Internets fiender

Kreditkortsbolagen Visa och Mastercard har beslutat blockera alla betalningar till VPN-tjänster.

Jag använder själv VPN-tjänster, särskilt när jag är i Kina där såväl Facebook som YouTube och Blogger är blockerade. Det Visa och Mastercard gör är att springa den kinesiska regeringens ärenden. Och inte bara den kinesiska. Den amerikanska. Den brittiska. Alla regeringar som vill inskränka friheten på nätet. (Dessutom luktar det upphovsrättsindustri lång väg om detta.)

Piratpartiets Christian Engström säger i ett pressmeddelande att Visas och Mastercards beslut kommer att "göra det svårare att vara anonym på nätet och lättare att övervaka vad alla gör". De två företagen är således "internets fiender".

Ja, i alla fall fiender till det internet vi vill ha. Det internationella nät för information, rekreation, arbete och utveckling där människor inte behöver registrera sig med namn och adress överallt, där det är möjligt att kommentera anonymt, där det är möjligt att söka information utan att myndigheter informeras om det. Utan dessa möjligheter dör själva syftet med internet.

Sedan tidigare har vi sett kreditkortsbolagen men också flertalet storbanker gå samman mot sexhjälpmedels- och skräckfilmsbutiker på nätet. Det är ren och skär moralism. Blockering av VPN-tjänster är emellertid ett steg längre. Det är en kraftig inskränkning i rätten att vara anonym på nätet. Det underlättar för skurkregimer att hålla koll på oppositionella och alla som upplevs som ett hot.

Men det är inte bara Visa och Mastercard som är internets fiender. De flesta av våra politiker är det också. Fredrik Reinfeldt ville i gårdagens SVT-intervju i Almedalen inte säga vare sig bu eller bä om NSA:s övervakning av världens medborgare. Personlig integritet är en icke-fråga för honom och för den svenska riksdagen.

Är det något vi fått bekräftat tack vare Edward Snowdens avslöjanden är det att storföretag och politiker arbetar tätt tillsammans för ett globalt övervakningssamhälle. Frågan är hur vi stoppar dem innan det är för sent.

Egyptisk demokrati

"Det här är egyptisk demokrati. Först väljer vi en president. Sedan bestäms vilka befogenheter han får", skrattade en man på gatan inför det egyptiska presidentval som till slut vanns av Muslimska Brödraskapets Muhammad Mursi.

Mursi är nu avsatt. Av militären. Det är månne en annan sida av samma egyptiska demokrati. Muhammad Mursi fick inte lång tid på sig innan missnöjet med honom blev så omfattande att militären beslöt ingripa.

Nu väntar något slags politisk övergångsprocess. Sedan, förhoppningsvis, ett rättvist nyval. Problemet med Mursis fall är att han faktiskt var en folkvald ledare. Det fanns en berättigad oro för att Egypten skulle gå i islamistisk riktning under hans styre, men han var likafullt folkvald. Egypten träder in på en farlig väg om folkliga protester av detta slag kan få militären att sätta sig över demokratiska val och egenhändigt avsätta ledare.

Låt oss hoppas att det som nu har hänt var en engångsföreteelse och, framför allt, en början på något nytt.

De partier vi förtjänar

Två av tre väljare tycker att riksdagspartierna är för lika varandra. 67 procent önskar större skillnader, enligt en studie som presenteras i Almedalen på fredag.

Och visst är det så. Ideologierna är i praktiken döda. Kristdemokraterna är inte kristna längre. Vänsterpartiet är inte särskilt kommunistiska. Moderaterna har blivit sossar. Centerpartiet är lika otydligt som vanligt. Och Miljöpartiet vill vinna den lattesörplande medelklassen i storstäderna.

Politiska partier är i praktiken kampanjorganisationer i dag. Det bedrivs över huvud taget väldigt lite idéarbete. Med hjälp av politiska konsulter och beställda opinionsmätningar försöker partierna navigera och vinna väljare. Partimedlemmar är i praktiken anhängare av en logotyp, inte en idé.

Det saknas en politisk konflikt i dagens svenska politik. De åtta riksdagspartierna är överens om allt utom detaljerna. Endast Vänsterpartiet (riksbanken, offentligt ägande) och Sverigedemokraterna (migrationspolitik, EU) sticker ut i vissa enskilda frågor.

Att många väljare tycker att partierna är för lika är samtidigt en aning ironiskt. Väljarna straffar nämligen den som sticker ut i endera riktning. Minns hur Centerpartiet hånades efter sitt förslag till idéprogram. Här var det ett riksdagsparti som ville tänka lite större, vara lite visionärt - och både gräsrötter och väljare slog bakut. Riksmedierna tävlade i att göra sig lustiga över Centern.

Partierna hamnar inte i mitten av en slump. De lägger sig där då väljarna straffar partier som anses som ytterligerhetspartier. Moderaternas vandring under Reinfeldts ledning är det tydligaste exemplet på att det är i sörjan i mitten som väljarna finns. Således har även Kristdemokraterna lagt sig där (vilket jag tror är ett misstag).

Konsekvensen blir att politiken töms på innehåll, att konfliktytan krymper och att det egentligen inte spelar någon större roll vilken sida som regerar. I förlängningen kan detta få alltfler att fråga sig om de ens ska gå och rösta. Spelar det någon roll?

Det finns förstås ett sätt att förändra allt detta, åtminstone kortsiktigt: rösta in nya partier. Men så långt vill nog inte de svarande i undersökningen gå.

Med sinne för humor

Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist intervjuades i helgen i DN Kultur och gratulerades på sin 50-årsdag. Rubriken "Ledare med sinne för humor" kändes träffande.

Är det något en GD för Arbetsförmedlingen måste ha, är det förmodligen just humor. Förtroendet för myndigheten är lågt - den hamnar längst ned på Sifos anseendeindex. Och det med all rätt. Arbetsförmedlingen är nämligen usel på att göra det den finns till för - att förmedla jobb. Alla som har haft kontakt med myndigheten vet detta.

Den som blir aktuell hos Arbetsförmedlingen märker det väldigt snabbt. Har man haft kontakt med myndigheten vill man förmodligen inte tillbaka.

Det måste sägas att det finns bra handläggare på Arbetsförmedlingen. Handläggare som vill väl och jobbar hårt för sina klienter. Men myndigheten som sådan skulle behöva lite hälsosam konkurrens från privata arbetsförmedlare.

Innan det sker borde Arbetsförmedlingen fokusera på att göra det den ska - förmedla arbeten.

Being Carl Bildt

Beträffande Kremls övervakning av svenska diplomater säger Carl Bildt indignerad till SVT: "Så bär man sig inte åt."

Men när NSA avlyssnar och övervakar ministrars kontor i Bryssel och även hackar EU-nätverk menar Bildt att "vi räknar med att bli övervakade".

Inkonsekvent? Inte då. Carl Bildt var bara Carl Bildt. Och i vanlig ordning slapp han följdfrågor.

Integreras eller inte integreras?

När många uppehåller sig vid frågan hur invandrare bäst ska integreras i det svenska samhället i betydelsen lära sig språket, hitta ett arbete och känna sig som en del av samhällsgemenskapen, framförs det från liberalt håll en kritik mot själva frågeställningen. Människor ska inte alls integreras, argumenteras det. Det är bättre med etniskt och religiöst uppdelade samhällen om de som bor där lyckas försörja sig själva.

Detta är en flerdelad fråga. Å ena sidan instämmer jag i att det är bättre att arbeta och leva med sina landsmän utan att kunna ett ord svenska än att lära sig svenska språket i majoritetssamhället och hamna i sysselsättningsskapande åtgärder via Arbetsförmedlingen i år efter år.

Det är begripligt att människor som invandrar till ett nytt land känner trygghet bland sina landsmän. Där finns inte bara de välbekanta kulturella och sociala kännetecknen utan också kontakterna. Den enskilde har ett socialt kapital och kan utnyttja det. I denna miljö, som känns trygg och hanterbar, kan individen bygga på sin habitus.

Å andra sidan kan jag på ett personligt plan inte förstå hur någon som valt att leva i ett annat land än sitt hemland inte ens vill försöka lära sig språket. Nog för att det är möjligt att leva hela sitt liv i en förort nästan uteslutande befolkad av personer som kommer från samma världsdel. Men det begränsar ju den enskilde något fruktansvärt.

Jag minns mina första resor till Kina. Landet var förtrollande, imponerande, överraskande och spännande. Men efter andra och tredje besöket var jag frustrerad över att inte kunna göra mig förstådd, att inte ens kunna läsa på menyerna på de flesta restauranger eller tyda skyltar. Så växte beslutet att lära mig kinesiska fram. Om jag valt att bosätta mig i Kina hade det förstås varit ännu viktigare att kunna språket. Annars hade jag inte bara varit en främling, jag hade inte kunna delta på lika villkor i sociala eller yrkesmässiga sammanhang. Det hade blivit ett slags självvald isolering.

Den låga sysselsättningsgraden bland personer med utländsk, i synnerhet utomeuropeisk, bakgrund är ett bekymmer i Sverige. Om det skulle hjälpa att bosätta sig i samma område som andra landsmän för att den vägen kunna ordna bostad och arbete har jag inga invändningar alls mot detta.

Problemet är att lite tyder på att det hjälper. Områden som befolkas huvudsakligen av personer med utländsk bakgrund tenderar snarare att ha låg sysselsättningsgrad och en stor andel försörjningsstödstagare. Skillnaderna mellan olika nationaliteter är stor, men det finns få exempel på att ett område med en hög andel utlandsfödda har en större andel arbetande än andra. Det förefaller vara precis tvärtom.

I grunden handlar frågan om både bostads- och arbetsmarknadspolitik. Men även socialpolitik. Individens eget ansvar för att hitta bostad och arbete måste öka. I dag hamnar det ansvaret hos Socialtjänsten, vilket föder idéer om att flytta alla nyinvandrade till avfolkningsorter där lägenheter står tomma. Inte för att det leder framåt för individen utan för att är bra för kommunens budget. Synen på de som kommer hit måste ändras, men därmed också synen på Sverige som värdland.

Viktigast av allt är ett arbete och en inkomst. Om personer lyckas försörja sig själva spelar det liten roll var de bor eller om de kan språket. Men genom att lära sig språket ökar den enskilde sina chanser att hitta arbete även utanför den egna nationella eller religiösa sfären i ett bestämt geografiskt område. Detta kan göra en person anställningsbar överallt i landet. Vilket i sig minskar risken för långvarig arbetslöshet.

Att lära sig språket i sitt nya land är grundläggande för så mycket. Den som inte lär sig språket kan aldrig förstå samhället den lever i.

USA avlyssnar EU

Det är inte bara ovetande medborgare som har fått sin elektroniska kommunikation avlyssnad och övervakad av NSA. Även regeringar och myndigheter har drabbats.

Enligt uppgifter som Der Spiegel fått del av ska NSA i samarbete med Secret Service ha avlyssnat samtal, telefoner och epost på flera EU-kontor och till och med installerat buggningsutrustning i EU:s representation i Washington. Det är ett hårresande beteende från den amerikanska stormakten. Ett beteende som borde få konsekvenser för omvärldens relationer med landet.

Men vi väntar fortfarande på något slags reaktion från EU. Om det hade varit ryska eller kinesiska underrättelsetjänster som stått för avlyssningen hade det sannolikt orsakat en diplomatisk kris och lett till möten på högsta nivå. Nu är det USA som är ansvarigt och som dess knähund EU visat sig vara, lär det inte hända någonting.

I praktiken betyder det att USA kan bete sig precis hur som helst utan att vi reagerar. I så fall borde vi agera precis likadant och avlyssna amerikanska myndigheter, den amerikanska regeringen och alla dess företrädare.

Men ännu bättre vore förstås om detta fick allvarliga konsekvenser för EU:s relationer med USA. Inte ens en stöddig supermakt som lever kvar i Kalla krigets värld ska kunna göra så här utan att det får några återverkningar.

Uppdatering: EU-parlamentets talman Martin Schulz har krävt "full klarhet" från USA. Om uppgifterna stämmer kommer de enligt Schulz få "avsevärd påverkan" på relationerna mellan unionen och USA. Det återstår att se om EU vågar gå från ord till handling. Hittills har även Luxemburgs utrikesminister fördömt avlyssningen.

Kamprad ökar fattigdomen

Ingvar Kamprad har kritiserats för att han bott utomlands och därigenom undvikit svensk tokbeskattning. Hans beslut att flytta hem till Sverige igen får emellertid konsekvenser.

När Kamprad åter folkbokför sig i Agunnaryd kommer den relativa fattigdomen öka lavinartat. Så fungerar nämligen det fattigdomsmått som Rädda Barnen, Majblomman och hela vänstersverige använder sig av när de vill beskriva det nya kalla Sverige under borgerligt styre.

Det säger väldigt lite om hur medelsvensson har det. Ingen kommer i kronor och ören få det sämre av att bo i samma ort som Ingvar Kamprad. Men i relativa termer blir de fattigare. Och Sverige kallare.

Dessa konsekvenser av sättet att mäta människors levnadsnivå borde få fler att tänka till nästa gång valfri skribent på Aftonbladet anklagar regeringen för att klyva Sverige mitt itu.

Google och porren

Bedriver Google ett krig mot sex och porr på nätet? Det är kanske att ta i. Men de visar i alla fall att de kan göra lite som de vill när de behagar. Vi, användarna, blir lidande.

I ett brev som skickades ut denna vecka hotar Google att radera alla bloggar som har vuxeninnehåll och gör reklam för annat "vuxet" material. Var gränsen går är oklart. Men alla sådana bloggar ska enligt mejlet raderas redan på onsdag, vilket är med löjligt kort varsel.

Detta har med all rätta orsakat stor ilska bland många Blogger-användare. Till The Guardian säger dock Google att de inte avser att radera sajter enbart för att de innehåller pornografiskt material. Det tycks snarare handla om sidor som tjänar pengar på att länka eller göra reklam för andra vuxensidor. Google vill förmodligen få del av intäkterna eller strypa möjligheten att tjäna pengar med hjälp av porrsidor på sin blogg.

Det denna historia påminner oss om är faran med att knyta många av sina tjänster till ett enda företag är att det närhelst det önskar kan förändra sin policy utan att vi användare kan göra någonting åt det. Och ju mer beroende vi blir av våra sociala tjänster, desto svårare blir det att byta ut dem. Dessutom finns inte alltid något seriöst alternativ.

Google är i dag en gigant. De äger Blogger och har därmed full kontroll över en stor del av världens bloggar. De äger Android och har därmed kontroll över innehållet i ungefär hälften av världens alla smarttelefoner. Varje bloggpost jag skriver synkroniseras med mitt Googlekonto i min smarttelefon. Lägg därtill Googles egen eposttjänst Gmail (som jag dock inte använder aktivt). Anledningen till att folk stannar kvar är smidigheten i tjänsterna.

I denna Prismålder är allt detta både irriterande och oroväckande, och jag börjar känna mig alltmer obekväm med att blogga via Blogger. Frågan är bara vart jag ska ta vägen.

Yoko Matsugane.

De där strukturerna - och egenansvaret

Det finns en fara i att härleda varje negativ händelse i sitt liv till diskriminering och rasistiska eller patriarkala strukturer. Dels fråntar det individen ett eget ansvar, dels skapar det föreställningar om kollektiv skuld. Svenskar i gemen bär inget gemensamt ansvar för vad ett fåtal rasister företar sig.

Att lyfta fram strukturer som orsak till en rad problem som drabbar enskilda individer är dock frestande eftersom det är tillräckligt luddigt för att gira undan från detaljerade lösningar på det upplevda problemet. Det är också opinionsmässigt fördelaktigt eftersom det i stort frikänner den enskilde från ett eget ansvar för sin ofördelaktiga situation. Det är strukturerna som är orsaken till individens tillkortakommanden.


Sverige är varken ett rasistiskt eller patriarkalt samhälle. Jag skulle med emfas vilja hävda att det svenska samhället tvärtom är öppet, tolerant och jämställt (samtidigt som vi givetvis inte ska glömma att det vimlar av intolerans i mången lagstiftning).

Svenskar är generellt inte flyktingfientliga, även om vissa medier vill måla den bilden. Sedan 1992 har toleransen och acceptansen för flyktinginvandring tvärtom ökat hos befolkningen i stort. Samtidigt har Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen och stärkt sitt väljarstöd runtom i landet, ja.

Men det många, med all rätt, oroar sig över just nu är hur trycket av ökad anhöriginvandring kommer att påverka kommunernas ekonomi, och därmed i förlängningen medborgarnas ekonomi. Eftersom gammelpartierna inte vågar dryfta denna fråga söker sig väljare till det enda parti som gör det.

Ty problem förknippade med flyktingmottagning existerar. Som jag redan visat i en annan bloggpost, är vissa kommuner särskilt hårt ansatta. De kompenseras endast i begränsad omfattning för de kostnader som flyktingmottagandet innebär i form av boende och försörjningsstöd. Staten ersätter kortsiktigt medan kommunerna tvingas ta ett långsiktigt ansvar. En väldigt generös socialtjänstlag gör att kommunerna inte har något val.

Samtidigt som vi självfallet måste diskutera hur Sverige som land bättre kan ta tillvara den kompetens och resurs som varje människa kan vara, är det också nödvändigt att ställa krav på den som väljer att komma hit.

Det brukar hävdas att endast genom att förändra oss själva kan vi också förändra andra. Ett första steg i detta fall är att inte låta Socialtjänsten vara den första myndighet näst efter Migrationsverket som invandrare kommer i kontakt med. Egenansvaret för arbetslöshet och bostadslöshet måste öka. Socialtjänsten ska varken vara en bostadsförmedling eller en källa till livslång försörjning. Att fullt friska människor utan missbruks- eller andra allvarliga sociala problem i år efter år lever på försörjningsstöd är inte rimligt. Ej heller att de i åratal bor på hotell på skattebetalarnas bekostnad.

Vi behöver en reformerad arbetsrätt och en avreglerad bostadsmarknad för att komma någonvart. Men vi behöver också en striktare socialpolitik som ställer krav. Genom att förändra förutsättningarna för flyktingmottagandet kan vi stärka egenansvaret hos de som invandrar. Det skulle tydliggöra att alla är herre över sitt eget liv och att det medför ett stort personligt ansvar att komma till ett nytt land.

Ingen struktur eller ny lag kommer att skapa din framtid åt dig.

Avrättningsstaten

Texas är den amerikanska delstat som håller rekord i antal legala avrättningar. I natt firade staten sin 500:e avrättning när Kimberly McCarthy togs av daga med en giftinjektion.

Dödsstraffet är fel av så många anledningar. Det är fel därför att staten inte ska bestämma över liv och död. Det är fel därför att straffets oåterkallelighet ställer krav på rättssäkerhet som ingen stat kan leva upp till. Det är fel därför att det manar till våra mest primitiva instinkter om blodshämnd.

Vi vet att oskyldiga döms till döden. Ett större antal har, inte sällan tack vare The Innocence Project, friats med DNA-bevisning efter många år på "death row". Hur många oskyldiga som gasats, stekts till döds med elektricitet eller förgiftats i amerikanska fängelser får vi aldrig veta.

Vid brott som anses särskilt grymma - som mord och försvarslösa gamla - tenderar även normalt sansade personer skrika efter hämnd, kastrering och avrättning. Stödet för dödsstraffet i Sverige mäts med jämna mellanrum. Men det normalt starka stödet för dödsstraff i sådana mätningar ska tas med en stor skopa salt. Om frågan skulle komma upp till folkomröstning - vilket förstås är helt orealistiskt av många olika skäl - skulle den röstast ned med kraft. 

Politiskt är det främst nationalistiska och rasideologiska grupper som skriker efter dödsstraff i Sverige. I USA är den åsikten betydligt mer mainstream, och stödet i Texas är sannolikt starkt.

Globalt sett är dödsstraffet på tillbakagång. Ett fåtal länder, däribland Iran och Kina (medan exempelvis Nordkorea sköter sina avrättningar mer i skymundan), står för en stor del av det globala antalet. Det är dags för USA att börja bete sig som den stolta demokrati det säger sig vara och avskaffa dödsstraffet i hela landet.

DN smutskastar Snowden

DN har inlett något slags misstänkliggörandekampanj mot Edward Snowden.

Senast ut är Martin Liby Alonso, som upprepar det vi redan vet - att Ecuador ingalunda är press- och informationsfrihetens bästa land. Frågan är varför detta är viktigt just nu. Snowden flyr efter att ha avslöjat det mest omfattande övervakningsprogrammet i världshistorien. Han har världens mäktigaste säkerhetsmyndigheter efter sig.

Om Snowden hade sökt asyl i Ryssland hade han kritiserats. Hade han flytt till Kina och sökt asyl där hade han kritiserats. Nu får Snowden illa dold kritik för att han valt att söka asyl i Ecuador.

Jag tror att Snowden hade föredragit att slå sig ned i Storbritannien, Tyskland eller kanske Sverige. Men eftersom hela EU går i USA:s ledband i det så kallade kriget mot terrorismen, var detta aldrig seriösa alternativ. Då hade Snowden lika gärna kunnat ta första bästa flyg tillbaka till USA i stället.

Edward Snowden kommer, som han själv påpekat, aldrig kunna känna sig säker igen. Men risken att bli utlämnad och dela Bradley Mannings öde i en amerikansk fängelsehåla i resten av livet begränsas markant om han bosätter sig i länder som redan har en dålig relation med USA och som inte anser sig ha något att förlora på att den blir ännu lite sämre. Dit hör bland annat Ecuador och Venezuela. 

Vi borde hylla det Snowden har gjort i stället för att ifrågasätta hans val av asylland. Och vi borde fråga oss varför inte Sverige är ett land som visselblåsare vill fly till.

Ta bort nämndemännen!

Nämndemännen är en sorgesam historia. De är politiskt tillsatta outbildade personer som utgör en uppenbar risk för rättssäkerheten.

Nu föreslår en ny utredning åtminstone ett steg i rätt riktning - färre nämndemän, färre politiskt tillsatta sådana och inga nämndemän i vare sig hovrätt eller kammarrätt.

Utredaren vill framför allt bredda rekryteringen till nämndemannakåren. Tanken att man inte ska behöva tillhöra ett politiskt parti för att kunna bli nämndaman är förstås god. Men inte god nog.

Jag anser att våra domstolar helt ska besättas med jurister, inte lekmän - och i synnerhet inte politiskt tillsatta lekmän. Det ska vara välutbildade och kunniga personer som dömer. Punkt slut.

Vi är alla fienden

Ett jätteenkelt sätt att tjäna pengar på

Det förekommer inget trolleri. Skattesänkningar och slopad TV-avgift får konsekvenser. Och om du ändå känner att din dator inte är en TV så får du läsa på lagen.

Aftonbladet-kolumnisten Ehsan Fadakar tycker att alla ska betala TV-avgift, punkt slut. Annars får det konsekvenser.

Och visst är det rent juridiskt korrekt att alla som innehar en dator, smarttelefon (och även surfplatta, även om det inte fastslagits ännu) ska betala TV-avgift. Själva sakfrågan är dock: är licenssystemet rimligt?

Det finns förstås personer som vill ha allt - gratis sportsändningar i SVT och slopad TV-avgift. Men det är inte vad saken handlar om här och nu. TV-avgiften handlar om tvång. Avgiften liknar en skatt i så måtto att vi inte kan välja bort den och samtidigt leva ett modernt liv. Om du har en TV för att se film och spela spel, om du har en smarttelefon eller dator i arbetet är du skyldig att betala för sändningar i Sveriges Television och Sveriges Radio.

Det är ett genialt system, så genialt att Bahnhof gjorde en grej av det den 1 april. Först nu när innehavare av datorer och smarttelefoner blir betalningsskyldiga börjar allt fler reagera mot systemets orimlighet.

Det finns dock en rimlig väg ut ur detta: göm SVT bakom en betalvägg och låt alla som vill betala göra det. Många kommer att betala - frivilligt. Men färre betalande kommer tvinga statstelevisionen att effektiviseras och göra sig av med en del barlast som hängt kvar i decennier. Eva Hamilton borde se fram emot utmaningen.

Nyliberalen fyller 30 i nytt nummer

Nyliberalen fyller 30 år! Det firar vi med ett brett temanummer om frihet och rättigheter. I det nya numret kan bland annat läsas om:

# Libertarianism i praktiken
Antingen står man för principer eller så överger man dem. Oavsett tolkning av den libertarianska ickeaggressionsprincipen är acceptansen för avvikelser den största anledningen till libertarianismens historiskt väldokumenterade oförmåga att förändra samhället. Per Bylund propagerar för en libertariansk radikalism som tar ställning och står upp för det.

# Fri rörlighet
Alla skäller på den svenska migrationspolitiken, men ingen ser grundproblemet. Fredrik Segerfeldt förklarar hur den svenska jämlikhetsnormen bidrar till att personer med utländskt ursprung utestängs från arbetsmarknaden. Sverige behöver göra upp med sin besatthet vid små inkomstskillnader.

# Aktivism
Politikerna respekterar inte våra rättigheter utan gör ständiga undantag och kompromissar bort dem. Och de flesta kommer inte att märka något förrän det är för sent. När vi väl fått en ondskefull och överdrivet maktgalen politisk ledning är regelverket redan på plats. För att försvara våra rättigheter krävs aktivism, uppmanar Henrik Alexandersson.

# Sex

Medan andra europeiska länder hjälper funktionshindrade i att få sex har Sverige lett utvecklingen åt andra hållet och förbjudit köp av alla sexuella tjänster. Oscar Swartz gör en historisk tillbakablick på hur Sverige medelst förbud och vänsterfeministisk moralism har gått från att vara ett öppet och tolerant land till ett som fördömer ”inkorrekt” sex.

# Vapen

Vad säger egentligen forskningen om effekterna av vapenregleringar? Antagandet att det är vanligt med stölder av vapen från legala ägare och användning av tidigare legala vapen vid brottslighet saknar empiriskt stöd, skriver Erik Lakomaa.

# Integritet

Den övervakning som sker när alla människors elektroniska trafik överlämnas till

amerikanska myndigheter i bulk vänder helt på begreppen. Nu är vi alla misstänkta terrorister tills motsatsen bevisats, skriver Hans Li Engnell.

Dessutom: Hur gjordes Nyliberalen för 30 år sedan? Henrik Bejke minns tiden före datorns intåg.

Ett uppretat USA står handfallet

USA beter sig som ett retat bi. Stormakten är irriterad över att Hongkong inte utlämnade Edward Snowden utan lät honom fly vidare till Moskva.

Sedan dess har Washington desperat utövat påtryckningar på Moskva för att få Snowden utlämnad innan han hinner resa till Ecuador. Amerikanska myndigheter har dragit in hans pass, men det lär inte hjälpa. Vladimir Putin har säkerligen i god tid varit informerad om Snowdens ankomst till den ryska huvudstaden, och om det är något Putin finner stort nöje i är det att sticka ett finger i ögat på USA. Hade ryska myndigheter velat gripa Snowden hade de givetvis gjort det direkt när flyget landat.

Edward Snowden har världens mäktigaste land emot sig. Men de senaste dagarna har vi fått se hur även en stormakt som USA kan stå handfallen när andra länder vägrar gå i deras ledband. Det troliga är därför att Edward Snowden kommer att tillåtas resa vidare och beviljas asyl i Ecuador. Det är ett stort långt finger till den totala övervakningsstaten, också kallad Amerikas förenta stater.

Antalet länder som skulle ta emot en hjälte som Snowden är sannolikt många. Få regeringar skulle vilja möta sina väljares vrede mot ett utlämningsbeslut. Men Snowden vill spela säkert och lär därför hamna i ett sydamerikanskt land som inte har något att förlora på en diplomatisk tvist med USA.

Vid lunchtid i dag uppges Edward Snowden lämna Moskva med ett flyg till Havanna, därifrån bär det sannolikt vidare till Ecuador. Jag önskar herr Snowden trevlig resa.

Sommarseminariet 2013 - dags att reservera din plats!

Det börjar bli dags att boka en plats på Frihetsfrontens sommarseminarium som i år hålls helgen den 23-25 augusti!

Talarlistan ser ut som följer:

Victoria Nilsson, förbundsordförande i Fria Moderata Studentförbundet
Hanna Wagenius, förbundsordförande i CUF
Pär Ström, författare och tidigare jämställdhetsdebattör
Oscar Swartz, entreprenör, debattör och skribent
Erik Laakso, socialdemokratisk bloggare och debattör
Lars Trädgårdh, professor i historia
Arenze Thigpen Jr., CEO International League of Signature Gatherers (ILSG)
Scott Kohlhaas, Libertarian Party Alaska

I likhet med tidigare år håller vi till på en kollogård på Barnens ö, en bit norr om Norrtälje.

Här samlas nyliberaler, libertarianer och andra frihetsvänner från Sverige, Norge och andra änder för att diskutera politik, ideologi och filosofiska frågor.

Försäkra dig om en plats genom att sätta in deltagaravgiften, 790 kr för studerande och 990 kr för övriga, på PlusGiro 449 71 84-4 eller bankgiro 285-5295, med betalningsmottagare Nyliberalt forum. Mat och husrum är inkluderat i priset. Du som är stödmedlem i Frihetsfronten har 10 procent rabatt på priset. 

Tidigare års seminarier har ofta varit fulltecknade, se därför till att försöka dig om en plats i god tid!

Som vanligt erbjuds: intressanta anföranden, spännande bekantskaper, bar, bad för den som önskar, god mat, frivillig fotboll, musik och hejdlöst festande.

Nytt för i år är att vi kör Frihetsfrontens Texas Barbeque på lördagskvällen där våra kockar tillagar äkta BBQ.

Vi ses!

Feminism och fylla - så typiskt svenskt

I Sverige tycker vi inte om att prata om svenskhet. Det finns, i alla fall officiellt, inget som är typiskt svenskt.

Genom att klassa något som svenskt tror vi oss nämligen utestänga alla som inte är födda i Sverige och göra dem till slavar under det "svenska". Denna tanke krockar förstås med bilden av när glada människor som blivit svenska medborgare viftar med svenska flaggan och skriker "heja Sverige!" högre än många infödda svenskar.

Det finns dock en rad företeelser som vi brukar våga kalla typiskt svenska. En är förstås jämställdheten. Många ser Sverige som Föregångslandet™ på området, det feministiska paradiset där hela befolkningen hyser en blind tro på könsmaktsordningen och där det är helt i sin ordning att tillskriva halva befolkningen en kollektiv skuld för de orättvisor som drabbar den andra halvan.

En annan är förhållandet till alkohol. Att en riktig svensk gillar att ta sig några stadiga är ingen hemlighet. På vissa årliga högtider gäller det dessutom att dricka lite (mycket) extra. Midsommar är en sådan högtid. Den kommer påpassligt bara någon vecka efter att alla gymnasister redan skrämt slag på halva stan när de under påtaglig berusning firat sin student. Midsommar är så förknippat med alkohol att Nyhetsmorgon i TV4 ägnar en del av midsommardagen åt att diskutera tecken på alkoholism.

Jag har aldrig riktigt förstått denna suparkultur, i alla fall inte sedan jag var runt 20. Varför förväntas vi dricka oss halvt medvetslösa på vissa bestämda högtider? Är det svenskt att bli plakat på midsommar och vara bakfull så det knakar i huvudet dagen efter? Kvalificerar man sig då?

I så fall önskar jag gärna lite osvenska tillskott till det svenska midsommarfirandet. Tänk vad mycket lugnare och skönare det vore om alkoholen ersattes med cannabis på midsommar- och nyårsafton. Mindre bråk och stök, färre våldtäkter, polisen kunde ägna tiden åt bättre saker än att omhänderta fyllskallar. Och inte skulle folk gå omkring och spy i varje buske heller. Bara fördelar.

Men nej, midsommar- och nyårssupandet är nog här för att stanna. Precis som den svenska feminismen. Och eftersom jag varken är feminist eller gillar att supa skallen i bitar på midsommar och nyår, kanske jag inte ens är särskilt svensk längre. Om det nu fanns något som var svenskt, alltså.

Jakten har inletts

USA vill åtala Edward Snowden för bland annat spioneri. Kampen för att få honom utlämnad från Hongkong har nu inletts.

Frågan är om han kommer att utlämnas eller om Beijing lägger sig i ärendet. Den kinesiska regeringen har säkerligen intresse av Snowden. Samtidigt är kineserna förmodligen inte redo att riskera sina relationer med amerikanerna, som de hoppas ska förbättras under Xi Jinping.

Snowden menar att Storbritanniens övervakning är ännu värre än USA:s. Vilket inte förvånar det minsta. London är världens mest övervakade huvudstad. Britterna har satt något slags informellt rekord i att övervaka sin befolkning på offentliga platser. Givet den terrornoja som spritts inte minst efter Londonbomberna är det inte ett dugg överraskande att brittisk underrättelseverksamhet spionerar på sin befolkning.

Problemet här, precis som i fallet med NSA, är att även icke-britter drabbas av myndigheternas snokande. Både brittiska och amerikanska underrättelsemyndigheter samlar in information om medborgare i hela världen. Det är de ansvariga bakom dessa, inte visselblåsare i allmänhetens tjänst, som borde ställas inför rätta.

För alla som önskar en värld utan myndigheter som snokar i vårt privatliv, eller åtminstone en värld där sådana övergrepp fortsättningsvis avslöjas för allmänheten, är det viktigt att Edward Snowden får en fristad.