Åter hemma från kvällens Stora Bloggpriset-kväll på Nalen. Gratis öl och annat blask tackar man ju inte nej till.
Det är ett kul initiativ som Aftonbladet et al har tagit. Och det var roligt att träffa vissa bloggare i verkliga livet och sätta ett ansikte på dem. Du skulle ha varit där, Niklas.
Men det märktes att detta fortfarande är i sin linda. Kategorierna var breda och luddiga. Vissa nomineringar och vinnare var tveksamma. Jag tror att vi kommer att få se betydligt fler kategorier nästa år. Inte för att jag är intresserad av bilar och motorer, men det fanns inte en enda bil- eller motorblogg representerad. Kanske är det på grund av inskränkthet, kanske är det för att det helt enkelt inte finns någon. Detta lär förändras till kommande bloggalor.
Personligen hade jag föredragit HAX som vinnare bland de politiska bloggarna. Men jag var inte förvånad när Opassande vann och jag missunnar henne inte alls segern. Av de fem nomineringarna var fyra helt rimliga, Opassande inkluderad. Men nog kunde väl HAX ha fått vinna hederspriset ändå...?
Detta var ett första trevande år. Fokus var modebloggarna, utan tvekan. Unga tjejer, söndersminkade som rådjur, kråmade sig på scenen (och överallt annars) och tävlade om bloggvärldens intresse vad gäller läppstift, trosor och kjolar. Och hälften av dem lär enligt utsaga ha gått hem med Robinson-Robban...
Nu tar vi nya tag inför nästa års gala.
tisdag 3 februari 2009
måndag 2 februari 2009
Om att komma ut
Elise Claeson har "kommit ut" som värdekonservativ och utvecklar sina tankar kring vad den moderna konservatismen är och ger samtidigt en dräpa åt socialismen, feminismen och liberalismen som hon anser "är utopier om hur människor bör vara".
Jag håller förstås inte med om att liberalismen skulle vara en utopi som syftar till att forma människor på ett speciellt sätt. Men det beror helt och hållet på vad Elise Claeson lägger i begreppet. Det finns som bekant inte bara en liberalism. Menar hon socialliberalismen är det en korrekt tolkning. De flesta av våra västerländska välfärdsstater skulle förenklat kunna kallas socialliberala. De erbjuder en relativ personlig frihet men kräver samtidigt uppslutning kring en stor offentlig sektor och en omfattande politisk makt som dikterar både våra ekonomiska förutsättningar och vårt privatliv.
Den politiska dragkampen handlar numera inte om huruvida denna politiska påverkan på vanliga människors liv är riktig eller ej utan om hur den ska se ut. I vilken riktning vi ska påverkas. I Sverige och Norge ser vi hur feministiska idéer vävs in i den socialliberala välfärdsstatens mål att utöva påtryckningar på medborgarna för att få dem att bli "bättre" människor, det vill säga att leva som politikerna tycker att vi ska leva. Både i stort och smått. Samtidigt har den socialistiska fördelningspolitiken accepterats även av högern i de nationella parlamenten.
Nu har jag emellertid lite svårt att se att Sveriges konservativa, oavsett om de kallar sig värdekonservativa eller nykonservativa, skulle stå för någon mänsklig frigörelse från majoritetsförtrycket, från staten eller från påtvingande normer. Frihetlig konservatism - finns den? I begreppet frihetlig ska inte bara rymmas lägre skatter utan också stor personlig frihet i det mest privata. Om konservatismen - som Claeson skriver - saknar en utopi, betyder det för den sakens skull inte att den saknar normer och värderingar om hur vi som människor ska bete oss. När ser vi konservativa debattörer hylla den fria sexualiteten? Stå upp för allas vår rätt till våra egna kroppar? Över huvud taget sticka ut huvudet och provocera? Elise Claeson hänvisar till Idagsidans intressanta artiklar om människans behov av vanor och rutiner i en stressad tillvaro. Men att dricka kaffe varje morgon, äta sallad till lunch och följa samma TV-program vecka ut och vecka in för att man mår bra av rutiner är inte att vara konservativ. Lite högre än så måste nog ribban läggas...
Ovanstående visar på svårigheterna med politiska begrepp. Det blev även tydligt när jag för runt sex år sedan hade varit på en talarkväll med Frihetsfronten och skulle hem till min dåvarande bostadsort Uppsala. Jag hade ett väldigt underhållande samtal med en svarttaxichaufför på vägen hem. Han frågade vad jag hade gjort under kvällen och jag berättade att jag hade varit på ett slags politisk sammankomst. "Jahaa, såssialdemåkraterna?" Nej, försökte jag förklara. Vi är mer åt det liberala hållet. "Jahaa, fålkparrtiet?" Näää... Det slutade i en lång diskussion om skatter och den personliga friheten och vi skildes åt någorlunda överens om att varken socialdemokraterna eller folkpartiet är lika med politiken eller liberalismen i Sverige.
Att säga att du är liberal i dag betyder ingenting, förutsatt att du inte säger det i rätt kretsar till personer som vet vad du menar. I mina ögon är det en jäkla skillnad mellan att vara liberal i klassisk mening och att vara folkpartist. Jag betraktar mig själv som nyliberal men använder hellre begreppet frihetlig - framför allt för att frihetlig på ett enkelt sätt beskriver min livsåskådning om vår rätt att leva efter eget huvud. Jag ser nyliberalismen som en avlägsen utopi, ett mål att sträva mot, en upplyst fyr långt borta i horisonten.
Tyvärr tenderar skatterna att bli en mycket dominerande fråga bland liberaler och allmänborgerliga. Det är givetvis viktigt att successivt få ned skatteuttaget för att minska det offentliga åtagandet, men den där skattesänkningen förlorar snabbt i värde om vi samtidigt utsätts för utökad kontroll och övervakning, fler pekpinnar i vårt privatliv och mer moralism och förmynderi. Där arbetar både vänster- och högerpolitiker hårt för att överträffa varandra - och de konservativa politikerna ställer sannerligen inte upp på Elise Claesons motto att människan duger som hon är.
Den som bara vill leva sitt liv och bli lämnad i fred, har i dag inget reellt politiskt alternativ att vända sig till.
Att få bli lämnad i fred. Borde det vara så kontroversiellt?
Jag håller förstås inte med om att liberalismen skulle vara en utopi som syftar till att forma människor på ett speciellt sätt. Men det beror helt och hållet på vad Elise Claeson lägger i begreppet. Det finns som bekant inte bara en liberalism. Menar hon socialliberalismen är det en korrekt tolkning. De flesta av våra västerländska välfärdsstater skulle förenklat kunna kallas socialliberala. De erbjuder en relativ personlig frihet men kräver samtidigt uppslutning kring en stor offentlig sektor och en omfattande politisk makt som dikterar både våra ekonomiska förutsättningar och vårt privatliv.
Den politiska dragkampen handlar numera inte om huruvida denna politiska påverkan på vanliga människors liv är riktig eller ej utan om hur den ska se ut. I vilken riktning vi ska påverkas. I Sverige och Norge ser vi hur feministiska idéer vävs in i den socialliberala välfärdsstatens mål att utöva påtryckningar på medborgarna för att få dem att bli "bättre" människor, det vill säga att leva som politikerna tycker att vi ska leva. Både i stort och smått. Samtidigt har den socialistiska fördelningspolitiken accepterats även av högern i de nationella parlamenten.
Nu har jag emellertid lite svårt att se att Sveriges konservativa, oavsett om de kallar sig värdekonservativa eller nykonservativa, skulle stå för någon mänsklig frigörelse från majoritetsförtrycket, från staten eller från påtvingande normer. Frihetlig konservatism - finns den? I begreppet frihetlig ska inte bara rymmas lägre skatter utan också stor personlig frihet i det mest privata. Om konservatismen - som Claeson skriver - saknar en utopi, betyder det för den sakens skull inte att den saknar normer och värderingar om hur vi som människor ska bete oss. När ser vi konservativa debattörer hylla den fria sexualiteten? Stå upp för allas vår rätt till våra egna kroppar? Över huvud taget sticka ut huvudet och provocera? Elise Claeson hänvisar till Idagsidans intressanta artiklar om människans behov av vanor och rutiner i en stressad tillvaro. Men att dricka kaffe varje morgon, äta sallad till lunch och följa samma TV-program vecka ut och vecka in för att man mår bra av rutiner är inte att vara konservativ. Lite högre än så måste nog ribban läggas...
Ovanstående visar på svårigheterna med politiska begrepp. Det blev även tydligt när jag för runt sex år sedan hade varit på en talarkväll med Frihetsfronten och skulle hem till min dåvarande bostadsort Uppsala. Jag hade ett väldigt underhållande samtal med en svarttaxichaufför på vägen hem. Han frågade vad jag hade gjort under kvällen och jag berättade att jag hade varit på ett slags politisk sammankomst. "Jahaa, såssialdemåkraterna?" Nej, försökte jag förklara. Vi är mer åt det liberala hållet. "Jahaa, fålkparrtiet?" Näää... Det slutade i en lång diskussion om skatter och den personliga friheten och vi skildes åt någorlunda överens om att varken socialdemokraterna eller folkpartiet är lika med politiken eller liberalismen i Sverige.
Att säga att du är liberal i dag betyder ingenting, förutsatt att du inte säger det i rätt kretsar till personer som vet vad du menar. I mina ögon är det en jäkla skillnad mellan att vara liberal i klassisk mening och att vara folkpartist. Jag betraktar mig själv som nyliberal men använder hellre begreppet frihetlig - framför allt för att frihetlig på ett enkelt sätt beskriver min livsåskådning om vår rätt att leva efter eget huvud. Jag ser nyliberalismen som en avlägsen utopi, ett mål att sträva mot, en upplyst fyr långt borta i horisonten.
Tyvärr tenderar skatterna att bli en mycket dominerande fråga bland liberaler och allmänborgerliga. Det är givetvis viktigt att successivt få ned skatteuttaget för att minska det offentliga åtagandet, men den där skattesänkningen förlorar snabbt i värde om vi samtidigt utsätts för utökad kontroll och övervakning, fler pekpinnar i vårt privatliv och mer moralism och förmynderi. Där arbetar både vänster- och högerpolitiker hårt för att överträffa varandra - och de konservativa politikerna ställer sannerligen inte upp på Elise Claesons motto att människan duger som hon är.
Den som bara vill leva sitt liv och bli lämnad i fred, har i dag inget reellt politiskt alternativ att vända sig till.
Att få bli lämnad i fred. Borde det vara så kontroversiellt?lördag 31 januari 2009
Pinsamt
Först "Dom rödgröna". Och nu "S we can" (som inte bara är ett pinsamt försöka att verka lite sådär käckt Obama utan lika gärna skulle kunna utläsas "Swecan", den svenska cannabisorganisationen).
Socialdemokraterna behöver verkligen anlita en vettig PR-byrå...
Socialdemokraterna behöver verkligen anlita en vettig PR-byrå...
"Ingo" till minne
Sverige har haft det inte många andra europeiska länder har haft: en riktig världsmästare i tungviktsboxning. Men boxningen är inte lika "fin" som andra sporter. Ingemar "Ingo" Johanssons titelmatch sändes inte i svensk radio utan kunde lyssnas på genom Radio Luxemburg, något bland annat min far vittnade om. Att "Ingo" förlorade de båda efterföljande mötena med Floyd Patterson spelade liksom ingen roll. Han hade redan skrivit in sig i idrottshistorien.
Sedan kom boxningsförbudet och Ingemar Johanssons bragd föll i glömska. Det var först för några år sedan som "Ingo", sjuk i demens, fick ta emot uppskattning för sin idrottsinsats i form av ett pris. Kanske brydde han sig själv inte så mycket om huruvida han eller Björn Borg eller Ingemar Stenmark ansågs ha genomfört den största svenska idrottsprestationen. Men knappt någon vit man i världen har efter "Ingo" lyckats bli världsmästare i tungvikt. I dag råder fullkomlig inflation i världsmästartitlar - det finns ingen riktig mästare - så jämförelsen blir dessutom haltande när östeuropeiska bestar som Klitjsko och Valujev kommer på tal.
"Ingos" prestation växer med tiden. Och lite trist är det att han själv inte fick uppleva 50-årsminnet av bragden den 27 juni i år.
Vore jag Sankte Per, skulle jag hålla garden uppe nu...
Kanske det allra största av svenska idrottsögonblick.
Sedan kom boxningsförbudet och Ingemar Johanssons bragd föll i glömska. Det var först för några år sedan som "Ingo", sjuk i demens, fick ta emot uppskattning för sin idrottsinsats i form av ett pris. Kanske brydde han sig själv inte så mycket om huruvida han eller Björn Borg eller Ingemar Stenmark ansågs ha genomfört den största svenska idrottsprestationen. Men knappt någon vit man i världen har efter "Ingo" lyckats bli världsmästare i tungvikt. I dag råder fullkomlig inflation i världsmästartitlar - det finns ingen riktig mästare - så jämförelsen blir dessutom haltande när östeuropeiska bestar som Klitjsko och Valujev kommer på tal.
"Ingos" prestation växer med tiden. Och lite trist är det att han själv inte fick uppleva 50-årsminnet av bragden den 27 juni i år.
Vore jag Sankte Per, skulle jag hålla garden uppe nu...
Kanske det allra största av svenska idrottsögonblick.fredag 30 januari 2009
Nu är det moderaterna kvar
Kristdemokraterna vänder i kärnkraftsfrågan och vill nu slopa förbudet mot att bygga nya reaktorer, något Naturskyddsföreningen kallar ett "klimatsvek" (blev klimatet ledset?).
Partiet gör därmed gemensam sak med folkpartiet när det gäller en framtida utbyggnad av kärnkraften i Sverige. Det är glädjande och mycket välkommet. Återstår då ett tydligt ställningstagande från moderaterna. Och så har vi centern kvar, som nog ingen riktigt vet var de står för tillfället.
Men nyckeln finns inte hos centern utan hos moderaterna. Enligt Reinfeldt fungerar allianssamarbetet på så vis att tre betvingar den fjärde. Om bara moderaterna kunde sluta sig till folkpartiets och kristdemokraternas linje skulle alltså centerpartiets kärnkraftsmotstånd kunna tvingas åt sidan och Sverige få en ansvarsfull energipolitik i framtiden. Om bara...
Partiet gör därmed gemensam sak med folkpartiet när det gäller en framtida utbyggnad av kärnkraften i Sverige. Det är glädjande och mycket välkommet. Återstår då ett tydligt ställningstagande från moderaterna. Och så har vi centern kvar, som nog ingen riktigt vet var de står för tillfället.
Men nyckeln finns inte hos centern utan hos moderaterna. Enligt Reinfeldt fungerar allianssamarbetet på så vis att tre betvingar den fjärde. Om bara moderaterna kunde sluta sig till folkpartiets och kristdemokraternas linje skulle alltså centerpartiets kärnkraftsmotstånd kunna tvingas åt sidan och Sverige få en ansvarsfull energipolitik i framtiden. Om bara...
Svineri
En man har hängts ut på sexbrottssajten Sexbrott.com såsom dömd för våldtäkt. Men domen var förfalskad. Någon har uppenbarligen velat "skämta", eller i värsta fall orsaka stort lidande, för mannen och hans anhöriga genom att förfalska domen och skicka den till de törstiga gamarna på sexbrottssajten.
För det första begriper jag inte vad en dylik sajt har för existensberättigande över huvud taget. Människor som är dömda för brott ska efter avtjänat straff få möjlighet att återvända till vardagen igen utan att behöva utstå föraktfulla blickar, utan att trakasseras eller hotas. För det är just det en sajt som Sexbrott.com manar till. Indirekt. Vem är annars intresserad av vem som har begått vilket brott? För att föra en allmän kriminalpolitisk diskussion behöver vi inte veta vem som har begått ett särskilt brott, vad gärningsmannen har för personnummer och var han bor. Sådana här sajter manar bara till att skapa lynchstämning och "folklig rättvisa", något vi bör betacka oss för.
Sajten har dessutom ett patetiskt forum där enskilda domar diskuteras (även om begreppet "diskutera" kanske är en överdrift i detta fall). Nu ber de ansvariga den drabbade "hemskt mycket om ursäkt". Men det duger naturligtvis inte. Ett dylikt svineri är fullständigt oacceptabelt och lär få ett rättsligt efterspel.
För det första begriper jag inte vad en dylik sajt har för existensberättigande över huvud taget. Människor som är dömda för brott ska efter avtjänat straff få möjlighet att återvända till vardagen igen utan att behöva utstå föraktfulla blickar, utan att trakasseras eller hotas. För det är just det en sajt som Sexbrott.com manar till. Indirekt. Vem är annars intresserad av vem som har begått vilket brott? För att föra en allmän kriminalpolitisk diskussion behöver vi inte veta vem som har begått ett särskilt brott, vad gärningsmannen har för personnummer och var han bor. Sådana här sajter manar bara till att skapa lynchstämning och "folklig rättvisa", något vi bör betacka oss för.
Sajten har dessutom ett patetiskt forum där enskilda domar diskuteras (även om begreppet "diskutera" kanske är en överdrift i detta fall). Nu ber de ansvariga den drabbade "hemskt mycket om ursäkt". Men det duger naturligtvis inte. Ett dylikt svineri är fullständigt oacceptabelt och lär få ett rättsligt efterspel.
I alarmismens tidevarv
Lars Bern (ek kand teknologie doktor och återkommande aktiv i klimatdebatten) och Maggie Thauersköld (som skriver på The Climate Scam) skriver läsvärt på Newsmill om klimatalarmismens effekter på lång sikt. För politikerna. För miljörörelsen. För gammelmedia. Vad händer när folk börjar vakna upp och ifrågasätta de uppgifter de matats med i åratal?
Eftersom nyhetsrapporteringen i de traditionella medierna är synnerligen ensidig, söker människor med minsta lilla skepsis efter mer balanserade nyheter, eller bara alternativa sanningar, på nätet. Så länge det finns kritiskt tänkande människor finns möjligheten att väcka opinionen mot osanningar och överdrifter. Men faktum är att det kräver mer än bara kritiskt tänkande, det kräver konkret grävande för att verkligen se vad som stämmer och inte stämmer. Vilken vanlig medborgare kan på egen hand undersöka huruvida IPCC:s arbetsmetoder är oärliga? Den tiden eller det intresset har väldigt få. Det är därför mycket bekvämare att ta DN:s och SvD:s (förvisso alarmistiska) nyheter som sanning. Så fungerar vi människor.
Artikelförfattarna liknar klimatalarmismen vid kulturrevolutionen i Kina, vilket känns både överdrivet och en aning smaklöst. Men poängen går definitivt hem. Människor med avvikande åsikter i klimatfrågan tystas, hånas och fryses ute. Vi kallas "förnekare", ett medvetet ordval för att blanda oss samman med Förintelseförnekare. Symboliken är tydlig: Förintelseförnekare förnekar världens bäst dokumenterade brott, klimatförnekare skulle således förneka världens vetenskapligt bäst belagda företeelse. Med ord som "konsensus" och "enighet" skapas en bild av att den vetenskapliga världen gemensamt har forskat fram och belagt den globala uppvärmningen och dess orsaker. Vilket inte är sant.
Denna påstådda enighet legitimerar att debatt inte får eller behöver förekomma. Det är denna tystnad som är mest besvärande. Den signalerar att det inte finns några avvikande åsikter, förutom ett fåtal knäppskallar som kan avfärdas och förnekas tillträde till arenan. När politikerna själva är övertygade, eller bara anser det politiskt omöjligt att säga något annat, har det blivit business av det hela. Då kan det delas ut miljöbilspremier och satsas på särskilda miljöinsatser. Då kommer även företagarna med på tåget. Plötsligt driver klimatmyterna sig själva.
Problemet är att vi vet så lite om klimatets utveckling när utsläppen nu ska minskas. Skulle det bli varmare kan alarmisterna, oavsett orsakerna till uppvärmningen, fortsätta att skrika ut sitt klimatevangelium och hävda att vi gjorde för lite för sent. Skulle katastrofen utebli, kan samma alarmister hävda att undergången hade kommit om vi inte hade lyssnat på dem i tid.
Förmodligen kommer vi om 20 år att titta tillbaka på 2000-talets början och ruska på huvudet åt vår enögdhet. Katastrofscenarierna kommer inte att ha inträffat men politiker, företagare, aktivister, författare och debattörer kommer att ha gjort sig både kända och rika på att så många trodde på den där klimatundergången. Att så många bara gapade och svalde. Det är därför hög tid i dag att stänga munnen.
Eftersom nyhetsrapporteringen i de traditionella medierna är synnerligen ensidig, söker människor med minsta lilla skepsis efter mer balanserade nyheter, eller bara alternativa sanningar, på nätet. Så länge det finns kritiskt tänkande människor finns möjligheten att väcka opinionen mot osanningar och överdrifter. Men faktum är att det kräver mer än bara kritiskt tänkande, det kräver konkret grävande för att verkligen se vad som stämmer och inte stämmer. Vilken vanlig medborgare kan på egen hand undersöka huruvida IPCC:s arbetsmetoder är oärliga? Den tiden eller det intresset har väldigt få. Det är därför mycket bekvämare att ta DN:s och SvD:s (förvisso alarmistiska) nyheter som sanning. Så fungerar vi människor.
Artikelförfattarna liknar klimatalarmismen vid kulturrevolutionen i Kina, vilket känns både överdrivet och en aning smaklöst. Men poängen går definitivt hem. Människor med avvikande åsikter i klimatfrågan tystas, hånas och fryses ute. Vi kallas "förnekare", ett medvetet ordval för att blanda oss samman med Förintelseförnekare. Symboliken är tydlig: Förintelseförnekare förnekar världens bäst dokumenterade brott, klimatförnekare skulle således förneka världens vetenskapligt bäst belagda företeelse. Med ord som "konsensus" och "enighet" skapas en bild av att den vetenskapliga världen gemensamt har forskat fram och belagt den globala uppvärmningen och dess orsaker. Vilket inte är sant.
Denna påstådda enighet legitimerar att debatt inte får eller behöver förekomma. Det är denna tystnad som är mest besvärande. Den signalerar att det inte finns några avvikande åsikter, förutom ett fåtal knäppskallar som kan avfärdas och förnekas tillträde till arenan. När politikerna själva är övertygade, eller bara anser det politiskt omöjligt att säga något annat, har det blivit business av det hela. Då kan det delas ut miljöbilspremier och satsas på särskilda miljöinsatser. Då kommer även företagarna med på tåget. Plötsligt driver klimatmyterna sig själva.
Problemet är att vi vet så lite om klimatets utveckling när utsläppen nu ska minskas. Skulle det bli varmare kan alarmisterna, oavsett orsakerna till uppvärmningen, fortsätta att skrika ut sitt klimatevangelium och hävda att vi gjorde för lite för sent. Skulle katastrofen utebli, kan samma alarmister hävda att undergången hade kommit om vi inte hade lyssnat på dem i tid.
Förmodligen kommer vi om 20 år att titta tillbaka på 2000-talets början och ruska på huvudet åt vår enögdhet. Katastrofscenarierna kommer inte att ha inträffat men politiker, företagare, aktivister, författare och debattörer kommer att ha gjort sig både kända och rika på att så många trodde på den där klimatundergången. Att så många bara gapade och svalde. Det är därför hög tid i dag att stänga munnen.
torsdag 29 januari 2009
Armén kommer till stan
Nästa höst kommer den kinesiska terrakottaarmén på besök. Det är Östasiatiska museet som kommer att låna in ett okänt antal av de stora och ståtliga soldaterna, något British Museum redan har gjort och som en följd av det fick över 800 000 besökare.
Ta gärna chansen att se soldaterna när de väl kommer hit. Fast helst ska de förstås beskådas på plats i Xi'an. Armén är en oerhört mäktig syn - trots att den bara delvis är framgrävd. Det är dessutom kittlande att tänka på att kejsare Qin Shi Huang Dis grav finns kvar outgrävd. Förmodligen väntar en ännu större sensation i själva gravvalvet. Om nu någon bara ville börja gräva...
Mäktigt. Men långt ifrån allt.
Ta gärna chansen att se soldaterna när de väl kommer hit. Fast helst ska de förstås beskådas på plats i Xi'an. Armén är en oerhört mäktig syn - trots att den bara delvis är framgrävd. Det är dessutom kittlande att tänka på att kejsare Qin Shi Huang Dis grav finns kvar outgrävd. Förmodligen väntar en ännu större sensation i själva gravvalvet. Om nu någon bara ville börja gräva...
Mäktigt. Men långt ifrån allt.Patraskets seger
Pälshandlarna har det inte lätt. Både i Sverige och i andra länder utsätts de för systematiska trakasserier av så kallade djurrättsvänner. Dessa vandaler klottrar ned butikerna, häller färg eller tjära över ingången, skickar hotfulla brev och SMS och ger sig även på pälshandlarnas egna hem. En av pälshandlarna, som även uppmärksammats i SVT:s Dokument inifrån och Insider i TV3, ger nu upp. Droppen blev när hans egna barn hotades.
Detta är patraskets seger över den vanliga hårt arbetande människan. Visst får man ha åsikter om pälsindustrin. Man får gärna bilda föreningar, ordna demonstrationer, dela ut flygblad och skriva debattinlägg. Men man ska fanimej inte ge sig på vanliga människor!
Djurrättsaktivisterna sätter sig över lagen. De respekterar varken människor eller egendom. Det är ett själviskt, svinaktigt och odemokratiskt beteende som bara förtjänar förakt. Att det ska vara så förbannat svårt att respektera andra människor trots att man har olika åsikter. Man kan få lust att köpa en päls för mindre.
Detta är patraskets seger över den vanliga hårt arbetande människan. Visst får man ha åsikter om pälsindustrin. Man får gärna bilda föreningar, ordna demonstrationer, dela ut flygblad och skriva debattinlägg. Men man ska fanimej inte ge sig på vanliga människor!
Djurrättsaktivisterna sätter sig över lagen. De respekterar varken människor eller egendom. Det är ett själviskt, svinaktigt och odemokratiskt beteende som bara förtjänar förakt. Att det ska vara så förbannat svårt att respektera andra människor trots att man har olika åsikter. Man kan få lust att köpa en päls för mindre.
onsdag 28 januari 2009
Tvångsanslutningen fortfarande kvar
Jag vet att jag inte borde klaga. Det handlar om skitsummor. Men jag ska gnälla lite i alla fall. För innerst inne handlar det om principer. Ingen ska tvingas till medlemskap i någon förening eller organisation.
Som studerande på Socialhögskolan är jag tvungen att betala en terminsavgift till institutionens egen kår - en verksamhet jag inte vill vara med i och som jag inte bryr mig om. Den inställningen har de allra flesta, vilket märks i det låga deltagandet i kårvalen. De problem som förekommer inom utbildningen, varav många är relaterade till att vi råkar tillhöra den första kullen som läser enligt Bolognamodellen med en sjugradig betygsskala (som jag i grunden tycker är mycket bra) och enbart får individuell betygsättning trots att utbildningen praktiskt taget går ut på grupparbeten, tar vi upp med ansvariga för respektive kurs. Det har blivit några fajter. Lärarna brukar hålla med men säga att de inget kan göra för oss och att vi får hoppas på förbättringar när det nya systemet har "satt sig" så att de efterföljande studenterna slipper samma strul. Att driva något genom kåren känns tämligen meningslöst.
När jag nu även pluggar kinesiska måste jag gå med i en studentkår till: den humanistiska. Förutom en inskrivningsavgift, som jag inte har något emot, ska jag alltså betala för ännu en kårs verksamhet som jag inte har något med att göra och som jag inte har tackat ja till att gå med i. Frånsett att jag tvingas slänga pengar på detta i stället för kurslitteratur känner jag mig inte bekväm med att vara tvångsmässig medlem i något.
Detta gamla seglivade tvångssystem som kallas kårobligatorium borde ha avskaffats för länge sedan. Det var nära att det skulle ske, men det blev stolpe ut den gången. När kommer nästa möjlighet att kasta eländet överbord?
Som studerande på Socialhögskolan är jag tvungen att betala en terminsavgift till institutionens egen kår - en verksamhet jag inte vill vara med i och som jag inte bryr mig om. Den inställningen har de allra flesta, vilket märks i det låga deltagandet i kårvalen. De problem som förekommer inom utbildningen, varav många är relaterade till att vi råkar tillhöra den första kullen som läser enligt Bolognamodellen med en sjugradig betygsskala (som jag i grunden tycker är mycket bra) och enbart får individuell betygsättning trots att utbildningen praktiskt taget går ut på grupparbeten, tar vi upp med ansvariga för respektive kurs. Det har blivit några fajter. Lärarna brukar hålla med men säga att de inget kan göra för oss och att vi får hoppas på förbättringar när det nya systemet har "satt sig" så att de efterföljande studenterna slipper samma strul. Att driva något genom kåren känns tämligen meningslöst.
När jag nu även pluggar kinesiska måste jag gå med i en studentkår till: den humanistiska. Förutom en inskrivningsavgift, som jag inte har något emot, ska jag alltså betala för ännu en kårs verksamhet som jag inte har något med att göra och som jag inte har tackat ja till att gå med i. Frånsett att jag tvingas slänga pengar på detta i stället för kurslitteratur känner jag mig inte bekväm med att vara tvångsmässig medlem i något.
Detta gamla seglivade tvångssystem som kallas kårobligatorium borde ha avskaffats för länge sedan. Det var nära att det skulle ske, men det blev stolpe ut den gången. När kommer nästa möjlighet att kasta eländet överbord?
tisdag 27 januari 2009
Svensk försvarspolitik har kapitulerat
Statens grundläggande uppgifter är att tillhandahålla skydd av liv och egendom. Den som är medborgare, och för all del alla som vistas i landet, har rätt att få skydd av statens våldsmonopol, människor som kränker andra genom att stjäla eller bruka våld ska dömas rättssäkert i domstol och den drabbade få någon sorts ersättning för sveda och värk. Vi ska alltså ha polis som griper misstänkta gärningsmän och ett fungerande rättsväsende som dömer dem. Till detta läggs ett övergripande militärt försvar av det territorium som vi valt att kalla Sverige för att skydda befolkningen från yttre hot.
Ovanpå allt detta grundläggande har det byggts en generell välfärdsstat som expanderade enormt under 1900-talets senare hälft och nu på 2000-talet är nere på detaljnivå. Stora politiska och ideologiska spörsmål har trängts bort från dagordningen och ersatts av diskussioner om procentsatser i a-kassan och jämställdhetsextremism på dagisnivå. Hela Sverige tycks har förlorat greppet om vad som egentligen är viktigt och vad som är triviala skitsaker i det stora hela. Några hundra år av fred har försatt Sverige i en illusion av evig trygghet och lycka där allt ont kan byggas bort med politiska insatser och där svenskarna vaccinerats från sådant som drabbar andra länder. Terrorism. Krig. Nationell oro. Det är därför kanske inte att förvånas över att det svenska militära försvaret ligger i dödsryckningar utan att någon reagerar.
Socialdemokraterna har i samarbete med miljöpartiet och vänsterpartiet bantat det svenska försvaret betänkligt. Lite förvånande har alliansregeringen fortsatt på denna inslagna väg. Först ska konstateras att det inte är något konstigt i att försvarsmakten måste förändras och utvecklas. Vissa regementsnedläggningar har därför säkert varit naturliga. Det är också viktigt att påpeka att försvarets gradvisa omläggning från invasions- till insatsförsvar är nödvändig och att gamla tiders stora men sega försvarsmakt inte är något alternativ.
Men det måste finnas en gräns för när Sverige inte längre kan freda sitt territorium och med en ytterligare bantning med en tredjedel har den gränsen definitivt nåtts (förmodligen redan långt innan). Det finns inget invasionshot hängande över Sverige i dag, men precis som Pär Ström konstaterar köper vi faktiskt en hemförsäkring trots att risken för brand eller inbrott är tämligen liten. Försvarsförmågan måste finnas där. Maxtaxor på dagis får faktiskt stryka på foten om det skulle behövas...
Svensk riksdag håller på att avsäga sig rätten att försvara sitt eget lands medborgare. Försvarsfrågan borde bli en stor valfråga där alliansen tar på sig ansvaret att rusta upp. Som Aftonbladets webbomröstning visar finns det stöd för ett starkare svenskt försvar (något som Jan Björklund förstås är väl medveten om), men frågan är vad det egentligen säger. Skulle du be alla som röstat att rangordna de viktigaste frågorna lär försvarsfrågan hamna långt efter abstrakta frågor som "välfärden" men även mer konkreta som "barnomsorg" eller "skolan". Försvaret är helt enkelt ingen valvinnare, vilket också är en förklaring till att tidigare regeringar kunnat plocka miljarder för försvarsbudgeten när det saknats på annat håll.
Det finns inget som tyder på att vi under Reinfeldts ledning kommer att få se ett starkare svenskt försvar än när miljöpartiet hade inflytande över regeringspolitiken. Är inte det en borgerlig kapitulation vet jag inte vad som skulle vara det.
Ovanpå allt detta grundläggande har det byggts en generell välfärdsstat som expanderade enormt under 1900-talets senare hälft och nu på 2000-talet är nere på detaljnivå. Stora politiska och ideologiska spörsmål har trängts bort från dagordningen och ersatts av diskussioner om procentsatser i a-kassan och jämställdhetsextremism på dagisnivå. Hela Sverige tycks har förlorat greppet om vad som egentligen är viktigt och vad som är triviala skitsaker i det stora hela. Några hundra år av fred har försatt Sverige i en illusion av evig trygghet och lycka där allt ont kan byggas bort med politiska insatser och där svenskarna vaccinerats från sådant som drabbar andra länder. Terrorism. Krig. Nationell oro. Det är därför kanske inte att förvånas över att det svenska militära försvaret ligger i dödsryckningar utan att någon reagerar.
Socialdemokraterna har i samarbete med miljöpartiet och vänsterpartiet bantat det svenska försvaret betänkligt. Lite förvånande har alliansregeringen fortsatt på denna inslagna väg. Först ska konstateras att det inte är något konstigt i att försvarsmakten måste förändras och utvecklas. Vissa regementsnedläggningar har därför säkert varit naturliga. Det är också viktigt att påpeka att försvarets gradvisa omläggning från invasions- till insatsförsvar är nödvändig och att gamla tiders stora men sega försvarsmakt inte är något alternativ.
Men det måste finnas en gräns för när Sverige inte längre kan freda sitt territorium och med en ytterligare bantning med en tredjedel har den gränsen definitivt nåtts (förmodligen redan långt innan). Det finns inget invasionshot hängande över Sverige i dag, men precis som Pär Ström konstaterar köper vi faktiskt en hemförsäkring trots att risken för brand eller inbrott är tämligen liten. Försvarsförmågan måste finnas där. Maxtaxor på dagis får faktiskt stryka på foten om det skulle behövas...
Svensk riksdag håller på att avsäga sig rätten att försvara sitt eget lands medborgare. Försvarsfrågan borde bli en stor valfråga där alliansen tar på sig ansvaret att rusta upp. Som Aftonbladets webbomröstning visar finns det stöd för ett starkare svenskt försvar (något som Jan Björklund förstås är väl medveten om), men frågan är vad det egentligen säger. Skulle du be alla som röstat att rangordna de viktigaste frågorna lär försvarsfrågan hamna långt efter abstrakta frågor som "välfärden" men även mer konkreta som "barnomsorg" eller "skolan". Försvaret är helt enkelt ingen valvinnare, vilket också är en förklaring till att tidigare regeringar kunnat plocka miljarder för försvarsbudgeten när det saknats på annat håll.
Det finns inget som tyder på att vi under Reinfeldts ledning kommer att få se ett starkare svenskt försvar än när miljöpartiet hade inflytande över regeringspolitiken. Är inte det en borgerlig kapitulation vet jag inte vad som skulle vara det.
måndag 26 januari 2009
Fack it
"Vi är tacksamma för de höjda lönerna, men det hade de inte behövt göra. Vi kommer ju hit frivilligt, min chef har ingen pistol som han hotar mig med. Om Kina skulle ha fack som här vore det ett stort problem! Kanske skulle utvecklingen avstanna helt. Om du har mycket konkurrens har du också mycket utveckling."Gong Fei, 26-åring från Shanghai och förman på varvet ZPMC i Göteborg (ur Göteborgs Fria Tidning).
恭喜发财!
I dag inträder det kinesiska nyåret (vårfestivalen), Oxens år. Räkna med att det smälls en sjujäkla massa smällare och raketer i Kina just nu. Ibland undrar jag om inte festligheterna mest är en ursäkt för att bränna smällare.
Egentligen handlar det förstås om att få träffa vänner och familj, som många inte har möjlighet att träffa annars under året eftersom de jobbar annorstädes. Har man någon idé om att vilja åka tåg i lugn och ro ska man alltså inte resa i Kina inför vårfestivalen när runt 200 miljoner kineser förflyttar sig samtidigt. I fjol fastnade miljoner på tågstationer och i vänthallar på grund av ett envist snöoväder.
2009 kan bli ett kämpigt år i Kina precis som på andra håll. När finanskrisen slår mot enskilda länder ser var och en om sitt eget hus. Indien har exempelvis, utan officiell förklaring, stoppat importen av kinesiska leksaker. Enda rimliga skälet är att de vill stödja sin inhemska leksaksproduktion. Det vore olyckligt om denna Reinfeldtska syn på hur kriser ska mötas skulle få globalt genomslag (och här får vi verkligen hoppas att Barack Obama inte sprider protektionismens budskap i världen). Vi ska inte sluta att handla med andra länder bara för att viss inhemsk produktion går knackigt.
Välkommen in i 2009, Kina!
söndag 25 januari 2009
Klimatalarmism ifrågasatt i Agenda
Kvällens Agenda handlade bland annat om amerikansk medias okritiska hyllningar av Barack Obama – både före och efter valet av honom som president. "Fullständigt skandalöst", tyckte frilansjournalisten Elisabet Höglund om att medier som CBS sågs dansa ikapp med Obama-anhängare på Barack Obamas valmöten.
Dessutom innehöll programmet ett minst sagt uppfriskande inslag om klimatalarmismen. Jag fick nästan gnugga mina ögon när personer som Lars Bern tilläts komma till tals och uttala en åsikt utan att klippas sönder eller hånas.
Elisabet Höglund menar att det har varit "väldigt lågt i tak" i den svenska klimatdebatten (inklusive SVT) och det var med den frågan hängande i luften som debatten mellan henne och Pontus Schultz från Veckans Affärer (som menar att ”vi måste gå vidare” och inte hålla på och debattera hela tiden) satte igång. Programmet, i vilket även en föredömligt sansad generaldirektör för Migrationsverket uttalade sig om det uppmärksammande utvisningsärendet Lollo, går att se på SVT:s sajt.
Anna Hedenmos avslutning på klimatdebatten satt för övrigt fint:
”Vi här på Agenda har också blivit kontaktade och uppmanade att inte ha den här debatten över huvud taget. Och det kom från den sidan som menar att människan ligger bakom hela den globala uppvärmningen…”
Dessutom innehöll programmet ett minst sagt uppfriskande inslag om klimatalarmismen. Jag fick nästan gnugga mina ögon när personer som Lars Bern tilläts komma till tals och uttala en åsikt utan att klippas sönder eller hånas.
Elisabet Höglund menar att det har varit "väldigt lågt i tak" i den svenska klimatdebatten (inklusive SVT) och det var med den frågan hängande i luften som debatten mellan henne och Pontus Schultz från Veckans Affärer (som menar att ”vi måste gå vidare” och inte hålla på och debattera hela tiden) satte igång. Programmet, i vilket även en föredömligt sansad generaldirektör för Migrationsverket uttalade sig om det uppmärksammande utvisningsärendet Lollo, går att se på SVT:s sajt.
Anna Hedenmos avslutning på klimatdebatten satt för övrigt fint:
”Vi här på Agenda har också blivit kontaktade och uppmanade att inte ha den här debatten över huvud taget. Och det kom från den sidan som menar att människan ligger bakom hela den globala uppvärmningen…”
ECPAT:s demokratiska tyranni
"Jag kan inte heller acceptera den libertarianism som försvarar de som tiittar på barnpornografi. Kanske är det missriktat, att de inte ser vad barnpornografi är: bilder på sexuella övergrepp på barn. Skulle de försvara nazisters rätt att titta på “snuff movies” (filmer av mord) från Auschwitz? De mänskliga rättigheterna står över tryck- och yttrandefriheten. I en sann demokrati finns det gränser för tryck- och yttrandefriheten."Sarah Philipson, styrelseledamot i ECPAT Sverige
I en sann demokrati är det alltså acceptabelt att inskränka grundläggande fri- och rättigheter. Svart är vitt, förtryck är frihet om vi ska tro ECPAT. Sarah Philipson kan "inte acceptera" nazisters yttrandefrihet och missar därmed hela poängen med vad yttrandefrihet är och bör vara: en frihet för alla, inte bara vissa. Grundläggande fri- och rättigheter är inte sådant vi med mössa i hand ska få utan sådant ingen ska kunna ta ifrån oss. Philipson har inga som helst problem med att sätta sig själv som domare och avgöra vad som är "rätt" åsikter i samhället.
Jämförelsen med Auschwitz som görs ovan är intressant eftersom det rör sig om ett synnerligen väldokumenterat folkmord. Det finns inga bilder eller filmer från gaskamrarna, men det finns bilder på kremeringen (både före och efter) och de bilder av travar av lik som staplades i exempelvis Bergen-Belsen, som var ett läger i förfall när det befriades, har blivit ökända och symboliska för Förintelsens fasor. Jag tipsade tidigare om den utställning om massmorden på östfronten som börjar till veckan. Enligt ECPAT:s logik skulle denna utställning inte kunna genomföras eftersom det vore som att titta på ”snuff movies”, eller i detta fall bilder, av massmord. Bilder av övergrepp ska alltså, enligt ECPAT, vara förbjudna att titta på och inneha.
Anledningen till barnpornografiförbudet är officiellt att barnen kränks gång på gång av att bilder och filmer sprids på nätet och fungerar som onanimaterial åt människor med pedofil läggning. Nu tror jag att det är få eller ens någon som onanerar till bilder av Förintelsens offer, men ska vi diskutera kränkningar måste väl dessa bilder stå först i kön för att förbjudas. Det tycker förmodligen inte ECPAT och då kommer vi in på själva grundfrågan: sex. ECPAT är sexmoralister och händerna-på-täcket-fascister som inte tolererar andra läggningar än den norm de själva sätter för vad som är "normalt". Därför använder de en 18-årsgräns i sin definition av barnsex, inte 15. Och de nöjer sig givetvis inte med att framföra sina ståndpunkter utan kräver lagstiftning så att åsikterna i fråga tvingas på alla. Det är därför föga förvånande att Madeleine Leijonhuvfud, av alla olyckor, tittar in på ECPAT:s blogg med krav på en skärpt barnporrlag.
Läs gärna Dick Wases utmärkta krönika på Newsmill om hur pengar kastas i händerna på sexmoralisterna för vårt goda samvetes skull (samt denna om ECPAT som vår tids häxjägare). Hans slutkläm är verkligen spot on:
"Det är inte porrkonsumenter, torskar, horor, bögar, pedofiler, masturberare, zoofiler, häxor eller kättare som är farliga, det är de som jagar dem som är det. För de inbillar sig att de i kraft av "det rätta" har rätten att tvinga andra människor och att ingripa i liven hos dem som inte vill det. De tror sig i sin moralhybris ha rätten att införa hårda kontrollmekanismer för att slippa förekomst av sådan sex som de själva finner äcklande, som t ex porr och prostitution, och är därför potentiellt lika farliga idag som t ex inkvisitionen var förr."
Verboten?Oseriöst
Opinionsundersökningar går inte att förstå sig på. Eller så är det helt enkelt så att vi inte ska förstå dem utan bara konstatera att de dyker upp varje månad för att sedan användas som slagträ av den ena eller andra politiska sidan, avslaget kommenteras av partisekreterarna för de två största partierna och analyseras sönder på morgontidningarnas ledarsidor. Någon annan funktion fyller de inte, särskilt inte när de visar helt olika resultat.
Svenska Dagbladet slår på trumman för Sifomätningen som ger alliansen det bästa stödet sedan oktober 2006. Det var många på den borgerliga kanten som retades av statsvetaren Sören Holmbergs uttalande om att alliansen var "körd", rekordtidigt innan nästa val. Maria Abrahamsson är en av dem som nu försöker att skriva Holmberg på näsan genom resultatet i den senaste Sifomätningen vars resultat inte ens är statistiskt säkerställda. Ändå ska docenter, statsvetare och politiska tyckare vända ut och in på resultaten och tolka dem.
Enligt Novus Opinion backar nämligen både moderaterna och alliansen som helhet och ligger inte 5,7 procent efter som enligt Sifo utan 10,7. Sentio Research ligger betydligt närmare Novus än Sifo med en skillnad mellan blocken på 12,5 procent. Det mesta tyder alltså fortfarande på ett tämligen stabilt övertag för oppositionen. Det är Sifomätningen som sticker ut och det är den Maria Abrahamsson väljer att gå på för att ge bästa möjliga bild av alliansens chanser att bli återvald.
Om detta är det enda sättet för allianstrogna skribenter att skapa hopp om en valseger 2010, tycker jag faktiskt lite synd om dem.
"Få se nu... Om jag stryker den här undersökningen och bara pratar om den där,
då kanske mitt resonemang funkar..."
Svenska Dagbladet slår på trumman för Sifomätningen som ger alliansen det bästa stödet sedan oktober 2006. Det var många på den borgerliga kanten som retades av statsvetaren Sören Holmbergs uttalande om att alliansen var "körd", rekordtidigt innan nästa val. Maria Abrahamsson är en av dem som nu försöker att skriva Holmberg på näsan genom resultatet i den senaste Sifomätningen vars resultat inte ens är statistiskt säkerställda. Ändå ska docenter, statsvetare och politiska tyckare vända ut och in på resultaten och tolka dem.
Enligt Novus Opinion backar nämligen både moderaterna och alliansen som helhet och ligger inte 5,7 procent efter som enligt Sifo utan 10,7. Sentio Research ligger betydligt närmare Novus än Sifo med en skillnad mellan blocken på 12,5 procent. Det mesta tyder alltså fortfarande på ett tämligen stabilt övertag för oppositionen. Det är Sifomätningen som sticker ut och det är den Maria Abrahamsson väljer att gå på för att ge bästa möjliga bild av alliansens chanser att bli återvald.
Om detta är det enda sättet för allianstrogna skribenter att skapa hopp om en valseger 2010, tycker jag faktiskt lite synd om dem.
"Få se nu... Om jag stryker den här undersökningen och bara pratar om den där,då kanske mitt resonemang funkar..."
lördag 24 januari 2009
Kinesiska idoler
Idol har spridit sig runt klotet. Även Kina har sin egen version av programmet. Eller snarare versioner: Super Girl och Happy Boy.
När man tänker efter är Idol-konceptet som klippt och skuret för de sångälskande kineserna. Och i världens folkrikaste land blir det som är stort plötsligt jävligt stort. 400 miljoner tittare säger en del. Ta er där bak, TV4...
Det är dessutom en fantastisk grej att vanliga kineser kan rösta och påverka, även om det i detta fall bara rör sig om en fånig musiktävling. Kanske, kanske kan viljan att påverka och göra sin egen röst hörd även i andra sammanhang bli starkare.
Rösta på din favorit.
När man tänker efter är Idol-konceptet som klippt och skuret för de sångälskande kineserna. Och i världens folkrikaste land blir det som är stort plötsligt jävligt stort. 400 miljoner tittare säger en del. Ta er där bak, TV4...
Det är dessutom en fantastisk grej att vanliga kineser kan rösta och påverka, även om det i detta fall bara rör sig om en fånig musiktävling. Kanske, kanske kan viljan att påverka och göra sin egen röst hörd även i andra sammanhang bli starkare.
Rösta på din favorit.fredag 23 januari 2009
Knäppt
Som noterat nedan kommer minnet av Förintelsen att högtidlighållas i vanlig ordning den 27 januari. Men inte i Luleå. Den planerade minnesgudstjänsten och fackeltåget ställs in på grund av händelserna i Gaza. Enligt komministern i Domkyrkoförsamingen är det "obekvämt" och "malplacerat" att visa sympati med Förintelsens offer. Det är ett hårresande uttalande.
Det är trist att Israels agerande i Gaza ska behövas kopplas samman med judar som inte har något som helst med krig eller övergrepp att göra på detta sätt. Är folk verkligen så trångsynta?
Miriam Mozel Öström, judinna i Luleå, undrar följdriktigt: "Hur kan man vara rädd att hålla ett fredligt fackeltåg för Förintelsen?". Det kan man undra. Men... det är inte för Förintelsen, väl?
Det är trist att Israels agerande i Gaza ska behövas kopplas samman med judar som inte har något som helst med krig eller övergrepp att göra på detta sätt. Är folk verkligen så trångsynta?
Miriam Mozel Öström, judinna i Luleå, undrar följdriktigt: "Hur kan man vara rädd att hålla ett fredligt fackeltåg för Förintelsen?". Det kan man undra. Men... det är inte för Förintelsen, väl?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)