Reflektion

Ulrica Schenström tar time out. Vad det egentligen betyder på sikt återstår att se - det känns som att hennes eventuella återkomst hänger ganska mycket på hur hårt tidningar som Aftonbladet väljer att driva detta framöver. Jag ska undanhålla mig från att fria eller fälla statssekreteraren (även om jag kan instämma i att Reinfeldt för närvarande har en hel del att förklara). En reflektion tänker jag ändå göra: är det inte lite märkligt att personer på vänsterkanten som tidigare upprördes över förföljelsen av Lars Danielsson och ansåg att hans förehavanden den där annandagen inte var så viktiga, nu tar första bästa tillfälle att kritisera den borgerliga statsministern och dennes statssekreterare?

Frihet på nätet

I Sveriges Radios Kaliber framkommer att Thomas Bodström kan tänka sig att utöka censureringen av Internet till att omfatta även sajter där sexsäljare erbjuder sexuella tjänster.

Sexmoralister finns det många av i vårt avlånga land, både bland feminister och kristna. I program som Kaliber drivs tesen att det per definition är fel att sälja sex, oavsett under vilka former det sker. Sexköpslagen ska vara kvar, punkt slut. Trots att hela Kalibers reportage egentligen säger att sexköpslagen inte fungerar, ifrågasätts den inte. Det ropas bara på fler inskränkningar, hårdare straff.

Det är hårresande hur lätt en före detta justitieminister kan ta på informationsfriheten i ett land. Moderaten Krister Hammarbergh skulle fungera som någon sorts motdebattör i den här frågan men tävlar i själva verket med Bodström om vem som är värst:

”Jag tror att det här hänger ihop. Så kallade vanliga sexköp, barnpornografi, trafficking - allt detta hänger ihop.”

Bodström vet att ingen säljer sex frivilligt. Hammarbergh vet att sexköp hänger ihop med barnporr och trafficking. Det är ett så oärligt sätt att argumentera att man tappar hakan. Att bunta ihop vanliga kvinnor och män som säljer sex av egen fri vilja med människohandlare och dokumenterade övergrepp på barn kan verka förvirrat, men det är i högsta grad medvetet. Argumentationen konkluderar att om du säger nej till förbud av sexuella tjänster, måste du vara torsk. Är du emot ett filter av barnporr på nätet, måste du vara pedofil. Vilken politiker törs säga emot under dessa premisser?

Allt börjar dessvärre med barnporren. När idén om ett filter är etablerad kan man ta nästa steg. Och nästa. Det är farligheten i sådana här inskränkningar och det är anledningen till att vi aldrig ska acceptera dem från första början. Oavsett om du är torsk, pedofil eller bara drivs av sunt förnuft.

Länk till den omtalade Secretaryacademy.

Sossar på tillnyktring?

Den socialdemokratiska landstingspolitikern Ingela Nylund Watz anser att partiet måste öppna upp för privat vård. Partiet bör fokusera på att stärka patientens rätt i vården, att stå på patientens sida, inte vårdapparatens. Privata och ideella alternativ är ibland ett utmärkt komplement till den offentliga vården, slår Nylund Watz fast.

Hon låter ganska mycket som en kristdemokrat. Eller en moderat. Frågan är hur stor del av partiet hon har med sig i dessa tankegångar. Socialdemokraterna har agiterat hårt mot privata alternativ i vården, att ompröva denna hållning kräver mod och framför allt någon sorts förankring i de egna leden. Partiet håller rådslag efter rådslag och det lär dröja innan vi får se hur den nya socialdemokratiska sjukvårdspolitiken ser ut - och om den alls blir ny.

Tittar man närmare på vad Nylund Watz skriver ser man att hon inte är så otroligt positiv till privat vård ändå. Gränsen ska gå vid privat drift av akutsjukhusen eftersom "graden av komplexitet i vårdinnehållet gör det motiverat ett förbehålla sjukhusen för drift i offentlig regi". Samtidigt som hon skriver att marknadsstyrning och konkurrens är ändamålsenliga metoder inom sjukvården, diskvalificerar hon alla privata vårdgivare då de inte anses kunna behärska den komplexitet som ett akutsjukhus kräver. Virrigt. Men kanske törs inte Nylund Watz säga något annat innan hon ser vilka reaktioner hon får från partiet...

Big is beautiful

Jag vet inte om det gäller svenskar i allmänhet, men stockholmare är i alla fall särdeles känsliga för förändringar. Allt ska vara som det alltid har varit. Därför har man i Svenska Dagbladet kunnat läsa (ej online) hur en dam protesterar högljutt mot den tänkta galleria som kommer att byggas vid Odenplan i samband med Citybanan 2013. Jag gillar gallerior och skulle väldigt gärna ha en Västermalmsgalleria nära till hands. Men den här damen är bekymrad eftersom det skulle innebära att några träd plockas bort - hur ska hon då kunna njuta av de vackra löven?

Det värsta är att sådana här inskränkta invändningar inte är direkt ovanliga. Det protesteras alltid när det ska byggas något nytt i Stockholm, oavsett om det handlar om underjord eller om höga byggnader. För höga byggnader förstör stadsbilden! Nu planeras en rad höga byggnader i Stockholmsområdet, vilket är positivt. Stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund menar att det ska röra sig om höga hus med hög arkitektonisk kvalitet som tillför platsen något, och det låter såklart väldigt sunt. Han lär dock få börja förbereda sig på alla protester som dessa byggnationer kommer att orsaka.

Jag tillhör dem som anser att stora, häftiga byggnader hör till varje större stad som vill synas. Stockholm kan aldrig bli ett nytt Beijing eller Dubai, men det går att utveckla den här staden mycket mer än vad trångsynta politiker och trädkramande kärringar har velat under alla år.

Kvällsgodis för arkitekten:

Burj el-Arab, sjustjärnigt hotell i Dubai.

Jin mao-tornet i Shanghai.

Nya operahuset, "ägget", i Beijing.

Vänsterpartiet: Höjd skatt för låginkomsttagare

Vänsterpartiets nya stjärnskott, Josefin Brink, upprepar i dagens SvD-intervju det mantra som partiet har kört med i ett antal år nu: 150 000 nya jobb i offentlig sektor och hårda tag mot friskolorna.

Först till vad vänstern vill kalla ”jobbsatsning”: Man lägger alltså 30 miljarder, nästan hela försvarsbudgeten, på att anställa 150 000 människor inom offentlig sektor. Det är skattepengar vi talar om, inte privata pengar. Vänsterpartiet har tidigare påstått att tillväxten gynnas av att man lägger skattepengar i offentlig sektor i stället för att uppmuntra den privata sektorn att växa. Hur man får ihop ett sådant förvirrat resonemang vete gudarna, men det är tydligt att en växande offentlig sektor är grundläggande för vänsterpartiet. Detta kräver naturligtvis höjda skatter.

Eftersom alliansregeringen har sänkt skatterna för människor med låga inkomster och vänsterpartiet behöver alla miljarder de kan få för att skyffla in pengar i den offentliga sektorn, kommer alla låginkomsttagare genast att få känna av en skattehöjning. Det ska bli mer förmånligt att vara sjuk och arbetslös och svårare att få ekonomin att gå ihop om man jobbar. Snacka om en pervers syn på rättvisa.

Problemet för vänsterpartiet är att inget annat parti, inte heller socialdemokraterna, ställer upp på denna överbudspolitik. Sossarna gav vänstern nobben inför förra valet eftersom förslaget inte var seriöst och de lär inte ha något utrymme att leka överbudspolitiker om de ska framstå som trovärdiga inför valet 2010.

Själva förekomsten av friskolor kallar Brink ”ett totalt haveri”. Det är inte kvaliteten utan ägandeformen som är viktig för vänsterpartiet. Det är inte hur människor upplever sin tillvaro utan hur de borde uppleva sin tillvaro som intresserar socialisterna. ”Varför ska privata företag överhuvudtaget driva utbildningsverksamhet?” undrar Brink. Ja, varför inte? Om nu vänsterpartiet ska fokusera mer på kunskap i skolan är det väl inte ägandeformen som är det intressanta utan vad barnen lär sig i skolan. Att påstå att friskolor bidrar till missförhållanden är helt enkelt lögn. En idealiserad och likriktad kommunal skola som ska passa alla är ett hån mot alla elever som borde ha rätt att välja inriktning och få sina särskilda intressen och behov tillgodosedda. Vänsterpartiet saknar helt trovärdighet i skolfrågan.

Det är ändå positivt att se att vänsterpartiet håller fast vid gamla utnötta socialistiska föreställningar. Det betyder med stor sannolikhet att partiet även fortsättningsvis kommer att kräla kring 4-5 procent av väljarstödet. Det måste vara bekvämt att vara socialist i en kapitalistisk marknadsekonomi. Det system man hatar skapar ett välstånd som man sedan kan lova ut i form av bidrag till folket. Skulle vänsterpartiets politik få slå igenom, skulle det nämligen inte finnas något välstånd att fördela. Det gäller att inte bli för populär.

Tänk om...

Feta creds till Lindström.

Skitkul

Alltid något

Så var då moderaternas stämma över för den här gången. Det var ingen dum idé att fly fältet till en Tallinn-färja med frejdiga speakers, tveksam underhållning, smörgåsbord och mycket öl. Väl tillbaka på svensk mark möts jag av nyheten att stämman faktiskt klubbat att staten ska sälja Svenska Spel och därmed avveckla spelmonopolet - trots desperata försök från finansministern att övertyga partiet om att idrottsrörelsen kommer att döden dö om den inte får några procent av vinsten från Svenska Spel.

Anders Borg försökte alltså göra en Bosse Ringholm - ljuga och överdriva för att bevara spelmonopolet. Det finns flera skäl till att spelmonopolet borde avskaffas förutom det uppenbara att staten inte ska syssla med spelverksamhet. Svenska Spel har nästan alltid sämst odds. Monopolet snedvrider konkurrensen på ett elakt sätt eftersom andra bolag inte får göra reklam för sin verksamhet hur som helst. Och monopolet är alls inte den garant för den svenska idrotten som företaget vill göra gällande. Det handlar om några procent av vinsten, resten går rakt in i statskassan till en välkomnande Anders Borg.

Svenska Spel och dess försvarare gör sig också skyldiga till ett annat hyckleri, nämligen det om spelberoendet. Att påstå att ett statligt monopolföretag som gör reklam för sig självt i TV och tidningar, på stan och hos spelombudet finns till för att förhindra spelmissbruk är ett sanslöst hyckleri. Om staten ska driva företag kan den i alla fall vara ärlig med att det är för pengarnas skull.

Det torde inte vara omöjligt för regeringen att enas om en utförsäljning innan nästa val. I sådana fall kan vi med lite tur ha fått två stora monopol avskaffade inför nästa val - samtidigt som ett tredje (Systembolaget) tryggt sitter kvar. Det är glädjande att se att det finns moderater som har övertygelse nog att köra över sin finansminister inför öppen ridå. Det är desto tråkigare att denna anda inte gjorde sig gällande i fler frågor.

Om att få ha Fredrik för sig själv

Årets moderata partistämma är ingen rolig tillställning. Det finns inget hopp om några strider, några starka oppositionella röster eller något som kan lägga smolk i partistyrelsens bägare. Partiet ligger stadigt över 20 procent i opinionen och Reinfeldt är fortsatt populär. Partiets förnyelse kan fortsätta och om vi får tro ledaren själv har den bara börjat.

Ordet förnyelse har generellt sett en positiv klang, men vad det egentligen handlar om är en anpassning till "vad folk tycker i allmänhet". Reinfeldt sträcker upp fingret i luften och känner vart vindarna blåser för att veta vad han och partiet ska tycka. Det är ett bakvänt sätt att skapa politik på.

Är då inget heligt för karln? Jo, även för Reinfeldt finns "eviga värden". Han pekar ut "frihet, människans möjlighet att fatta egna beslut och tvivel på att politiken ska göra allt". Det är tillräckligt svävande för att partiet i princip ska kunna gå till vänster om socialdemokraterna utan att dessa "eviga värden" överges. Reinfeldt har gett sig själv gott manöverutryme.

Moderaterna (och som det verkar även Muf) vill förnyas för att bli mer relevant i folks vardag. Det är i sig en sympatisk och helt nödvändig målsättning. Tyvärr kapitulerar moderaterna för att nå det målet. I stället för att fråga sig hur man når ut till väljarna med sina värderingar, hur man blir relevanta och vardagsnära utifrån den moderata grundsynen, byter man värderingar. Reinfeldt frågar retoriskt hur stora moderaterna "orkar" bli, underförstått "hur mycket vill vi förändras för att växa?" Motfrågan blir självfallet: är det någon mening i att växa om man har bytt åsikt för att nå dit? I partipolitikens värld är det såklart det, det enda som betyder något är partiets resultat i valet 2010. Inte värderingarna. Det är makten, inte idéerna, som betyder något.

En förhoppning med regimskiftet var att det även skulle innebära ett värderingsskifte, att alliansen skulle lyckas visa på att deras alternativ till socialdemokraterna faktiskt är bättre och att de förbättringar som utlovats på sikt skulle komma att förändra människors värderingar och uppfattningar i frihetlig riktning. Det kan vi sluta att hoppas på nu eftersom moderaterna inte längre utmanar de värderingar som socialdemokraterna skapat i samhället utan tvärtom omhuldar dem. Reinfeldts eftermäle kan bli det av en mycket lyckad borgerlig politiker, en politiker som grundlade en period av borgerligt maktinnehav efter lång tid i opposition. Men tittar man på vad han egentligen har åstadkommit, lär vi se att han faktiskt gått socialdemokraternas ärenden och bevarat deras älskade modell.

Några rader ur moderaternas frejdigt pinsamma kampanjlåt (det ska tydligen till nazister och socialister för att göra bra politisk musik) får tjäna som avslutning. Jag flyr nu fältet till Tallinn för att gynna ölindustrin och söka mitt hopp någon annanstans än hos Anders Borg.

Nya jobb
Och bättre barnomsorg
Vi får hopp
Tack vare Anders Borg
Men bäst ändå
Är att varje kväll
På tv:n få
ha Fredrik för sig själv

Lite statistik

Och så lite försäljningsstatistik (via NeoGAF) igen. Nintendo, Sony och Microsoft har nu alla visat upp sin officiella statistik för försäljningen av sina respektive konsoler. Siffrorna säger egentligen en sak: Fan, vad Nintendo tjänar pengar. Ovanpå nedanstående siffror ska man nämligen lägga 53 miljoner sålda Nintendo DS. Och till skillnad från både Sony och Microsoft har Nintendo tjänat pengar på varje såld enhet från start.

Skeppade enheter (inte nödvändigtvis sålda till kund):

Wii - 13,17 miljoner (11 månader)
Xbox 360 - 13,4 miljoner (23 månader)
PlayStation 3 - 5,59 miljoner (11 månader)

Wii säljer ungefär dubbelt så mycket som både Xbox 360 och PlayStation 3. Man kan undra varför det är så, men trenden har varit tydlig från start: Wii kommer att ta hem det här.

Frihetsfrontens talarkväll: oktober

Det är dags för talarkväll för Frihetsfronten!

Ämne är: Personlig frihet - är det bara inbrytandet av marknadsekonomi som är viktig i de nya demokratierna? Och vad händer i USA där de mest protektionistiska ekonomerna är de enda som försvarar personlig frihet?

Talare är: CUF-ordföranden Magnus Andersson.


OBS: LOKALEN!


Plats: Källaren till restaurang Samborombon, Stora Nygatan 28, Gamla Stan
Stockholm (samma kvarter som moderaternas hus).

Tid: Torsdag den 25 oktober kl 19.

Bar och viss förtäring finns i möteslokalen. Vill du äta något under mer
ordnade former går det alltid bra att göra det på själva restaurangen i
gatuplanet någon timma innan eller efter mötet.

Titta in, lyssna, fråga, diskutera!

Hjärtligt välkommen!

Nyval i Danmark

Anders Fogh Rasmussen utlyser nyval i Danmark. Orsaken ska vara att förhandlingarna kört fast. Redan den 13 november ska danskarna rösta, är det tänkt. Två och ett halvt år tidigare än väntat. Oppositionen uppges vara splittrad och den goda ekonomin lär gynna regeringspartierna. Frågan är förstås var Dansk folkeparti hamnar i allt det här. Kommer de att stärka eller försvaga sin position?

"Nya Muf" vore en katastrof

Muf-ordföranden Niklas Wykman, en i många sammanhang rakryggad fyr, tycker att Moderata ungdomsförbundet har blivit irrelevant som ideologisk vakthund. Jag delar hans uppfattning. Men jag delar sannerligen inte analysen. Wykman menar att förbundet lider av "nyliberal trångsynthet". Det var visserligen länge sedan jag slutade som aktiv i Muf, jag ska därför inte försöka mig på att beskriva hur förbundet ser ut inifrån i dag. Men poängen med ett ungdomsförbund är att det ska fungera som en blåslampa i häcken på moderpartiet. Det är där Muf har misslyckats under lång tid och det har inte med någon nyliberal trångsynthet att göra utan tvärtom med att förbundet inte har vågat ta strid med partiet - i synnerhet inte sedan Reinfeldt började förvandlingen av moderaterna och denna strid verkligen blev viktig att ta. Visst har Muf klagat lite grand ibland, men särskilt mycket väsen har man inte gjort över Reinfeldts vänstersväng.

Självklart ska Muf stå upp för ungas villkor i samhället. Det är bra att Wykman säger sig vilja motarbeta att förbundet blir som SSU - en given språngbräda in i partipolitiken. Men förbundet bör inte bli tyst och fegt för den sakens skull. Wykmans lösning är tydligen att göra som moderpartiet - tona ned eller avskaffa alla radikala förslag för att kunna tilltala alla. Men Muf ska inte tilltala alla! Om förbundet tilltalar alla har man gjort något fel, om Muf gör den resan förlorar man sitt existensberättigande. Om Muf inte finns för att ständigt påminna partiet om dess ideologiska bas - och att vara ungt, argt och irriterande - riskerar förbundet att bli just denna språngbräda in i partipolitiken, en tyst samarbetspartner som inte vill reta moderpartiet och helst inte de politiska motståndarna heller.

Att ha en nyliberal grundsyn betyder inte att man inte kan möta människor i deras vardag - tvärtom. Muf ska vara visionärt och det förutsätter en viss radikalitet. Ung vänster lyckas vara radikalt utan att skämmas för det. Här är det inga som helst problem att vara kommunist, det är tvärtom en självklarhet trots att partiets ledare numera tar avstånd från begreppet. Detta är Ung vänsters roll, att driva på utifrån sin övertygelse och vision om ett bättre samhälle. Samma sak måste gälla Muf. Försöker man göra alla till lags blir man snabbt ointressant och det kan inte ligga i Moderata ungdomsförbundets intresse.

Spot on

"Stockholmare tror att en lägenhet kan vara värd 43 000 kronor kvadraten och tycker att det är okej att köa en timme för att komma in på ett ställe där ölen kostar 60 spänn och tycker att det är rimligt att en latte kostar 40. Är vi intelligentare [än lantisar] är vi jävligt bra på att dölja det i alla fall."

Magnus Betnér, cynisk ståuppare

Nu glömde ni att tänka igen...

OK, det här är snurrigt. Men man har ju lärt sig vid det här laget att inte bli förvånad över korkade borgerliga utspel. Borgerliga skattepolitiker, med bland andra moderaten Lennart Hedquist, vill höja skatten på sprit. Skälet är följande: EU-kommissionen gillar inte att Sverige har olika beskattning på vin och öl. Därför kommer Sverige att sänka skatten på vin och höja den på öl. Höjningen av ölskatten väntas medföra ytterligare ökad smuggling varför tullen vill ha mer resurser. För att finansiera detta diskuterar skatteutskottet nu att höja skatten på sprit.

Kristdemokraterna är säkert glada som barn över detta förslag. Men hur kan moderaterna, som så ofta krävt sänkta alkoholskatter, vara så infantilt korkade? Höjd ölskatt = ökad smuggling. Ökad smuggling = krav på mer resurser till tullen. Ökade resurser = kräver höjd spritskatt. Höjd spritskatt = ökad smuggling.

Hur tänkte ni här, egentligen...?

Det Nya Europa

Det blåser frihetliga vindar i Europa. Även om valvinnaren Tusks ingalunda företräder något fläckfritt liberalt parti kan valsegern innebära att Polen tar ett steg bort från Kaczynskis nationalistiska konservatism. Det sägs ofta att liberala reformer i de nya medlemsstaterna innebär att de vänder sig mot väst. I själva verket har flera stater tvärtom skapat egna alternativ till det högskattesamhälle som präglar hela Väst- och nordeuropa. Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Rumänien, Bulgarien och även Island har alla infört platt skatt på olika nivåer. Makedonien lär vara på väg.

Segerherren Donald Tusk har aviserat att det kan bli aktuellt med en platt skatt på 15 procent i Polen. När platt skatt kom på tal i den tyska valrörelsen blev det krigsrubriker. Bara förslaget om platt skatt var tillräckligt för att sänka CDU och tvinga dem i koalition med SPD för att trygga en majoritet. Det är det gamla, trötta Europa mot det nya, unga Europa vi ser. Sverige skulle vinna oerhört mycket på att ansluta sig till det Nya Europa. Dessvärre har vi en regering som slåss med näbbar och klor för att bevara en modell som börjar få ett antikvärde.

Vi bör få dö när vi vill

Dödshjälp är förbjuden i Sverige. Det betyder att svårt sjuka människor som inte vill sluta sina liv som skelett i en sjukhussäng måste åka utomlands för att få avsluta sina liv i värdighet. Många vänder sig till Dignitas i Zürich. Hit kommer människor från hela världen. Det är inte bara Sverige som har ett förbud mot dödshjälp, Schweiz är nästan ensamt i världen om att erbjuda människor denna möjlighet. Kravet hos Dignitas är att du ska vara obotligt sjuk.

En gång i tiden fick inte människor som begått självmord begravas i vigd jord. I dag är det inte olagligt men fortfarande väldigt tabu. Döden är ju ett misslyckande i vårt välfärdssamhälle, det är därför bäst att inte tala om det. Kanske är det gamla religiösa föreställningar och värderingar som spökar i vårt samhälle.

Enligt Svenska Läkaresällskapet kan livsuppehållande åtgärder avbrytas på patientens begäran. Men det behöver knappast betyda en snabb död. Trots att stödet för dödshjälp enligt en Sifo-undersökning från 2005 uppgår till hela 78 procent i Sverige, finns det ingen högljudd opinion. Är verkligen frågan om rätten till sin egen död så mycket mer komplicerad än rätten till sitt eget liv?

När diskussionen om dödshjälp dyker upp i Sverige kommer alltid samma invändningar: ”Nej, vi ska inte ha det som i Hitlertyskland!” Argumentet är förstås absurt, men det måste ändå bemötas eftersom begreppet eutanasi har förgiftats efter nazisternas mord på alla som inte ansågs passa in i det rena samhället. Det nazisterna sysslade med var inte dödshjälp utan mord. Människor avlivades mot sin vilja och de anhöriga fick en påhittad dödsorsak i ett brev efteråt.

Dignitas tar emot obotligt sjuka människor som själva valt att ta saken i egna händer medan tid är. En av dem var Mats Persson (läs den här prisbelönta artikeln, märk väl att nätversionen är uppdelad i fyra delar). Han var MC-kille och fick diagnosen MS. Sjukdomen började bli progressiv och förvärrades alltså i allt snabbare takt. Mats Persson läste om Dignitas och fattade sitt beslut. ”Det är för jävligt att svårt sjuka människor ska behöva åka utomlands för att få dö”, uttryckte han det. Och visst har han rätt. En annan person som bestämde sig för att åka till samma klinik var totalförlamade Joakim Alpgård. I stället för att få dö tryggt hemma tvingades även han genomgå en lång och jobbig resa till Schweiz.

Det är inte värdigt att behandla människor på detta sätt. Rätten att få bestämma när det är dags att dö borde vara lika självklar som rätten att få bestämma över sitt liv under den tid man känner att man vill leva. Assisterad dödshjälp borde även kunna genomföras i patientens hemmiljö i stället för på en klinik. Att somna in i en trygg miljö, omgiven av sina närmaste, måste vara att föredra framför vilken sjukhussäng som helst.

Ett utdrag ur artikeln:

Det är avskedets stund. Bröderna ska aldrig mer återse varandra.
Rullstolsrampen är nedfälld. Benny böjer sig hastigt fram, ger sin bror en kram, orkar bara yttra några få ord.
– Hej då, Mats.

De är båda sammanbitna, deras blickar viker undan.

I sista stund rusar Bennys hund Nero upp på rampen och nosar på Mats, som för att ta ett sista farväl.
– Ja, Nero. Det är tråkigt att Mats ska resa, säger Benny.

Ett grått, tungt regn faller över Hallandsåsen. November visar sig från sin allra sämsta sida. Jag sitter intill Mats och försöker tolka hans ansiktsuttryck.
– Det känns bra att äntligen vara på väg, säger han.
Fem timmar senare lyfter planet till Zürich. Bara tre av oss har returbiljett.

Upplagt för strid

Det bubblar i de moderata leden. Missnöjet med partiets klängande kring klassiskt socialdemokratiska värderingar har upprört många klassiska moderater, som vi väl får lov att kalla dem. Partisekreterare Schlingmann försöker givetvis utmåla motsättningarna som tecken på hur brett partiet är, att det är en styrka. Det kan det vara i vissa fall, men här handlar det inte bara om lite skilda åsikter i vissa sakfrågor utan om delade bedömningar i hur den svenska modellen ska se ut. Moderaternas försvar för fackliga övertramp och fackligt maktmissbruk har retat många som inte känner igen sig i partiet.

Det lär bli strid om arbetsrätten och fackliga sympatiåtgärder. Motioner har lagts och alla frihetliga krafter kan uppmanas att hålla tummarna för att stämman kör över partiledningen. Dessvärre är det inte särskilt troligt. Moderaterna har fortfarande ett förhållandevis starkt stöd i opinionen, Reinfeldt är populär och det var trots allt de nya moderaterna som vann valet. Att partiet sitter i regeringsställning kan paradoxalt nog minska förändringsbenägenheten. Partiledningen kan uppmana stämman till att hålla tillbaka kostsamma reformförslag för att inte utgifterna ska skena nu när moderaterna och alliansen kämpar för att framstå som trygga befäl vid budgetrodret. Ingen vill göras ansvarig för att partiet framställs som oseriöst.

Schlingmann vill göra moderaterna till ”ett parti för alla”. Det låter som en sosseklyscha, men han menar allvar. Risken är stor att moderaterna fortsätter att närma sig socialdemokraterna och att frihetliga frågor överges i allt snabbare takt, helt enkelt eftersom de är för "smala" och inte delas av den breda massan. Att anpassa politiken till ”aktuella samhällsproblem”, som det heter, kan skapa en ständigt föränderlig politik som formas utifrån opinionsundersökningar och tillfälliga vindar i samhället. Visst måste politiken utvecklas hela tiden, men vilken trovärdighet får ett parti som helt byter åsikt i frågor som har varit partidefinierande under många år? Och hur många moderater är villiga att byta åsikt för sitt partis skull?

Stämman börjar inte förrän på torsdag, men just nu får man lust att säga som de brukar säga i medelmåttiga amerikanska actionthrillers: I´ve got a baaad feeling about this…

Som man frågar får man svar

”Hade nationalsocialismen några goda sidor, som till exempel byggandet av motorvägar, minskad arbetslöshet, låg kriminalitet och familjevärderingar?” En fjärdedel av tyskarna anser att ja, det fanns goda sidor i nazismen. Är manegen krattad för Fjärde riket nu? Nej, detta handlar om något annat. Och det är inte någon längtan tillbaka till Hitler.

I Tyskland finns på sina håll en östnostalgi och det visar sig inte bara i kitschigt krimskrams utan också i nostalgiska tankar om det "trygga" livet under kommunistdiktaturen som kontrast till den osäkra tillvaron i dagens enade, demokratiska Tyskland där människor plötsligt får bestämma över sina liv. Liknande tendenser finns i Ryssland, där självaste Stalin håller på att rehabiliteras av olika grupper.

Det är däremot synnerligen osannolikt att det skulle råda någon Tredje riket-nostalgi i Tyskland. Den här undersökningen, formulerad som en synnerligen ledande fråga, visar snarare på komplexiteten i nationalsocialismen. Tyskland har gjort ett bra jobb med att inte bara ta avstånd från sitt förflutna utan också söka finna försoning med det. Medan andra världskriget och nazismen är mycket känsliga frågor i exempelvis Österrike och Italien, har Tyskland inte stoppat huvudet i sanden utan tvärtom lyft upp ämnet till diskussion och reflektion. Detta måste verkligen understrykas (även om det är svårt att se funktionen i ett gigantiskt Förintelsemonument i centrala Berlin...).

Varför anser då hela 25 procent av de tillfrågade att det fanns goda sidor i nazismen? Därför att det fanns det. Nationalsocialismen var ett förvirrat hopkok av idéer från både höger och vänster (det sämsta från båda sidor, kan man kort säga), det vore konstigt om det inte gick att hitta något positivt i detta virrvarr. Men främst handlar det om en positiv samhällssyn. Nationalsocialisterna var inga demoner eller vampyrer, självfallet hade de en vision om ett gott samhälle precis som alla andra. Om man förnekar detta faktum, är det omöjligt att förklara varför så många intellektuella lockades till nationalsocialisterna.

I efterhand har det talats om masspsykos, som om människor förtrollades av Führerns raspiga röst och fräsande tal. Men samtidigt som vissa mycket riktigt övertygades av hans energi allena, gick intellektuella - läkare, lärare, jurister - med i NSDAP efter noggrant övervägande. Läkarkårens anslutning var ofattbara 75 procent. Faktum är att de flesta vanliga tyskar gynnades av det rasistiska system som Hitler skapade. Terrorn slog inte lika blint som i Stalins Sovjetunionen, råkade du tillhöra "fel" grupp var det dock fara för ditt liv.

Mer än så ska man inte lägga i resultatet av en sådan här undersökning. Människor som minns det goda i att arbetslösheten sjönk, att familjens status höjdes och att Tyskland fick fina motorvägar lär knappast rösta på snaggade ynglingar med dåligt knutna slipsar i NPD.

Osmakligt

Den eftersökte misstänkte barnvåldtäktsmannen i Thailand har gripits. Att publicera misstänktas bilder för att öka chanserna till ett gripande har jag inget problem med. Det används i alla kriminalprogram av stilen Efterlyst i Europa och visade sig särskilt effektivt detta aktuella fall. Men att visa upp den misstänkte som ett slags trofé på en presskonferens är vidrigt. Thailand gör ofta så här. Det är vanligt att tidningar i både Thailand och Malaysia publicerar namn och bild på misstänkta personer som har gripits för olika brott och den thailändska polisen visar alltså gärna upp sina troféer inför media - troféer som om de döms skickas att leva i fängelse under helt outhärdliga förhållanden (se gärna den här starka artikeln i SvD om Jens Månvinge som greps för narkotikasmuggling och fick sitta i thailändskt fängelse). Att döma av svenska bloggares kommentarer den thailändska polisen inget fel.