Artiklarna om USA:s och Europas kris och Kinas framsteg duggar tätt. De bär alltid en alarmerande innebörd, framgången i öst utmålas alltid som ett hot mot oss i väst. Resonemanget bygger dock på flera felslut. Dels att Kina, i likhet med växande västmakter under 1800- och 1900-talen, skulle komma att bli allt mer aggressivt. Det finns i dag inga skäl att tro att Kina skulle anta en militärimperialistisk roll i världen som liknar USA:s. Dels att det finns något närmast deterministiskt i en fortsatt tioprocentig tillväxttakt och att Kina automatiskt kommer att bli 2000-talets verkliga supermakt. För att tillväxten ska kunna fortsätta måste den inhemska konsumtionen öka, men tillväxt allena löser inte Kinas framtidsutmaningar. För det krävs politiska reformer.
Vi måste försöka hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Mycket tyder på att Kina kommer att bli världens största ekonomi om inte alltför länge. Men en stor del av befolkningen är fortfarande fattig och när det gäller att gå före i innovation, teknologi och utbildning har Kina en mycket lång väg kvar att vandra. Den inhemska industrin befinner sig överlag fortfarande i en, förvisso övergående, "se, lär och kopiera"-fas. Antalet kinesiska patent växer, men de viktigaste patenten är fortfarande i västerländska händer. Och, inte minst: det kinesiska utbildningsväsendet är stelbent och till stor del byggt på utantillkunskaper. Lägg därtill ett arbetsliv som är extremt hierarkiskt och i likhet med skolväsendet inte premierar initiativtagande och kreativitet. Ställt i relation till västvärldens sätt att tänka och arbeta är det inte svårt att räkna ut var chansen att få fram de mest innovativa idéerna finns (och var det premieras).
Att den kinesiska ekonomin blir världens största betyder inte att Kina blir världens bästa land att leva, utbilda sig eller driva företag i. Tronskiftet är först och främst av symbolisk betydelse då det betyder att maktbalansen förändras och att, efter en i våra ögon lång men historiskt sett mycket kort tid av amerikansk dominans, en förskjutning sker tillbaka till öst. Kinas betydelse på den världspolitiska scenen ökar givetvis, vilket redan märkts i USA:s allt artigare bugningar inför kommunistregimen.
Vi ska dock inte förledas att tro att detta kommer att gå som på räls. Kina har en rad svåra utmaningar att hantera. Det handlar bland annat om energiutmaningen, inflationen, etniska spänningar, folkligt missnöje med korruption, frånvaro av en rättsstat samt begränsningar i yttrandefriheten, de skenande matpriserna och en begynnande bostadsbubbla. Allt detta är frön till ett växande nationellt missnöje med regimen.
En opinionsmätning som presenterades på Kommunistpartiets 90-årsdag den 1 juli i år visade föga förvånande att partiet främst åtnjuter stöd för sin ekonomiska politik. För människor som har levt under Máo Zédōng måste dagens Kina framstå som något alldeles fantastiskt. Samtidigt pekade medborgarna i undersökningen ut korruption, rättslöshet och stora skillnader i levnadsstandard mellan stad och landsbygd som de största orosmolnen.
Ett starkare Kina behöver inte alls vara negativt för oss i väst. Handel, kulturellt utbyte är enbart av godo och nog kan ett tronskifte i världspolitiken vara nyttigt. Fortsatt ekonomisk utveckling är sannolikt den enda vägen till kinesisk demokrati någon gång i framtiden, men så länge partiet lyckas upprätthålla tillväxten och den ekonomiska utvecklingen ångar på, sitter det samtidigt säkert för tillfället.
Alla de utmaningar som beskrivits ovan kan svårligen bemötas utan att det politiska systemet reformeras. Det finns en fantastisk potential i landet Kina, men den kan aldrig uppnås inom ramen för dagens politiska system. Frågan är hur djup insikten om detta är i centralkommittén och politbyrån.
Kommunistpartiet har lyckats sitta kvar vid makten genom pragmatism. Det har anpassats till de rådande förutsättningarna och de 80 miljoner medlemmarna utgörs i dag till största delen av intellektuella, inte bönder som för 30 år sedan. Framtiden kommer att kräva en fortsatt anpassning. Denna gång är det inte ekonomiska utan politiska reformer som krävs. Hittills har något sådant inte fått sägas öppet, premiärminister Wēn Jiābǎo har rent av censurerats i de fall han nämnt behovet av politiska reformer. Först efter de följande två årens ledarbyten i toppen vet vi om nästa generations kinesiska ledare har viljan och modet att göra de nödvändiga förändringarna eller om de kommer att följa president Hú Jǐntāos väg och skruva åt tumskruvarna hårdare.
Räkna inte med ett i våra västerländska ögon sett demokratiskt Kina under de kommande 20 åren, men de ledare som tar över efter Hú och Wēn har en historisk möjlighet att med politiska reformer öppna vägen för ett Kina som på allvar kan kallas världsmakt i alla avseenden. För detta krävs först och främst yttrandefrihet, respekt för äganderätten och ett politiskt oberoende rättsväsende.
Endast genom pluralism och öppenhet kan Kina uppnå sin potential långsiktigt och lösa de stora utmaningar som står för dörren. Först då kan landet på allvar ta itu med korruption och rättslöshet för vanliga medborgare. Först då kan det skapas något som är många kinesers dröm: ett fritt och demokratiskt Kina med respekt för mänskliga rättigheter. De ledare som genomför dessa reformer kommer att bli lika hyllade som någonsin Dèng Xiǎopíng.
(Fler tankar om Kina och demokratin kan du läsa i en artikel i senaste numret av Nyliberalen).
Hur länge till kommer partiet fira sin egen förträfflighet i Kina?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar