Veckan som gick #46

# Dubbelfel. Stening av kvinnor, avrättningar av homosexuella, inskränkningar i yttrandefriheten eller andra grova brott mot mänskliga rättigheter. Ingenting är lika upprörande för vissa muslimer som den upplevda kränkningen av profeten Muhammed. Tramsfilmen Innocence of Muslims har fått oerhörda konsekvenser i många muslimska länder. Aktivister har löpt amok med skadegörelse och dödsoffer som följd.

Det är klart att det är onödigt att kränka troende på detta sätt. Att exempelvis bränna Koranen är bara dumt, särskilt då den som gör det vet att handlingen får stora konsekvenser. Men när muslimer som hämnd för en upplevd kränkning av islam själva kränker buddhister genom att bränna ned ett buddhisttempel i Bangladesh, inser man hur lite om religiösa rättigheter det egentligen handlar.

# Ask stoppar granskning. Granskningen av Säkerhetspolisens ekonomi stoppas. Regeringen och justitieminister Beatrice Ask sätter stopp genom att sekretessbelägga hela rasket. Inte ens kaffekassan får granskas. Regeringen missbrukar sekretessbestämmelserna i detta fall för att slippa en granskning av Säpos räkenskaper. Således: Må James Bond-festerna fortsätta!

# Bergwall friad igen. Sture Bergwall har friats från alla misstankar i ännu två mordfall, denna gång morden på Gry Storvik och Trine Jensen. Åklagare Björn Ericsson skriver att Quicks erkännanden saknar all trovärdighet. Christer van der Kwast, som var åklagare i samtliga Quickärenden, håller föga förvånande inte med. Han anser att Bergwall fått "en gräddfil" till frikännandena. Men van der Kwast håller ett försvarstal för de rättegångar han medverkade i, inget annat.

Brittisk EU-folkomröstning på tapeten igen

Storbritanniens EU-minister David Lidington tar upp frågan om en folkomröstning om landets EU-medlemskap. Premiärminister David Cameron har tidigare lyft samma fråga.

Lidington tror inte på någon utträdesomröstning än. Han påpekar att britterna nog vill vara en del av Europa men inte styras från Bryssel. Men det finns en stark opinion för att det är det brittiska folket, inte icke folkvalda EU-byråkrater, som ska bestämma över politiken i Storbritannien.

Även UKIP kräver en folkomröstning. I takt med att de federalistiska tendenserna blir allt tydligare och maktförskjutningen till EU påskyndas, lär kraven på självständighet öka i antal och styrka.

Förhoppningsvis kommer allt fler länder att börja ställa frågan om det var detta EU de egentligen ville ha.

Kinesiska

WHEN YET ANOTHER PERSON ASKS ME HOW HARD IT IS TO LEARN CHINESE

via Wuluwu

Musiktips

Mästaren Ludovico Einaudi i Royal Albert Hall. Jag hoppas att han hittar till Stockholm snart.



Om du tycker dig känna igen musiken kan det vara för att flera av Einaudis stycken användes i filmen This is England. Ledmotivet var då Dietro Casa, ett ännu starkare stycke än ovanstående Divenire.

Föraktet för demokratin och människan

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso fick kritik från många håll efter sitt State of the union-tal

Till och med normalt helt okritiska EU-kramare som folkpartisten Carl B Hamilton och moderaten Gunnar Hökmark tyckte att Barroso skyndade lite väl snabbt.

Men det ska förstås till en folkpartist för att hylla Barrosos vision om en federal EU-stat. Cecilia Wikström, folkpartistisk MEP, hyllar tvärtom denna vision om avskaffad nationell demokrati och en slutlig överflyttning av makten till Bryssel.

"Fler och fler" inser behovet av en federal EU-stat, skriver Wikström. Som grund för detta nämner hon att elva av EU-ländernas utrikesministrar efter talet rekommenderade att vi i framtiden får en folkvald ordförande för kommissionen. Det folkliga stödet för ett federalt EU nämner Wikström självfallet inte. Det torde nämligen vara synnerligen svagt.

Cecilia Wikström försöker utmåla den federala visionen som tämligen ofarlig. Federalism innebär inte någon maktöverföring till Bryssel utan enbart att beslut ska fattas på rätt nivå, skriver hon. Den nationella demokratin ska således inte vara hotad. "Vi behöver inte fler och krångligare regler", försöker hon.

Det är närmast ofattbart naivt att tro att dagens EU, som fullkomligt skriker av demokratiskt underskott och brist på insyn, skulle bli mindre byråkratiskt men mer demokratiskt om ännu mer makt flyttades från de nationella parlamenten till EU:s institutioner. Wikström drar därigenom inga som helst slutsatser av den utveckling som unionen genomgått de senaste 15-20 åren utan lever fortfarande kvar i en sliten valslogan om ett "smalare och vassare" EU, en slogan som aldrig varit så verklighetsfrämmande som nu.

Dessutom springer Wikström före verkligheten när hon låtsas som om de 27 EU-ländernas respektive befolkningar känner den samhörighet som krävs för att gemensamt välja ordförande för kommissionen utifrån nomineringar i EU-parlamentets olika grupperingar. De flesta medborgare kan sannolikt inte ens namnge dem, än mindre placera dem på den politiska kartan. Och svenska socialdemokrater, exempelvis, har inte nödvändigtvis mycket gemensamt med polska eller ungerska diton, även om de råkar sitta i samma partigrupp i Europaparlamentet.

Cecilia Wikström personifierar i sitt inlägg det elittänkande som många MEP:ar och byråkrater drabbas av så snart de blivit en del av EU:s maskineri. Inte någonstans funderar Wikström över vad folken, väljarboskapet, tycker och tänker i dessa stora frågor som faktiskt omfattar över 500 miljoner människor.

Medborgarna är, i vanlig ordning, inte en del av ekvationen när framtidens EU ska skapas. Projektet är större och viktigare än människorna. Så odlar man effektivt ett politikerförakt - och gräver graven för själva projektet.

En liten värld

Advokat Svante Thorsell anmäler Göran Lambertz till JK för att som justitieråd i HD ha hindrat och fördröjt att allmänna handingar (hans mejlkonversation om Quickfallet med bland andra Christer van der Kwast och Claes Borgström) lämnas ut.

I en artikel i Expressen belyser han vilka övertramp Lambertz begått, men framförallt påpekar han hur liten den svenska juristvärlden är.

Lambertz var tidigare JK och som sådan granskade han Quickärendet genom att läsa de sex tingsrättsdomarna och konstatera att de var mycket bra. Quicks advokat, som kritiserats för att ha åsidosatt sin klients intressen, är god vän med Lambertz. Förundersökningen tog sig Lambertz aldrig tid att läsa (och det har han fortfarande inte gjort, trots att han nu bildat lag med van der Kwast, Penttinen, Borgström och Stigson mot alla kritiker).

Sedan bytte Lambertz jobb och blev justitieråd i HD. Samtidigt gick Anna Skarhed (som gjorde beställningsverket till utredning av sexköpslagen) motsatt väg och blev ny JK. Nu har Lambertz alltså anmälts till just justitiekanslern - som till råga på allt råkar vara en gammal klasskompis till honom.

Juristernas värld i Sverige är liten. Göran Lambertz har tyvärr ytterligare fem år på sig att smutsa ned HD:s anseende och klia gamla vänner på ryggen.

Frihetsfrontens talarkväll: september

September månads talarkväll med Frihetsfronten hålls i morgon kväll, torsdag den 27 september. Då kommer ekonomie doktor Mattias Lundbäck och pratar om eurokrisen.

Tid: Torsdag 27/9 19.00
Plats: Källaren på Ferkens gränd 2 i Gamla stan, Stockholm

Ferkens gränd 2 ligger precis runt hörnet från Skeppsbron, ungefär mitt emellan Slussen och Slottet.

Öl finns att köpa (medta kontanter). Efter taleriet går vi vidare till närbelägen pub.

Alla är välkomna!

Systemeländet

Jag är åter i Sverige efter en långweekend i Berlin.

Det är en förträffligt trevlig stad. Men så är den ju lite friare än Sverige på flera sätt. Bara det här med att kunna gå in på Kaiser's och handla inte bara köttfärs och frukt utan även sprit, öl och vin. Varför detta inte skulle fungera i Sverige är och förblir för mig en gåta.

Det finns en populär myt om Systembolagets fantastiska utbud och att detta skulle försvinna om detaljhandelsmonopolet avskaffades. Men många svenska systembolag har haft samma utbud i flera år. De varierar sig inte, de tar inte några nya produkter. Allt rullar på som det alltid har gjort och vi konsumenter förväntas vara glada ändå. Vi har ju ingen annanstans att vända oss. Utbudet av öl är väldigt förutsägbart och tråkigt. Några få asiatiska ölsorter av typen Singha och Asahi är allt som finns om man inte specialbeställer.

Att handla sprit på Systembolaget är inte att tänka på (förutsatt att man inte har som hobby att stå i duschen och riva sönder tusenlappar). Spritdryckerna måste därför inhandlas utomlands, förslagsvis i Tyskland där utbudet är stort och priset attraktivt. Där finns gott om väldigt trevliga butiker med kunnig personal och ett stort utbud.

Så nej, Systembolaget är inte alls "till för alla".

Ratzeputz, 58-procentig tysk schnapps. Burp!

Fem av åtta

Sture Bergwall frias från misstankar rörande ytterligare två av de mord han dömts för. Det rör morden på norskorna Trine Jensen och Gry Storvik. Åtal har nu lagts ned i fem fall.

Åklagare Björn Ericsson väljer att inte pröva saken i hovrätten utan lägger ned åtalet mot Bergwall. Bland annat konstaterar Ericsson att Bergwalls (Quicks) erkännande saknar all trovärdighet. Han kritiserar åklagare Christer van der Kwast för att ha undanhållit tingsrätten sådant som visade på hur lite Quick egentligen kände till om de två morden och advokat Claes Borgström för att inte ha påpekat detta tydligare i rätten. van der Kwast underkänner inte att åtalet mot Bergwall läggs ned men kallar argumentationen för det "undermålig".

Tre mord återstår (dubbelmordet i Appojaure och det på Charles Zelmanovits, vilket kanske inte ens var ett brott). När Bergwall har friats från alla misstankar även i dessa fall ska han och advokat Thomas Olsson "ta itu med Säter". Det kan bli en resa det också.

Veckan som gick #45

# "Val" i Vitryssland. Det är inte mycket till valstämning, konstaterar moderaten tillika valobservatören Christian Holm från den vitryska huvudstaden Minsk. Precis som tidigare är valet en charad för att ge diktator Alexandr Lukasjenko någon sorts legitimitet i folkets ögon. Oppositionella har valt att bojkotta valet vilket säkert är riktigt. Ingen poäng i att spela med i Lukasjenkos teater.

# Islamister drivs bort. Libyen var på förhand det land som av många ansågs ha sämst förutsättningar att inom överskådlig tid lyckas med övergången till demokrati. Ändå hålls val som förefaller ha varit hyggligt rättvisa och fria. Efter oroligheterna som bland annat kostade den amerikanske ambassadören Chris Stevens livet har den islamistmilis som sägs vara ansvarig för angreppen på det amerikanska konsulatet i Benghazi drivits ut ur staden. Såväl armé som demonstranter verkar ha gjort jobbet. Det spirar ett fortsatt hopp i det nya Libyen.

# Hollande tappar stöd. Det jublades stort i Paris när Francois Hollande vann presidentvalet mot Nicolas Sarkozy. Månne hoppades många på vänsterkanten på socialistiska reformer. Förhoppningarna var måhända inte lika orealistiska som på Barack Obama, men å andra sidan har stödet fallit desto snabbare för den franske presidenten.

På bara fyra månader har Hollande tappat 10 procent i opinionen. Krisen i den franska bilindustrin är ett skäl. Den kan Hollande inte göra så mycket åt. Han kallade visserligen varslet av tusentals fabriksarbetare hos krisdrabbade Peugeot för "oacceptabelt" men tvangs erkänna att det var nödvändigt. Så snart de kommer till makten inser politikerna hur busenkelt det var att sitta i opposition. Tankarna går snabbt till Mitt Romney.

Team Quick slår tillbaka

Det börjar likna en tragisk fars. Ett fåtal personer, alla djupt insyltade i den rättsskandal som kallas fallet Quick, slåss desperat med näbbar och klor och tar stöd av varandra i syfte att återvinna den heder de förlorat när deras magnus opus - seriemördaren Thomas Quick - slagits sönder och samman. Ingen av dem sönder uppenbarligen en tanke till vare sig den oskyldigt dömde (Sture Bergwall), mordoffrens anhöriga eller de verkliga gärningsmän som sluppit undan rättvisan.

De har fått oväntad förstärkning i form av Göran Lambertz, före detta JK och personlig vän till Claes Borgström, Sture Bergwalls advokat i sex av åtta mordärenden. Det är en smått bisarr samling som nu försöker göra gemensam sak mot alla som funnit Quickutredningarna klandervärda: En före detta överåklagare helt utan självkritik, en advokat vars klient erkänt 30 mord han inte begått, en polisinspektör som gjort ledande frågor till en arbetsmetod och en kufisk glesbygdsjournalist vars trovärdighet knappast kunde vara lägre.

Lambertz är ett udda tillskott. Det har framkommit att han inte bara är dåligt påläst utan att han själv är väldigt medveten om det. Han skriver i de läckta mejlen att han inte vill debattera mot Bergwalls advokat Thomas Olsson eftersom denne kan detaljerna mycket bättre. Hans okunskap får ju inte bli alltför tydlig.

Ovanstående bunkergäng planerar att gå till motattack mot Hannes Råstams bok, som de menar innehåller "många fel". Det är synd och skam att Råstam själv inte är i livet för att kunna försvara sig. Han vore i så fall ännu en person som Lambertz absolut inte hade velat möta i debatt.

Jag vet inte om Råstam hade några som helst förväntningar på att boken skulle få van der Kwast och övriga att alls idka någon självkritik. Troligen inte. Men han hoppades säkert på att vi övriga skulle bli övertygade om att det de facto varit fråga om en rätts- och vårdskandal och att vi inte bara kan vända blad. Debatten mot Gubb Jan Stigson 2010 visar i alla fall att denne man är helt immun mot argument (mycket riktigt hävdar han också att vi inte ska tro på någonting i Råstams bok). Det blir lite som att ifrågasätta någons gudstro. Det finns inget utrymme för sakliga argument.

Den pensionerade polisen Jan Olsson, som hoppade av Quickutredningarna när han insåg att förundersökningsledare Christer van der Kwast över huvud taget inte var intresserad av några alternativa synsätt, tror att de inblandade känner sig svikna av Bergwall och söker tröst hos varandra. Det är på ett mänskligt plan förståeligt eftersom de de facto har blivit dragna vid näsan och faktiskt gjorts till åtlöje. Men det blir ändå märkligt när dessa personer går samman i något slags lag i stället för att, som vore brukligt, försvara sin egen insats när denna kritiseras.

Problemet är att de vägrar se sina egna roller i det skådespel som var skapandet av mördaren och kannibalen Thomas Quick. Alla deltog aktivt i detta. Även medierna spelade en central roll.

Det är hög tid för självrannsakan. Men ingen är intresserad. Därför kommer smutskastningen, personvendettorna och fingerpekandet att fortsätta - även långt efter att Sture Bergwall frikänts från samtliga mord. Ty att det kommer att ske är till och med Göran Lambertz införstådd med.

Den rättsliga delen kommer att ha sin gång, hur många debattartiklar bunkergänget än skriver. Att Bergwall har frikänts lär dock inte stoppa dem från att fortsätta misstänkliggöra honom och hävda att inga fel begåtts. Likheterna med en religiös sekt blir allt fler.

Migrationspolitik och folkligt tryck

Kritiken mot att lilla Haddile, två år, ska utvisas har varit hård. Barnombudsmannen vill ha överläggningar med Socialstyrelsen och Migrationsverket. Kungen och drottningen engagerar sig. Namninsamlingar kräver att hon ska få stanna.

Hittills har 100 000 personer skrivit under på att flickan ska få stanna hos sin fostermamma i Sverige. Ärendet ligger hos migrationsdomstolen. Fostermamman hoppar att den "lyssnar på folket".

Det är klart att hjärtat säger att barnet måste få stanna. Samtidigt vore det märkligt om migrationsdomstolen, eller någon annan domstol för den delen, föll för folkligt tryck när den bedömer ett ärende. Vilken rättssäkerhet har vi då?

Samtidigt som media gärna uppmärksammar ömmande fall som Haddiles och tidigare Gannas har vi en migrationspolitik som är synnerligen generös för andra med en väntande anhöriginvandring från bland annat Somalia.

Gärna en debatt om svensk asyl- och invandringspolitik, men den bör vara bred och täcka båda sidor. Media tenderar att enbart lyfta den ömmande fallen, vilket ger en skev bild av svensk asylpolitik som fullständigt hjärtlös.

Weekendresa

Nu tar jag en tur till Berlin. Datorn följer förstås med, men bloggandet blir efter lust och behag.

I värsta fall åter på tisdag. Men förmodligen droppar det in några bloggposter från den tyska huvudstaden innan dess...

Företagens ansvar - och vårt eget

H&M har tidigare fällts för att modellen varit för smal. Nu fälls de av Reklamombudsmannens opinionsnämnd, Ron, för att en modell varit för brun. Annonsen friades dock för sexism, hör och häpna.

Ron hänvisar till det sociala ansvar som H&M inte anses ha tagit i detta fall. Cancerfonden kritiserade för att den visade "ett livsfarligt skönhetsideal". Detta är lite förbryllande. Jag trodde att H&M ville sälja kläder, i detta fall en bikini, inte bestämma vår hudfärg.

Socialt ansvar låter ju bra, men det beror helt och hållet på vad vi lägger för värderingar i begreppet. Enligt Ron ska H&M som klädföretag ta ansvar för att vi inte solar för mycket. Det finns således en hälsoaspekt som ska beaktas när företaget gör reklam för sina produkter. Betyder det att överviktiga modeller också skulle ledande till fällningar i Ron? Att vara överviktig medför som bekant hälsonackdelar. Hur långt kan man dra denna hälsoaspekt i reklambranschen?

Att inbilla sig att en H&M-annons avgör vår beslutsvånda om huruvida vi ska eller inte ska gå till solariet är stolligt. Och även om det mot förmodan vore så, upphör det personliga ansvaret så fort vi tittar på en annons? I vanlig ordning infantiliseras vi konsumenter.

Bli inte förvånad om vi får se varningstexter på liknande annonser i framtiden. Och framför allt: glöm inte att det är farligt att sola för mycket när du besöker en H&M-butik nästa gång.

För brun?

Lambertz' heliga tes

Människor vågar bara vara ärliga när de tror att det de säger inte kommer till utomståendes vetskap. Oj, vad vi kan vara ärliga då. Obehag uppstår dock när det visar sig att den om vilken det talades hörde vad som sades. Eller om det spelades in och blev offentligt. 

Expressen har begärt ut mejlkonversationer till och från justitierådet Göran Lambertz och offentliggör de delar som rör hans förfrågningar om Quickutredningen innan han skrev sin famösa debattartikel på DN Debatt i augusti.

För den som följt turerna den senaste tiden är det vi får ta del av egentligen inte så uppseendeväckande. När det framkom att den "granskning" som låg till grund för Lambertz' inställning att det fanns "mycket stark bevisning" mot Sture Bergwall i själva verket bestod i att han rådfrågat den trojka som hela tiden hävdat Quicks skuld, förstod de flesta att Lambertz bara varit ute efter att få argument från ena sidan i syfte att driva en tes. Han försvarar sig med att han ville se vad som låg i anklagelserna att fallet Quick är en rättsskandal - och gick då till de anklagades bänk från vilken han självfallet fick argument för att så inte var fallet.

Lambertz kallar Råstams bok "förförisk". Det är ett försök att utmåla alla som nu är kritiska mot hur Quickutredningarna har bedrivits för förförda, förhäxade, vilseledda. Endast Lambertz själv - och givetvis Christer van der Kwast, Claes Borgström, Seppo Penttinen och Gubb Jan Stigson - ser nyktert på saken. Enligt Stigson är allt som Hannes Råstam skriver bluff och båg ("du ska inte tro på nånting i boken", råder han Lambertz).

Mejlväxlingen ger en bild av att Lambertz är osäker på sin egen argumentation. Bunkergänget erbjudet honom dock det stöd han behöver. Den före detta justitiekanslern är således inte intresserad av att ta in två sidor av saken - han vill vederlägga Hannes Råstams teser. I denna strävan har han lyckats förverka det förtroende han byggt upp hos många svenskar, både i och utanför den juridiska sfären. Var det värt det?

Något måste också sägas om att Lambertz tror sig försvara rättsväsendet mot anklagelser om en stor sammansvärjning i fallet Quick. Ingen har hävdat att det skulle föreligga någon sådan. Det många kritiker av Quickutredningarna har framfört, är att tingsrätterna inte fått ta del av ett rättvisande material när de dömt Quick.

Det behöver inte betyda att polis, advokat och åklagare medvetet har manipulerat rätten. De kan mycket väl ha handlat i god tro från början till slut. Det är här bunkergängtesen kommer in. Utredningarna hade samma förundersökningsledare under alla år. Samma förhörsledare förhörde den misstänkte. Två advokater försvarade Quick, men Claes Borgström var ansvarig i sex av mordfallen. Och hela tiden satt Sture Bergwall, starkt drogpåverkad, på samma psykiatriska anstalt och mindes mord och övergrepp i barndomen.

Inga nya infallsvinklar har kommit in i utredningarna, inga alternativa teser har prövats. Det har varit en sluten krets som rott hela fallet i land. Föga förvånande slåss de i dag med näbbar och klor för att försvara sina respektive insatser. Göran Lambertz verkar ha gjort det till sin uppgift att bistå dem.

Bloggat om de senaste turerna:
Lambertz gör sig till åtlöje
Vinden har vänt
Lambertz' nakne kejsare

Bloggat tidigare i ämnet:
Fokus på rättssäkerheten
Vår tids rättsskandal
Rättvisa!
Skandalen är redan ett faktum
Den krackelerande rättssäkerheten
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner

Expert faller

Den benhårda elektronikbranschen med sitt mördande priskrig skördar offer. I juli i fjol ansökte OnOff om konkurs. Jag hävdade då att jag trodde Expert skulle hinna före. I dag var det deras tur. Expert ansöker om konkurs. Hela verksamheten i Sverige läggs ned.

Ännu en spelare har alltså dukat under i det hårda elektronikpriskriget. Kvar återstår nu Siba, ElGiganten och Mediamarkt tillsammans med några mindre kedjor och en rad näthandlare.

Eftersom alla dessa kämpar med att få lönsamhet i sin verksamhet ska vi inte vara förvånade om det under nästa år blir ytterligare en aktör som faller.

Centern lever farligt

Kris är ett överanvänt ord i pressen. Men det råder knappast någon tvekan om att Centerpartiet är på väg in i en allvarlig kris eller redan befinner sig där. Den riskerar att skicka partiet ur riksdagen i valet 2014.

Maud Olofsson byttes ut efter ett decennium på posten som centerledare. Hon hade lyckats bidra till bildandet av Alliansen, som vann regeringsmakten 2006 och fick ännu fler röster i valet 2010. Hon stod pall i Saabkrisen när oppositionen krävde statligt övertagande av bilfabriken och gjorde tidigt klart att det var slutsamarbetat med Socialdemokraterna. Centerpartiet var ett borgerligt parti, ingen dörrmatta åt sossarna. Maud visste man var man hade, oavsett om man gillade henne eller inte.

När Annie Lööf utsågs till efterträdare var det framför allt många liberaler som hoppades på ett mer frihetligt centerparti. Jag personligen var positiv till att hon valdes men förhöll mig ganska kallsinnig till hennes chanser att verkligen driva partiet i liberal riktning. Lööf hade efter FRA-sveket väldigt mycket att bevisa.

Hittills har Annie Lööf inte visat någonting. Hon är entonig och förefaller initiativlös. Lööf har suttit på posten i ett år men vi vet fortfarande inget om vad hon vill göra. Kanske är tillvaron som partiledare och näringsminister helt enkelt för hård för en person som saknar tidigare erfarenhet från politiska toppuppdrag.

En sak är dock säker: Centerpartiet lever väldigt farligt. Andelen kärnväljare är den lägsta bland riksdagspartierna. Centern hamnar i mätning efter mätning under eller strax över riksdagsspärren. Och vad än värre är: partiet saknar en identitet. Det representerar eller står inte för någonting i dag. Och då är frågan varför det alls ska finnas representerat i riksdagen.

Lööf verkar ha lyckats med konststycket att skrämma bort de gamla väljarna utan att locka några nya. Och då är det inte alls säkert att en fet plånbok eller uppmuntrande SMS från en före detta partiledare räcker särskilt långt.

Veckan som gick #44

# Journalisterna hemma igen. Martin Schibbye och fotografen Johan Persson kom till slut hem till Sverige igen. Det 11 år långa fängelsestraffet blev bara 14 månader efter en lyckosam benådningsprocess. I många journalisters ögon är de hjältar, i andras inte fullt lika hjältemodiga. Visst är granskande journalisters arbete viktigt så till vida att mycket som de avslöjar annars skulle ha förblivit okänt för den breda allmänheten. Men när Schibbye och Persson säger att deras rättigheter blivit kränkta  i etiopiskt fängelse doftar det ändå naivitet lång väg. Hade de väntat sig en förstaklassbiljett hem i händelse av att de greps? De gav sig in i en livsfarlig region och lät sig filmas med vapen i hand!

Schibbyes bakgrund som "stolt kommunist" och aktiv i Revolutionär kommunistisk ungdom har gjort att vissa dragit öronen åt sig. Och det dröjde inte många minuter innan anhöriga började skälla på den (borgerliga) regering som uppenbarligen lyckats tämligen väl med sitt diplomatiska arbete i detta fall. Nu borde detta inte ha något med hans journalistiska gärning i den etiopiska Ogadenprovinsen att göra, invänder vissa. Visserligen inte, men jag ställer mig ändå lite frågande till den hjältestatus som de båda journalisterna fått (ofta av just journalister på vänsterkanten) och kan inte låta bli att ställa frågan: hade de som krävt frigivning av Schibbye och Persson ställt upp lika unisont om de i stället haft sverigedemokratisk eller (hemska tanke) nyliberal bakgrund?

# Barroso håller tal. EU-kommissionens ordförande höll i veckan sitt årliga State of the union-tal (på vilket UKIP:s Nigel Farage tidigare svarade att "the union is in a state"). Inte mycket nytt under solen. Men denna gång gick kanske Barroso ett steg för långt. När man får kritik av EU-foriker som Carl B Hamilton och Gunnar Hökmark har man nog gjort något galet. Barroso förespråkar öppet en federal EU-stat. Och han har mage att prata om "mer demokrati" när hans vision i själva verket går ut på det rakt motsatta. José Manuel Barroso har förlorat förmågan att skämmas. Men det är han långt ifrån ensam om i sin krets.

Undertexter

TRYING TO KEEP UP WITH CHINESE SUBTITLES 

via Wuluwu

Sablar

Så blev det då klart: det blir lockout i NHL. Giriga ägare vägrar gå spelarfacket till mötes och ställer hellre in säsongen.

Det var tacken för att man köpt ett års abonnemang hos Viasat Hockey...