svensk polis inte kan garantera säkerheten för ett parti som på söndag kan sitta i den svenska riksdagen. Det är ovärdigt en svensk demokrati. Våld och hot är aldrig acceptabla medel men att förvägra någon yttrande- och mötesfrihet är egentligen lika allvarligt ur ett demokratiskt perspektiv.
Riktiga demokrater står för yttrandefrihet. Riktiga demokrater möter åsiktsmotståndare i debatt.
onsdag 15 september 2010
Feministisk dyslexi
Feministiskt initiativ måste vara ett av de sämsta partinamnen i mannaminne. Det låser sig i munnen när man ska säga det (och det är inte bara för att partiet rent politiskt är vidrigt), vilket gör att alla i stället väljer att använda partiförkortningen "Fi".
Det har visat sig att inte ens partiets egna aktiva har så lätt för partinamnet utan stavat fel i sina egna annonser. Rätt ordentligt också. Basic mistake, skulle kanske någon säga...
Och visst. Det är kanske inte en så bra idé att ha ett partinamn som orsakar stavningsproblem? Gudrun Schyman lugnar emellertid sina trosfränder. Du behöver inte stava rätt på valsedeln, det räcker att "rösta rätt". Det viktigaste är att valmyndigheten förstår vilket parti som åsyftas. Man kan således rösta på Feminstiskt initatiativ och ändå få rösten räknad. Så lyder Herrens ord.
Bättre med starkare småpartier
Det är glädjande att Centerpartiet stärker sin position i Alliansen, om vi ska tro United Minds senast mätning. Partiet får där 7,5 procent. Det är främst Centern som vill driva på för en mer flexibel arbetsmarknad. Om både Folkpartiet och Centerpartiet gör bra valresultat kan den rösten stärkas i Alliansen när Moderaterna sätter sig på tvären. Å andra sidan visar en Novus-mätning att Centern ligger under 6 procent vilket gör det inte helt lätt att veta hur pass starkt stöd Maud Olofssons parti egentligen har.
Tydligt i samtliga mätningar är Alliansens övertag på oppositionen. Även de aktiva rödgröna valarbetarna börjar nog inse att loppet är kört. Det krävs något extraordinärt för att de ska vända valvinden nu och det är inte lätt mot en så pass samkörd borgerlig allians som är svår att få i gungning. Alliansen har rent av råd med en liten skandal av det slag vi såg 2002 och 2006 och ändå klara valet.
Det som har hänt sedan tidigt i våras är egentligen otroligt. Det kan inte beskrivas som något annat än en rödgrön kollaps. Fram till i våras hade oppositionen ett gyllene läge att vinna detta val. Att det skulle bli jämnt vara alla ense om sedan den där 19-procentiga ledningen krympt till ett antal procentenheter, men det lutade helt klart över i rödgrön favör. Utgångstipset var regeringsskifte. Sedan drog valrörelsen igång, de politiska förslagen från de rödgröna preciserades och bakades in i ett valmanifest. Och väljarna tog ett steg bakåt. Svenska folket tycks inte längre lockas av bidragslinje och höga skatter. Mona Sahlins impopularitet och det föga trovärdiga rödgröna samarbetet är säkerligen också viktiga faktorer till att fler väljer Alliansen. Många socialdemokrater stöder nämligen sitt parti lokalt men röstar borgerligt till riksdagen.
Till den som har bestämt sig för att rösta på Alliansen vill jag rikta följande uppmaning: rösta på något av de tre mindre partierna. Det ger en borgerlig regering bättre balans och förhindrar ett uppsvällt och på tok för självgott moderatparti, som dessutom agerar bromskloss mot många viktiga reformer. Moderaterna ser ändå ut att kunna fira valnatten som största parti.
Tydligt i samtliga mätningar är Alliansens övertag på oppositionen. Även de aktiva rödgröna valarbetarna börjar nog inse att loppet är kört. Det krävs något extraordinärt för att de ska vända valvinden nu och det är inte lätt mot en så pass samkörd borgerlig allians som är svår att få i gungning. Alliansen har rent av råd med en liten skandal av det slag vi såg 2002 och 2006 och ändå klara valet.
Det som har hänt sedan tidigt i våras är egentligen otroligt. Det kan inte beskrivas som något annat än en rödgrön kollaps. Fram till i våras hade oppositionen ett gyllene läge att vinna detta val. Att det skulle bli jämnt vara alla ense om sedan den där 19-procentiga ledningen krympt till ett antal procentenheter, men det lutade helt klart över i rödgrön favör. Utgångstipset var regeringsskifte. Sedan drog valrörelsen igång, de politiska förslagen från de rödgröna preciserades och bakades in i ett valmanifest. Och väljarna tog ett steg bakåt. Svenska folket tycks inte längre lockas av bidragslinje och höga skatter. Mona Sahlins impopularitet och det föga trovärdiga rödgröna samarbetet är säkerligen också viktiga faktorer till att fler väljer Alliansen. Många socialdemokrater stöder nämligen sitt parti lokalt men röstar borgerligt till riksdagen.
Till den som har bestämt sig för att rösta på Alliansen vill jag rikta följande uppmaning: rösta på något av de tre mindre partierna. Det ger en borgerlig regering bättre balans och förhindrar ett uppsvällt och på tok för självgott moderatparti, som dessutom agerar bromskloss mot många viktiga reformer. Moderaterna ser ändå ut att kunna fira valnatten som största parti.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)