onsdag 2 februari 2011

Drogtesternas tid

Alla gym ska själva få dopningstesta sina kunder, föreslår regeringens utredare, som också vill ha en ny nationell antidopningsorganisation.

Att man vill stävja dopning inom idrotten kan jag förstå. Men privatpersoner som stoppar i sig piller när de tränar...?

Trenden med kontroller är tydlig - även på arbetsmarknaden där allt fler verksamheter gör drogtester på sina anställda. Frågan är om man vågar gå någonstans snart utan att någon sträcker fram en liten vit mugg...

tisdag 1 februari 2011

Otillräckligt

I ett TV-sänt tal till folket lovade Hosni Mubarak att inte ställa upp för omval i september. Talet var defensivt och tidvis lite patetiskt. Mubarak påstod att hans plan hela tiden varit att inte ställa upp för omval. Presidenten avslutade med att säga att han tjänat sitt land länge och att han tänker stanna och dö i Egypten, och därmed inte göra som Tunisiens ledare och fly landet med fickorna fulla av pengar.

Direkt efter talet började dock demonstranterna att skrika slagord och vissa tog sina skor i händerna, ett sätt att häda presidenten. Om detta löfte hade kommit alldeles i början av demonstrationerna hade det kanske räckt. Men nu har hundratusentals människor samlats. Vreden har väckts och rädslan försvunnit. Samtidigt har armén lovat att inte göra något som riskerar att skapa ett blodbad. Vad väntar demonstranterna om de ger upp och går hem?

Efter decennier av förtryck och svek litar folket helt enkelt inte på presidenten. Han kan ju faktiskt göra vad han vill under tiden fram till valet i september - en evighetstid för ett folk som vill ha förändring nu. Mubarak kan både arrestera och tortera demonstranter och se till att valen riggas för en efterträdare. Om han nu ens uppfyller sitt löfte att inte ställa upp själv.

Mubarak lovade demokratiska reformer via parlamentet, men oppositionspolitikern Georges Ishak förklarade mångas inställning för CNN på knackig engelska: "My dear, the parliament is false!"

Hycklarna

Det är långt mellan gångerna, men Expressen har i dag en riktigt bra ledare som säger just det jag och många andra har sagt om och om igen: när man har hittat ett skäl att filtrera och censurera internet är det väldigt lätt att hitta ännu ett. Och ännu ett. Därför bör vi av principiella skäl aldrig acceptera att politikerna kontrollerar internet med verktyg som riskerar dess frihet. Ty snart upphör internet att vara det fantastiska verktyg som i dag bygger demokrati i diktaturer, skapar arbete och välstånd i fattiga länder och innovation och förströelse för oss alla.

Bland svenska politiska partier är det bara Piratpartiet som har begripit detta fullt ut. Socialdemokraterna går inte att lita på ett ögonblick och de borgerliga partierna har under sin tid vid makten snarast drivit på den globala övervaknings- och censurutvecklingen. Och jag skulle inte lägga några utslagsröster om internets frihet i händerna på vänster- och miljöpartister.

Att se västvärldens ledare kritisera den egyptiska regimen för att ha stängt ned internet är därför en smula ironiskt. Ingenstans drivs frågan om ökad filtrering och nätcensur inför öppen ridå som i just västvärlden. Sverige och andra västländer borde således sopa rent framför egen dörr innan de öppnar munnen. Det värsta är att de förmodligen inte ens förstår kritiken. Våra ledare är helt enkelt en samling hycklare.

måndag 31 januari 2011

I krigets spår

Det tunga missbruket väntas öka med 50 procent under de kommande tio åren, spås i regeringens missbruksutredning. I konkreta tal handlar det om en ökning från 29 000 till 46 000 personer. Siffrorna låter som rena rama skräckscenariot, ett scenario som kommunernas missbruksenheter runt om i landet skulle få oerhörda svårigheter att hantera. I Stockholmsområdet har dessutom stödboenden för missbrukare lagts ned på löpande band och det har inte blivit lättare att få behandling.

Utredaren Gerhard Larsson förordar att sprututbytesprogrammet tillämpas i hela landet för att begränsa spridningen av hiv. Just det program som Moderaterna hela tiden varit hårdnackade motståndare till eftersom partiet anser att det uppmanar till missbruk.

Räkna inte med att regering och riksdag kommer att nyktra till. Samtidigt fortsätter nämligen Sverige under barn- och äldreminister Maria Larssons ledning att sända signaler och protestera mot varje förslag som anses försvaga den restriktiva hållningen på det narkotikapolitiska området. Människoliv har ju aldrig varit prioriterade.

I bokbålens tid

När ett statligt ingrepp i friheten sägs syfta till att skydda barn eller vara för "barns bästa" finns det anledning att spärra öronen lite extra. Då finns det oftast andra syften i bakgrunden. Otäcka organisationer som Ecpat och Atsub har länge arbetat mot rättssäkerhet i sexbrottmål och för en alltmer inkluderande barnpornografilagstiftning. Skildringar av övergrepp anses nämligen kränka barn i allmänhet och då spelar det ingen roll om det är dokumentation av verkliga övergrepp på barn eller en japansk mangaserie. Med barnens bästa som argument kan politiker med gott samvete förbjuda oss att titta på vissa bilder och även censurera internet. Försvarare av såväl rättssäkerhet som en fri kultur och en ickemoraliserande syn på ungdomars sexualitet gör alltså rätt i inte låta sig luras av det förment goda syfte som dessa organisationer arbetar utifrån.

Rädda barnen har tidvis företrätts av rimliga personer, som psykoterapeuten Börje Svensson som gjort framträdanden i både TV och på debattplats i DN. På senare tid kan dock även Rädda barnen räknas till gruppen knäpporganisationer som bedriver lobbying mot rättssäkerhet, mot yttrande- och informationsfrihet och för en allt mer moraliserande syn på ungdomars sexualitet. Rädda barnens psykolog Olof Risberg stod i SVT:s Agenda och försvarade i en debatt med Piratpartiets Anna Troberg förbud av tecknade bilder, och därmed ett förbud mot en hel seriekultur. Risberg upprepar ståndpunkten att en övergreppsbild - verklig eller tecknad - är en kränkning av barn i allmänhet. Någon kan ju råka se den. Men han kan inte svara på vad som gör ett övergrepp beskrivet i text mindre kränkande än en teckning.

Domen innebär stora bekymmer för en hel serietidningsbransch, inklusive översättare som Simon Lundström som genom hovrättens beslut i praktiken fått näringsförbud. Den innebär dock även att ungdomars sexualitet undertrycks och misstänkliggörs samtidigt som nakna barn automatiskt ses ur förövarens synvinkel - nämligen som något sexuellt. Vi är alltså på väg mot en ny puritansk utveckling i samhället där nakenhet är fult men där barn paradoxalt nog sexualiseras av lagstiftarna och där politikerna är beredda att förbjuda hela konstformer, censurera internet och begränsa yttrandefriheten. För barnens skull. Vårt svenska samhälle är på väg in på en kristmoralistisk bakgata.

Kritiken mot barnpornografilagens konsekvenser har varit stark från kultursfären efter mangadomen, men nästan ingen politiker har vågat öppna munnen. Undantagen heter Anna Troberg och orädde Per Hagwall, som på debattplats kritiserar justitieministern för ointresse för rättssäkerhets- och yttrandefrihetsfrågor. Men någon lagändring lär vi knappast kunna se fram emot. Detta är ingen prioriterad fråga och folk i gemen delar dessvärre justitieministerns ointresse för rättssäkerhets- och yttrandefrihetsfrågor. Dumheterna lär fortgå.

Skambrottet

Det är lite smärtsamt att se Magnus Hedman intervjuas av Malou von Sivers i Efter tio. Bakgrunden är att han av hovrätten dömdes för sexköp, trots att det inte gick att bevisa att han betalat för sex. Hovrätten ansåg att det räckte att kvinnorna var sminkade, utmanande klädda och talade engelska med brytning för att Hedman skulle ha insett att de var sexsäljare.

Att fällas för sexköp ger en oerhörd skam. Det är också tanken med lagen. Som bekant anser landets justitieminister att minst lika viktig som den juridiska domen är omgivningens dom mot den misstänkte sexköparen. De som misstänks för brott mot den viktiga moralkodexen i Sverige ska hängas ut, skämmas och må så dåligt att de får självmordstankar.

Beatrice Ask måste känna en inre tillfredsställelse när hon ser denna intervju och som programledare gör Malou von Sivers ingen hemlighet av var hennes sympatier ligger. Som sagt, smärtsamt att se.

söndag 30 januari 2011

Barnen och genuspedagogiken

På förskolan Egalia finns inga flickor eller pojkar, bara kompisar. Alla är hen. Trenden med genuspedagogik på dagis och förskolor tycks vara här för att stanna. Men vad betyder den?

Om man tror att jämställdhet handlar om att avskaffa könen är man galet fel ute. Och om man tror att livet blir bättre för barnen om lärarna skriver om en barnsång så att den manlige huvudpersonen i stället kallas "hen" är man faktiskt lite rubbad i roten. Jämställdhet handlar om lika rättigheter och skyldigheter. Inte om att på mjukrebelliskt manér klä pojkar i rosa och flickor i blått eller att låtsas som om skillnader mellan könen inte existerar.

Genuspedagogiken sägs syfta till att befria människan från könsrollerna, dessa konserverande och förutfattade meningar om hur kvinnor och män ska vara. Könsroller handlar om uppfattningar på samhällsnivå, grundade i kultur och tradition, om hur vi ska klä oss och föra oss men också vad som är kvinnliga och manliga arbeten och mycket annat.

Jag är den förste att instämma i att dessa roller finns och att de kan upplevas begränsande för den som inte tycker sig passa in. Men är könsroller enbart av ondo? Att vara pojke eller flicka är inte att "bli instoppad i ett fack"utan möjlighet att påverka. Inte i Sverige. Här är detta sällan ett problem medan det i väldigt könsstereotypa länder kan vara en stor begränsning. Det finns exempelvis i många länder mycket strikta förväntningar på när dottern eller sonen ska ha hittat en partner och gift sig, något som sätter oerhört stor press på ungdomar att leva upp till normen. Det är därför inte att förvåna att det dyker upp allt fler sajter där muslimska och asiatiska kvinnor söker västerländska män.

Rollerna skapar ramar för oss och erbjuder därmed trygghet samtidigt som de verkar begränsande och skapar yttre press. Det brukar ofta hävdas att livet var enklare förr när kvinnor och män visste sina fasta roller. På ett sätt var det säkert det. Samtidigt glömmer vi därmed bort alla de möjligheter som då saknades och den press som det oundvikligen innebar när barn förväntades välja en viss väg i livet enbart baserat på vilket yrke föräldrarna hade. Så ser inte samhället ut längre i vår del av världen. Det genuspedagogiska arbete man sysslar med på ovannämnda förskola får därmed ett löjets skimmer över sig när det egentligen skulle räcka med att lära barnen att behandla alla med respekt.

Om vissa föräldrar vill sätta sina barn i dagis och förskolor som arbetar genuspedagogiskt är det givetvis deras val. Min egen uppfattning är däremot att barn inte ska behöva vara offer för feministiska genusexperiment. Jag tror mer på att ge barnen tillräckligt stort självförtroende och stor självkänsla för att kunna stå emot press och förväntningar utifrån.

lördag 29 januari 2011

Vägen mot censursamhället

Hovrätten fastställer tingsrättens fällande dom mot serieöversättaren Simon Lundström vars mangateckningar klassats som barnpornografi. Det är en på flera sätt absurd dom, men det förefaller som om hovrätten har gjort en rimlig tolkning utifrån vad lagen säger. Absurda lagar leder till absurda domar. Lagstiftarna har i praktiken förbjudit innehav av konst, innehav av serier, innehav av fantasier.

Strävan efter renhet förutsätter en jakt på vad som uppfattas som sexuella perversioner eller övergrepp (ofta i betydelsen tillräckligt avvikande och konstigt för att någon frivilligt ska anses vilja delta). Genom att klassa det konstiga, det avvikande som perversioner och/eller övergrepp kan makten sedan med lag söka utrota dessa företeelser. Betydelsen av begrepp kan vidgas för att omfatta bredare fenomen. Sådan har kampen mot sexhandel och pornografin varit. Sedan alla fick tillgång till internet har tillgången till oönskat material ökat lavinartat. Följdriktigt har också kampen skärpts. Det är även i detta sken som den fällande domen mot serieöversättaren ska ses.

Hovrätten beslöt att fastställa tingsrättens dom. Dock undantog rätten 12 av de 51 teckningar som tingsrätten klassat som barnpornografi, vilket ytterligare belyser att det till syvende och sist handlar om en bedömningsfråga. Vad är att betrakta som pornografi? Vem/vad är att betrakta som barn? Kan någon med svans anses föreställa ett barn? Vad är konst? Vad är skapat i syfte att attrahera sexuellt? Förbudet mot barnpornografi har öppnat dörrarna för en enorm godtycklighet.

I grunden förefaller dock rätten ha gjort en korrekt bedömning utifrån den lag som finns. Det är alltså inte främst hovrätten vi ska kritisera, även om det hade varit önskvärt om domstolen sökt överpröva lagstiftarens intentioner med förbudet mot barnpornografi. Det hade skickat tillbaka frågan till politikerna och en diskussion hade kunnat uppstå om rimligheten i att döma människor för innehav av serieteckningar (som i allra högsta grad är en konstform). Nej, det är först och främst mot lagstiftarna vi bör rikta kritiken. Politiker och lobbyorganisationer som Ifpi, Ecpat och Atsub har skickligt drivit frågan om förbud, nätcensur och stegvis skärpt lagstiftning. Ifpi å skivbolagens vägnar, Ecpat et al. för att bekämpa pornografi och sexuell frihet i allmänhet i syfte att "skydda barnen". Med bilden av små utsatta barn i huvudet har makthavare och väljare svalt betet med hull och hår och gett grönt ljus för inskränkningar i både yttrande- och informationsfriheten och samtidigt bana väg för ett samhälle där parlamentet stiftar kristmoralistiska lagar som kväver både yttrandefriheten och den konstnärliga friheten. Precis sådant den svenska regeringen mer än gärna kritiserar andra länder för.

Barnpornografi är ett marginellt fenomen och därmed ett marginellt problem. Frågan har emellertid fått enorm uppmärksamhet världen över och politiker är beredda att både strypa friheten på internet och införa ren censur bara för att komma åt att en liten grupp människor ägnar sig åt att titta på skildringar av barn i sexuella situationer. Sveriges justitieminister Beatrice Ask tycker att det finns mer angelägna frågor att hantera. Hennes ointresse är inte överraskande. Hon är som bekant inte intresserad av vare sig rättssäkerhet eller att försvara grundlagen.

Domen mot Lundström visar att lagen inte alls handlar om att skydda små utsatta barn från övergrepp utan påvisar tvärtom att den endast är ett medel i kampen för det rena samhället. Den ställer också frågor om vad som i framtiden kan anses vara barnpornografiskt material. Kungliga biblioteket har hittat barnpornografi i sina samlingar, vilket betyder att KB:s skyldighet att bevara allt material krockar med innehavsförbudet mot barnpornografi. Om mangateckningar betraktas som barnporr i dag betyder det att även annat kan räknas dit i framtiden i takt med att begreppet som sådant sväller. Detta riskerar att skapa ett synnerligen obehagligt censursamhälle. Genom att förbjuda innehav av serietidningar är vi redan på god väg dit. Vi kan räkna med fler idiotiska domar i framtiden om inget görs.

Förbudet mot innehav av barnpornografi bör avskaffas. Polis och åklagare ska koncentrera sig på att lagföra de som begår övergreppen, inte jaga de som bara sitter och tittar på bilder. Risken är emellertid uppenbar att förbudet mot barnpornografi har blivit ett sådant viktigt verktyg för så pass många - för att begränsa friheten på nätet, för att jaga fildelare, för att bekämpa all pornografi och sexuell frihet - att ingen är villig att göra något åt problemet.

Bollen är satt i rullning

Det som hände i Tunisien, vars konsekvenser vi ännu inte kan överblicka, och det som nu händer i Egypten är oerhört inspirerande för alla som tror att förändring kan komma inifrån.

Händelserna i Tunisien och Egypten visar att det faktiskt går att åstadkomma förändring även i hårdföra diktaturer om folk bara är tillräckligt många och enade. Förändring inifrån är nästan alltid att föredra framför utländsk militär intervention. Den tar tid, men det finns något vackert i när ett folk tar tillbaka makten från en despot och därmed väljer att kontrollera sitt eget öde. "Det kan ta längre än många tror, men regimen kommer att falla till slut", hävdar bedömare från Chatham House i BBC. Bollen är med andra ord satt i rullning. Det som kommer att avgöra om det går fort eller tar lite längre tid är framför allt Mubaraks stöd från militären.

Efter decennier av förtryck släpps folkets uppdämda ilska loss, vilket resulterat i vandalisering och bränder. Bland demonstranterna finns emellertid många som aktivt försöker uppmana folk att inte plundra eller vandalisera. Kaos ger bara Mubarak skäl att med våld "upprätthålla ordningen" och "skapa säkerhet". Att skjuta på fredliga demonstranter är att på tydligast möjliga vis ta ställning mot sitt eget folk och ett säkert sätt att väcka avsky runt hela världen. Att skjuta på personer som plundrar och vandaliserar kan snarast få motsatta reaktioner.

Att sparka regeringen men själv sitta kvar kommer inte att hjälpa Mubarak att vinna folkets hjärtan. Han har heller inte mycket trovärdighet när han säger att det behövs reformer och att förändring endast kan uppnås genom dialog. Mubarak har haft 30 år på sig att åstadkomma demokratiska reformer i Egypten men endast haft ett intresse: att sitta kvar vid makten. Det vet hans allierade USA mycket väl och Obama har varit tydlig i sitt senaste tal. Egyptierna vill bara ha vad alla andra folk vill ha: demokrati, yttrandefrihet och en fungerande och icke-korrupt rättsstat. Inte ens diktatorer kan sitta kvar utan folkligt stöd hur länge som helst.

Taskig tajming

Västdemokratierna får plötsligt börja ompröva sin välvilliga inställning till flera av arabvärldens diktaturer. Bara några dagar före diktatorn Ben Alis fall i Tunisien erbjöd Frankrike regimen hjälp att kontrollera upplopp. Från USA gavs omdömet att "regeringen är stabil" (underförstått att det var något positivt) om Hosni Mubaraks egyptiska regim några dagar efter att protesterna spridits från Tunisien till Egypten. Nu pågår en debatt om att bryta med Egyptens Hosni Mubarak. Nu. När diktatorn redan är på fallrepet och regeringen ska avgå.

Ibland är västvärldens stolta demokratier verkligen helt utan fingertoppskänsla...

torsdag 27 januari 2011

Höjt straff för omoraliskt sex

Som väntat kommer maxstraffet för köp av sexuella tjänster att höjas från den 1 juli. Det höjs från sex månader till ett år, vilket rimligen kommer betyda att vi får se fler fängelsedomar framöver. Människor kommer alltså att skickas i fängelse enbart för att ha haft sex med en annan vuxen människa på ett enligt politikerna omoraliskt sätt. Sverige har blivit ett sexualpolitikens u-land, ett land där endast den rätta sexualiteten och de korrekta sexuella aktiviteterna godkänns av staten.

Jag har bloggat en hel del om sexköpslagen tidigare och mycket är redan sagt om den så kallade utvärdering som nuvarande JK Anna Skarhed ledde och vars resultat blev helt i linje med den borgerliga regeringens önskemål. Det var nämligen fråga om ett rent beställningsjobb. Alliansregeringen förbjöd i praktiken kritik av lagen och bakband därmed utredaren fullständigt. Inga risker tagna, således.

Det den socialdemokratiska regeringen gjorde 1998, med gott stöd i riksdagen, var att stifta en lag som reglerade hur korrekta sexuella kontakter skulle se ut. Lagen förbjöd frivilliga sexuella kontakter mellan myndiga individer om de inte föll den radikalfeministiska världsbilden på läppen, det vill säga innehöll någon sorts betalning. Sexköpsförbudet initierades då av feminister på vänsterkanten och skärps i dag av feminister och kristkonservativa på högerkanten. Cirkeln är sluten. Vid sidan om står ett begränsat antal personer som är liberaler i både hjärta och hjärna och kritiserar eländet. Vi behöver bli både fler och mer högljudda.

Sexköp definieras fortfarande som att köpa en annan människas kropp, trots att det man självfallet köper är en tjänst som utförs med kroppen under en tidsbegränsad period. Lagen, och nästan all forskning kring fenomenet sexhandel, bygger fortfarande på gamla stereotypa föreställningar om den heltidsarbetande gatusexsäljaren. Sexköpslagens försvarare pratar gärna vitt och brett om hur förbudet ska hjälpa utsatta kvinnor, men det lagen har gjort är att ytterligare stigmatisera och andrefiera sexsäljarna. Vidare råder en svårartad begreppsförvirring - sexköpslagen påstås nämligen förhindra människohandel för sexuella ändamål (vilket det inte finns någon forskning som stöder). I själva verket reglerar sexköpslagen inga tvångsmässiga förhållanden utan endast frivilliga sexuella överenskommelser mot betalning (oavsett om den erläggs eller ej). Försvararna av lagen är livrädda att bli stämplade som sexmoralister och använder därför allsköns irrelevant argumentation för att bädda in lagens verkliga syfte.

Utöver detta går det verkligen att fundera över tankekapaciteten hos de politiker som stiftar en sådan korkad lag. När inte ens dödsstraff hjälper mot oönskade sexuella utsvävningar i en rad skurkstater världen över är det förstås en absurd tanke att en sexköpslag skulle förmå utrota sexhandeln. Förbudet spelar ingen roll. Människor kommer även fortsättningsvis att sälja och köpa sexuella tjänster. Därför att det är spännande. Därför att det ger något extra i vardagen. Därför att det passar den rådande sociala situationen för vissa människor. Att förbjuda dem att på frivillig basis agera utifrån dessa faktorer kan aldrig vara något annat än blind ideologisk moralism.

Det är just den här sortens moralistiska översittarlagar som ger mig andnöd i Sverige. Jag hoppas att vi liberaler kan samlas i detta års Prideparad och tillsammans stå upp för verklig sexuell frihet i det här landet.

onsdag 26 januari 2011

Bahnhof tar ställning för integriteten

Bahnhof fortsätter att stå på konsumenternas sida beträffande integritet.

De är redan en av få integritetsmärkta nätoperatörer och lever nu upp till integritetskraven ytterligare. Bahnhof vill låta anonymisera sin datatrafik genom att låta den gå igenom en VPN-tjänst. Detta för att komma runt datalagringsdirektivet, berättar P3 Nyheter. Bolaget kommer således självt inte kunna se vad kunderna gör och därmed är informationen ointressant för polisen.

Det är en Davids kamp mot Goliat, men Bahnhof gör åtminstone vad de kan.

tisdag 25 januari 2011

Stanna hemma, då...

"Hej! Jag skulle verkligen behöva bota vintermörkret med någon vecka i solen mitt i vintern, men hur kommer jag runt att flyget har så stora utsläpp? En flygresa till Thailand ger ungefär lika mycket utsläpp av koldioxid som ett års genomsnittligt bilkörande. Kryssning med avresa från Malmö/Göteborg ner till ekvatorn, skulle det vara gångbart och hållbart om man ökar restiden till två veckor och fördriver restiden längs Europa med spa, tv, spel etc? Att klimatkompensera utsläppen för sin resa ligger utanför flygbiljetten och innebär att du ändå stödjer en fortsatt överdimensionerad flygtrafik, eller gör det? Invänta snabbtågen och ta sig ner till ekvatorn? Emigrera? Hjälp! / Mvh Pontus, 24 år, studerande"
Den med klimatångest kan skriva till SvD:s reseexpert för att få råd och vägledning. Med reservation för att insändaren är ett tidigt första aprilskämt riktat mot klimatalarmisterna vill jag, utan att vara självutnämnd "reseexpert", ge rådet att den gode Pontus helt enkelt stannar hemma. Problemet löst.

Framtidskval

Jag tycker mycket om Kina. Det är, trots mina kritiska inlägg om internetcensur, begränsningar i yttrandefriheten och diktaturens allmänt fula ansikte, faktiskt så. Samtidigt är alla de bekymmer som Kommunistpartiets styre innebär svåra att bara blunda för (även om det sannerligen finns de i bloggosfären som försöker).

Kina lockar många. Det doftar guld i Mittens rike och alla vill vara med och vaska. Ju mer som skrivs och sägs om landet i våra medier, desto mer nyfikna blir även vanligt folk. Kina blir ett allt mer populärt resmål bland de kultur- och shoppingintresserade. Många blir positivt överraskade av landet de föreställt sig som en hårdför diktatur med militärer i varje hörn och en befolkning skrämd till tystnad. Under sommar-OS 2008 gick ljuset upp för svenska sportjournalister på plats. Fördomar och verklighet gick inte ihop.

Att besöka landet är en sak, att bo där förstås en helt annan. Många lǎo​wài​s som bor i Kina lever mer privilegierade liv än de flesta kineser och kan dessutom åka tillbaka till sitt hemland närhelst de behagar. Jag var länge inne på att flytta dit och kan fortfarande tänka mig att bo där några år. Men permanent? Inte så länge landet ser ut som det gör nu. Årliga besök är dock en självklarhet, inte minst för att få ta del av världens bästa kök ibland.

Kina har under de senaste dryga 30 åren genomgått en makalös ekonomisk utveckling och är i dag världens andra största ekonomi. Medan USA genomgår en existentiell kris växer kinesernas självförtroende på den globala scenen. Det är svårt att förneka att landets styre har varit en viktig förutsättning för den enormt snabba utvecklingen. Ett land som saknar opposition, där vanliga medborgare i praktiken inte har samma rättsliga status som i en demokratisk stat (och därmed inte kan lägga hinder i vägen för de beslut som fattas av rikets ledning) har alla möjligheter att driva på en utveckling i precis den takt som önskas. Därför kan jättestäder som Běi​jīng​, Shàng​hǎi​, Guǎng​zhōu och Chóngqìng växa ohämmat och enorma byggnadsprojekt förverkligas på rekordtid. Folk sysselsätts och investerare lockas till landet. Win-win.

Kineser, kanske främst de som tjänar stora pengar i Kinas expansiva ekonomi, försvarar ofta enpartisystemet med att det leder till ekonomisk stabilitet och att demokratiska reformer skulle riskera denna utveckling. De har förmodligen rätt på kort sikt. Men det spelar ingen roll eftersom de genom ett sådant uttalande tar ställning för ekonomi före människor, ekonomisk frihet före politisk frihet. Kina behöver bådadera för att utvecklas långsiktigt och även kineser förtjänar att leva i ett land där ingen fängslas för sina åsikter och där alla har rätt till en rättvis rättslig prövning. Det finns emellertid i dag inte skäl att tro på några genomgripande demokratiska reformer under överskådlig tid. Ett demokratiskt Kina ligger långt in i framtiden.

Sverige är ett på många sätt bra och tryggt land. Men det finns också en känsla av att leva lite i en bubbla här. Det som händer i den stora världen diskuteras knappt. Folk bryr sig allt mindre om de stora frågorna (vilket inte minst illustrerades av den snarast fördummande valrörelse som bedrevs 2010). Det betyder att de fri- och rättigheter som svenska folket åtnjuter stegvis kan begränsas och avskaffas utan att folkflertalet ens känner till det. Folket har helt enkelt fullt upp med att diskutera rutavdrag, genuscertifierade dagis och hur människor ska förmås leva familjeliv och till och med ha sex enligt uppsatta jämställdhetsnormer. Just fientligheten till den fria sexualiteten och statsfeminismens ständiga försök att reglera vårt privatliv ger mig tidvis svår andnöd.

Så vad göra? Tja, Tyskland är ju ett rätt trevligt land också...

Drakporten (lóngmén, 龙门) i västra bergen utanför Kūn​míng.​

Hårdare tag att vänta

Terrordådet på Moskvas flygplats tog minst 35 liv. Det blev därmed mångfalt värre än det misslyckade försök till attentat som Taimour Abdulwahab försökte sig på i julhandeln i Stockholm i fjol. Följderna lär bli detsamma.

Det finns gott om minoriteter i Ryssland som har ett helvete. Frustrationen över situationen och känslan av maktlöshet leder vissa till så här våldsamma handlingar. Attentatet lär också få konsekvenser. Det får de alltid. Följderna brukar bli nya lagar som tillåter ökad övervakning av vanligt folk och ytterligare misstänkliggöranden av redan marginaliserade grupper. Vilket i sin tur borgar för fler attentat framöver. Som metod för att förbättra minoriteters situation är ett dylikt attentat således fullständigt kontraproduktivt.

För politiker som inget annat vill än att flytta fram övervakningsstatens positioner är varje attentat ett starkt argument. Efter ett terrorattentat brukar också folk kräva handling, kosta vad det kosta vill. Nu letar alla efter eventuella svagheter hos Medvedev.

De som i förlängningen blir lidande är i vanlig ordning alla vi som inte har ett dugg med några extremister från norra Kaukasien att göra. Ty övervakningsinsatser som införs i Ryssland kan fungera som inspiration för resten av världen.

söndag 23 januari 2011

Frihetsfrontens talarkväll blir Liberöl

Egentligen skulle det varit talarkväll på torsdag, men på grund av brist på såväl
lokal som talare blir det inte det. Detta ska dock inte behöva hindra oss från att dricka pilsner och annat denna fjärde torsdag i månaden. Därför utlyses härmed ett extra Liberöl!

Plats: Pub Movitz, Tyska brinken 34 i Gala stan.
Tid: 18.00 torsdag 27/1

Observera att vi på allmän begäran börjar redan klockan 18.00 så att den som vill slinka in på en öl direkt efter jobbet inte behöver vänta.

Alla är välkomna!

PS. Tips på lämplig lokal för kommande talarkvällar mottages tacksamt!
Krav: Inom tullarna, avskild lokal där vi inte stör eller blir störda av övriga gäster, alkoholservering samt att innehavaren nöjer sig med att vi drar dit mellan 20 och 50 personer som konsumerar i hans lokal och inte begär någon ersättning utöver detta.

En vacker revolution

Det finns få saker som ger en så skön känsla inombords som när ett folk gemensamt gör sig av med en förtryckarregim. Den så kallade "jasminrevolutionen" i Tunisien väcker inspiration och kan sprida sig som ringar på vattnet i arabvärlden, menar vissa bedömare. Protester inspirerade av händelserna i Tunisien har redan förekommit i Algeriet. Men förtryckarregimerna i regionen är beredda. Diktatorn Ben Ali var det uppenbarligen inte, eller hade inte det stöd som även en förtryckare behöver från polis och militär.

Scenerna när Berlinmuren öppnas, vilket också var en seger över förtrycket om än under mindre dramatiska former än när Nicolae Ceauşescu flydde med helikopter, är fantastiska. Likaså scenerna av förbrödring mellan militär och vanliga medborgare på Beijings gator dagarna innan helvetet brakar lös vid och runt Tiān​'ān​mén​ 1989. Händelserna i Tunisien är ännu ett exempel på att det inte behövs utländsk militär aggression för att störta en förtryckare.

Tanken med ett folk som tar tillbaka de fri- och rättigheter som dess makthavare stulit är vacker. Revolutionen i Tunisien visar också på internets kraft i det politiska arbetet - vilket gör det tämligen uppenbart varför regimer som den kinesiska, kubanska och burmesiska kämpar så hårt för att upprätthålla kontrollen över nätet.

Grattis, alla tunisier. Nu börjar den långa och svåra vandringen mot en demokratisk rättsstat. Den fortsatta misstänksamheten mot makten är både sund och nödvändig.

lördag 22 januari 2011

Folkpartiet de konservativa

Folkpartiets partisekreterare Nina Larsson och partiets alldeles egna James Bond-skurk Johan Pehrson går till attack mot det blivande språkröret Gustav Fridolins debattartikel, i vilken han beskriver Miljöpartiet som ett modernt mittenparti med liberala rötter. Kritiken är förstås befogad, men folkpartisternas försök att utmåla Folkpartiet som det parti som "förvaltar och utvecklar liberalismens idéer i vår tid" blir oerhört genant. Första april kom tidigt i år.

HAX har berört detta tidigare. Det vi ser framför oss är inte en kamp mellan liberalismen och socialismen utan mellan liberalismen och konservatismen. Folkpartiet är liberaler till namnet men ställer i grunden inte upp på många av de liberala grundvärderingarna. Det är i dag ett konservativt parti, precis som Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Det är därför med tungan rätt i mun som folkpartisterna räknar upp vad som definierar dem som liberaler. Att sänka skatten räcker emellertid inte för att klassas som liberal. Även konservativa ställer upp på låga skatter och en någorlunda avreglerad arbetsmarknad (många gör dock misstaget att se USA som en liberal mönsterstat tack vare landets låga beskattning och överser därmed med det faktum att Amerika är ett kristkonservativt land fjärran från de liberala idealen om rätten till liv och frihet).

Beviset för hur ryggradslös och förljugen politiken är på toppnivå får vi när Larsson & Pehrson helt ogenerat nämner "det starka engagemang som integritetsfrågor väcker" i partiet och säger sig välkomna alla liberaler att delta i partiets arbete. Det är som att se en auktoritär regim tacka oppositionen för engagemanget efter att demonstrationen slagits ned. Det är förstås en charad. Folkpartiet var tvärtom överlyckligt att bli av med en liberal bråkstake som Camilla Lindberg. Nu kan Björklund, Pehrson & c/o ratta partiet i lugn och ro.

Folkpartister verkar lida av dåligt självförtroende. Riksdagsledamöter, och även ministrar, har en fallenhet för att hela tiden inleda politiska uttalanden med "som liberal...". Som om de måste säga de orden högt för att själva tro på dem. Det går att förstå den osäkerheten. Folkpartiet har bland mycket annat tagit aktiv ställning mot den personliga integriteten, för sexmoralistiska lagar, för urinprover på högstadieungdomar, för politisk pekpinnepolitik i vår vardag genom folkhälsopolitiken, för politiska veton om medborgarnas familjeliv, för genustrams i både skola och arbetsliv och en fullständigt okritisk inställning till den svällande politiska makten i Bryssel. Det finns inte ett spår av någon liberal idéutveckling i denna soppa. Riktningen är snarast strikt konservativ och i hög grad även vänsterfeministisk.

Folkpartiets sätt att "utveckla liberalismens idéer i vår tid" är tydligen att fullständigt strunta i dem. "Förnyelse" kallas det visst inom Moderaterna. Det finns således många goda skäl till att Liberaldemokraterna har bildats. Liberalismen är död och begraven i Alliansen, det är hög tid att fler börjar inse det nu.

Ty om Johan Pehrson ser sig som liberal förlorar begreppet all mening. Scaber Nestor skriver mer.

fredag 21 januari 2011

Framtidens språk

Härom kvällen visade SVT:s Rapport hur amerikanska föräldrar tar sina spädbarn till kinesiskakurser där de under lekmässiga former får lyssna till enkla ord som 你好 (nǐ​hǎo, hej), 苹果 (píng​guǒ​, äpple), 狗 (gǒu, hund) och 猫 (māo, katt). Barnen kan visserligen inte verbalisera det de hör, men det sägs ändå gynna deras språkutveckling om de får höra orden väldigt tidigt.

Anledningen till att det är just kinesiska och inte spanska eller franska behöver förmodligen inte förklaras närmare. Även Barack Obamas nioåriga dotter Sasha lär sig kinesiska och fick möjlighet att öva lite när president Hú kom på besök. Även i Sverige växer kinesiskan. Allt fler gymnasier erbjuder kurser och Konfuciusinstitutet ska införa förkunskapskrav på sina kurser vilket förhoppningsvis höjer nivån.

Det finns många sätt att lära sig språk på. I full överensstämmelse med dagens quick fix-mentalitet finns en rad enklare språkkurser enligt lyssna-härma-lär-pedagogiken, varav några erbjuds av Univerb, Radio 86 och Academica. Därtill finns översättningsmöjligheter hos MDBG och tjänster som Nciku, som erbjuder mer än bara översättning och faktiskt fungerar rätt bra. Allt detta blir emellertid ofullständigt och riskerar att kännas som att bestiga samma berg om och om igen eftersom det grammatiska djupet av naturliga skäl blir lidande. Lite som att segla utan kompass.

Att lära sig förstå ett språk som kinesiska handlar också om att lära sig förstå en annan kultur. Detta går hand i hand. Om man verkligen vill lära sig ett språk, förstå det och kunna prata mer än bara några lösryckta meningar, bör man plugga med kurslitteratur, ljudskivor och lärarledda lektioner. Allra bäst är givetvis att göra detta i Kina där det finns möjlighet att öva språket dagligdags. Att börja i Sverige är dock ingen dum idé.

Det som krävs är framför allt tid och tålamod. Kinesiska är inte svårare än något av våra västerländska språk - snarare tvärtom. Grammatiken är enklare än någonsin tyskans, franskans eller svenskans, språket är rakare och på många sätt väldigt logiskt. Hindret för många är förstås tecknen, men också det är ett endast ett hinder som kräver tid och tålamod för att övervinna. Till skillnad från många andra språk vill jag påstå att kinesiskan blir lättare med tiden - inte tvärtom.

Det finns många böcker att välja bland. 当代中文, Contemporary Chinese,
ger en bra grund men kan med fördel
kompletteras
med andra böcker för mer utförliga grammatikövningar.

På andra sidan sundet

Apropå migrationsminister Tobias Billströms icke-svar beträffande WikiLeaksdokumenten om hans egen och Carl Bildts syn på irakiska flyktingar kan vi konstatera att det är mer fart i de danska ministrarna när de blir trängda av media.

Inrikes- och hälsoministern Bertil Haarder vankar under intervjun med Danmarks radio av och an och blir allt mer förbannad och irriterad. Han avslutar med det klämkäcka uttrycket "pissa mig i örat!" och går sin väg.

Måste ses.