Banta riksdagen!

I dag öppnar den svenska riksdagen igen efter lång vila. 349 ledamöter välkomnas tillbaka till arbetet, ivriga att åter stifta lagar som till stor del går ut på att bestämma hur du och jag ska leva våra liv. Lena Mellin i Aftonbladet kallar detta "oerhört fint". Men även hon ser poängen i förslaget att banta en överbefolkad riksdag vars ledamöter få väljare känner till.

Många riksdagsledamöter driver med strömmen och gör mycket lite. Det kan man visserligen tycka är av godo eftersom aktiva ledamöter hinner ställa till med mycket mer skada än en passiv sådan. Men har man en inkomst på runt 60 000 kronor av skattebetalarnas pengar varje månad ska man faktiskt förväntas jobba lite. Genom att minska antalet ledamöter, förslagsvis med hälften, blir det något svårare att gömma sig i mängden.

Därutöver har givetvis medierna ett stort ansvar att faktiskt granska de folkvalda bättre. Bevakningen av svensk inrikespolitik handlar till största del om att granska regeringen. Sitter du i riksdagen kan du räkna med en bekväm resa om du själv vill. Alla landsortstidningar där ute borde granska just "sina" ledamöter extra mycket. Det är trots allt ett förtroendeuppdrag att vara riksdagsledamot, även om det dessvärre i det närmaste har blivit en livslång karriär för somliga.

För att avhjälpa det sistnämnda problemet bör antalet mandatperioder som en riksdagsledamot kan sitta i följd begränsas till två eller möjligen tre. Efter den tiden bör personen i fråga göra något annat. Att vara riksdagsledamot ska vara ett tidsbegränsat förtroendeuppdrag, ingen livslång försörjning.

Kling & Klang

Dagen före tioårsdagen av 11 septemberattackerna i USA greps fyra män i Göteborg på sannolika skäl misstänkta för förberedelse till terroristbrott. Nationella insatsstyrkan stod för gripandet. En konsthall fick utrymmas och eftersom den råkade ligga i närheten av Älvsborgsbron spekulerades det tidigt i att själva bron varit måltavlan.

Sedan dess har det hänt en hel del. Brottet rubriceras nu som förberedelse till mord för tre av männen - den fjärde har släppts fri. En av advokaterna hävdar att bevisningen möjligen räcker för ett bötesbrott, en annan att det helt saknas bevisning.

Efter tidigare fadäser när tungt beväpnade poliser stormat in och skrämt slag på hela familjer för att sedan inse att allt bara var ett missförstånd, ska det bli intressant att se vad det blir av detta. Bli inte förvånad om allt bara visar sig vara luft.

Smärtsamma omprövningar väntar

Ungkristdemokraten Aron Modig kalkerade de senaste decenniernas argument för den svenska narkotikapolitiken i sin debattartikel på Brännpunkt härom dagen. Nu får Modig svar från ett antal CUF-are som påpekar att cannabisen i sig varken skapar våld eller brottslighet och glädjande nog lyfter fram det goda exemplet Portugal, som ofta glöms bort i den svenska debatten.

Modig hävdar att den svenska nolltoleranspolitiken har lyckats eftersom färre svenska ungdomar testar narkotika än i andra EU-länder. Han nämner förstås inte att Sverige jämfört med EU-genomsnittet har lika stor eller större andel tunga missbrukare och att dödligheten bland dessa ligger högt jämfört med länder med en mindre repressiv narkotikapolitik.

Jag vill hävda att den nuvarande politiken är cynisk. Den bygger på missuppfattningar, fördomar och direkta felaktigheter men framför allt tar den ingen hänsyn till människoliv. Självfallet finns många som tack vare en hårdför politik har kommit ur sitt missbruk. Det finns förmodligen personer som skulle sluta missbruka om man slog dem på käften också. Men det finns sannolikt betydligt fler som har stupat därför att politiken är så fyrkantig och så stelbent, därför att drogfriheten anses viktigare än att personen som har ett missbruk har tak över huvudet. Ett skademinimeringsperspektiv skulle ta hänsyn även till detta och exempelvis pusha på för "housing first".

I stället har vi i Sverige valt att jaga människor och låta rättspolitiken ta hand om fall som i själva verket är socialpolitiska. Samtidigt börjar även resultaten i rena siffror tala allt mer emot nolltoleranslinjen, vilket gör det svårare att försvara den för sifferknaprande politiker.

Det är trevligt att narkotikapolitiken kan diskuteras åtminstone bland två av de borgerliga ungdomsförbunden när moderpartierna vägrar. Tiden kommer dock när även dessa tvingas till smärtsamma omprövningar.

Statsfeminismen inte alls död

Jag delar inte många åsikter med konservative Roland Poirier Martinsson. Men hans kritiska inställning till radikal- och statsfeminismen kan jag skriva under på. Däremot tror jag att han (som så ofta) gör en felaktig slutsats när han dödförklarar dessa feministiska strömningar i Sverige. Jag vill påstå att de lever i allra högsta grad.

Det är förvisso sant att den feministiska lagstiftningstakten har saktat ned sedan Socialdemokraterna fick lämna regeringskansliet och Vänsterpartiets inflytande upphörde. Men Moderaterna är i dag ett statsfeministiskt regeringsparti. Det var Moderaterna som såg till att sexköpslagen skärptes. Alliansregeringen har därtill infört en så kallad jämställdhetsbonus för att förmå småbarnsföräldrar att dela tiden lika med sina barn.

Det finns många exempel på att stats- och radikalfeminismen lever och frodas. Det startas allt fler dagis med genuspedagogik, debatten i medierna utgår ständigt från hur vi ska få en jämn fördelning på arbetsplatser och i bolagsstyrelser och det tas för givet att politiker måste påverka medborgarna så att de lever enligt den korrekta jämställdhetsmoralen.

Statsfeminismen är således långt ifrån ute. Den har snarast kommit att växa ihop med det politiska systemet och följer numera med i mängder av beslut på både nationell och lokal nivå.

En pedagogisk utmaning

Fredrick Federley och Lena Ek formulerade i går en skarp kritik mot den utveckling vi sett i västvärlden efter attentaten den 11 september för tio år sedan. Debattartikeln sammanfattar inte bara vilka åtgärder mot vanliga laglydiga medborgare som vidtagits på båda sidor Atlanten utan sätter också fingret på något ännu mer väsentligt: frånvaron av debatt.

Också jag hoppas att det "nya" Centerpartiet (hur nytt det blir återstår att se) inte kommer att rädas konflikter när stora värden som rätten till ett privatliv och andra grundläggande fri- och rättigheter står på spel. Men även om Centern skulle framträda som garanten för åtminstone en frihetlig röst i riksdagen kvarstår grundproblemet att medborgarna inte bryr sig tillräckligt mycket om dessa frågor. De blir inga stora valfrågor och i Sverige har politiken snuttefierats så till den milda grad att avdrag för hushållsnära tjänster blir den stora snackisen under en valrörelse.

Den stora utmaningen är således att tydliggöra för väljarna vad som står på spel här: din och min rätt till ett privatliv, din och min rätt till ett liv i skydd av staten, inte under hot av densamma. Många känner inte till vilka lagar som stiftas, andra har inte förstått konsekvenserna av dem. Antalet i väljarkåren som aktivt hejar på en ökad övervakning torde vara synnerligen få. Nej, det är den stora tysta massan som möjliggör FRA-lagar, datalagringsdirektiv, utlämning av bankuppgifter till främmande makt och filtrering av Internet. Det är den massan som Centerpartiet måste nå om dessa frågor ska bli något annat än ett intresse för några få politiska bloggare.

En stor pedagogisk utmaning väntar. Centerpartiet har i sanning en hel del att bevisa.

Läs även: Federley, Lake, Anna Troberg, Robsten

Tio år utför ett sluttande plan

Hur ett land reagerar på ett terrordåd säger mycket om dess karaktär. USA reagerade med hämnd efter de stora attackerna 2001. President Bush delade genast upp världen i "vi och de" och dröjde inte många veckor innan han invaderade Afghanistan och började planera för en invasion av Irak, som inte hade det ringaste med 11 septemberattackerna att göra. Sedan dess har USA med allierade kört fast i Afghanistan och efter åtta års blodigt krig i Irak börjat dra sig tillbaka.

USA utnyttjade omvärldens sympatier efter attackerna. De hade kunnat göra det på ett konstruktivt sätt. De valde att bedriva krig och upprätta olagliga fängelser i mörka vrår runt om i världen. Därmed förlorade USA också legitimiteten som den demokratiska världens föredöme.

Inte bara USA utan hela världen har blivit annorlunda. Inte bara har vi fått vänja oss vid att bli granskade från topp till tå när vi flyger. Vi har accepterat att staten övervakar vår elektroniska kommunikation och att USA har tillgång till alla våra banktransaktioner. Vi har accepterat att våra fri- och rättigheter inskränks för att skydda oss från abstrakta terrorhot. Det är ett slags kapitulation för rädslan.

Norges agerande efter Anders Behring Breiviks attentat den 22 juli står i bjärt kontrast till allt detta. Även om journalister och tyckare har ställt frågor om mer övervakning och utökade polisiära resurser svarade Jens Stoltenberg och det politiska Norge nej. Det som behövs är "mer demokrati, mer humanism, mer öppenhet". Det är stort att säga något sådant efter en nationell tragedi. Självfallet var attackerna 2001 mer spektakulära, utfördes av ett organiserat terrornätverk och tog livet av fler. Men vi ska betänka att attacken i vårt grannland faktiskt riktades direkt mot det politiska Norge.

Även om al-Qaida är försvagat tio år efter attackerna har världen i sig knappast blivit säkrare. Eller bättre. Fri- och rättigheter har monterats ned världen över, alltid med hänvisning till terrorhot. Ljusskygga regimer passade på att slå till mot oppositionella när världen var fullt upptagen med att följa USA:s korståg. De tillfälliga säkerhetsåtgärder som infördes har blivit permanenta. Det handlar i dag om en sofistikerad säkerhetsteater där vi inte får ta med en colaburk eller en schampooflaska på flyget och tvingas bli nakenskannad eller muddrad på flygplatser och tågstationer. Inget av detta hade emellertid varit möjligt utan alla medborgares tysta medgivande.

För USA:s del har de senaste tio åren varit katastrofala. Bush körde ekonomin fullständigt i botten med två kostsamma krig och en säkerhetsapparat som ingen riktigt kan få grepp om hur stor den egentligen är och vad den kostar. Det har beräknats att hundratals myndigheter arbetar med antiterrorverksamhet på något sätt. Patriot Act har i praktiken avskaffat oskuldspresumtionen. USA är i dag en stormakt i kris med stukat självförtroende. Givet dess arrogans och nationalistiska storhetsvansinne kan jag tycka att det är rätt åt dem. Men konsekvenserna är naturligtvis alldeles för allvarliga även för resten av världen för att någon skadeglädje ska vara på sin plats.

För Bush handlade allt om att undvika en andra attack. Han visade sig vara benägen att gå väldigt långt, inklusive att inskränka det amerikanska folkets fri- och rättigheter. Och tyvärr har både amerikaner och européer visat sig acceptera dessa inskränkningar. Jag tar hellre risken med en (mycket osannolik) terrorattack om jag bara får leva mitt liv i frihet. Ingen kan styra vad som kommer att ske i morgon och det är trots allt en betydligt större risk att dö i en trafikolycka än att bli ett offer för ett terroristattentat. Ett liv i rädsla är inget bra liv.

Läs även Fredrick Federleys och Lena Eks strålande artikel på DN Debatt.

Dagen före dagen

Det är tioårsdagen av 11 septemberattackerna först i morgon, men svenska medier har redan vevat gamla bilder och upprepat gamla uppgifter om terrorattentaten i runt en vecka. I morgon blir det sändningar från tidig morgon till sen kväll. Nu ska alla vara amerikaner igen.

Det sägs dock väldigt lite om den negativa utveckling vi sett sedan George W Bush förklarade krig mot terrorismen. Det sägs inget om konsekvenserna av kriget i Irak med runt hundra tusen döda civila, om återvändsgränden i Afghanistan, om nedmonteringen av de fri- och rättigheter vi tagit för givna. Världen har blivit flera steg sämre de senaste tio åren, USA har gått före och Europa har villigt följt efter. Analyserna av detta lär utebli även i morgon när tårdrypande reportage från New York och Washington kommer att dominera nyhetssändningarna.

I New York är myndigheterna på helspänn. Den stundande tioårsdagen och obekräftade uppgifter om planerade attacker har gjort att polisnärvaron är ännu större och säkerhetsteatern ännu mer omfattande än vanligt. "Vi låter oss inte bli instängda i våra hus", sade borgmästaren Michael Bloomberg härom dagen. Nej, men ni låter era myndigheter nedmontera era fri- och rättigheter utan att protestera. Det öppna samhället är i princip borta. Det, om något, är terroristernas stora seger.

Folkpartiet och freden

Palestina vill bli FN:s 194:e stat. USA stretar emot men även i Sverige tycks frågan kontroversiell.

Folkpartiet och Kristdemokraterna är kritiska till att Palestinas representant Hala Husni Fariz i Stockholm uppgraderats till ambassadör utan att det föregåtts av någon diskussion i regeringen. Att Carl Bildt kör sitt eget race är i och för sig inget ovanligt.

Birgitta Ohlsson (FP) säger i Ekot i Sveriges Radio att det är ett känsligt och låst läge just nu i Israel-Palestinakonflikten och att man inte bör göra något som inte båda sidor kan ställa upp på.

Att ge Palestina erkännande som en egen stat, med ambassadörer i andra länder, är alltså att göra något som inte båda sidor ställer upp på? Det kan inte tolkas som något annat än att Folkpartiet är för en fortsatt israelisk ockupation, inte en tvåstatslösning och fred. Då vet vi det.

Den kinesiska drömmen

中国, Mittens rike, håller på att återta sin historiska plats som världens supermakt. USA har beundrats av en hel värld för det som kommit att bli känt som den amerikanska drömmen. Men vilken är egentligen den kinesiska drömmen i dag?

Artiklarna om USA:s och Europas kris och Kinas framsteg duggar tätt. De bär alltid en alarmerande innebörd, framgången i öst utmålas alltid som ett hot mot oss i väst. Resonemanget bygger dock på flera felslut. Dels att Kina, i likhet med växande västmakter under 1800- och 1900-talen, skulle komma att bli allt mer aggressivt. Det finns i dag inga skäl att tro att Kina skulle anta en militärimperialistisk roll i världen som liknar USA:s. Dels att det finns något närmast deterministiskt i en fortsatt tioprocentig tillväxttakt och att Kina automatiskt kommer att bli 2000-talets verkliga supermakt. För att tillväxten ska kunna fortsätta måste den inhemska konsumtionen öka, men tillväxt allena löser inte Kinas framtidsutmaningar. För det krävs politiska reformer.

Vi måste försöka hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Mycket tyder på att Kina kommer att bli världens största ekonomi om inte alltför länge. Men en stor del av befolkningen är fortfarande fattig och när det gäller att gå före i innovation, teknologi och utbildning har Kina en mycket lång väg kvar att vandra. Den inhemska industrin befinner sig överlag fortfarande i en, förvisso övergående, "se, lär och kopiera"-fas. Antalet kinesiska patent växer, men de viktigaste patenten är fortfarande i västerländska händer. Och, inte minst: det kinesiska utbildningsväsendet är stelbent och till stor del byggt på utantillkunskaper. Lägg därtill ett arbetsliv som är extremt hierarkiskt och i likhet med skolväsendet inte premierar initiativtagande och kreativitet. Ställt i relation till västvärldens sätt att tänka och arbeta är det inte svårt att räkna ut var chansen att få fram de mest innovativa idéerna finns (och var det premieras).

Att den kinesiska ekonomin blir världens största betyder inte att Kina blir världens bästa land att leva, utbilda sig eller driva företag i. Tronskiftet är först och främst av symbolisk betydelse då det betyder att maktbalansen förändras och att, efter en i våra ögon lång men historiskt sett mycket kort tid av amerikansk dominans, en förskjutning sker tillbaka till öst. Kinas betydelse på den världspolitiska scenen ökar givetvis, vilket redan märkts i USA:s allt artigare bugningar inför kommunistregimen.

Vi ska dock inte förledas att tro att detta kommer att gå som på räls. Kina har en rad svåra utmaningar att hantera. Det handlar bland annat om energiutmaningen, inflationen, etniska spänningar, folkligt missnöje med korruption, frånvaro av en rättsstat samt begränsningar i yttrandefriheten, de skenande matpriserna och en begynnande bostadsbubbla. Allt detta är frön till ett växande nationellt missnöje med regimen.

En opinionsmätning som presenterades på Kommunistpartiets 90-årsdag den 1 juli i år visade föga förvånande att partiet främst åtnjuter stöd för sin ekonomiska politik. För människor som har levt under Máo Zédōng måste dagens Kina framstå som något alldeles fantastiskt. Samtidigt pekade medborgarna i undersökningen ut korruption, rättslöshet och stora skillnader i levnadsstandard mellan stad och landsbygd som de största orosmolnen.

Ett starkare Kina behöver inte alls vara negativt för oss i väst. Handel, kulturellt utbyte är enbart av godo och nog kan ett tronskifte i världspolitiken vara nyttigt. Fortsatt ekonomisk utveckling är sannolikt den enda vägen till kinesisk demokrati någon gång i framtiden, men så länge partiet lyckas upprätthålla tillväxten och den ekonomiska utvecklingen ångar på, sitter det samtidigt säkert för tillfället.

Alla de utmaningar som beskrivits ovan kan svårligen bemötas utan att det politiska systemet reformeras. Det finns en fantastisk potential i landet Kina, men den kan aldrig uppnås inom ramen för dagens politiska system. Frågan är hur djup insikten om detta är i centralkommittén och politbyrån.

Kommunistpartiet har lyckats sitta kvar vid makten genom pragmatism. Det har anpassats till de rådande förutsättningarna och de 80 miljoner medlemmarna utgörs i dag till största delen av intellektuella, inte bönder som för 30 år sedan. Framtiden kommer att kräva en fortsatt anpassning. Denna gång är det inte ekonomiska utan politiska reformer som krävs. Hittills har något sådant inte fått sägas öppet, premiärminister Wēn​ Jiā​bǎo har rent av censurerats i de fall han nämnt behovet av politiska reformer. Först efter de följande två årens ledarbyten i toppen vet vi om nästa generations kinesiska ledare har viljan och modet att göra de nödvändiga förändringarna eller om de kommer att följa president Hú​ Jǐntāos väg och skruva åt tumskruvarna hårdare.

Räkna inte med ett i våra västerländska ögon sett demokratiskt Kina under de kommande 20 åren, men de ledare som tar över efter Hú​ och Wēn​ har en historisk möjlighet att med politiska reformer öppna vägen för ett Kina som på allvar kan kallas världsmakt i alla avseenden. För detta krävs först och främst yttrandefrihet, respekt för äganderätten och ett politiskt oberoende rättsväsende.

Endast genom pluralism och öppenhet kan Kina uppnå sin potential långsiktigt och lösa de stora utmaningar som står för dörren. Först då kan landet på allvar ta itu med korruption och rättslöshet för vanliga medborgare. Först då kan det skapas något som är många kinesers dröm: ett fritt och demokratiskt Kina med respekt för mänskliga rättigheter. De ledare som genomför dessa reformer kommer att bli lika hyllade som någonsin Dèng​ Xiǎopíng.

(Fler tankar om Kina och demokratin kan du läsa i en artikel i senaste numret av Nyliberalen).

Hur länge till kommer partiet fira sin egen förträfflighet i Kina?

Sossepopulism

Jag är lite kluven till att preskriptionstiden för mord har tagits bort. Mest är det en symbolisk handling eftersom mord som är äldre än 25 år i princip aldrig får en lösning. Vi har några riktigt gamla mordfall som lösts i Sverige, däribland mordet på Hélen Nilsson 1989 som Ulf Olsson dömdes för 2005, men det är ytterst, ytterst ovanligt. Spåren kallnar.

Andra brott som saknar preskriptionstid är terroristbrott, folkmord, grovt folkrättsbrott och dråp. Nu vill S-kvinnorna att även sexualbrott mot barn omfattas. "Brott mot barn skadar barnen så mycket. Det är hemskt att de inte kan få upprättelse, bara för att preskriptionstiden har gått ut", säger Hillevi Larsson. Har hon några exempel på en vuxen persons berättelse om övergrepp i barndomen som efter tiotals år kunnat leda till en fällande dom och upprättelse? Åter igen handlar det om symbolpolitik och populism, att visa att man gör "allt för barnen".

Därtill kommer förstås det faktum att personer som har frivilligt sex med någon under 15 år kan dömas för våldtäkt mot barn - i synnerhet om den äldre är pojke och den yngre flicka. Men alldeles oavsett detta är det fel att göra just sexualbrott till något betydligt värre än exempelvis misshandel.

Brott mot barn är naturligtvis särskilt hemska eftersom offret är en svagare part, kan manipuleras och utnyttjas. Men jag ogillar att det i dessa dagar fokuseras så starkt på just sex. Det ligger väl i tiden. I media utmålas våldtäkt som det ultimata ondskefulla brottet, något offret knappt förväntas överleva. Värre än en brutal misshandel, värre än rånöverfall eller psykisk tortyr. Varför?

I stället för avskaffade preskriptionstider, förbättra och effektivisera polisens utredningsarbete, bemötande av våldtäktsoffer och förhör med utsatta barn. Då ska ni se att fler brott klaras upp utan att någon preskriptionstid behöver bli aktuell.

Läs även: Johanna Sjödin

Ett litet protektorat i norr

Håkan Juholt vill att EU granskar medlemsstaternas budgetar innan de kan godkännas. Mer makt till EU, mindre makt till de nationella parlamenten.

En rad företrädare för Folkpartiet vill att Sverige inför euron eftersom det är "för dyrt" att stå utanför (?). "För att kunna ta tillvara våra egenintressen ska vi vara med vid de bord där beslut tas som påverkar vårt land." Vad är det för jäkla resonemang? Sverige påverkas i allra högsta grad av vilken politik som förs i USA, men vi sitter inte med vid Obamas bord för det. Att gå med i klubben för misslyckade politiska experiment - eurosamarbetet - är inte att ta ansvar.

Sverige bör vara en självständig stat med företrädare som väljs av avsätts av det svenska folket. Det är demokrati. Dagens EU är något helt annat. Men varken Folkpartiet eller Socialdemokraterna har något att invända.

Saabs sista strid

Tyvärr ser det ut som om alla olycksfåglar kommer att få rätt när det gäller Saab. Eller kanske borde de kallas nyktra realister. Victor Mullers ständiga jakt på pengar har hållit företaget borta från en konkurs fram till nu, men grundproblemet -brist på inkomster - har bara skjutits på framtiden.

Tingsrätten säger nej till Saabs ansökan om rekonstruktion och det på goda grunder. Det finns helt enkelt ingen rimlig plan för hur verksamheten ska komma igång igen och för hur företaget ska överleva på sikt. Det har inga tillgångar. Saab har miljoner på kontot men miljarder i skulder. Om avtalet med Páng Dà och Youngman godkänns av den kinesiska myndigheten NDRC väntar runt 2,2 miljarder kronor från Kina. Det räcker inte ens för att betala alla skulder, än mindre för att få igång produktionen och satsa på nya modeller efter 9-5 SportCombi och 9-4X (som fortfarande väntar på att säljas i butik). Volvo satsade nyligen sju miljarder på forskning och utveckling. Det är sådana summor vi talar om för att kunna existera på bilmarknaden i dag.

Saab har redan överklagat till hovrätten, det Muller kallar "plan C", men det är svårt att se varför hovrätten skulle göra en annan bedömning än tingsrätten i detta fall. Om nu inte överklagandet innehåller helt nya uppgifter. Det var egentligen inte så oväntat. Victor Muller kan prata omkull anställda, investerare, fackliga representanter och journalister - snack hjälper inte mot stelbenta jurister.

Sannolikt väntar nu konkurs. Det är tråkigt att det har gått så långt - Saab är ett företag med stor kompetens och en rik tradition. De gör bilar som sticker ut. Men på en överetablerad bilmarknad är det ohyggligt svårt för en så liten biltillverkare att hävda sig - särskilt när andra krisande bilföretag fått förmånen att nalla på skattebetalarnas pengar.

"Vi tänker slåss till sista man", säger Muller. Problemet är bara att han inte har så många man att tillgå längre.

Vem bryr sig om EU-staten?

"EU ger politikerna mer makt och vanliga människor mindre inflytande över sina liv. Det är ett oerhört byråkratiskt och kostsamt projekt. Det lider av allvarliga demokratiska brister. Och det skapar en likriktning som gör Europa tråkigt."

Nu bloggar HAX även på Nyheter24. Han, som Sveriges förmodligen mest framstående EU-kritiske bloggare, frågar sig var den svenska EU-kritiken håller hus. Det undrar jag också. Och jag upphör aldrig att förvånas över så kallade liberalers fullständigt okritiska inställning till EU-projektet. LUF-ordföranden Adam Cwejman, en person jag respekterar, ser "flera liberala poänger" med EU, men det är oklart vilka dessa är.

EU av i dag är inte liberalt. Det är inte demokratiskt. Och utvecklingen går raskt i fel riktning - ännu mindre liberalism, ännu mindre demokrati. Det vi ser är mer politisk klåfingrighet, mer överstatlighet ("samordning"). Inför den svenska EU-omröstningen handlade en stor del av debatten om snuset och Systembolagets vara eller icke vara. Så futtig var den svenska EU-debatten då, och den har tyvärr inte blivit ett dugg bättre. Varken politiker eller medier verkar vara intresserade av de stora frågorna.

Det är frågan om grodan som kokas långsamt, ty i vår vardag märker vi inte de förändringar som sker. Vi går och röstar till riksdagen vart fjärde år som vanligt utan att inse att den rösten betyder mindre och mindre för varje gång. Tre fjärdedelar av alla lagar som stiftas i Sverige härrör från EU på något sätt. För varje maktförskjutning minskar betydelsen av de val vi gör på hemmaplan. Svenska folket blir alltmer maktlöst. Det kan inte ligga många liberala poänger i det.

Priset för uteblivet sex

En man har av en domare i franska Nice dömts att betala motsvarade 90 000 kronor i skadestånd till sin exfru. Orsaken: brist på sex under 21 års äktenskap.

Jag har dålig koll på fransk civilrätt, men tydligen åläggs parterna i ett äktenskap att idka samlag, eller som det uttrycks lite närmare: "En sexuell relation mellan man och hustru är ett uttryck för den kärlek de har för varandra, och i det här fallet saknades det." Det förutsätts alltså att ett gift par ska ha sex med någon sorts regelbundenhet.

Hela historien är förstås fånig, men den väcker ändå en del intressanta frågor kring de förväntningar vi tar med oss in i ett äktenskap. Det är inte direkt ovanligt att ena parten vill ha mer sex än den andra och att det blir konflikter. Vad är då lagom? Ska ena parten gå med på kompromissex för att tillfredsställa sin partners större behov? Ja, det är åtminstone en betydligt bättre lösning än att försöka få ekonomisk kompensation i efterhand.

Ett förhållande är ett kontrakt inom vilket de yttre ramarna fastslås direkt eller är underförstådda från start (av typen sexuell trohet) medan vardagsdetaljerna utarbetas längs vägen. Det handlar om att ge och ta, att tillmötesgå och att kompromissa. Och att försöka ge tusan i att bråka om alla små skitdetaljer. Det har många uppenbarligen inte begripit.

Och det stackars paret ovan kunde ju faktiskt ha löst problemet för länge sedan genom att antingen söka hjälp eller skiljas. Mannen får väl söka tröst i att 90 000 kronor inte mycket jämfört med utebliven påle i många år...

Avgiftsautomater för sexsäljare

I tyska Bonn installeras betalningsautomater i prostitutionsstråken. Eftersom det är svårt att få gatusexsäljarna att betala skatt på vanligt vis hoppas politikerna att automaterna ska få de arbetande att åtminstone lägga i 6 euro per kväll för tillstånd att arbeta. Ett liknande system finns redan i Dortmund.

Det är i grunden positivt att myndigheterna vill att även sexsäljare ska vara en del av det skattebetalande samhället i likhet med alla andra. Men betalningsautomater är en knäpp väg att gå. I bordeller är det tämligen lätt för skattemyndigheten att hålla viss koll, men gatusexsäljare har ingen fast adress (även om prostitutionskvarteren faktiskt tycks förbli desamma i de flesta länder år efter år). Saken borde kunna lösas på normal väg med redovisad inkomst. Utöver detta får nog myndigheterna helt enkelt räkna med viss svinn i denna grupp.

Tanken är att sexsäljarna ska betala och få en biljett de kan visa upp för kontrollanter. Det liknar mer en parkeringsbiljett än ett slags rättvis beskattning. Doña Carmen, som är en stödgrupp för sexsäljare, är föga förvånande negativa till Bonns tilltag.

Ändå är Tyskland överlag ett föredöme, särskilt jämfört med ett Sverige som är att betrakta som rena u-landet i dessa frågor. En kammarrättsdom från 2007 fastslår att pengar från sexarbete är skattepliktig inkomst, men svenska politiker fortsätter att envisas med att det dels inte är ett arbete, dels inte handlar om sex.

Kamp mot fildelning

Nationella gruppen mot immaterialrättsbrott har startats. Två åklagare och femton poliser har utbildats. Nu ska fildelarna fångas in och ställas inför rätta.

Många rättegångar väntar. Några miljoner svenska fildelare har anledning att skaffa ögon i nacken.

Polisen ska alltså inte jaga en hel ungdomsgeneration...?

Min käre rikskansler

Efter Gadaffiregimens fall framkommer det att västerländska säkerhetstjänster bistått regimen med både vänskapliga ord och konkret hjälp med att skicka regimkritiker till tortyr i Libyen.

Så värst överraskande är det inte. Gadaffi styrde Libyen i 42 år och hann med många kram- och pusskalas med västerländska ledare under den tiden. Ändå förväntas vi bli lika chockade av detta som av de avslöjanden som görs av regimens massmord på civila, tortyrkammare och "fullständig brist på mänsklig moral", som ett tortyroffer uttryckte saken.

Det är klart att det vänder sig i magen, men vi måste inse att det är så här realpolitiken ser ut. Att låtsas bli överraskad när tyrannen väl har fallit är bara fånigt. Företrädare för västerländska demokratier har hyllat, kramats med och aktivt stöttat i princip alla världens avskum som kallat sig ledare i modern tid. Det kommer dock till en punkt när det inte längre är gynnsamt att vara kompisar.

Man kan faktiskt förstå om Gadaffi blev chockad när alla hans gamla bundsförvanter och kompisar plötsligt vände honom ryggen. Mördat civila och förtryckt all opposition har han ju gjort hela tiden. Lärdomen för framtida förtryckare tycks vara att man bara inte ska göra det på öppen gata.

Föraktet för demokratin

Att vi ska vara medlemmar i EU för fredens skull har vi hört länge. Och hur absurt det än låter används argumentet faktiskt fortfarande av toppolitiker och personer som har svårt att finna valida argument för mer överstatlighet och mindre demokrati.

Tanken med en europeisk samarbetsunion byggd på fri rörlighet är god. Men vi måste sluta titta på vad EU skulle bli och i stället se vad det har blivit. Det är trots allt den verkligheten vi har att hantera, oavsett om vi är EU-kritiska liberaler eller EU-foriska moderater och folkpartister som sväljer allt som det står "Bryssel" på.

Kort efter andra världskrigets slut, ja, säkert redan när efterkrigsplaneringen började när det stod klart att Tyskland skulle förlora kriget, diskuterades idén om en europeisk union. Det började som bekant med den europeiska kol- och stålgemenskapen 1952, blev EG och sedan EU. Vägen mot mer överstatlighet har varit spikrak. Samtidigt har EU växt och en gemensam valuta införts. Med eurons kris diskuteras hur länderna ska förmås ha en gemensam finanspolitik - i stället för att ifrågasätta om det var en så god idé att samla Grekland, Portugal, Tyskland och Finland i samma valutaunion.

Titt som tätt publiceras den tyske gröne exministern Joschka Fischers långa haranger om Europa i DN. När det gäller hanteringen av den pågående eurokrisen ser han tre möjligheter: att fortsätta som vanligt och förvärra läget, att upplösa valutaunionen och, som har ser det, låta hela EU gå i graven eller att "gå framåt mot reell ekonomisk och politisk integration", det vill säga nyspråk för fullständig överstatlighet på bekostnad av medlemsstaternas självbestämmande och nationella demokrati. Jag behöver förmodligen inte avslöja vilket av dessa alternativ som Fischer är intresserad av. Fischer ser ett problem i att dagens ledare inte vågar "gå framåt" mot en ökad överstatlighet eftersom de inte tror sig ha det nödvändiga folkliga stödet. Åter igen hamnar besvärliga väljare i vägen, åter igen är demokratin ett hinder för förverkligandet av EU-staten.

På sedvanligt alarmistiskt manér (Joschka Fischer är trots allt miljöpartist) utmålas den tredje vägen som den enda framkomliga. Alternativet är katastrof. Inte bara för EU-tanken utan för Europa, ja, faktiskt för freden på hela kontinenten. Det tycks rent av som om hela vår europeiska civilisation står på spel här. Fischer anser att politikernas passivitet har undergrävt förtroendet för dem. Underförstått: de borde strunta i vad medlemsstaternas egna befolkningar tycker och driva igenom mer överstatlighet för att rädda EU-projektet. Ändå är det ju precis detta de redan har gjort när de pressade igenom Lissabonfördraget utan att tillfråga befolkningarna. Irländarna tillfrågades men ombads att rösta igen tills de röstat rätt.

Joschka Fischers idéer är själva motsatsen till demokrati. Det blir i den meningen väldigt märkligt att prata om ett fredens Europa, ty det var ju det nya icke-auktoritära Europa som skulle växa fram efter lång tid av auktoritär utveckling och drömmar om "den tredje vägen" (fascismen) - och sedan världskriget. Och visst, om alla länder inordnas under samma fana kan det definitionsmässigt inte bli något krig mellan nationer. Men är det verkligen detta alla EU:s tillskyndare vill?

Skulle inte det nya Europa bli ett Europa där olikheter respekterades? Var det inte Storeuropa-tanken med makten långt borta från vanliga människor vi ville undvika? Fischer vill se ett starkt federalistiskt EU styrt med järnhand från Bryssel för att kunna utmana både USA och Kina. Det är ett maktpolitiskt perspektiv. I sådana perspektiv är demokrati och fri- och rättigheter sekundära.

Fischer är numera avdankad föredetting, men tyvärr säger hans åsikter väldigt mycket om dagens aktiva toppolitiker i EU. Min inställning och den inställning jag anser att alla fritänkande liberaler borde ha kan egentligen sammanfattas i en mening lånad av UKIP:s förträfflige EU-kritiker Nigel Farage: "We don't want that flag, we don't want the anthem, we don't want this political class, we want the whole thing consigned to the dustbin of history."

Sista kritikern släcker lyset

Först Miljöpartiet. Nu Vänsterpartiet. Ännu ett parti lägger ned kravet på utträde ur EU. Vänsterpartiet skippar utträdeskravet i sitt kommande partiprogram betonar i stället behovet av förändringar.

Även om Vänsterpartiet ofta gör en felaktig analys av vad EU är behövs det EU-kritiker bland riksdagspartierna. Nu är det bara Sverigedemokraterna som är motståndare till det svenska medlemskapet, också det av helt fel skäl.

EU är ett politiskt elitprojekt och EU av i dag är att betrakta som en post-representativ demokrati där makten innehas av personer som inte väljs av folket. För en liberal är det självklart att ta strid mot detta. Därför är det ytterst märkligt att riksdagens värsta EU-heilare är de som kallar sig liberaler.

Män förnedrade i TV4

Jag gillar Robinson, det är den enda dokusåpan jag följer. När andra program mest går ut på att förnedra deltagarna, eller där allt helt enkelt är för flamsigt, har Robinson, eller Expedition: Robinson som programmet hette när SVT var ansvarigt, hållit en bra nivå. Jag ska dock låta vara osagt vad som hände under den tid TV3 var ansvarigt eftersom jag inte tittade.

Gårdagens program var ett steg bort från detta. Som visades redan i programmets trailer tvingades ett antal män springa nakna på en strand. Vinnaren fick ett par badbyxor. De andra fick börja äventyret på ön utan en tråd på kroppen. De två som sprang långsammast kedjades dessutom ihop som "straff". TV-publiken bjöds på både rumpor och snoppar från de generade männen som febrilt försökte hitta något i skogen att använda som provisoriska underkläder. Samtidigt som detta skedde pågick tävlandet som vanligt för alla kvinnliga deltagare.

Jag är verkligen ingen pryd person och har ingenting emot naket. Men jag tycker för det första att det är tveksamt att Robinson är rätt program för detta. För det andra tycktes hela tilltaget mest vara till för att genera och förnedra de manliga deltagarna. Det tillförde inget i själva spelet. Männen hade först spärrats in i ett filippinskt fängelse - när de släpptes ut skickades en av dem till kvinnolägret medan resten utsattes för nakenlöpning på bästa sändningstid inför troligtvis en miljon tittare.

Poängen här är förstås att de kvinnliga deltagarna slapp. Vi får inte se några bröst eller fittor i Robinson. TV4 skulle aldrig våga och kvinnorna skulle förmodligen vägra klä av sig. Programledaren och hela filmteamet - sannolikt till större delen män - skulle anklagas för att vara snuskgubbar och vi skulle få en debatt efteråt om sexismen i TV4 med klagomål hela vägen upp till ledningen för kanalen.

Det finns i film och på TV en fundamental skillnad mellan hur man förmedlar bilden av en naken man och en naken kvinna. Medan kvinnan är sensuell är mannen tramsig och löjeväckande och något man skrattar åt. Det var tydligt att det var den sistnämnda linjen som TV4 avsåg att driva i går.

Läs även: Genusnytt