Grekland är egentligen ett smärre problem för hela unionen. Värre är de krisande ekonomierna i Spanien, Irland, Portugal och Italien. Värre är de strukturella problem som den gemensamma valutan har skapat. Och ännu värre är de tänkbara "lösningar" som det sittande ledarskapet kan anse sig nödda och tvungna att ta till för att inte hela EU-projektet ska kollapsa.
Om det är något som eurokrisen har visat, är det att den europeiska solidariteten och känslan av att sitta i samma båt och ro åt samma håll inte finns där när den väl sätts på prov. Det vi ser nu är snarare förstadiet till en vild jakt efter livbåtarna på båtdäcket. Ledarskapet sitter visserligen fortfarande kvar i salongerna och smuttar på sin cherry, men snart kommer lutningen på bordet att bli för besvärande och alla börja ursäkta sig.
För bara något år sedan var en splittring av eurozonen otänkbar. Den dryftades egentligen bara av eurons bittraste (men icke desto mindre klarsynta) kritiker. I dag framstår ett grekiskt utträde som ett fullt tänkbart alternativ, kanske det enda alternativet. Och därefter kommer frågan hur krisen i Spanien ska lösas, hur Italien ska få ordning på sin galopperande statsskuld och hur Irland ska komma på fötter igen.
Tyvärr lär svaret från EU:s ledare bli mer politisk integration, det vill säga mer toppstyrning och mindre demokrati. Detta får vi vara beredda på. Och räkna inte med att Sveriges politiker kommer att spjärna emot när EU vill ha mer inflytande på svenska folkets bekostnad.
Läs även: HAX
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar