I bokbålens tid

När ett statligt ingrepp i friheten sägs syfta till att skydda barn eller vara för "barns bästa" finns det anledning att spärra öronen lite extra. Då finns det oftast andra syften i bakgrunden. Otäcka organisationer som Ecpat och Atsub har länge arbetat mot rättssäkerhet i sexbrottmål och för en alltmer inkluderande barnpornografilagstiftning. Skildringar av övergrepp anses nämligen kränka barn i allmänhet och då spelar det ingen roll om det är dokumentation av verkliga övergrepp på barn eller en japansk mangaserie. Med barnens bästa som argument kan politiker med gott samvete förbjuda oss att titta på vissa bilder och även censurera internet. Försvarare av såväl rättssäkerhet som en fri kultur och en ickemoraliserande syn på ungdomars sexualitet gör alltså rätt i inte låta sig luras av det förment goda syfte som dessa organisationer arbetar utifrån.

Rädda barnen har tidvis företrätts av rimliga personer, som psykoterapeuten Börje Svensson som gjort framträdanden i både TV och på debattplats i DN. På senare tid kan dock även Rädda barnen räknas till gruppen knäpporganisationer som bedriver lobbying mot rättssäkerhet, mot yttrande- och informationsfrihet och för en allt mer moraliserande syn på ungdomars sexualitet. Rädda barnens psykolog Olof Risberg stod i SVT:s Agenda och försvarade i en debatt med Piratpartiets Anna Troberg förbud av tecknade bilder, och därmed ett förbud mot en hel seriekultur. Risberg upprepar ståndpunkten att en övergreppsbild - verklig eller tecknad - är en kränkning av barn i allmänhet. Någon kan ju råka se den. Men han kan inte svara på vad som gör ett övergrepp beskrivet i text mindre kränkande än en teckning.

Domen innebär stora bekymmer för en hel serietidningsbransch, inklusive översättare som Simon Lundström som genom hovrättens beslut i praktiken fått näringsförbud. Den innebär dock även att ungdomars sexualitet undertrycks och misstänkliggörs samtidigt som nakna barn automatiskt ses ur förövarens synvinkel - nämligen som något sexuellt. Vi är alltså på väg mot en ny puritansk utveckling i samhället där nakenhet är fult men där barn paradoxalt nog sexualiseras av lagstiftarna och där politikerna är beredda att förbjuda hela konstformer, censurera internet och begränsa yttrandefriheten. För barnens skull. Vårt svenska samhälle är på väg in på en kristmoralistisk bakgata.

Kritiken mot barnpornografilagens konsekvenser har varit stark från kultursfären efter mangadomen, men nästan ingen politiker har vågat öppna munnen. Undantagen heter Anna Troberg och orädde Per Hagwall, som på debattplats kritiserar justitieministern för ointresse för rättssäkerhets- och yttrandefrihetsfrågor. Men någon lagändring lär vi knappast kunna se fram emot. Detta är ingen prioriterad fråga och folk i gemen delar dessvärre justitieministerns ointresse för rättssäkerhets- och yttrandefrihetsfrågor. Dumheterna lär fortgå.