En stat som gör fel saker

Folk ska jobba, inte supa, löd ett av finansminister Anders Borgs mer bevingade citat. Till detta kan man foga: Staten ska skydda liv och egendom, inte sälja sprit eller skapa genusplaner.

Storbranden i Västmanland kommer att bli omdiskuterad under lång tid framöver. Inte bara för dess rekordstora omfattning utan för hur den svenska beredskapen såg ut. Branden hade kunnat fås under kontroll tidigare om resurserna sett annorlunda ut, kan man konstatera. Och även om ett litet land som Sverige inte kan förväntas ha enorma resurser, inser nog de flesta att situationen i dag inte är acceptabel.

I andra länder kallas militären in när det inträffar större katastrofer. I kinesiska Yunnan såg vi nyligen hur militären hjälpte till att rädda drabbade och röja i bråten efter ännu en katastrofal jordbävning. Det är så det brukar se ut i andra länder.

Men i Sverige har Försvarsmakten inga resurser längre. Frivilliga insatser fick därför sköta matinsamlingar och evakueringar av boende och djur.

Däremot finns uppenbarligen resurser till annat, som vi kan läsa om på Försvarets hemsida:

Försvarsmakten arbetar även genom Nordic Centre for Gender in Military Operations (NCCGM), som fungerar som ett nav för information, kunskap och erfarenheter kring genusperspektivet i internationella insatser. Här utbildas bland annat Försvarsmaktens Gender Field Advisors. Centrumet fungerar som ett Department Head för genus inom NATO och finns vid Livgardet i Stockholm.

Man skulle kunna tro att Fi:s maktövertagande redan vore ett faktum. 

Det är förstås nedslående att svenska politiker nedmonterat det svenska försvaret så här. Det är pinsamt att Försvarsmakten sysslar med genusfrågor men inte har resurser att bistå vid den största skogsbranden i modern svensk historia.

Men berättelsen ovan visar också på något annat, nämligen att människors frivilliga insatser kan göra skillnad. Att vi i motsats till vad vänsterpartierna alltid har hävdat faktiskt kan själva. Att vi inte i alla lägen behöver ett offentligt skattefinansierat maskineri som gör allt åt oss.

Detta är en desto trevligare lärdom av eländet. Men jag blir bedrövad när jag tänker på vad staten ägnar sig åt i stället för sina kärnuppgifter.

Skäms!

Alla större politiska partier i Sverige säger nej till legalisering av cannabis. Det visar en rundfrågning som vänstersajten Nyheter24 har gjort.

De åtta riksdagspartierna samt Piratpartiet och Fi tillfrågades. Piraterna är de enda som säger ja till en avkriminalisering. Men alla säger nej till legaliserat bruk, försäljning och innehav av cannabis.

Detta är en indikation på hur lång väg vi har att vandra i Sverige i den här frågan. Här har vi verkligen ett politiskt etablissemang som är helt och hållet i otakt med både tid och verklighet.

Sverige skulle behöva en modig politiker som Nigel Farage i detta avseende. Trots att han är ledare för UKIP, som vill ha hårdare tag mot drogerna, säger Farage själv att han tror att kriget mot drogerna sedan länge är förlorat. Att en partiledare vågar gå emot sitt eget parti så öppet är ovanligt. (Men Farage är heller inte den genomsnittlige politikern.)

I stället för att ta till sig fakta, väljer politikerna att komma med floskler. I stället för att förutsättningslöst titta på vilka effekter en avkriminalisering respektive legalisering har fått i andra länder, väljer politikerna att slå vakt om en politik som dödar.

Jag skäms å deras vägnar.

Träffsäkert

SD kan tacka övriga partier

Sverigedemokraterna ser ut att göra ett rekordval i september. Alla opinionsmätningar pekar mot ett valresultat på mellan 8 och 11 procent, vilket alltså skulle kunna betyda att SD har fördubblat antalet ledamöter när riksdagen öppnar efter valet.

SD kan tacka de övriga sju partierna för detta. För det är knappast på egna meriter som Jimmie Åkessons parti växer. SD kan inte uppvisa några konkreta resultat från kommun- eller landstingspolitiken. Tvärtom står många stolar tomma.

Partiet kan heller inte peka på några segrar i riksdagen, där SD i praktiken har isolerats. Däremot har Åkesson framgångsrikt lyckats framställa sitt parti som det enda verkliga oppositionspartiet. SD är i dag ett allmänt missnöjesparti som lockar väljare från både höger och vänster. Det har vuxit på både bredden och höjden i val efter val, och inget tyder på att den trenden kommer att brytas i september.

Orsaken till att så många överväger att rösta på SD är sannolikt inte att de är överförtjusta i Jimmie Åkesson eller partiets politik rent allmänt. Det är att övriga partier uppfattas som falska och förljugna.

Det är en bild som har visst fog för sig. Ty när det negativa konsekvenser av invandringspolitiken förtigs, när statistik förvrängs för att måla en rosenskimrande bild som inte är sann, är det väldigt enkelt för Åkesson att sparka bollen i tomt mål. Man kan tycka att övriga partier borde ha lärt sig att ärlighet och öppenhet är det som krävs för att vinna debatten.

Ju mer ängslig migrationsdebatten blir, desto fler kommer ledsna och vända sig till SD. Ju fler aldrig så välmenande klavertramp som journalister och PK-politiker gör, desto fler kommer att söka svaret hos SD.

Det finns betydande problem med dagens migrations- och integrationspolitik. Lösningen kan inte vara mer av samma. Så länge Alliansen och de rödgröna ändå fortsätter att propagera för just mer av samma politik, och helst inte diskutera de bekymmer som de facto finns, kommer väljare att strömma till SD. Svårare är det inte.

För den som förlorat förtroendet för de gamla partierna, finns egentligen bara två val: Att lägga sig på soffan eller att rösta på Sverigedemokraterna. Det är den situation som övriga riksdagspartier tillsammans har skapat.

Folkpartiets skola: Ordnung muß sein?

Så kom det då till slut. Ett vallöfte om ordningsbetyg i skolan. Jan Björklund tar ännu ett steg för att, som han uppfattar det, upprätta ordningen och disciplinen i den havererade svenska skolan.

Svensk skola har problem. Om detta råder inget tvivel. Detta betyder inte att alla skolor är dåliga. Svenska lärare är inte tillräckligt bra. Detta betyder inte att alla lärare är dåliga, långt därifrån. Men det finns ett generellt problem med lärarnas kompetensnivå, och ansvaret för att lärarutbildningen har blivit så dålig och att kunskapsnivån i skolan dalar delas av såväl de borgerliga som de rödgröna partierna.

Skolan kommer bli en het fråga i valrörelsen. Vi kommer få höra att det är de borgerligas fel, ty de har haft makten i åtta år. Alliansen kommer å sin sida svara att problemen har ett betydligt äldre ursprung än så.

Båda har egentligen rätt. Ty även om Alliansen genomfört vissa bra reformer, har den inte på allvar utmanat de problem som tär på förtroendet för skolan. Lärarlegitimationer var månne en god idé i teorin, men hanteringen har varit tämligen usel. Ett nytt betygssystem var nödvändigt, men det löser knappast bekymret med lärarnas minskande auktoritet.

Det är tveksamt om betyg i ordning och uppförande i högstadiet och gymnasieskolan kommer ha någon betydelse i praktiken. Särskilt som det inte ens blir ett riktigt betyg utan endast en skriftlig kommentar.

Ouppfostrade elever utan respekt för läraren lär inte bry sig. För övriga skötsamma elever blir det förmodligen något att skämta om. Och lärarens auktoritet är fortfarande lika låg så länge dess befogenheter inte ökar.

Om Jan Björklund på allvar vill förbättra studieron i den svenska skolan får han nog tänka ut något mer verkfullt än detta.

Ett Stockholm större än Sverige

Stockholm är snobbigt, hippt och självmedvetet. Stockholmare har väldigt höga tankar om sin stad, och fick de välja skulle Stockholm bli mer som New York (hur det nu skulle gå till). Eller kanske som London.

På fester och mingel består kallprat inte av väder och vind. Bostadsbristen i Stockholm har gjort bostadsköp till det stora diskussionsämnet. Ska du köpa radhus? Har du köpt en tvåa i innerstan för fyra miljoner? Då är det läge att berätta det. Gärna med tillägget att oj, vad sjukt dyrt det är. Egentligen. Men det är det ju värt för lägets skull.

Stockholmarna ser på sig själva och sin stad med stor stolthet och självsäkerhet. Detta slår igenom även i nyhetsrapporteringen. Svenska riksmedier är oerhört stockholmsfixerade, och det får konsekvenser. När saker händer ute i landet, och i synnerhet i Norrland, blir det notiser. Och ibland uppstår problem. Stockholmsjournalisterna har nämligen svårt att uttala ortsnamn och att placera dem rätt på kartan om de ligger för långt norrut. De är ofta storögt oinsatta i hur livet på landet ter sig.

Jag bodde 19 år i Jämtland och minns hur stockholmsjournalister kämpade med att uttala ortnamn som Vaplan, Brunflo och Alsen. Det var svårt att tolka det som annat än ett genuint ointresse. Efter snart tio år i Stockholm har journalistikens smygförakt för landsbygden blivit än mer uppenbart.

Det råder inte bara en Stockholmsfixering utan en innerstadsfixering. Det har faktiskt gått så långt att även Stockholms närförorter börjat bli exotiska i journalisternas ögon. Ty det är ju så att journalisterna inte bara bor i Stockholms län. De bor i Stockholms innerstad. Allra helst på Södermalm (alla vill bo på Södermalm).

Ett annat tecken i tiden är att det bland årets sommarpratare i P1 var fler från Södermalm än från söder om Södertälje. Sommarpratet är personligt och inte direkt beroende av bostadsort, men det visar ändå på var människorna som ges en medial plattform bor. I Stockholm. På Södermalm.

Fundera ett slag över hur det påverkar nyhetsbevakningen och människors bild av Sverige. Vi vet redan att Miljöpartiet är det överlägset största partiet bland journalister. Gissa om de är stora på Södermalm.

Kränktheten inga gränser har

Medierna älskar att berätta sådana här historier. Om en familj som känner sig kränkt. Diskriminerad.

Ett par med en tvåmånaders bäbis beslutar sig för att äta lunch på det lyxiga Dorsia Hotel & Restaurant. Men de släpptes inte in. Orsaken var spädbarnet.

Paret tycker att deras dotter blivit diskriminerad (undertecknad gissar att barnet i fråga struntar i vilket eftersom Dorsias meny inte riktigt passar ett tvåmånaders barn i alla fall). "Dagen blev förstörd", tycker de.

"Jag tycker att dem var fruktansvärt otrevliga", återberättar Expressens journalist och visar att hon missat några svensklektioner.

Dorsia Hotel & Restaurant har en åttaårsgräns. Det betyder att barn som är åtta år eller äldre anses kunna sitta vid bordet och inte störa övriga gäster. Det är en fullt rimlig regel på en lite dyrare restaurang. Om det är något man som betalande gäst vill slippa när man äter, är det skrikande barn. Att barnet i detta fall sov i vagnen spelar föga roll eftersom barn de facto har en förmåga att vakna. Och skrika.

Vill man ta med ett spädbarn när man äter lunch finns många ställen att välja bland som inte är lika nogräknade när det gäller matro för övriga gäster.

Den utnyttjade horan och den självständiga tiggaren

Tiggeriet i Sverige ökar, och frågan om tiggeriförbud eller olika repressiva åtgärder har kommit upp till diskussion men snabbt avfärdats av alla riksdagspartier utom ett.

En intressant aspekt av synen på romska tiggare i Sverige är att den skiljer sig på flera viktiga punkter jämfört med synen på sexarbetare.

Det har i dag blivit kutym att uttrycka sympati för, ja att närmast slå vakt om, de i första hand romska tiggare som blivit en självklar del av gatubilden i många svenska städer (och i kollektivtrafiken). DN har haft flera långa reportage som beskriver förfärligt fattiga förhållanden i Rumänien som människor flyr ifrån. I ett reportage sammanfattar DN livsvalet för de rumänska romerna med "tiggeri eller prostitution". Läsaren antas förstå vilket som är värst.

Vissa utsatta är lite finare än andra, och det avgörs tydligen inte av utsattheten i sig utan av vilka val den utsatte fattar. Att besluta sig för att resa till ett annat land och tigga ihop pengar till sitt leverne är accepterat, och det är närmast en form av rasism att ifrågasätta om personen i fråga gör det frivilligt.

Synen på sexarbetaren är nästan diametralt motsatt. Här antas det att personen i fråga är tvingad att sälja sex, att det inte gjorts ett frivilligt val och att personen måste få hjälp att komma ur sin situation snarast. Därtill finns en utvecklad förklaringsmodell som bottnar i teorier om maktstrukturer, patriarkat och mäns hat mot kvinnor, men den behöver vi inte fördjupa oss i just nu.

Tiggaren är alltså en utsatt men fri människa. Tiggeriet är inte organiserat, och något utnyttjande förekommer inte. Skulle samma person däremot upphöra med att tigga pengar och i stället börja sälja sexuella tjänster förändras samhällets syn omedelbart. Då handlar det om en form av utnyttjande, och plötsligt kommer händelser i barndomen att bli intressanta som en del i förklaringen bakom det obegripliga beslutet att, som det kallas, sälja sin egen kropp. Fattigdom duger inte längre som förklaring.

Jag är så pass gammalmodig att jag tycker att det bör finnas en stolthet i att försörja sig själv. Så länge du inte kränker andra människors rättigheter genom att utnyttja dem, stjäla eller på annat sätt trampa på deras rätt till ett liv i frihet är alla vägar till en försörjning hedervärda. En tiggare kränker ingen genom sin blotta existens, även om vi nog blir alltfler som suckar högljutt när den där koppen med skramlande mynt sticks fram under vår haka på tunnelbanan.

Men inte heller sexarbetaren kränker någon. Personen har till skillnad från tiggaren tagit ett mer aktivt steg till självförsörjning. Detta måste respekteras. Ändå är samhällets syn på sexarbetaren synnerligen negativ och nedlåtande. Den bygger, till skillnad från synen på tiggaren, på en tydligt moralistisk och paternalistisk grund. Den lyckliga horan finns inte, får vi höra. Alla som sexarbetar är utnyttjade, och det finns ofta sexuella övergrepp i barndomen som kan förklara det besynnerliga beslutet att sälja sex.

Sexarbetaren kallas alltjämt "prostituerad", som om beslutet att sälja sexuella tjänster gör personen till något annat, förvandlar denne till en annan sorts varelse. I realiteten är det så, eftersom de rättigheter som åtnjuts av oss andra inte tillfaller sexarbetaren. Personen är en skuggvarelse som ingen på allvar bryr sig om men som så många har en bestämd uppfattning om.

I synen på egenförsörjning som något att vara stolt över förtjänar sexarbetarna mer respekt. Det spelar i detta hänseende ingen roll av vilken orsak de säljer sex. Jag delar Laura Agustíns åsikt att du eller jag inte har rätten att ifrågasätta sexsäljarens beslut eftersom vi helt enkelt inte kan veta exakt vilka val personen ställdes inför just då, vad som var rätt eller fel eller om något ens kan vara det.

Allt detta leder mig till slutsatsen att det svenska ställningstagandet vad gäller tiggeri och sexarbete främst handlar om att markera mot krafter som anses onda. I tiggarnas fall Sverigedemokraterna, i sexarbetarens fall den kommersialiserade sexualiteten.

Människan bakom dessa båda grupper blir endast ett verktyg för ett högre politiskt mål. Empatin, som det pratas så vitt och brett om, är ett tomt skal.

Fem veckor kvar

Fem veckor kvar till valet. Opinionsmätningarna börjar nu bli alltmer relevanta.

I TV4/Novus julimätning är visserligen alla förändringar inom den statistiska felmarginalen, men dess resultat pekar ändå på en sannolik utgång i höstens val.

Detta betyder: Moderaterna på Carl Bildt-nivåer (22 procent), Socialdemokraterna med fortsatta katastrofsiffror (30-33 procent), Miljöpartiet som tredje största parti, KD ovanför spärren med knapp marginal och C på mellan 5,5 och 6 procent.

Att 45 procent av svenska folket tycker att Sverigedemokraterna har den bästa invandringspolitiken visar på vilken tillväxtpotential partiet har. Men jag tror faktiskt inte att SD kommer att göra ett tvåsiffrigt valresultat utan stanna på 8-9 procent. Mycket hänger dock på hur många soffliggare som partiet lyckas fånga upp, och naturligtvis på hur deras frågor slår igenom i valrörelsen (som alltid främst handlar om skolan, vården och skatterna).

Att notera är också att Fi efter att ha ökat flera månader i rad bryter trenden och backar till 2,6 procent. Även detta känns som ett troligt valresultat för extremfeministerna. Jag tror att många som tvärsäkert spått Fi i riksdagen kommer att bli besvikna den 14 september.

Så kallade liberaler

Att skriva om individualisering av föräldraförsäkringen som om den vore ett paternalistiskt verktyg för att lägga andra människors livspussel är inte bara fel. Det innebär också att man vänder bort blicken och inte vill se de orättvisor som ett ojämställt föräldraskap innebär. Det är ingen bra grund för en liberal politik.

Maria Arnholms replik på Alice Teodorescus ledare om Folkpartiets besatthet vid lika utfall i jämställdhetsarbetet är märklig på så många sätt.

Folkpartisterna slingrar sig som masken på en krok för att komma runt faktumet att de kallar sig liberaler men bedriver en anti-liberal politik. Ovanstående försök blir bara obegripligt.

Enklast vore faktiskt att helt och hållet sluta kalla sig liberaler. Folkpartiet verkar nämligen inte ha minsta avsikt att börja bedriva en liberal politik.

De tror att vi inte vet ett skit

Det är supervalår. Ett utmärkt tillfälle för politisk fördjupning och ideologiska samtal över köns-, ålders- och etniska gränser. Kan man tro.

Men public service har en annan inställning. Den skattefinansierade radion och televisionen utgår nämligen från att det här med politik är så komplicerat att det måste förenklas för att vi svagsinta väljare ska förstå.

Så vi får radiosatsningar som Inte ett skit. 30-sekundersklipp där någon säger sig inte förstå ett skit med en uppmaning till lyssnaren att själv förklara vad partiledaren just har sagt. Vilket rimligen ingen kan tycka var särskilt komplicerat. Om poängen var att visa hur komplicerad och svårbegriplig politik kan vara, valdes väldigt dåliga exempel.

Inte mycket bättre blir det om du slår på SVT. Där härjar just nu komikern Anders Jansson, känd från HippHipp. Inför programserien Anders tar parti förklarade han: "Jag kan inte ett skit om politik" (där han har tydligen gott sällskap av Kjell Bergqvist). Det är en ganska dålig förutsättning för att göra ett bra program om just politik, kan tyckas.

SR och SVT bidrar därmed till infatiliseringen av det politiska samtalet. De kunde ha valt att informera och erbjuda fördjupning. Det kunde ha blivit bra, rent av.

Ja, vissa i alla fall.

Kjell Bergqvist tänker fel

Så har Kjell Bergqvist låtit sig lånas till Feministiskt initiativ inför valet. Ett märkligt val, kan tyckas, eftersom han tillhör just den grupp som föraktas och hånas av Fi:s anhängare.

Bergqvist är både man, vit, privilegierad och har nått övre medelåldern. Allt som är fel, med andra ord.

Att Bergqvist propagerar för Fi får väl betraktas som ett tecken på okunskap. Han har sannolikt inte läst partiprogrammet. Han vet troligen inte att partiet vill "omskola män", nedmontera försvaret, chockbeskatta svenska folket och i praktiken förvandla hela Sverige till en stor feministisk kursgård.

Ty Fi vill ju att de feministiska värderingarna ska "genomsyra hela samhället". På alla nivåer. Det betyder att allt från syokonsulenter till brandmän och domare ska genomgå genusutbildningar. Raka led i feminismens namn.

Att rösta på Fi är inte att tänka själv. Det är att inte tänka alls. Den okunnighet Kjell Bergqvist uppvisar genom att medverka i denna film är faktiskt lite tragisk.

I värmen

Att det är varmt i Sverige just nu har nog inte undgått någon. Långvarig värme får en rad följder. Dels ökar brandrisken. Dels blir det en plåga att åka kollektivt i Stockholm.

Så här är det varje gång värmen slår till. Att åka längs tunnelbanans gröna linje är närmast en hälsorisk. Vid rusningstrafik är det lätt att få panik. Luften står stilla. Svetten rinner på människor, som står hopträngda. Ingen luft. Man vill bara kliva av, trots att man inte är framme.

Nu ska tågen byggas om. Säten ska tas bort för att göra plats för fler. Beslutet är bra, vagnarna kommer rymma fler. Men i miljardsatsningen ingår inte att fixa luftkonditioneringen. Trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm svar på frågan är att det inte är värt pengarna, för "det är bara så här varmt några dagar om året".

Ja, det är möjligt. Men det råkar vara den delen på året när Stockholm tar emot mängder av turister. Vi boende ska samsas med dessa i extrem hetta. Jämfört med den luftkonditionerade och moderna tunnelbanan i både Beijing och Hongkong är Stockholms pinsam.

Det wennerholmska resonemanget går igen även på annat håll. Regering och riksdag har bestämt att Sverige, med all dess skog, inte behöver egna flygplan som kan vattenbomba vid en omfattande skogsbrand som den i Västmanland. Det brinner ju inte så ofta, var nog kontentan av försvarsminister Karin Enströms klena förklaring i kvällens Rapport.

Ursäkta, men har dessa människor ens en hemförsäkring?

Ett kravlöst land - en kunskapsfri skola

Bilden är tagen från Idéburken.

Det har blivit fult att ställa krav i Sverige. Människor känner sig utpekade. Kränkta. Rent av diskriminerade. Sällan är detta så tydligt som i den svenska skolan.

Det börjar redan i grundskolans första stapplande år. Jag minns när jag i högstadiet gjorde en "praktik" i några veckor på min lågstadieskola. Det var intressant att se vad som hade hänt sedan jag gick där sex sju år tidigare, tänkte jag.

På ytan verkade allt vara vara detsamma, förutom att eleverna hade fått tillgång till datorer. Men jag slogs av hur mycket lek som nu präglade skoldagarna i de två lägsta årskurserna. Det tycktes knappt ske någon reell undervisning längre. Allt skedde i väldigt lättsamma former.

I dag lär det vara mycket värre. Ty även om Alliansen med Jan Björklund i spetsen har kritiserat den gamla flumskolan och sökt ställa krav med fler nationella prov och betyg från årskurs 6, fortsätter kunskapsnivån att rasa hos svenska elever.

När jag studerade till socionom hade jag en lärare som med bestämdhet vände sig mot vad han kallade "gymnasifieringen av högskolan". Detta var ofta väldigt uppenbart, men gymnasifieringen gäller inte bara utbildningar som socionomutbildningen (som knappast tillhör de tuffaste) utan även några av landets så kallade elitutbildningar. Kunskapskraven sänks som en följd av att eleverna inte har med sig ens basala kunskaper från grundskolan och gymnasiet.

Det som började som en skakning på nedre däck sprider sig sålunda även till de övre däcken. Den högre utbildningen påverkas oundvikligen av vad som sker i grundskolan.

Kvaliteten på svenska universitet och högskolor är på väg utför. I åratal har oroade rektorer och lärare inom flertalet fakulteter slagit larm. Så sent som i våras släppte KTH en rapport (PDF) som visar att var femte student inte klarar grundskolans matematik och nära hälften har svårigheter med gymnasieskolans nivå. Lärare på språkutbildningar berättar om en likartad situation.

Elever har alltså inte fått med sig ens grundläggande kunskaper i språk och matematik från gymnasiet. Tentaanvisningar förstås inte. Uppsatser är så dåligt skrivna att de knappt går att begripa. Längre texter blir en för stor utmaning för eleverna att ta till sig. Och elever på landets elitutbildningar har svårt för matematik som blir mer komplex än plus och minus.

Det är svårt att se detta som något annat än ett resultat av den kunskapsfientlighet och antikravkultur som spridits i Sverige i flera decennier. Men det är även ett symptom på ett systemfel i skolan.

I dagens skola har föräldrarna flyttat fram positionerna, och det är inte alltid till det bästa. När föräldrar inte pushar sina barn att bli kunskapstörstande utan endast ser till att deras telningar får de bästa betygen, när barn och föräldrar pressar lärare till att sätta de betyg som önskas, har en mycket skadlig maktförskjutning skett.

Det är svårt att se hur denna trend ska kunna vändas i ett samhällsklimat där antikravkulturen blivit dogm. I dag tycks det finnas en stor politisk enighet kring att skolan ska vara kravlös, även om ingen politiker förstås skulle uttrycka det så. Medierna är å sin sida upptagna med att skildra hur stressade dagens unga är. Krav skapar stress, vilket leder till ohälsa. Någonstans längs vägen måste förmodligen Folkhälsoinstitutet kopplas in.

Men långt innan dess har nog de elever som faktiskt vill lära sig något, och de föräldrar som vill pusha dem till stordåd, sökt sig någon annanstans.

Tidigare bloggat:
Den slappa svenska skolan
Dags att vända Atlantångaren nu
När curlingföräldrarna tog över skolan

Läs även:
Håkan Boström

Alliansens feminister

Till skillnad från Birgitta Ohlsson brukar inte Jan Björklund inleda meningar med "vi liberaler..." när han vill säga något viktigt. Liberalismen är inte viktig ens i teorin för folkpartiledaren.

Det är därför inte särskilt oväntat att Björklund i sitt sommartal propagerade för en utökad jämställdhetsbonus. Detta är Alliansens mjuka svar på vänsterns kvoteringsförslag i föräldraförsäkringen.

Jämställdhetsbonusen ger två vårdnadshavare 50 kr var per dag om de delar föräldradagarna lika, alltså totalt 100 kr dagligen. Den ska alltså fungera som en morot för att förmå föräldrar att vara hemma med barnen på ett jämställt sätt.

Men en hundralapp extra om dagen har inte räckt. Svenska folket har visat sig olydigt. Björklund vill därför fördubbla den summan.

Svenska folkets stöd för tvångsdelad föräldraförsäkring är litet. Men Folkpartiet framhärdar. Partiet har ju äntligen fått en jämställdhetsminister som är feminist.

Björklunds tal är en indikation på att Folkpartiet kommer profilera sig som Alliansens feministiska röst i valrörelsen. En god anledning att inte rösta på dem, alltså.

Etnisk rensning i medieskugga

Just här och nu pågår en folkfördrivning, en etnisk och religiös rensning. Människors hem märks med en symbol som gör dem lätta att hitta. De hotas till livet och ges tre alternativ: konvertera, betala böter eller fly. Många flyr.

Det handlar om de kristnas situation i Irak. En situation det talas väldigt tyst om i Sverige. Kanske beror det på att det är valår och att kristnas rättigheter väcker samma väljarintresse som en hög med blött grus. Kanske på att det har hänt mycket annat i världen som fångat mediernas och därmed politikernas intresse det senaste halvåret.

Den enda svenske partiledare som har lyft frågan om de kristnas situation i Irak är Jimmie Åkesson, som ägnade den en stor del av sitt tal i Sölvesborg. Fredrik Reinfeldt gick i Pridetåget för hbtq-rättigheter, men har inte tyckt att det varit värt att kommentera den etniska rensningen av kristna. Inte ens USA verkar bry sig om vad som händer i det land det bombade, invaderade och lämnade i spillror.

Situationen i Irak är extremt svår för en rad minoriteter - även shabak, mandéer och jezidier. Eftersom landets gränser är ett modernt påhitt finns många berättigade skäl för att klyva Irak i flera delar. Men inget tyder på att en sådan delning kommer gå fredligt till. Det pågår redan ett inbördeskrig.

Det pågår en etnisk rensning av kristna - men världen tiger. Det är lätt att säga "aldrig mer", skriva på fina resolutioner och konventioner och ha cocktailpartyn mot intolerans. Men när det verkligen gäller, när människors liv hotas, är det ack så tyst.

USA bär ett särdeles stort ansvar för vad som nu sker i Irak. Det var USA som tillsammans med Storbritannien och en rad andra länder invaderade Saddam Husseins Irak för drygt tio år sedan. Demokratiska val har hållits sedan dess, ja, men Irak är ett gott exempel på att endast rösträtt och allmänna val inte räcker för att förklara ett land demokratiskt.

Irak är upplösningstillstånd, och just nu flyr kristna för livet. Jag såg ingen stor demonstration med landets partiledare.

När hatet flyttar in

Om opinionsmätningarna står sig och speglar valresultatet i höstens riksdagsval, kommer Sverige få en ny regering. I denna regering kommer det sitta människor som ger grönt ljus för öppet politiskt hat.

Åsa Romson stod i Almedalen och uttryckte ett förakt för vita, heterosexuella medelålders män. Alltså just den grupp som hennes tänkta ministerkollega och regeringschef Stefan Löfven tillhör. Oj, vad trevligt de kommer att ha tillsammans.

Socialdemokraternas Veronica Palm, en solklar ministerkandidat i en framtida S-regering, uttryckte stöd för kommunisten Athena Farrokhzads sommartal genom att kalla det "bra och viktigt" på Twitter.

Grunden i Farrokhzads politiska övertygelse är hat. Hat mot motståndare, hat mot heterosexuella män, hat mot "borgare". Detta hat legitimerar användandet av politiskt våld, som hon i likhet med andra kommunister kallar "självförsvar".

Jag har inte sett några avståndstaganden från Farrokhzads våldsromantism från vänsterhåll. Däremot har jag sett hyllningarna, bortförklaringarna och axelryckningarna.

Detta är oroväckande. Och obehagligt. På riktigt.

Anne Ramberg om Gaza

Israel-Palestina-konflikten är komplicerad, infekterad och fruktansvärt polariserande. Kritik mot Israel tolkas alltid som försvar för Hamas - och tvärtom. Jag brukar därför hålla mig borta från att kommentera denna konflikt. Inget gott kommer ur debatterna.

Kriget i Gaza gör det däremot svårt. Hamas gömmer skamlöst missiler på sjukhus. Israel bombar skoningslöst civila. Det är kort sagt ett krig mellan två blodbesudlade parter, och de som lider allra mest just nu är den palestinska befolkning som är instängd i ghettot Gaza och inte har någonstans att ta vägen när bomberna faller.

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg skrev en kritisk debattartikel i vilken hon lyfte fram Israels ansvar som militär stormakt. Kritiken lät inte vänta på sig. Nu svarar hon, och som vanligt är Ramberg saklig, frän och suverän på en och samma gång.

Den reaktionära feminismen

Feministiskt initiativ är ett reaktionärt förbudsparti. Alltfler verkar få upp ögonen för detta, vilket är positivt eftersom det råkar vara ett valår och Schymans extremfeminister kammats medhårs länge nog.

Fi vill "begränsa spridningen av porr" (men säger inget om hur). Den vill också förbjuda strippklubbar.

På frågan om gogodansare på gayklubbar ska vara tillåtna eller om även dessa ingår i det föreslagna strippklubbsförbudet svarar talespersonen Sissela Nordling Blanco så här:

"Det är något som måste ses över. Det finns olika typer av sexklubbar, en del av dem präglas tydligt av exploatering, andra bidrar till att utmana normer. Men klubbarna på Pride kommer absolut att få vara kvar"

Det är alltså Fi som bestämmer vilken sorts sexklubbar som är av godo och vilka som ska förbjudas. För att slippa ett förbud måste din klubb "utmana normer". Eller finnas på plats under Prideveckan. Det är så fånigt, så inskränkt och så unket att klockorna stannar. Partiets inställning till pornografi är lika intolerant.

Denna inskränkthet märks i de flesta av partiets förslag. Men tydligen blir många av Fi:s väljare besvikna när de får veta vad partiet tycker. Detta stärker mig i uppfattningen att en stor del av dess väljare har väldigt dålig kunskap om partiets politik. De har gått på den schymanska populismen.

Att ta en snabb titt på partiprogrammet är aldrig fel innan man lägger sin röst på ett parti.

Fi:s partiprogram finns här (PDF).

Tidigare bloggat:
#Granska Fi - De rosa extremisterna

Självförsvar?