Att vi ska vara medlemmar i EU för fredens skull har vi hört länge. Och hur absurt det än låter används argumentet faktiskt fortfarande av toppolitiker och personer som har svårt att finna valida argument för mer överstatlighet och mindre demokrati.
Tanken med en europeisk samarbetsunion byggd på fri rörlighet är god. Men vi måste sluta titta på vad EU skulle bli och i stället se vad det har blivit. Det är trots allt den verkligheten vi har att hantera, oavsett om vi är EU-kritiska liberaler eller EU-foriska moderater och folkpartister som sväljer allt som det står "Bryssel" på.
Kort efter andra världskrigets slut, ja, säkert redan när efterkrigsplaneringen började när det stod klart att Tyskland skulle förlora kriget, diskuterades idén om en europeisk union. Det började som bekant med den europeiska kol- och stålgemenskapen 1952, blev EG och sedan EU. Vägen mot mer överstatlighet har varit spikrak. Samtidigt har EU växt och en gemensam valuta införts. Med eurons kris diskuteras hur länderna ska förmås ha en gemensam finanspolitik - i stället för att ifrågasätta om det var en så god idé att samla Grekland, Portugal, Tyskland och Finland i samma valutaunion.
Titt som tätt publiceras den tyske gröne exministern Joschka Fischers långa haranger om Europa i DN. När det gäller hanteringen av den pågående eurokrisen ser han tre möjligheter: att fortsätta som vanligt och förvärra läget, att upplösa valutaunionen och, som har ser det, låta hela EU gå i graven eller att "gå framåt mot reell ekonomisk och politisk integration", det vill säga nyspråk för fullständig överstatlighet på bekostnad av medlemsstaternas självbestämmande och nationella demokrati. Jag behöver förmodligen inte avslöja vilket av dessa alternativ som Fischer är intresserad av. Fischer ser ett problem i att dagens ledare inte vågar "gå framåt" mot en ökad överstatlighet eftersom de inte tror sig ha det nödvändiga folkliga stödet. Åter igen hamnar besvärliga väljare i vägen, åter igen är demokratin ett hinder för förverkligandet av EU-staten.
På sedvanligt alarmistiskt manér (Joschka Fischer är trots allt miljöpartist) utmålas den tredje vägen som den enda framkomliga. Alternativet är katastrof. Inte bara för EU-tanken utan för Europa, ja, faktiskt för freden på hela kontinenten. Det tycks rent av som om hela vår europeiska civilisation står på spel här. Fischer anser att politikernas passivitet har undergrävt förtroendet för dem. Underförstått: de borde strunta i vad medlemsstaternas egna befolkningar tycker och driva igenom mer överstatlighet för att rädda EU-projektet. Ändå är det ju precis detta de redan har gjort när de pressade igenom Lissabonfördraget utan att tillfråga befolkningarna. Irländarna tillfrågades men ombads att rösta igen tills de röstat rätt.
Joschka Fischers idéer är själva motsatsen till demokrati. Det blir i den meningen väldigt märkligt att prata om ett fredens Europa, ty det var ju det nya icke-auktoritära Europa som skulle växa fram efter lång tid av auktoritär utveckling och drömmar om "den tredje vägen" (fascismen) - och sedan världskriget. Och visst, om alla länder inordnas under samma fana kan det definitionsmässigt inte bli något krig mellan nationer. Men är det verkligen detta alla EU:s tillskyndare vill?
Skulle inte det nya Europa bli ett Europa där olikheter respekterades? Var det inte Storeuropa-tanken med makten långt borta från vanliga människor vi ville undvika? Fischer vill se ett starkt federalistiskt EU styrt med järnhand från Bryssel för att kunna utmana både USA och Kina. Det är ett maktpolitiskt perspektiv. I sådana perspektiv är demokrati och fri- och rättigheter sekundära.
Fischer är numera avdankad föredetting, men tyvärr säger hans åsikter väldigt mycket om dagens aktiva toppolitiker i EU. Min inställning och den inställning jag anser att alla fritänkande liberaler borde ha kan egentligen sammanfattas i en mening lånad av UKIP:s förträfflige EU-kritiker Nigel Farage: "We don't want that flag, we don't want the anthem, we don't want this political class, we want the whole thing consigned to the dustbin of history."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar