Smärtsamma omprövningar väntar

Ungkristdemokraten Aron Modig kalkerade de senaste decenniernas argument för den svenska narkotikapolitiken i sin debattartikel på Brännpunkt härom dagen. Nu får Modig svar från ett antal CUF-are som påpekar att cannabisen i sig varken skapar våld eller brottslighet och glädjande nog lyfter fram det goda exemplet Portugal, som ofta glöms bort i den svenska debatten.

Modig hävdar att den svenska nolltoleranspolitiken har lyckats eftersom färre svenska ungdomar testar narkotika än i andra EU-länder. Han nämner förstås inte att Sverige jämfört med EU-genomsnittet har lika stor eller större andel tunga missbrukare och att dödligheten bland dessa ligger högt jämfört med länder med en mindre repressiv narkotikapolitik.

Jag vill hävda att den nuvarande politiken är cynisk. Den bygger på missuppfattningar, fördomar och direkta felaktigheter men framför allt tar den ingen hänsyn till människoliv. Självfallet finns många som tack vare en hårdför politik har kommit ur sitt missbruk. Det finns förmodligen personer som skulle sluta missbruka om man slog dem på käften också. Men det finns sannolikt betydligt fler som har stupat därför att politiken är så fyrkantig och så stelbent, därför att drogfriheten anses viktigare än att personen som har ett missbruk har tak över huvudet. Ett skademinimeringsperspektiv skulle ta hänsyn även till detta och exempelvis pusha på för "housing first".

I stället har vi i Sverige valt att jaga människor och låta rättspolitiken ta hand om fall som i själva verket är socialpolitiska. Samtidigt börjar även resultaten i rena siffror tala allt mer emot nolltoleranslinjen, vilket gör det svårare att försvara den för sifferknaprande politiker.

Det är trevligt att narkotikapolitiken kan diskuteras åtminstone bland två av de borgerliga ungdomsförbunden när moderpartierna vägrar. Tiden kommer dock när även dessa tvingas till smärtsamma omprövningar.