Landsbygden är inget offer

Larz Danielsson är inte bara tjänstledigt kommunalråd i jämtländska Ragunda, han är arg också. Utflyttning och nedlagda företag är en realitet för många glesbygdsorter, även för Ragunda. Och det är tydligen centerpartiets fel, om man får tro Danielsson. Centerpartiet är stora i Jämtland och har för vana att styra tillsammans med socialdemokraterna. De har alltså generellt sett legat närmare sossarna än övriga borgerliga partier. Men centern är mer liberalt nationellt.

Företaget Aktsams nedläggning i Hammarstrand har gjort en tiondel av invånarna arbetslösa. Vilket ansvar bär Danielsson och andra politiker i Ragunda för den uppkomna situationen? I stället för att klura på detta går han till attack mot den borttagna rätten att stämpla upp till heltid, som om landsbygdens demografiska problem hängde på detta! Det finns faktiskt positiva exempel i samma län, orter som drivs av en entreprenöranda och en stark vilja att utveckla bygden. Självömkan föder inga nya företag.

Ragunda hade 2006 en ungdomsarbetslöshet på 14 procent, i Danderyd ligger den på 1,3 och i Solna 1,9. Skattesatsen är den näst högsta i landet med 34, 24 procent (jämför med Vellinge som ligger på 28,89 men även Ängelholm på 29,49). Hur stimulerar detta människor att flytta till Ragunda?

Det finns mycket för Larz Danielsson att ta itu med. I stället väljer han att skjuta ett långdistansskott på liberaler inom centerpartiet på nationell nivå, som enligt Danielsson på något sätt skulle förminska glesbygdsperspektivet i partiet. Glesbygdspolitiker behöver komma bort från det osunda bidragstänkandet som har dominerat och fortfarande dominerar på många håll. Övertygelsen om att hjälpen hela tiden måste komma utifrån förminskar landsbygdens potential och passiviserar både politiker och medborgare.

Efter att ha bott i just jämtländsk glesbygd i 19 år känner jag igen mig i Danielssons sätt att resonera. Jag bodde visserligen i den ort som i media ofta pekas ut som ”undret”, glesbygdsföretagandets goda exempel, men lokal media domineras av ett offerperspektiv och ett vi-och-dom-tänkande. Landsbygden är ”vi”, Stockholm är ”dom”. Att Danielsson är centerpartist och därför kritiserar Stureplanscentern är mer en slump. Det råder bred enighet om att Stockholm är problemet, oavsett partifärg.

På samma sätt utmålas glesbygden ofta som problemet av stockholmarna. Jag har aldrig sett konflikten. Det är upp till varje enskild kommun att jobba med sin attraktionskraft. Visst är det lättare för Stockholm som är landets största stad, men skulle staden vanstyras och arbetslösheten skena skulle det inte vara lika attraktivt att bo här längre. Det ligger i politikernas händer att ta till vara varje kommuns unika attribut för att locka dit invånare. Har man inte insett det, borde man nog inte vara kommunalråd.

[Statistisk källa]

Avskaffa den generella välfärden

Hur nyliberal är Stureplanscentern? Inte nyliberal, bara liberal, menar dess ordförande Christer Mellstrand i dagens Svenska Dagbladet. Det är lite tråkigt att han inte kan säga annat i dagens svenska politiska klimat, men det är positivt att det finns frihetliga påtryckare som Mellstrand och Fredrick Federley.

Det SvD fokuserar på är att Mellstrand vill ta bort barnbidraget för alla höginkomsttagare. Det är en sund tanke, oproblematisk för varje sann liberal att ställa upp på. Den synliggör också problematiken med den allmänna välfärden som kostar oerhörda summor och i praktiken går ut på att skicka runt en massa pengar i systemet. Alla bidrag borde ses över och om vi ska ha några kvar ska de självfallet inkomstprövas.

Att sänka och platta till skatten i stället för att dela ut bidrag till människor vore ett jättelikt och välbehövligt frihetsreformsarbete. Sverige är ett rikt land med välmående människor. Vi skulle kunna minska bidragstransfereringarna drastiskt om folk bara fick behålla mer av sina intjänade pengar. Det gäller alla men särskilt värdefullt vore det för en låginkomsttagare som lever från lön till lön och inte har råd med oförutsedda utgifter. De som förlorar mest på höga skatter är faktiskt dem med lägst inkomster.

Sedan var det det här med nyliberalismen igen. Det har blivit något slags obligatorium att fråga om personen är nyliberal när någon som är frihetligt sinnad intervjuas i svensk media. Mellstrand menar att det finns ”en närmast anarkistisk tanke” bakom nyliberalismen. Jag tycker tvärtom. Ett samhälle där staten fokuserar på att skydda liv och egendom är ett tryggare samhälle än ett där staten fått så många uppgifter att grunduppdraget hamnat i skymundan. Det finns ingen automatisk trygghet i stor politisk kontroll, begränsad individuell och ekonomisk frihet och minskade ”klyftor” i samhället. Stor frihet föder däremot trygghet.

En nattväktarstat är en fin målsättning, men det är vägen dit som är intressant. På den vägen kommer vi att behöva nedmontera stora offentliga byråkratier, avskaffa monopol och ta bort lagar som kränker oss medborgare och inskränker vår frihet. Kort sagt: vi måste flytta makt från politiker till medborgare i stället för från politiker till politiker, som sker i dag. Den politiska makten måste minskas. Däri ligger utmaningen: att hitta politiker som vill avskaffa sig själva.

Sansad syn på Burma

"För svenska folket är Myanmar glömt om en vecka eller två, och de röda tröjorna kanske kommer väl till pass kring jul."

Blogge Bloggelito prickar helt rätt när han konstaterar att det inte alls finns någon anledning att vara optimistisk om en demokratisk utveckling i Burma - inte än på några decennier.

Vi behöver inte FN

Samtidigt som människor fortfarande våldtas, slaktas och jagas på flykt i Darfurprovinsen i Sudan funderar FN över om det egentligen har varit ett folkmord eller inte. Samtidigt som människor i Zimbabwe svälter på grund av en inkompetent och brutal regims oförmåga att styra landet, håller Robert Mugabe hov i FN och anklagar USA för att kränka de mänskliga rättigheterna i Irak. Det blir ganska… osmakligt.

Att det finns en övertro på och obefogad kärlek till FN i Sverige är ingen hemlighet. Frågan är bara varför. Vad har egentligen FN gjort de senaste 50 åren? Det är lättare att nämna organisationens grandiosa misslyckanden. Rwanda är väl paradexemplet. Att Kofi Annan, som var ansvarig för att inget ingripande gjordes och att 800 000 tutsier därmed kunde slaktas ostört, gick och blev generalsekreterare för FN säger tyvärr en hel del om vad mänskliga rättigheter och kampen för dem betyder i praktiken.

FN, det internationella forum där vuxna män ska samlas och göra saker tillsammans, har blivit en charad, ett lustspel där diktatorer och tyranner kan briljera och få uppmärksamhet. Strukturen gör organisationen ineffektiv och ohanterlig. Nu när upproret i Burma, helt enligt allas förväntningar, slutat i våld och mord, skickar FN ett sändebud för att diskutera ”dialog och försoning”. Juntans lakejer är fullt upptagna med att mörda och kremera munkar och regimens ledning har naturligtvis inget som helst intresse av att föra några samtal. De kan säga som Robert Mugabe brukar säga om den zimbabwiska oppositionen: ”De kan gå och hänga sig”. FN gör ändå ingenting. Precis som tidigare lär FN-sändebudet Gambari få åka hem tomhänt medan juntan letar upp alla som lett protesterna och för dem till en säker död.

FN går knappast att reformera. Det skulle betyda att de stora länderna, segrarna från andra världskriget, måste avsäga sig sin vetorätt. Och det lär inte ske. Små förändringar duger inte, hela systemet bygger på världen som den såg ut efter andra världskriget och det är inte relevant i dag. Tänk dig ett företag som har samma struktur som för 60 år sedan, hur bra skulle det fungera i dag?

Vi skulle behöva en demokratisk allians i världen, ett Demokratiernas Förbund där galningar som Mugabe inte skulle få ta upp någon talartid och där kampen i sig mot diktatur och tyranni aldrig ifrågasattes. Nationella intressen går aldrig att komma undan, men demokratiska stater delar ändå en grundsyn på människans värde och värdet av frihet. Det säger sig självt att FN inte kan ingripa mot övergrepp när flera av vetoländerna är diktaturer eller halvdiktaturer och själva ägnar sig åt samma saker. Det är därför löjeväckande att se att många har krävt att Kina, som avrättar flest människor i världen, ska stoppa blodbadet i Burma.

Skitstövlar som Mugabe, Lukasjenko och juntaledaren Than Shwe förtjänar ingen respekt. De kommer att använda varje tillfälle för att håna omvärlden. Fler och fler måste inse att det inte går att lösa kriser och stora övergrepp via en impotent organisation som till stor del styrs av tyranners lakejer. Är man inte beredd att göra någonting konkret åt detta, spelar det faktiskt ingen roll om man går omkring med en röd tröja på Medborgarplatsen.

Bild ovan från Cox and Forkum.

I gnällandets hemland

Sedan i våras pågår en utredning om en eventuell ny lag mot så kallad könsdiskriminerande reklam. I december läggs förslaget fram. I dag finns ingen rättslig definition, bara en definition som Konsumentverket arbetat fram som säger att det handlar om reklam som är kränkande och sexistisk eller schabloniserande och stereotyp. Jaha. Jag fascineras verkligen av att vissa människor tar illa upp av en reklampelare. Var finns självdistansen? Schablonartad reklam torde vara ännu lättare att avfärda och skratta bort än reklam som försöker ligga nära det vi uppfattar som verkligheten.

Sverige, som ska vara så sekulärt och öppet, har blivit gnälligt och intolerant. Saker förbjuds med motiveringen ”vi tycker inte om det”. Nej, det är många saker jag inte heller tycker om. Spenat, gammalt bröd i butiken, busschaufförer med dåligt morgonhumör, barnvagnar på stan bredare än hangarfartyg, kassörskor på Systembolaget som med ett litet snett leende bekräftar känslan av att jag som kund har blivit ekonomiskt våldtagen när jag handlat där, höjd hyra, blommor i mitt fönster som hur mycket jag än vattnar dem alltid torkar ut och dör, skrivare som ogillar mig tillbaka… Ja, jag är rätt gnällig jag också. Men jag behöver inga nya lagar som bekräftelse på det.

Reklam påstås ha ”en betydelse för vår identitet som könsvarelser.” Say what? Nog för att vi kan påverkas att köpa en produkt genom en bra reklamfilm, men hur påverkas min identitet som heterosexuell man av reklam, om jag får fråga? Man tillskriver reklam i medierna en alldeles för stor betydelse. Det kan vara viktigt att fråga sig med vilket syfte reklam finns till att börja med. Det är inte för att skildra verkligheten på ett nyanserat och korrekt sätt, det finns det i stället andra som påstår sig göra. Nej, det är för att sälja en produkt. Inget mer.

Näringslivets Etiska Råd mot Könsdiskriminerande reklam får in ett halvt tusen anmälningar varje år. Jag vet inte om det ska betraktas som mycket eller lite. Det betyder i alla fall att fem hundra personer har så tråkigt i sina liv att de tycker att det är viktigt att anmäla en reklamstolpe när de väntar på bussen. Det låter illa.

Filmtips

Då situationen i Burma har blivit så uppmärksammad den senaste tiden vill jag passa på att tipsa om en väldigt bra film som utspelas under landets militära förtryckarregim: Beyond Rangoon (svensk titel är Skugga över Rangoon). Patricia Arquette spelar den amerikanska läkaren Laura som på plats i Rangoon hamnar mitt uppe i ett politiskt uppror och får bevittna vad den burmesiska regimen går för.

Trots att filmen kom redan 1995 finns den tyvärr inte på DVD. Det är dock värt besväret att leta upp den på VHS eller uppmana SVT att visa den igen.

Och är herrn rasren?

Nu vill EU veta vilken ras du tillhör. I förslaget till nya diskrimineringsdirektiv står att
"Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna att överväga insamling av statistiska uppgifter om hur olika raser och etniska grupper är företrädda". Bara att använda begreppet "ras" i kampen mot etnisk diskriminering är udda, för att inte säga korkat. Christofer Fjellner kallar det för "galenskap, om än med goda ambitioner". Ja, är det inte ofta problemet med politiker? De vill så "väl" men gör så fel.

[Länk]

Sex engagerar

Det går inte at komma ifrån att det är något med sex som får folk att tappa förnuftet. Barnporrnyheter, sexköpsdebatter och våldtäktsmål – allt verkar locka fram det sämsta hos folk. Människor som i andra fall kan beskrivas som någorlunda toleranta blir moralister och halvfascister skrikande efter hämnd och hårdare tag. Vi ser sällan samma engagemang när människor frikänns för bankrån eller ens grova våldsbrott. Vad är det med sex som gör människor till stollar?

Den enorma uppmärksamheten kring Stureplansfallet har flera sidor. Jag kan uppskatta en debatt om landets lagar. Hur lagar ska utformas och vilka eventuella straff som ska utdömas kan vi och bör vi diskutera. Men vi ska inte sätta oss över hela rättssystemet och försöka skipa rättvisa enligt någon personlig moralisk måttstock. Det är här mediedrevet och den politiska aktivismen går överstyr. Kvällspressen har i vissa fall hängt ut domare och nämndemän med namn, bild och ålder i ett läge när debattläget redan varit hätskt. Rubriken ”Go get them” behövs inte för att budskapet ska nå fram.

Mediedrevet följer en fantastisk logik som ibland är svår att förstå sig på. I fallet med flickan som bodde hos sin psykiskt sjuke pappa i en husvagn riktades ilskan inte mot pappan, som begått övergreppen i så många år, utan mot kommunen som inte gjort något åt situationen. I våldtäktsmål som det aktuella Stureplansfallet blir det inte politikerna, som stiftat lagarna, som bär ansvaret om en påstådd våldtäktsman går fri utan rätten som följer dem.

Den politiska dimensionen i uppmärksammade våldtäktsmål ska dock inte underskattas. Reaktionära feminister tar varje tillfälle i akt att propagera för sina ståndpunkter och det vore korkat av dem att inte utnyttja allmänhetens ilska mot påstådda våldtäktsmän i kampen för förändrad lagstiftning. De tjänar på varje uppretad folkmassa, på varje ilsken demonstration. Man ska sålunda vara noga med att fundera över vems ledband man egentligen går i.

Låt kyrkan välja

Gamlingar inom Svenska Kyrkan vill inte viga homosexuella av principiella skäl. RFSL och politiker till både höger och vänster till tvinga dem av principiella skäl. Båda hamnar fel.

Svenska Kyrkan är skild från staten och det är valfritt att vara medlem, även om medlemsavgiften fortfarande tas ut lite så där i smyg via skattsedeln. Kyrkan är inte och ska inte heller förväntas vara värderingsfri. Om den inte vill viga homosexuella på grund av en teologisk övertygelse om att äktenskapet är till för man och kvinna får man helt enkelt hitta nya alternativ.

Det har framförts som förslag att införa obligatoriska civiläktenskap. Alla ska först ha en borgerlig registrering av sitt äktenskap, sedan är det upp till var och en att välja om man vill gå vidare med en ceremoni i kyrkan eller inte. Tanken är kanske inte så dum, men framför allt borde vigselrätten vidgas. Låt folk registrera sina äktenskap och sedan ha ceremonin var, hur och med vem/vilka de vill. Kyrkan är inte för alla och det ska den nog inte försöka sig på att bli heller.

Halo 3 slår rekord

Halo 3 till Xbox 360 är den största underhållningsreleasen någonsin. På ett dygn inbringade spelet 170 miljoner dollar - bara i USA. Det är mer än både Spider-Man 3 och Harry Potter. 10 000 affärer hade nattöppet när spelet släpptes i 37 länder. Bill Gates såg nöjd ut.

Mer om hysterin.

Frihetsfrontens talarkväll: september

Det är dags för talarkväll för Frihetsfronten!

Ämne är Islamism i Sverige och Europa.

Talare är Per Gudmundson.

Kom, lyssna, fråga och diskutera!

OBS: LOKALÄNDRING!


Plats: Källaren till restaurang Samborombon, Stora Nygatan 28, Gamla Stan
Stockholm. (Snett emot Bar Siam, samma kvarter som moderaternas hus).

Tid: Torsdag den 27 september kl 19.

Bar och viss förtäring finns i möteslokalen. Vill du äta något under mer
ordnade former går det alltid bra att göra det på själva restaurangen i
gatuplanet någon timma innan eller efter mötet. Det finns även prisvärt
käk på Bar Siam, tvärs över gatan, som är öppen från 17-tiden.

Titta in!

Hjärtligt välkommen!

Håll din moral för dig själv

Det finns tre huvudargument som alltid framkommer när köp av sexuella tjänster diskuteras. Det ena är att den lyckliga horan är en myt, det finns helt enkelt ingen som säljer sex frivilligt och mår bra av det. Här finns det levande motbevis, prostituerade som själva gett sig in i debatter i både lokala och nationella medier samt på bloggar. Men det spelar liksom ingen roll. Innerst inne anses dessa sexsäljare må dåligt, de vet helt enkelt inte sitt eget bästa. Enligt feministisk teori är de nämligen per definition utnyttjade eftersom de tar betalt för en sexuell tjänst och då är individperspektivet obrukbart.

Det andra argumentet är att prostitution och trafficking hör ihop. Köper man sex av någon göder man automatiskt, på outgrundliga vägar, den organiserade brottsligheten. Att denna organiserade brottslighet skulle bekämpas ohyggligt mycket mer effektivt om ”branschen” blev laglig och kunde granskas av arbetsmiljöverket och alla andra myndigheter som granskar vanliga företag, låtsas vi inte om.

Det tredje argumentet är att det är ”osunt” eller ”’äckligt”. Man ska inte syssla med sånt. Detta argument räcker dessvärre för att stifta en lag. Lagen behöver inte ha någon särskild effekt, bara äckelreaktionen mot ett fenomen räcker för att den ska få finnas till. Det är i mångt och mycket samma reaktion som vissa har mot homosexuella eller andra sexuella minoriteter och givetvis är den lika menlös i båda fallen. Politiker och andra förståsigpåare tvingar sin privatmoral på hela samhället.

Det finns även en annan aspekt som måste lyftas fram. Undersökningar har visat, lite förvånande måste jag erkänna, ett brett stöd för att avskaffa sexköpslagen hos svenska folket. Om det nu verkligen är så att runt 7 av 10 svenskar inte har respekt för sexköpslagen, varför har vi då kvar den? Vi kan inte ha lagar som befolkningen inte respekterar. I det här fallet handlar det dessutom om en lag som är likvärdig med exempelvis fortkörning, det är alltså frågan om ett bötesbrott. Det är i likhet med barnpornografibrottet ett brott utan offer eftersom eventuellt bötesbelopp inte alls går som skadestånd till den eventuellt utnyttjade sexsäljaren.

Sexköpslagens väktare visar upp högvis med fördomar. En typisk sådan är att sexköparen är en ensam, misslyckad man i medelåldern (helst överviktig och brutalt ful) som inte får sex på annat sätt. I själva verket består sexköpare av människor från samhällets alla skikt och yrkeskårer. Det är vanliga gifta män som har ett tråkigt sexliv, det är killar med flickvänner som söker efter spänning och det är singlar som är nyfikna. Ingen av dessa passar in i mallen för hur den kvinnoutnyttjande mannen ska se ut i feministernas vrångbild av verkligheten.

Trots allt detta är frågan död i riksdagen. Det fanns motstånd mot lagen innan den infördes men efter att en lag antagits blir det ofta tyst, så även i detta fall. Det är synd. Lagar ska alltid ifrågasättas och utvärderas. Sexköpslagen är dessutom unik. Svenska politiker har velat exportera den ända sedan den infördes 1999, men exporten har varit ungefär lika framgångsrik som den av Jas. Sverige är faktiskt det enda EU-landet med ett förbud mot sexköp. Vi pekar gärna finger mot andra länder, men faktum är att det är vi som är det extrema undantaget i detta fall. Det skulle inte behöva vara så om bara fler höll sin privatmoral för sig själva.

Mer om sexköpsdebatten.

Dagen H

Halo 3 släpptes vid midnatt. Hysterin har tystnat - för ett tag. Helgen är uppbokad.

Recension kommer.

Jävla moralister!

Många feminister är inte kloka i huvudet, men vissa är värre än andra. Birgitta Ohlsson, ärkefeminist i folkpartiet och endast med stor tveksamhet tillräknelig, vill skärpa sexköpslagen. Hon vill inte bara höja straffet utan också införa begreppen ”grovt sexköp” och ”köpt våldtäkt”. Det är så idiotiskt att jag inte vet var jag ska börja. Några djupa andetag…

Sexköpslagen måste bort! Feminister som Ohlsson gör alla som säljer sex till offer genom att hävda att: Alla gör det mot sin vilja. Alla utnyttjas. Därför är det alltid våldtäkt. Därför måste det vara förbjudet. Det är ett fullständigt förvirrat resonemang som helt saknar individperspektiv. Så kallade liberaler som Birgitta Ohlsson ansluter sig till samma kollektivistiska människosyn som företräds av Gudrun Schyman och bindgalna ROKS-tanter.

Argumenten känns igen från andra av feminister drivna frågor, exempelvis kravet på kvoterad föräldraförsäkring. Det spelar ingen roll att majoriteten av föräldrarna i detta fall inte vill ha någon tvångsuppdelning, lagen måste komma till för att det ligger i föräldrarnas och barnens intresse. Med tiden kommer de att ändra åsikt och inse att feministerna hade rätt. Man sätter sig alltså ett snäpp över alla andra och motiverar tvångsåtgärder med att det är för de berörda parternas bästa.

När det gäller sexköpslagen finns det mycket som tyder på att det inte alls är för de prostituerades bästa att ha ett förbud mot köp av sexuella tjänster. Verksamheten kan helt uppenbart inte lagstiftas bort. Man kan möjligen lagstifta bort den från Malmskillnadsgatan, men den flyttar naturligtvis till en mindre upplyst plats: Internet. Verksamheten blir mer undanskymd och risken för våld och hot om våld ökar.

Feministerna försöker sudda ut skillnaderna mellan prostitution och trafficking i debatten med målet att göra kritik mot sexköpslagen liktydigt med försvar av människohandel. Genom att ta bort kravet på våld vid övergreppet lyckas feministlobbyn också utvattna begreppet våldtäkt och därmed pervertera sexbrottslagstiftningen i Sverige. Plötsligt är allt våldtäkt. Denna lek med lagar och ord är i förlängningen en lek med människors liv och den måste få ett slut.

Feministerna vill helst inte ha någon debatt i ämnet. Pseudonymen Isabella Lund har bloggat en tid i egenskap av sexsäljare, men hennes åsikter är inte välkomna och därför hotar nu Johanna Parikka Altenstedt att avslöja hennes identitet, väl medveten om vilka konsekvenser det kan få för Isabellas barn. Isabella Lund väljer således att lägga ned sin blogg. En obekväm röst har tystnat. Feminismen har tagit en liten seger.

Egentligen är det inte de prostituerade som Birgitta Ohlsson med anhang bekymrar sig för. De ogillar den fria sexualiteten, de onormala sexuella böjelserna och de avvikande sexuella valen. Vi behöver ingen sexköpslag. Att våldta en annan människa är förbjudet sedan länge och ska naturligtvis fortsätta att vara det. Sexuell kontakt kräver samtycke, men det samtycket ska komma från de inblandade parterna, inte från Birgitta Ohlsson.

"Jag har mensvärk!"

I direktsändning kan allting hända...

Håller det på att hända?

Det finns något mycket tilltalande med revolutioner som växer underifrån, med folk som gör sig av med sina egna förtryckare. Särskilt om det sker i princip helt utan blodspillan. Historien är full av blodiga revolutioner och maktskiften, därför har vi nästan kommit att ta för givet att förtryckande regimer inte kan störtas utan våld. Men det kan hända goda saker om folk bara är tillräckligt många. Berlinmuren öppnades faktiskt utan att ett enda skott avlossades.

Nu växer protesterna i Burma. Det pratas om tiotusentals, kanske runt 100 000 människor på marsch. Hittills har det gått fredligt till. Men hur länge kommer det att förbli så? Hur länge kommer folk att orka protestera om ingen reaktion kommer från regimen? Och hur länge kommer regimen nöja sig med att bevaka protesterna? Det förefaller inte ha uttalats något ultimativt krav från endera sidan. Juntan verkar hittills ha nöjt sig med att vänta ut demonstranterna. Munkarna å sin sida har sagt att de ska protestera tills regimen ger upp, men det förefaller naivt att tro att böner om fred, kärlek och godhet ska räcka för att få militärjuntan att släppa makten. Skulle det övergå i våldsamheter kan det sluta i ett otroligt blodbad.

Det har spekulerats i risken att juntan kommer att placera civilklädda personer i demonstrationstågen som medvetet ska provocera fram våld för att ge militären en ursäkt att ingripa och ”skapa ordning”. Tills vidare har alla utländska stater en uppgift: sätta press på juntan. Bollen ligger nämligen hos militären.

Vi håller andan

Protesterna mot militärjuntan i Burma tilltar. Nu deltar även nunnor i demonstrationerna, det pratas om 5000 munkar och 150 nunnor. Detta är de största protesterna i landet på nästan 20 år. Hittills har regimen varit avvaktande, att slå ned munkar med våld är något man vill akta sig noga för. Polisen vägrade emellertid att släppa fram munkarna till den i husarrest satta demokratikämpen Aung San Suu Kiy under söndagen. Kanske är detta en första markering från regimens sida.

Munkarna ska ha uppmanat vanligt folk att delta i demonstrationerna efter att ha avrått dem för en vecka sedan. Förhoppningsvis kommer folk att börja gå man ur huse för att visa sitt stora missnöje med diktaturen. Demokratikämparna i Burma behöver allt stöd från omvärlden de kan få. Det kan vara en revolution på gång i ett av världens mest slutna länder. Risken för en blodig utgång är dessvärre påtaglig.

Sverige och Trondheimmodellen

Flammans chefredaktör, Aron Etzler, har skrivit en bok om den så kallade Trondheimmodellen, den norska vänsterns politik i Trondheim. På dagens Brännpunkt argumenterar han för att den svenska vänstern ska lära av den norska för att vinna framgång. I Trondheim har vänsterstyret avprivatiserat, avbolagiserat och sett till att hålla så höga skatter som möjligt.

Etzler menar att ”tydlig vänsterpolitik kan vinna väljare”. Jag tror inte att gammelsocialistisk politik fungerar i Sverige, särskilt inte på det nationella planet. Det är dessutom vanskligt att göra jämförelser mellan lokalpolitik och rikspolitik. Men en positiv effekt skulle det faktiskt ha – politiken skulle bli mer intressant och engagerande om vi fick två alternativ som stod väldigt långt ifrån varandra. Det skulle kännas mer meningsfullt att rösta, debatterna skulle bli roligare.

I Etzlers värld är det inte moderaterna som har tagit ett steg vänsterut utan socialdemokraterna som har gått åt höger. I själva verket skulle inte vänstern behöva radikaliseras för att vi ska få två tydliga alternativ. Det räcker om moderaterna och hela alliansen tar ett stort och bestämt kliv i frihetlig riktning. Det vore ju faktiskt att föredra.

Världens bästa stad?

Stockholm har av tidskriften Det Bästa utsetts till världens grönaste och bästa stad att leva i. Kriterierna är bland annat kollektivtrafik, luft- och vattenkvalitet, miljölagstiftning, energipriser och förekomsten av grönområden. Per Unckel är såklart glad. Och Oslo blev såklart tvåa.

Lite fundersam blir jag allt. Visst, Stockholm är en bra stad att bo i. Men kriterierna känns väldigt otillräckliga för vad som är viktigt när man väljer stad. Och det förbryllar att de placerar Beijing, av alla städer, längst ned. Staden med ett tunnelbanesystem som får SL att verka obegripligt. Nedan Beihaiparken i nyss nämnda stad. Grönområden, någon?

Hela den 72 städer långa listan finns här.

Sony illa ute

Sonys PlayStation 3 har problem. Detta tekniska vidunder skulle slå världen med häpnad och enligt PlayStations ”pappa” Ken Kutaragi få människor att vilja arbeta extra för att kunna ha råd med en. Så har det inte blivit. På den kanske viktigaste marknaden, den amerikanska, säljer PlayStation 3 hälften så bra som Xbox 360, en fjärdedel så bra som Wii och faktiskt sämre än gamlingen PlayStation 2. Vecka efter vecka. I Japan har Wii ett förödande försprång, vi snackar förhållandet 8:1. Hur kunde det gå så här?

Man brukar säga att högmod går före fall, men Sony hade anledning att vara kaxiga inför releasen av PlayStation 3. De hade dominerat den stationära spelvärlden i över tio år. De hade skapat ett varumärke som inte bara slagit Sega i spillror och fått Microsoft att spendera miljarder dollar för att få vara med och tävla – PlayStation hade blivit synonymt med TV-spel.

Försäljning under augusti i USA:

1. Wii - 403 600
2. Nintendo DS - 383 300
3. Xbox 360 - 276 600
4. PlayStation 2 - 202 000
5. PlayStation Portable - 151 200
6. PlayStation 3 - 130 600

När PlayStation 2 lanserades fanns inga spel som visade vad maskinen kunde prestera, men maskinen sålde ändå rekordsnabbt. Anledningen var den inbyggda DVD-spelaren. Framför allt japanerna köpte PlayStation 2 för att titta på film, vilket illustreras av att den faktiskt marknadsfördes tillsammans med nya storfilmer. I Sverige sålde den också slut, trots det höga priset på 4 500 kronor och trots att konkurrenten Dreamcast var hälften så dyr och hade onlinetjänst och mångdubbelt fler spel.

DVD-formatet blev etablerat till stor del tack vare PlayStation 2. Det är inte svårt att förstå varför Sony antog att samma strategi skulle fungera även denna gång med en inbyggd Blu-ray-spelare. Ny avancerad teknik och ett nytt filmformat skulle få folk att överse med den höga prislappen – 6000 kr här i Sverige. Hittills har det inte fungerat. Även om Xbox 360 inte säljer så bra som den borde givet det breda spelutbudet, har den ett klart övertag på Sonys konsol. Men Sonys problem är större än så. Det är nämligen Nintendos Wii som säljer överlägset bäst. En konsol som ibland har jämförts med den första Xbox prestandamässigt, som inte erbjuder HD-grafik och än mindre någon filmuppspelning. Kort sagt: motpolen till Sonys produkt. Sony kan prata om intuitiv handkontroll och Singstar hur mycket de vill, PlayStation 3 kommer aldrig att bli sedd som en lättillgänglig partykonsol och detta på grund av att det heller aldrig var meningen.

HD-filmformaten HD DVD och Blu-ray har inte slagit igenom i Sverige ännu och är inte heller nära att göra det. I USA går det snabbare, men det är ingen rusning efter PlayStation 3 som Blu-ray-spelare. PS3-ägarna köper dessutom mycket färre filmer än vad ägarna till en vanlig Blu-ray-spelare gör, vilket innebär att PS3 inte lockar som filmspelare på samma sätt som PS2 en gång gjorde. I takt med att både HD DVD- och Blu-ray-spelarna blir billigare på grund av konkurrensen dem emellan, förlorar Sony även prisargumentet. Det går att köpa en HD DVD-spelare för några tusenlappar i dag och snart kommer WalMart att erbjuda spelare för under 200 dollar.

Det ser ut att bli en mycket tung julhelg för Sony. De stora spelen dröjer till nästa år samtidigt som Microsoft ser fram emot att släppa Halo 3 nästa vecka, med flest förbokningar i historien, och Nintendo får sina första topptitlar i Super Mario Galaxy och Metroid Prime 3: Corruption innan tomten knackar på dörren. Att sätta emot har Sony en överprissatt produkt utan toppspel. När Xbox floppade i försäljningen efter releasen i Europa 2002, sänkte Microsoft priset rakt av med 1500 kr. En radikal åtgärd som gav effekt. Alla som köpt maskinen för 5000 kr fick kompensation. Sony behöver inse stundens allvar och göra något liknande om de inte vill störtdyka från marknadsdominant till jumbo.

Wii bryter ett mönster i spelbranschen. Fram till nu har teknik och prestanda varit vägledande i valet av spelkonsol. På den gamla goda tiden handlade det om vilken av Nintendos och Segas konsoler som var ”snabbast”. När PlayStation och Saturn gick i klinch med varandra försökte Sega övertyga oss med att Saturn faktiskt hade två processorer och därmed bättre prestanda. Sony spred medvetet allehanda myter om vad PlayStation 2 skulle vara kapabel till. Många kan vi i dag bara skratta åt, men de bidrog till att öka intresset för produkten. Microsoft sålde Xbox mycket genom att designa den som kraftfull och burdus. I dag domineras den bärbara marknaden av den prestandamässigt svagare maskinen (Nintendo DS) och den stationära av en maskin som slåss i prestandans flugvikt (Wii). Vad det säger om framtiden är svårt att säga. Men det betyder definitivt att Sony har anledning att fylla badrumsskåpet med värktabletter just nu.