Föraktet för demokratin

I gårdagens Aktuellt debatterade (11 minuter in) Folkpartiets Olle Schmidt och Socialdemokraternas Carl Tham eurokrisen och dess följder.

Som eurofrälst folkpartist hade Schmidt förstås ingen kritik att rikta mot själva europrojektet, medan Tham helt korrekt pekade på att idén med en gemensam valuta var feltänkt från början.

När Carl Tham kom in på ämnet demokrati och pratade om kommandoekonomi från Bryssel blev det väldigt tydligt vad Olle Schmidt står för. Schmidt vill ha en politisk union inom hela EU. Han anser att den nationella demokratin är överspelad och att "Europas sammanhållning är det viktigaste". Schmidt: "Det handlar inte om att minska demokratin, det handlar om att öka människors möjligheter så att man kan få ett bra och gott liv".

Ingen insikt om eurons brister. Ett öppet förakt för folkviljan. Olle Schmidt personifierar ganska väl  euroanhängarna runt om i Europa. Och han visar exakt vad vi har att kämpa mot.

Statens mördande reklam

Ingen lär ha undgått Radiotjänsts reklamfilmer för TV-avgiften genom åren. Snigeln på ögat har sedan länge ersatts av flåshurtiga reklamfilmer där en utvald svensk tackas offentligt under förvånad uppsyn.

Radiotjänst är dock inte den enda skattefinansierade verksamheten som gillar att kasta skattekronor på självförhärligande reklam. Systembolaget har gjort det länge i sina irriterande rådgivande filmer till tonårsföräldrar. Jag hatar Systembolaget. Inte nog med att de är dyra och otillgängliga - de säljer varm öl också. Inte ens i Kina, där folk dricker öl i alla möjliga temperaturer, säljs ölen oftast varm.

Att kliva in på Systembolaget är som att regrediera till infantilitet. Kassörskorna har en uppfostrande uppsyn. Ibland försöker de ge mig småprylar med Systembolaget-loggan på (som jag med stor självbehärskning artigt tackar nej till). Jag har känslan att jag måste se tacksam ut för att över huvud taget få handla. Och så vet jag att jag tack vare alkoholbeskattningen blir blåst så det visslar om det. Jag känner mig lite förnedrad varje gång.

Det som irriterar mig mest är att jag inte har något val, att staten tvingar mig till detta bara för att jag kände en önskan att köpa några öl och en flaska vin. Att jag som vuxen människa, som förväntas ta fullt ansvar för mitt liv på alla andra områden, inte tillmäts förmåga att kunna handla alkohol någon annanstans än i statens egna rumstempererade diskar gör mig till en allt annat än glad kund.

Och så har vi Svenska spel, som har börjat sätta något slags ny standard i fräck skattefinansierad reklam. De nya reklamfilmerna där spelare skrapar Triss utan att vinna men där vinsten ju går till (håll i er nu) vården, skolan och forskningen tar nog priset. Lägg därtill den klämkäcka sloganen "Spela lagom". Vad fan är lagom? Behöver inte vården och skolan alltid mer pengar? Borde inte spelmissbrukare belönas?

Både Systembolaget och Svenska spel hycklar förstås. Deras uppdrag blir en paradox eftersom de dels ska hålla nere konsumtionen av alkohol respektive spel, dels vara tillräckligt attraktiva för att svenska folket inte ska vända dem ryggen och välja utländska konkurrenter. Detta gör att båda plöjer ned massor av pengar på reklam. Särskilt Svenska spel. Alla skattebetalande svenskar betalar således för att bli tillrättavisade och få hurtiga och klämkäcka råd i TV-rutan.

Radiotjänst, Systembolaget och Svenska spel är dinosaurier som borde ha dött ut för länge sedan men som av någon anledning undgick den där stora meteoriten. Någon får väldigt gärna skicka en till.

Bli din egen expert

I dagens expertdominerade samhälle förväntas vi lyssna på barnexperters råd om hur vi ska uppfostra barnen, kostexperter för att veta hur vi ska äta, träningsexperter för att veta hur vi ska träna och så vidare. Vi bör ständigt vara uppdaterade på det senaste. Tänk om vi gör fel?

Kostråd dyker ständigt upp. Vi hinner knappt smälta det ena förrän det kommer ett nytt. För att inte tala om allt som orsakar cancer ena veckan för att nästa motverka hjärt- och kärlsjukdomar. Det finns en ganska tydlig inriktning på informationen: allt som är roligt är förmodligen också farligt. Bäst är därför att avstå. Så när forskningen visar att ett halvt glas vin om dagen är bra för kärlen gnisslar folkhälsoexperterna tänder.

Enligt en ny svensk-amerikansk studie kan köttdieter (eller snarare proteinrik kost) orsaka stroke och hjärtsjukdomar. Låter ju trist för alla köttälskare. Men även om undersökningens resultat skulle vara sanna: bör vi bry oss?

Jag äter chips, godis, dricker öl ibland och rör antagligen på mig för lite. Men det är mina val. Jag tycker helt enkelt att det är roligare att se en film, skriva eller läsa en bok än att springa i motionsspåret. Jag tror inte att jag är ensam om att inte riktigt känna mig hemma i den träningshysteri som råder i Sverige, kanske i synnerhet i Stockholm. Här har Sats blivit den nya kyrkan och självfallet ska varje besök noga registreras som statusuppdatering på Facebook för att inkassera beröm från vänner och ytligt bekanta. 

Många problem som diskuteras livligt i vår tidsålder är rena välfärdsproblem. Depressioner ökar i västvärlden och expansiva ekonomier som Kina där människors levnadsstandard ökar. Med materialism, oändliga valmöjligheter och ökad frihet kommer också beslutsångest och det ofrånkomliga i att ständigt jämföra sig med andra och känna sig otillräcklig. Med välstånd kommer överflöd och bekvämlighet och därmed fetma.

Allt detta är mänskligt. Men det är i grunden inte ett politiskt problem utan något som måste lösas på individnivå. Det finns dock alltid personer som vill göra sina egna bekymmer och utmaningar till ett samhällsproblem. Den egna övervikten är samhällets ansvar - inte kan det väl bero på alltför många fikabesök eller lite för många chipspåsar och timmar framför TV:n?

Övervikten har mycket riktigt blivit en politisk fråga. I världens fetaste land, USA, skrivs på sina håll antalet kalorier ut på snabbmatsmenyerna. Vissa politiker vill lagstifta om detta. Vem kan annars lista ut att ständiga besök på snabbmatsrestauranger kombinerat med lite för många timmar bakom ratten kan resultera i övervikt? Folkhälsopolitiken är per definition moraliserande, men sällan nämns hur infantil den också är. 

Med ett växande antal överviktiga vet medierna att diettips och undersökningar om övervikt intresserar alltfler. Således beställer SVT en undersökning i vilken svenska folket tillfrågas om det är bra eller dåligt med ekonomiska styrmedel för att stävja fetma (läs fettskatt). Jo, det är bra, tycker ungefär hälften. Politikerna är dock, av högst rationella skäl, ointresserade och utmålas därför som svikare alternativt fega i nyhetsinslagen.

Staten kommer även fortsättningsvis vilja styra vad du stoppar i dig och komma med påpekanden att det är bättre att motionera än att spela TV-spel. Läkare, dietister och kollektivister kommer även framgent föreslå skatter på sådant som är gott och onyttigt och förvänta sig att du lyssnar på deras expertråd.

Bli expert på ditt eget liv i stället. Bestäm hur du vill ha det. Och ta konsekvenserna av dina beslut. Svårare än så behöver det inte vara.

SvD till FRA-lagens försvar

När den så kallade FRA-lagen skulle klubbas i Sveriges riksdag för fyra somrar sedan gungade den politiska bloggosfären under vikten av allt engagemang. I dag kan kritikerna konstatera att det gick ungefär som vi förutspått.

Men den kritiserade lagen försvaras av konservativa SvD. Att utmåla integritetsvänner i allmänhet och kanske piratpartister i synnerhet som foliehattar är inget nytt. SvD:s Fredrik Kärrholm gör ett gott försök när han på ledarplats skriver om "rabiata piratpartister" och den nye MUF-ordföranden Erik Bengtzboe och underkänner kritiken mot att både Säpo och Rikskriminalpolisen ska få tillgång till FRA:s tjänster.

Mark Klamberg påminner om att det knappast bara är fåtalet piratpartister som har tydliga invändningar mot lagen om signalspaning och hur myndigheten FRA får tillgång till vår elektroniska kommunikation.

SvD:s ledarredaktion försöker förlöjliga motståndet mot den utveckling vi nu ser med utökad övervakning på samhällets alla nivåer. Men den missar att en rad remissinstanser i stort delar de "rabiata piratpartisternas" kritik.

Ibland är det bättre att vara tyst.

Kungen av pop

Det är i dag tre år sedan popikonen Michael Jackson avled.

Jag var aldrig ett av Jacksons större fans, men förstår ändå hans storhet. Och till skillnad från när många andra stjärnor lämnar oss kändes det oerhört tråkigt när nyheten om Jacksons död kom. Han skulle göra sista turné och höll på med repetitionerna när den där ödesdigra överdosen togs.

Och vilken show det hade blivit. Det går att föreställa sig när man ser dokumentären This is it. Michael Jackson var i sanning en annorlunda figur. Men världen är lite tråkigare utan honom. Musiken lever dock vidare.

Veckan som gick #32

# Mursi vald. Det började lukta militärkupp igen i Egypten. Dagarna gick och ingen segrade utsågs i presidentvalet. Massorna började åter att samlas i frustration på Tahrirtorget i Kairo. Men nu är det klart. Islamisten Mohammed Mursi ska ha vunnit med drygt 50 procent av rösterna. Många oklarheter återstår dock - som vilka befogenheter den nye presidenten får. Makten finns alltjämt hos militären.

# Kina i rymden. Kinas Shenzhou 9 (神舟, gudomlig farkost) har dockat med Tiangong (天宫, himmelska palatset). Det är en stor dag för det kinesiska rymdprojektet. Att docka i rymden är förstås inget nytt. Mest av allt handlar det förstås om nationell stolthet. Kina vill visa att de är en stormakt och som sådan är rymdäventyr obligatoriskt. Detta är bara början på den kinesiska resan i rymden.

# FRA-svek. Alliansregeringen har gjort upp med Socialdemokraterna om att låta polisen få tillgång till FRA:s signalspaning. Detta gäller både Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen. När lagen röstades igenom under stor uppmärksamhet 2008 lovades vi att det var i utländsk trafik som passerade Sveriges gränser som FRA skulle spana. Nu sägs det att det är den internationella brottsligheten de vill komma åt och antalet myndigheter som får tillgång till spaningen har vuxit. Jag undrar bara: Vilka myndigheter kommer härnäst få doppa näven i syltburken? 

Språk möjliggör bildning

Jag skrev i går om att svenska högstadieelevers kunskaper i engelska språket står sig väldigt bra internationellt men att det också har inneburit att bland annat tyskan nobbas av alltfler.

Det finns emellertid fler perspektiv på engelskans dominans i Sverige och det är vilka konsekvenser den får politiskt. Svenska medier är väldigt västcentrerade och uppvisar bristande intresse för vad som sker i resten av världen, det vill säga utanför Europa och USA. Rapporteringen från Afrika handlar mest om svältkatastrofer, från Kina om ekonomi och därutöver får vi ibland veta att Mexiko har problem med drogkarteller.

Språkbarriären blir här ett konkret problem. Om allt färre ungdomar lär sig annat än engelska, om språkkurser får läggas ned på grund av bristande intresse, avspeglas det självfallet även i journalisters språkkunskaper till slut.

Inte ens bland välbetalda toppolitiker ser vi emellertid någon större kunskap i främmande språk. Kommissionär Cecilia Malmström pratar franska obehindrat vilket säkerligen underlättar mycket i hennes arbete då franskan är, eller åtminstone vill vara, ett stort språk i unionen. Men annars är det skralt med språkkunskaperna hos den politiska eliten. 

I Europaparlamentet översätts annars allt till medlemsländernas språk. Det går att förstå detta utifrån att även den mest språkbegåvade står sitt eget modersmål närmast och att debatter om komplicerade fördragstexter nog lättast förs på just detta språk. Det ger alla samma möjlighet att göra sin röst hörd.

Samtidigt innebär det att vi inte ställer några språkkrav på våra politiker. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg talar båda bra skolengelska, men den som har hört Mona Sahlin tala engelska är nog glad över att vi sluppit se henne representera Sverige i internationella sammanhang. Även Göran Persson kämpade med engelskan.

Jag kan tycka att man borde kunna kräva av en statsminister att han/hon inte bara kan engelska flytande utan också klarar sig på franska, spanska och kanske även kinesiska eller ryska. I mina ögon betyder det bildning och ger åtminstone ett sken av något slags kompetens. Dessutom öppnar det säkert dörrar på glänt som annars kanske skulle ha varit stängda. Att på ett statsbesök prata värdens språk är att visa respekt och viss vördnad, något som är universellt uppskattat.

Engelskans stora dominans i Sverige påverkar tvivelsutan nyhetsrapporteringen och -värderingen men också vilka filmer och program som visas på TV. Sverige är oerhört västcentrerat. Medierna ägnade ofattbart mycket tid åt det republikanska primärvalet i USA medan presidentval i Indien eller maktskifte i världens folkrikaste land Kina får några minuters sändningstid allt som allt. Brasilien, ett land på frammarsch, är helt bortglömt i svensk utrikesrapportering. Västcentreringen är problematisk då den förmedlar en skev bild av världen där allt kretsar kring väst och där vårt tankesätt är det enda tänkbara och rätta. 

Kunskaper i språk möjliggör att ta in perspektiv som inte är ens egna, att försöka förstå kulturer som avviker från den egna. Språk möjliggör därmed bildning. Vi är fattigare utan den.

Kina mot himlen

Kinas satsning på rymden fortsätter. Shenzhou 9 (神舟, gudomlig farkost) har dockat med himmelska palatset Tiangong (天宫). Därmed är Kina det tredje landet efter USA och Ryssland att göra detta.

Liu Yang (刘洋) är den första kinesiska kvinnan i rymden. Det är inte osannolikt att den första kvinnan på månen blir en kinesiska. En kinesisk rymdstation ska också byggas.

Mest av allt handlar det förstås om nationell stolthet. Kina vill visa att de är en stormakt och rymdäventyr är ett sätt att göra det på. Samtidigt fortsätter människan att förbereda för framtida Marsresor.

Satsningar på rymden kostar. Nasas rymdfärjor har pensionerats. USA har inte råd längre. Allra bäst vore egentligen om de tre stormakterna gick samman och satsade gemensamt. Mars ligger ju inom räckhåll.

Nya tider, nya språk

När jag gick på högstadiet kunde vi välja mellan tre olika språk som andraspråk: franska, tyska och spanska. Jag vill minnas att fler tjejer valde franska medan de flesta killar valde tyska. Varför det förhöll sig på det sättet vet jag inte.

Sedan dess har det hänt en del. Vilka språk den lilla högstadieskolan erbjuder sina elever i dag ska jag låta vara osagt, men tittar vi på Stockholm erbjuds kinesiska i allt fler skolor och allt längre ned i åldrarna.

I går kunde SVT berätta att svenska högstadieelever är världsbäst på engelska men att andra språk blir lidande av den stora fokuseringen på det anglosaxiska världsspråket. Kurser i klassisk grekiska och latin hotas att läggas ned på Lunds universitet på grund av för svagt intresse hos studenterna. En latinstudent beskriver detta som ett tecken på att Sverige är "ociviliserat". Richard Swartz konstaterar i sin kolumn i DN att svenska elever vänder tyskan ryggen.

Allt detta är begripligt i en tid där engelskan är användbar i princip i hela världen och intresset för språk generellt kanske är på tillbakagång Å andra sidan är detta skifte måhända bara ett av många i historien. Vissa språk får stå tillbaka för andra. Det har inget att göra med hur "civiliserat" ett land är, även om kunskap i både stora och exotiska språk onekligen är ett tecken på bildning. Nog vore världen tråkig om alla bräkte på amerikanska.

Språk kräver tid. Jag läste tyska fram till och med andra året på gymnasiet. Det tredje året var frivilligt. Jag hade ganska lätt för tyskan, även om jag svor en del över grammatiken som blev alltmer komplicerad, men minns väl hur mycket tid som frigjordes när jag valt bort tyskan under det sista gymnasieåret.

Det var ett misstag att inte fullfölja. Men jag var långt ifrån ensam om att lämna tyskan bakom mig då. Systemet med valfria kurser och snittpoäng gjorde säkert många tveksamma att fortsätta läsa något som tog så mycket tid i anspråk när man i stället kunde välja enklare kurser, lättare få maxpoäng och därmed höja sitt snittbetyg. Detta är ett argument jag använt mot spådomen att den svenska skolan måste hårdsatsa på kinesiska. Jag undrar dels hur många som skulle vara tillräckligt motiverade för att lägga ned den tid som krävs i början, dels hur mycket de skulle hinna lära sig när så många andra ämnen samtidigt kallar på uppmärksamhet.

Kinesiskan framstår som svårtillgänglig på grund av tecknen och för västerlänningar obekanta uttal. Men när det kommer till att lära sig uttala olika kinesiska morfem finns i dag mängder av hjälpmedel online, inklusive mer eller mindre användbara instruktionsfilmer på YouTube. Barnvisor som denna kan duga utmärkt för att höra skillnaden mellan exempelvis zh, ch, sh och ji, qi, xi. Till skillnad från tyskan blir kinesiskan inte alls svårare ju mer du lär dig utan tvärtom alltmer lättillgänglig. Grammatiken är enkel och logisk. Vilket i mina ögon den svenska inte alltid är.

Oavsett vad du studerar för språk har de alla gemensamt att de öppnar dörrar till nya världar. Kinesiskan kan sägas ha förändrat mitt liv. Oavsett vilket språk du funderar på att börja plugga, tveka inte. Det kan visa sig vara det bästa du gjort.

Tidigare bloggat om kinesiskan:
你会说汉语吗？
Kinesiskans ställning i svenska skolan
Framtidens språk

Beijing ska åter bli cykelns stad

Jag minns hur jag under något av de första besöken i Beijing ville besöka den vackra parken Beihai norr om Förbjudna staden. Tidigare hade jag åkt taxi men nu var vädret så vackert att jag ville transportera mig på annat sätt. Jag tog en titt på kartan och bestämde mig för att det där, det såg ju inte så värst långt ut. Jag går. En timme senare eller så, i tryckande värme, insåg jag mitt misstag.

Som Stockholmsbo hade jag vant mig med att kunna ta mig till fots i stort sett över hela stan. Det går ju faktiskt att gå tvärs över stan, från Vasastan till Söder, om man vill. Beijing är lite större. Numera går jag inte så mycket som tidigare när jag besöker den kinesiska huvudstaden. Å andra sidan är inte heller taxi eller buss ett särskilt bra alternativ eftersom bilköerna i Beijing är monstruösa.

Det är därför glädjande att staden kommer att satsa mer på cyklar framöver. I ett småskaligt försök lånas cyklar ut för en krona i timmen eller tio kronor för en hel dag. Tanken är att systemet ska byggas ut till 50 000 om tre år och att staden därmed ska kunna matcha exempelvis Hangzhou med sina 60 000 lånecyklar.

Kollektivtrafiksatsningar har inte saknats de senaste åren. Beijing har numera en förträfflig tunnelbana som har byggts ut rejält både före och efter OS 2008. Men linjerna är många och ibland kan man tvingas till upp till tre byten för att nå sin destination. Cykel är därför det bästa färdmedlet. Nu kör kineserna som biltjuvar och har alls ingen respekt för trafikljus eller cykelbanor så ett stort mått av försiktighet är på sin plats.

Men fler cyklister, samtidigt som det blir allt dyrare och tidsödande att köra bil, kommer förhoppningsvis åter göra Beijing åter till den cyklande stad den en gång var.

 Det saknas inte taxibilar utanför centralstationen Beijing Zhan (北京站)

i huvudstaden. Men det kan ta tid att ta sig dit man ska på grund av köerna. 

Ge igen för gammal ost

Uppdrag gransknings reportage om den ommärkta och ommalda köttfärsen 2007 är programmets mest omtalade någonsin. Det blev en rejäl spinn i media och ICA ställdes till svars för fusket. "Det är fel på rutinerna", upprepades från ansvarigt håll då. Snarare var det väl så att de anställda följde de rutiner som fanns och funnits under lång tid och att ägarna tjänade på det.

Nu har Aftonbladet gjort en likadan undersökning. Först har de avslöjat att ostar och lax märks om. Och nu återkommer köttfärsen i diskussionen. Anonyma anställda vittnar om att kött vars bäst före-datum gått ut mals om och säljs igen som färsk köttfärs.

Det behöver inte betyda att den som äter köttet riskerar att bli sjuk. Men ICA lurar förstås sina kunder när de säljer gammalt som nytt. Att packa om sådant som fortfarande är ätbart är inte fel, det slängs onödigt mycket mat. Men kunden måste informeras och priset sänkas.

Problemet för oss som kunder är att det är nästintill omöjligt att kontrollera hur allt detta sköts bakom kulisserna. Tidigare har vi fått höra om hur kött som inte alls är svenskt märks om och får en svensk flagga på förpackningen. Även detta är att bedra kunden eftersom svenskt kött oftast är dyrare än irländskt eller danskt. Men vi kan inte veta om det vi köper verkligen är det vi tror att vi köper.  

Det jag undrar är om detta endast sker i ICA:s butiker eller om det även pågår hos konkurrenterna. I så fall har vi som kunder ingen chans att påverka genom att handla någon annanstans. Men det är intressant att skandalerna hittills främst har avslöjats hos just ICA.

Cirkus Assange tuffar på

Det var inte så länge sedan det stod klart att Julian Assange uttömt sina rättsliga möjligheter att överklaga utlämningsbeslutet till Sverige. Men det var förstås att hoppas på för mycket att Julian Assange skulle ta tjuren vid hornen och komma till Sverige.

Senaste kapitlet i denna cirkus är att Assange sökt politisk asyl i Ecuador. Han befinner sig nu på den ecuadorianska ambassaden i London. Det är en bisarr vändning i en redan absurd historia.

I stället för att låta sig utlämnas till Sverige och svara på våldtäktsanklagelserna, som kanske inte ens leder till någon rättegång, väljer Julian Assange att fly. Han gör sig inte bara till åtlöje på detta sätt, han skadar dessutom WikiLeaks.

Assange är förmodligen alldeles för uppfylld av sig själv för att ta in sakliga argument just nu. Genom att få politisk asyl stärker han också sin image som utsatt och hotad av stormakters intressen. Kanske är dessa våldtäktsanklagelser och hot om utlämning till USA det bästa som har hänt hans ego. Han har verkligen blivit någon.

Sista ronden

Nu har den sista resningsansökan lämnats in. Sture Bergwall, mer känd som Thomas Quick, kan därmed bara vänta på beslutet. Allt tyder på att han beviljas resning och slutligen frias från alla misstankar även denna gång.

Bergwall har redan beviljats resning i fyra fall och friats från morden på Johan Asplund, Yenon Levi och Therese Johannesen.

Denna sista resningsansökan gäller dubbelmorden i Appojaure 1984. Sture Bergwall säger själv att han hoppas kunna vara fri vid nyår. Omöjligt är det inte.

Dömd för åtta mord - sannolikt oskyldig till samtliga. Det är en rättsskandal som saknar motstycke i modern svensk rättshistoria.

Tidigare bloggat i ämnet:
Rättvisa!
Skandalen är redan ett faktum
Den krackelerande rättssäkerheten
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner

FRA-sveket är fullbordat

Alliansregeringen har gjort upp med Socialdemokraterna om att låta polisen få tillgång till FRA:s signalspaning. Det gäller både Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen.

Därmed är sveket fullbordat. När den så kallade FRA-lagen under stort motstånd klubbades sommaren 2008 och motståndarna inom Centerpartiet och Folkpartiet till sist gick med på en uppgörelse, fick vi veta att det endast var utländska mål som var av intresse. Det var i utländsk trafik (eller "trafikstråk" som det hette på FRA-iska) som passerade Sveriges gräns som FRA skulle spana.

Dessa löften var inte vatten värda. Ibland är det tråkigt att behöva säga att vi hade rätt hela tiden. Ändamålsglidningen har säkert bara börjat.

Jag tar en titt på vad jag skrev för ganska precis fyra år sedan när lagen röstats igenom. Det var uppröda känslor då. I dag är känslorna mer dämpade. I dag känner jag mest en stor ledsamhet och sorg över tillståndet i svensk politik, där integritets- och rättighetsfrågorna helt har knuffats undan.

Nu får alltså både Säpo och RKP tillgång till FRA:s tjänster. Vilka myndigheter står näst på tur?

Veckan som gick #31

# Valsöndag. Under söndagen hålls tre viktiga val. Parlamentsvalet i Frankrike väntas vinnas av vänstern. I Grekland hålls omval efter att ingen lyckats bilda regering efter valet i maj. Där väntas vänsterkoalitionen Syriza segra. Och i Egypten hålls den andra omgången i presidentvalet mellan Muslimska brödraskapets Muhammad Mursi och den gamla regimens Ahmed Shafiq. Valdeltagande ser ut att ha blivit ännu lägre denna gång - runt 40 procent - och skälet är att nästan hälften av alla som röstade i första omgången lade sin röst på andra kandidater än de två som nu gör upp om presidentposten.

Vem som än vinner blir det svårt att spåna om framtiden. Någon konstitution finns ännu inte och därmed är det heller inte klart vilka befogenheter den nya presidenten får. Därtill är parlamentet upplöst och det talas om att militären ska genomföra en tyst kupp. Demokratin kommer att ta tid på sig i Egypten.

# Glädjande mangadom. Högsta domstolen valde att fria seriekännaren Simon Lundström och gjorde därmed en annan bedömning än tings- och hovrätten gjort.  Enligt HD är bara en av de beslagtagna bilderna barnpornografisk. Ändå frias Lundström med hänvisning till sitt yrke. Det väcker en del frågor om likhet inför lagen och svåra gränsdragningsproblem framöver. Det sista är knappast sagt om barnpornografilagen. Den borde egentligen skrivas om.

# God natt, Saab. Saabaffären blev klar till slut. Men den slutade med att ett elbilskonsortium tog över verksamheten och att Riksgälden blev ägare till reservdelsbolaget Saab Parts. Kinesiska Youngman, som ville köpa alltihop, drog således nitlotten. Därmed är Saab som vi känner det, som en nischad biltillverkare med snygga och tilltalande större bilmodeller, historia. Nu ska det byggas elbilar en produkt som lockade några tusen köpare i hela Europa i fjol. Och någon bil kommer inte att rulla ur fabriken de kommande 18 månaderna. Arbetstillfällena har därmed knappast återvänt till Trollhättan. Och Saab har inte alls återuppstått. Ett tråkigt slut på en tråkig historia.

Kineserna och maten

I Sverige frågar vi varandra om vädret. I Kina är ämnet på allas läppar mat. På något sätt är det senare mer sympatiskt.

Jag började älska kinesisk mat vid mitt första besök i landet och har sedan dess fått ett ökat intresse för kinesisk kokkonst. Smakerna. Dofterna. Och inte minst variationen. Det går inte att tröttna.

Många svenskar är intresserade av det kinesiska köket (eller snarare köken). Det illustreras exempelvis av det sanslösa utbudet av Kinarestauranger runt om i landet. Men det vi äter där är förstås sällan riktig kinesisk mat, serverad av kineser. Få av dem håller vad en kines skulle betrakta som acceptabel standard, men de får sin beskärda del av svenska gäster sugna på friterade räkor, sötsur sås och biff med böngroddar.

Tyvärr ger det likriktade utbudet en skev bild av vad kinesisk mat är - eller kan vara. Kinesisk mat är så oerhört mycket mer än de enkelspåriga rätter som serveras i Sverige. Personligen är jag väldigt förtjust i kryddstarka nudelrätter, men de är svåra att hitta här. I Kina räcker det med ett besök hos exempelvis 李先生, Mr Li, för att mätta nudelabstinensen. En fullgod lunch för åtta kronor.

Kinesisk matkultur har skildrats utmärkt i Kinas mat, en SVT-serie i vilken vi fick följa sympatiske Fredrik Önnevall bland några grundläggande råvaror i den kinesiska kosten. Sedan är förstås så, att den som vill äta all som rör sig kan göra det i Kina. Men är man inte intresserad av skadedjur, sköldpadda, orm eller hund finns det gott om riktigt god mat att sätta tänderna i runt om i Kina - med varje provins egna speciella smaker och specialiteter.

Serien 舌尖上的中国 , "på Kinas tungspets" (den heter A bite of China på engelska), skildrar den kinesiska matkulturen på ett fint sätt och har blivit väldigt populär i det matälskande Kina. Den finns upplagd på YouTube och det första avsnittet har engelsk text. Låt dig väl smaka!

Aung San Suu Kyi till Norge

Aung San Suu Kyi har inte kunnat lämnat Burma på 24 år. Hon var så trött efter den långa flygningen till väst att hon kräktes under presskonferensen och fick ursäkta sig.

Men det är stort att hon har har fått resa utomlands. I dag ska hon, 21 år försenad, hålla sitt Nobelföredrag och ta emot det fredspris hon fick 1991 för sin kamp för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma.

Det som har hänt den senaste tiden, de stegvisa men ändå tydliga förändringarna i demokratisk riktning, visar att även de mest hårdföra diktaturer kan förändras. 

Tanken på att Liu Xiaobo en dag ska kunna göra samma resa som Aung San Suu Kyi nu gjort inger lite hopp.

En förnuftig HD-dom

Mangakännaren Simon Lundström vann en stor men lite oväntad seger när Högsta domstolen i dag frikände honom från åtalet gällande barnpornografibrott. Bakgrunden till målet behöver väl knappast repeteras, men Lundström dömdes alltså i både tingsrätt och hovrätt för innehav av barnpornografi efter att polisen funnit ett mindre antal mangabilder föreställande "barn" i sexuella poser i hans gigantiska mangasamling.

HD konstaterar att bilderna är pornografiska och att de föreställer barn men att det handlar om fantasifigurer. Något som alltså både tingsrätt och hovrätt i sin tolkning av lagen ansåg inte spelade någon roll. För Simon Lundström är skadan redan skedd på det privata planet, men frikännandet är förstås oerhört viktigt både för honom personligen och för den konstnärliga friheten i Sverige.

Förhoppningsvis kan denna dom göra att polisen framöver fokuserar på riktiga övergrepp på verkliga barn, inte på fantasifigurer i någons bokhylla. Och förhoppningsvis innebär detta att spelutgivare i framtiden inte behöver dra tillbaka spel i Sverige på grund av den svenska barnpornografilagstiftningen.

Detta var en förlust inte bara för åklagaren utan också för organisationerna Ecpat och Rädda barnen, som inte ser någon som helst skillnad mellan dokumenterade sexuella övergrepp på riktiga barn och japanska serietidningsalbum. För ovanlighetens skull segrade faktiskt förnuftet.

Striden om Internet

Per Bylund skriver att Facebook är vad staten vill att Internet ska vara och varnar för "Internet2". Vi kan vara på väg från det decentraliserade nät vi i dag känner till, där det är möjligt att gömma sig bakom proxyservrar och radera kakor, till något helt annat:

"Ett Internet2 skulle fungera helt annorlunda – i alla fall bakom det användarna ser. Det skulle ha full kontroll på vem som gör vad, kunna följa varje försök till kommunikation och kartlägga mönster i handlande, skapa sociogram över hela världen med näst intill komplett information. Med andra ord, polisstatens våta dröm."

Internet har alltid betraktats som en hal tvål av politikerna. Makthavare i såväl diktaturer som demokratier fruktar den frihet och makt som Internet ger vanliga människor och gör allt de kan för att begränsa den. Flera arabländer har sett sina makthavare kastade överbord tack vare den kraft som de sociala medierna möjliggör. Nätet ger också vanliga medborgare chansen att göra sina röster hörda i frågor som just de anser särskilt relevanta. Kraven på makthavarnas tillgänglighet ökar. Avslöjanden och skandaler får global spridning på några ögonblick, vilket blivit tydligt inte minst i Kina - den enorma censurapparaten till trots. Internet är, eller kan vara, således historiens främsta demokratiska verktyg. Med eller utan arabiska vårar.

Jag har skrivit tidigare om det moderna livet som ett liv i skyltfönster, om att vara ständigt tillgänglig för andra som kan se var du är, vad du gör och med vem. Sett ur ett historiskt perspektiv har denna sorts öppenhet endast funnits i auktoritära stater och då i form av kontroll. Nu anammas den av människor i stabila demokratier. En liten obehagskänsla sprider sig när den nya telefonen vill ha mina personuppgifter och frågar om jag vill ha positioneringssystemet påkopplat eller avstängt.

Google, Apple och Facebook är tre giganter vars tjänster många av oss använder dagligen under förutsättningen att de får tillgång till vår personliga information. Det har således skett en väldigt snabb tillvänjning till att dela information med både storföretag och helt främmande människor. Det är slutna system där vi som privata användare har noll möjlighet att påverka användarvillkoren - som dessutom kan ändras när som helst.

Deras makt växer sakta men säkert. Du behöver Facebook för att få tillgång till allt från bostadssidor till kommentarsfunktioner på nyhets- och debattsidor. Och det är sannolikt bara början. Du behöver ett Googlekonto för att lägga upp filmer på YouTube eller blogga via Blogger. Och varje sökning, alla dina intressen, allt du inbillar dig att du söker efter "i hemlighet", känner Google till. Därtill har Apple sin egen slutna värld där användaren är helt och hållet i fruktföretagets våld. Det behöver väl knappast nämnas att Google, Apple och Facebook är tre oerhört framgångsrika företag. Deras strategier är oerhört effektiva.

Medan jag anser att bloggosfären är ett viktigt demokratiskt verktyg har Facebook utvecklats inte bara till ett tillhåll för narcissister (vilket väl må vara hänt) utan en alltmer komplett övervakningscentral. Än så länge används denna makt främst i menlösa syften av typen "din vän gillar A, gilla A du också". Men strategin att arbeta mot allt vad personlig integritet heter är tydlig. Räkna med att Facebook kommer att ha alltmer koll på ditt liv framöver.

För 15 år sedan var känslan att man kunde göra lite vad man ville och vara vem man önskade på Internet. Frihetskänslan var total - politikerna vettskrämda. Framöver bör du räkna med att kunna stå för allt du företar dig på nätet, inför vänner, företag och myndigheter. Även det mest privata. Ty inget du gör kommer att kunna hållas privat.

På så sätt kommer vi i framtiden konstatera att när det gäller striden om Internet, var det trots allt politikerna som i slutändan vann.

Tidigare bloggat:
De andras liv

Moderat spariver

En arbetsgrupp i regeringskansliet ska ta ett helhetsgrepp på Försvarsmaktens ekonomi och, får vi förmoda, föreslå hur man kan spara pengar.

Kristdemokraterna ingår inte i arbetsgruppen och är följdriktigt sura. Det är även Folkpartiet och Centerpartiet, som anser att det inte går att spara mer på försvaret just nu.

En borgerlig regering, anförd av Moderaterna, som fortsätter bantningen av det svenska försvaret (just det de själva kritiserade i opposition). Vem kunde tro det för tio år sedan.

Inga anonyma vittnen

Ur ett rättstrygghetsperspektiv går det att förstå tanken med anonyma vittnen i rättegångar. För personer som riskerar att bli utsatta för hot och våld av kriminella skulle det självfallet vara att föredra att kunna vittna anonymt.

Frågan har aktualiserats i SVT sedan en undersökning visat att var tredje åklagare kan tänka sig anonyma vittnen i domstolar. Försvarsadvokaterna är föga förvånande inte fullt lika förtjusta i förslaget.

Det finns en rad viktiga invändningar. Den mest uppenbara är att en person som anklagas för något måste få en chans att försvara sig. Det är inte lätt att försvara sig mot vad en anonym person säger sig ha sett eller hört. Sätt dig själv i den anklagades sits. Och föreställ dig hur möjligheten med anonyma vittnen skulle kunna användas i elaka syften.

Därmed inte sagt att hot mot vittnen inte är ett problem. Det är ett gigantiskt problem att många inte vågar vittna, att utredningar läggs ned av det skälet och att grovt kriminella går fria och kan begå nya brott. Det är förfärande att personer med civilkurage straffas för sin insats genom att behöva se sig över axeln efter rättegången.

Frågan om hur människor ska våga vittna i rättegångar är således jätteviktig. Men den måste vi söka hitta ett svar på utan att tumma på rättssäkerheten.

Oklar framtid för nya Saab

Så blev till sist köpet av Saab Automobiles konkursbo klart. Precis som det ryktats om den senaste tiden blev det elbilskonsortiet National Electric Vehicle Sweden (NEVS) som drog det längsta strået före Youngman och Mahindra. Därmed kan en utdragen försäljningsprocess läggas till handlingarna.

Bland Saabentusiasterna är de negativa omdömena om affären många. "Saab as we know it is dead." Lineupen med 9-5, 9-4X och en ny 9-3 väntande runt hörnet var ju så lovande. Nu återstår bara nya 9-3 - och den ska plötsligt bli en elbil! Just här och nu har emellertid de nya ägarna ingenting annat än en tio år gammal modell att arbeta med.

En sak är säker: Även om de nya bilarna kommer att ha Saabloggan på huven (vi får anta att de hört sig för om rättigheterna till varumärket) kommer inget riktigt att bli sig likt. Vi kommer inte att få se de större och lyxigare modeller (9-6, 9-7) som Youngman planerat. Vi kommer inte att få se någon ny suv av typen 9-4X. Nevs är intresserat av att bygga elbilar. Det förefaller inte vara intresserat ens av hybrider. Och de tror uppenbarligen att det ligger tillräckligt mycket ekonomi i detta för att det ska gå runt.

Hur djupa fickor Nevs har återstår att se. Likaså hur pass trovärdig deras affärsplan är. Det som avgjorde dragkampen var sannolikt att de kunde lägga upp pengarna på bordet medan Youngmans affär hade fler komponenter inblandade (som ett godkännande från NDRC). Spontant tror jag att Youngman hade haft en realistisk chans att få Saab på fötter igen. Det som sänkte dem var antagligen oklarheter med finansieringen. Ty budet på fyra miljarder för Saab och Saab Parts skulle konkursförvaltarna normalt ha kastat sig över. Nu sitter i stället Riksgälden med ett reservdelsbolag i knät.

De kommande 18 månaderna kommer någon ny Saab inte att produceras och några omfattande nyanställningar lär vi inte se. Ty först årsskiftet 2013/14 ska Nevs första produkt presenteras. Frågan är om någon ens kommer ihåg Saab då. Risken för en ny konkurs inom något år känns påfallande stor.

Maktens berusning

Gunnar Hökmark låg ofta rätt i många frågor i EU-parlamenet - en gång i tiden. Christofer Fjellner likaså. Men numera finns det liten anledning att ställa några som helst förhoppningar till de moderata MEP:arna. Lika lite som till moderpartiet hemma i Sverige.

När det gäller ACTA-avtalet hävdar Fjellner en sak inför hemmapubliken och en annan på behörigt avstånd. Från nej till ja. Principerna lämnar vi därhän.

Jag förstår att det är jobbigt att vara en bråkstake hela tiden, att det kan vara skönt att bara lira med, slippa de sura blickarna och bli en i gänget. Men om det är något en liberal (?) företrädare ska göra i Europaparlamentet, är det att vara en jobbig jäkel. Kritisera. Sätta sig på tvärn. Göra allt för att förhindra att de värsta dumheterna röstas igenom. Detta har de moderata ledamöterna släppt helt och hållet.

Sedan är det väl också så, att makten berusar och att ett antal år i EU-parlamentet gör att avståndet till livet och människorna utanför denna bubbla blir väldigt långt.

Dessutom har ju Moderaterna hävdat att det är roligare att säga ja...

via HAX

Språktestet - Återkomsten

Alliansen kan vara på väg att kollapsa. Kristdemokraterna är i kris och presterar sällan över fyra procent i opinionsmätningarna. Annie Lööf har så långt misslyckats med att lyfta Centerpartiet. Göran Hägglund twitterhånar den moderate partisekreteraren Kent Perssons senaste klavertramp. Behovet av ensamutspel för att synas och höras ökar.

I dessa oroliga tider tar Folkpartiet, som i likhet med C och KD inte direkt rider på en framgångsvåg just nu, ett kliv tillbaka till välbekanta marker och talar om språktest. Eller "kunskaper i svenska [som] krav för medborgarskap".

Problemen Jan Björklund, Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag beskriver är förstås reella - och välbekanta. Arbetslösheten bland icke-etniska svenskar är hög. Det tar alldeles för lång tid för en till Sverige invandrad person att etablera sig på arbetsmarknaden. Alltför många fastnar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, återkommande praktikinsatser som aldrig leder någonvart och ett liv på existensminimum med försörjningsstöd år ut och år in. Det gör att människor förlorar hoppet. Samtidigt höjs kraven på utbildning för att få arbete i Sverige och kraven på den som söker en bostad blir allt högre. Vägen till det mest fundamentala - jobb och bostad - är oerhört lång för vissa grupper.

Det spelar ingen roll om regeringen är röd eller blå. Varken Socialdemokraterna eller de borgerliga har förmått ta itu med de problem som möter den som invandrar till Sverige. Arbetsmarknaden förbli en hög och ogenomtränglig mur för många av utländsk härkomst.

Men att koppla kunskaper i svenska språket till medborgarskap är fel. Frågan om hur dövstumma, personer med olika talfel, allvarlig dyslexi och så vidare ska hanteras uppstår. Hur språkkunskaper ska kunna mätas på ett rättvist sätt har Folkpartiet inget svar på (och krav på språkkunskaper kan pinsamt nog även drabba folkpartister).

Krav på motprestation för försörjningsstöd finns redan - även om det kan se lite olika ut hur pass hårt det drivs av handläggarna. Att söka sig dit jobben finns är rimligt - men det låter ofta enklare än det i verkligheten är. Många söker sig till Stockholm för arbetsmarknadens skull, men här är det oerhört svårt att hitta en bostad om man inte har lång kötid hos bostadsförmedlingen eller sitter på gott om pengar. Vilket är en beskrivning som sällan stämmer på nyanlända invandrare. Flyttar du till Eskilstuna eller Norrland hittar du lägenhet men har i stället svårt att få jobb.

"Allra viktigast är att den som kommer till Sverige snabbt lär sig svenska och kommer in på arbetsmarknaden", skriver de tre artikelförfattarna. Och visst är språket viktigt. Men om nu staten ska ställa särskilda språkkrav för den som vill bli medborgare kan det ju vara klädsamt om kommunerna tar itu med den högst bristfälliga SFI-undervisningen runt om i landet (som jag har bloggat om här och här). Att lägga ned ett år på undervisning som inte ger något (men som ofta är villkorad för att få försörjningsstöd) är slöseri med både tid och resurser. Det är inte tillgången till SFI-undervisning som är problemet utan kvaliteten på den.

Folkpartiet gör ett utspel som de vet vinner gillande hos många svenskar. "Krav" och "invandrare" i samma mening ger genast några fler röster. Det är länge kvar till nästa val, men räkna med att idén om språkkunskaper kopplade till medborgarskap kommer att dyka upp igen.

Veckan som gick #30

# Spanien får mångmiljardstöd. Så var det Spaniens tur att begära nödlån från EU. De krisande spanska bankerna får låna 100 miljarder euro. Spanjorerna förnekade in i det längsta att bankerna behöva något utländskt stöd, men de flesta räknade med att det förr eller senare skulle ske. Frågan är inte längre om krisande euroländer kommer att begära nödlån utan hur lång tid det tar innan de gör det.

# Reinfeldt till reträtt. Inget går Alliansens väg just nu. Regeringen halkar efter i opinionen. S-ledaren Stefan Löfven vinner terräng, även om det för partiet fortfarande handlar om en icke-Juholt-effekt. Kristdemokraterna ligger ständigt under riksdagsspärren i opinionsmätningarna, Centern balanserar på den. Och i Ekots lördagsintervju visade Fredrik Reinfeldt åter igen hur eländigt tom och andefattig hans politik är. Karln är fientligt inställd mot allt vad framtidsvisioner heter. Folk kan mycket väl ha ledsnat på både honom och Alliansen lagom till valet 2014. Ty någon politik har inte skapats i Rosenbad de senaste två åren.

# Böter för ryska demonstranter. Vladimir Putin ser förstås inget konstigt i det. Men "massiv närvaro på offentliga platser" kommer hädanefter att resultera i dryga böter. Putin, som har mötts av kraftiga protester efter segern i presidentvalet, räknar säkert med att ett demonstrationsförbud - vilket det i praktiken är fråga om - ska lugna kritikerna. Han borde nog inte vara så säker på det.

Uselt och självgott om sexhandeln

Precis som inför fotbolls-VM i Tyskland 2006 uppmärksammas sexhandeln i årets EM-värdland Ukraina. Då krävde tokstollar som Claes Borgström en bojkott av fotbollsmästerskapet för att "ta ställning mot sexslaveriet" och myter om busslaster med östeuropeiska prostituerade och rader av samlagsbås spreds. Nu försöker DN piska upp stämningen lite med en titt på "fotbollsfestens mörka baksida".

Läsaren förväntas genast komma i stämning med hjälp av att DN:s rubriksättare använder begreppet "sexträsk" om prostitutionen i Ukraina under fotbolls-EM. Självfallet väljer man som illustration en bild av en bil som stannat och en kvinna som böjer sig ned för att tala med chauffören genom passagerarfönstret. Alla stereotyper av prostitution ska användas.

I artikeln berättas om flera olika sexsäljare (men de kallas givetvis prostituerade), däribland 20-åriga Karolina som sparar ihop pengar till en könsoperation i Thailand. Lite svårt att förstå på vilket sätt hon skulle vara ett offer är det allt. Och märk väl: att sälja sex är olagligt i Ukraina. Det råder således ingen legal marknad för sexhandel. Ukraina är inte, som tidigare påståtts i samma tidning, "ett paradis för sexturister".

Vid sidan om huvudartikeln finns även en liten propagandatext för den svenska sexköpslagen. I vanlig ordning görs hopblandningar av sexhandel och människohandel hejvilt och utan urskiljning. EU-parlamentarikern och sossen Anna Hedh kastar ur sig en rad påståenden. Som att "[l]egaliseringen i många länder har inneburit en ökning av människohandeln och vi måste se till roten av det onda". Det är lätt att bli lite matt, faktiskt. Det onda i människohandel är inte svårt att se. Att tvinga någon - oavsett om det är byggnads-, jordbruks- eller sexarbete - är och ska vara olagligt. Men det är mycket fult att stämpla "traffickingoffer" på alla sexsäljare.

Det kan vara på sin plats att påpeka att IOM (International Organization for Migration) tidigare lagt fram en rapport som visar att inom människohandeln i fem östeuropeiska länder (Ukraina, Vitryssland, Moldavien, Rumänien och Bulgarien) har de flesta fallit offer för tvångsarbete inom byggsektor, jordbruk och tiggeri, inte för påtvingad sexhandel. Jag har inte hört Anna Hedh engagerar sig ett dugg för denna majoritetsgrupp. Nej, det är sexet som är intressant, inte utnyttjandet.

Anna Hedh kan heller inte hålla sig från att köra "lyckliga horan"-argumentet: "Det finns inte så många lyckliga horor utan många är offer för människohandel." Hedh har förstås talat med alla Europas sexsäljare för att höra sig för om de 1) är lyckliga och 2) är offer för människohandel.

Hennes påstående är så absurt att det är svårt att bemöta sakligt. Självfallet finns det sexsäljare som både trivs med sitt arbete och gör det helt frivilligt, vissa av dem bloggar och finns bara några klick bort, andra har intervjuats av exempelvis Petra Östergren. Ja, jag har själv intervjuat ett antal i både Thailand och Sverige. Den ständiga kopplingen mellan prostitution och människohandel är genuint oärlig.

Men det är så här infantil diskussionen är i Sverige. Sexköpslagens försvarare tillåts kasta ur sig vilka absurda påståenden som helst utan att det ställs några kritiska motfrågor. Alla svenska journalister  verkar ha glömt hur man formulerar frågan "Hur vet du det?".

Det finns en illa dold självgodhet över svenska politikers syn på sexköpslagen. Den representerar för dem något slags bevis för hur högt stående den svenska kulturen är - och samtidigt hur efterblivna alla andra länder är. Då passar det sig utmärkt att hävda att andra nationer borde/måste följa efter Sverige.

Hedh anser att Sverige borde exportera sitt förbud mot sexköp till andra länder. Säkert skulle hon helst vilja att lagen antogs på EU-nivå så att länder med annan uppfattning om sexhandel än Sverige tvangs införa ett förbud liknande det svenska.

Och Birgitta Ohlsson, som föreslagit förbudsskyltar på Malmskillnadsgatan, talar om att Sverige "tagit på sig ledartröjan". Jag skulle önska att den där tröjan kastades långt, långt bort och att svenska politiker började vakna upp och inse att Sverige inte är världens civilisatoriska höjdpunkt. Samt gärna att svenska journalister tog sitt arbete på lite större allvar.

Demonstration mot Acta 9 juni

Det var en liten men trogen skara som deltog i demonstrationen mot Acta på Sergels torg i Stockholm under lördagen. Talade gjorde bland andra Piratpartiets Anna Troberg och påpekade att hon kände igen många i publiken.

Däri ligger förstås ett problem. Det är just denna lilla trogna skara som kommer på demonstrationerna, som bryr sig, som anser att att dessa frågor är tillräckligt viktiga för att man ska använda någon timme av sin tid på en lördag.Torget borde vara fullt. Av politiskt aktiva. Av utomparlamentariska krafter. Av vanligt folk.

Acta, Pipa, FRA - det angår oss alla.

Välbekanta besökare på den lilla demonstrationen mot Acta i Stockholm.

Sympatiskt

Eliter i Frankrike är ännu mer eliter än sina diton i Sverige. När deras privilegier ifrågasätts blir det därför lite chockartat.

Den nyvalde socialistiske presidenten Francois Hollande har redan sänkt lönerna sig och sina välbetalda ministrar. Under året ska det införas maxlöner för chefer i statliga bolag. Det handlar om rejäla förändringar på runt 70 procent. Det kommer att svida hos ägarna till de välfyllda plånböckerna.

Francois Hollande har i alla fall börjat skaka om saker och ting lite grand. Lagom till parlamentsvalet, dessutom. I ett skuldsatt land med hög arbetslöshet är detta åtgärder som säkerligen vinner folkets gillande. Både smart och sympatiskt, således.

FN ställer sitt hopp till - Iran

Tragedin i Syrien bara fortsätter. Omvärlden har fokus på konflikten men givet hur FN-systemet fungerar kan vi inte vänta oss något ingripande som betyder något.

Precis som under folkmordet i Rwanda 1994 har FN 300 "fredsobservatörer" i hela landet. De ska övervaka en vapenvila som inte finns och en fredsplan som inte följs. Härom dagen ska de dessutom ha blivit beskjutna.

Kraven på ett militärt ingripande växer på sina håll. Men det är osannolikt att någon av de militärt starka makterna vill kasta sig in i en krutdurk som Syrien.

Barack Obama kommer att få kritik hur han än agerar. Just nu kritiseras han för passivitet, när han bistod Nato i kampen mot Gadaffi fick han kritik för det. Ett militärt ingripande i Syrien är långt borta. Bashar al-Assad har en stor och, som det förefaller, lojal armé. Precis som Irak är Syrien splittrat mellan etniska grupper som just nu tycks ta kål på varandra.

En militär insats skulle vara förenad med oerhörda risker och det är Obama inte ett dugg intresserad av under ett valår. Möjligen skulle man kunna tänka sig att västvärlden beväpnar rebellerna. Men vem vet vilka rebeller som verkligen strider mot regimen och vilka som begår övergrepp på civila? Även där finns negativa erfarenheter i närtid (Libyen).

Att Kofi Annan ställer sitt hopp till Iran säger en del om FN:s desperata läge just nu. Det är inte ofta Iran ombeds medverka till att skydda människors fri- och rättigheter.

Elit-EU närmar sig

Eurokrisen kommer att pågå i ytterligare flera år, spår vissa bedömare. Det låter inte orimligt givet att inga konkreta steg att få ordning på de krisande ekonomierna egentligen har tagits och, framför allt, att polletten ännu inte har trillat ned: en gemensam europeisk valuta är en dum idé.

Krisen ska mötas med "mer Europa", som Angela Merkel så kärnfullt uttryckte det tidigare. Nu konkretiserar hon detta och kallar det ett "inre EU". Om vissa inte vill vara med får det bli så, men en inre kärna av länder som styrs med överstatlig hand måste skapas, anser den tyska kanslern.

Det betyder: en budgetunion, en politisk union och i praktiken det som Joschka Fischer har krävt i många av sina drapor i DN: en federal EU-stat där makten slutgiltigt flyttas från de nationella parlamenten till EU:s slutna rum dit solen aldrig når.

Frågan är nu om den svenska riksdagen anser att Sverige ska tillhöra detta "inre EU". Argumentet för att Sverige skulle gå med i eurosamarbetet och det stående argumentet för att vi, trots att EU beslutar om så mycket elände, alls ska vara kvar med EU-medlem är att vi måste vara med och påverka.

Räkna med att folkpartister, moderater och sossar kommer att använda just detta argument för att Sverige ska avsäga sig sin nationella suveränitet en gång för alla och ingå i elitens EU, den kärna där man inte längre behöver bry sig om störande inslag som demokratiska val och krav på folkligt mandat.

Luftkvaliteten en het potatis i Kina

Föroreningar av vatten och luft i Kina är en ständig källa till oro. Privatpersoners koleldning, fabriker och alltfler bilar sätter sina spår på människors hälsa. Alla som har varit i Shanghai eller Beijing känner igen det där bekanta diset och det är självklart att det orsakar hälsoproblem på lång sikt.

De kinesiska myndigheterna vill emellertid inte att bilden av en hälsofarlig huvudstad ska spridas varför de har egna mätningar som visar att luftkvaliteten i Beijing inte alls är så dålig som många hävdar. Förklaringen är förstås de olika sätten att mäta. Den amerikanska ambassaden mäter mindre partiklar än de kinesiska mätstationerna och får således resultat som visar på sämre luftkvalitet, ja direkt hälsofarlig.

Detta har retat den kinesiska regeringen som menar att utländska ambassader varken har rätten eller kunnandet att utföra mätningar av luftkvaliteten i Kina. Den låter också hälsa att den inte kommer att börja mäta luftkvaliteten i amerikanska storstäder.

Kina har förstås en poäng i sin lilla protest, men samtidigt kanske den borde fokusera mer på att försöka göra miljön bättre för medborgarna än att störa sig på utländska mätresultat av luftkvaliteten.

Ibland liknar stormakterna verkligen småbarn i sandlådan.

Länge leve de allierade?

Jag brukar inte fira nationaldagen på något särskilt sätt och i år blir det ännu mindre än vanligt. Jag har ett inbyggt motstånd mot flaggviftande och nationalsånger. Däremot har jag alls inget emot att alla som vill fira nationaldagen gör det på det sätt de behagar. Det är i alla fall skönt att vara ledig.

Den 6 juni har andra historiska kopplingar än tyrannen Gustav Vasa och 1809 års regeringsform. Det går exempelvis att lyfta fram den allierade landstigningen i Normandie den 6 juni 1944. Utan den hade kanske Sverige inte varit Sverige i dag.

Och det kan man ju hävda. Landstigningen var början på slutet för Hitlers Tredje rike. Men ska man vara lite petig besegrades Hitlertyskland i första hand av Sovjetunionen, inte av britter och amerikaner. Det var Röda armén som led de största förlusterna och gjorde de största uppoffringarna. En liten illustration är att den förväntade livslängden för en rysk soldat i Stalingrad var 24 timmar.

Slakten på de franska stränderna den 6 juni 1944 har skildrats otaliga gånger i (amerikanska) filmer och serier, men kriget i väst går ändå inte riktigt att mäta med slakten i öst. Skillnaden är förstås att britter och amerikaner stred för demokrati, frihet och humanism medan ryssar och tyskar stred för auktoritära och avskyvärda system.

Men ska vi vara petiga och historiskt korrekta var det genom att ett ondskefullt imperium besegrade ett annat som Sverige fick fortsätta att vara Sverige. Historien är inte alltid så svartvit som man kan önska.

Läs även: HAX, Mathias Sundin

Demonstrera för ett fritt Internet!

Friheten på Internet är under attack från alla möjliga håll just nu, därför är det viktigt att vi som faktiskt bryr oss visar det genom att demonstrera och göra vår röst hörd. Detta är helt enkelt alldeles för viktigt för att vi ska blunda.

På lördag den 9 juni kommer demonstrationer hållas runt om i Europa för ett fritt och öppet Internet. 

Jag kommer att dyka upp på Sergels torg i Stockholm. Gör det du också (eller i Göteborg)!

Stockholm: Sergels Torg kl 14. [Facebook]

Göteborg: Götaplatsen kl 14. [Facebook]

via HAX

Ryssland förbjuder massdemonstrationer?

Utvecklingen vad beträffar mänskliga fri- och rättigheter fortsätter utför i Ryssland. Det ryska parlamentets underhus vill anta en lag som förbjuder "massiv närvaro på offentliga platser", enligt Ekot.

Trots att Vladimir Putin återvänt som president, och kan komma att sitta där ända till 2024, fanns det positiva tecken att uppmuntras av. Det ryska folket blev ilsket. det vågade trotsa regimen. Det gick ut och protesterade.

Om den nya lagen antas kommer alla regimkritiska demonstrationer i praktiken att förbjudas. Kraftiga böter kommer att drabba den som vågar sig ut. Rent konkret innebär detta att Ryssland i stället för att närma sig väst på allvar slår sig i lag med regimer som den vitryska.

Lukasjenko kommer inte vara Europas siste diktator längre.

En insomnad allians

Sverigedemokraterna går om Miljöpartiet och blir Sveriges tredje största parti på 8,7 procent. Utvecklingen är inte oväntad.

Men detta är United Minds mätning. I SCB:s mätning når SD endast 5,4 procent, det vill säga ungefär vad partiet fick i valet och vad de har fått i mätningarna sedan dess.

Gemensamt för båda mätningarna är dock att Moderaterna fortsätter tappa. Nye partisekreteraren Kent Persson har ett hårt arbete framför sig att få de insomnade nymoderaterna att framstå som pigga och energiska igen.

Vän av ordning lär påminna om det gigantiska övertag i opinionen (över 19 procent) som de rödgröna hade på regeringen i förra mellanvalsperioden. Ändå slutade det med att Alliansen vann valet och fick fler röster än i valet 2006.

Skillnaden denna gång är att Socialdemokraterna har en partiledare som många har förtroende för. Mona Sahlin var aldrig en populär partiledare, ens bland de egna. Och med Moderaterna på tillbakagång och tre partier som alla balanserar på fyra fem procent har Fredrik Reinfeldt all anledning att vara lite orolig.

Därmed inte sagt att en enda av alla opinonsmätningar vi kommer att få se innan våren 2014 kommer att säga särskilt mycket om valutgången.

Veckan som gick #29

# Rojalism i dagarna fyra. I fyra dagar firar engelsmännen sin drottning Elizabeth II:s 60 år på tronen. En imponerande historia är hennes karriär onekligen. Hon har varit statschef sedan Josef Stalin satt i Kreml. Men även om jag lite motvilligt är förtjust i England går den rojalistiska yran förstås utöver allt vad människor vid sunda vätskor kan utstå. Plötsligt känns ståhejet kring prinsessans Estelles födelse och dop som en vindpust jämfört med den tornado som härjar på de brittiska öarna. Där lär det dröja innan republikanerna vädrar morgonluft.

# al-Assad talar i parlamentet. Syriens blodbestänkte ledare Bashar al-Assad höll under söndagen tal i parlamentet i Damaskus. Han hävdade som vanligt att det är utländska kollaboratörer och terrorister som står bakom våldsamheterna och svor sig helt fri från massakern i Houla, ett brott han påstå att "inte ens odjur" skulle kunna begå. Assad varnade också för ett inbördeskrig, men det måste väl redan sägas pågå. Hillary Clinton gav inga som helst besked om Syrien vid sitt korta Sverigebesök. Allt tyder på att mördandet får fortsätta.

# Tyranner dömda. Tidigare i veckan fick Liberias tidigare ledare Charles Taylor sin dom: 50 års fängelse. Bara dagar senare föll domen mot Egyptens tidigare president Hosni Mubarak: livstids fängelse. Hosni, som så plötsligt blivit så sjuk, grät. Det är uppmuntrande att åtminstone några av världens tyranner ställs inför rätta och fälls för sina brott. Men samtidigt: Mubarak dömdes för mord på 850 demonstranter vid protesterna mot hans regim på Tahrirtorget i Kairo och inte för förtrycket under sitt långa styre. Och mängder av minst lika skyldiga hantlangare går fria. Det är svårt att skipa rättvisa efter att en tyrann har fallit.

En stundande rusning till livbåtarna

EU befinner sig i ett konstant kristillstånd, hävdade en gång Göran Persson. Men nu är läget mer allvarligt än tidigare. Eurokrisen galopperar vidare. Toppmöten avlöser varandra utan att ledarna kommer ett enda snäpp närmare en lösning. Ingen verkar ha någon aning om hur EU ska komma till rätta med den pågående krisen.

Grekland är egentligen ett smärre problem för hela unionen. Värre är de krisande ekonomierna i Spanien, Irland, Portugal och Italien. Värre är de strukturella problem som den gemensamma valutan har skapat. Och ännu värre är de tänkbara "lösningar" som det sittande ledarskapet kan anse sig nödda och tvungna att ta till för att inte hela EU-projektet ska kollapsa.

Om det är något som eurokrisen har visat, är det att den europeiska solidariteten och känslan av att sitta i samma båt och ro åt samma håll inte finns där när den väl sätts på prov. Det vi ser nu är snarare förstadiet till en vild jakt efter livbåtarna på båtdäcket. Ledarskapet sitter visserligen fortfarande kvar i salongerna och smuttar på sin cherry, men snart kommer lutningen på bordet att bli för besvärande och alla börja ursäkta sig.

För bara något år sedan var en splittring av eurozonen otänkbar. Den dryftades egentligen bara av eurons bittraste (men icke desto mindre klarsynta) kritiker. I dag framstår ett grekiskt utträde som ett fullt tänkbart alternativ, kanske det enda alternativet. Och därefter kommer frågan hur krisen i Spanien ska lösas, hur Italien ska få ordning på sin galopperande statsskuld och hur Irland ska komma på fötter igen. 

Tyvärr lär svaret från EU:s ledare bli mer politisk integration, det vill säga mer toppstyrning och mindre demokrati. Detta får vi vara beredda på. Och räkna inte med att Sveriges politiker kommer att spjärna emot när EU vill ha mer inflytande på svenska folkets bekostnad.

Läs även: HAX

Kärlek över lands- och kulturgränser

Den norska dokumentärserien Thaifjord som visats i SVT under några veckor har charmat mig. Den handlar om norska män som gifter sig med thailändska kvinnor och är gjord med både värme och humor. En bra motbild till den "fruhandel" som vi så ofta läser om i tidningarna.

Jämfört med hur det brukar gå till när "vanliga" par blir tillsammans och bildar familj - i Sverige är vi tillsammans i snitt i sju år innan vi gifter oss - gör flera av paren i serien nästan precis tvärtom. De gifter sig innan de känner varandra särskilt bra. Sedan flyttar de ihop och lär känna varandra. Thaifjord skildrar thailändska kvinnor som lever med norska män i Norge, men flera av paren är lite till åren komna och träffades faktiskt i Norge, inte i Thailand. I dessa fall rör det sig således inte alls om någon "fruimport".

Är det inte en väldigt stor risk att gifta sig, flytta till ett annat land och börja ett liv tillsammans med någon innan man vet om den är den rätta? Såklart. Men äktenskapen för hälften av alla "vanliga" par i Sverige slutar i skilsmässa. Mycket sämre än så kan det väl knappast bli.

För korskulturella par uppstår genast hinder och utmaningar som måste överkommas - detta innan kulturkrockarna ens hinner uppstå i vardagen. Det är väntan vid visumansökningar och lång tid utan varandra, ansökningar om uppehållstillstånd och sedan, när alla papper är klara, ett nytt liv tillsammans i ett land som är helt nytt för den ena parten och därför kräver en anpassningsperiod. Språket, maten, sederna och traditionerna - allt är nytt.

Mycket av det som andra par tar för givet - att alltid kunna vara tillsammans eller åtminstone kunna ta tåget eller flyget över en helg när man är separerade av jobb eller studier - är inte givet för korskulturella par som skiljs åt av hela världshav innan de slutligen kan återförenas.

Jag tror att de utmaningar som korskulturella par möter, varav flera skildras i Thaifjord, kan göra förhållandet starkare och framtida dispyter lättare att hantera. Den inledande förälskelsefasen där man går på moln och bara ler uppstår inte eftersom det finns så mycket praktiskt att hantera. Men resten av resan kan bli desto mer underbar.

Se del 1 på YouTube.

Dags att sätta punkt för Saabaffären

Saabsåpa har blivit Saabsoppa. Affären som enligt planen skulle ha varit klar i går kärvar och just nu vet faktiskt ingen när den kan avslutas.

Rykten sprids fram och tillbaka. Nyss var kinesiska Youngman ute ur leken, nu uppges de ha lagt ett nytt högre bud på fyra miljarder kronor på Saab Automobile och Saab Parts. Betydligt mer än de 1,5 miljarder som det svensk-kinesisk-japanska elbilskonsortiet NEVS sägs lägga. Det uppges emellertid inte vara intresserat av Saab Parts. Youngman ska ha lagt ett bud på hela rasket.

Jag kan tycka att det är dags att sätta punkt nu, att utse en köpare och gå i hamn. Sälj till Youngman och få denna eländigt långa process ur världen. De har pengarna, de har intresset och de verkar i ett land med framtidsanda. Under Youngmans vingar har Saab en chans att återuppstå som fågel Fenix.

Det är dags för konkursförvaltarna att börja inse att även om de självfallet vill få ut så mycket som möjligt för konkursboet, betyder varje dag av försenad försäljning att värdet på boet minskar och varumärket urholkas.

Saab 9-5 SportCombi kom aldrig i storskalig produktion och ingår inte i köpet av Saab.

Tråkigt då bilen hade blivit en stark konkurrent till Volvo V70.