söndag 8 augusti 2010

Moderat dominans


Moderaterna är större än Socialdemokraterna i även den senaste opinionsmätningen. Detta är ingen vallokalsundersökning, inget valresultat. Men att mätning efter mätning visar att Moderaterna kan hamna runt 30 procent borde skrämma Socialdemokraterna en aning. Partiet kammade inte ens hem 35 procent i valet 2006 och riskerar nu att göra ett ännu sämre val med Mona Sahlin som partiledare. Det är nästan som om hela rörelsen väntar på hennes fall för att kunna ladda om inför valet 2014. Kanske har även sossarna själva vett att inse att Mona Sahlin som statsminister är en särdeles dålig idé.

Som det ser ut riskerar vi att få en regering som fullständigt domineras av Moderaterna. Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna krälar alla kring 5 procent. Ett sådant valresultat skulle betyda ännu fler moderata ministerposter. Förr om åren hade det varit en önskesituation, i dag är det snarare tvärtom. En valspurt bland småpartierna kan förhoppningsvis jämna ut mandatfördelningen något.

Sedan har vi den osäkra komponenten Sverigedemokraterna, som jag fortfarande har väldigt svårt att föreställa mig ta plats i den lagstiftande församlingen. I rent underhållningssyfte vore det spännande om de faktiskt lyckades komma in i riksdagen.

Det kommer att bli ett jämnt val. Allt vi egentligen vet är att det kommer att bli underhållande att se förloraren och outhärdligt att se vinnaren. Oavsett valutgång.

lördag 7 augusti 2010

fredag 6 augusti 2010

Kulturkrock igen...

På spelbloggen skriver jag om det nya spankingspelet som går ut på att smiska olydiga flickor och som släpps i Japan i november. Hans Scheike uppges inte ha något med produktionen att göra.

Alla som funderar på att importera bör kanske tänka sig för en gång till med tanke på vad som klassas som barnporr i Sverige nuförtiden...

Res i fred


Äntligen!

Inget ödesval

Ett ödesval. Så har såväl Mona Sahlin som förre utrikesministern Jan Eliasson beskrivit höstens riksdagsval. Det är en överdrift som heter duga.

I praktiken står två väldigt snarlika alternativ mot varandra. Det finns vissa skillnader, men någon dramatisk skillnad kommer vi inte att få se oavsett vilket politiskt block som kniper regeringsmakten den 19 september.

Socialdemokraterna försöker desperat använda gammal klassisk kampretorik. Detta blir allt svårare när deras gamla huvudmotståndare Moderaterna numera börjar bli ett socialdemokratiskt syskonparti som lovordar både fackföreningsrörelse och arbetsmarknadsregleringar.

Precis som vanligt hävdar en tongivande socialdemokrat att de borgerligas högsta strävan är att göra livet så jävligt som möjligt för människor. Hur många går på den fortfarande? Jag tror inte att denna sortens svartmålning fungerar särskilt väl längre, särskilt inte när kampytorna har krympt så pass mycket som de har gjort. Sex av de sju riksdagspartierna slåss frenetiskt om samma mittenväljare.

Sedan vet jag inte vad Eliasson menar med "universitet i toppklass". Endast Karolinska institutet har någon som helst anledning att le när Shanghai Jiao Tong sammanställer de 500 bästa universiteten i världen. Det är väldigt lite toppklass över svenska universitet.

Framtidens kollektivtrafik


Tänk dig en buss som dels rymmer många människor, dels inte stör den övriga trafiken. Och är miljövänlig. En sådan buss skulle vara guld värd i städer med både trafik- och luftproblem.

Snart kan den bli verklighet. 3D Express Coach går på räls och är självfallet eldriven. Utvecklarna tror att den kan minska köerna med en tredjedel.

Var någonstans? I Kina, så klart. Se visningsfilmen här.

torsdag 5 augusti 2010

Barnporr - ett brott mot staten

Döm om min förvåning när jag på morgonen läser en DN Debatt-artikel signerad Madeleine Leijonhufvud och inser att hon har skrivit något vettigt. Även Leijonhufvud reagerar mot barnpornografilagen som förbjuder innehav av manga. Det säger något om hur perverst korkad lagen är när en av landets främsta sexmoralistiska statsfeminister protesterar. Sverige har förbjudit en hel kulturform.

I Gomorron Sverige satt Rädda Barnen-psykologen Olof Risberg och försökte argumentera för att tecknade manga-bilder bidrar till en sexualisering av barn i samhället och att Sverige måste ha "en absolut nolltolerans". Risberg vill förbjuda en hel kulturform med motiveringen att den är "onödig". På frågan om inte denna hållning även borde resultera i förbud mot texter som skildrar barn i sexuella situationer blir han svaret skyldig. Tänkte inte på det?

Ett grundläggande problem med barnpornografilagstiftningen är det från första stund skeva perspektivet. Lagen finns, som Leijonhufvud påpekat, i avdelningen brott mot allmän ordning. Det är i praktiken ett brott mot staten. Att skildra ett barn i sexuella situationer blir således, perverst nog, ett brott mot en samhällelig moraluppfattning. Givet detta är det inte så förvånande att även tecknade bilder, som inte drabbar något enskilt barn, kan anses vara en kränkning mot barn "i allmänhet". Barnpornografilagen har ett kollektivt perspektiv och värnar därför inte enskilda individer. Detta måste ändras.

Det som är glädjande i denna soppa är att Piratpartiet som enda parti har tagit ställning mot att förbjuda tecknade skildringar. Därtill har kulturskribenter och Seriefrämjandet reagerat. Och Per Hagwall från Brommamoderaterna är orädd som få.

Det är anmärkningsvärt att organisationer som satt som mål att hjälpa och skydda barn kan göra dem en sådan otjänst genom att moralisera och kapsla in barnen i en Disneyvärld till vilken verkligheten inte når förrän barnen fyller 18. Jag tror inte på att skydda barnen från deras egen nyfikenhet, jag tror inte på att skydda dem från verkligheten. Det är i praktiken detta Rädda Barnen och Ecpat vill göra, med barnporrvapnet som redskap.

Jag har tidigare föreslagit en bättre barnporrlag som tillåter innehav men förbjuder spridning för kommersiella syften. Självfallet bör förbudet mot tecknade skildringar av barn i nakna och sexuella poser tas bort helt. Det räcker emellertid inte att debattörer, bloggare och enstaka modiga politiker kräver en lagändring. Förändringen måste komma från riksdagens ledamöter eller regeringen. Vilket känns osannolikt just nu.

Don't mess with polisen

En man begick det pinsamma misstaget att försöka köpa sex - av en polis.

Mannen döms således för försök till köp av sexuell tjänst. Kvinnan beskriver sig som kränkt av att ha blivit "antastad" på detta sätt (mannen ställde alltså en fråga). Hon är också upprörd över att mannen förutsatte att hennes "kropp var till salu".

Jag tror inte att han ville köpa hennes kropp, i egenskap av man har han redan sin egen. Däremot var han uppenbarligen intresserad av sex. Förmodligen tyckte han att kvinnan såg attraktiv ut. Vilket brott.

onsdag 4 augusti 2010

Rätt och fel om narkotikapolitiken

Ett stort problem med den strikta narkotikapolitiken är att den driver upp priserna, skriver Jacob Heidbrink i Expressen.

Heidbrink tror inte på attitydskapande lagar. Jag tror definitivt att lagar ska skapa, eller åtminstone påverka, attityder. Inte minst i Sverige har vi en förmåga att inordna oss under nya lagar som om de alltid funnits där. Ifrågasättanden av lagar förefaller dö så fort de klubbats i riksdagen. Sexköpslagen är ett exempel (Moderaterna var emot men har sedan dess inte bara lagt ned kritiken utan även svängt i själva sakfrågan och vill nu skärpa lagen), barnporrlagen ett annat, FRA-lagen ett tredje. Nolltoleransen mot narkotika är en institution i Sverige, decennier av statlig propaganda i skolor och i media har givetvis satt sina spår. Även en uppluckring av nolltoleransen skulle emellertid påverka vår inställning till narkotikan och orsakerna till missbruk.

Heidbrink skriver: "Vi borde också fundera på om inte det allmänna borde sälja mindre farliga droger för eget bruk. Syftet skulle vara att få ner det höga pris för narkotika som är upprinnelsen till allt annat elände i förbudslinjens följd." Tanken kan tyckas god, men problemet med "mindre farliga droger" (jag antar att Heidbrink avser cannabis, spice och liknande soft drugs?) är knappast priset. En avkriminalisering av cannabis är jag mycket positiv till, men tro inte att den kommer att göra någon skillnad i det stora hela. Det är förbudet mot kokain och heroin som skapar kriminalitet. Få haschrökare måste bli kriminella för att ha råd att röka.

Tron att ett förbud eliminerar ett problem har sällan fått så mycket stryk som på det narkotikapolitiska området. Lika lite som vi kan lagstifta bort människors sexualdrift kan vi lagstifta bort droger. Kriget mot narkotikan har blivit ett oerhört kostsamt krig - räknat i både liv och pengar. De flesta människor har ett berusnings- och "kick"-behov. Det behöver inte vara narkotika utan kan lika gärna handla om träning, sex, TV-spel eller klättring. Jag tror att vilken "drog" vi väljer för att få kickar eller bara för att slappna av efter arbetet/när vi mår dåligt snarare är en slump. Vissa väljer alkoholen, några väljer cannabis, andra tröstäter sig igenom fredagskvällen i stället. Vem har inte gjort det? Problemet uppstår när rekreationskonsumtion blir till problematisk konsumtion. När varje fredagskväll, och sedan även lördagen, tisdagen och onsdagen, blir till ett evigt supande/rökande/tröstätande. Att i det läget börja skylla på godsakerna - spriten, rökat, maten - är att göra det på tok för enkelt för sig. Det finns alltid en orsak till att vi beter oss på ett särskilt sätt (precis som det finns en orsak till att personer med ADHD tycks vara överrepresenterade bland amfetaminanvändare). Sök den individuella orsaken och erbjud hjälp, inte straff.

Jag skulle ibland önska att vi genom ett trollslag kunde byta ut alkoholen i Sverige mot cannabis. Det skulle minska konsekvenserna av fylleriet, vilka är misshandel, våldtäkter, skadegörelse och trafikolyckor. Det mesta jävelskap som sker i samhället i dag sker under alkoholpåverkan. Det är därför en smula absurt att se polisen hämta in pårökta personer på Uppsala reggaefestival (med 0 antal misshandels- och våldtäktsfall) och sedan låta landets övriga alkoholstinna festivaler (med den sedvanliga rapporteringen av våldsbrottslighet) festa vidare i fred.

tisdag 3 augusti 2010

Fel om privatisering

Ola Wong har varit i Stockholm och försökt köpa knäskydd på Apoteket. De var slut. När han frågade om de fanns på Apoteket i Bagarmossen fick han till svar att det inte gick att se det eftersom de sedan avregleringen tillhör olika kedjor (alternativt att personalen inte ville hjälpa till). Då blir Ola arg. Vad är detta för service? Han vill ha tillbaka det gamla Apoteket! Det som var så bra.

Problemet i alla år var att det inte var bra. Det fanns många problem med det gamla apoteksmonopolet. Ett var den bristfälliga tillgängligheten, ett annat de gräsliga köerna (när man väl kom fram). Ett tredje ofta snorkig eller omotiverad personal som visste att vi stackare som satt i de långa köerna ändå inte hade något annat företag att vända oss till.

Normalt sett brukar jag gilla Ola Wongs artiklar, men den här gången är han faktiskt ute och cyklar. Eller vill han kanske ha ett gemensamt nationellt system för alla varor? Att kunna gå in på ElGiganten i Kungens Kurva och fråga om det finns någon PlayStation 3 i lager på OnOff på Kungsgatan? Eller höra med ICA Maxi utanför Sundsvall om de har någon fläskfilé på Konsum i Trelleborg?

Det handlar inte om någon blind privatiseringsideologi. Det handlar om att tillgängliggöra läkemedel. Det är faktiskt ganska skönt att staten numera tillåter mig att få ont i huvudet även på helger och kvällar. Sedan kanske man får ge en avreglering av ett flera decennier långt monopol något år att komma i de nya kläderna...

Ordnung muß sein!


Inte för att jag har det minsta intresse av att se Sverigedemokraterna i den svenska riksdagen efter höstens val. Men nog är det en smula märkligt att ett nytt politiskt parti i den beslutande församlingen utmålas som ett hot om politiskt kaos.

Rösta gärna, men rösta på de redan etablerade partierna så att allt förblir som det har varit, tycks vara budskapet.

Risken finns ju annars att det känns lite som en statskupp...

Frihetsfrontens sommarseminarium 2010


Varje år håller Frihetsfronten sommarseminarium, så även i år!

Bokade talare hittills är:

Per Gudmundsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet och bloggare

Bruno Kaufmann, schweizisk statsvetare och journalist

Louise Persson, libertarian och indvidualistfeminist, författare till boken Klassisk feminism

Calle Rehbinder, fotograf, konstnär, tantralärare, sexliberal, riksdagskandidat för Piratpartiet

Lars Vilks, konstnär, konstkritiker, filosofie doktor i konstvetenskap, författare och debattör

Bokning av fler talare pågår och vi kommer fortlöpande sända ut information.

I år hålls seminariet den 20-22 augusti (fredag eftermiddag - söndag lunch) på en gård norr om Norrtälje, ca 10 mil norr om Stockholm.

Här samlas nyliberaler, libertarianer och andra frihetsvänner från Sverige, Norge och flera andra länder för att diskutera politik, ideologi och filosofiska frågor.

Det börjar nu bli hög tid att anmäla sig.

Försäkra dig om en plats genom att sätta in deltagaravgiften, 690 kr för studerande och 890 kr för övriga, på PlusGiro 449 71 84-4 eller Bankgiro 268-5295, betalningsmottagare är Nyliberalt Forum. Ange e-postadress för utskick av praktisk information inför seminariet. Mat och husrum är inkluderat i priset.

De flesta seminarier tidigare år har varit fulltecknade. För att försäkra dig om plats bör du därför betala i god tid.

Som vanligt erbjuds: intressanta anföranden, spännande bekantskaper, bar, bad, god mat, frivillig fotboll, musik och hejdlöst festande.

Har du frågor, kontakta mats.sylvan@telia.com

måndag 2 augusti 2010

När vi styrs av känslor

Om du inte lyckas övertyga någon med argument, försök att appellera till känslor. Det är så elakingar gör på film för att dupera offret (och riktiga förövare gör i verkligheten), det är så hjälten gör när mördaren håller en pistol mot gisslan och är på väg att trycka av. Och det är så lobbyister gör när de vill påverka beslutsfattarna i landet.

Vi har sett det otaliga gånger - hur känslor påverkar våra ställningstaganden i enskilda frågor. Det är mänskligt att reagera emotionellt. Ingen är direkt immun mot detta, men vi måste lära oss att låta förnuftet vinna kampen.

Vi såg det efter Estoniakatastrofen och den följande diskussionen om huruvida fartyget eller bara de omkomna skulle tas upp för identifiering och begravning. Till en början var det inget snack om att de omkomna skulle tas upp. Men när beslutsfattarna fick se bilder av offer från oljeborrplattformen Alexander Kielland, som slog runt 1980 med 123 döda som följd, blev de så upprörda att de till sist ansåg att de omkomna på Estonia förmodligen såg så bedrövliga ut att ingen anhörig ville ha hem dem för begravning.

Vi såg det med filmen Lilja 4-ever. Den har påverkat inte bara beslutsfattares utan i högsta grad även vanliga medborgares syn på prostitution - trots att filmen egentligen handlar om människohandel. En direkt påverkan på en lags tillkomst hade förmodligen Rädda Barnens visning av barnpornografi inför svenska politiker. Politikerna kände avsky och äckel och beslöt slutligen att eländet måste förbjudas. Sedan dess har lagen skärpts och även om det är svårt att hitta stöd för det i förarbetena betraktas nu även mangateckningar som barnporr. Inget är så lätt som att skärpa lagar (förutom möjligen att höja skatter).

Om bara fler politiker och andra beslutsfattare kunde låta förnuft och inte känslor tala och ej fatta beslut utifrån magkänsla skulle vi sannolikt få se betydligt färre dumma politiska beslut.

Med avsaknad av det lila extra

Piratpartiet har presenterat sitt valmanifest. Det täcker tre områden: integritet, kultur och kunskap. Partiet vill driva tillbaka övervakningsstaten, förnya upphovsrätten och stärka rättssäkerheten.

Rättssäkerheten är partiets starkaste kort. Här pekar Piratpartiet på brister som inget annat parti längre bryr sig om i det svenska samhället, trots att rättssäkerhetsfrågor borde utgöra själva grunden för det politiska samtalet när förhållandet stat-individ diskuteras. Partiet ska också ha cred för att, helt opopulistiskt, ha lyft frågan om den korkade barnporrlagstiftningen. Ingen valstrateg skulle ha uppmanat till en hög svansföring i den frågan inför ett riksdagsval.

Piratpartiets ställningstagande i integritetsfrågorna är bra. Men integritetsbegreppet skulle kunna vidgas betänkligt och även omfatta den kroppsliga integriteten. Det skulle göra partiet mer liberalt. I dag är Piratpartiet för smalt för att attrahera tillräckligt många väljare. Partiets strategi att bli vågmästare, få igenom ett antal sakfrågor och därefter agera röstboskap är nog också svårsmält för många. Det betyder att en röst på Piratpartiet mycket väl kan vara en röst på vänsterpartistiska skattehöjningar och miljöpartistisk tillväxtskepsis.

Jag tror att Piratpartiet kommer att anamma fler frågor allt eftersom ty det är så ett politiskt parti fungerar. Men innan det händer bör partiet fokusera på att baka in de frågor som egentligen redan borde rymmas i partiets manifest. Den kroppsliga integriteten skulle ifrågasätta statens rätt att bestämma över våra kroppar och därmed utgöra skarp kritik mot allt från sexmoralism till narkotikapolitik. Perspektivet att stå på individens sida mot staten finns som bekant redan. Här finns potential för verkligt liberala förslag, men än kan partiet inte kallas liberalt.

Piratpartiets politik har tydligt liberala inslag.
Men än är partiet för smalt för att locka en vilsen liberal.

söndag 1 augusti 2010

En glass till

Fattigdomen har förändrats i den rika världen. Den har levlat upp, kan man säga. Tiggare på gatorna sitter med mobiltelefoner. Tiggare i tunnelbanan har dyrare kläder än vad jag själv skulle ha råd med (eller vilja lägga ned pengar på) och synen på vad som är fattigdom och inte har förändrats radikalt i takt med att vi fått det allt bättre ställt.

Både Expressen och Aftonbladet har gjort sitt för att berätta om den nya "barnfattigdomen" i Sverige. Vi har fått läsa om fembarnsmamman som knappt har råd att åka och bada med familjen och 14-åringen som bara har ett par jeans. Överallt i Sverige finns denna misär, löd budskapet. Journalisten Jessica Ritzén drev under en tid "Fattigbloggen" där hon bloggade om sina hemska upplevelser som latte- och röksugen kvinna med försörjningsstöd. Ett hån mot alla dem som lever under knappa förhållanden, var vi många som tyckte.

Någon som har förstått att konstruera ett helt nytt fattigdomsbegrepp för att kunna använda det i kritik mot regeringen är Socialdemokraterna. Ylva Johansson skriver på sin blogg att "[d]et handlar inte om att gå hungrig, men kanske om att tvingas stanna hemma när fotbollslaget åker till Gotha Cup för att man inte har råd." Sedan när blev det lika med fattigdom att ibland avstå från saker som andra gör? Hur många av oss är i sådana fall inte fattiga? Är det ett tecken på fattigdom att inte ha råd med en utlandsresa varje år? Att inte ha den senaste smartphonen? Att köpa begagnade kläder? Allt tycks vara möjligt i den socialdemokratiska begreppsvärlden.

En sak är i alla fall säker, kombinationen "barnfattigdom" och "välfärdssamhälle" är hot stuff. Vänsteroppositionen använder fantasisiffror och noga utvalda beräkningsmodeller för att påvisa att många fler barn har blivit fattiga under den borgerliga alliansens tid vid makten. Detta ska ses som bevis för att den cyniska Alliansen vill klyva Sverige mitt itu och straffa alla låginkomsttagares barn. Trots att regeringen gett alla arbetande normalinkomsttagare 1 500 kronor extra varje månad. Ett grundläggande problem för Sveriges låginkomsttagare fortsätter att vara den höga beskattningen av inkomster. Det är beskattningen som gör att så många människor lever från lön till och lön och inte förmår spara till oförutsedda utgifter. Men med oppositionens politik hade ingen sett röken av de där 1 500 kronorna.

"Fattigdom" i Sverige är inte riktigt som fattigdom i Afghanistan. Begreppet trivialiseras på ett otillständigt sätt när det används för att beskriva hur alla inte har råd med samma utflykter på fritiden. Veronica Palm tar det hela ett snäpp längre när hon exemplifierar barnfattigdomen med att avstå en glass på badstranden. Palm lovar dock en ljusare framtid för alla glassälskande barnfamiljer om bara Socialdemokraterna får regera. "Jag drivs av en envis tro på en bättre värld för mina och andras ungar. Där fler mammor kan svara 'Okej. En glass till, och en till mamma också.' "

lördag 31 juli 2010

Sexköpslagen, Bard och Sundström

Det är lite komiskt att det var just Lena Sundström som modererade debatten mellan liberalen Alexander Bard och radikalfeministen Gudrun Schyman i TV4 (se klippet här). Såsom varande vänster och vän av sexköpslagen (och, inte att förglömma, "valbevakare" i TV4!) var Sundström en illa vald moderator/programledare.

För säkerhets skull finns hennes alldeles egna åsikter om sexköpslagen på pränt i Aftonbladet sedan tidigare. Sundström, Schyman och Ask hävdar alla att vid sexköp säljs kroppar, inte tjänster, och att det inte alls handlar om sex, egentligen. Inte om lust. Det är en rubbad inställning. Det handlar om att sälja en tjänst som utförs med kroppen (i likhet med massage, även om sexförsäljning är generellt mer påfrestande), inget annat. Och det handlar i allra första hand om sex och lust.

Detta förtydligar Alexander Bard och Oscar Swartz i sin debattartikel bra i Expressen: "Gudrun Schyman vägrar att se kroppen som en vara till salu, "hel eller styckvis". Vi håller med, och kan försäkra den anatomiskt taskigt insatta Schyman om att inga som helst kroppsdelar saknas efter försäljning av sexuella tjänster. Vi säljer tjänster, inte kroppar."

För första gången sedan sexköpslagen blev verklighet för över elva år sedan är jag försiktigt hoppfull om att något positivt kan hända i Sverige på detta område. Nästa år är det tänkt att sexarbetares egna intresseorganisation Rose Alliance ska delta i Pride. Min förhoppning är att denna grupp ska bli en permanent del i Priderörelsen - och växa år för år. Det kan vara en liten revolution på gång.

fredag 30 juli 2010

Swartz och Bard mot sexköpslagen

Jag har skrivit mycket och ofta om sexköpslagen (se några av bloggposterna här, här och här samt på SVT Debatt här). Men i dag lämnar jag över ordet till Alexander Bard och Oscar Swartz, vars debattartikel om sexköpslagen i Expressen, som är ett svar på Gudrun Schymans försvar av nämnda lag (som i sin tur var ett svar på Camilla Lindbergs och Marianne Bergs kritik mot den moralistiska lagen) sammanfattar mina åsikter i frågan på ett utmärkt sätt.

Två homosexuella sexsäljare slår tillbaka!

Kombinationen gay och sexsäljare är säkert uppseendeväckande för många. Den går nämligen inte ihop med stereotypen om kvinnan som (utnyttjad) säljare och mannen som (utnyttjande) köpare. Kombinationen Pride och kritik mot sexköpslagen är rena dynamiten. Det blir en svår nöt att knäcka för sexmoralisterna. I min värld passar kritiken mot sexköpslagen alldeles utmärkt in i Pridebudskapet om sexuell tolerans och acceptans.

Allt fler röster vaknar till liv, allt fler vågar ifrågasätta. Ju fler som gör det, desto fler kommer våga haka på. Framtiden kanske börjar här.

torsdag 29 juli 2010

TV-tips

I dag och på lördag sänds Roslings värld i SVT igen. Ta chansen att se en underhållande dokumentär om mannen som gjorde statistikpresentationer till en konst och gav många pessimister över sakernas tillstånd en knäpp på näsan. Med fakta och humor har han charmat en hel västvärld.

Torsdag: 16.40 (SVT2)
Lördag: 14.55 (SVT2)

Gapminder.

tisdag 27 juli 2010

Sex är sex

Sexköp är ingen mänsklig rättighet, dundrar pengagrillaren Gudrun Schyman i Expressen (som ett svar på Camilla Lindbergs och Marianne Bergs utmärkta debattartikel på ämnet sexköpslagen). Måhända inte, men att bestämma över sin sexualitet är faktiskt det. Och den rätten vill Schyman frånta både dig och mig.

Det finns inget nytt i Schymans utbrott mot sexköp och prostitution. Hon spelar de säkra korten. Undantaget är väl "tänk om din dotter..."-argumentet, men Schyman är för slipad för att använda det. I stället kallar Schyman de sexsäljare som arbetar frivilligt som "enstaka" och hävdar att "denna lilla minoritet" inte kan utgöra grund för hur vi ska se på prostitution. Det är ett intressant sätt att resonera, särskilt som Schyman inte hänvisar till någon studie som slagit fast att det endast är en liten minoritet som faktiskt trivs med att sälja sex. Orsaken är förstås att någon sådan studie inte existerar. I det senaste statliga beställningsjobbet fanns över huvud taget inget intresse för sexsäljarnas åsikter. Detta betyder således att påståendet om att det är en liten minoritet som säljer sex utan att på olika sätt ha tvingats till det är Schymans egen privata åsikt. Inte fakta. Och politikers åsikter allena kan väl inte utgöra grund för hur vi ska se på prostitution, Gudrun?

Därefter följer ett förvirrat resonemang utifrån könsmaktsordningen. Enligt Schyman handlar sexköp inte om sex. Således reglerar sexköpslagen inte vår sexualitet och är ingen morallag. Vad är då köp av sex om inte köp av sex? Varför är sex inte sex? Jo, därför att det inte är rätt sex, enligt Schymans egna inskränkta värderingar. Hon ska alltså som politiker, utifrån en specifik maktanalys, bestämma vilket slags sex myndiga människor ska få ha utan att riskera bestraffning. Det är faktiskt i allra högsta grad en fråga om moral. Och människosyn.

Jag uppskattar ärliga extremister. Nazister är ofta ärliga. De hatar alla som inte är heterosexuella helsvenskar och sticker inte under stol med att de vill kasta ut alla som inte passar in. Hade de bara fått hade de fortfarande burit hakkors och gnolat på Horst Wessel-hymnen i tid och otid. Renläriga kommunister är likadana. Vänsterextremisten Ali Esbati hymlar inte med att han vill chockhöja skatterna för att begränsa storleken på din och min privata plånbok, inte främst för att förbättra välfärden. Den ärligheten uppskattas ty då vet vi precis var vi har varandra. Radikalfeministerna försöker något annat. De framställer sig som kvinnors bästa vänner men vill i själva verket omyndigförklara och kontrollera dem. Gudrun Schyman är kvinnors värsta fiende och ett hot mot allas vår rätt att få bestämma över vår sexualitet.

Syndikalisterna är brottslingar

Det är inte direkt första gången fackförbundet Syndikalisterna ägnar sig åt utpressningsmetoder i sin fackliga kamp. Deras beteende utanför Berns är således ingen överraskning. Vad som borde överraska är den borgerliga regeringens flathet gentemot fackets gangstermetoder. Något måste göras för att få slut på alla dessa fackliga extremisters övertramp och trakasserier.

Bakgrunden är en konflikt uppenbarligen konstruerad av Syndikalisterna själva. Nu står de utanför Berns i helg efter helg, under sina rödsvarta fanor, som självutnämnda strejkvakter. Och jävlas.

Så här borde det inte få gå till. Finns det en konflikt ska den lösas vid förhandlingsbordet, inte i form av vilda strejker eller, som i det här fallet, utpressning. Syndikalisterna borde givetvis motas bort av polis.