lördag 19 juli 2014

Vem orkar...

298 människor, varav ett okänt antal aidsforskare, har mördats sittande på ett flygplan och deras kroppar har setts regna ned från himlen. Nederländerna sörjer 189 medborgare. Putin är ett as.

Israel fortsätter sin vana trogen att döda oskyldiga civila i Gaza. Hamas fortsätter att skicka raketer. Det är kort sagt bara elände just nu.

Men samtidigt. Här i Krakow skiner solen för tredje dagen i rad. Fåglarna kvittrar och ölen är billig. Det finns ändå ingen anledning att vara nykter just nu.

Ja, vad ska man göra?

fredag 18 juli 2014

En dag i Auschwitz


Jag har läst om det i 20 år. Sett dokumentärer och intervjuer. Pratat med överlevande. På olika sätt försökt att ta till mig vad som hände. Men jag hade aldrig sett det på plats.

Koncentrationslägret Auschwitz och det närbelägna utrotningslägret Birkenau måste ses på plats. Men bland alla semesterfirare i shorts är det svårt, särskilt i Birkenau, att emotionellt ta till sig vad som hände här. Att det för nästan exakt 70 år sedan fördes hundratusentals ungerska judar hit, varav de flesta mördades kort efter ankomsten. Att runt 1,1 miljoner människor dog här.

Ungerska judar kliver av tåget på just den plats som ovanstående bild är tagen från.

Bevisen finns i överflöd. Mänskligt hår. Skor. Leksaker. Proteser. Skålar och koppar. Men också ritningar och beställningar av ugnar och giftgas.

Sammantaget visar mycket att människor tagit med sig prylar för ett liv på okänd plats, inte en plötslig död i en gaskammare. Trots nazisternas idoga förstörelse av lägrets krematorier och gaskammare i Birkenau, som monterades ned och sedan sprängdes, finns gott om bevis för exakt vad som hände här. Förintelsen är historiens bäst dokumenterade brott, vilket har mycket att göra med nazisternas stolthet inför denna gärning och noggrannhet i dess utförande.

Krematorium III (ruinen ovan var det rum i vilket judarna klädde av sig).

Auschwitz var under utbyggnad när det stängdes. Enligt Rudolf Höss, en av lägerkommandanterna, planerades för ännu ett krematorium med gaskammare för att klara den väntade anstormningen av judar från ockuperade länder. Efter sommaren 1944 avtog dock transporterna för att snart upphöra.

Det är speciellt att se allt detta på plats. Jag kan emellertid ha vissa kluvna känslor inför grupper av israeler som, iklädda likadana kläder, paraderar lägret viftande med gigantiska israeliska flaggor.

Arbete befriar.

torsdag 17 juli 2014

Har separatisterna gått för långt nu?


Allt tyder på att Malaysian Airlines MH77, en Boeing 777, sköts ned över ukrainskt luftrum nära den ryska gränsen. 295 människor har omkommit. Högst sannolikt mördats.

Bilderna från kraschen, med föremål som segnar ned mot marken, och med vrakdelar spridda på ett så stort område, indikerar att planet faktiskt blev nedskjutet.

En separatistledare för "Folkrepubliken Donetsk" Igor Strelkov skröt på ryska VKontakte (motsvarande Facebook) att de skjutit ned ett Antonov-plan efter att flyget varnats att det olovligen beträtt luftrum tillhörande "folkrepubliken". Kort efter att det blev känt att det kraschade planet tillhörde Malaysian Airlines ska meddelandet ha tagits bort.

Den ukrainske presidenten Porosjenko har redan kallat kraschen för ett terrordåd och därmed indirekt pekat ut separatister. Separatisterna å sin sida kommer hävda att den ukrainska armén är ansvarig. Det som talar emot detta är att armén inte tidigare använt luftvärn, helt enkelt eftersom separatisterna saknar flyg.

Uppgifter säger att färddatorn, den så kallade svarta lådan, ska ha tagits om hand av separatister. Om detta stämmer kommer vi aldrig få veta hela sanningen om kraschen.

Det vi nu har att vänta är ett vidrigt propagandakrig, givetvis helt utan hänsyn till de stackars människor vars anhöriga av allt att döma har mördats på det mest fruktansvärda sätt.

Frågan är hur de länder vars medborgare har dödats kommer att reagera. 77 nederländska medborgare sägs vara bland offren, men säkert finns där även fransmän, tyskar och amerikaner. Har separatisterna skitit i det blå skåpet nu? Och vilken blir reaktionen mot Ryssland, som ju försett dem med vapnen?

Fallet Assange: En pinsamhet för rättsväsendet


Julian Assange blir kvar på Ecuadors ambassad. Stockholms tingsrätt valde att inte upphäva häktningen. Ett beslut som alltså löser - ingenting.

Det finns två sidor här. Den ena, åklagarsidan och Sveriges feminister (ty fallet har blivit deras sak), menar att Assange borde komma till Sverige så att saken kan redas ut. En oskyldig man gömmer sig väl inte?

Den andra sidan hävdar att det enklaste sättet att få saken ur världen, hur det än går, är att åklagaren kommer till London och förhör Assange på plats. Men det vägrar hon göra. Och därmed kan denna pinsamma cirkus fortsätta, till brittiska skattebetalares förtret (enligt uppgift har bevakningen av ambassaden hittills kostat 74 miljoner).

Assange hyser oro för att bli utlämnad till USA om han hamnar i den brittiska eller svenska polisens klor. Hans oro är inte obefogad. Storbritannien och Sverige är två av USA:s närmaste allierade i massövervakningen, de två länder som lade in veto mot att frågan skulle diskuteras på EU-nivå och som kategoriskt hållit USA om ryggen när brott begåtts i terrorbekämpningens namn.

Att en ansvarig för WikiLeaks-läckorna inte skulle jagas är naivt. Risken är tyvärr överhängande att svensk och brittisk polis med glädje och stolthet skulle överlämna Assange till amerikanerna.

Julian Assage må vara en udda filur. Men även han förtjänar ett rättvist bemötande av det svenska rättsväsendet. Jag vet inte vad som verkligen hände mellan honom och de två kvinnorna. Men jag vet att det som nu sker är pinsamt för det svenska rättsväsendet.

onsdag 16 juli 2014

Krakow nästa


Så var det dags för en liten utflykt igen. Krakow väntar. Och även Auschwitz, förstås.

Det blir spännande att se den plats jag har läst så mycket om i 20 års tid. Vissa saker ska man bara se med egna ögon.

Men jag tror bestämt att det kommer behövas några öl efteråt.

Det som inte går att förstå


Vissa saker är väldigt svåra att förstå både logiskt och emotionellt. Som hur någon kan misshandla sin partner, den person man älskar och valt att dela sitt liv med.

Feministerna kallar det "mäns våld mot kvinnor". Detta begrepp har två problem. Dels signalerar det att män som grupp slår bara för att de är män, dels exkluderar det allt annat våld (kvinnor som slår män men också våld i samkönade relationer).

Jag föredrar i stället "våld i nära relationer". Det exkluderar ingen men pekar inte heller ut en specifik grupp som av naturen våldsbenägen.

Mycket kan sägas om våld som sker i nära relationer. Det vi vet är att fler män drabbas än vad den ensidiga medierapporteringen ger sken av. Vi vet också att våldet varierar beroende på om det är mannen eller kvinnan som slår. Mäns våld är grövre, vilket har biologiska orsaker. Män är större och starkare.

I termen våld i nära relationer ingår inte bara fysiskt våld utan också psykiskt och ekonomiskt. Det finns många olika sätt på vilka man kan begå övergrepp mot sin fru, make eller sambo. Det fysiska våldet är månne det mest uppenbara, men personer som fråntas makten över sin ekonomi (och därmed förlorar självständighet i sina liv) eller knäcks psykiskt utsätts för ett lika stort övergrepp som den som får ta emot slag.

Det är naturligtvis bra att regeringen uppmärksammar våld i nära relationer. Men perspektivet får inte bli enkom kvinnligt. Det pratas ofta om brist på kvinnojourer, men sällan hör jag någon nämna behovet av mansjourer. I vissa stadsdelar i Stockholm har mansmottagningar har upprättats - för män som slår. Män som behöver fly med barnen - och sådana finns faktiskt - har ingenstans att vända sig eller placeras i skyddade lägenheter avsedda för kvinnor.

Tips:
Lyssna gärna på Tendens program med titeln "Hatar män kvinnor?" - särskilt del 3/6 där Petra Östergren ifrågasätter om män som slår verkligen hatar kvinnor, och tillägger att det starkaste hatet hon upplevt kommit från kvinnor.

Bidragssverige

Barnbidrag. Flerbarnstillägg. Bostadsbidrag. Bostadstillägg. Högkostnadsskydd. Sverige svämmar över av olika bidrag och ersättningar. Bidragen är politikernas godis till väljarna, och vi går ständigt på lockelsen.

Vissa menar att det vore mer effektivt och rättvist om såväl sjukförsäkringssystemet, a-kassan och försörjningsstödet avskaffades till förmån för en medborgarlön. Det skulle innebära att alla fick en summa som gick att leva på varje månad.

Problemet med detta, förutom att det är minst sagt tveksamt att ge pengar till människor helt utan motprestation, är att det fortfarande skulle finnas människor som bränner pengarna och behöver nödhjälp. Skulle välfärdslandet Sverige låta dem svälta och bo på gatan? Vi skulle således få både och, vilket vore en ekonomisk katastrof. Och ett enormt slöseri.

Det fanns en tid när Moderaterna kritiserade Bidragssverige. När det stora borgerliga partiet ville ha ett samhälle i vilket det fanns en stolthet i att arbeta och försörja sig själv, och där bidragsberoendet skulle minskas.

Visst har även Nya Moderaterna pratat om vikten av egenförsörjning. Men den moraliska dimensionen har gått förlorad till förmån för ett enögt perspektiv på vad som är bra för tillväxten och statskassan.

Anders Borg och Fredrik Reinfeldt har varit drivande i att sprida detta perspektiv. Detsamma gäller skatterna - de sänks för att det skapar jobb, inte för att det är moraliskt rätt och riktigt att den som arbetat ihop pengarna också får behålla mer av dem. Dessa argument hörs väldigt sällan.

Devisen "kan själv", att det finns en stolthet i att försörja sig på egen hand, har gått förlorad. Ingen talar längre om värdet av egenförsörjning eller om huruvida vissa bidrag längre behövs. Svenskarna dränks i stället i bidrags- och transfereringssystem.

Vi behöver de gamla Moderaterna tillbaka. 

tisdag 15 juli 2014

Nationernas teknikkamp


Vi har ännu inte sett de varaktiga effekterna av NSA-skandalen, som briserade fullt ut för ett drygt år sedan. Vissa regeringar har reagerat (medan andra inte har gjort det), men det vi nu ser är att även företag börjat agera.

Amerikanska myndigheter varnade företag och allmänhet för Huawei (华为). Risken för att deras produkter var manipulerade och kapade av den kinesiska regeringen var för stor, löd orsaken. Det resulterade i att den kinesiska elektronikjätten inte såg någon annan utväg än att lämna den amerikanska marknaden.

I dag vet vi att även om misstankarna mot Huawei skulle stämma, har amerikanska myndigheter gjort sig skyldiga till precis det som Huawei anklagades för. Vi vet att NSA installerat bakdörrar i routrar från nätverksbolaget Cisco genom att fysiskt öppna paketen innan de skickades till kunden. Det är fortfarande oklart om Cisco känt till dessa intrång eller ej.

Runt 80 procent av all internettrafik i världen passerar den amerikanska gränsen. Detta har alltfler insett är ett bekymmer. Amerikanska IT-giganter börjar därför bli oroliga för motreaktioner. Och med all rätt. Kina bekämpar Windows 8 och sägs överväga ett förbud mot IBM-servrar. Föga förvånande har just Cisco backat kvartal för kvartal på den kinesiska marknaden. Även om vi i Sverige låtsas som om Snowden-läckan aldrig inträffade betyder det inte att resten av världen är lika naiv och blind.

NSA och dess företrädare har hävdat att även om de visserligen spionerar på andra länder och "stjäl hemligheter", handlar spionaget bara om att skydda det amerikanska folket. I dag vet vi att det är en lögn, då NSA systematiskt ägnat sig åt företagsspionage i syfte att gynna amerikanska bolag. Vilka skador detta orsakat utländska företag kan vi bara spekulera om.

Det är därför inte ett dugg konstigt att utländska regeringar och företag nu agerar för att minska beroendet av amerikanska produkter. Ty även om alla länder spionerar på andra, är det amerikanska spionaget överlägset i både omfattning och kapacitet.

En tråkig konsekvens är en ökad företagsnationalism. Kineser kommer köpa kinesiska produkter, amerikaner föredra amerikanska. De IT-jättar som befinner sig mitt i denna kamp, som Microsoft, har all anledning att se på utvecklingen med oro. Men de har också sig själva att skylla. De har sprungit övervakarens ärenden, kränkt sina kunders integritet och brustit i förtroende.

Microsoft menar att all säkerhet i världen inte skulle hjälpa om de utsätts för attacker av en spionmyndighet, eller av en hemlig myndighet tvingas överlämna information utan att berätta för sina kunder om det. Detta äger sin riktighet. Men för konsumenten spelar det mindre roll - vi ser på företag som Microsoft med allt större sund skepsis.

NSA tror att de kan fortsätta som vanligt tack vare sin blotta storlek och USA:s betydelse i världen. Storleken och styrkan ger dem rätten att fortsätta kränka länder som Tyskland genom att ge tusan i att besvara berättigade frågor om övervakningen och till och med ha spioner på plats. Framtiden kanske kommer visa att de misstog sig.

Att begränsa internettrafiken genom USA är ett första viktigt steg för att dels skademinimera, dels markera mot den amerikanska massövervakningen. Kampen för ett friare internet har bara börjat. 

måndag 14 juli 2014

Välkommen till verkligheten, Löfven

Jag måste säga att jag blir ju väldigt bekymrad när jag ser tonen och oförsonligheten och i vissa fall hatet i en del kommentarer.
S-ledaren Stefan Löfven har just fått en smak av det härliga svenska debattklimatet.

Tokhögern försvarar Israel i alla lägen. Tokvänstern är lika fanatisk när den försvarar Palestina och Hamas raketangrepp på civila israeler. Löfven doppade fingret i grytan. Det lär dröja innan han uttalar sig om Israel-Palestina-konflikten igen.

Weltmeister!


Ibland slutar det rättvist. VM:s bästa lag, Tyskland, fick till slut höja pokalen i skyn till ljudet av jubel och fyrverkerier.

Men det satt långt inne i finalen. Först i den 113:e minuten avgjorde Mario Götze mot ett defensivt spelande Argentina. Detta efter en stolpträff, flera tveksamma domslut och ett kompakt spelövertag från avspark.

Efter att Brasilien åkt på storpisk i både semifinal och bronsmatch suckades det högt i svenska medier. Favoriten slutade fyra. Det var därför extra skönt att se det spelande tyska laget slå mediefavoriten nr 2, Messis Argentina.

Deutschland ist Weltmeister!

söndag 13 juli 2014

Ditt privatliv är deras egendom

NSA-läckorna är vår tids stora demokratiska gärning. Edward Snowden avslöjade att folkvalda regeringar i väst i hemlighet övervakar sina och andra befolkningar och att de ljugit om det hela tiden. Övervakningssystem har byggts upp utan demokratisk kontroll eller insyn.

Vi vet att 9 av 10 som övervakas inte är misstänkta terrorister eller andra kriminella. Vi vet att NSA sparar privatpersoners intima sexchattar. Slutligen vet vi också att massövervakningen inte stoppar terrordåd, vilket gör argumentet att övervakningen behövs i antiterrorarbetet till en förevändning och inget annat.

William Binney är en annan avhoppare från NSA. Han tog inte med sig några dokument när han slutade på myndigheten kort efter 11 septemberattackerna - äcklad av vad NSA utvecklats till - men bekräftar den bild av NSA:s strävan efter total kontroll som Snowdens dokument avslöjat.

Trots att vi vet allt detta tillåts massövervakningen fortsätta. Det är slående hur dess förespråkare, som i klippet nedan den tidigare NSA-chefen Michael Hayden, debatterar och diskuterar som om läckorna aldrig inträffat. Som om vi inte redan visste. Slutklämmen, "trust me", kom som synes helt utan tanke på hur absurda de orden låter just nu när NSA exponerats med byxorna nere.

Det är allt mer uppenbart att underrättelsetjänsternas mål med massövervakningen är total kontroll. NSA:s slogan internt är, som läckta dokument visar, "collect it all". Samla in allt. Allt om alla. Bara när staten vet allt om oss kan vi vara trygga, är tanken.


Men skillnaden mellan vad övervakaren säger till allmänheten och vad som sägs internt kunde knappast vara större. Argumentet utåt är att massövervakning över huvud taget inte existerar. I stället, hävdas det, handlar det om en begränsad och noggrant reglerad övervakning av utvalda mål. Detta är också vad FRA hävdar. Du som vanlig hederlig medborgare är ointressant, och dessutom skulle det bli alldeles för mycket information att hantera om vi alla övervakades, påpekar övervakaren.

Nå, det finns förstås en orsak till att NSA bygger nya enorma komplex för att lagra all data. Och faktum är att argumentet stämmer: det blir alldeles för mycket information att hantera. Därför lyckades NSA varken snappa upp Mubaraks förestående fall, Ukrainakrisen eller bombdådet mot Boston Maraton. För många selfies, helt enkelt. Massövervakningen är sålunda inte bara kränkande och kostsam - den är synnerligen ineffektiv.

Eftersom övervakningsfrågorna lätt blir väldigt tekniska och komplicerade tror jag att vi behöver backa ett steg och prata om värderingar. Den stora frågan som borde debatteras nu är vad vårt privatliv är värt. Är det ens viktigt längre när människor utan närmare eftertanke vräker ut bilder på sig och sina anhöriga i sociala medier?

Ja, jag tror att det är viktigare än det någonsin har varit. Just därför att vi i dag, när våra liv levs i den digitala världen såväl som i den fysiska, är mer exponerade och mer oskyddade än tidigare.

Den sorts övervakning som före informationsåldern hade krävt enorma mänskliga resurser och rent fysiska intrång i våra hem, kan nu skötas från en dator på andra sidan jordklotet. Och vi märker inte när det sker. Detta är den ultimata formen av statlig övervakning, alla regeringars våta dröm. Allt samlas in och det sker på ett så subtilt sätt att den som övervakas, trots vetskapen om att det sker, inte upplever det som ett intrång eller en kränkning.

Detta är ett skräckscenario som blivit verklighet. Det är ett samhälle där varje uns av privatliv är utraderad, där allt vi gör på nätet loggas, granskas och sparas av statliga tjänstemän. Den stora faran är att vi i detta samhälle, där vi vet att vi när som helst kan vara övervakade, förändrar vårt sätt att bete oss.

Människor i repressiva stater med åsiktskontroll anstränger sig av självbevarelsedrift för att inte sticka ut. De anpassar sitt sätt att tänka och handla. Stegvis sker en tillvänjning och en ökad foglighet inför makten. Det behöver inte uttryckas i ord, alla vet inombords var gränsen går. I slutändan skapas just en sådan människa som staten helst vill se - en person som inte sticker ut, inte utmanar, inte tänker fritt, inte utgör ett hot. Detta är i förlängningen det största priset vi får betala för att vara konstant övervakade.

Att vilja ha en stund för sig själv är mänskligt. Att inte vilja att grannen eller arbetskollegan, eller ens den äkta hälften, vet precis allting om en, är naturligt. Vi människor behöver och har rätt till både egentid och egenutrymme i våra privata relationer. Och vi har i synnerhet den rätten gentemot staten.

Men NSA och dess partners, däribland svenska FRA, har visionen klar: ditt privatliv är deras egendom. Du kommer aldrig kunna känna dig fri igen. Misstanken att allt du företar dig övervakas av en statlig myndighet, lagras och granskas av en fysisk person, kommer alltid finnas där. Och det kommer oundvikligen påverka dig som människa.

Därför måste massövervakningen upphöra. För din egen skull i dag men också för dina barns och barnbarns skull i morgon. 

Tidigare bloggat:
Massövervakningen drabbar främst oskyldiga

Se även:
Laura Poitras kortfilm om William Binney


torsdag 10 juli 2014

Svensk alkoholpolitik

Välkommen till Absurdistan.

Kompisar emellan


Regeringen har utsett den tidigare S-ledaren Mona Sahlin till nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) säger att hon är "jättestolt" över att Sahlin tackade ja.

Nu, nu blir allt bra.

Urartad konst


I vissa länder lever konstnärer farligt. När yttrandefriheten är inskränkt blir konsten ofta den enda vägen att uttrycka regimkritik. Världen över sätter konstnärer sin frihet på spel för att utöva sådan kritik genom sitt konstnärliga arbete. Många fängslas.

I Sverige är vi inte vana vid att konstnärer kastas i fängelse. Enskilda attacker mot konstverk - både verbala och fysiska - sker, ja. Men fängelse? Nej.

Ändå är det precis detta som är på väg att hända. Konstnären Dan Park sitter sedan i går förmiddag häktad misstänkt för hets mot folkgrupp. Jag kan inte påminna mig när en konstnär sist blev häktad för sin konst i Sverige. Sådant sker bara inte.

Dan Parks verk är provocerande. Precis som konst ska vara, alltså. Konst ska väcka känslor. Men i Sverige ska den också vara rätt. När Anna Odell fejkar en psykos och tas om hand av sjukvårdspersonal (som hon sedan kritiserar för ingripandet, trots att personalen trodde att de räddade hennes liv) är det tydligen bra konst. Parks konst är inte tillräckligt vänster. Dessutom utpekas den som rasistisk.

En konstnär sitter häktad, men tystnaden från Kultursverige närmast ekar. Jag tittar i DN Kultur, som brukar hålla fanan högt och inte förspilla ett tillfälle att försvara konsten när den utsätts för attacker. Inte ett ord. Inte ens med en notis nämner DN:s stolta kulturbilaga det inträffade. Varken i går eller i dag.

SVT:s Kulturnytt har en notis, men tycker att det är viktigare att fokusera på "mansdominansen i konstlivet" i stället för att diskutera jobbiga frågor som yttrandefrihet och konstnärlig frihet.

Att så få bryr sig att ens kommentera att en man sitter häktad för sina konstverk säger en del om konstkonformismen i Sverige.

onsdag 9 juli 2014

Den tysta majoriteten


I Sverige är det särintressena som hörs mest. I synnerhet de som vill se speciallagstiftning bara för dem, som vill ha särskilda rättigheter och nästan alltid vill att andra ska betala för kalaset.

Att ett litet extremistparti som Fi av svenska medier utpekats som "vinnare" under politikerveckan i Almedalen, efter att ha lyfts fram i ljuset av samma medier, är ganska talande för det rådande politiska klimatet i Sverige. Det är fåfrågepartierna, hbtq-aktivisterna, vänsterstollarna, som får genomslag. Men hur representativa är de?

Inte särskilt. De flesta är varken queeraktivister, könskampsivrare eller miljöfanatiker. De flesta är inte överdrivet intresserade av dessa frågor utan försöker bara få sin vardag att gå ihop. Kvotering till börsbolagens styrelser är en icke-fråga för alla utom ett fåtal inom den politiska eliten. Inte ens för frågan om tvångsdelad föräldraförsäkring, som drivits av toppolitiker och opinionsbildare i många år nu, finns ett brett folkligt stöd.

Diskrepansen mellan det som får sägas i offentligheten å ena sidan och det som det breda folklagret de facto tycker å den andra, blir allt större. Detta är ett bekymmer. I praktiken är många av de frågor som lyfts av opinionsbildare i gammelmedia och på nätet perifera för flertalet. Vi får därför en märklig kantring i debatten. Den är helt enkelt inte relevant för flertalet.

När de åsikter som vädras offentligt misstas för folkets sanna vilja uppstår föga förvånande total förvirring när tio procent av väljarkåren - i radikalfeminismens, antirasismens och genusvetenskapens gyllene tidsålder! - säger att de ska rösta på Sverigedemokraterna.

Mediebilden i tiggerifrågan är ett exempel på glappet mellan folkopinion och tyckarelit. I våra medier utpekas ensidigt all kritik mot tiggeriet som en form av empatilöshet och rasism samtidigt som det nära nog skrivs hyllningsreportage om dem som tigger (jag undrar särskilt varifrån den liberala vurmen för att sitta med handen i vädret att fråga efter pengar utan motprestation kommer).

Frågar du oss som brukar kallas för "vanligt folk" är entusiasmen inte fullt lika stor. Vi tycker nog tvärtom att det är ganska påfrestande att personer hojtar efter pengar när vi åker tunnelbana eller går och handlar. Varje dag. I Danmark är hållningen inte lika finkänslig, och även i Norge är frågan om ett tiggeriförbud uppe för diskussion. Sverige står åter igen ut som landet där tolerans ges betydelsen allt åt alla.

Samma tendens kan ses i invandringsfrågan. Sju av åtta riksdagspartier står bakom den nuvarande migrationspolitiken. Men nästan varannan svensk vill enligt SOM-institutet ta emot färre flyktingar. Ungefär lika många anser att SD har bäst politik på området (vilket alltså inte betyder att man nödvändigtvis är beredda att rösta på partiet).

Åsiktspluralism är bra. Men den måste tillåtas även i det offentliga rummet utan att vissa spårar ur fullständigt och liknar sina motståndare vid polismördare eller rasister. Ett beslut i riksdagen ska dessutom inte behöva innebära att det läggs ett lock på all debatt i frågan. Det borde snarare vara en uppmaning till fortsatt debatt.

Det är som om majoriteten plötsligt anses som extrem och avvikande, ett villebråd att få håna och slå ned på. Den hyllade toleransen för olikheter upphör då. Kristdemokraterna gjorde ett försök att tala för den tysta majoriteten när Göran Hägglund myntade begreppet "verklighetens folk". Det hånades givetvis och tolkades som intolerans mot minoriteter (vilket det aldrig var). KD fegade ur och övergav begreppet.

Men vi var många som förstod vad Hägglund menade. Verklighetens folk, vanligt folk - kalla det vad du vill. Vi är en tyst majoritet i dagens Sverige. Vi som inte lever våra liv genom politisk aktivism, skriker "död åt familjen!", sätter barnen i genusdagis eller eldar pengar på grillen. Vi finns faktiskt, och vi är rätt många.

Vi vill bara ha lugn och ro och leva våra traditionella Svensson-liv i fred. Det känns som att just det är något av det mest provocerande man kan begära i dagens Sverige.

tisdag 8 juli 2014

The Germans

This won't be the first time that thousands of Germans will have to lie low in Brazil for a while for their own safety.
Ricky Gervais efter att Tyskland krossat Brasilien med 7-1 i VM-semifinalen.

EU-demokratin in action


De EU-positiva krafterna i Europaparlamentet lyckades i går stänga ute den EU-kritiska gruppen EFDD från ordförandeposten i ett av utskotten.

Tre av de stora grupperna - socialdemokratiska S&D, konservativa EPP och liberala ALDE - gick samman för att förhindra att företrädare för EFDD, Eleonora Evi, enligt en tidigare överenskommelse skulle bli ordförande i petitionsutskottet. Posten gick i stället till den folkpartistiska statsfeministen Cecilia Wikström.

Miljöpartiets Peter Eriksson vädrade sitt missnöje redan innan det skedde. Det är just den här sortens odemokratiska uppgörelser som ger EU-kritikerna vatten på sin kvarn, menar han. Partierna i EFDD är demokratiskt invalda på samma premisser som andra partier.

Peter Eriksson ställer en relevant fråga: Vad blir nästa steg? I vilka andra sammanhang ska ledamöter i den EU-kritiska gruppen, ledd av Nigel Farage, stängas ute?

Enligt Wikström var det EFDD-ledamöternas agerande under parlamentets högtidliga öppnande som banade väg för uppgörelsen: "En hel orkester fanns på plats. Det var obeskrivligt vackert och så vänder Sverigedemokraterna och andra rumpan mot musikerna. Det är så respektlöst att jag inte finner ord."

En protest mot EU-hymnen, som många anser är en symbol för det superstatsbygge som pågår i EU, var alltså nog för att ta till odemokratiska metoder. Det blir en smula ironiskt när Wikström motiverar uppgörelsen med att "det handlar om värderingar; att alla människor har samma grundläggande rättigheter". Tydligen är detta inte så viktigt när utskottsposter tillsätts i EU-parlamentet.

Allt detta säger ganska mycket om hur de mest EU-positiva krafterna i politiken ser på unionen och demokratin. Du får gärna tycka vad du vill om EU - bara du är för.

Är jag en människa?


Det här inlägget skulle inte behöva skrivas. Men i det politiska klimat som råder i Sverige känner jag ändå att det måste ventileras. Komma ut. Vädras.

Jag är en vit man. Jag är inte medelålders, men om inget oförutsett inträffar är det ju en tidsfråga. Jag lever i ett heterosexuellt förhållande. Kanske får jag lite extrapoäng av vänstern för att min fru kommer från ett utomeuropeiskt land (men det kan å andra sidan också vara så att jag misstänkliggörs eftersom det ofta antas att vita män i väst importerar kvinnor från öst för sitt höga nöjes skull. Säker kan man aldrig vara).

Vi har inte diskuterat jämställdhet särskilt mycket. Vi har tagit dagen som den kommer, och det har fungerat bra så långt. Anmärkningsvärt nog utan politiska pekpinnar.

Vi delar på matlagningen. Det är skönt att kunna avlasta varandra. Vi tvättar och städar tillsammans. Det är mer effektivt så. Vi delar sålunda på hushållsarbetet och fördelar det efter vad som passar den ena och den andra bäst. Hon sköter saker som är mer pyssliga eftersom mina klumpiga händer inte är till någon större nytta i dessa fall. Det inkluderar att laga cykeln. Jag är å andra sidan rätt hyfsad på att putsa fönster, skura kakel och jaga dammråttor.

Jag har körkort men vi har ingen bil. Tycker inte att det behövs för tillfället. Jag cyklar både till och i jobbet. Det går snabbare än att åka tunnelbana och är dessutom skönt eftersom jag annars sitter inne på ett kontor hela dagarna. Jag sopsorterar och pantar allt som går att panta. Jag tränger mig inte i vare sig krog- eller kassakön.

Jag tycker kort sagt inte att jag har någonting att be vare sig Åsa Romson eller någon annan politiker om ursäkt för. Ändå får jag nästan dagligen veta att jag såsom tillhörande kollektivet män, är ansvarig för väldigt mycket elände i världen. Våldtäkter. Hustrumisshandel. Miljöproblem. Psykisk ohälsa. Jag förväntas reagera, ta kraftfullt avstånd. Men jag förstår inte varför.

Det enda som förenar mig med en våldtäktsman eller hustrumisshandlare är ju könet. Något vi föds med. Personer med en mörkare hudfärg uppmanas inte ta avstånd från brott som begås av andra med samma hudfärg. Att antyda att brottslighet skulle ha något med etnicitet att göra är uteslutet. Annat är det med gruppen män.

Den svenska jämställdhetsdebatten mår inte bra. Den har tillåtits urarta i ett öppet mansförakt som jag och många med mig tycker är både kränkande och kontraproduktivt.

När män är i majoritet kallas det gubbvälde, när kvinnor är det kallas det jämställdhet. När män hjälper andra män kallas det patriarkat. När kvinnor hjälper kvinnor kallas det systerskap.

Vi har kort sagt fått ett både besynnerligt och obehagligt politiskt klimat i Sverige. Anti-individualismen och det kollektiva skuldbeläggandet har gjort storstilad comeback. Denna gång förklädd till antirasism och jämlikhetsvurm.

Min fråga till Gudrun Schyman, Åsa Romson och alla andra radikal- och statsfeminister där ute är enkel: Jag är man. Men är jag också en människa i era ögon?

måndag 7 juli 2014

Fler reagerar på Romsons manshat

Fler har reagerat på Åsa Romsons talibantal. Det är välkommet. Kanske gick extremvänstern lite för långt den här gången. Det är oklart om Romson visade sitt rätta ansikte i Almedalen eller om hon bara rent populistiskt försökte rida på den rosa vågen.

I i vilket fall vittnas om att flera män på plats tog illa vid sig när de lyssnade på talet. SVT, som sände språkrörets föraktfulla tal, har naturligtvis inte kommenterat saken.

Här är några andra som har reagerat:

Sydsvenskan: Mansmobbning, nej tack

Stefan Olsson: Därför blir det fel när Åsa Romson angriper männen som grupp
(läs hur talet blir när "män" byts ut mot "jude" och "kvinna" mot "svenskar"!)

Tove Lifvendahl: Är du man eller människa?

Cornucopia: Fakta om vita medelålders heterosexuella män

söndag 6 juli 2014

Massövervakningen drabbar främst oskyldiga


Att den statliga massövervakningen främst drabbar helt vanliga och oskyldiga medborgare har integritetskämpar hävdat länge. Edward Snowdens läckor har bekräftat detta på ett skrämmande sätt.

Washington Post har under fyra månader granskat 160 000 insamlade mejl- och chattkonversationer samt tusentals dokument och internetkonton läckta av Snowden och insamlade åren 2009-2012. Detta är den "bomb" som journalisten Glenn Greenwald hintat om skulle komma som avslutning på NSA-läckorna.

Nästan hälften av dokumenten innehåller namn och väldigt personlig information om användarna. Enligt Washington Post var 9 av 10 som fastnade i NSA:s gigantiska trålning helt vanliga medborgare (även amerikanska, trots att NSA lovat att de inte övervakar amerikaner). En liten minoritet av allt material är insamlad info om verkliga terrorister och legitima mål. Men den stora majoriteten är det alltså inte.

Tidningen skriver:
Many other files, describes as useless by the analysts but nonetheless retained, have startingly intimate, even voyeuristic quality. They tell stories of love and heartbreak, illicit sexual liaisons, mental-health crisis, political and religious conversations, financial anxieties and disappointed hopes. The daily lives of more than 10,000 account holders who were not targeted are catalogued and recorded nevertheless.
Detta är kärnan i problemet. Ska en statlig myndighet verkligen ha tillgång till våra mest intima konversationer med familj, vänner och kollegor? I så fall varför?

Washington Post fortsätter:
Scores of pictures show infants and toddlers in bathtubs, on swings, sprawled on their backs and kissed by their mothers. In some pictures, men show off their physiques. In others, women model lingerie, leaning suggestively into a webcam or striking risque poses in shorts and bikini tops.
NSA:s analytiker beskriver informationen som "värdelös" men den samlas likafullt in och granskas. Det är oanständigt, upprörande och faktiskt helt oacceptabelt. Dessutom visar det åter igen att NSA har ljugit hela tiden. De övervakar amerikaner. De övervakar vanligt folk utan brottsmisstanke. Och de har gjort det länge.

Jag känner inte de människor som NSA samlat in denna information om, men jag tvivlar starkt på att en enda av dem hade agerat så som beskrivs om de vetat eller anat att en statlig underrättelsemyndighet samlade in bilderna och granskade dem.

Med den information vi har i dag, måste vi utgå från att NSA, FRA eller någon annan myndighet kan se oss när vi använder Skype. Att de läser våra intima chattloggar med flick- eller pojkvännen. Att de kollar våra mejl till bankmannen. Vi måste helt enkelt anta att ingenting vi gör okrypterat på internet är det minsta privat.

Denna vetskap kommer att påverka hur vi beter oss på nätet. Men den kommer dessvärre inte ta död på "rent mjöl i påsen"-argumentet. Det bygger visserligen på en felaktig föreställning att den som inte har något att dölja ej heller har något att frukta från en fullständig övervakningsstat, men det grundas i en övertygelse om att den enskilde medborgaren inte är intressant för underrättelsetjänster och brottsbekämpande myndigheter och att detta i sig är en skyddande faktor.


Det kanske mest förfärande är inte statens lögner utan att massövervakningen inte har fått några politiska konsekvenser. Samtliga partier som stöder övervakningen och vill att den fortsätter i oförminskad styrka - såväl i USA som i Sverige - borde vid det här laget ha förlorat allt anseende och vara döda politiskt.

Så är inte fallet. I USA fortsätter i stort sett alla politiska ledare att beskylla Snowden för förräderi och hylla NSA som en patriotisk välgörare. I Sverige har övervakningsdebatten knappt kommit igång, och några rimliga slutsatser av att datalagringsdirektivet förkastats av EU-domstolen dras inte i riksdagen. Tvärtom vill svenska politiker att massövervakningen ska fortsätta på alla fronter.

Det är en minst sagt deprimerande utveckling. Den skulle kunna gå att vända, men inte utan ett brett folkligt uppror. Politiker lyssnar trots allt till opinionen, och om fler stod upp och krävde ett stopp för massövervakningen skulle vi plötsligt se väldigt många svenska politiker börja sjunga integritetens lov. De vet mycket väl vilken hand som föder dem.

Alla har rätt till privat kommunikation. Att den i dag huvudsakligen sker digitalt och att det finns tekniska möjligheter att övervaka den utan att vi märker det fråntar oss ingalunda rätten att kommunicera privat med familj, vänner, kollegor - eller fullständiga främlingar.

Massövervakningen är den viktigaste demokratifrågan i vår tid. Ger vi upp rätten till ett privatliv, ger vi också upp en del av vad det är att vara människa. 

Tidigare bloggat:
Den arroganta makten