Glädjedödarna finns både till höger och vänster

Sommaren betyder semester och är en avslappningens tid för många. Då lever vi lite mer osunt än vi annars gör under resten av året. Vi dricker lite mer, äter lite mer ohälsosamt och det går åt några fler glassar än vanligt. Det är därför inte att förvåna att vi varje sommar får ta emot nya förslag på folkhälsofrämjande åtgärder från läkare, nykterister och andra röststarka grupper som vill lägga våra liv tillrätta.

Mattias Svensson och Maria Abrahamsson (m) skriver en debattartikel på DN Debatt om vikten av att motverka ännu fler moraliserande förbud i Sverige, nu senast ett förslag om att förbjuda rökning även på badstränder och i parker.

För en liberal finns förstås inget att invända mot själva innehållet, även om artikeln känns skriven på rutin. Den känns emellertid lite väl alliansvänlig. "Vi nickar gillande varje gång alliansens politik ökar människors frihetsgrad", skriver Svensson och Abrahamsson som vore det något som skedde tämligen ofta. Någon avsevärd skillnad i politik jämfört med de rödgröna står dock inte att se.

Moderaterna har, särskilt historiskt, haft en mer liberal alkoholpolitik än de rödgröna partierna, men där stöter de på motstånd även inom Alliansen. Systembolagets detaljhandelsmonopol är inte det minsta hotat och frågan om fler liberaliseringar tämligen död. Och ska vi bredda perspektivet och omfatta även frihetsfrågor som inte har med tobak och alkohol att göra, är det svårt att se hur Alliansen skulle ha tagit några steg framåt alls.

Avskaffandet av apoteksmonopolet var visserligen en välkommen och viktig frihetsreform. Men samtidigt har Alliansregeringen med emfas fortsatt den repressiva narkotikapolitiken (även om ett beslut i HD nu kan ställa till det för alla som regelmässigt vill utnyttja hela straffskalan i narkotikamål). Man har skärpt den radikalfeministiska och moralistiska sexköpslagen, en lag som reglerar frivilliga sexuella överenskommelser mellan myndiga personer.

Svensson kan som fri debattör och författare säga vad han tycker utan att det får några negativa konsekvenser. Det är det fina med att inte vara partipolitisk. För Maria Abrahamsson är handlingsutrymmet mer begränsat. Det återstår att se om hon gör något mer väsen av sig i frågan om moraliserande lagstiftning än att underteckna en DN Debatt-are.

Uti vår hage

Jag har inga direkta planer på att ha sex med djur. Det är inte riktigt min kopp te. Snart kommer dock den som har sådana planer att vara en brottsling då det förbereds ett förbud mot tidelag.

Redan i dag är det förbjudet att förgripa sig på djur om djuret lider fysisk eller psykisk skada. Det är lite oklart hur det sistnämnda ska kunna bevisas. Antalet ko- och fårterapeuter lär vara begränsat. Men nu vill alltså regeringen att allt sexuellt umgänge mellan djur och människa ska förbjudas.

I grund och botten är det en moralistisk lag som syftar till att beivra något som anses äckligt, omoraliskt och opassande. Inte har det särskilt mycket med djurens väl att göra. Betänk detta: det blir förbjudet att förlusta sig med ett djur, oavsett om djuret lider skada eller ej. Men det är fullt lagligt att under plågsamma former avrätta djur i vår köttindustri.

För vidare argument överlåter jag till Eskil Erlandsson att ta några exempel.

Merkel som shogun

"På 1860-talet hade tidningen New York Tribune en kolumnist som hette Karl Marx. Han skrev att Japan var “den sista riktiga feodalstaten, med all sin irrationalitet och uppdelningar” (av makten). I dag är det EU som påminner om det gamla Japan, med Angela Merkel som shogun."

Ola Wong skriver träffsäkert om dagens krisande EU i SvD.

En rimlig och human narkotikapolitik

När självaste DN förfäktar en mer rimlig och human narkotikapolitik vet man att något har hänt. Eller åtminstone håller på att hända. DN:s ledare om Högsta domstolens nya praxis i narkotikamål hade känts otänkbar för bara ett halvdussin år sedan. Fram till nu är det främst enstaka Expressenskribenter som hållit fanan högt i denna fråga.

HD vill att domstolarna inte enbart tittar på narkotikasort och mängd utan också väger in särskilda omständigheter i helhetsbedömningen. Det kan låta som en fullständig självklarhet, men så har inte svenska domstolar resonerat fram till nu. Fokuseringen vid enbart mängd och typ av narkotika har inneburit att missbrukare och personer långt ned i kedjan, det vill säga de som är enklast att gripa, kunnat dömas till långa fängelsestraff. Polisens statistiker har varit glada.

Synen på narkotikabrott har varit unik i svensk rättstillämpning även på andra sätt. Till skillnad från exempelvis våldsbrott har domstolarna här valt att påfallande ofta utnyttja hela straffskalan. Det betyder att narkotikabrott kan ge mångdubbelt längre straff än misshandel och våldtäkt, brottstyper som direkt riktar sig mot en annan människas fysiska person.

Precis som DN konstaterar bygger svensk narkotikapolitik på moralism och ideologi, inte empiri. Skademinimeringslinjen är på långsam frammarsch, hittills manifesterad i det länge uppskjutna sprutbytesprogrammet. Men innan något eller några av riksdagspartierna aktivt driver på för en mer human och rimlig linje och en syn på missbrukare som en grupp i behov av hjälp, inte straff, lär det hända väldigt lite konkret. Fler röster behövs.

Politik för vad?

Svenska folket har ett "ökat förtroende för Socialdemokraternas jobbpolitik", hävdar Göteborgs-Posten med flera medier. Men vad består politiken i? Det vore en rimlig följdfråga.

Att Alliansen tappar i förtroende är en sak. Där har väljarna åtminstone något att bedöma. Men i likhet med förra mellanvalsperioden kan väljarna, i avsaknad av konkreta besked från Socialdemokraterna, lägga sina egna förhoppningar i vad den socialdemokratiska politiken kan tänkas erbjuda.

Undersökningens resultat blir därför tämligen meningslöst.

Veckan som gick #37

# Tyskar ratar euron. Enligt en färsk opinionsundersökning tycker en majoritet av tyska folket att Tyskland skulle klara sig bättre utan euron. Bara 29 procent menade att Tyskland skulle klara sig sämre utanför eurosamarbetet. En enskild opinionsundersökning går inte att dra några klara slutsatser av, men månne är det så att även tyskarna har börjat ledsna på den evighetslånga eurokrisen och drömma sig tillbaka till den tid då man hade en egen riksbank och slapp pumpa in mångmiljardbelopp i andra länders bankrutta ekonomier.

# Den fria rörligheten. Det enda fina med EU, typ, är den fria rörlighet som medlemskapet erbjuder. Den kan förstås ha baksidor. Årligen kommer utländska bärplockare till Sverige, med mer eller mindre realistiska förhoppningar om bär och gröna skogar. I år var det dags för hundratals bulgarer att bli strandade i Sverige utan mat, pengar eller husrum. Även om många luras att komma hit och tjäna vad de tror är grova pengar, ligger trots allt ett stort ansvar även på den enskilda individen. Nu tycks hemresan ändå ha löst sig till slut med bussresor hem till Bulgarien. Risken är dock uppenbar att samma scenario utspelas nästa sommar igen. Men med personer från ett annat land. 

# Assad på offensiven. Den syriska regimen var bara dagar, kanske veckor från att falla. Så lät det ganska nyss. Nu går regimstyrkor till anfall mot landets största stad Aleppo och rebellerna bönar och ber om tyngre vapen. De har lite att sätta emot al-Assads stridsvagnar och granater. Just nu ser det mer och mer ut som ett långdraget krig där Bashar al-Assad har tiden (vapen och militär) på sin sida. Samtidigt hävdas nu dödssiffran för konflikten har överstigit 20 000.

OS med västerländska ögon

Redan på förhand satt svenska journalister och hoppades på att Londons OS-invigning, och själva spelen, skulle slå Beijings från 2008. Det vore ett slags revansch för att diktaturen gjorde så bra ifrån sig för fyra år sedan, från första till sista dagen.

Såväl DN:s Johan Esk som SvD:s Ola Billger hoppades och fick enligt dem själva se London bräcka Beijing i kategorier invigningsceremonier. "Så mycket bättre än Peking", konstaterar den sistnämnda.

Mycket av invigningen måste ha varit tämligen obegriplig för alla utanför västvärlden, något som dagen efter även belystes för ett ögonblick i BBC. DN:s Lisa Edwinsson skriver att världen häpnat inför Londons invigningsshow och citerar en rad både brittiska och andra tidningar som sprider rosor över spektaklet. 

Washington Post citeras inte. De håller nämligen inte med. "Whereas Beijing had 2,008 pounding drummers, London's ceremony started with 70 sheep, 12 horses, 10 chickens and nine geese in a quirky farmyard scene." Bleacher Report jämför Beijings och Londons invigningar i olika kategorier och ger London 8 och Beijing 9,5.

Britterna älskar sin drottning. Men att fjäsket för monarkin skulle få en sådan framträdande roll under invigningen av sommarspelen var bara för mycket. Tänk om Kina hade hyllat Mao Zedong under sin invigning. Nu är drottning Elizabeth ingen despot, men hon är en representant för ett odemokratiskt, förlegat och stockkonservativt statsskick som trots detta (eller kanske tack vare?) är omåttligt populärt i England.

Så nej, objektivt kan man knappast hävda att Londons invigning var bättre än Beijings. Den var roligare, mer lekfull, mer avslappnad, kort sagt annorlunda. Väldigt många västerlänningar ville emellertid att den skulle vara bättre och ansträngde sig för att se just detta.

Självinsikt

Justitieminister Beatrice Ask är singel. Och att döma av en intervju i Sveriges Radio har hon tydligen svårt att hitta en karl. Skulden för detta lägger hon på - männen.

"Folk är rädda för kvinnor som är starka och syns. Män vill hellre ha någon som är mindre besvärlig än en aktiv kvinna."

Nädå, det har inget med Bea själv att göra. Men så här brukar det låta från den som inte hittar en partner. Det är kvinnorna/männen det är fel på. Myten att män inte gillar starka och självständiga kvinnor lever vidare bland bittra singlar. Asks sätt att generalisera över svenska män luktar bitter singeltant lång väg.

Kanske borde Beatrice Ask i stället ägna sig åt det hon gör allra helst: pressa tillbaka rättssäkerheten i Sverige. Där har hon ju i alla fall skördat framgångar.

Innerstad mot ytterstad

Att hitta en anständig hyreslägenhet i Stockholm är inte lätt. Du behöver antingen en lång kötid eller gott om pengar.

Stockholm växer med några busslaster om dagen och vissa stadsdelar kämpar med ett växande antal personer (ofta med utländskt utsprung) som saknar ett eget boende. För dessa väntar jourboenden, hotell eller i värsta fall härbärge.

Inte heller för personer med arbete och ordnad ekonomi ser det särskilt ljust ut. Nu byggs visserligen fler hyresrätter igen, men hyrorna för nyproducerade lägenheter är ofta svindlande höga och hyresvärdar kan välja och vraka bland de sökande vilket gör att personer med låga eller medelinkomster väljs bort.

Hyresgästföreningen är aktiv och både syns och hörs. Titt som tätt kommer de och knackar på. Jag avvisade dem när jag bodde i innerstan och jag avvisar dem nu. Vårens överenskommelse om nya hyror i Stockholms hyresrätter säger en del om hur Hyresgästföreningen arbetar. I stället för att arbeta för att hålla hyrorna nere i ytterområdena fick föreningen igenom en lägre höjning i innerstan. För kommunala Stockholmshem blir det en 2,5-procentig hyreshöjning för alla hyregäster, oavsett läge.

Ordföranden för Hyresgästföreningen i Stockholm Terje Gunnarsson var nöjd med utfallet: "Stockholmshem försökte ställa hyresgäster mot hyresgäster, i ett försök att driva upp hyresnivåerna i innerstan, det kan vi givetvis inte acceptera." I praktiken strider Hyresgästföreningen för att innerstadsborna inte ska få för höga hyror. Ytterstadsborna får, i något slags solidaritetshandling, gå med på högre hyreshöjningar för att den som bor på Östermalm och i Vasastan inte ska få en för hög hyra.

Det är en obegriplig linje som Hyresgästföreningen driver och ett så gott argument som något att inte bli medlem.

OS-trött

I kväll invigs de olympiska sommarspelen i London. Sedan väntar 600 timmar sportsändningar i SVT:s kanaler under de kommande veckorna, exklusive allt som SVT sänder på nätet. Det är en monumental satsning som den statliga televisionen gör på det som betraktas som årets stora händelse.

Själv är jag redan trött på OS och undrar om jag alls kommer att titta på sändningarna. Kanske på lite herrhandboll, möjligen. Men många av de svenska medaljhoppen är inte med. Vissa är skadade. Andra har pensionerat sig. Så det återstår att se varifrån alla väntade medaljer ska komma.

Beijing höjde ribban för vad som betraktas som välorganiserade och professionellt arrangerade olympiska spel. Själva invigningen var i en klass för sig och lär bli svår för London att bräcka.

Säkerhetsförberedelserna är hysteriska. London kommer att vara en belägrad stad. Även Beijing höjde säkerheten inför OS 2008. Och vissa av åtgärderna permanentades, som säkerhetskontrollerna i tunnelbanan och säkerhetsringen runt Himmelska fridens torg (även om det mest är ett spel för galleriet). Det återstår att se hur det höjda säkerhetsläget i London påverkar livet för invånarna efter att spelen är över.

OS har blivit för stort, för kostsamt. Och för den plågade brittiska ekonomin kommer de olympiska spelen onekligen vid ett känsligt läge - även om politikerna förstås använder spelen som en tid för andrum från allt det som är jobbigt just nu.

De som har ritat, och godkänt, logotypen för Londons OS

borde se sig om efter ett annat arbete.

Rasism, karikatyrer och stereotyper

Det hela tog fart med Patrik Lundbergs krönika i Helsingborgs Dagblad om hur han som adopterad korean sade sig dagligen bli bespottad och hånad för sitt utseende.

Jag ifrågasatte att Sverige verkligen skulle vara så rasistiskt. Debatten kom emellertid främst att handla om hur Lundberg såg rasistiska strukturer i Fazers Kinagodis, "vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla".

I dagens DN Kultur följer komikern Evelyn Mok, med föräldrar från Hongkong och Kina, upp Lundbergs spår. Hon hävdar att asiater i Sverige inte är personer utan karikatyrer mot vilka vi västerlänningar riktar våra fördomar.

Nu är jag inte av asiatiskt ursprung och kan därför inte hävda att det både Lundberg och Mok upplever är falskt. Det är förstås sant för dem. Men jag får tillstå att jag faktiskt inte köper att Lundberg får "kinesjävel" gapat efter sig på daglig basis och jag tycker att han förefaller vara synnerligen överkänslig (vilket visserligen inte är ett brott).

Viss koppling till österlandet har jag dock då jag är gift med en kinesiska. Hon förstod över huvud taget inte vad som var rasistiskt eller konstigt med Fazers Kinagodisförpackning. Mycket ligger således i betraktarens ögon.

Evelyn Mok utmålar kineser som ett utsatt folk vartän de kommer (förtryckta i hemlandet, gjorda till karikatyrer utomlands). Både hon och Lundberg har rätt i att västvärlden dryper av asiatiska stereotyper. Thailändskor betraktas som horor, eller före detta. Och kinesernas svårigheter med att uttala ett svenskt "r" skämtas det friskt om. Och så kinesiska språket rent allmänt, förstås. Jag reagerar mer för detta nu än vad jag gjorde tidigare. Många svenskar klampar på med hurtiga skämt om "tjingtjong" och "kinesiska mulen" i asiaters närvaro, uppenbarligen helt omedvetna om att det för somliga framstår som hånfullt eller nedvärderande.

Kultur och seder spelar in i hur vi beter oss. Medan västerlänningar är väldigt känsliga för kommentarer om övervikt är det för kineser ett lika öppet ämne som vädret är bland svenskar. Klart att man kan säga till någon att han eller hon har blivit tjock! Klart att man kan peka på någon på tunnelbanan och skratta åt dennes stora fötter.

Som västerlänning i Kina väcker man betydligt mer uppmärksamhet än vad en person med asiatiskt ursprung gör i Sverige. Det får man lära sig att acceptera, ty kineserna menar sällan något illa. Jag tror inte att majoriteten av alla som skämtar om kinesiskan som ett "tjingtjongspråk" menar något illa med det heller. Men när man har hört det dussintals gånger är det inte fullt lika roligt längre. Då blir man kanske just en karikatyr.

Rasism existerar, även i Sverige. Människor behandlas illa utifrån sin etnicitet. Utomeuropéer har svårare att få arbete och diskrimineras i krogkön. Hur vi kommer tillrätta med detta kan och bör vi diskutera. Det andra handlar mest om sociala koder eller rent hyfs.

Så kallad nobbad jämställdhet

Enligt DN Kultur "nobbar" Emmabodafestivalen jämställdhet när de inte bryr sig om könsobalansen bland de inbokade artisterna.

Vad arrangören gör är att öppet hävda att den bokar in artister utifrån hur intressanta de är för festivalen, inte utifrån vilket kön de har.

Se där en frisk fläkt i feminismens och jämställdhetsplanernas Sverige.

Bärplockarplågan

Ett lika säkert sommartecken som midsommar och industrisemester är rapporteringen om bärplockarna i de svenska skogarna. Och deras vedermödor.

Det är naturligtvis förfärligt när människor luras och utnyttjas, som förefaller ske tämligen ofta i bärplockarbranschen (i alla fall om vi ska tro medierapporteringen). Men någon hjälp från Socialtjänsten i Sverige kan de inte vänta sig - och ska heller inte ha.

Den fria rörligheten är en av ytterst få fördelar med EU-projektet och den ska vi värna. Samtidigt uppstår oundvikligen problem när hundratals utländska medborgare plötsligt slår sig ned i en skog i den svenska glesbygden, utan sanitära anläggningar och med betydligt färre bär att plocka än de föreställt sig.

Även om det finns människohandlare eller bara företagare med osedvanligt rymligt samvete med i ekvationen går det inte att komma ifrån att även den enskilde individen som kommer till Sverige i förhoppningen att kunna tjäna mycket pengar på bärplockning har ett ansvar för sin situation. Det är en chansning.

Vi har sett thailändare komma till Sverige efter att ha satt sig i skuld för att sedan inse att mängden blåbär inte riktigt levde upp till de högt ställda förväntningarna. Den moraliska skulden faller möjligen på den som lockat hit dem, men resenären själv är ändå ansvarig för den situation han eller hon har satt sig i. Inte svenska kommuner. Det perspektivet saknas ofta i medierapporteringen.

Förmånen att vara skeptisk

DN:s så kallade vetenskapsjournalist Karin Bojs gör emellanåt utfall mot vad hon kallar klimatförnekare och klimatskeptiker. I en krönika härom veckan jämför hon dem med bindgalna scientologer och anti-vaccinförespråkare som av religiösa eller andra skäl inte vill vaccinera sig och sina barn.

Ofta utmålas alla som kritiserar klimatalarmisternas teser som foliehattar och jämförs med kristna som vägrar tro på evolutionen och menar att jorden är 6 000 år gammal. Många kritiker är emellertid respekterade vetenskapsmän, kunniga på sitt område.

Det fina med vetenskap är ju att vi aldrig når i hamn, att sanningar alltid kan omprövas. Det perspektivet finns emellertid inte i den svartvita klimatdiskussionen (som många menar inte alls ska vara någon diskussion). Många har byggt både karriär och förtroende på att plädera för hockeykurvor och koldioxidens fördärvliga påverkan på klimatet. Att tvärvända vore förstås synnerligen skadligt för bådadera.

Det många så kallade klimatskeptiker ifrågasätter är människans påverkan på klimatet, inte nödvändigtvis klimatförändringen i sig. Men detta duger inte, enligt Bojs.

Att Sverige och världen har blivit varmare de senaste decennierna kan ingen hederlig människa förneka längre. Och man måste vara mycket hårdnackad för att inte medge sambandet mellan uppvärmningen och människans utsläpp av växthusgaser.

Jag är ingen vetenskapsman, men jag känner till att jordens klimat genom hela historien har varit föränderligt. Det har forskarna med all tydlighet visat. Sverige har både varit varmare och kallare än det är i dag. Mycket tyder på att vi kan vara på väg mot varmare tider igen.

Klimatrörelsen, för att använda Karin Bojs terminologi, har i mina ögon inte lyckats bevisa att det är människans utsläpp av växthusgaser de senaste 150 åren som är förklaringen till att vi nu ser extremt väder på många håll. Hur ska någon någonsin kunna leda detta i bevis? Hur ska någon kunna bevisa att dessa förändringar inte hade kommit även om vi aldrig börjat bränna fossila bränslen?

Det enda vi med säkerhet vet är att jordens klimat kommer att fortsätta förändras så länge vi finns på denna planet. Det bästa vi kan göra är att försöka tackla dessa förändringar så att våra liv kan fortgå så ostört som möjligt.

Självfallet ska vi både minska våra utsläpp och arbeta för ett mer energieffektivt samhälle - men inte för någon förvirrad tro på att kunna kontrollera klimatet utan för att minska hälsofarorna för oss själva och hushålla med våra resurser.

Andra bloggar:
Vetenskapsbloggen, The Climate Scam

Ungdomar har rätt till sin sexualitet

Feministen Ulrika Rogland, förlorande åklagare i det uppmärksammade BDSM-målet, och Sven Å Christiansson, känd för att ha fabulerat om bortträngda minnen i Quickrättegångarna, skriver en debattartikel om Internet som jaktplats för de som vill ha sex med ungdomar.

Redan från start blir det fel. Rogland och Christiansson skriver: "Det händer hela tiden att ungdomar blir kontaktade av vuxna som vill lura dem till möten för att kunna utnyttja dem sexuellt. Men vi läser sällan om det i medierna." 

Gör vi inte? Tvärtom har så kallad grooming de senaste åren blivit en synnerligen uppmärksammad företeelse. Riksdagen har också stiftat en lag och även den diskuteras och debatteras. Artikelförfattarna försöker utmåla grooming som ett fenomen som skyfflats under mattan, vilket är fel.  

Eftersom Rogland och Christiansson benämner de påstådda offren som "ungdomar" får vi anta att det handlar om personer över 15 år (ungdom är man definitionsmässigt fram till 25). Sexuellt mogna ungdomar måste få ha rätten att utforska sin sexualitet och Internet är en utmärkt mötesplats för att testa gränserna. Risken att utnyttjas finns förstås, men det gör den på fester också där alkohol är en starkt bidragande orsak när det går snett. Det som skiljer nätet från en träff på en pub eller fest är möjligheten till anonymitet. 

Självfallet ska sexuella övergrepp, sexuellt tvång och våldtäkter bekämpas även när förövaren knutit kontakt med offret via Internet. Däremot måste ungdomars rätt till sin sexualitet, rätt att experimentera och testa sådant som måhända inte faller Ulrika Rogland i smaken vara okränkbar.  Föräldrar och vuxna får helt enkelt acceptera att de aldrig kan få full insyn i vad ungdomar har för sig på nätet. Alternativet vore förskräckligt för vilken vanlig tonåring som helst. 

Rogland och Christiansson lyfter fram några extremexempel - som vore den så kallade Alexandramannen typisk för alla som på nätet letar efter en sexpartner eller bara ett sexuellt äventyr. Det är denna sorts skrämskott som ofta leder till panikåtgärder när politiker känner sig tvingade att "ta ansvar" och lagstifta. Internet är i högre grad en möjlighet än ett hot. 

I den friande domen i det ovannämnda BDSM-fallet konstaterar hovrätten att "en individ, så länge vissa förutsättningar är uppfyllda, själv måste ha rätt att bestämma över sin person och att denna självbestämmanderätt inte utan vägande skäl bör begränsas av samhället". Det är kloka ord som fler borde ta till sig. Inte minst alla som moraliserar över ungas sexualitet. 

Andra bloggar:
Per Hagwall

Veckan som gick #36

# Ett år sedan massakern. Norge har under söndagen hyllat minnet av offren för massakern på Utøya och bombdådet i Oslo för exakt ett år sedan. Även om vårt västra grannland stannade upp i dag har det norska samhället inte förändrats efter Breivik. De politiska opinionen förändrades endast tillfälligt, vilket visar på att det norska folket inte läst in några större politiska aspekter i Breiviks dåd. De har inte, som många på vänsterkanten, kopplat Breivik till Fremskrittspartiet eller "högern" i stort. Det är en nykter reaktion på en fruktansvärd händelse.

# Fullskaligt krig i Syrien. Det kan inte sägas råda annat än fullt krig i Syrien nu. Strider pågår i flera städer. Regimen bombar sin egen huvudstad. Rebellerna har gjort vad de själva beskriver som "strategiska reträtter", men tycks vara tillbakaträngda av det tunga artilleri som står till Assadregimens förfogande. Det bombattentat som kostade såväl Assads svåger som landets försvarsminister livet tycktes för en stund ha gett oppositionen initiativet och momentum i kampen mot regimen. Det återstår att se om de kan stå pall nu när bomberna åter faller över bostadsområdena i stad efter stad.

# Osäker datalagring. Flera tele- och internetoperatörer känner tveksamhet kring datalagringsdirektivet och har ännu inte börjat lagra sina kunders elektroniska kommunikation. Bahnhofs Karl Jonung är en av direktivets kritiker. Han anser att det finns saker som är tvetydiga.

Branschorganisationen IT- och telekomföretagen tror att många operatörer kommer att behöva ytterligare ett år på sig. Så här går det när lagar ska hastas igenom i riksdagen, när det är så förbaskat viktigt att skyndsamt trycka på ja-knappen. Först i november ska operatörerna få information om hur de lagrade uppgifterna ska hanteras säkert. Alliansregeringen har dock inte vett att skämmas.

Nyttig EMU-kritik

Antalet EMU-kritiska artiklar i den borgerliga pressen måste betraktas som starkt begränsat. Det är därför ytterst välkommet när det väl dyker upp en sådan, som här i SvD signerat Peter Benson.

Euron är dödsdömd men den politiska eliten har inte stake nog att erkänna att experimentet är ett misslyckande. I stället för en någorlunda ordnad nedmontering av den gemensamma valutan flyttas mer beslutandemakt över ekonomin till Bryssel och problemen skjuts sålunda på framtiden.

Någon annan, inte de sittande ledarna, kommer att få ta hand om kollapsen.

Det som inte går att förklara

Efter vansinnesdåd som det på Columbine High 1999, Virginia Tech 2007, finska Jokela 2007, Utøya 2011 och Aurora 2012 ställs alltid den obligatoriska frågan "varför?". Ofta får vi inget entydigt svar på den frågan, men det hindrar oss inte från att ställa den om och om igen.  

Olika förklaringsmodeller läggs som regel fram. Det har skrivits mycket om Columbinemassakern då två tonåringar, Eric Harris och Dylan Klebold, dödade 12 elever, en lärare och sedan tog sina egna liv (se denna bloggpost för mer om den händelsen).  

Utanförskap tycks vara en vanlig förklaring till det inträffade. Men pojkarnas planer var för monstruösa för att den förklaringen ska duga. Harris och Klebold planerade ingen ordinär skolskjutning utan ett bombattentat i skolans kafeteria. Flyende skulle därefter skjutas. Eric Harris hemmagjorda bomber detonerade aldrig, vilket räddade livet på dussintals, kanske hundratals elever. 

I fallet Anders Behring Breivik har faktumet att han gillade att spela Call of Duty för somliga blivit en viktig ingrediens i hur massakern ska förklaras. Carsten Jensen återkommer till detta när han i DN Kultur hävdar att Breivik "tränade sig i okänslighet inför de offer han med stigande precision sköt ner, först på skärmen, sedan bortom den".

Där har vi den igen, avtrubbningen. Allt är om inte bögarnas fel så i alla fall TV- och datorspelens. Även i fallet Columbine såg somliga den våldsamma populärkulturen som en faktor. Sanningen, så nära vi nu kommer den, är emellertid att det som hände på Columbine High var resultatet av en perfekt storm av olyckliga omständigheter (läs gärna journalisten Dave Cullens bok Columbine) som skapade två unga mördare. 

Medan Eric Harris hatade världen och alla i den var Breiviks dåd rent politiskt. Han menar förmodligen vad han säger när han hävdar att dådet var hemskt men nödvändigt. Någon ånger har inte synts och till skillnad från många andra attentatsmän valde han att inte följa sina offer i graven. Han ville njuta av efterspelet. 

Per Ragnar beskriver i sin bok Hitler hans folk hur Adolf redan som liten var lite konstig och förmodligen kissade i munnen på en get. Genom att förvandla diktatorer och mördare till narrar och tragiska fåntrattar kan vi lättare hantera dem och det de gjort sig skyldiga till. Även normalt distanserade och kyliga intellektuella får ibland svårt att hantera obegripliga dåd. Socialantropologen Thomas Hylland Eriksen tog avstånd från Breivik genom att kalla honom för "småfet och blek typ". 

Sanningen är att varken våldsamma TV-spel, en diagnos, en frånvarande far, främlingsfientligt tankegods eller vapenlagstiftning ensamt kan förklara varför en person väljer att kallblodigt mörda helt okända människor. Det är sannolikt, precis som i fallet Columbine, en kombination av olyckliga omständigheter. Och, i slutändan, är det alltid gärningsmannens eget val att gå i land med sina fantasier.

Årsdagen av massakern på Utøya kommer att bli en lång återexploatering av de anhörigas sorg och saknad, som vore den unik och skild från alla andras. Offentlig sorghantering är alls inget nytt men får i dagens genommedialiserade värld en helt annan spridning än tidigare. I dag lämnar jag nog TV:n avstängd. 


Tidigare bloggat:
Att förstå

Omskärelse som religiöst övergrepp

Richard Swartz fortsätter debatten om huruvida omskärelse av småpojkar ska vara tillåten eller ej och gör en rad mycket märkliga jämförelser. Ja, inte ens det antisemitiska kortet lämnas oanvänt i Swartz' kolumn. Detta sätt att debattera är tyvärr alltför välbekant.

Swartz hävdar att ett förbud mot omskärelse förmodligen skulle göra "judiskt liv i Sverige mer eller mindre omöjligt". Så ett tänkbart förbud är alltså riktat mot judarna som grupp, inte för barns rätt att bestämma över sina kroppar. Det är förstås felaktigt.

Vidare försvarar Richard Swartz ingreppet på småpojkar med argumentet att det inte är komplicerat, smärtsamt eller hälsovådligt utan tvärtom är fråga om en "harmlös religiös och identitetsskapande ceremoni". Det må stämma. Men det är likafullt ett ingrepp på ett barn som inte kan göra sin röst hörd. Omskärelsen måste därför, vilket jag sökte göra i föregående bloggpost, sättas i ett större perspektiv rörande föräldrars rätt att göra vad de vill med sina barn. Att exempelvis rista in ett kors på ett barns rygg, om det skulle vara ett påbud i en helig skrift, är jämbördigt. Men är det acceptabelt i religionsfrihetens namn?

Swartz vill likställa omskärelsen med det kristna dopet. I ceremoniell mening är det korrekt. Både omskärelsen och dopet är sätt att välkomna ett litet barn till en församling, en gemenskap, som barnet själv inte har valt. Ett barn väljer heller inte sina föräldrar och sin sociala omgivning, vilket skulle tänkas göra omskärelse och dop mindre kontroversiella.

Det som skiljer det fysiska ingreppet från lite vatten på hjässan är just att det ena handlar om ett fysiskt ingrepp som barnet sedan får leva med, oavsett vilka vägar dess liv tar i vuxna år, medan dopet inte lämnar några som helst spår annat än ett dopbevis som kan förpassas till en byrålåda. En tatuering på skalpen, eller ovanstående exempel med ett kors på ryggen, hade varit mer likställd.

Jag är själv döpt, konfirmerad och gift i kyrkan utan att någonsin ha varit troende. Visst kan man vara omskuren utan att vara jude, men ett ingrepp som inte är medicinskt motiverat utan endast av ceremoniell natur bör inte påtvingas ett barn.

Hur detta påverkar judiskt liv i Sverige är faktiskt sekundärt. Sverige är som land synnerligen tolerant mot religiösa grupper, men de förutsätts ändå följa svensk lag. Och svensk lag stiftas i en folkvald församling, inte utifrån någon helig bok. Den sortens perspektiv på lagars och reglers ursprung får gärna förfäktas i Israel, men det har inget med Sverige år 2012 att göra.

Det finns mängder av religiösa traditioner som inte är förenliga med svensk lag. I detta specifika fall är det barnets rättigheter som ska värnas, inte de religiösa gruppernas rätt att föra sina traditioner vidare till nästa generation.

Att Richard Swartz försöker sammankoppla kritik av omskärelsen med dunkla antisemitiska strömningar är fegt, oärligt och - bokstavligen - under bältet.

Barns kontra föräldrars rätt

Är barn föräldrars egendom? Den frågan kan sägas vara själva grunden i frågan om manlig omskärelse. Eller ska vi säga omskärelse på små spädbarn.

En läkare ställdes inför rätta i Köln efter att ingreppet på en pojke resulterat i komplikationer. Domstolen ansåg att pojkens kroppsliga integritet hade kränkts. Det finns faktiskt till och med fall där barnet dött till följd av efterföljande komplikationer.

Läkaren friades, men judiska och muslimska grupper ilsknade ändå till. Det hade de inte behövt göra, ty den tyska regeringen har ställt sig på de religiösas sida. Den fastslår att omskärelse är en lagstadgad rättighet.

Omskärelse av flickor är övergrepp och barbari medan omskärelse av småpojkar är ett uttryck för religiös frihet. Så ser den västerländska och de facto projudiska tolkningen ut. Men om nu föräldrar har rätt att skära av förhuden på en liten pojke, varför ska inte mammor få ta med sig traditionen att omskära sina döttrar hit till väst?

Det görs en tydlig skillnad mellan kvinnlig och manlig omskärelse. Och även om det de facto finns uppenbara skillnader mellan de olika ingreppen är det likafullt fråga om religiöst betingade ingrepp på individer som själva inte har gett sitt godkännande.

Vissa landsting i Sverige går emot SKL:s rekommendationer och säger nej till manlig omskärelse. För ett sekulärt land som Sverige, som dessutom ständigt torgför barns rättigheter, borde det vara självklart att religionens seder och bruk inte får gå före barns rätt till både fysisk och psykisk integritet.

Ty om det är acceptabelt att skära bort förhuden på en liten pojke, vad annat kan inte föräldrar kräva rätt till i religionens eller något annats namn? Antingen har barn rätt att få välja själva eller så har de inte det. Om de inte har det måste vi ställa frågan om det bara är religiös litteratur som får sätta gränserna eller om det är upp till varje förälder att själv sätta dem.