Sökandet efter det störtade Air France-planets svarta lådor har gett resultat. De uppges vara i gott skick och kan förhoppningsvis ge svar på varför planet, som 2009 var på väg från Rio de Janeiro till Paris, plötsligt försvann och tog 228 människor med sig i djupet.
Försök ska också göras att hitta omkomna efter haveriet. Svenska myndigheter väntas föreslå att man dumpar sten och betong över vraket i stället.
onsdag 4 maj 2011
tisdag 3 maj 2011
Kineser till Saabs räddning
Saab förefaller räddat i sista minuten - igen. Skillnaden är att det denna gång, om allt faller på plats, känns som en ganska bra framtidslösning. Betydligt bättre än vad bara ett EIB-lån och pengar från Antonov hade varit. Saab får nämligen in en fot på den kinesiska marknaden.I går meddelade Saab att de slutit ett avtal med kinesiska Hawtai Motor Group (华泰汽车, Huátài qìchē) och fått loss pengar från fonden och Spyker-partnern Gemini. Det räddar företaget på både kort och medellång sikt genom att dels lösa de akuta likviditetsproblemen, dels möjliggöra att företaget klarar sig ett år till eller mer och slutligen även ge den svenska biltillverkaren en plattform på den växande kinesiska bilmarknaden. Det kan visa sig vara guld värt för ett företag som trots allt bara behöver sälja knappa 130 000 bilar för att klara sig hyggligt.
Alla bilföretag har bråttom att etablera sig i Kina. Geely-ägda (吉利, Jílì) Volvo finns redan på plats och en fabrik planeras utanför Chéngdū för att mätta den biltörstiga kinesiska marknaden. Kinesernas behov är emellertid inte desamma som svenskarnas. Om Saab ska sälja bilar i Kina i framtiden kan det kanske bli frågan om Kinaexklusiva modeller. De kommer i så fall att tillverkas på plats, kanske i Hawtais fabrik i Inre Mongoliet. Victor Muller pratar redan om att tillverka nästa generations Saab 9-3 i Kina. För att den kinesiska regeringen ska godkänna planen krävs förmodligen att den skapar jobb i landet.
Att allt detta blivit möjligt kan sannolikt till stor del tillskrivas snackpåsen Victor Mullers förmåga att locka till sig intressenter i hopplösa lägen. Men avtalet har förstås ett pris. Kineserna är hårda affärsmän och Saab har inte haft mycket till förhandlingsläge vilket betyder att Hawtai dels går in som storägare i företaget och dels får loss teknik. Exakt hur omfattande tekniköverföringen till det kinesiska företaget är återstår att se. Men det är inte osannolikt att Saab har fått släppa viktig teknologi för att locka kineserna ombord. Hawtai pratar om tillgång till "innovativ teknologi", vilket kan betyda att Saab skänkt bort sin nya PhoeniX-plattform. Sannolikt är detta på lång sikt en superb affär för Hawtai som bildades så sent som 2000 men har storslagna expansionsplaner redan för de kommande åren. Samtidigt har Saab fått en chans att kämpa vidare ytterligare en tid.
Tillverkningen och försäljningen av 9-5 SportCombi och suv:en 9-4X måste nu komma igång snarast möjligt. 9-5 ska lanseras i augusti och 9-4X (som tillverkas i Mexiko) i oktober, enligt Saab.
En Saab i Kina - kanske en allt vanligare syn i framtiden?måndag 2 maj 2011
Helgdagar för alla
Socialdemokraternas Carin Jämtin tycker att det är orättvist att vi i princip bara har kristna högtidsdagar i Sverige. Hon föreslår därför att det införs även en muslimsk högtid, förslagsvis eid al-fitr då man firar slutet på fastemånaden Ramadan. Detta för att markera att Sverige är ett multikulturellt och heterogent land.
Men första maj gillar hon. Vad som är så heterogent med en i grunden socialistisk högtidsdag, firad med pompa och ståt i länder som Östtyskland, Sovjetunionen, Albanien och Nordkorea men som alla som inte röstar rött inte känner någon som helst entusiasm för, framgår inte. I Sverige har första maj mist sin forna glans i takt med att allt färre deltar och att även borgerliga partier har fräckheten att demonstrera för sin sak. I Uppsala har Kristdemokraterna i flera år dragit fler deltagare än de röda partierna. Första maj är således främst ett sorgligt skådespel, en årlig nostalgiorgasm för socialister.
Jämtins förslag med en muslimsk högtid kommer enligt somliga betraktas som "bevis" för "islamiseringen" i Sverige. Vi andra kan förstås ställa oss frågande till varför just en muslimsk högtid ska adderas de traditionella högtiderna. Om det nu handlar om att sända signalen om det mångkulturella och heterogena samhället, varför diskriminera andra religioner på detta sätt? För att inte tala om alla vi icke-troende som firar religiösa högtider därför att det förväntas av oss men gör det på ett sekulärt sätt.
Det finns bättre lösningar. Exempelvis att räkna samman årets alla helgdagar och sedan låta var och en disponera dem efter behag och kalla dessa helgdagar för vad vi vill. Någon kanske skulle vilja ha sina lediga dagar från julen och påsken över något stort sportevenemang. Egentligen är dock hela denna diskussion något av ett ickeproblem. Bara för att man bor i Sverige betyder det inte att man måste fira jul. Bara för att man bor i Sverige betyder det inte att man inte kan fira eid. Många vanliga svenskar arbetar på både julafton och nyår. Affärer kan stänga, men sjukhus, sociala inrättningar och polisen kan inte ta ledigt bara för att det råkar vara en storhelg. Möjligheten att fira sina egna högtider är således redan tämligen stor.
Men första maj gillar hon. Vad som är så heterogent med en i grunden socialistisk högtidsdag, firad med pompa och ståt i länder som Östtyskland, Sovjetunionen, Albanien och Nordkorea men som alla som inte röstar rött inte känner någon som helst entusiasm för, framgår inte. I Sverige har första maj mist sin forna glans i takt med att allt färre deltar och att även borgerliga partier har fräckheten att demonstrera för sin sak. I Uppsala har Kristdemokraterna i flera år dragit fler deltagare än de röda partierna. Första maj är således främst ett sorgligt skådespel, en årlig nostalgiorgasm för socialister.
Jämtins förslag med en muslimsk högtid kommer enligt somliga betraktas som "bevis" för "islamiseringen" i Sverige. Vi andra kan förstås ställa oss frågande till varför just en muslimsk högtid ska adderas de traditionella högtiderna. Om det nu handlar om att sända signalen om det mångkulturella och heterogena samhället, varför diskriminera andra religioner på detta sätt? För att inte tala om alla vi icke-troende som firar religiösa högtider därför att det förväntas av oss men gör det på ett sekulärt sätt.
Det finns bättre lösningar. Exempelvis att räkna samman årets alla helgdagar och sedan låta var och en disponera dem efter behag och kalla dessa helgdagar för vad vi vill. Någon kanske skulle vilja ha sina lediga dagar från julen och påsken över något stort sportevenemang. Egentligen är dock hela denna diskussion något av ett ickeproblem. Bara för att man bor i Sverige betyder det inte att man måste fira jul. Bara för att man bor i Sverige betyder det inte att man inte kan fira eid. Många vanliga svenskar arbetar på både julafton och nyår. Affärer kan stänga, men sjukhus, sociala inrättningar och polisen kan inte ta ledigt bara för att det råkar vara en storhelg. Möjligheten att fira sina egna högtider är således redan tämligen stor.
Terroristernas seger
"Kriget mot terrorismen måste fortsätta", deklarerade Australiens premiärminister Julia Gillard efter den stora nyheten om terroristledarens död. Som för att markera att trots att ärkefienden nu är död och kastad i havet, är kriget inte vunnet. Inget har förändrats i grunden.Det vore visserligen förmätet att påstå att al-Qaida genom bin Ladins död skulle upphöra att vara ett hot mot fred och säkerhet. Men det är också uppenbart att västvärlden i allmänhet, och USA i synnerhet, behöver en "Wanted"-affisch på väggen. Någon att rikta strålkastaren mot. Terrorismen, detta oerhört vida begrepp, blev den fienden efter de stora attackerna på amerikansk mark för snart tio år sedan.
Vi talar redan i termer av före och efter den 11 september. Framtida historiker kommer att göra det i ännu högre grad. Ty det var när George W Bush delade upp världen i onda och goda, när en Texascowboys förenklade världsbild blev världspolitik, som resan bort från det fria samhället tog fart på allvar. Visst har staten övervakat medborgarna tidigare och kränkt medborgerliga rättigheter. Nu blev emellertid övervakningsfanatismen permanentad. Emotionella amerikaner var lätta att vinna för denna sak när fienden just tagit livet av nära tretusen människor på amerikansk mark. Men inte heller i Europa har protesterna varit särskilt omfattande. Tvärtom har europeiska politiker arbetat lika hårt som de amerikanska för att skydda oss från påstådda terrorhot medelst avlyssning, övervakning och inskränkningar i våra fri- och rättigheter.
Sedan 2001 har vandringen mot ett alltmer sofistikerat övervakningssamhälle således ökat i takt. Demokratiska stater har målmedvetet byggt ut sina befogenheter. Kränkningarna har blivit vardag. Gränserna för vad som anses acceptabelt har flyttats. Få reagerar mot att de måste visa sig nakna eller utstå statliga sexuella trakasserier när de ska flyga. Att all vår elektroniska kommunikation ska lagras har väckt liten uppmärksamhet. Få reagerar över att amerikanerna vill ha tillgång till våra bankdata. Därtill har USA systematiskt struntat i rättsstatens principer och internerat och torterat människor utan laglig grund. 2000-talet har kort sagt fått en usel start ur ett MR-perspektiv.
Just det där fria och öppna samhället vi påstod oss vilja försvara mot terrorister är på väg att avskaffas av våra egna folkvalda politiker. Usama bin Ladin hade velat använda mer hårdföra metoder för att göra oss rädda och medgörliga, men han kan inte vara helt missnöjd med resultatet.
Obama-Osama 1-0
Nästan tio år efter 11 septemberattackerna dödades Usama bin Ladin i morse, svensk tid, av amerikanska styrkor i Pakistan.
Det som överraskar många är att bin Ladin befann sig i en stor säkerhetsbyggnad i en så pass stor stad som Abbottabad (cirka 100 000 invånare), inte i något skjul eller grotta i bergen som många antagit. Killen kunde betala för sig. Men det gör det svårt att tro att pakistansk underrättelsetjänst eller delar av den pakistanska militären, med en bas i närheten, skulle vara helt ovetande om bin Ladins närvaro.
Mest av allt är detta förstås en stor propagandaseger för Barack Obama personligen. Han var inte sen att påpeka att han när han tillträdde som president satte målet att fånga eller döda bin Ladin som högsta prioritet i kriget mot terrorismen. Obama kommer tack vare detta att bli hågkommen som den president som lyckades döda USA:s främste fiende, det George W Bush misslyckades med.
Frågan är hur bin Ladins död kommer att påverka al-Qaida som nätverk. Det är svårt att se hur detta skulle innebära mer än en tillfällig chock för terrornätverket. Självmordsbombarna kommer fortsätta att flyga i bitar, var så säker. Nästa mål torde vara andremannen Ayman al-Zawahiri. Men den riktigt stora propagandasegern är redan vunnen. Tid att suga på karamellen lite.
Det som överraskar många är att bin Ladin befann sig i en stor säkerhetsbyggnad i en så pass stor stad som Abbottabad (cirka 100 000 invånare), inte i något skjul eller grotta i bergen som många antagit. Killen kunde betala för sig. Men det gör det svårt att tro att pakistansk underrättelsetjänst eller delar av den pakistanska militären, med en bas i närheten, skulle vara helt ovetande om bin Ladins närvaro.
Mest av allt är detta förstås en stor propagandaseger för Barack Obama personligen. Han var inte sen att påpeka att han när han tillträdde som president satte målet att fånga eller döda bin Ladin som högsta prioritet i kriget mot terrorismen. Obama kommer tack vare detta att bli hågkommen som den president som lyckades döda USA:s främste fiende, det George W Bush misslyckades med.
Frågan är hur bin Ladins död kommer att påverka al-Qaida som nätverk. Det är svårt att se hur detta skulle innebära mer än en tillfällig chock för terrornätverket. Självmordsbombarna kommer fortsätta att flyga i bitar, var så säker. Nästa mål torde vara andremannen Ayman al-Zawahiri. Men den riktigt stora propagandasegern är redan vunnen. Tid att suga på karamellen lite.
söndag 1 maj 2011
Kineserna bolmar vidare trots rökförbud
Gillar du att röka ska du åka till Kina. Där röks det i stort sett överallt. Jämfört med Sverige, där väl människor snart inte ens får röka i sina egna hem, är det rökarens paradis.Men det kostar på. En miljon människor dör av rökrelaterade orsaker varje år. Därför vidtar regeringen åtgärder och förbjuder från och med i dag rökning på restauranger, i barer och andra allmänna lokaler. Frågan är förstås vad det kommer att få för konkret betydelse i ett land där 禁止吸烟-skyltar, "rökning förbjuden", redan finns på många restauranger utan att de respekteras det minsta.
Jag har själv tvingats byta bord på restaurangen ibland för att rökdimman varit för tjock. I en hiss är det dock svårare att ta sig ut när personen bredvid dig bolmar på. Då får man hålla andan och tänka på något annat. Många kineser är okunniga om hälsoriskerna med att röka. Dessutom är cigaretterna en rotad del av den kinesiska kulturen. Att ge bort cigaretter vid ett besök är ofta kutym. Dessutom är de vanliga cigarettmärkena väldigt billiga. Det finns således, ur kinesens ögon, många anledningar att inte sluta röka.
Regeringen tycks inte villig att följa upp de tydliga påföljder som finns för den restaurang- eller pubägare som bryter mot rökförbudet. Det bör således snarast ses som en uppmaning, en signal på politikerspråk. Regeringen verkar inte redo att utmana landets 300 miljoner rökare riktigt än.
lördag 30 april 2011
Fucked for life?
"Men varför stanna där? Varför inte vräka alla som döms, oavsett för vad, för säkerhets skull. Så kan de dömda leva i särskilda läger i skogen, Kulbon, och utföra Fas3-arbeten eftersom ingen annan ändå anställer dem."Malin Siwe skriver utmärkt om den växande trenden med krav på utdrag ur belastningsregistret när man arbetar i offentlig sektor. Privata företag följer efter. Vi är på väg att få ett samhälle där personer som begått en dumhet fortsätter att bestraffas även efter rättvisan sagt sitt.
Vi brukar vara ense i Sverige om att den som har sonat sitt brott, oavsett om det var att betala sina böter, göra samhällstjänst eller sitta bakom lås och bom, ska slussas in i samhället bland övriga medborgare igen. Få en chans att börja om. Det växande intresset för människors tidigare synder motarbetar detta perspektiv.
Och skapar det inte en falsk trygghet? Ärligt talat är det ju faktiskt endast personer som varit klantiga nog att åka fast som straffas. Inte alla som begått brott. Patrik Sjöbergs historia om övergrepp från tränaren Viljo Nousiainen har aktualiserat frågan om ideella föreningar borde få rätt att begära ut registerutdrag. Det ironiska är att detta inte hade stoppat Nousiainen eftersom han, såvitt vi det, inte var dömd sedan tidigare.
Jag känner till fall där ex-kriminella faktiskt fått praktik och sedan anställning just tack vare att de varit öppna med sin kriminella bakgrund. Men detta är droppar i ett hav av fall där folk som tidigare begått dumheter sorteras ut och får allt svårare att komma tillbaka till ett vanligt liv eller leva upp till sin potential. Jag har full förståelse för, och instämmer i, att dagis och skolor har policies om att inte personer dömda för sexbrott mot barn ska få anställning. Ej heller är det särskilt lämpligt att någon som dömts för terrorbrott blir säkerhetsansvarig på Forsmark.
Detta är dock övertydliga, glasklara fall. Det finns ingen anledning att någon som dömts för stöld automatiskt skulle vara olämplig att arbeta inom äldrevården. Inte heller är den som har dömts för rattfylla självklart olämplig som revisor. Och så vidare. Särskilt inte om brottet begicks för väldigt länge sedan. Ändå sprider sig trygghetsnarkomanin och vilka brott som anses relevanta faller bitvis undan. Samma logik gäller när vi bedömer politikers lämplighet, men där är granskningen etter värre.
Någonstans här glömmer vi att vi faktiskt alla är felbara människor och att vi i ett civiliserat samhälle förtjänar en andra chans.
En klok dom
En 18-årig kille har sex med en 12-årig tjej som till utseende och utveckling ser ut att vara i 16-17-årsåldern. Han frias för anklagelsen våldtäkt mot barn. Det handlade om ömsesidigt frivilliga samlag.
Det är en klok och viktig dom. Det pågår annars en utveckling i Sverige där dels våldtäktsbegreppet vidgas och dels nolltoleransen mot frivilligt sex med personer som inte fyllt 18 ökar. En sexualmoralistisk våg sveper över landet och moralister som vill klassa all sexuell aktivitet med personer under 18 som övergrepp vinner mark. Samtidigt blir vi könsmogna tidigare. Den så kallade byxmyndighetsåldern på 15 år är inte särskilt relevant längre och behöver diskuteras.
I vissa amerikanska delstater hade 18-åringen fått det betydligt tuffare. Han hade dömts för våldtäkt, han hade registrerats i ett sexförbrytarregister och det hade förföljt honom livet ut. Han hade fått svårt att få en bostad och leva ett normalt liv. Ingen hade tagit notis om vad som skiljer honom från verkliga våldtäktsmän. Det finns många som skulle vilja se samma oresonliga hållning även i Sverige. Mot detta bör vi ta strid.
Det är en klok och viktig dom. Det pågår annars en utveckling i Sverige där dels våldtäktsbegreppet vidgas och dels nolltoleransen mot frivilligt sex med personer som inte fyllt 18 ökar. En sexualmoralistisk våg sveper över landet och moralister som vill klassa all sexuell aktivitet med personer under 18 som övergrepp vinner mark. Samtidigt blir vi könsmogna tidigare. Den så kallade byxmyndighetsåldern på 15 år är inte särskilt relevant längre och behöver diskuteras.
I vissa amerikanska delstater hade 18-åringen fått det betydligt tuffare. Han hade dömts för våldtäkt, han hade registrerats i ett sexförbrytarregister och det hade förföljt honom livet ut. Han hade fått svårt att få en bostad och leva ett normalt liv. Ingen hade tagit notis om vad som skiljer honom från verkliga våldtäktsmän. Det finns många som skulle vilja se samma oresonliga hållning även i Sverige. Mot detta bör vi ta strid.
fredag 29 april 2011
Alkoholen kontra det gröna
"Det röks fortfarande hela ängar av illegala plantor en genomsnittlig fredagskväll i Christiania. Men visa mig den undersökning som belägger att det rökandet leder till fler negativa konsekvenser än alla de promille alkohol som åker ner och inte sällan upp igen i andra delar av staden och världen."Erik Helmerson i DN om den hotande stängningen av Christiania. Ett gott exempel på ovanstående resonemang i praktiken är Uppsala reggaefestival som årligen resulterar i dussintals gripna deltagare, misstänkta för narkotikabrott. Men noll våldtäkter och inga rapporterade våldsamheter.
Vi svenskar valde fel drog, helt enkelt. Framför allt har vi valt fel politisk väg.
torsdag 28 april 2011
Du är vad du kostar
Fettskatt har varit på tapeten i ganska många år. Alla vet ju att överviktiga människor potentiellt sett kostar samhället mer pengar än normalviktiga. Därför måste fetman bekämpas på något sätt. I Sverige blir det första man kan tänka sig naturligtvis en skatt.Den universella välfärdsmodellen får konsekvensen att det hela tiden måste hållas koll på vad invånarna kostar den gemensamma kassan. I förlängningen leder detta till ett kontroll- och förbudssamhälle där människor pekas ut som tärande eller närande. Rökare och överviktiga är måltavlor just nu. Vilka blir måltavlor i morgon?
Jämställdheten och dubbelmoralen
Aftonbladet berättar om sajten TubeCrush, på vilken det läggs ut smygfotograferade bilder på snygga killar. Bilderna tas i Londons tunnelbana och läggs sedan upp på nätet för allmän beskådan. Rachel Bishop tycker att det är roligt men medger att hon "skulle bli förfärad om kvinnor objektifierades på samma sätt". Där har vi det igen: de dubbla måttstockarna. En liknande sajt som enbart handlade om att fota snygga tjejer och lägga upp på nätet hade mött helt andra reaktioner.
Sajten Snyggast.se, där ungdomar lade ut lättklädda bilder på sig själva för att besökare skulle kunna bedöma deras utseende på en skala 1-10, var hårt kritiserad och sedd som ett tecken på hur unga tjejer objektifieras i samhället (även pojkar lade emellertid ut bilder på sajten som upphörde 2010). Snyggast.se sågs som ett uttryck för den ökande utseendefixeringen och därmed något genuint skadligt. Trots att bilderna lades ut helt frivilligt.
Stolpskott som Malin Wollin tycker att TubeCrush är en alldeles strålande idé. För säkerhets skull påpekar hon att hon tycker att det vore fantastiskt även om män fotograferade kvinnor och publicerade bilderna på en liknande sajt. Tillåt mig att tvivla på att en av bloggsveriges mest patetiska surfeminister skulle välkomna en sajt där män kan dregla över smygtagna bilder av pumor i kollektivtrafiken. En sådan sajt skulle väcka ilska, ja, rent av kunna bli ett ämne i SVT:s Debatt. Aftonbladet rapporterade för ett antal år sedan om hur kvinnor smygfotades och varnade läsaren för att "du kan vara drabbad".
Liknande dubbelmoral märks tydligt i synen på prostitution i Sverige. Att kvinnliga sexsäljare alltid betraktas som offer i den svenska debatten är välkänt. När det gäller manliga sexsäljare förtigs antingen deras existens eller så beskrivs de som vanliga kåta män. Helt olik den kvinnliga sexsäljaren, som egentligen inte alls vill ha sex utan tvingas till det. Märkligt nog handlar alltså manlig prostitution om sex medan kvinnlig prostitution inte gör det.
Just nu sänder SVT andra säsongen av HBO-serien Hung, som handlar om en manlig lärare som säljer sex (han har två kvinnliga hallickar) vid sidan om sitt arbete för att få ihop pengar till sitt hus. Det är en lättsam serie som vänder på begreppen på ett rätt fyndigt sätt. Härom veckan förklarade den kvinnliga hallåan med ett leende att vi i kvällens avsnitt skulle få se hur det gick med "Rays lilla extraknäck". Han kallas alltid gigolo av hallåorna, inte prostituerad. Trots att det framkommer i serien att han egentligen inte alltid är så pigg på att ligga med sina kunder utan ser det som ett jobb han behöver göra för att tjäna extra pengar.
Den svenska jämställdheten är, i stort och smått, full av dubbla måttstockar och dubbelmoral. Det kanske är dags att vi börjar prata mer om dem.
"Gigolo", inte prostituerad.
"Extraknäck", inte utnyttjad.
Sajten Snyggast.se, där ungdomar lade ut lättklädda bilder på sig själva för att besökare skulle kunna bedöma deras utseende på en skala 1-10, var hårt kritiserad och sedd som ett tecken på hur unga tjejer objektifieras i samhället (även pojkar lade emellertid ut bilder på sajten som upphörde 2010). Snyggast.se sågs som ett uttryck för den ökande utseendefixeringen och därmed något genuint skadligt. Trots att bilderna lades ut helt frivilligt.
Stolpskott som Malin Wollin tycker att TubeCrush är en alldeles strålande idé. För säkerhets skull påpekar hon att hon tycker att det vore fantastiskt även om män fotograferade kvinnor och publicerade bilderna på en liknande sajt. Tillåt mig att tvivla på att en av bloggsveriges mest patetiska surfeminister skulle välkomna en sajt där män kan dregla över smygtagna bilder av pumor i kollektivtrafiken. En sådan sajt skulle väcka ilska, ja, rent av kunna bli ett ämne i SVT:s Debatt. Aftonbladet rapporterade för ett antal år sedan om hur kvinnor smygfotades och varnade läsaren för att "du kan vara drabbad".
Liknande dubbelmoral märks tydligt i synen på prostitution i Sverige. Att kvinnliga sexsäljare alltid betraktas som offer i den svenska debatten är välkänt. När det gäller manliga sexsäljare förtigs antingen deras existens eller så beskrivs de som vanliga kåta män. Helt olik den kvinnliga sexsäljaren, som egentligen inte alls vill ha sex utan tvingas till det. Märkligt nog handlar alltså manlig prostitution om sex medan kvinnlig prostitution inte gör det.
Just nu sänder SVT andra säsongen av HBO-serien Hung, som handlar om en manlig lärare som säljer sex (han har två kvinnliga hallickar) vid sidan om sitt arbete för att få ihop pengar till sitt hus. Det är en lättsam serie som vänder på begreppen på ett rätt fyndigt sätt. Härom veckan förklarade den kvinnliga hallåan med ett leende att vi i kvällens avsnitt skulle få se hur det gick med "Rays lilla extraknäck". Han kallas alltid gigolo av hallåorna, inte prostituerad. Trots att det framkommer i serien att han egentligen inte alltid är så pigg på att ligga med sina kunder utan ser det som ett jobb han behöver göra för att tjäna extra pengar.
Den svenska jämställdheten är, i stort och smått, full av dubbla måttstockar och dubbelmoral. Det kanske är dags att vi börjar prata mer om dem.
"Gigolo", inte prostituerad."Extraknäck", inte utnyttjad.
Ris och ros om missbruksutredningen
Gerhard Larssons missbruksutredning lyfter fram många problem inom den svenska missbruksvården i ljuset. Det är uppenbart att åtgärder behöver vidtas och i utredningen föreslås tämligen omfattande förändringar. Tyvärr fastnar utredaren i övertygelsen om missbruk som ett sjukdomstillstånd vilket gör att det blir ett för stort fokus på medicinsk behandling. Missbruk är mer komplext än så.
Utredaren vill se en mer kunskapsbaserad vård i hela landet. Ett förslag är att överflytta ansvaret från kommunen till landstinget. Kommunen ska behålla ansvaret för boende, jobb och försörjning medan landstinget ska överta ansvaret för själva behandlingen av missbrukaren. Mycket i utredningen är bra. Kompetensen behöver stärkas. Det finns brister i tvångsvården. Men det finns också brister.
Behandling är inte nödvändigtvis ett måste för att bli fri från ett missbruk. Majoriteten av alkohol- och narkotikamissbrukare blir faktiskt nyktra/drogfria utan professionell hjälp. Sjukdomsbegreppet antyder dock det motsatta, nämligen att den som missbrukar alkohol eller droger behöver behandling av något slag för att bli frisk. Om vi utgår från detta felaktiga påstående, vilket många verkar göra, återstår att avgöra vilken behandling som i så fall är den bästa. Här blir det snårigt. Tidernas största forskningsprojekt på matchning av alkoholbehandling (känt som Project MATCH) undersökte utifrån en mängd hypoteser vilken behandling som bäst kunde tänkas passa olika sorters individer med olika förutsättningar. De överraskande slutsatserna blev att kognitiv behandling, motivationshöjande (MET) och 12-stegsinriktad behandling alla gav ungefär samma resultat oberoende av individens problematik.
Vilken sorts behandling som är aktuell styrs dock ofta av trender. Just nu är kognitiv behandling på tapeten, vilket gör att kommuner ofta väljer att enbart erbjuda sådan behandling. Viss behandling, som den 12-stegsinriktade, är dock väldigt speciell och passar inte alla.
Gerhard Larsson vill upptäcka riskbruk genom att tvinga distriktsläkare att fråga patienter med helt andra åkommor om hur det står till med spriten. Sådana förfrågningar kan lätt bli kränkande för en person som söker hjälp för något helt annat än missbruksproblem. Det blir ett onödigt snokande. Dessutom har Sverige till följd av sin narkotikapolitiska policy en rätt märklig syn på vad missbruk är. När det gäller alkohol delas bruket in i bruk, riskbruk och missbruk. För narkotika finns emellertid enbart missbruk som begrepp, vilket gör att den mångårige heroinisten jämställs med den som röker hasch. Båda hamnar på samma ställen, både erbjuds liknande hjälp. För ungdomar räcker det med en mycket vag misstanke för att de ska kallas in på (frivilliga) kissprover.
Det som behövs är inte nödvändigtvis att ansvar flyttas över till annan huvudman utan en bättre samverkan mellan de olika huvudmännen. Missbrukare som kommer i kontakt med socialtjänsten har inte sällan en problemkomplexitet. De har psykiska besvär, inte sällan ADHD, struliga familjeförhållanden och ovanpå detta ett missbruk som kostat dem både jobb och bostad. För en sådan klient är det oerhört viktigt att kommunen och landstinget kan samarbeta. Case manegers ska underlätta den biten, är det tänkt, men ofta finns någon sådan inte att tillgå. Strategier för samverkan används inte. Hur det går för klienten beror mycket på hur aktiv socialsekreteraren är när det gäller att ställa honom eller henne i kö för träningslägenhet samt hitta ett lämpligt stödboende som möjliggör en drogfri tillvaro. Och socialsekreterare är inte sällan överlupna av arbete. Personer som har ett oerhört stort behov av struktur för att få sin vardag att gå ihop lämnas inte sällan i ett smärre kaos. Vägen ut i missbruk igen är öppen.
Verktygen finns till hands. Psykiatri, läkare, behandling, drogfria stödboenden, boende- och utslussenheter med tillgång till tränings- och försökslägenheter och metadonbehandling för den som behöver det. Allt finns. Problemet är att samverkan är dålig, att prestige- och revirtänkande kommer i vägen och att fullständig drogfrihet eller nykterhet är enda alternativet för den som vill ha ett boende. Bakslag kan kosta oerhört mycket för klienten, även om ansvaret för bakslaget är delat. Det är inte alls säkert att lagstiftning som tydliggör rollerna, som Gerhard Larsson föreslår, nödvändigtvis hjälper.
Villkoren för den som stämplats som missbrukare är oerhört mycket hårdare än för alla andra i samhället. Inte nog med att det finns ett stigma och en allmänt nedlåtande attityd gentemot denna heterogena grupp, den hjälp som erbjuds förutsätter fullständig nykterhet och drogfrihet. Vi andra kan med gott samvete ta oss en öl på fredagskvällen. En person som fått stämpeln missbrukare, oavsett vilket missbruk det handlar om, kan bli av med sin lägenhet.
Utredaren vill se en mer kunskapsbaserad vård i hela landet. Ett förslag är att överflytta ansvaret från kommunen till landstinget. Kommunen ska behålla ansvaret för boende, jobb och försörjning medan landstinget ska överta ansvaret för själva behandlingen av missbrukaren. Mycket i utredningen är bra. Kompetensen behöver stärkas. Det finns brister i tvångsvården. Men det finns också brister.
Behandling är inte nödvändigtvis ett måste för att bli fri från ett missbruk. Majoriteten av alkohol- och narkotikamissbrukare blir faktiskt nyktra/drogfria utan professionell hjälp. Sjukdomsbegreppet antyder dock det motsatta, nämligen att den som missbrukar alkohol eller droger behöver behandling av något slag för att bli frisk. Om vi utgår från detta felaktiga påstående, vilket många verkar göra, återstår att avgöra vilken behandling som i så fall är den bästa. Här blir det snårigt. Tidernas största forskningsprojekt på matchning av alkoholbehandling (känt som Project MATCH) undersökte utifrån en mängd hypoteser vilken behandling som bäst kunde tänkas passa olika sorters individer med olika förutsättningar. De överraskande slutsatserna blev att kognitiv behandling, motivationshöjande (MET) och 12-stegsinriktad behandling alla gav ungefär samma resultat oberoende av individens problematik.
Vilken sorts behandling som är aktuell styrs dock ofta av trender. Just nu är kognitiv behandling på tapeten, vilket gör att kommuner ofta väljer att enbart erbjuda sådan behandling. Viss behandling, som den 12-stegsinriktade, är dock väldigt speciell och passar inte alla.
Gerhard Larsson vill upptäcka riskbruk genom att tvinga distriktsläkare att fråga patienter med helt andra åkommor om hur det står till med spriten. Sådana förfrågningar kan lätt bli kränkande för en person som söker hjälp för något helt annat än missbruksproblem. Det blir ett onödigt snokande. Dessutom har Sverige till följd av sin narkotikapolitiska policy en rätt märklig syn på vad missbruk är. När det gäller alkohol delas bruket in i bruk, riskbruk och missbruk. För narkotika finns emellertid enbart missbruk som begrepp, vilket gör att den mångårige heroinisten jämställs med den som röker hasch. Båda hamnar på samma ställen, både erbjuds liknande hjälp. För ungdomar räcker det med en mycket vag misstanke för att de ska kallas in på (frivilliga) kissprover.
Det som behövs är inte nödvändigtvis att ansvar flyttas över till annan huvudman utan en bättre samverkan mellan de olika huvudmännen. Missbrukare som kommer i kontakt med socialtjänsten har inte sällan en problemkomplexitet. De har psykiska besvär, inte sällan ADHD, struliga familjeförhållanden och ovanpå detta ett missbruk som kostat dem både jobb och bostad. För en sådan klient är det oerhört viktigt att kommunen och landstinget kan samarbeta. Case manegers ska underlätta den biten, är det tänkt, men ofta finns någon sådan inte att tillgå. Strategier för samverkan används inte. Hur det går för klienten beror mycket på hur aktiv socialsekreteraren är när det gäller att ställa honom eller henne i kö för träningslägenhet samt hitta ett lämpligt stödboende som möjliggör en drogfri tillvaro. Och socialsekreterare är inte sällan överlupna av arbete. Personer som har ett oerhört stort behov av struktur för att få sin vardag att gå ihop lämnas inte sällan i ett smärre kaos. Vägen ut i missbruk igen är öppen.
Verktygen finns till hands. Psykiatri, läkare, behandling, drogfria stödboenden, boende- och utslussenheter med tillgång till tränings- och försökslägenheter och metadonbehandling för den som behöver det. Allt finns. Problemet är att samverkan är dålig, att prestige- och revirtänkande kommer i vägen och att fullständig drogfrihet eller nykterhet är enda alternativet för den som vill ha ett boende. Bakslag kan kosta oerhört mycket för klienten, även om ansvaret för bakslaget är delat. Det är inte alls säkert att lagstiftning som tydliggör rollerna, som Gerhard Larsson föreslår, nödvändigtvis hjälper.
Villkoren för den som stämplats som missbrukare är oerhört mycket hårdare än för alla andra i samhället. Inte nog med att det finns ett stigma och en allmänt nedlåtande attityd gentemot denna heterogena grupp, den hjälp som erbjuds förutsätter fullständig nykterhet och drogfrihet. Vi andra kan med gott samvete ta oss en öl på fredagskvällen. En person som fått stämpeln missbrukare, oavsett vilket missbruk det handlar om, kan bli av med sin lägenhet.
tisdag 26 april 2011
Amerikas brott mot mänskligheten
Härom veckan sände SVT dokumentären Standard operating procedure, en skakande berättelse om de amerikanska övergreppen på fångar i Abu Ghraibfängelset under Irakkriget. Med utgångspunkt i fotografierna intervjuas flera av dem som deltog i övergreppen på fångar och som dömdes för dem. Den som utpekats som ledaren i de flesta övergreppssituationer, Charles Graner, tilläts dock inte ställa upp på någon intervju. Han avtjänar just nu ett tioårigt fängelsestraff för sin delaktighet i brotten.
Det är en delvis ömklig skara soldater som ställer upp framför kameran. De ger ett obildat intryck och kommer med undanflykter och dåliga ursäkter för sin delaktighet i dokumenterade övergrepp på fängelsets interner ("vi dödade dem ju inte", "jag ler alltid på bilder", "jag brukar alltid göra tummen upp när jag fotograferas"). Sabrina Harman säger att hon insåg att det som hände var fel och att hon tog bilder som "bevis". Det hindrade henne emellertid inte från att själv posera på andra bilder. Lynndie England skyller på att hon var ung och lättmanipulerad. Men även en 21-åring måste kunna se det felaktiga i att tvinga nakna interner att onanera, att stapla dem på varandra och att trä underkläder över deras huvuden.
Det är sant att moraliska gränser flyttas i krig. Krigssituationer har en förråande påverkan på människor. Men det går inte att komma ifrån att övergreppen inte initierades av någon utflippad galning utan faktiskt sanktionerades från högsta ort. Försvarsminister Donald Rumsfeld ville inte se hela fängelset under sitt besök. Han tycktes ha bråttom därifrån.
Det går att ha förståelse för den bitterhet som de forna fångvaktarna uppvisar gentemot arméledningen, CIA och en rad andra bokstavsmyndigheter. Tortyren sanktionerades uppifrån. Allt handlade om att "samla information". Att förvänta sig att enskilda soldater modigt skulle gå emot hela systemet är naivt. Granskningen av bilderna visar att mycket av det vi skulle uppfatta som tortyr eller ytterst kränkande behandling, som att kedjas fast naken med underkläder över ansiktet, i själva verket var "standard operating procedure".
Självfallet ska fångvaktarna dömas för de brott de begått, men det huvudsakliga ansvaret hittas betydligt högre upp i hierarkin, nämligen inom arméledningen och Bushadministrationen. George W Bush skryter i sin bok Decision Points om hur bra fångarna har det på Guantánamo. De har tillgång till såväl koran som arabiska versioner av Harry Potter. Men varför har folks spärrats in där? Uppgifter gör gällande att många av dem som fängslats på obestämd tid på basen på Kuba varit helt vanliga medborgare. Affärsmän, herdar, taxichaufförer - personer som var på fel plats vid fel tidpunkt. Fångvaktarna i Abu Ghraib ger samma bild. Hela familjer greps för att komma åt en enda person. Även barn internerades.
USA har systematiskt begått flagranta brott mot grundläggande mänskliga rättigheter i sin jakt på terrorister efter den 11 september 2001. Brott som endast diktaturer brukar syssla med. Som högst ansvarig för dessa brott borde George W Bush ställas inför rätta. Det kommer naturligtvis aldrig att ske. Ty det finns inget som heter global rättvisa.
Sabrina Harman brukar alltid le när hon fotograferas, säger hon.
Det är en delvis ömklig skara soldater som ställer upp framför kameran. De ger ett obildat intryck och kommer med undanflykter och dåliga ursäkter för sin delaktighet i dokumenterade övergrepp på fängelsets interner ("vi dödade dem ju inte", "jag ler alltid på bilder", "jag brukar alltid göra tummen upp när jag fotograferas"). Sabrina Harman säger att hon insåg att det som hände var fel och att hon tog bilder som "bevis". Det hindrade henne emellertid inte från att själv posera på andra bilder. Lynndie England skyller på att hon var ung och lättmanipulerad. Men även en 21-åring måste kunna se det felaktiga i att tvinga nakna interner att onanera, att stapla dem på varandra och att trä underkläder över deras huvuden.
Det är sant att moraliska gränser flyttas i krig. Krigssituationer har en förråande påverkan på människor. Men det går inte att komma ifrån att övergreppen inte initierades av någon utflippad galning utan faktiskt sanktionerades från högsta ort. Försvarsminister Donald Rumsfeld ville inte se hela fängelset under sitt besök. Han tycktes ha bråttom därifrån.
Det går att ha förståelse för den bitterhet som de forna fångvaktarna uppvisar gentemot arméledningen, CIA och en rad andra bokstavsmyndigheter. Tortyren sanktionerades uppifrån. Allt handlade om att "samla information". Att förvänta sig att enskilda soldater modigt skulle gå emot hela systemet är naivt. Granskningen av bilderna visar att mycket av det vi skulle uppfatta som tortyr eller ytterst kränkande behandling, som att kedjas fast naken med underkläder över ansiktet, i själva verket var "standard operating procedure".
Självfallet ska fångvaktarna dömas för de brott de begått, men det huvudsakliga ansvaret hittas betydligt högre upp i hierarkin, nämligen inom arméledningen och Bushadministrationen. George W Bush skryter i sin bok Decision Points om hur bra fångarna har det på Guantánamo. De har tillgång till såväl koran som arabiska versioner av Harry Potter. Men varför har folks spärrats in där? Uppgifter gör gällande att många av dem som fängslats på obestämd tid på basen på Kuba varit helt vanliga medborgare. Affärsmän, herdar, taxichaufförer - personer som var på fel plats vid fel tidpunkt. Fångvaktarna i Abu Ghraib ger samma bild. Hela familjer greps för att komma åt en enda person. Även barn internerades.
USA har systematiskt begått flagranta brott mot grundläggande mänskliga rättigheter i sin jakt på terrorister efter den 11 september 2001. Brott som endast diktaturer brukar syssla med. Som högst ansvarig för dessa brott borde George W Bush ställas inför rätta. Det kommer naturligtvis aldrig att ske. Ty det finns inget som heter global rättvisa.
Sabrina Harman brukar alltid le när hon fotograferas, säger hon.Så även när hon poserar med en person som torterats till döds.
"Hjärtattack" löd den officiella dödsorsaken.
"Hjärtattack" löd den officiella dödsorsaken.
måndag 25 april 2011
I kufarnas och bråkstakarnas rike
Stormen i det piratpartistiska vattenglaset över nomineringen av HAX till partistyrelsen illustrerar två saker: 1) Piratpartiet är på väg att fullständigt kollapsa i interna stridigheter och övertas av stadgetuggande kufar. 2) Partipolitik är inget för fritänkare.
Det sistnämnda är förstås ingen nyhet. Mången vettig person har kastat både sina övertygelser och sitt vett överbord och konverterat till ja-sägarklubben efter utnämningen till ett högre politiskt uppdrag. Det händer med förment liberala riksdagskandidater efter varje riksdagsval. Gamla MUF-are och LUF-lare som lockat liberala och libertarianska väljare stänger den frihetliga dörren så fort de kommit innanför riksdagens kammare och säkrat sin ekonomiska framtid.
Jag har aldrig röstat på Piratpartiet. Huvudskälet har varit att partiet varit för smalt och inte tagit ställning i för mig grundläggande frågor. Sedan har jag tyckt att partiet många gånger framstått som amatörmässigt och för kufigt. Detta har verkligen fått ytterligare stöd de senaste dagarna inför partiets årsmöte och nomineringen av HAX till styrelsen.
Personer utan direkt insyn i Liberaldemokraternas verksamhet försöker tolka skeendet från sina positioner utifrån och högljutt framföra "bevis" för att HAX har ljugit och bedragit sin omgivning inför nomineringen till Piratpartiets styrelse. Den som har följt mailinglistorna sedan Alexander Bard lämnade Liberati och grundade Liberaldemokraterna och känner såväl Henrik Alexandersson som Bard och andra i L vet att detta inte stämmer. Övriga får fortsätta att gissa och "välja sida" i detta ytterst onödiga och fåniga skådespel. För att hjälpa er på traven har HAX nu valt att med största möjliga tydlighet klargöra sitt samröre med L.
För den konspiratoriskt lagde, för alla stadgeeonanister, alla haverister inom piratrörelsen och alla som gillar att kasta lösa anklagelser mot andra människor kommer detta förstås inte att räcka. Det ska ju bråkas för bråkandets skull. Vid sidan om denna soppa finns också en person som är så bitter i sin egen tillvaro att han ägnar tid och kraft åt att anklaga Alexander Bard för att ha stulit namnet "Liberaldemokraterna" från honom och censurera alla med någon sorts koppling till L på sin blogg. Det är kort sagt svårt att hitta något konstruktivt på denna sida galaxen.
Jag har ungefär samma inställning till Liberaldemokraterna som HAX: Ett välkommet och intressant initiativ som jag vill se hur det utvecklas innan jag väljer att vara aktiv på riktigt. Jag står helt bakom synen på kroppslig autonomi, en fråga jag som bekant driver hårt här på bloggen. Jag är samtidigt ytterst tveksam till idén om medborgarlön, men har inte fördjupat mig i frågan på allvar ännu. Jag har skrivit några inlägg på den interna mailinglistan, men jag drar mig för att kalla mig liberaldemokrat. Dels eftersom jag sedan tiden som partipolitiskt aktiv har en viss allergi mot att sätta en förpliktigande stämpel på mig själv, men också för att Liberaldemokraterna än så länge endast är ett nätverk, ett projekt ingen riktigt vet vad det kommer att resultera i. Så jag avvaktar och följer utvecklingen med intresse tills vidare.
Piratpartiet har på många sätt stor potential. Valresultatet i EP-valet 2009 bevisade förstås detta, men även det faktum att integritetsfrågorna aldrig har varit viktigare att driva än just nu visar på att idéerna som partiet företräder behövs. Men de kommer aldrig att få något genomslag i svensk inrikespolitik så länge de drivs av Piratpartiet i dess nuvarande form. Partiet behöver personer som kan organisation, som vet hur man når ut till vanliga väljare (det räcker inte att locka fåtalet entusiaster för att nå fyra procent av väljarkåren) och som har lite politisk smartness. Hela havet stormar är ingen rekommendabel organisationsteori.
Dubbla medlemskap och samarbete över partigränserna är den idé Alexander Bard, Carl Johan Rehbinder med flera har drivit. Onekligen har det väckt ont blod och säkert har det inte skötts på bästa sätt gentemot Piratpartiet. Men i stället för att söka försoning och samarbeta med alla krafter som egentligen vill åt samma håll, vänds kniven i bitterhet mot de egna leden. HAX är alltså tillsammans med Rick Falkvinge och Christian Engström en av få som i sitt dagliga arbete faktiskt gör något konkret i integritetsfrågorna. Honom ger sig nu mobben med alldeles för mycket fritid på. Det är så oerhört idiotiskt.
Små oppositionella grupper behöver samarbeta, inte göra fiender av varandra och förgås i sekteristiskt krig. De som tackar och tar emot heter Bodström, Ask och Pehrson.
Det sistnämnda är förstås ingen nyhet. Mången vettig person har kastat både sina övertygelser och sitt vett överbord och konverterat till ja-sägarklubben efter utnämningen till ett högre politiskt uppdrag. Det händer med förment liberala riksdagskandidater efter varje riksdagsval. Gamla MUF-are och LUF-lare som lockat liberala och libertarianska väljare stänger den frihetliga dörren så fort de kommit innanför riksdagens kammare och säkrat sin ekonomiska framtid.
Jag har aldrig röstat på Piratpartiet. Huvudskälet har varit att partiet varit för smalt och inte tagit ställning i för mig grundläggande frågor. Sedan har jag tyckt att partiet många gånger framstått som amatörmässigt och för kufigt. Detta har verkligen fått ytterligare stöd de senaste dagarna inför partiets årsmöte och nomineringen av HAX till styrelsen.
Personer utan direkt insyn i Liberaldemokraternas verksamhet försöker tolka skeendet från sina positioner utifrån och högljutt framföra "bevis" för att HAX har ljugit och bedragit sin omgivning inför nomineringen till Piratpartiets styrelse. Den som har följt mailinglistorna sedan Alexander Bard lämnade Liberati och grundade Liberaldemokraterna och känner såväl Henrik Alexandersson som Bard och andra i L vet att detta inte stämmer. Övriga får fortsätta att gissa och "välja sida" i detta ytterst onödiga och fåniga skådespel. För att hjälpa er på traven har HAX nu valt att med största möjliga tydlighet klargöra sitt samröre med L.
För den konspiratoriskt lagde, för alla stadgeeonanister, alla haverister inom piratrörelsen och alla som gillar att kasta lösa anklagelser mot andra människor kommer detta förstås inte att räcka. Det ska ju bråkas för bråkandets skull. Vid sidan om denna soppa finns också en person som är så bitter i sin egen tillvaro att han ägnar tid och kraft åt att anklaga Alexander Bard för att ha stulit namnet "Liberaldemokraterna" från honom och censurera alla med någon sorts koppling till L på sin blogg. Det är kort sagt svårt att hitta något konstruktivt på denna sida galaxen.
Jag har ungefär samma inställning till Liberaldemokraterna som HAX: Ett välkommet och intressant initiativ som jag vill se hur det utvecklas innan jag väljer att vara aktiv på riktigt. Jag står helt bakom synen på kroppslig autonomi, en fråga jag som bekant driver hårt här på bloggen. Jag är samtidigt ytterst tveksam till idén om medborgarlön, men har inte fördjupat mig i frågan på allvar ännu. Jag har skrivit några inlägg på den interna mailinglistan, men jag drar mig för att kalla mig liberaldemokrat. Dels eftersom jag sedan tiden som partipolitiskt aktiv har en viss allergi mot att sätta en förpliktigande stämpel på mig själv, men också för att Liberaldemokraterna än så länge endast är ett nätverk, ett projekt ingen riktigt vet vad det kommer att resultera i. Så jag avvaktar och följer utvecklingen med intresse tills vidare.
Piratpartiet har på många sätt stor potential. Valresultatet i EP-valet 2009 bevisade förstås detta, men även det faktum att integritetsfrågorna aldrig har varit viktigare att driva än just nu visar på att idéerna som partiet företräder behövs. Men de kommer aldrig att få något genomslag i svensk inrikespolitik så länge de drivs av Piratpartiet i dess nuvarande form. Partiet behöver personer som kan organisation, som vet hur man når ut till vanliga väljare (det räcker inte att locka fåtalet entusiaster för att nå fyra procent av väljarkåren) och som har lite politisk smartness. Hela havet stormar är ingen rekommendabel organisationsteori.
Dubbla medlemskap och samarbete över partigränserna är den idé Alexander Bard, Carl Johan Rehbinder med flera har drivit. Onekligen har det väckt ont blod och säkert har det inte skötts på bästa sätt gentemot Piratpartiet. Men i stället för att söka försoning och samarbeta med alla krafter som egentligen vill åt samma håll, vänds kniven i bitterhet mot de egna leden. HAX är alltså tillsammans med Rick Falkvinge och Christian Engström en av få som i sitt dagliga arbete faktiskt gör något konkret i integritetsfrågorna. Honom ger sig nu mobben med alldeles för mycket fritid på. Det är så oerhört idiotiskt.
Små oppositionella grupper behöver samarbeta, inte göra fiender av varandra och förgås i sekteristiskt krig. De som tackar och tar emot heter Bodström, Ask och Pehrson.
Avskaffa lagom
Kristdemokraterna är på väg att svänga i frågan om det svenska spelmonopolet. Ni vet det där som bland andra Moderaterna ville avskaffa när de satt i opposition men som de nu håller som ett kärt barn. KD kan tänka sig att släppa in privata bolag - även om de skyller på EU.
Betyder detta att Alliansen kan enas? Inte nödvändigtvis. Privata spelbolag i Sverige skulle sannolikt minska intäkterna för kassakon Svenska Spel. Anders Borg har uppskattat intäkterna och sagt blankt nej till en förändring.
Det regeringen borde göra är förstås att låta förnuftet tala och avskaffa spelmonopolet, sälja Svenska Spel och låta privata företag ta hand om verksamheten. Det vore lagom.
Betyder detta att Alliansen kan enas? Inte nödvändigtvis. Privata spelbolag i Sverige skulle sannolikt minska intäkterna för kassakon Svenska Spel. Anders Borg har uppskattat intäkterna och sagt blankt nej till en förändring.
Det regeringen borde göra är förstås att låta förnuftet tala och avskaffa spelmonopolet, sälja Svenska Spel och låta privata företag ta hand om verksamheten. Det vore lagom.
EU-kramare
"I ett sådant klimat av osäkerhet, oro och rädsla är det lätt att glömma att Finland ännu mer än Sverige har gjort en remarkabel ekonomisk resa under de senaste 20 åren tack vare just EU-medlemskapet och globaliseringen."Peter Wolodarski ser det vi andra inte ser. Det är naturligtvis tack vare EU som Finland är ett tämligen framgångsrikt land!
lördag 23 april 2011
Muller om Saab...
"Saab är som en attraktiv ungkarl som lika attraktiva kvinnor vill gifta sig med för att göra vackra barn i Kina."Victor Muller erkänner att Saab förhandlar med kinesiska biltillverkare för att hitta en mer långsiktig finansieringslösning för det krisdrabbade företaget.
fredag 22 april 2011
Folkförakt
Under valrörelsen uttryckte socialdemokratiska valarbetare med illa dold bitterhet att "folk har fått det för bra". Därför röstar de inte på Socialdemokraterna i samma utsträckning som förr. Alla partier på vänsterkanten drabbas visserligen inte av detta. Till skillnad från V och S har MP lyckats attrahera medelklassväljare i storstadsregionerna. Det kostar ju att vara miljömedveten. Men för det gamla arbetarepartiet ser framtiden mörkare ut.
Endast 22 procent av den arbetande befolkningen röstade på Socialdemokraterna i senaste valet. En förklaring som folk på vänsterkanten vill peka på är att plånboksfrågorna dominerade debatten. Svenska folket har plötsligt gått och blivit intresserade av att få behålla de pengar de tjänat ihop. Dessa frågor har i och för sig alltid varit aktuella i någon mån, fast då har vänstern haft problemformuleringsinitiativet och debatten har handlat om hur mycket mer av det ena eller det andra vi kan få om vi bara är beredda att betala högre skatt. I det senaste valet tvangs till och med Socialdemokraterna föreslå stora skattesänkningar för att inte få en hopplös stämpel som högskatteparti (det gjorde i praktiken väljarna bara ännu mer förvirrade).
Visst finns en befogad kritik mot att endast plånboksfrågor dominerar svenska valrörelser. Jag skulle gärna se bredare perspektiv, mer ideologi. Här är Fredrik Reinfeldt huvudansvarig. Han är fullständigt ointresserad av ideologi och diskuterar hellre hur vissa tjänstebranscher bäst kan sponsras med skattepengar. Han vill lösa vardagsproblem, säger han. Då hamnar livsviktiga frågor som personlig integritet, friheten på nätet och rättssäkerheten på hyllan. Det är ett jättestort problem.
Samtidigt ska vi inte fnysa åt det som trots allt ligger människor allra närmast i vardagen, nämligen den egna ekonomin. Hur skattesystem, avdrag och inkomstskatter påverkar vår ekonomi är i allra högsta grad relevant. Det handlar inte om självgodhet eller egoism. Att påstå något sådant är inget annat än rent folkförakt. Det handlar om rätten att få bestämma mer över sitt eget liv. Den rätten har vänsterpartierna som bekant alltid velat inskränka.
Endast 22 procent av den arbetande befolkningen röstade på Socialdemokraterna i senaste valet. En förklaring som folk på vänsterkanten vill peka på är att plånboksfrågorna dominerade debatten. Svenska folket har plötsligt gått och blivit intresserade av att få behålla de pengar de tjänat ihop. Dessa frågor har i och för sig alltid varit aktuella i någon mån, fast då har vänstern haft problemformuleringsinitiativet och debatten har handlat om hur mycket mer av det ena eller det andra vi kan få om vi bara är beredda att betala högre skatt. I det senaste valet tvangs till och med Socialdemokraterna föreslå stora skattesänkningar för att inte få en hopplös stämpel som högskatteparti (det gjorde i praktiken väljarna bara ännu mer förvirrade).
Visst finns en befogad kritik mot att endast plånboksfrågor dominerar svenska valrörelser. Jag skulle gärna se bredare perspektiv, mer ideologi. Här är Fredrik Reinfeldt huvudansvarig. Han är fullständigt ointresserad av ideologi och diskuterar hellre hur vissa tjänstebranscher bäst kan sponsras med skattepengar. Han vill lösa vardagsproblem, säger han. Då hamnar livsviktiga frågor som personlig integritet, friheten på nätet och rättssäkerheten på hyllan. Det är ett jättestort problem.
Samtidigt ska vi inte fnysa åt det som trots allt ligger människor allra närmast i vardagen, nämligen den egna ekonomin. Hur skattesystem, avdrag och inkomstskatter påverkar vår ekonomi är i allra högsta grad relevant. Det handlar inte om självgodhet eller egoism. Att påstå något sådant är inget annat än rent folkförakt. Det handlar om rätten att få bestämma mer över sitt eget liv. Den rätten har vänsterpartierna som bekant alltid velat inskränka.
torsdag 21 april 2011
Pub Liberal om en liberal EU-kritik
Nästa onsdag samordnar Frihetsfronten och Liberaldemokraterna en diskussionskväll på temat en liberal EU-kritik. Ett synnerligen angeläget ämne!
Plats: Bysis, Hornsgatan 82, Södermalm, Stockholm
Tid: Onsdag 27 april kl 18.30 (debatten börjar vid 19.00)
Deltar i panelen gör Henrik Alexandersson (Piratpartiet), Christian Engström (MEP för Piratpartiet), Camilla Lindberg (f.d. Folkpartiet) samt Nils Lundgren (f.d. MEP för Junilistan).
Diskussionen sänds direkt på Liberaldemokraternas Bambuserkanal för alla som inte kan vara med.
Dyk upp du också!
Plats: Bysis, Hornsgatan 82, Södermalm, Stockholm
Tid: Onsdag 27 april kl 18.30 (debatten börjar vid 19.00)
Deltar i panelen gör Henrik Alexandersson (Piratpartiet), Christian Engström (MEP för Piratpartiet), Camilla Lindberg (f.d. Folkpartiet) samt Nils Lundgren (f.d. MEP för Junilistan).
Diskussionen sänds direkt på Liberaldemokraternas Bambuserkanal för alla som inte kan vara med.
Dyk upp du också!
Svenskar till svenskars försvar
Jag har lite svårt för bojkotter av hela länder på grund av att en regering har handlat fel. Jag tycker inte ens att man ska bojkotta Nordkorea. Är du nyfiken på detta världens kanske märkligaste land, åk dit och bilda dig en uppfattning (och var medveten om att du endast får se det regimen vill att du ska se).
När den israeliska regimen begår övergrepp mot palestinier ropar vänstern på bojkotter av israeliska varor. Inför sommar-OS i Běijīng ville många svenskar att Sverige som en protest mot Kinas kommunistparti skulle bojkotta hela evenemanget. Bojkotter är emellertid väldigt trubbiga verktyg som sällan drabbar den part de är riktade mot. De är oftast emotionella ryggmärgsreaktioner.
Jag är därför lite förvånad att det är just Mårten Schultz, en i vanliga fall sansad och rimlig jurist, som föreslår att vi ska ställa in våra resor till Grekland. Bakgrunden är förstås "fallet Anna", den svenska som anmälde en våldtäkt men fick ett åtal om falsk tillvitelse kastad mot sig i stället. Jag tänker inte bena i det enskilda fallet eftersom jag har alldeles för lite insyn i exakt vad som har hänt. Däremot tycks det klart att grekiska företrädare har uttryckt sig opassande och gjort olämpliga generaliseringar om svenska kvinnor som turistgrupp i Grekland. Detta besvarar vi emellertid knappast bäst genom att göra lika svepande generaliseringar av Grekland som land och ställa in vår semesterresa dit.
Jag har varit i Grekland ett tiotal gånger i unga år och kommer sannolikt att återvända dit igen. På samma sätt som jag kommer att återvända till Kina på regelbunden basis, trots att landet är en hårdför diktatur med ett genompolitiserat rättssystem. Tycker Mårten Schultz att vårt resande ska begränsas till länder som lever upp till en viss rättssäkerhetsnivå?
Om det nu är så att vi ska reagera med plånboken mot Grekland för att det grekiska rättsväsendet har agerat oacceptabelt i ett våldtäktsfall - eller rent av för att det finns systematiska brister i det grekiska rättsväsendet - varför har vi då inte sett samma upprörda reaktioner mot den grekiska statens sätt att behandla flyktingar? Den omänskliga behandling som flyktingar som flyr från förtryck tvingas utstå när de närmar sig grekiska kuster har ju varit mycket uppmärksammad i hela EU under många år.
Men nej, nu var det en svensk kvinna som drabbades. Då blev det plötsligt oerhört relevant.
När den israeliska regimen begår övergrepp mot palestinier ropar vänstern på bojkotter av israeliska varor. Inför sommar-OS i Běijīng ville många svenskar att Sverige som en protest mot Kinas kommunistparti skulle bojkotta hela evenemanget. Bojkotter är emellertid väldigt trubbiga verktyg som sällan drabbar den part de är riktade mot. De är oftast emotionella ryggmärgsreaktioner.
Jag är därför lite förvånad att det är just Mårten Schultz, en i vanliga fall sansad och rimlig jurist, som föreslår att vi ska ställa in våra resor till Grekland. Bakgrunden är förstås "fallet Anna", den svenska som anmälde en våldtäkt men fick ett åtal om falsk tillvitelse kastad mot sig i stället. Jag tänker inte bena i det enskilda fallet eftersom jag har alldeles för lite insyn i exakt vad som har hänt. Däremot tycks det klart att grekiska företrädare har uttryckt sig opassande och gjort olämpliga generaliseringar om svenska kvinnor som turistgrupp i Grekland. Detta besvarar vi emellertid knappast bäst genom att göra lika svepande generaliseringar av Grekland som land och ställa in vår semesterresa dit.
Jag har varit i Grekland ett tiotal gånger i unga år och kommer sannolikt att återvända dit igen. På samma sätt som jag kommer att återvända till Kina på regelbunden basis, trots att landet är en hårdför diktatur med ett genompolitiserat rättssystem. Tycker Mårten Schultz att vårt resande ska begränsas till länder som lever upp till en viss rättssäkerhetsnivå?
Om det nu är så att vi ska reagera med plånboken mot Grekland för att det grekiska rättsväsendet har agerat oacceptabelt i ett våldtäktsfall - eller rent av för att det finns systematiska brister i det grekiska rättsväsendet - varför har vi då inte sett samma upprörda reaktioner mot den grekiska statens sätt att behandla flyktingar? Den omänskliga behandling som flyktingar som flyr från förtryck tvingas utstå när de närmar sig grekiska kuster har ju varit mycket uppmärksammad i hela EU under många år.
Men nej, nu var det en svensk kvinna som drabbades. Då blev det plötsligt oerhört relevant.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)