Maktskifte

Vi är på väg mot ett historiskt maktskifte i världen. Allt eftersom den amerikanska dominansen minskar, ökar det kinesiska inflytandet. Västvärlden gör rätt i att börja förbereda sig.

Den som oroas över Kinas militära upprustning bör betänka att landets militärbudget fortfarande endast är runt en sjundedel av den amerikanska, att USA har mångfalt fler kärnstridsspetsar och egentligen mer av allting. Det är således långt kvar till något militärt tronskifte. Vad det nu skulle betyda. Till skillnad från USA har Kina inte några imperialistiska ambitioner. Vi lär inte få se kinesisk trupp i krigshärdar som Afghanistan. Det är inte Kina som startar krig på tveksamma grunder eller internerar och torterar andra länders medborgare utan rättegång (George W Bush försvarar waterboarding med att det "räddar liv" och anser inte att islamiska extremister har rätt till en rättvis rättslig process eftersom de ju inte erkänner en sådan för andra).

I egenskap av stormakt vill givetvis den kinesiska regeringen ha militära muskler. Det ligger i en stormakts natur. Visserligen kan Kinas anspråk komma att förändras i takt med att makten, och därmed risken för arrogans, växer. Men jag är faktiskt inte särskilt orolig för någon storkinesisk imperialism under 2000-talet.

En framväxande stormakt definieras emellertid inte enbart av sin växande militärbudget utan även av framsteg vad gäller forskning och utbildning. Det räcker att ta en titt på hur kinesiska föräldrar ser på sina barn och deras framtid för att förstå skillnaderna mellan öst och väst och vilka konsekvenser dessa kan få på sikt. Medan vi i Sverige har vant oss vid en negativ utveckling i skolan med allt färre elever som klarar de uppsatta målen - sannolikt en utveckling som pågått i myrsteg under flera decennier - och allmän slapphet i både grundskola och på universitetsnivå, ställer kinesiska föräldrar mycket stora krav på sina barn. Även om kinesisk disciplin kan tyckas omänsklig ur svenskt BBIC-perspektiv får den ändå konsekvensen att kinesiska barn och ungdomar lär sig mer än sina svenska motsvarigheter. Motivationen är en helt annan bland kinesiska barn. På sikt är det förstås förödande för Sverige.

Kina är i en rekordsnabb catch up-fas, ja. Men vi måste komma ihåg att det inte finns något av naturen givet som säger att allt kommer att gå på räls framöver. Den enorma korruptionen och frånvaron av en rättsstat i Kina är stora bekymmer. Den kinesiska ledningen måste också bemöta oerhörda utmaningar som handlar om fattigdom på den kinesiska landsbygden (900 miljoner kineser bor fortfarande på landsbygden även om flyttlassen till städerna går väldigt fort). Långt ifrån alla kineser kör bil och har fina lägenheter i Beijing. Dessa utmaningar är förstås inte obekanta för Kommunistpartiet. Jag är övertygad om att insikten om nödvändigheten av politiska reformer måste nå även ledargarnityret. Men det kommer att ta tid.

USA har utvecklats i antiliberal riktning och försatt sig i en mycket besvärlig ekonomisk situation, men jag tillhör inte dem som fruktar konkurrens bland stormakterna i världen. Kinas utveckling under 2000-talet ska tvärtom bli mycket intressant att följa. Folket i Washington borde inte längre känna sig alltför självsäkra. USA:s storhetstid kan vara på väg att ta slut. Historiskt är den i så fall att betrakta som en parentes.