(T)unnelbanekaoset

Hongkong kan det. Berlin kan det. Beijing kan det. Tokyo kan det: Att skapa en tillförlitlig och lättbegriplig tunnelbana. Men Stockholm kan det uppenbarligen inte.

Vid sidan om att diskutera en om- eller nybyggnation av Slussen i all evighet har det i åratal diskuterats vilket biljettsystem som är mest praktiskt, om kollektivtrafiken ska ha ett enhetspris eller zonuppdelad prissättning, om staden ska satsa på bussar, tunnelbana eller spårvagn och så vidare.

En hel del har hänt under Alliansens snart åtta år vid makten. Kontanthanteringen är avskaffad. I stället råds vi att köpa en SMS-biljett via telefonen eller ladda ett Accesskort i en automat eller hos någon närbelägen handlare. Det är krångligt för turister och sällanresenärer att inte kunde köpa biljett på bussen med kontanter eller betalkort.

Zonuppdelningen är tillbaka. Den är måhända rättvis eftersom den innebär att den som reser från T-Centralen till Norrtälje får betala mer än den som bara reser mellan Hötorget och Odenplan. Men den komplicerar betalningen när biljettremsan från och med den 1 september ersätts av reskassan. Resenären måste nämligen uppge en standardresa (det vill säga i vilket zon man normalt reser). Ska man resa längre än så en gång måste kortet informeras om detta.

Reskassan är en positiv förändring. Att kunna ladda sitt kort med pengar har varit en självklarhet länge i många andra städer i världen. I Stockholm har resenärerna varit tvungna att köpa års-, månads- eller andra begränsade tidskort. Det har varit fruktansvärt oflexibelt. Reskassan som idé ska därför välkomnas.

Men tyvärr är Accessystemet begränsat jämfört med andra länders. Det går inte att se hur mycket resan kostar eller hur mycket som finns kvar på kortet när man passerar spärren. Resenären får endast veta när pengarna är på väg att ta slut.

Jag föreslår att politikerna i stadshuset reser till Hongkong och kopierar det system som används där (det drivs för övrigt av MTR precis som i Stockholm). Även Hongkongs tunnelbana har ett zonsystem, och det fungerar betydligt smidigare än SL:s. Kortet dras vid spärren men summan dras från kortet först när man passerar spärren vid utgången. På så vis får den som reser längre automatiskt betala mer - utan att behöva ange något slags standardresa.

Det finns fler exempel på väl fungerande kollektivtrafik. Stockholms lokalpolitiker behöver inte titta så långt som Hongkong. Men de behöver göra något. Det måste finnas ett slut på inkompetensen.

Busenkelt i Hongkong.

Världens bästa Sverige

Medan jag på hemmaplan kan te mig som rena rama klagomuren om Sveriges brister är jag desto mer förlåtande när jag är utomlands. Då blir jag i stället lätt defensiv.

Sverige har ju fantastiskt dricksvatten. Få miljöskandaler. Myndigheter som faktiskt fungerar och tillmötesgår den som försöker kontakta dem. Och vi är så trygga (eller obetydliga, välj själv) att vi inte ens behöver ett försvar!

Ändå är det förstås positivt att resa för att med egna ögon se hur det fungerar eller inte fungerar i andra länder och ta med sig den kunskapen hem. Jag kan imponeras av tunnelbanan i Beijing eller Hongkong och fundera över varför MTR kan driva den så framgångsrikt i Hongkong medan den har så stora brister i Stockholm.

Det jag saknar minst med Sverige när jag reser till andra länder är den heliga feministiska diskursen som genomsyrar snart sagt alla politiska samtal. Den ger mig andnöd. Att komma till exempelvis Tyskland, där kvinnor inte ses som offer under patriarkatet, är en befrielse. Det är rent fysiskt lättare att andas.

I Sverige är diskussionsklimatet så ansträngt och så känsligt att det är svårt att föra en saklig och sansad diskussion i ämnen som rör narkotikapolitik och prostitution.

Sverige är bra på många sätt. Men resor ut i den vida världen är ändå högst nödvändiga för den mentala hälsans skull.

I Hongkongs t-bana måste du köpa biljett 

om du är lika lång som en giraff.

Kollektivtrafik som fungerar

Det kinesiska nyåret medför enorma påfrestningar på kollektivtrafiken. Dagarna före nyåret, som i år inföll den 10 februari, beräknas runt 600 miljoner kineser vara i farten. Det märks. Överfulla bussar och tåg, kaosscener på centralstationer runt om i landet och enorma köer är vardagsmat.

Trots det otroliga trycket fungerar det. Det är både dyrare och mer påfrestande att resa i Kina under dessa dagar, men samtidigt får vi en påminnelse om att kollektivtrafiken sväljer massorna och faktiskt fungerar. Inga utrop om spårfel, växelfel eller bussar som inte går.

Den åtta timmar långa resan mellan Shenzhen och Zhanjiang slutade till slut med en kvarts försening. SJ, Trafikverket och vissa bussbolag har onekligen en hel del att lära. Det var ganska länge sedan jag vågade åka tåg till jul.

Halvvägs i väntan på passkontrollen mellan Hongkong och Shenzhen dagarna före nyår.

För fåtalet västerlänningar eller Hongkongbor gick det fort. Alla kineser fick köa. Och köa.

Beijing - Guangzhou på åtta timmar

I dag på annandagen invigdes världens längsta snabbjärnvägssträcka. Självfallet ligger den i Kina.

Sträckan mellan Beijing och Guangzhou (京广高铁) kommer att ta åtta timmar mot tidigare 22. Den långa resan på 2 298 kilometer går genom 35 stationer.

Kina börjar få ett formidabelt järnvägs- och tunnelbanenät i och mellan de större städerna. Men det är statligt subventionerat. Bara Beijings tunnelbana, som har vuxit avsevärt de senaste sju åren men fortfarande är imponerande billig att resa med, subventioneras med miljardbelopp årligen.

När man åker snabbtåg i Kina är det lätt att bli fartblind och drömma om liknande trafiklösningar i Sverige. Men vårt avlånga land är för glest befolkat för att riktig snabbjärnväg ska vara ekonomiskt försvarbar.

Drömmen om en svensk snabbjärnväg kommer därför att förbli en dröm. En rimligare målsättning tycks vara att få tågen att över huvud taget gå.

Höghastighetståg, 高铁. Här i Tianjin.

Kollektivt kaos

Att resa i juletid är alltid lika prövande. Det är skrikande småbarn, sönderstressade föräldrar och babblande tonåringar. Att resa bekvämt går således alltsomoftast bort.

Högsta prioritet blir i stället att över huvud taget komma fram i rimlig tid. Flyget är lite för dyrt för de ringa minuter jag behöver tillbringa i luften. Sedan kaoset på Stockholms central julen 2009 har jag valt bort tåg. SJ går helt enkelt inte att lita på.

Slutsatsen blir att jag hellre tar en försening på en obekväm och fullproppad buss än att lämnas strandad på en gudsförgäten plats i ett tåg som inte kommer vidare på grund av växelfel eller någon nedriven kontaktledning.

Jag är inte ensam. Enligt en Sifomätning väljer var tredje pendlare bort tåget av rädsla för att bli försenade. Att döma av alla extrainsatta bussar i jultrafiken resonerar många likadant nu när de ska lämna staden för att fira jul ute i landet. Trots olyckor och vädrets makter är faktiskt busstrafiken förbluffande punktlig.

En skumtomte på det.

Ett tåg ska vara ett tåg!

Jag börjar känna mig alltmer som en gammal grinig gubbe. Mycket har med förändringar i grundläggande service att göra.

Jag tyckte att det var utmärkt när Posten började lägga delar av sin service hos lokala matbutiker. Då blev det betydligt närmare. Men jag har aldrig riktigt våga lita på att personal på ICA eller Coop kan sköta posthanteringen på ett säkert sätt. När jag nyligen skulle skicka ett paket till Kina fick jag det bekräftat. Eftersom personen som råkade vara ansvarig just denna dag inte hade koll på att paket måste tulldeklareras blev paketet flera veckor försenat. Ingen visste vad som hänt med det innan det slutligen kom fram.

Sedan en tid tillbaka går det inte att köpa biljett ombord på SL:s bussar. Rånrisken angavs som orsak till att SL ville slippa kontakthanteringen. Det betyder att den som inte har ett Accesskort eller den utdöende remsan måste ordna biljett i någon av de automater som finns utställda i busskurer runt om i länet eller köpa en SMS-biljett i förväg. SL kräver således att resenären bättre planerar sin resa. För vana stockholmare går det väl an, men det är nog många turister som fått en liten chock när de inte kan köpa biljett ombord på bussen.

Nu går SJ samma väg. Köp din biljett innan du kliver ombord eller riskera böter. SJ tycker att det är "krångligt och tidsödande" att sälja biljetter. Nästa alla biljetter säljs visserligen före avresa. Men ändå. På ett tåg ska man fanimej kunna köpa en biljett! Om det nu är så krångligt att sälja biljetterna, vad är det då inte att gå runt och kolla att alla har giltigt färdbevis? Inför en spärr på tågstationerna som man måste passera, ungefär som i tunnelbanan, så kan SJ sparka sina konduktörer och spara pengar.

Men vi ska väl vara glada över att vi över huvud taget får äran att resa med SJ. Scener ur Peter Dalles Skenbart - en film om tåg dyker upp i huvudet. "Det är inte Gröna Lund det här! Smälla i dörrarna får ni göra hemma. Åk bil!" Ja, eftersom SJ:s tidtabeller mest är en illustration av bolagets fromma önskemål om när tågen kanske eventuellt avgår och kommer fram, är det nog alltfler som gör just det.

Beijing ska åter bli cykelns stad

Jag minns hur jag under något av de första besöken i Beijing ville besöka den vackra parken Beihai norr om Förbjudna staden. Tidigare hade jag åkt taxi men nu var vädret så vackert att jag ville transportera mig på annat sätt. Jag tog en titt på kartan och bestämde mig för att det där, det såg ju inte så värst långt ut. Jag går. En timme senare eller så, i tryckande värme, insåg jag mitt misstag.

Som Stockholmsbo hade jag vant mig med att kunna ta mig till fots i stort sett över hela stan. Det går ju faktiskt att gå tvärs över stan, från Vasastan till Söder, om man vill. Beijing är lite större. Numera går jag inte så mycket som tidigare när jag besöker den kinesiska huvudstaden. Å andra sidan är inte heller taxi eller buss ett särskilt bra alternativ eftersom bilköerna i Beijing är monstruösa.

Det är därför glädjande att staden kommer att satsa mer på cyklar framöver. I ett småskaligt försök lånas cyklar ut för en krona i timmen eller tio kronor för en hel dag. Tanken är att systemet ska byggas ut till 50 000 om tre år och att staden därmed ska kunna matcha exempelvis Hangzhou med sina 60 000 lånecyklar.

Kollektivtrafiksatsningar har inte saknats de senaste åren. Beijing har numera en förträfflig tunnelbana som har byggts ut rejält både före och efter OS 2008. Men linjerna är många och ibland kan man tvingas till upp till tre byten för att nå sin destination. Cykel är därför det bästa färdmedlet. Nu kör kineserna som biltjuvar och har alls ingen respekt för trafikljus eller cykelbanor så ett stort mått av försiktighet är på sin plats.

Men fler cyklister, samtidigt som det blir allt dyrare och tidsödande att köra bil, kommer förhoppningsvis åter göra Beijing åter till den cyklande stad den en gång var.

 Det saknas inte taxibilar utanför centralstationen Beijing Zhan (北京站)

i huvudstaden. Men det kan ta tid att ta sig dit man ska på grund av köerna. 

Äntligen!

Stockholmsalliansen har till slut enats om att bygga ut tunnelbanans blå linje till Nacka. Det är verkligen inte en dag för tidigt att tunnelbanan byggs ut.

Nu ska en förstudie göras. Det lär således dröja innan vi ser några tunnelbanevagnar rulla ut mot Nacka Forum. Men det känns hoppfullt att enighet har nåtts.

Tunnelbana är dyr att bygga, men den är ett mycket effektivt färdmedel. Det var för väl att spårvagnshysterin inte blockerade en utbyggad i detta fall. Stockholm fortsätter dock att växa med i snitt en SL-buss av människor i veckan. Fler utbyggnader kommer att behövas framöver. Christer G Wennerholm får helt enkelt svälja sin spårvagnsfanatism.

Bilen behövs

"Vi måste åka mindre bil", fastslår miljöminister Lena Ek till Rapport apropå Sveriges miljöåtaganden och mål.

Ja, det är ju lätt att säga. Faktum är dock att bilen är oumbärlig för många i vårt glest befolkade land. I Stockholms län går det ganska bra att ta sig runt med lokaltrafiken, men det gäller verkligen inte de nordliga skogslänen. Där är bilen enda möjligheten att transportera sig.

Lägg därtill SJ:s ständiga haverier och tanken att vi måste åka mindre bil känns alltmer verklighetsfrånvänd - eller Stockholmscentrerad.

Ge oss vettiga kollektivkommunikationer och vi kommer också att nyttja dem.

Brum.

Den kinesiska säkerhetsteatern

Mitt senaste besök i Běi​jīng råkade sammanfalla med Kommunistpartiets 90-årsdag. Eftersom jag naivt hade väntat mig ett firande nästan värdigt folkrepublikens 60-årsdag 2009 blev jag lite besviken av att kunna konstatera att förutom sång- och musikframträdanden, skyltar och banderoller på stan, en långvarig TV-bevakning och fler poliser märktes det inte så mycket av att partiet firade 90.

Kina satsar nuförtiden mer på den interna säkerheten än på militären. Det märks i Běi​jīng. För några år sedan var det möjligt att strosa fritt på Himmelska fridens torg. Även om det (främst vid känsliga datum) fanns en polisnärvaro kändes den aldrig påträngande. Nu kommer du inte in på torget utan att först gå igenom en säkerhetskontroll. På partiets 90-årsdag den 1 juli var torget dock helt avspärrat. I tunnelbanan fanns hundar. Två gamla golden retrievers med polisvästar stod och såg trötta ut. De vanliga obehagskänslorna av att ha polishundar intill sig uteblev. Säkerhetskontrollerna finns emellertid inte bara vid Himmelska fridens torg utan vid varje tunnelbanestation - och de är uppenbarligen mest där för syns skull.

När jag går igenom den slappa säkerhetskontrollen i Běi​jīngs tunnelbana påminns jag om Thomas Bodströms påstående att FBI-chefen Robert Mueller erkänt att de rigorösa säkerhetskontrollerna vid USA:s gränser mest är där för att lugna allmänheten. De röntgenapparater som infördes vid sommar-OS i Běi​jīng (jag såg dem installeras månaderna innan) har nu permanentats. De blev kvar, helt enkelt. Nu finns det vid varje station två späda unga tjejer (det är nästan alltid unga tjejer) varav en granskar innehållet i resenärernas väskor och den andra står vid sidan om och ser till att ingen smiter förbi. Multiplicera med det växande antalet tunnelbanestationer och det är inte svårt att förstå att kostnaderna för den interna säkerheten skenar.

Problemet är förstås att dessa unga tjejer inte stoppar något hot. Allt är bara för syns skull. Det är inga problem att ta med sig en bomb om man skulle vilja det, så länge man inte stoppar den i en väska. Ännu lättare är det om man är kvinna. Vissa kvinnor vägrar framgångsrikt att låta sina handväskor röntgas och släpps därför igenom ändå. För vissa turistmål - som OS-arenan "fågelboet", Trumtornet eller Förbjudna staden - räcker det inte att slänga en väska på bandet. Då får man även gå igenom en metalldetektor och låta säkerhetspersonalen klämma lite på en. Även här kommer kvinnor lättare undan. Men oavsett kön visade det sig vara skrattretande lätt att smyga in och ut från vissa av dessa säkerhetskontroller. Vakten var alldeles för upptagen med att låta sig fotograferas tillsammans med turister.

Vi kanske borde hålla tyst och vara tacksamma för att säkerhetsidiotin trots allt inte är mer extrem än så här och att det endast tar några extra sekunder att ta sig ned i tunnelbanan eller in på det där turistmålet. Men samtidigt är det en aning irriterande att veta att de där säkerhetsrutinerna över huvud taget inte skulle behöva finnas. De skyddar ju inte mot någonting.

Man får inte ta med sig tändare in när man besöker fågelboet (鸟巢).
Myndigheterna är rädda för att någon ska elda upp denna 110 000 ton tunga stålkoloss.

Det efterblivna Sverige

Ibland behöver man åka utomlands för att förstå hur eländig situationen är på vissa områden i Sverige. Ta järnvägen. Nu behöver man inte åka ända till Kina för att se väl fungerande snabbtåg - det räcker att ta sig ned på kontinenten för att få åka TGV. Men det var det kinesiska snabbtåget jag tog när jag besökte Tiān​jīn nyligen.

Punktligt, bekvämt och inte särskilt dyrt (resan från Běi​jīng till Tiān​jīn tar en halvtimme och kostar 58 RMB, runt 60 kronor, för andra klass och 69 RMB för första). Det är alltså precis motsatsen till svenska SJ på alla punkter. Jag minns inte när jag åkte någon längre sträcka med SJ sist. Jag tror att det var julresan till Sundsvall för tre år sedan. Det var kaos på centralstationen, massiva förseningar och bristfällig information. Tåg försvann från tavlan och bytte spår. Det kändes som ett litet mirakel att jag kom med tåget. Nuförtiden vågar jag inte åka tåg.

Egentligen gillar jag att åka tåg, särskilt om man jämför med flyget. Man slipper säkerhetscirkusen, man slipper vänta på bagage och möjligheten att äta och dricka gott är god. I takt med att tågets betydelse växer blir emellertid tågterminalerna allt mer lika flygplatserna. Från Běi​jīngs södra station (北京南站) avgår snabbtåg. Stationen liknar i hög grad en flygplats med butiker, (enklare) säkerhetskontroller och gater. Eftersom Italien haft som mål att införa nakenskanning på sina större tågstationer är det inte omöjligt att säkerhetscirkusen på sikt blir lika eländig på tågstationer som på flygplatser. Men där är vi inte riktigt än.

Jag är övertygad om att snabbtåg är framtidens sätt att resa och att flygets dominans kommer att minska. Självfallet kommer vi även i framtiden tvingas flyga, men med snabbtåg som täcker stora delar av Europa, Asien och USA kommer vi endast behöva göra det när vi ska korsa stora hav eller resa extremt långa sträckor. För erkänn - det är varken särskilt roligt eller bekvämt att flyga om man inte gör det i business/first class.

Samtidigt som du kan åka moderna snabbtåg i Europa och Asien sitter vi med ett förfallet 1800-talsnät i Sverige. Det är Statens Järnvägar med förseningar på sommaren på grund av hetta och nedfallna elledningar, förseningar på vintern på grund av kyla och nedfallna elledningar och höga biljettpriser. Förra vintern hade SJ färre avgångar för att åtminstone kunna få några tåg att komma fram i tid. Under helgen ställdes 60 regiontåg i Västsverige in på grund av semester. Undra på att allt fler åker buss. Man vill ju åtminstone komma fram.

Trafikverket vill ha ytterligare 20 miljarder för underhåll utöver de pengar som regeringen tillskjutit. Nu kommer notan för decennier av försummelse. Sverige borde vara ett perfekt land för snabbtåg. Sundsvall-Stockholm-Jönköping-Göteborg-Malmö. Planer finns. Riksdagen borde göra en rejäl blocköverskridande järnvägsöverenskommelse med sikte inställt på framtida snabbtåg. Det kommer att kosta hundratals miljarder. Men vi är många som har fått nog av den pinsamma svenska järnvägen nu.

Snabbtåg mellan Běi​jīng och Tiān​jīn tar en halvtimme.
Linjen mellan Běi​jīng och Shàng​hǎi invigdes i torsdags och tar 5 timmar.

Hela fem chipspåsar blir det faktiskt...

SL planerar att (åter igen) höja priset på månadskortet (det kommer förstås att gälla alla rabatterade kort samt remsorna också). Hundra kronor i höjning betyder att ett 30-dagarskort från den 1 september kommer att kosta 790 kronor. Plötsligt längtar jag starkt till tunnelbanan i Guǎng​zhōu igen...

Problemet är att ju dyrare det blir att resa med SL, desto större krav kommer vi resenärer att ställa. Och det har inte hänt mycket de senaste tio åren som fått SL att erbjuda mer för pengarna. Kanske snarare tvärtom.

Finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M) tycker inte att det är så farligt och jämför höjningen med vad tre chipspåsar kostar. Ursäkta, Rosdahl, men köper du dina chips på 7-Eleven, eller?

På ICA Supermarket eller Prisxtra kostar en 300 grams chipspåse minsann runt 20 kronor. Ostbågar är lite mer glamour och kostar därför runt 22 kronor medan pommes pinnes är mer överklass och kostar lika mycket för en klart mindre påse.

Lite ordning får det allt vara på ett finanslandstingsråd.

En tidlös favorit. Runt 20 kronor på ICA.
Vid festliga tillfällen två för 35 kr.

Är det synd om plankare nu?

Genom att ta den förfärliga historien om Jesper Nilsson, som trakasserades av två poliser vid tunnelbanespärren vid Hornstull, som exempel på hur jobbigt och integritetskränkande det är med kontroller i tunnelbanan tror sig en plankare göra ett case mot hela avgiftssystemet i kollektivtrafiken. Det är förstås två skilda frågor. Att göra rätt för sig kan inte vara integritetskränkande.

Plankare bidrar inte bara till att biljettpriserna för att åka med SL stiger för alla som vill göra rätt för sig. Deras plankande är även ett slags kränkning. När jag passerar en spärr med mitt Accesskort och en person bredvid mig samtidigt hoppar över spärren och åker gratis räcker plankaren med den handlingen ett långt finger åt mig och alla andra som betalar och ser till att kollektivtrafiken går runt ekonomiskt. Tänk dig motsvarande situation i en mataffär. Du står i kön och väntar på att få betala flera hundra kronor för det du har lagt i kundvagnen när plötsligt någon kommer med lika mycket saker i sin vagn och bara går förbi kön och ut från affären. Utan att betala ett öre. Kassörskan tittar inte ens, hon är så van. Skulle det kännas OK?

Plankare är självömkande snyltare. Jag vill har fler kontroller, dryga böter för plankare och bättre spärrar som är svårare att ta sig förbi utan att göra rätt för sig. Det ska alltid löna sig att göra rätt för sig. Personer som vill snylta sig genom livet på andras bekostnad förtjänar bara förakt.

Att resa

Det är en form av sofistikerad gambling att välja ressätt när man ska åka norrut för att fira jul. I fjol valde jag tåg. Inte bara blev jag flera timmar försenad på den dryga tre timmar långa resan, jag höll på att missa tåget helt och hållet då det plockades bort från informationstavlan och ingen ny information gavs i kaoset på Centralstationen. Den som inte hade turen att ha perfekt hörsel lär ha missat utropet som kom i all hast.

I år gick alltså tåg bort. Det kaos som fortsatt att härja på landets järnvägar underlättade det beslutet ytterligare. Nä, i år valde jag buss. Bussar är oftast väldigt pålitliga. De kommer fram på utsatt tid i ur och skur och min beundran för yrkeschaufförer upphör aldrig.

Förseningen blev över två timmar ändå. Halt väglag och en förbannad lastbil räckte gott. Lastbilar är ett otyg eftersom de med sådan ringa insats kan blockera en hel europaväg. Så vad göra nästa år? Flyga? Svenska flygplatser är trots allt duktiga på att hantera vinterväder (till skillnad från flygplatser i stora delar av Europa). Mina tankar går till de stackare som blivit strandade i dagar på stengolv på allehanda flygplatser.

Vinter - försvinn!

Inga spärrar

Vänsterpartiet vill ta bort spärrarna i Stockholms tunnelbana. Det sparar tid för resenärerna, tror de. Som om spärrarna fanns där för att vi går för snabbt i tunnelbanan. Spärrarna är inga väghinder!

De finns där för att människor annars struntar i att betala. De struntar i att betala även om det finns spärrar i de fall det går att klättra över dem. Därför har SL börjat installera spärrar som inte går att klättra över. Idén att var och en ska betala för den tjänst de använder är det sannolikt få rimliga människor som har något emot.

Förslaget är förstås ett led i visionen att kollektivtrafiken ska vara "gratis" (på samma sätt som förslaget att förbjuda vinst i friskolor är ett led i att få bort friskolorna hela och hållet eftersom ingen vill driva en verksamhet med förlust). "Gratis" betyder förstås att utgifterna läggs på skattsedeln i stället. Även vänsterpartisterna själva skulle behöva få lite spärrar installerade.

Guangzhous tunnelbana är både billig, bekväm och effektiv.
Dylika glasdörrar skulle vara något att tänka på i
Stockholms tunnelbana efter alla olyckor och självmord.

Framtidens kollektivtrafik

Tänk dig en buss som dels rymmer många människor, dels inte stör den övriga trafiken. Och är miljövänlig. En sådan buss skulle vara guld värd i städer med både trafik- och luftproblem.

Snart kan den bli verklighet. 3D Express Coach går på räls och är självfallet eldriven. Utvecklarna tror att den kan minska köerna med en tredjedel.

Var någonstans? I Kina, så klart. Se visningsfilmen här.

Kontrollpartiet de gröna

Miljöpartiet har av somliga kommit att ses som ett grönt liberalt alternativ. Inte nyliberalt, förstås, men ändå tillräckligt attraktivt för vilsna liberala väljare som har svårt att hitta något alternativ inom borgerligheten. Partiets nära samarbete med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är förstås en besvärande omständighet. Men även partiets uppenbara tillväxtskepticism, som även framkom i Maria Wetterstrands debatt med Johan Norberg i Almedalen, är svårsmält. Och den gör sig gällande gång på gång.

Det är därför inte förvånande att Miljöpartiet i ett utspel vill förbjuda nya köpcentrum utanför städerna. Det är alltså inte bara en uppmaning om en framtida inriktning, partiet vill lagstifta. Åter igen handlar det om närhet. Köpcentrum utanför städerna gör människor bilberoende, tycker Miljöpartiet. Så behöver det inte alls vara om kollektivtrafiken skulle fungera bättre. I Norrland är det däremot så. Men det Miljöpartiet inte har förstått är att norrlänningar alltid är bilberoende. Det finns inte ens små ICA-butiker på gångavstånd för de flesta. De behöver bilen. Miljöpartiet har blivit ett storstadsparti och lämnat resten av Sverige, landet med de långa avstånden, därhän. För alla utanför Stockholm, Malmö och Göteborg blir Miljöpartiets alla utspel helt obegripliga. Och om du handlar en ny säng på IKEA eller en ny TV på ElGiganten är du lik förbannat bilberoende, såvida du inte har tänkt släpa dem på axeln på bussen eller betala extra för hemkörning.

Miljöpartiets vision är att vi ska arbeta nära hemmet, odla maten nära hemmet, köpa maten nära hemmet. Inte resa långväga någon gång. Vi ska helt enkelt inte röra på oss för mycket. När Norberg ställde frågan i debatten (se den här, med start ca 14 min in) med Wetterstrand om hon fortfarande var emot bilsamhället och svenskarnas Thailandsresor om vi uppfann ett bränsle som var koldioxidneutralt, framkom att det inte bara handlar om utsläppen för Miljöpartiet. Allt vi gör påverkar ju naturen på något sätt.

Så. Bilen kommer att bestå i framtiden. Med nya bränslen. Och Miljöpartiet kommer att vilja straffbeskatta bilisterna och Thailandsresenärerna minst lika mycket ändå. Det får mig att tro att det primärt handlar om kontrollen, inte om miljön. På samma sätt som Vänsterpartiet ser högskattesamhället ej som ett nödvändigt ont för att klara välfärden utan som ett medel att begränsa människors privatkonsumtion ser Miljöpartiet miljöpolitikens förbud och inskränkningar ej som ett nödvändigt ont för att bekämpa miljöförstöring utan som ett medel att kontrollera människors levnadsmönster. Det är inte liberalt. Det är politiskt maktmissbruk.

Bravo, regeringen

Skit ska skit ha, brukar man säga. Därför kritiserar jag den borgerliga regeringen ofta och länge. Men ibland gör den faktiskt bra saker också. Satsningen på infrastruktur är en sådan satsning.

Både väg- och järnvägsnätet är eftersatt i Sverige. Det behövs förbifartsleder i både Stockholm och Göteborg, det krävs en upprustning av vägarna på landsbygden i Norrland och det behövs en satsning på höghastighetståg mellan landets tre största städer - något vi dock inte lär se än på länge. Det rör sig kanske om flera hundra miljarder kronor. 46 miljarder alltså otillräckligt, men det är ett bra steg framåt om pengarna används rätt. Botniabanan är däremot inte en vettig satsning.

Något jag brukar reagera över när jag besöker andra länder är kvaliteten på vägnätet. I det avlånga och glesbefolkade Sverige är vi beroende av bra vägar. Varje satsning är således mycket välkommen.

En riktig tunnelbana

Chicagos borgmästare Richard Daley har varit i Beijing och åkt tunnelbana. Och amerikanen är uppenbarligen imponerad. Vi har mycket att lära, konstaterar Daley efter att ha åkt i Beijings supermoderna, fräscha och delvis helt nybyggda t-bana. Chicagos tunnelbanesystem är eftersatt och Daley vill se till att uppgradera det eftersom staden söker sommar-OS 2016.

Beijings tunnelbana är imponerande. Tydlig och enkel med färger och skyltar (det är i det närmaste omöjligt att åka fel). Ren och fräsch (du ser varken nedskräpning eller graffiti någonstans). Och luftkonditionerad, God bless. De lite äldre vagnarna har något som ser ut som gammaldags fläktar i taket, men de svalkar oerhört skönt i värmen. De nya vagnarna är även försedda med små bildskärmar med en instruktionsvideo om hur det nya biljettsystemet fungerar. Och så kostar det ingenting. 3 kronor enkel resa vart du än ska åka.

Om Chicago har mycket att lära av Beijings tunnelbana har Stockholm och SL ännu mer att lära. Men samtidigt är det väl bara att inse att mycket förmodligen inte skulle fungera här. Det skulle kosta för mycket. Det skulle bli nedklottrat/stulet/förstört. Så vi får väl den tunnelbana vi förtjänar.

Rent, fräscht, smidigt, billigt. Det är inte SL vi talar om.