Klimatalarmismen är logisk

Först och främst: Tack, SvD, för att ni har släppt in röster i debatten som avviker från den allmänna klimatalarmistiska "konsensusen".

Så till själva temat: logiken kring klimatalarmismens mediala och politiska genomslag. Det är egentligen ganska enkelt (men desto mer oroväckande).

Medier lever på att sälja skräckhistorier, överdrifter, medvetna missuppfattningar och omskrivningar. Sanningen friseras och ompaketeras. Djupare analyser undviks ofta, av lathet eller tidsskäl, och källhänvisningar är lätträknade (här är seriösa bloggar överlägsna eftersom de kan direktlänka, men å andra sidan begriper jag inte vad som hindrar seriösa journalister i morgonpressen att använda ett fotnotsystem).

Politiker behöver känna sig behövda. Det ingår i arbetsbeskrivningen att "ta ansvar" och "lösa samhällsproblem". Finns det inga större problem att lösa, får man hitta på dem. Och om de existerande problemen är för svåra att lösa eller ger för lite politiskt cred, får man vända blicken någon annanstans. Det är precis detta som sker just nu vad gäller klimatpolitiken. Världssvälten går att mildra och på sikt avskaffa. Mängder av sjukdomar går att bota. De tio miljoner barn som dör varje år till följd av undernäring, smutsigt vatten och sjukdomar går att rädda. Ofta krävs endast enklare åtgärder; Ett fungerande reningssystem för avloppsvatten så att inte grannen behöver få i sig dina avföringsbakterier i sitt dricksvatten; myggnät så att dina barn inte behöver dö i malaria. Allt detta går att lösa och det skulle göra miljoner människors liv både längre och drägligare.

Vad gör då världens ledare? Jo, de samlas på toppmöten för att bestämma vilken medeltemperatur hela planeten ska ha. Om nu världssvälten ansågs vara ett för stort problem att lösa, vad ska vi då säga om att betvinga Moder Jord och förvänta sig att hon ska rätta sig efter politiskt fattade beslut? Och vad händer om hon inte lyder? Bötesföreläggande?

Den politiska törsten efter en hjälteroll är outsläcklig. Ingen är gladare än en politiker som medelst maktutövning kan vinna väljarnas förtroende. Om "problemet" som löstes var existerande eller inte spelar mindre roll. Det som borde uppröra alla rimligt hopfuntade människor är det faktum att "klimatarbetet" är ett gigantiskt slöseri, det är att stå i kallduschen och riva sönder mångmiljardbelopp (samtidigt som samma politiker vill verka ansvarstagande genom att föreslå besparingar i driften av den offentliga förvaltningen, som är på 14 procent av den svenska statsbudgeten). Domedagsretoriken gör emellertid alla sansade invändningar av ekonomisk natur meningslösa.

Således: medierna har ett intresse av att måla upp skräckvisioner, folk dras till dem som flugor till skit och vänstermänniskor till diktaturer. Och politiker har ett intresse av dessa skräckscenarier eftersom deras arbete går ut på att vara behövd av människor för att bemöta hot av olika slag. En politiker ingen anser sig behöva, är en politiker utan existensberättigande.

Det finns emellertid en gräns även för vanliga dödliga väljare när skräckpropagandan bara blir för mycket. Det är detta som har drabbat den svenska nolltoleranspolitiken på narkotikaområdet. Min enda fromma förhoppning är att det förr eller senare även kommer att drabba klimatalarmismen. Men det kan ta tid.

Människan har i alla tider överskattat sin förmåga att styra naturen.
Idén att detaljkontrollera klimatet kan vara den tokigaste hittills.

Vänsterns smak för fel ledare

"Det händer spännande saker i Venezuela. Landet håller på att införa sex timmars arbetsdag. Företag tas över av dem som jobbar där. Privata radiostationer görs om till närradio. En typ av socialism som inte bara handlar om statligt ägande, utan om försök till direktdemokrati."

Det är en famös omskrivning av begreppet demokrati som vänsterextremisten Kajsa Ekis Ekman gör när hon hyllar Hugo Chávez' Venezuela och samtidigt ondgör sig över svensk medias rapportering därifrån. Ekis Ekman skulle med all säkerhet ha klagat över "snedvriden" rapportering om Östtyskland också när det begav sig. Ur vänsterglasögonen får vanligt folk helt stå tillbaka och hålla tyst när den socialistiska staten expanderar. När det regnar blir man våt. Ekis Ekman ser uppenbarligen inga som helst problem med att privata företag förstatligas, att privata medieföretag stängs ned samtidigt som Chávez själv har dagliga "samtal" med befolkningen. I timmar.

Venezuela är så långt ifrån en normal demokratisk stat man kan komma utan att kalla det en diktatur. Ty att kalla Hugo Chávez för en diktator är inte riktigt rätt. Han är folkvald och även det senaste valet förefaller ha varit godkänt enligt internationella normer. Däremot är utvecklingen i Venezuela klart oroande för alla med demokratiska värderingar. Chávez personliga maktbehov styr hur landets utvecklas. Åter igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, faller vänstern i gropen. De hyllar en persons maktanspråk och kallar det "demokrati". Det är en ren parodi.

Ekis Ekman har rätt i en sak och det är svenska mediers tendens att fokusera på detaljer i stället för att göra kvalificerade analyser av helheten. Men det gäller inte endast rapporter från vänsterparadiset Venezuela utan all utrikesrapportering. Det gäller Kina, Ryssland och USA. Och det gäller i synnerhet den så kallade EU-bevakningen, som är under all kritik.

Med demokratiska värderingar som förbrödrar.

Vad var det vi sa?

En anledning att inte koppla in kablarna till FRA har hela tiden varit att uppdraget kan ändras. Att det kan utvidgas av framtida makthavare och därmed kränka den personliga integriteten och i förlängningen de mänskliga rättigheterna på ett ännu grövre sätt.

Nu vill regeringen lägga säkerhetsorganen CSEC och Sitic under FRA. Det kanske är en bra idé, kanske inte. Att börja flytta över nya känsliga funktioner från andra myndigheter till FRA så här kort efter att lagen röstats igenom efter lång och het debatt, är emellertid rätt arrogant. Men så har ju försvarsminister Tolgfors aldrig riktigt varit intresserad av motståndarnas argument när FRA har kommit på tal...

Genusalarmism

"Kvinnor drabbas värst av klimatförändringarna", rapporterar Ekot. Suck.

Inte nog med att vi dagligen översköljs av klimatalarmism och att de feministiska genuspedagogerna fått genomslag i det svenska samhället - nu ska klimatalarmismen tydligen beväpnas med ett genusperspektiv också.

Kan det bli värre?

Varför? Därför att de vill!

MMA sägs vara en av de snabbast växande sporterna i Sverige just nu. Att Riksidrottsförbundet (RF) har accepterat idrotten har väckt ilska hos många. Legaliserad misshandel! skriks det. Frågan har debatteras i SVT:s Debatt och det är alltid samma visa. Det bjuds in människor som inte gillar denna sorts sport, som anser att den är liktydig med "slagsmål", och utifrån denna magkänsla vill förbjuda den. Vi har sett exakt samma debatt om proffsboxningens vara eller icke vara i Sverige ända sedan förbudet tillkom. I dag är proffsboxning "tillåten" igen - med kortare ronder, kortare matcher och tjockare handskar. Det är således inte alls fråga om riktig proffsboxning utan något slags svensk mellanmjölksversion. Men MMA är tillåten och RF har accepterat MMA som medlemsförbund.

Är MMA en hård sport? Ja. Är MMA en blodig sport? Ibland. Borde MMA förbjudas av dessa anledningar? Nej. Om man frågar folkhälsofascister och hjärnforskare är det klart som korvspad att svaret blir att allt som är mer våldsamt än minigolf ska förbjudas eller kraftigt regleras. En hjärnforskare kan ha utsökta medicinska argument och få plats i både Uppdrag granskning och allehanda debattprogram.

Men det mest uppenbara argumentet framförs aldrig i debatten eftersom vi i Sverige är så förbaskat inriktade på att skydda individen hela tiden (förutom när det gäller droganvändning och sexköp, ty då gäller en viss högre politisk moral som över huvud taget inte tar hänsyn till verkligheten) att vi glömmer bort att fråga vad hon/hon egentligen själv vill.

MMA ska vara tillåtet eftersom det är vuxna människor som av fri vilja sysslar med det. Så enkelt är det.

Thiago Silva in action.

Svenskheten

Herman Lindqvist, mannen som gillar att berätta historier men inte är fullt lika pigg på källhänvisningar, anser att det råder en "omvänd nationalism" i Sverige. Ett argument är att vi svenskar slänger oss med begrepp som "härligt osvensk".

Jag kan instämma i att "osvensk" paradoxalt nog är ett positivt begrepp, trots svenskars uppfattning om "den svenska modellen" (som snarare är en nordisk modell) som den moderna civilisationens höjdpunkt, något för övriga världen att avundas. Det är därför föga förvånande att en person som Fredrik Härén retar gallfeber på många när han påstår att framtiden tillhör Asien och att Sverige är på väg att bli fullständigt omsprunget på många områden av länder som Kina och Indien. Det får man inte säga.

Den svenska självbilden är således kluven. Men jag tror att Lindqvist stirrar sig lite blind på begrepp som nationalism och patriotism. De kan nämligen se väldigt olika ut i olika kulturer. Det är sant att svenskar inte är nationalister som fransmännen eller patrioter som amerikanerna. Men det är ändå min bestämda uppfattning att svenskar trots detta har väldigt höga tankar om sitt land. "Vi" älskar konungen och styrelseskicket (svenskar anser sig vara mer demokratiska än andra folk), "vi" är stolta över föräldraförsäkring och rätten till semester och tror fortfarande att resten av världen kämpar för att bli som vi.

Jag tillhör förmodligen de av Lindqvist benämnda "svenskförnekarna". De som inte blir till sig i trasorna när något svenskt landslag spelar någon sport (även om jag för all del kan titta på). De som inte tycker att länspatriotism är exotisk (att vara med i en jämtpatriotisk förening i Norrlands nation under studietiden i Uppsala var inte riktigt min kopp te...). De som tycker att svenskar helt enkelt inte ska vara så styva i korken. Jag ska inte sticka under stol med att det finns mycket i Sverige som jag gillar och som jag skulle sakna om jag bosatte mig i något fjärran land. Det handlar inte bara om lösgodis, chips och internetbank utan också om ren luft, rent dricksvatten och politisk transparens. Samtidigt finns det så mycket här jag helst skulle slippa. Kanske handlar det även om nyfikenhet på andra kulturer efter att ha levt hela livet i lilla Sverige.

Vad innebär det då att vara svensk? Vilka är de svenska värderingarna? Frågorna är rimliga att ställa, men omöjliga att besvara. Om de svenska värderingarna är lika med rådande politisk konsensus känner jag mig inte alls särskilt svensk. Jag är ingen välfärdsstatskramare, jag tycker att barnfamiljer är bortskämda i Sverige, att det så populära kungahuset är ett skämt och jag avskyr den vänsterfeministiska ordning som sedan en tid tillbaka dominerar politiken och tvingar sig på privatlivet.

Vad nu svenskhet än är, står en sak klart: det är inte lätt att bli insläppt i denna speciella gemenskap. Theodor Kallifatides hävdar att han fortfarande benämns som "invandrarförfattare" trots att han bott i Sverige i 4o år. Så när blir man då svensk? Kan en person som invandrat till Sverige någonsin bli det? Fan tro't. Vi har ju även ett uttryck för invandrares barn - "andra generationens invandrare"... Vad svenskheten än är och betyder, är det helt klart att det inte är vem som helst som tillåts bli en del av den.

Svenskt?

Regeringens fula knep

"Med det nya förslaget klarläggs också att det inte är straffbart som barnpornografibrott om jämngamla eller ungefär jämngamla ungdomar tar bilder av sitt sexualliv och någon av dem eller båda är under 18 år."

Allas vår justitieminister, Beatrice Ask, replikerar på Johanna Sjödins Sidan 4-artikel i Expressen. I likhet med sitt svar på Oscar Swartz' funderingar kring barnporrlagstiftningen, pratar Beatrice Ask om sexuella övergrepp på spädbarn för att inskärpa allvaret i frågan och nödvändigheten av lagstiftningen och hoppar därmed helt över den principiella dimensionen.

Det är lite tråkigt att diskussionen, som egentligen är principiell och rör större frågor, av politiker begränsas till att endast handla om barnpornografi och våldtäkt på spädbarn. Det är ingen i debatten som försvarar vare sig barnporren eller de sexuella övergreppen. Ask et al använder det emellertid som ett retoriskt knep för att undvika den jobbiga principiella diskussionen om huruvida innehav av en bild (eller i detta fall att över huvud taget titta på en bild) kan vara en kränkning mot någon och därmed att anse som en kriminell handling. Om vi anlägger detta perspektiv växer frågan och berör även annan pornografi samt bildmaterial från krig, brott och olyckor. En sådan diskussion är justitieministern inte intresserad av. Hon vill bygga ut barnpornografilagstiftningen i lugn och ro och sannolikt använda den som murbräcka för annan lagstiftning i framtiden (om inte annat finns det gott om politiker som är villiga att driva denna sorts lagar vidare).

Frågan aktualiserar en rad viktiga spörsmål. När är vi att anse som sexuellt självbestämmande? När är vi mogna att fatta sexuella beslut? Vad bör lagen säga och vad säger verkligheten? Bör de inte överensstämma med varandra någotsånär? Detta är frågor vi inte kommer undan.

Jag vill ha en ökad tydlighet om när vi människor tillmäts sexuellt självbestämmande, tyvärr riskerar regeringens lagförslag att endast skapa ytterligare förvirring. Vi anses myndiga nog att ha sex från 15 års ålder (en åldersgräns som i dag känns rätt daterad och som rimligen borde omvärderas), men får inte avbildas i sexuella situationer förrän vi är 18. Om inte personen som håller i kameran är jämngammal eller "ungefär jämngammal", enligt den föreslagna lagändringen. Detta bör rimligen betyda plus eller minus något år. En 23-åring får alltså inte ta bilder av sin 17-åriga flickvän. Plötsligt hittar vi genast gråzoner och mittemellan-fall som regeringen inte vill kännas vid (därför pratar Ask hellre om spädbarn).

Nu handlar det inte längre om att stävja övergrepp på barn, nu handlar det plötsligt bara om sexualmoral. Regeringen tycker inte att det ska vara för stor åldersskillnad mellan ungdomar när de är ihop eller har sex och denna åsikt manifesteras i en lagstiftning som egentligen borde handla om att skydda förpubertala barn från sexuella kränkningar. Det är egentligen ett ganska fult sätt att bedriva sexualmoralistisk kamp på. Sexuella övergrepp på barn används som ursäkt för något helt annat.

Åter igen bör påpekas att rättsväsendets resurser borde koncentreras på de som begår övergreppen och sprider materialet över nätet, inte de som endast sitter och laddar ned bilder eller filmer för sitt egna "nöjes" skull. Jag tror inte riktigt på ekvationen att sexuella övergrepp mot barn skulle upphöra eller ens kraftigt minska om färre hade möjlighet att beskåda övergreppen på bild. Jag tror att problemet med sexuella övergrepp på minderåriga är betydligt mer komplext än att kunna förklaras av ett enkelt "utbud och efterfrågan"-resonemang.

Således: Barnporren är ointressant. Låt oss diskutera principer, Beatrice Ask.

Veckans tips

Via Rick Falkvinge uppmärksammar jag en ny fantastisk sajt: HDMT.net.

Välj en film eller TV-serie (ny som gammal), klicka och beskåda i HD-kvalitet (nåja, kanske inte full HD då). Utan reklam. Direkt på stubben. Gratis. Too good to be true? Vem ligger bakom denna sajt? Hur länge får den finnas uppe innan den spärras? Inte så länge, förmodligen. Men användarvänligheten går verkligen inte att klaga på...

Check it out...

Den krackelerande rättssäkerheten

Hannes Råstam är en av få grävande journalister i svenska medier som jag känner stor sympati för. Han har ett rättspatos som gör mig glad. Råstam har gett röster åt människor som av olika anledningar inte har velat eller kunnat tala ut tidigare.

Hannes Råstam har fokuserat mycket på att undersöka personer som dömts för olika brott mot sitt nekande. Ett av de mer uppmärksammade fallen var det så kallade "fallet Ulf", som handlade om Bo Larsson som dömts för sexuella övergrepp på sin dotter och efter reportagen slutligen fick resning i målet, frikändes och fick skadestånd. Skadan var emellertid redan skedd och jag vet personer som fortfarande är övertygade om att han var skyldig.

Ett annat var reportaget var det om bränderna i Falun, där en okänd man tagit kontakt med Råstam efter lång tid och erkänt att det var han och ingen annan som ansvarade för de upprepade pyromandåden på 70-talet. Ett antal ungdomar skulle således vara helt oskyldiga. Utifrån detta följer en rad avslöjanden om hur illa polisutredningen sköttes på den tiden. På senare tid har Hannes Råstam valt att granska fallet Thomas Quick - det om Sveriges berömde seriemördare som förmodligen inte alls är någon seriemördare.

Jag har inte tagit del av den enorma Quickutredningen och har således inte bättre insyn i den än någon annan vanlig medborgare i samhället. Men för mig förefaller det vara så, att fallet Quick, personen Quick, har blivit så viktigt för så många personer - poliser, åklagare, terapeuter, journalister - att det har funnits en benägenhet att överträda gränser för att ro hela projektet i hamn. Människor har byggt sina karriärer på Thomas Quick. Det är inte svårt att förstå, att det finns väldigt mycket prestige inbakat i Quick-utredningen och att många är synnerligen ointresserade av att utredningen granskas sida för sida.

DN:s Johan Croneman gillar Hannes Råstam, men är tveksam till vad det egentligen är vi har fått se i de tre dokumentärerna om den påstådde seriemördaren Thomas Quick. Visst går det att manipulera tittarna i ett skickligt redigerat TV-inslag. Därom råder inga tvivel. Men oavsett hur Råstam har vänt och vridit på uppgifterna i reportagen, är det svårt att förklara bort att Quick har pumpats full med droger under i princip hela utredningen. Och det är som bekant många som är mycket kritiska till hur utredningen har skötts. Jag håller heller inte med om att Hannes Råstam sätter sig själv i centrum. Visst finns han med i dokumentärerna, både i bild och som speakerröst. Men han trängs inte om utrymmet tillsammans med dem han ska intervjua.

Det brukar sägas, att enligt svensk rättsordning ska en person inte enbart kunna dömas på någons berättelse. En bra historia ska inte räcka. Berättelsen måste stöttas av någon sorts stödbevisning som talar emot den tilltalade. Vi vet att det inte alltid fungerar så i svenska domstolar och det är det som skrämmer mig. Jag vet inte om Thomas Quick är skyldig till något av de mord han erkänt och/eller dömts för. Men han har uppenbarligen dömts för mord enbart på sina erkännanden, på samma sätt som Bo Larsson dömdes till ett långt fängelsestraff enbart på sin dotters berättelse om påstådda övergrepp.

Quickutredningen är en stor varningsflagg för hela det svenska rättsväsendet. Om vi tog rättssäkerheten på allvar, skulle gripa tag i denna varningsflagg och arbeta för att långsiktigt stärka rättssäkerheten i Sverige. Jag misstänker emellertid att det är alltför många som har intresse av att fler fall av detta slag inte ska synas och hellre vill lägga locket på. Därför behöver vi fler som Hannes Råstam.

Fler bloggposter i ämnet:
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner

Sprickor i fasaden.

Vaccinerad

"Hälften sjuka efter vaccin" - se där vilken härlig kvällstidningsrubrik (förresten blir man väl sjuk av vaccinet och efter vaccineringen...?).

Jag är inte helsåld på idén att bli sjuk av att vaccinera mig. Men de som blir så pass sjuka av vaccinet att det blir hemma från jobbet är enligt de uppgifter jag har fått 1 av 10. Så risken är inte överväldigande.

Jag hade tänkt att strunta i att vaccinera mig. Men jag har planerat att åka till Kina efter jul vilket gjorde att det ändå kändes motiverat att ta vaccinet. Dels för att jag inte vill bli sjuk och missa flyget, dels för att jag inte vill bli sjuk på plats när tiden är knapp. Dessutom verkar kineserna inte nådiga i sin kamp mot influensan:

"Förr räckte det för passagerare att fylla i en hälsodeklaration där man skriver vart man kommer ifrån och hur det står till med hälsan. Men nu tar kineserna saken i egna händer. Flygpassagerare som anländer från utlandet i Kina får inte lov att gå av planet förrän vitklädda män i gasmasker har kommit ombord och tagit tempen på alla. Råkar du ha en hög temperatur, eller ha oturen att sitta bredvid någon som misstänks bära på smitta då måste du isoleras och sitta i karantän."

Så... det blev alltså vaccination till slut. 1,5 timmes väntan i en trapp kunde det kanske vara värt. Sällan har svenskarnas strikta köande skördat sådana framgångar. Den välklädde unge man som försökte gå före alla i kön genom att hävda att han tillhörde en riskgrupp fick till svar av personalen att på den aktuella kliniken prioriterades inga riskgrupper. Mannen fick vända om och ställa sig sist i kön (eller gå hem). Känslan av belåtenhet hos alla köande var svår att ta miste på.

Huruvida man vill vaccinera sig eller ej är förstås helt upp till var och en. Man kan ju säga som den gamle mannen som journalisten och författaren Catarina Lilliehöök träffade i Kina under sarsepidemin (läs gärna hennes mycket underhållande bok Méi wèntí, Inga problem! om livet som västerlänning i dagens Kina och alla kulturella krockar det kan medföra): "Di som det är dags att di ska gå och döa, di döar. Di som ännu inte ska döa, di döar inte."

Kapitalismen som segerherre

Människor med antikapitalistiska idéer är så fascinerande. De skäller på kapitalismen - men njuter av dess frukter. De kräver med kraft kapitalismens omedelbara avskaffande - men har inget att sätta i dess ställe. Socialister och kommunister göre sig icke besvär ty socialismen och kommunismen är de politiska motsvarigheterna till Fermentaaktien. Trovärdigheten är något skadad, kan man säga.

I en undersökning gjord på uppdrag av brittiska BBC som omfattar 30 000 människor i 27 länder konstateras att kapitalismen har väldigt litet stöd bland vanligt folk. De flesta vill reglera mer (uppenbarligen ovetande om orsakerna bakom den pågående krisen) och många vill att staten ska utöka sin fördelningspolitik.

Det är allmänt känt att opinionsundersökningar går att rigga för att få vissa förutbestämda svar. Dessutom beror det på när frågan ställs. Opinionsundersökningen om kapitalismen har ställts under en av de värsta ekonomiska kriserna i modern tid. Om den hade ställts under blomstrande högkonjunktur, hade vi sannolikt fått andra svar. Detta är emellertid inte den mest relevanta tolkningen av undersökningen. Det intressanta är dels att människor som är kritiska inte tycks ha någon idé om vad vi ska ha i stället för en kapitalistisk marknadsekonomi, dels förhållandet mellan antikapitalism i en opinionsundersökning och dito i valbåset. Dessa båda hänger sannolikt ihop.

Per Jönsson utelämnar dessa tankar i sin analys. Om det finns så gott om antikapitalistiska väljare - även i USA - varför får extremvänstern inget internationellt genombrott? Frånsett Latinamerika är antikapitalismen som massrörelse i det närmaste obefintlig i världen. Det finns vänster- och kommunistpartier i alla västländer, men de är antingen mycket marginaliserade eller reformerade. Om väljarna skulle vilja avskaffa kapitalismen finns det gott om extremvänsterpartier att rösta på i allmänna val. Men extremvänstern har inget sådant stöd. Väljarna fortsätter att strömma till mittenpartier som accepterar både kapitalism, marknadsekonomi och välfärdsstat, men som har lite olika värderingar vad gäller maktförhållandet mellan stat och individ i enskilda frågor.

Det finns en god anledning till att antikapitalismmarscherna lockar mångfalt fler än Walk for Capitalism någonsin gjorde. Kapitalismen är inte hotad. Man demonstrerar inte för sin skola förrän den är nedläggningshotad. Det vänstern får trösta sig med är undersökningar av det ovannämnda slaget, samtidigt som murar faller och världens tidigare största kommunistiska stat går in i en expansiv period som kapitalistisk stormakt. Till skillnad från 30-talskrisen har den nuvarande krisen påvisat kapitalismens styrka och även en viss politisk mognad hos vanligt folk - vi har inte sett någon omfattade flykt till bruna eller röda extremistpartier. Det bådar gott, både för kapitalismen och mänskligheten.

Moralbrottet

Huddinges kommunalråd har försökt köpa en sexuell tjänst av en "minderårig flicka". Affärsuppgörelsen genomfördes aldrig. Han har fått böter på 1 500 kronor och ska betala 500 kronor till brottsofferfonden.

Saken utagerad? Givetvis inte. Ett brott som trots att det kan ge fängelse alltid ger dagsböter är nog för att fälla ett kommunalråd i Sverige. Orsaken är inte brottets karaktär enligt lagboken utan enligt den allmänna svenska moralen. Kommunalrådet begick ett moralbrott.

Det är förstås väldigt onödigt att i positionen som kommunalråd utsätta sig för denna stora risk. Även om brottet i praktiken är ringa, är allmänhetens dom benhård. Är det värt denna risk för att få sig ett skjut? funderar jag. När man begår ett brott räknar man aldrig med att åka fast, är nog svaret.

Den minderåriga flickan visade sig vara 17 år. Hon får således enligt svensk lag ingå egna avtal (förvisso med stora restriktioner, frihet råder först vid 18 års ålder) och fri att ha sex med andra personer över 15 år. Sexet måste emellertid godkännas av den politiska överförmyndarnämnden (också kallad riksdagen) och den anser att sex ej får ske som en del i en affärsöverenskommelse. Personligen ser jag inga som helst hinder i att personer över 15 kan ha sex mot betalning om de så önskar.

Föga förvånande passar även Folkpartiets Birgitta Ohlsson på att propagera för lite gammal hederlig moralism. Hon kritiserar kommunalrådets människosyn och häver ur sig de sedvanliga flosklerna om att "människokroppen är inte en handelsvara bland andra" (inget sagt om alla massörer och sjukgymnaster, tydligen) och "utan efterfrågan, inget utbud". Sex är en av våra grundläggande mänskliga behov, att tro att detta behov skulle kunna motarbetas av en morallag är fånigt. Birgitta Ohlssons artikel är ett tafatt försök att framställa henne själv som utsatta sexarbetares bästa vän när hon i egenskap av folkpartistisk moralist och feminist i själva verket inte bryr sig ett skit om andra människors livsvillkor. Det är Ohlssons egen sexualmoral som är viktig.

Det är på sätt och vis en imponerande text eftersom Ohlsson lyckas trycka in så många floskler, lögner och halvsanningar på ett så litet utrymme. Som att människohandel skulle vara världens tredje största form av organiserad brottslighet, att det är den snabbast växande inkomstkällan för kriminella i världen och att debutåldern för prostitution är blott 14 år.

Det finns mycket att säga om alla dessa "sanningar" som ständigt dyker upp i debatten (Niklas Dougherty ger svar på tal här). Jag har skrivit en del om det tidigare (se längst ned i posten). I både Irland och Storbritannien har omfattande undersökningar gjorts för att söka reda ut omfattningen av trafficking för sexuella ändamål. Det pratas ständigt om dess enorma utbredning, men hur ser det ut när polisen undersöker saken?

Den irländska polisen hittade två möjliga fall. Antitraffickingaktivisternas uppgifter var 102 (som i sedvanlig anda kryddades med att det rör sig om ett stort "mörkertal"). I Storbritannien samarbetade samtliga polisdistrikt med utrikesdepartementet och åklagarmyndigheten och raidade över 800 lägenheter, klubbar och massageinstitut. Resultatet av polisens stora insats var 0 dömda för traffickingbrott.

Personer som Birgitta Ohlsson och Zaida Catalán och organisationer som ECPAT snackar helt enkelt skit. Frågan är om de vet att de gör det eller om de helt enkelt inte är förmögna att ta till sig allt som talar emot deras förenklade världsbild. Jag gissar på det senare.

Birgitta Ohlsson har helt rätt i en sak: det handlar om människosyn. Det handlar om huruvida vi vill bestämma över vår sexualitet och våra val själva eller om vi anser att dessa beslut ska tas i en omröstning i den politiska överförmyndarnämnden där några hundra människor låter sin privata moral styra över en hel befolkning.

Birgitta Ohlsson säger sig vilja ha ett "torskfritt Sverige". Jag skulle föredra ett moralistfritt dito.

Mer om myterna kring trafficking:
Myter om trafficking
Trafficking som populärmyt

Tittförbudet, rond 2

Det föreslagna tittförbudet mot barnpornografi skulle, som tidigare konstaterat, få en rad märkliga följder om det blev verklighet. Att dessutom ha en 18-årsgräns för framställande av pornografi och klassa allt annat som barnporr är direkt korkat.

Först måste vi fråga oss vad barnpornografi är och vad det därmed inte är. Gränsen i dag går inte vid en viss ålder, vilket kan tyckas lite märkligt. I samhället i övrigt har vi ju rätt tydliga gränser för när barn är barn och när man blir myndig. I barnporrlagstiftningen är det pubertetsutvecklingen som avgör vad som anses vara barnpornografi och inte. Om pubertetsutvecklingen på en person i en sexuell situation ej är avslutad, ska det betraktas som barnpornografi. Det betyder att i teorin kan personen i fråga vara myndig men ändå omfattas av barnpornografiförbudet. Det är själva attraktionen av minderåriga som lagstiftaren vänder sig emot. Det anses alltså fel att attraheras av någon som ser minderårig ut även om personen inte är det (pedofiler tänder faktiskt på förpubertala barn, inte tonåringar).

Nu väntas ändringar. Regeringen vill göra det olagligt att framställa, inneha och sprida pornografi av personer som är under 18 år och det är här vissa unga bloggare har reagerat. Det är nämligen rätt vanligt bland unga i dag att filma eller fotografera sig själv och sin(a) partner(s) när man har sex. Konsekvensen kan alltså bli att ens egna bilder klassas som barnpornografi. Problemet är inte nytt, men det kommer att förvärras om lagskärpningen blir verklighet. Vi kan med lätthet konstatera, att lagstiftaren inte lever i de ungas vardag.

Problemet med den här sortens lagstiftning, är att den tenderar att fungera som murbräcka för andra inskränkningar i framtiden. Vi bör när en lag stiftas alltid söka se bortom den enskilda lagen här och nu och i stället blicka framåt och fråga oss vad den kan leda till i framtiden. Vilka dörrar öppnas? Barnpornografiförbudet är ett steg på vägen mot ett förbud av all pornografi. Det kommer inte att ske över en natt eller ens över en mandatperiod. Men räkna med att vi kommer att få se förslag om att spärra sajter som innehåller sado-masochistisk pornografi, förnedringsporr och annat som anses upprörande och dåligt för moralen. Detta är ett skäl (av många) till att barnporrlagen aldrig borde ha införts. Den kan ses "välvillig" och till skydd för barn i allmänhet (vilket inte stämmer), men är i själva verket en murbräcka för utökad censur på nätet.

Polisen säger att barnporr är och förblir "sexuella övergrepp på barn". Men polisen måste arbeta utifrån lagen. Varför vill då inte lagstiftaren behålla denna definition i stället för att låta lagstiftningen omfatta även vanliga älskande tonåringar?

Det är många som har invändningar, men sannolikt kommer dessa att falla för döva öron i slutändan. Politiker gör som politiker brukar när en dålig och felkonstruerad lag inte fungerar: de skärper den. Samma sak är på väg att hända med morallagen nummer 1, sexköpslagen. Mer om den snart igen...

Apoteksnostalgi

Apoteksmonopolet nedmonteras äntligen. Sverige blir på ytterligare ett område lite mer som andra länder, lite friare, lite mer normalt. Men det gillas inte av alla. Många inbillar sig att avregleringen kommer innebära att apotek försvinner i glesbygd, att priserna kommer att skjuta i taket och att oseriösa personer kommer att kränga receptbelagda läkemedel samtidigt som de säljer lösgodis och cigaretter. Inget av detta lär realiseras.

I DN Ekonomi skriver Patricia Hedelius om för- och nackdelar med avregleringen (ej online än) och hennes invändningar speglar monopolkramarnas argument ganska väl:

"En anställd i det statliga monopolet hade inte intresse av att sälja på mig mer läkemedel än vad jag behövde eller förorda det dyraste alternativet. En anställd i det statliga apoteksmonopolet hade inte ett vinstkrav hängande över huvudet vilket gynnade mig som kund i en utsatt position."

Hedelius kunde ha nämnt att en anställd i det statliga apoteksmonopolet, av ovan nämnda anledningar, heller inte hade någon brådska att bistå kunden. Kunden hade ju ändå ingen annanstans att vända sig om han/hon bemöttes illa eller fick vänta oresonligt länge på sin tur. Just väntetiderna och den zombieliknande personalen är vi nog många som har upplevt och frustrerats över. Detta har varit en direkt konsekvens av monopolet. Utan konkurrens finns det helt enkelt ingen anledning att anstränga sig lite extra, att tillgodose kundens önskemål snabbt och effektivt.

Dessutom: menar Patricia Hedelius att hon blir blåst varje gång hon inte handlar i ett statligt monopol? Menar hon att varje bilhandlare, ElGiganten-anställd eller personal på Åhléns försöker lura på henne den dyraste varan och inte alls lyssnar på hennes önskemål? Om inte, vad skulle skilja morgondagens privata apotek från privata detaljhandelsbutiker vad service beträffar?

Avslutningsvis är oron för ökade priser lite märklig. Sedan när har prisargumentet varit något som använts för monopol? Jag hör ingen som försvarar Systembolagets detaljhandelsmonopol eller det svenska spelmonopolet hävda att de höga priserna är ett problem. Det anses tvärtom bra med höga priser och hög kontroll. Men när det pratas avreglering, blir låga priser plötsligt av högsta intresse för monopolkramarna. Detta är ett tecken på att det verkligen fiskas efter argument mot varje slags normalisering av det svenska samhället.

Men fortsätt med er apoteksnostalgi om det gör er lyckliga (kanske ihop med lite DDR-nostalgi också för att bilden ska bli komplett) så gläds vi övriga åt att Sverige har blivit ett lite bättre land att leva i. I alla fall när man är sjuk.

Samma kommunister nu som då

Det var många på den politiska vänsterkanten som beklagade Berlinmurens fall i november 1989. Öppet eller inombords. Fasaden föll. Att de över huvud taget hade satt sin tilltro till en fasad säger kanske mer om dem än något annat. Att ursäkta övergrepp, att bortförklara fattigdom, att trivialisera ett system som stänger in människor bakom en mur - det ger väldigt låga poäng i demokratispelet.

Inget har egentligen förändrats. Ursäkter lämnas, avböner görs, men de betyder inte ett jota eftersom samma personer gör samma "misstag" om och om igen. Alltid finns det någon vänsterdiktatur att hålla på. De blir färre och färre, men den kubanska regimen står fortfarande pall och har gott om beundrare i Vänsterpartiet - det parti som kan sitta i regeringsställning om mindre än ett år.

I Sverige har kommunismens brott alltid tonats ned. Sverige har visat föga intresse för Baltikums befrielse från Sovjetunionen. Det officiella Sverige verkar över huvud taget inte ha begripit det förtryck som befolkningarna i de östeuropeiska länderna levde under i decennier. När en statlig myndighet beslutar att genomföra en informationskampanj om kommunismens härjningar i världen, blir det därför ett himla liv. Det går att ha invändningar mot att en statlig myndighet sysslar med historieundervisning, men så länge den endast ägnade sig åt något så allmängiltigt ont som nazismen var protesterna svaga. Kommunismen får emellertid inte smutskastas, anses det. Då röts det till på både ledar- och kultursidor runt om i landet.

Det är få som är aktiva kommunister i Sverige. Det är också rätt få som delar idealet om det klasslösa samhället. Men de som gör det får stå oemotsagda. Claes Eriksson och Sven Wollter, som båda vill ta makten genom en väpnad revolution, är folkkära artister. De kan ses som lite konstiga politiskt, men inte alls så pass avvikande att de inte bör ges plats i media.

Det är också signifikant för vänstern att inte bara göra avbön under galgen utan att trots avbönen behålla idealen och värderingarna, trots decennier av upprepade realpolitiska fiaskon. Lars Ohly kallar sig inte kommunist. Det var en omvändning under galgen, när media blev för jobbiga mot honom och det skadade partiet. Men han har enligt egen utsago samma värderingar som tidigare. Han är sålunda fortfarande kommunist. Men i medias värld är det bara det som syns och hörs som betyder något, därför försvann drevet när Ohly slutade använda K-ordet. Och Ohly kan möjligen se fram emot livet som arbetsmarknadsminister.

Hur många kollapser, fiaskon och mänskliga katastrofer ska kommunismen behöva skapa innan människor som aktivt stödjer dessa ideal, ställs till svars för sina åsikter?

Lomborg och klimathysterin

Den svenska pressen har de senaste åren köpt klimatalarmismen rakt av. Helt okritiskt. Utan att ifrågasätta det minsta. Tvärtom tycks både kvälls- och morgontidningar och TV tävla om vem som kan göra de mest alarmistiska prognoserna vad gäller mänsklighetens framtid på jorden. Vi ska dränkas i havsvatten och gå under likt Sodom och Gomorra.

Kritiker finns det gott om, men de utpekas oftast som stollar och ges väldigt sällan något utrymme. Några enstaka artiklar från Stockholmsinitiativet har emellertid publicerats i SvD. Nu är det åter igen SvD som tillåter en sansad debattartikel i ämnet, denna gång skriven av dansken Bjørn Lomborg.

Lomborg är själv ingen förnekare av hypotesen om mänsklighetens roll i en global uppvärmning. Men han ifrågasätter att så oerhört mycket pengar satsas så fruktansvärt galet. Jag instämmer och hoppas därför att mötet i Köpenhamn blir ett misslyckande - för både våra plånböckers och framtida samhällens skull. Klimathysterin ger politikerna utökad makt. Att frågan har kidnappats av vänsterspöken betyder att vi kommer att få se inskränkt frihet och utökad statlig kontroll av medborgarna framöver. Var gränserna dras är det egentligen bara fantasin som kan avgöra. Allt med "planetens överlevnad" som argument.

Vi behöver sans och balans, transparens och debatt. Det vi har fått är tvärtom alarmism, fantasier och bindgalna utspel. Det är ett väldigt oseriöst sätt att bete sig.

Kina VS väst

De kulturella skillnaderna mellan öst och väst i världen är stora. I Europa har vi länge och väl, och det gäller inte minst Sverige, låtit oss inspireras och påverkas av amerikansk kultur. Ibland har det varit till det positiva, ibland till det negativa. För att ta några exempel har jag personligen inte mycket till övers för amerikansk matkultur och egentligen inte så mycket för dess TV-kultur heller. Jag anser, generellt, att det produceras bättre, mer genuin TV-underhållning i Europa än i USA och klarar över huvud taget inte av skräp som CSI och alla "fråga experterna"-program. Ändå är det så tydligt att alla vägar bär till USA i en svensk TV-tablå.

Det som inspirerar med Asien är att det är så annorlunda jämfört med västvärlden. Maten, dofterna, människorna, tankesättet - nästan allt är annorlunda. Ibland kan man bli galen, men ofta är det bara fascinerande. Det får en också att inse att alla faktiskt inte är som vi, tänker som vi eller vill vara som vi.

Någon har tagit sig tid att illustrera några grundläggande skillnader mellan kineser och folk i västvärlden. Och det är faktiskt ganska talande.

Transportmedel, 1970-talet och i dag

Relationer

Punktlighet

Ledare

Livsstil

Kösystem

Fashionabelt på restaurangen

Decibelnivå på restaurangen

Bot för magont

På stan på helgen

Skönhetsideal

Ego

Problemlösning

Alla exempel finns här.

Nya murar

Effekterna av andra världskriget lever in i våra dagar. Tjeckien har begärt undantag i Lissabonfördraget för att inte tyskar ska kunna kräva tillbaka förlorad egendom. Och Berlinmuren, vars nedmontering firar 20 år den 9 november, är en direkt konsekvens av Sovjetunionens utökade intressesfär i Europa efter segern mot Hitlertyskland.

Det är många som borde skämmas nu när vi firar två decennier utan Berlinmur. Vänsterpolitiker, journalister och författare hyllade den kommunistiska paradisstaten, en diktatur som övervakade sin befolkning och tvangs bygga en mur för att inte människor skulle ledsna och fly landet. I dag är de tysta eller erkänna att de hade fel. Men somliga partiledare bekänner sig fortfarande till samma ideologi. Idéerna har inte förändrats.

Vi människor är fantastiska på att lägga svårigheter bakom oss och endast minnas det som var positivt. Det är i allt väsentligt en god egenskap, men för att undvika att göra om samma misstag gång på gång måste vi även lära oss att minnas gårdagens svårigheter och problem. Det har emellertid kommit att skapas en rätt obehaglig DDR-nostalgi i Tyskland. Nostalgi för enskilda företeelser får inte skymma helheten, som att DDR var ett förtryckarsamhälle som spärrade in sin egen befolkning bakom en mur. Som att kommunistiska experiment aldrig har lyckats i praktiken och att våra kapitalistiska västerländska demokratier är det hittills bästa exemplet på både välstånd och någorlunda frihet för medborgarna.

Väst- och Östtyskland, Syd- och Nordkorea - de är övertydliga skolexempel på två komplett skilda system. Ett fritt sådant som skapar välstånd och någorlunda frihet och ett som leder till fattigdom och förtryck. I dag är DDR, Sovjetunionen och Maos Kina historia. Effekterna av tyranniet borde vara uppenbara för alla. Ändå fortsätter vänsterintellektuella att protestera mot globalisering, mot frihandel, mot möjligheten för människor att röra sig fritt. De agiterar mot utvecklingsländers rätt att expandera och protesterar vilt mot de fri- och rättigheter som alla människor som lidit under kommunistiskt förtryck kämpat för. De är därtill ofta synnerligen dunkla med vad de vill ersätta dagens kapitalistiska marknadsekonomier med.

Även om det nog är få som vill bygga en fysisk mur runt sitt land i dag, är önskan att bygga murar ingalunda släckt. EU isoleras mot omvärlden genom att i konkret handling skapa ett Festung Europa. I vår del av världen är det hårdare invandringspolitik som diskuteras, inte motsatsen. Tanken på en värld där vi kan resa, bo och arbeta var vi vill delas långtifrån av alla. Inget riksdagsparti förespråkar en sådan värld, tvärtom är den omöjlig ur svensk synvinkel på grund av "den svenska modellen" - det universella välfärdssystemet.

Berlinmurens fall är givetvis värd att fira. Händelsen var en bricka i ett dominospel som slutligen även ledde till Sovjetunionens upplösning och hela Östeuropas verkliga befrielse. Världen är en bättre plats i dag än för bara 20 år sedan. Avslutningsvis bör emellertid en varning utfärdas: det finns en uppenbar risk för att den pågående klimathysterin, enligt vilken människors resande ses som ett problem och där det rent av påstås att vi är för många människor på jorden, kommer att trigga igång en ny våg av inskränkningar i allas vår frihet. Denna gång ej med hänvisning till Partiet utan till Naturen. Nu är det naturlagarna som ska följas (och i dessa ingår tydligen ett visst tvågradersmål...). Det gick inte så bra förra gången det heller.

En återförening återstår.

Jämställdhetsskryt

Det är märkligt det här med jämställdhet. Ibland handlar ordet om att dela saker exakt lika, ibland om att låta någon annan göra det man inte själv vill göra.

Anna Laerstadius Larsson, som skrivit många krönikor i ämnet i SvD genom åren, är så till sig i trasorna att hennes make servar familjen med maten att hon måste skriva en krönika om det. "Jämställdhetsskryt, muttrar mina kollegor när jag berättar på jobbet om hur jag har det", skriver hon.

"Min man är en annan sort. Han tittar lika gärna på damgolf som herrgolf på tv. Tycker att det är självklart att både jag och dottern ska spela fotboll om vi tycker det är roligt och väntar med middagen dukad när vi kommer hem. Maten är alltid varierad, ofta långkok inspirerade från världens alla hörn. Och köket kryllar av nya kryddor som han har hittat under sina nästan dagliga rundor till mataffärerna. Aldrig någonsin har jag hört honom klaga över den tid det tar."

Det var väl roligt. Men vad har det egentligen med jämställdhet att göra? Tänk dig det motsatta, att en man skulle skriva detta om sin fru och sedan etikettera det som "jämställdhet". "Jo, du vet, frugan tittar lika gärna på MMA som på Idol. Hon väntar med middagen dukad när jag kommer hem. Maten är jättegod. Aldrig någonsin hör jag henne klaga över den tid det tar att laga den." Om frugan dessutom skulle komma från Thailand eller något annat utomeuropeiskt land kan du ge dig fanken på att frun i fråga betraktas som piga (människors skadeglädje över att fem män väntade på samma thailändska tjej på Arlanda går inte att ta miste på, "de skulle säkert ha utnyttja henne ändå!").

Svensk jämställdhetsdiskussion går inte alltid att förstå sig på...

Det här är ju faktiskt genialt

Fredagsfilm

Är för trött i skallen för att prestera något kreativt - i alla fall just nu. Så tills vidare får ni hålla till godo med ett rätt häftigt klipp från baseballens obegripliga värld.

Välkomna invändningar

Tittförbudet mot barnpornografi har kritiserats i bloggosfären. Som enda parti tar Piratpartiet ställning mot den föreslagna 18-årsgränsen, som innebär att en bild eller film av någon under 18 år i en sexuell situation är att betrakta som barnpornografi.

Med viss förvåning konstaterar jag att även skribenter i SvD och DN är kritiska mot lagen av flera skäl. Sanna Rayman sätter fingret på en viktig punkt när hon skriver att vi inte bör "låta ett fåtal pedofilers blickar sätta standarden för hur vi ser på barn och ungas gryende sexualitet." Tyvärr är det precis det som redan har hänt. Människor med pedofila böjelser har kommit att bestämma hur resten av samhället ska se på barn. Pedofilhysterin är farlig men framför allt helt onödig.

Förutom rimliga bloggare, Piratpartiet och skribenter i DN och SvD är även polisen kritisk. Rikskriminalpolisen tror att lagen blir svår att använda. Jo, det kan man lugnt säga. Hur ska någon exempelvis kunna anmäla barnpornografiska sajter till Rikskriminalen om de inte ens får titta på dem? Samtidigt konstaterar polisens talesperson att det inte handlar om att jaga unga tjejer och killar som lägger upp utmanande bilder på sig själva på nätet. "Har man sett sexuella övergrepp på barn, då förstår man vad det är vi pratar om, då är det inte tonårstjejer på en social nätsajt". Problemet med lagen är att den inte tar hänsyn till dessa distinktioner. Om det är en 18-årsgräns som gäller, måste den gälla alla. Och då hamnar vi oundvikligen i dessa märkliga fall med 16- och 17-åringar som har sexuella bilder och filmer av sig själva.

Det vore önskvärt om lagstiftaren tog sig en extra funderare över detta och helst kastade hela lagstiftningen mot innehav av barnpornografi papperskorgen. Den är, som tidigare konstaterat, knasig och principiellt felaktig. Fokusera i stället på de verkliga förövarna. De som begår övergreppen och producerar materialet.

Dystopi

Det har varit övertydligt när det gäller "klimathotet" och det är väldigt tydligt när det gäller Lissabonfördraget: rapporteringen i svensk media är enfaldigt ensidig.

Svenska journalister i de större traditionella medierna har aldrig varit intresserade av att kritiskt granska klimathysterin. Fullständigt okritiskt, nästan med religiösa leenden, rapporterar de från politiska toppmöten där världens ledare sitter och samtalar om vilket väder vi ska ha på jorden de kommande 50 åren. Nästa svenska riksdagsval kommer inte bara att bli ett jobbval utan även ett klimatval, hävdas det. Hela situationen är så oerhört absurd. Full friska (nåja) människor tror på fullt allvar att de kan bestämma vilken medeltemperatur vi ska ha på jorden genom att fatta politiska beslut! Och de till synes lobotomerade journalisterna bara hänger på. Utan invändningar. Utan kritiska frågor.

Vi har sett samma sak ske under karusellen med Lissabonfördraget, inte minst sedan Irlands folk tvingats rösta en andra gång då EU inte gillade utslaget förra gången. Nu blev det ja och sedan Tjeckiens president Vaclav Klaus satt sig på tvären har han av svenska journalister utmålats som en bråkstake, en fåne, som lägger krokben för ett fördrag som alla vill ha. Dessutom måste ju vår älskade Reinfeldt, i egenskap av EU:s ordförande, få en framgång! Vilka journalister har läst fördraget, eller utdrag ur det? Vilka vet egentligen vad det handlar om? Eller gäller samma devis som i fallet med "klimathotet", nämligen att "debatten är över" och att inga avvikande argument längre tillåts?

Det är något som är genuint fel när ett helt lands media okritiskt tittar på eller aktivt spelar med när stora, väldigt omfattande förändringar klubbas igenom utan att folk får säga till eller ens kritisera dessa utan att idiotförklaras. Det är en obehaglig situation som råder just nu. Hundratals miljarder dollar kommer varje år att kastas på helt meningslösa försök att kontrollera klimatet på planeten. Samtidigt rullas en europeisk superstat fram i rekordfart, i princip ostoppbar. Den korrumperade och ickedemokratiska jättekolossen EU, världens största och dyraste klubb för inbördes beundran, kommer genom ökad överstatlighet få ännu större makt över medlemsländerna och därmed över ditt och mitt liv. Och Sveriges journalistkår står passiv vid sidlinjen - eller hejar på.

Dessutom är något på väg att hända i det politiska landskapet i Sverige när det gäller EU- och miljöfrågor. Snart finns ingen som helst EU-opposition kvar på någon högre nivå. Miljöpartiet har gett upp sin EU-kritik och ser nu i stället möjligheter att driva igenom miljöalarmism i hela Europa. Vänsterpartiet är på väg att släppa utträdeskravet. Inget borgerligt parti kritiserar klimatalarmismen, den svenske statsministern är tvärtom en lika stor klimatalarmist som vilken annan rödgrön politiker som helst. Om han innerst inne tror på detta trams är en annan femma, men Reinfeldt är en utsökt populist som ser vart vindarna blåser.

Allt detta känns som en mycket obehaglig olycka som spelas upp i ultrarapid. Hallå, är det ingen som ser någonting...?!

Ridå

Knäpp gylfen och packa väskorna. EU-superstaten är snart här.

Lissabonfördraget är slutligt ratificerat och påtvingat Europas folk. Det är en dag vi alla nog insåg skulle komma, ändå känns det dystert. Och hopplöst. Vad kommer nu kunna hindra EU från att bli den superstat så många varnat för i decennier? Bollen, som tillfälligt stannades upp, har åter satts i rullning. Marschen bort från den västerländska demokratin kan fortsätta.

Mörkret väntar.

Sexmoralismen tog just ett steg fram

Regeringen förslår, i enlighet med ett gammalt kristdemokratiskt förslag, att det ska bli förbjudet att titta på barnpornografi på nätet. Om du av någon anledning skulle hamna på en barnporrsajt begår du alltså ett lagbrott. Detta är feltänkt av flera skäl.

Först och främst är lagstiftningen kring innehav och spridning av barnpornografi inkonsekvent. Att inneha en bild eller skildring av ett övergrepp är endast förbjudet om övergreppet är 1) sexuellt och 2) om offret är minderårigt. Att inneha och sprida bilder eller filmer av mördade och lemlästade vuxna människor från brott eller olyckor är helt lagligt, även bilder på döda barn. Således är inte det viktiga att det som sker på bilden är ett övergrepp mot en människa eller ens att människan är ett barn utan att övergreppet är sexuellt och att någon tänder på det. Det är själva den sexuella attraktionen som lagen riktas mot.

Vidare bör konstateras att lagen mot innehav av barnpornografi ingalunda är en skyddslag. Den skyddar inte barnet och barnet som förevigas i en övergreppssituation har ingen rätt att få skadestånd för att händelsen i fråga har fotograferats eller spelats in på film. Brottet begås mot staten, inte barnet. Det sexuella övergreppet i sig begås förstås mot barnet, men det har vi redan andra lagar som reglerar (våldtäkt mot barn, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning samt utnyttjande av barn för sexuell posering).

Jag har absolut inget emot att polisen spanar på nätet och försöker identifiera offren från övergreppen. Det är ett viktigt arbete, dels för att kunna lagföra förövarna men också för att om möjligt kunna rädda de barn som kanske fortfarande far illa i denna stund. Emellertid är det principiellt fel att förbjuda någon att inneha en skildring av ett övergrepp - särskilt som lagstiftaren är inkonsekvent och frikänner alla övergrepp som inte är av sexuell natur. Vad lagen gör är att rikta udden mot den pedofila läggningen, själva attraktionen. Följdriktigt vill somliga även förbjuda tecknade och datoranimerade skildringar av barn i sexuella situationer. Något reellt offer finns inte - förklaringen blir i stället att barn som grupp i samhället kränks av att någon tecknar sexscener med barn i. Det är, för att uttrycka det diplomatiskt, ett tämligen långsökt resonemang, särskilt när vi diskuterar lagstiftning.

Slutligen finns ett integritetsargument mot det nya lagförslaget. Är lagen ens möjlig att efterleva? Hur ska polisen kontrollera vem som har varit inne på barnporrsidor? Rimligen genom att spåra IP-adresser. Vi kan anta att det är betydligt fler som tittar på barnpornografi på nätet än som aktivt laddar hem och sprider. Dessa människor måste alltså polisen ägna tid åt att finna och rättsväsendet lägga resurser på att lagföra. Det kommer att krävas ökad övervakning av Internet för att nå dit.

De här frågorna är ännu mer aja-baja än sexköpslagen. Det innebär att ingen politiker ur något läger kommer våga öppna munnen oavsett vad de egentligen tycker. Bara tanken på att få sitt namn sammankopplat med försvar av barnpornografi (för det är så det kommer att tolkas), är outhärdlig. Lagen kommer därför gå igenom.

Att regeringen dessutom vill sätta en 18-årsgräns för de som framställer pornografiskt material innebär en tydlig seger för sexmoralisterna på ECPAT. Det lär skålas i klosterlikör där nu. Denna åldersgräns innebär alltså att 15, 16-åringar inte får filma varandra när de har sex (eller att en 18-åring inte får filma när han/hon har sex med sin 17-åriga flickvän/pojkvän). Räkna med mängder av bisarra rättsfall framöver.

Först blev det förbjudet att inneha och sprida. Nu ska det bli förbjudet att titta. När blir det förbjudet att tänka?

Jämställdhetssjukan

Är svenskarna FÖR jämställda?

Ställningen just nu:

Ja (44.2 %)
Nej (55.8 %)

Är vi svenskar för jämställda? frågar Aftonbladet. I nätomröstningen som i skrivande stund lockat över 13 000 tyckare, svarar 44 procent ja. Fast frågan är egentligen omöjlig att svara på.

Frivillig jämställdhet är positiv medan påtvingad sådan är av ondo. I Sverige trycker vänsterfeminister på för påtvingad jämlikhet mellan könen och har gjort det framgångsrikt under många år. På Socialdemokraternas partikongress diskuterades kvoterad föräldraförsäkring - det betyder alltså att politiker som Mona Sahlin och Veronica Palm ska vara med och bestämma vem som passar dina barn och under hur lång tid. Från vänsterhåll har det länge hotats med kvotering av könssammansättningen i privata bolagsstyrelser, något som genomförts i Norge. Det är klart att det leder till ökad jämställdhet om man med jämställdhet menar 50/50 mellan män och kvinnor i alla situationer. När hotet är att upplösa företaget, är det inget svårt val att i stället slänga in lite fler kvinnor i styrelserna för att politikerna ska hålla käft.

Huruvida Sverige är ett för jämställt land beror alltså helt på vad man menar med jämställdhet. I min värld är det människor själva som ska leva sina liv och därmed vi själva som ska fatta vardagsbesluten om arbete, relationer, barnpassning, hemarbete. Men så ser det som bekant inte ut i verkligheten. Makten över våra liv finns hos politikerna - så länge vi själva accepterar det.

Jag lagar mat, tvättar, städar, hänger upp gardiner, stryker sängkläder och putsar fönster. Det har inget med manligt eller kvinnligt att göra. Men om en flickvän skulle vilja ha huvudansvaret för att tvätta och fixa gardinerna framöver (gardiner ligger om sanningen ska fram lite utanför mitt kompetensområde, men det är ju så kalt utan), skulle det betyda att förhållandet inte är jämställt nog? Att vi inte lever upp till den av politiker satta normen? Spelar det ens någon roll? Precis som i fallet med sexköpslagen (och hundratals andra exempel), handlar det om att påtvinga andra sin egen moral, sina egna värderingar om vad som är rätt och riktigt. Vänsterfeminister brukar ursäkta ingreppet med att det är för att vi alla ska nå vår potential som människor, inte kön, i framtiden. Tillåt mig skratta.

Problemet med jämställdhetsdebatten är att den ständigt polariseras. För ett antal år sedan kläddes extremfeminismen av på bästa sändningstid i SVT - vilket i sig var välkommet. Radikalfeministerna har obefintligt stöd hos det svenska folket (men är desto mäktigare inom de beslutande församlingarna) och det var viktigt att visa vilka galenskaper som dessa människor faktiskt står för. Nu på sistone har det varit Anna Anka som fungerat som måltavla för allt som inte anses kärnsvenskt och modäääärnt, det vill säga jämställt.

Sanning att säga är det få som är vare sig radikalfeminister eller Anna Ankas trosfränder. De flesta hyser dock en alldeles för stor tilltro till politiska insatser i privatlivet, vilket är en konsekvens av att svenska folket är uppväxt med att staten håller oss i handen från BB till graven. Kanske skulle vi prova att släppa stödhjulen och kräva att få cykla själva? Tänk om det visade sig att det rent av gick bättre utan stödhjul?

Ett monopol går i graven

I dag, den 1 november, försvinner det svenska apoteksmonopolet. Från och med nu kommer receptfria produkter att kunna köpas lite varstans, inte bara i butiker med grön Apoteket-logga. Stegvis kommer det att bli möjligt att handla receptfria läkemedel på både ICA, Coop och Statoil.

Någon fullständig avmonopolisering i bästa anda är det emellertid inte tal om. Staten behåller runt hälften av apoteken under Apoteket-franchisen och det finns regleringar kring hur nya aktörer får agera på landsbygden - trots att socialministern hävdat att det faktiskt lär bli fler apotek i glesbygd än tidigare ska det alltså regleras.

Apoteksmonopolet har varit en märklig företeelse. Jag kan rent logiskt förstå argumenten bakom Systembolagets detaljhandelsmonopol. Det finns där, med dålig tillgänglighet och förskräckliga priser, för att vi ska dricka mindre. Fanns då Apoteksmonopolet för att vi skulle bli mindre sjuka...? Eller inte orka gå och köpa medicin? Det har varit ett rubbat system som inneburit usel tillgänglighet och dålig service. Tack, Alliansen, för att ni tog bort det.

Ännu ett statligt monopol går alltså i graven. Vilket står näst på tur? Det är inte lätt att veta. Alliansen har exempelvis inte visat minsta intresse för att röra Systembolagets detaljhandelsmonopol, vilket gör att vi tills vidare får fortsätta att finna oss i att bli behandlade som mindre vetande när vi handlar alkohol.

Monopolet försvinner visserligen, men staten
behåller ungefär hälften av alla apotek.

Föraktet för oss dödliga

"Generella skattesänkningar är ett slöseri med gemensamma medel."
Thomas Östros

När Socialdemokraterna och andra partier till vänster pratar skatter, låter det som om skatteintäkterna uppfinns i en tomteverkstad i Rosenbads källare. De har inget alls att göra med alla arbetande medborgares skatteinbetalningar av sina egna inkomster. Lars Ohly har kallat Alliansens skattesänkningar till vanliga löntagare för att "strö ut pengar", förment ovetande om att de från första början tagits i beslag av staten. Thomas Östros anser som synes att det är ett "slöseri" att låta människor få behålla mer av sin lön varje månad. Så här låter det alltid när vänsterpolitiker pratar skatter. Noll respekt för skattebetalaren.

Man kan kalla det skattechock om man vill. En sak är i alla fall glasklar: med en rödgrön regering kommer skatterna att höjas markant. Socialdemokraterna vill återinföra förmögenhetsskatten, höja marginalskatterna och rulla tillbaka det senaste steget i jobbskatteavdraget. Vänsterpartiet vill chockhöja inkomstskatterna genom att helst ta bort hela jobbskatteavdraget (vilket skulle betyda 1 000-1 500 kronor mindre i plånboken för en vanlig löntagare) och Miljöpartiet vill fortsätta att höja miljöskatterna. Mot detta står en allians som trots allt har gett arbetande människor större marginaler när varje löning kommer.

Det är nog dags för Göran Hägglund att påminna om vilka som tillhör verklighetens folk. Thomas Östros gör det då rakt inte.

Rosa musen

Usch och fy! Någon har tillverkat godis som ser ut som könsorgan. Och så har intet ont anande mamma upptäckt dessa livsfarliga små godsaker i lösgodishyllan. Vad händer med ba-aarnen om de äter sådant? Blir de sexskadade? Får de snuskiga tankar? Tandtroll mellan benen?

"Det hette Rosa musen och Gomlulle och sånt. Barn ska verkligen inte behöva äta detta", säger mamman, både vän av ordning och allmänt inskränkt. Nej, barnen är inte tvungna att äta någonting. Du kan som förälder säga åt dina barn att det där godiset äter vi inte i vår familj. Ni får nöja er med roliga skumsvampar i stället. Pantade människa! Värt att notera är att det i vanlig ordning inte var någon som frågade vad barnen tyckte...

Hur kan någon bli så upprörd över att det finns godis som liknar könsorgan att man ringer Aftonbladet? Är det samma människor som med jämna mellanrum skriver insändare om att hundägare inte plockar upp bajs efter sina hundar, tro?

Dessutom: porrgodis. Vad är det för jäkla uttryck? Sedan när blev våra könsorgan och bröst lika med porr? Ibland förefaller skillnaden mellan Sverige och Saudiarabien hårfin.

Storsvensken

Beskedet att kinesiska Geely Automobile (Jí lì qì chē, 吉利汽车) köper Volvo har väckt starka känslor i Sverige. Nattsvarta rubriker har förutspått att det anrika bilmärket snart inte kommer att tillverkas i Sverige längre, att all verksamhet ska flytta till Kina. Riktigt så lät det inte när amerikanska Ford köpte Volvo. Men amerikaner är förstås hyggliga jämfört med kineser.

Frédéric Cho menar att affären blottlägger många svenskars fördomar om Kina. Vi har sett det förut. Människor som aldrig varit i Kina har ofta en väldigt negativ bild av landet. Och eftersom deras bild av Kina är så negativ, vill de inte åka dit. Det blir en spiral av fördomar och förutfattade meningar som i sin tur skapar en skev verklighetsbeskrivning. Okunskap föder, som vi alla vet, lätt rädsla. Så varför är då svenskar rädda för kineser?

Cho pekar också på det lite obehagliga förakt som finns för asiater. Geelys ägare Li Shufu (som i SvD utmålas som "Hisingens nya härskare") har beskrivits som en "risodlarson" (i kategorin "intressant information"?). Och alla vet ju att det är oerhört roligt att skämta om asiater ("vålulle, höhö!").

Sanningen är att Kina är på frammarsch. I Kina finns både pengar och vilja. Kineser investerar i Afrika, köper anrika utländska företag, lär av väst och gör kanske ännu bättre produkter till följd av det framöver. Finanskrisen har måhända påskyndat det tronskifte som många har väntat på, men det hade säkert kommit ändå. Inom några år väntas Kina vara världens andra största ekonomi, med endast USA framför sig. Kinesen kommer att vara den vanligaste turisten i världen om 20 år, spås det.

Jag är övertygad om att Kina är ett framtidsland, på många sätt. Landet har genomgått en enorm utvecklingsfas, både vad gäller ekonomisk utveckling och medborgerliga friheter. Vandringen är onekligen lång, men med de senaste 30 åren i backspegeln är det svårt att se dystert på framtiden för Kina. Säkerligen kommer det komma bakslag och det är värt att notera att utveckling av detta slag aldrig är linjär. Kina befinner sig i en ekonomisk catch up-fas som både kan avstanna och accelerera. En utveckling av de mänskliga rättigheterna som motsvarar den ekonomiska vore förstås önskvärd. Men åter igen måste vi påminna oss Kina före och efter Maos död för att se vad dagens Kina har blivit.

Medan vi svenskar har invaggat oss i tron att vi redan nått toppen, att resten av världen ser upp till oss medan vi dricker latte och sitter med armarna i kors, arbetar kineser och indier i sitt anletes svett för att få en bättre framtid. Därför dröms det mer i Asien än i det slumrande Europa. Och framtiden tillhör den som vågar drömma.

Rätten att bestämma över andra

"Själviskhet är inte att leva som man själv vill utan att tvinga någon annan att leva som man själv vill."

I mina politiska ställningstaganden faller jag alltid tillbaka på en enda sak. Det handlar inte om religion, att vara bokstavstrogen någon ideologi eller personlig vinning. Det handlar om allas vår rätt att få leva våra liv som vi själva vill. Göra våra egna val. I mataffären, på bostadsmarknaden, i utbildningsväsendet, på arbetsmarknaden, i sänghalmen. Oj, vad självklart det låter. Men det är väldigt, väldigt få som ställer upp på detta när det väl kommer till kritan. Oftast är det någon fråga (inte sällan droger eller sex) som fungerar som ett slags gräns de flesta inte vill passera. Gränsen kan flyttas beroende på hur inskränkt personen i fråga är.

Denna simpla tanke om leva och låta leva utgör inget hot mot någon eftersom den ger dig rätten att bestämma över ditt liv - ändå är den så provocerande för så många. Detta eftersom så många vill bestämma över oss. Gudrun Schyman tar på sig rätten att bestämma över både min och din sexualitet när hon definierar vad som är sex och hur "okej" sex ska se ut. Lars Ohly tar på sig rätten att bestämma hur rätt skolundervisning för alla ska se ut när han säger nej till friskolor. Politiker från alla möjliga läger vill också bestämma vem som ska passa barnen hemma hos dig. De vill kontrollera din konsumtion genom att straffbeskatta vissa varor och/eller göra dem mindre tillgängliga än andra. De tvingar helt enkelt sin moral på dig och har mage att påstå att det är för ditt eget bästa.

Det är märkligt att det från både socialistiskt och konservativt håll hävdas att liberaler, som bara vill leva sina liv i fred, är själviska. Det är ju precis tvärtom. En liberal person tvingar inte någon annan att dansa efter hans/hennes pipa. Vi är nöjda om vi får leva våra liv i frihet och slipper påbud från människor som Schyman, Ohly, Reinfeldt och Hägglund.

Men det får vi inte. I stället lever vi i sönderreglerade samhällen där även små vardagsbeslut måste gå via omröstningar i ett stort hus i Stockholm där välbetalda gubbar och gummor sitter och tycker saker om hur resten av befolkningen ska bete sig när de är ölsugna, vill ha sex, ska dela på barnansvaret eller vad det nu kan röra sig om. Och alla Svenssons bara sitter tysta och accepterar denna förnedring - i hopp om att deras lag ska vinna nästa val så att de under de kommande fyra åren kan få chansen att påtvinga alla andra just sina värderingar.

Snart riskerar dessutom vår frihet att ytterligare begränsas i "klimathotets" spår när politiker, glada som barn som hittat nyckeln till godisskafferiet, har tillverkat nya argument för att reglera, kontrollera och beskära våra liv. Det är så att man vill kräkas.

När känner du dig fri?