Antirasisternas rasism

Sverigedemokraterna jobbar febrilt för att tvätta partiet rent från rasistiska utspel och idéer. Det går väl sådär. När partiets toppnamn i landets största stad tvingas hoppa av fem dagar före valdagen till följd av just rasistiska kommentarer, inser nog de flesta att det finns mer arbete kvar att göra.

Men det var inte om detta denna bloggpost skulle handla. Utan om rasismen från andra hållet. Från de fina "antirasisterna" som inte spiller ett tillfälle att stämpla SD som genomrasistiskt.

Ni har säkert sett SD:s valfilm i vilken två personer med utländskt utseende tar avstånd från rasism och gör skillnad mellan att "värna svensk kultur" och att vara rasist. En distinktion som jag tror många ställer upp på, men som i svenska medier skulle kallas extremistisk.

Camilla Jonasson är en av personerna i filmen. Hon är engagerad i ungdomsförbundet SDU och har enligt uppgift fått motta grova rasistiska påhopp för sin medverkan i reklamfilmen (se bild nedan). Det är inte första gången det händer.

Det kan tyckas oerhört ironiskt att en kvinna med asiatiskt utseende utsätts för detta för sin medverkan i en SD-film.

Men det stärker mig i uppfattningen att rasistiska föreställningar inte stannar vid parti- eller blockgränser. De finns överallt. I alla partier, i alla grupper. Och ska bekämpas lika bestämt överallt.

Frågan ingen pratar om

Svenska valrörelser är väldigt förutsägbara. Det är skatterna och välfärden som dominerar. I år har migrations- och asylpolitiken tagit steget upp till fjärde plats bland väljarnas favoritfrågor, vilket har gett visst genomslag även i debatterna.

Men en fråga lyser med sin frånvaro. Massövervakningen. Den fråga som varje timme på dygnet kränker vanliga människors privatliv och omgärdas av ett raffinerat system som omöjliggör insyn och utkrävande av ansvar. Ja, som faktiskt hotar vår demokrati.

Den svenska regeringen har i strid med EU-domstolens utlåtande fastslagit att datalagringen av alla svenskars elektroniska kommunikation ska fortsätta. Alla teleoperatörer har lytt order. Alla utom Bahnhof, som vill få saken prövad. Frågan om hoten mot vårt privatliv är politiskt död.

När debatten rasade (nåja) i riksdagen klev Johan Pehrson (FP) upp i talarstolen och jämförde (på fullt allvar), och med en nedlåtande ton som endast han kan uppbringa, böterna för ett icke implementerat datalagringsdirektiv med hur många sjuksköterskelöner det motsvarade. På den nivån försvarar regeringen massövervakningen. Och den kommer undan med det.

Vissa reagerar visserligen mot att Facebook tycks veta alltmer om dem, deras liv och bekantskaper. Men det räcker inte. Ty vi fortsätter att använda Facebook ändå. Det är en deal mellan oss och denna sociala nätverksgigant att allt vi gör övervakas, lagras och kan användas i syften vi inte har en aning om.

Regering och riksdag, däremot, är ålagd att följa de lagar som finns och respektera de rättigheter vi människor har. Dit hör rätten till privat kommunikation. Men det har både Socialdemokraterna och Alliansen visat att de högaktningsfullt skiter i.

I den valrörelse som snart är till ända hade jag väldigt gärna velat se Annie Lööf, ledaren för det parti som för några år sedan tog fram ett "integritetsmanifest" (och sedan torkade sig där bak med det), tydliggöra att närodlad politik inte betyder att staten ska följa människor så nära som möjligt. Det är nämligen Centerpartiets politik i praktiken eftersom C röstat för både FRA-lagen och datalagringen.

Jag skulle också väldigt gärna ha velat se riksdagens mest kritiska partier, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, förklara att de inte sätter sig i en regering som fortsätter massövervaka svenska folket. Men det kan de inte, eftersom deras tilltänkta regeringspartner heter Socialdemokraterna och är ett parti som i lika hög grad som Alliansen förespråkar massövervakning och grova övertramp i människors privatliv.

Massövervakningen är alltså elefanten i rummet. Den som ingen, absolut ingen, pratar om i denna valrörelse. Piratpartiet försöker väl, men har bara lyckats förvirra väljarna med en överdosering av katter.

Principen är väldigt enkel: människor som inte är misstänkta för brottslighet ska inte övervakas. Den som inte förstår denna enkla princip, förstår inte vad en rättsstat är. Och förmodligen inte heller vad en polisstat är.

Vilket block som än blir störst och vad statsministern än heter när riksdagen öppnar efter valet, kommer massövervakningen av alla dina telefonsamtal, alla dina SMS och allt du företar dig på internet att fortsätta.

Detta är en stor skam.

Tidigare bloggat:
Massövervakning är ondska

Skaffa era egna valaffischer, Fi!

Feministiskt initiativ klagar ständigt över att de inga pengar har, trots att de fått miljonbelopp av bland andra Abba-Benny och skryter om hur många medlemmar som strömmar till.

Pengabristen är ett angivet motiv till att Fi valt att klä andra partiers valaffischer med rosa glasögon. De har nämligen inte råd att skaffa egna affischer. Schyman kallar det "en liten opinionsyttring med glimten i ögat".

Det är intressant, det där. Allt Fi företar sig är roligt och görs med kärlek. Jag tror emellertid att partiet hade varit lagom roat om någon klottrat ned deras affischer. Då hade det nog rent av tolkats som ett uttryck för kvinnohat.

För de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna är det vardagsmat att få både valaffischer och valstugor vandaliserade. Det är dock unikt att ett parti som aspirerar på en plats i den svenska lagstiftande församlingen helt öppet ägnar sig åt skadegörelse av detta slag - och sedan skämtar bort det.

Min fråga till Fi lyder: Är det OK om andra partier klottrar ned era valaffischer? Er kampanj kan nämligen inte tolkas som annat än grönt ljus för just detta. Ty som man själv vill bli behandlad behandlar man andra...

Läs även:
Toklandet

Centerpartiets Hannes Hervieu reagerar.

Bilden är hämtad från bloggen Toklandet.

Snowden erbjuds asyl i Schweiz?

Ryssland är i dag, på alla tänkbara sätt, ett dassigt land. Det är därför plågsamt att Edward Snowden har fått asyl just där. Ansvaret ligger förstås inte hos honom - han har inte getts något annat val eftersom inget annat land velat ge honom asyl.

Nu finns kanske en öppning. Enligt uppgifter till schweiziska Le Matin Dimanche kan Snowden erbjudas asyl i Schweiz förutsatt att han går med på att vittna om NSA på plats i landet.

Det låter som en utmärkt lösning, men helt okomplicerad är den förstås inte. Den första knäckfrågan är hur Snowden säkert ska kunna ta sig till Schweiz. Men det verkar i alla fall finnas visst politiskt stöd för att ge Snowden asyl i landet, vilket är lovande.

Jag unnar Snowden ett bättre hem än Ryssland. På många sätt skulle Schweiz - landet som alltid går sin egen väg - vara en logisk plats för honom.

En naiv politik väntar

Politik handlar om att våga drömma om morgondagen. Att ha visioner. Att vilja förändra. Men det handlar också om att stå med bägge fötterna på marken i det vardagliga. Att vara realistisk. Vissa av de politiska partierna har konsekvent svårt med det sistnämnda.

För partiet som Miljöpartiet och Vänsterpartiet har drömmandet alltid varit viktigast. Dessa partier har inte räknat med att få ett stort politiskt inflytande, vilket gjort att kunnat lägga stolliga budgetförslag och allmänt leva i det blå.

MP har emellertid vuxit till en maktfaktor i svensk politik. Partiet strävar efter att bli tredje största parti. Jag tror visserligen att Sverigedemokraterna kommer att stjäla den positionen i detta val, men till skillnad från SD kommer MP att få reellt inflytande över politiken om de rödgröna blir största block. För första gången kan de sitta i en regering.

Vilket är skrämmande. Ty MP är ett extremt parti på många sätt. Det vill minska försvarsanslagen med en fjärdel (i ett första steg). Det vill avveckla kärnkraften. Det vill chockbeskatta alla trafikanter med en flygskatt och höjda skatter på drivmedel. Det vill att vi ska arbeta mindre. MP leds dessutom av en manshatare.

Det är en verklighetsfrämmande, naiv och infantil politik som väntar vid en rödgrön valseger. Senast fick vi friår. Människor fick ett års betald ledighet mot att en arbetslös gick in och gjorde deras jobb. En stor framgång, tyckte MP. Kostsamt och idiotiskt, tyckte alla andra. Friåret försvann. Men MP vill ha det åter.

Med MP i regeringen och med aktivt stöd av V, som kommer pressa på för högre skatter och fler galenskaper i jämställdhetspolitiken, har Stefan Löfven ingen avundsvärd sits efter en valseger. Då vore det klädsamt om hans parti hade en egen politik att komma med.

Frågetecknen är många. Hur ska Löfven och vänsterpartierna få flyktingar i arbete? Hur ska bostadkrisen lösas? Inga svar.

Någon integrationspolitik att tala om har de inte. De rödgröna har tigit sig igenom hela valrörelsen, vilket är oerhört fegt. Moderaterna har åtminstone sagt att de vill fortsätta med dagens flyktingpolitik och medgett att de inte har några lösningar på de utmaningar som invandringen medför. Löfven har inte sagt flaska.

Det är bra att byta regering ibland. Samma gäng ska inte sitta vid makten för länge, och det är nog definitivt dags för Reinfeldt och Borg att lämna över till någon annan.

Jag är dock inte ett dugg optimistisk till Löfvens möjligheter att föra en framgångsrik politik. Varken när det gäller sysselsättning, bostäder eller skola. Ett skäl till att Socialdemokraterna kastades ut från Rosenbad var att de hade misslyckats på just dessa områden. Löfvens politik innebär ingen kursändring från den gamla politiken.

Vi kommer få se mer av den politik som sossarna drev under 00-talets första hälft. Det gick inte så bra då. Det kommer inte gå bra nu heller. Jag tror därför att en S-ledd vänsterregering kommer få svårt att bli omvald.

En sak vet vi i alla fall: Det är mer hjärta och mindre hjärna i politiken som väntar efter en rödgrön valseger.

Politik som underhållning

Det har varit en avslagen valrörelse helt utan glöd. Ideologi och visioner har ersatts av blöt pragmatism och sifferexercis.

Partiledarutfrågningarna i SVT var talande för detta. De beskrevs som väldigt hårda, men handlade huvudsakligen om att sätta dit politikerna för glömda siffror och räkneexempel. Vad dessa toppolitiker vill med Sverige, hur deras visioner ser ut, lämnades därhän. Utfrågningarna kom således mest att likna läxförhör och kan knappast ha varit särskilt upplysande för flertalet väljare.

Därtill beslöt statstelevisionen att satsa på underhållning i denna valrörelse. Tesen tycks ha varit att det här med politik är så komplicerat och svårt, att gemene man måste få en förenklad version serverad, förklädd till underhållning. Det hade inte förvånat om SVT bett Glada Hudikteatern framföra en sång för att beskriva det svenska valet på väljarnas begränsade språk.

Public service har visat ett folkförakt genom sitt sätt att förpacka det svenska valet i underhållningens glada och lättsmälta färger. Var är förbjupningarna? De intressanta analyserna som inte handlar opinionsmätningar eller maktkonstellationer?

Visst kan politik vara komplex. Ty verkligheten är komplex. Partiers mål är att beskriva denna komplexa värld i så enkla termer som möjligt, och servera lösningarna på upplevda problem utifrån samma devis.

Mediernas mål bör däremot vara att granska denna förenklade bild. Ifrågasätta den. Analysera den. Komplettera den. Inte att förenkla en redan förenklad bild ytterligare. Men ingen verkar bry sig, så varför anstränga sig?

Jag ser inte direkt fram emot valvakan med en gaggig Sören Holmberg och en bunt indolenta programledare...

Skräckstyre väntar Stockholm

Vi går inte mot maktskifte bara i Rosenbad utan också i landet största stad. Om vi ska tro DN/Ipsos senaste mätning väntar ett skräckstyre i Stockholm efter valet.

Socialdemokraterna gör ett dåligt val (21,6) men får tillsammans med Miljöpartiet (18,3) och Vänsterpartiet (9,3) 49,2 procent. Det stora utropstecknet är att Feministiskt initiativ enligt mätningen tar plats i stadshuset med 5,3 procent och därmed skulle kunna utgöra underlag för ett rödgrönrosa styre under de kommande fyra åren.

Centern, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna ligger alla på gränsen. Särskilt illa ser det ut för KD med ynka 1,8 procent.

Det ska sägas att Ipsos gav Fi 4 procent i sin senaste riksdagsmätning medan Sifo nöjde sig med 1,8. Vänsterpartierna ligger högre och SD lägre hos Ipsos - SD har faktiskt fått över 5 procent i Stockholm i andra mätningar.

Inget är således klart. Men det lutar åt maktskifte, och om olyckan är framme kan extremfeminister utgöra underlag för ett regimskifte i stadshuset. Det är bara att ta skydd.

Snart i stadshuset.

I normbrytarnas land

Man får nypa sig i armen varje dag.

Att vit, heterosexuell och man numera är den sämsta sortens människa i Sverige är väl känt. Ledande politiker framför hat mot vita heterosexuella män och det anses alltmer rumsrent att bespotta och förtala denna grupp. Ingen generalisering är för dum.

Det handlar om att bryta normer, sägs det. Därför målar rektorn Fredrik Plahn sina naglar i regnbågens färger. Han vill att elever och föräldrar ska fundera över heteronormen.

Men vad ska de fundera över, egentligen? Att det känns konstigt att en manlig rektor målar naglarna? Vad ska en sådan känsla i så fall resultera i? Skuld? Bot och bättring?

Rektorn säger sig vilja skicka "en utmaning till andra vita gubbar att bryta normen". Alla får väl måla sina naglar om de vill. Jag tror ärligt talat inte att någon bryr sig särskilt mycket. Ej heller ser jag något negativt i den så kallade heteronormen - så länge alla har samma rätt att vara sig själv. Normer behöver nämligen inte alls vara begränsande.

Det förbaskade normbrytandet börjar bli lite tröttsamt nu. I Sverige har det nämligen börjat gå så långt att den som inte försöker "byta mot normen", är normbrytare. I alla fall i vissa delar av landet.

Vilket öppnar upp för en rad roliga protester, när jag tänker efter...

Normbrytare.

Sökes: En plan för integrationen

Det pratas väldigt mycket om migration just nu. Frågan har blivit stor i valrörelsen, vilket är något nytt.

Detta sägs gynna SD, underförstått att vi nog helst inte ska diskutera frågan alls. Det är fel. Vi borde i stället välkomna att frågan kommit upp på dagordningen. Vi väljer nämligen själva vilken riktning debatten tar.

Just nu är den i ett låst läge. Debatten har blivit oerhört polariserad. Samtidigt är den extremt konsensusfixerad. I invandringsfrågan, som jag önskar att vi i framtiden kommer kalla integrationsfrågan, råder förhållandet 7-1. På ena sidan står sju riksdagspartier som vill behålla eller utöka dagens flyktingmottagande och anhöriginvandring, oaktat effekterna. På den andra står Sverigedemokraterna som vill dra i handbromsen rejält och närma sig Danmarks politik på området.

I realiteten är det inte bara vad SD brukar kallar "sjuklövern" som inte vill diskutera de uppenbara problemen med en rekordstor flyktinginvandring till en generell välfärdsstat med reglerad arbets- och bostadsmarknad. Motståndet finns i alla stora medier, och rädslan för att få huvudet avhugget gör att väldigt få vågar sticka ut hakan (senast var det KDU:s Sara Skyttedal som sågades sönder och samman av både partikamrater och s.k. antirasister). Debattklimatet har blivit väldigt oresonligt.

Till skillnad från övriga sju partier beskriver SD utmaningarna som en stor flyktinginvandring medför. Deras lösning är att minska invandringen. Inget av partierna har dock några förslag på hur integrationen av dem som redan kommit hit ska förbättras, vilket är väldigt anmärkningsvärt.

När nationalekonomen Andreas Bergh tittade på partiernas integrationsförslag kunde han konstatera just detta. Konkreta förslag saknas. Vänsterpartierna vill arbeta mot rasism och diskriminering, hålla uppe ingångslönerna och minska lönespridningen. De borgerliga har under de senaste åren lanserat verkningslösa åtgärder som SFI-bonus, etableringsersättning via Arbetsförmedlingen (gäller i två år) och jobblotsar. Samtidigt har mediantiden som det tar för en nyanländ att komma i arbete fortsatt att öka.

Jag har tidigare nämnt SCB:s statistik över sysselsättningsgraden av utlandsfödda, så vi behöver inte gå igenom dessa siffror igen utan kan bara konstatera att Sverige är sämst av alla i-länder på att integrera invandrare i samhället. Med "integrera" menas här att lotsa människor till en egen försörjning. Det är oftast en förutsättning för att få en bostad.

Ann-Charlotte Marteus skriver:

När Bergh gick igenom arbetsmarknadsgapen i OECD-länderna fann han att utbildningsnivån hos migranter inte spelar någon roll för hur lätt de får jobb, relativt de infödda. Lundadocenten upptäckte också att migranter faktiskt har lättare att få jobb i länder med högre främlingsfientlighet. 

Vilka faktorer främjar då invandrares intåg på arbetsmarknaden? Jo, mindre av kollektivavtal och större lönespridning. Samt mindre generösa "bidrag". Den svenska jumboplaceringen framstår som föga gåtfull.

Det är kort sagt inte alls särskilt konstigt att Sverige är sämsta i-land på integration. Politikerna har gemensamt byggt ett system som gjort att det inte kan sluta på något annat sätt. För detta bär de ett stort ansvar, och effekterna som vi redan börjat se kommer hemsöka dem i decennier framöver.

Migrationen har alltså blivit en av de stora valfrågorna. Det är dock den enda frågan där politikerna helt saknar konkreta förslag. Det enda vi får veta är att invandring berikar Sverige.

De saknar idéer för hur sysselsättningsgapet mellan svensk- och utlandsfödda ska minska, hur högutbildade snabbare ska kunna dra nytta av sin examen i sitt nya land, hur nyanlända snabbt ska kunna lära sig svenska. Och mycket annat. Det filas på redan trasiga system, vilket inte leder någonvart.

Detta är inte bara kostsamt för stat, kommuner och landsting. Det ett smärtsamt slöseri med mänskliga resurser. Ty om nu Sverige ska ta emot så många flyktingar, måste det finnas en plan för hur mottagandet ska ske så effektivt som möjligt, hur människorna ska kunna integreras in i och bli en aktiv del av samhället på kortast möjliga tid. En sådan plan saknas i dag. Det vi får är tomma fraser och menlösa floskler.

Det paradoxala i allt detta är att oppositionen har öppet mål - utan att vilja sparka på bollen. Det finns massor på det integrationspolitiska området som oppositionen skulle kunna kritisera regeringen för. Men av rädsla för att bli anklagade för att "gynna SD", har de rödgröna nästan helt avstått från att kritisera regeringens misslyckade integrationspolitik och framför allt inte kommit med egna förslag.

Så bevaras status quo. Ty om alla är överens, kommer en förändring givetvis inte att ske. Vem vinner på detta?


Tidigare bloggat:
Öppna hjärtan och skilda världar

Läs även:
Fnordspotting

Fi till riksdagen?

Fi når riksdagen!

(förändring inom felmarginalen)

Feministiskt initiativ har legat under riksdagsspärren i samtliga mätningar sedan succén i EU-valet. Medierna har misströstat.

Men när DN/Ipsos presenterar den näst sista mätningen före valet kan äntligen de där stora rubrikerna skrivas. Fi får nämligen 4,0 procent och når enligt denna mätning riksdagen.

En liten detalj bara: förändringen är inom felmarginalen. Vi vet alltså inte om partiet ökar över huvud taget, och framför allt om det ökar så mycket i opinionen att det når över riksdagsspärren.

Men rubriken var trevlig att skriva, förstås?

Lägg ned kvinnoförbunden!

Alla riksdagspartier utom Vänsterpartiet har ett kvinnoförbund. Även Piratpartiet ska tydligen få ett. Lika bra det, kanske, när partiet nu ändå har bestämt sig för att bli som alla andra.

I en tid när nästan alla partier är mer eller mindre feministiska, när i stort sett alla beskriver Sverige som ett land med en könsmaktsordning och när kvinnor anses mer skyddsvärda än män, är det för mig besynnerligt att politiska partier ska behöva ha särskilda avdelningar för kvinnofrågor.

Det är dessutom en väldigt konstig syn på kvinnor i politiken och på politiken som sådan. Kvinnoförbund inom de politiska partierna signalerar nästan att politik är en manlig syssla, vilket verkligen inte är fallet i dag, och att kvinnor får organisera sig tillsammans i särskilda avdelningar.

Så varför kvinnoförbund? Vad tycker exempelvis Nya Moderaterna som är så antifeministiskt eller kvinnofientligt att partiet behöver en särskild avdelning som driver just kvinnofrågor? Är det så svårt för kvinnliga moderater att driva hjärtefrågor på stämmorna?

Eller är kanske kvinnoförbunden bara en ursäkt för vissa att känna sig ännu lite godare än alla andra och dricka en massa kaffe under tiden?

Förklara gärna för mig, den som vet.

Mannen som visste för lite

Jan Guillou, Sveriges egen Ego Boy, njuter av att tvåla dit andra för misstag och felaktigheter. Senast jag såg honom satt han och smiskade Paul Frigyes för dennes graverande faktafel om Guillou i en ny bok om densamme.

Nu åker emellertid Guillou själv på pisk. I måndags satt nämligen Jan Guillou i SVT:s morgonsoffa och påstod direkta felaktigheter om Förintelsen. Guillou hävdade att vi inget visste om judeutrotningen förrän amerikanska trupper befriade koncentrationslägren.

Detta blir ett dubbelfel. Dels visste både politiker och allmänhet avsevärt om nazisternas folkmord långt innan krigsslutet. Dels var det Röda Armén som först befriade ett koncentrations- och förintelseläger (Auschwitz-Birkenau) i januari 1945.

Redan på hösten 1941, innan utrotningarna börjat i Auschwitz och innan de små men dödliga Aktion Reinhardt-lägren byggts i Polen, spreds uppgifter om systematiska judeavrättningar till svenska legationen i Berlin. Beslutet om fysisk utplåning av det judiska folket fattar Hitler hösten 1941. Ordern om verkställande går till Himmler. I januari 1942 slås detaljerna fast vid den ökända Wannseekonferensen. Då har emellertid arkebuseringar redan pågått på östfronten i månader.

I oktober 1942 skrivs det om "utrotningskriget mot judarna" i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning. Därefter skildras mördandet i stora tidningar som DN och SvD.

Det är anmärkningsvärt att en person med så hög svansföring och med hakan ständigt i vädret gör sig själv till åtlöje på detta sätt. Men Jan Guillou svarar som han brukar när han får kritik: Han kallar det hela "omoget". Ingenstans förklarar Guillou emellertid vad som är sakligt fel i kritiken mot honom. I stället spär han bara på dumheterna:

Vänta nu, jag har skrivit en roman om hur det var då. Om du och jag hade varit vuxna människor 1941, 1942, 1943. Vad hade vi haft möjlighet att känna till då? Det är vad jag har undersökt. Vad de åberopar är sentida forskning om vad man faktiskt vet om förintelsen. Och det är liksom en helt annan dimension. Vi talar om olika saker.

Nej, de talar inte om olika saker. Artikelförfattarna, däribland den aktade Heléne Lööw, påpekar vad som stod i svensk press vid denna tid. Inte i hemliga underrättelserapporter som forskare fått tillgång till på senare tid.

I svensk press framgick på den tiden att det pågick judeutrotningar på östfronten. Detta förnekades givetvis av svenska nazister i deras egna organ (däribland ungdomsförbundets Stormfacklan, som jag gick igenom samtliga nummer av när jag skrev uppsats om svensk nazism på tidigt 2000-tal).

Den som ville kunde naturligtvis hävda att allt bara var lögn, anti-tysk propaganda. Men utifrån denna ringa möjlighet kan inte hävdas att vi inte visste. Informationen fanns där för den som ville veta.

Detaljerna om gaskammare blev kända först långt senare. Men att judar systematiskt mördades för att de var judar, det var en öppen sanning redan 1942. Jan Guillou borde veta bättre.

Folk man trodde var liberaler...

Lite tråkigt att se.

PK-eliten uppfostrar

I gårdagens partiledardebatt arrangerad av Aftonbladet, som tidvis var närmast olidlig, skulle jämställdhet diskuteras.

Aftonbladet visade ovanstående bild, ett grabbigt skämt från ett studentflak som fått stor uppmärksamhet i detta känsliga land. Partiledarna fick frågan vad de tyckte, en diskussion som skulle mynna ut i en bredare debatt om sexism, våldtäkter och gud vet vad.

Göran Hägglund uttryckte att dylika skämt är "fullständigt oacceptabla". Annie Lööf tog i från tårna och kallade skylten "vidrig" samt  hävdade att "tårarna var nära" (på allvar?).

Så reagerar en uppstyltad PK-elit som ser som politikens uppgift att reagera på och ta avstånd från enskilda studentbanderoller. Som är så måna om att uppfostra undersåtarna och i alla lägen tycka "rätt" att det står mig upp i halsen (inte ned i halsen, Annie, oroa dig inte).

Jag hade önskat att Jimmie Åkesson, i egenskap av det svarta fåret i sällskapet, hade sagt att detta inte är politikens uppgift. I stället stod han och sov och "glömde frågan".

En missad chans att uttrycka lite vanligt folkvett.

Ajöss, Alliansen

"Vi har enats om att kalla detta Allians för Sverige", förklarade den dåvarande oppositionsledaren Fredrik Reinfeldt inför pressen den där augustidagen hemma hos Maud Olofsson i Högfors 2004. Tillsammans satt fyra borgerliga partiledare och sa att de minsann skulle gå till val gemensamt.

Göran Persson fnös åt tanken. "Det är inte statsmannafähiga personer" och "det är en svag personsammansättning" var hans omdömen om fyrklövern. Han underskattade kraften i en samlad borgerlighet, förlorade valet, avgick och fick sedan se sitt parti hamna i en långvarig ledarkris.

Alliansen fyller alltså tio och regeringen Reinfeldt åtta. Vad har då de borgerliga åstadkommit under denna tid?

Jobbskatteavdraget är den mest omtalade insatsen. I början sökte regeringen även öka gapet mellan de som arbetar och de som inte gör det samt göra a-kassan mer till en försäkring genom att öka egenfinansieringen av densamma. Detta har dock Alliansen stegvis backat från.

Avregleringen av apoteksmarknaden, eller omregleringen som socialministern vill kalla den, är en framgång. Sverige har inte längre ett statligt monopol på försäljning av receptbelagda läkemedel, även om det finns vissa som vill backa bandet. Vissa skatter har avskaffats (men den avskydda fastighetsskatten kom att ersättas av en kommunal avgift). Andra har höjts.

I övrigt då? Sysselsättningsgapet mellan inrikes- och utrikesfödda har ökat. Antalet utanförskapsområden har fortsatt att växa. Arbetsförmedlingen har havererat. Landets försvarsförmåga är i praktiken utraderad. Skolan är i kris. Regeringen har misslyckats på en rad områden, även om ansvaret egentligen är riksdagens och inte enbart Alliansens.

Samtidigt har moralismen fått alltmer utrymme. Regeringen Reinfeldt har skärpt sexköpslagen, en lagstiftning hans parti var emot när den tillkom. Vuxna människor anses fortfarande inte kapabla att handla vin i en matbutik.

Alliansen har utan att skämmas byggt ut övervakningsstaten och i praktiken blivit en knähund till USA. Alliansen är fullständig okritisk till den antidemokratiska utveckling som vi ser i EU. Reinfeldt regeringar har heller inte förmått hålla sig borta från familjen utan envisas med att tala om för vårdnadshavare hur de ska sköta sina barn, även om Alliansen inte infört tvångsdelad föräldraförsäkring.

I valmanifestet, som presenterades i dag, framgår att Alliansen under de kommande fyra åren vill precis - ingenting. Eller i alla fall väldigt lite.  Det är en förvaltande attityd som regeringen önskar sprida, och den förstärker bilden av en regering som är färdig, som har genomfört det den ville. Det känns inte så där överdrivet upphetsande inför ett val, men påminner ganska mycket om Socialdemokraterna 2006.

Överlever Alliansen en valförlust? Det är en fråga som endast kan besvaras med "det beror på". Om inget av blocken når egen majoritet men det rödgröna blir störst, bildar Löfven regering. Troligen tillsammans med Miljöpartiet och med aktivt stöd från Vänsterpartiet.

Löfven har redan sträckt ut handen till Folkpartiet. FP går mot ett dåligt valresultat, och Jan Björklund har suttit länge som partiledare. Ett ledarbyte (Birgitta Ohlsson?) skulle kunna kasta om förutsättningarna och öppna för ett samarbete med en S-ledd regering. Då är Alliansen i praktiken död.

Även om Sverige, främst genom jobbskatteavdraget, har blivit lite friare sedan 2006, är det också med en känsla av stor besvikelse som jag summerar Reinfeldts år vid makten. När Reinfeldt lämnar över statsministerposten efter valet, för det är så det ser ut att bli, kan han visserligen se tillbaka på en ovanligt lång tid av borgerligt regeringsinnehav och samverkan.

Den socialdemokratiska hegemonin är bruten. Men den där liberala utvecklingen som många hoppades att Alliansen skulle driva, den uteblev.

Alliansens fyra partier önskar inte frihet. De förstår över huvud taget inte konceptet. Därför går det inte att rösta på dem.

Hårt mot hårt mot Ryssland

Många har varnat för ett allt mäktigare Ryssland och de potentiella hot som det skulle innebära. Men i svensk försvarsdebatt har det ofta skojats bort. Vad skulle Ryssland tjäna på att ge sig på sina grannar? Det är ju en ny värld nu.

Vladimir Putin gillar dock inte denna nya värld. Han drömmer sig tillbaka till Sovjetimperiets glansdagar och tycks ha som mål att skapa något liknande tillsammans med de forna sovjetstaterna. I Putins värld hör Ukraina till Ryssland. Hans genomtänkta destabiliseringsförsök ska ses som ett led i att återta det som enligt Putin orättfärdigt förlorades.

Diplomati och samtal som lugnar ned upprörda känslor är nästan alltid att föredra framför konfrontation. Så även i fallet Putins Ryssland. Omvärlden har försökt. Den har visat tålamod. Men denna hållning har bara gjort Putin djärvare och hungrigare.

Det är svårt att inte dra paralleller till Hitlers politik från 30-talets mitt fram till krigsutbrottet 1939. Då var det den brittiske premiärministern Neville Chamberlain som genom en eftergiftspolitik, vars syfte var att undvika militär konflikt, spelade Hitler i händerna. Först när Tyskland anföll Polen förklarade västmakterna krig.

Det är ett liknande spel vi har sett under Putin. Han säger en sak utåt men gör en helt annan. Det är inte svårt att syna Putins bluff. Snacket om att utlandet inte ska blanda sig i ett lands inre angelägenheter rimmar väldigt illa med Putins egen politik. Ryska soldater har opererat och fortsätter att göra det inne i Ukraina. De ryska separatisterna har skjutit ned ett civilt passagerarflygplan med vapen de bara kan ha fått från Ryssland. Putin har sina händer med i spelet på alla nivåer.

Ser inte ryssarna själva vad som håller på att hända? Ryska medier är i dag strikt kontrollerade och kan liknas vid rena propagandamaskiner. Många ryssar får därför en väldigt skev bild av händelserna i Ukraina. Västerländska medier är ingalunda neutrala, men här finns åtminstone en större pluralism än i Ryssland. Däremot lär nog även Putin förstå att folket inte önskar en större militär konflikt.

Ukraina är extremt utsatt nu. Dess militär duger inte mycket till och även om landets ledning vill söka Natomedlemskap menar bedömare att ett sådant ligger långt in i framtiden. Det omvärlden kan göra är att stödja Ukraina ekonomiskt, moraliskt men också militärt. Och se till att Ryssland får betala dyrt för sin politik.

Handelsblockader  och sanktioner används frekvent internationellt, men det är sällan de får önskad effekt. Mot Ryssland börjar dock sanktionerna bli så pass omfattande att de faktiskt kan få en verkan. Inte på Putins politik, men väl på folkets stöd för den.

Putin leder just nu med vett och vilje sitt land in i ekonomisk kris och internationell isolering. Visserligen har Ryssland slutit ett lukrativt oljeavtal med Kina som gör att beroendet av väst minskar. Men det kommer knappast att räcka för att få den ryska ekonomin att växa framöver.

Någon militär konflikt med Ryssland är inte trolig eller önskvärd. Omvärlden kan dock se till att priset för Putins politik blir så högt som möjligt och hoppas att hans eget folk till slut vänder honom ryggen.

Vi närmar oss något slags nytt kallt krig. Och någon upptining av relationerna är inte sannolik så länge Putin sitter vid makten. Givet hur den ryska demokratin mår, har vi många år framför oss med Putinstyre. Det är bara att anpassa sig efter denna nya värld. Eller hur, Miljöpartiet?

Extremister som förtjänar varandra

Det börjar bli tröttsamt det här. Nazister håller en demonstration. Tusentals motdemonstranter dyker upp och i denna grupp finns som brukligt ett gäng våldsverkare.

Polisen tvingades spärra av delar av Stockholm city i dag. Vanliga människors liv begränsades och stora resurser fick läggas på att bevaka nazisterna för att förhindra en stormning och fullständigt kaos.

Synen måste ha varit bisarr för utländska besökare och alla som inte informerat sig om vad som låg bakom polisbevakningen. Nationella insatsstyrkan, en bombgrupp och ambulanser stod redo.

I svenska medier ifrågasätts inte våldsverkarna som tvingar fram denna enorma bevakning. Nej, instället riktas kritiken mot att nazister får demonstrera. Som om en inskränkning i mötesfriheten skulle vara en framkomlig väg. Den våldsvänster som deltar i alla dessa antirasistiska evenemang ger sig inte bara på nazister. De definierar alla till höger om Lars Ohly som "fascister". Även liberaler har drabbats av våld. Ska således också liberalers mötesfrihet inskränkas?

Lösningen är inte att inskränka mötes- och demonstrationsfriheten för nazister. Yttrandefriheten är en grundläggande rättigheter, och den prövas just när obekväma och förfärliga åsikter får yttras. Det svenska samhället klarar några hundra nazister som viftar med flaggor, och jag skulle önska att de bara kunde ignoreras och inte ges så här mycket uppmärksamhet.

Vi ska alltså inte bekämpa extremism genom att begränsa våra fri- och rättigheter. Däremot ska grupper som enbart motdemonstrerar för att orsaka bråk slås ned. I kulturlokalen Cyklopen i Högdalen hittade polisen knivar och kartor, oklart vad de skulle användas till. Politiskt våld kan aldrig tolereras.

Nazisterna och vänsterns så kallade antirasister vars enda mål är att ställa till med bråk förtjänar verkligen varandras sällskap. Men händelserna i Limhamn och Stockholm, och på många andra platser, visar varför jag inte kan delta i en antirasistisk demonstration.

Så illa är det, tyvärr.

Öppna hjärtan och skilda världar

Det är intressant att jämföra denna valrörelse med den förra. Då var Sverigedemokraterna marginaliserade och diskussionen om huruvida politiker ens skulle debattera med partiet gick varm. Målet hos etablissemanget var att SD skulle "hållas utanför", inte ges livsluft.

Det fungerade sådär. 5,7 procent röstade på dem ändå, och även om Lars Ohly gjorde en markering när han vägrade sitta i samma sminkloge som Jimmie Åkesson på valnatten har varken han eller någon annan kunnat göra så mycket åt att Åkessons parti sedan dess suttit i samma kammare i riksdagen.

Den här gången tyder alltmer på en fördubbling av SD:s valresultat från 2010. I nuläget känns faktiskt 10 procent nästan som en axelryckning. Partiet har legat däromkring i opinionen i flera år, så ett tvåsiffrigt valresultat upplevs inte som en chock. Bara detta visar vad som har hänt på ynka fyra år. SD är på väg att bli en maktfaktor i svensk politik. För partiet växer samtidigt även på lokal nivå.

Orsakerna till denna utveckling har jag berört tidigare och gör det gärna igen: När sju partier är eniga om en politik som inte har tillnärmelsevis lika stort stöd hos befolkningen som dessa partier har i riksdagen, när partierna vägrar att på ett seriöst sätt diskutera denna politik och när de förvanskar och vrider på fakta för att svartmåla motståndaren, ja då är det faktiskt helt logiskt att det gynnar det där åttonde partiet.

Skillnaden jämfört med förra valrörelsen är påtaglig. Trots att SD isolerats i riksdagen, trots att etablissemangets motstånd mot dem är kompakt, fortsätter partiet att växa. Förmodligen bidrar isoleringen till att befästa bilden av partiet som ett riktigt oppositionsparti.

Ty ju mer det trixas med siffror, ju mer polariserad debatten om migration och integration blir, desto fler kommer känna att makten döljer något och att SD säger sanningen. Ju fler infantila texter och krönikor som skrivs, ju mer upprörd medieliten på Södermalm blir, desto skönare upplever många att det känns att lägga en röst på SD. Rösten är ett långfinger i luften åt de partier man tappat förtroendet för.

De övriga partierna skulle således kunna hindra SD:s tillväxt genom att öppet och ärligt diskutera de utmaningar som Europas sämsta integrationspolitik för med sig när flyktinginvandringen samtidigt är EU:s största.

Men det görs inte. För det är skilda världar i verklighetsbeskrivningen från SD respektive de övriga sju partierna. Något som hittills har gynnat SD eftersom många inte känner igen sig i den bild som övriga partier målar av tillståndet i landet.

Reinfeldts tal om "öppna hjärtan" har dels hyllats, dels kritiserats som partitaktiskt (inför ett val, va!). Men i opinionen har det inte gett någon effekt alls, om vi ska tro senaste DN/Ipsos som gjordes efter talet. Reinfeldt räknade nog inte heller med någon omedelbar opinionsmässig framgång. Syftet var sannolikt ett led i regeringens försök att utmåla det rödgröna regeringsalternativet som ekonomiskt opålitligt.

Lite överraskande slår i dag KDU-ordföranden Sara Skyttedal till med en bomb på DN Debatt. Hon vill begränsa flyktingmottagandet och anser att regeringen under kommande mandatperiod måste skapa en "ansvarsfull plan" för mottagandet. Det låter förvånansvärt mycket som SD (Twitter har förmodligen redan exploderat i avsky) för att komma från ett parti som sagt sig vara en sverigedemokratisk motpol i svensk politik

Skyttedal skriver:

Den samlade situationen gör det nödvändigt för regeringen att under den kommande mandatperioden se till att strukturen för flyktingmottagandet och mottagandets omfattning balanseras. Det innebär att de integrations- och bostadspolitiska planerna bör kompletteras med förslag på migrationspolitiska policyförändringar som gemensamt skapar en ansvarsfull plan för svenskt mottagande.

Min enda tolkning av detta är att KDU-ordföranden skickats fram, på vinst och förlust, för att söka locka tillbaka några av de alliansväljare som planerar att gå till SD. Många vill inte rösta på SD men känner att de inte har något val. Om migrationsfrågan är viktig för dem, kanske detta kan få dem att välja KD i stället, resonerar sannolikt partiledningen. Det lär dock bli svårt eftersom moderpartiet, tillsammans med övriga allianspartier, satt ned stöveln i klaveret sedan många år tillbaka.

Alliansen kastar smulor till sina kärnväljare just nu. Hårdare tag mot grov brottslighet. Nya Jas-plan. Och så en debattartikel om minskat flyktingmottagande på det. Men det räcker knappast för att sudda ut de senaste fyra åren av en politik som faktiskt varit den rakt motsatta.

Människor är månne dumma och irrationella ibland, men de har trots allt ögon att se med.

Rent mjöl i statens påse

Bubbla nådde målet med marginal!

Den liberala nyhetstjänsten Bubblas crowdfunding är avslutad. Det kan glatt rapporteras att målet på 100 000 insamlade riksdaler nåddes med god marginal.

Många har skänkt pengar och en hel del har donerat flera gånger. Framgången en liten känga åt alla som hävdar att liberaler och libertarianer är så egoistiska och bara vill sitta på sina pengar själva. Det visar att liberaler och libertarianer kan och vill någonting annat än att bara sitta med armarna i kors.

Men framför möjliggör det för en utbyggd liberal nyhetsförmedling, att Frihetsfrontens och Nyliberalens nya plattform (ty tanken är att det ska bli en) kan färdigställas och att nya projekt kan startas.

För det finns en del i pipelinen, berättade initiativtagaren Martin Eriksson på Frihetsfrontens sommarseminarium.

Stay tuned, som kidsen säger.