2010 i backspegeln

Varje gång ett år ska summeras förvånas jag över hur mycket som har hänt som jag har glömt bort. Jag inser, lite skamset, att den stora majoriteten av mina bloggposter handlar om negativa saker. När jag går igenom de över 500 blogginlägg som skrivits under årets gång märker jag också att det är vissa frågor som ständigt återkommer: hoten mot rättssäkerheten, klimatalarmismen, hoten mot den kroppsliga autonomin och integriteten, internetcensuren, terrornojan och lite galla över radikalfeminismens härjningar.

Jag känner mig tyvärr ganska pessimistisk beträffande utvecklingen på dessa områden. Hoten mot rättssäkerheten och den personliga integriteten går hand i hand med terrornojan. Och det som oroar allra mest är att vanligt hyggligt folk tigande accepterar dessa kränkningar. Människor i gemen anser inte att de egentligen riktas mot dem, trots att de utsätts för samma kränkning som brottslingar när de nakenskannas och får sina elektroniska liv kartlagda. Det bedrivs en rädslans politik som, tyvärr, är oerhört effektiv. Den passiviserar och skrämmer människor till att hålla käften.

Alliansen lyckades vinna riksdagsvalet, främst tack vare duon Reinfeldt & Borgs popularitet och oppositionens tafatthet. Reinfeldts andra ministär utmärks i synnerhet av visionslöshet och förvaltning. Statsministern var efter sitt jultal lite irriterad över att hans regering beskrivits på detta sätt och hävdade att den svenska alliansregeringen fortsatt har det högsta reformtempot i Europa. Det är inte så svårt att ha det när majoriteten av de övriga europeiska ekonomierna krisar. Men som argument använde moderatledaren fortsatta skattesänkningar och ordning och reda i offentliga finanser (ursäkta, men att hålla hårt i plånboken är faktiskt inte en politisk reform!). Killen är fantastisk.

Anna Skarhed fick tidigare i uppdrag att utvärdera förbudet mot köp av sexuella tjänster, en lag som röstades igenom i Sveriges riksdag 1998. Eftersom regeringens direktiv till utredaren i princip förbjöd någon som helst kritik (utgångspunkten var att lagen skulle vara kvar och utredaren fick bara föreslå förändringar ifall de innebar en skärpning av lagen) blev slutresultatet rena hallelujatexten och därmed en ren pinsamhet. Regeringen fick vad den ville ha och kan nu gå vidare med en skärpning av lagen. Det verkar således inte spela någon roll om det är sossar eller moderater som styr - sexfientligheten och moralismen drivs med oförminskad styrka.

Ur ett svenskt perspektiv kommer förstås 2010 främst bli känt som året då socialdemokratin gick in i sin värsta kris någonsin, då borgerligheten blev inte bara omvalbar utan rakt igenom mainstream och då Sverigedemokraterna slutligen, efter år av stadig tillväxt, tog steget in i politikens finrum. Till den politiska elitens stora förtret, givetvis. Själv hade jag delade känslor inför detta. Jag ansåg dock att deras chans till reell påverkan skulle bli synnerligen begränsad, därför gick Sverigedemokraternas intåg i riksdagen att se som en knäpp på näsan för den politiska eliten. Sådant behövs då och då. I nästa val kan dessutom något av de fyra allianspartierna åka ur riksdagen och rita om kartan ytterligare.

År 2010 var också det år då rättsskandalen Thomas Quick på allvar började rullas upp med resningar och nedlagda mål. Arbetet med att frikänna den person som av allt att döma har utsatts för den värsta rättsskandalen i modern svensk historia genom att dömas oskyldig för åtta mord kommer att fortsätta under 2011. Det mediala ointresset för rättssäkerhetsfrågor har blivit tydligt även här. Förutom Hannes Råstams dokumentärer har det varit mycket tyst.

På den internationella scenen har vi sett ett allt mer aggressivt Nordkorea, som inte drar sig för att döda sydkoreanska militärer och civila. Juchenekrokratin på den koreanska halvön är på väg att bli en riktig mardröm för omvärlden. Militär intervention kan inte uteslutas under 2011, men eftersom varken Sydkorea, Nordkorea, USA, Ryssland eller Kina önskar krig lär det inte hända. Om det händer något stort i Kim Jong-Ils ruttna stat lär det snarare vara att sonen tar över ledarskapet. Vi har också sett ett USA, präglat av ekonomisk kris och en president med hjälteglorian på sned, som fortsatt att försvagas internationellt.

Några positiva saker har dock hänt, om än på marginalen. Demokratikämpen Aung San Suu Kyi släpptes ur husarresten efter att militärjuntan i Burma försäkrat sig om makten och den kinesiske aktivisten Liú Xiǎobō tilldelades Nobels fredspris, vilket ledde till kraftfulla reaktioner från Kommunistpartiet. Någon demokrati i Burma eller Kina är dock inte aktuell än på många år. Juntan har ett järngrepp om makten och i Kina har utvecklingen snarast gått bakåt vad politiska rättigheter beträffar de senaste åren. I takt med att landets ekonomiska styrka växer blir det dessutom allt mer riskabelt för omvärlden att markera mot regimen i Beijing. Hoppet står nu till en ny generation ledare som inser att för att Kinas utveckling ska kunna fortsätta på andra områden än den strikt ekonomiska, behövs demokratiska reformer.

Årets tummen upp:
- WikiLeaks. Världen blir bättre om vi som lever i den får veta vad våra makthavare har för sig i våra namn, bakom våra ryggar.
- Valet. Vi slapp kommunister i regeringen.
- Sverigedemokraterna. Det är trots allt bättre att diskussionen om invandring, integration och utanförskap förs än att den tigs ihjäl.
- Klimatalarmismen. Fiaskot i Köpenhamn och lite snöväder kylde ned intresset för de värsta extremisterna. Kan vi diskutera sansat nu?
- Liú Xiǎobō. Äntligen fick vi se en värdig vinnare.
- Skattesänkning. När folk såg att det faktiskt gick att sänka skatten utan att skolor, sjukhus och äldreboenden gick under, valde de bort SAP.
- Kronan. Så oerhört skönt att vi valde bort euron.
- Resor. En årlig långväga utlandsresa vidgar vyerna.

Årets tummen ned:
- Kriget mot terrorismen. Terrornojan fortsätter med övervakning av all vår elektroniska kommunikation, utlämning av våra banktransaktioner till främmande makt och intim visitering eller nakenskanning när vi ska flyga.
- HSB. En Reinfeldt som redan var uppfylld av sig själv kommer de kommande fyra åren att bli ännu mer pompös.
- Beatrice Ask. En person som inte begriper oskuldspresumtion och förespråkar skamstraff ska inte vara justitieminister.
- Jämlikhetsvisionen. Idén om 50/50 über alles, genuscertifierade företag, genusdagis och maktteoretiserande på alla nivåer har smittat även borgerligheten.
- Övervakningsstaten fortsätter att byggas ut utan större protester.
- Mellanöstern. Hamas är inte kloka. Och Israel beter sig som elefanter i glashus. Som vanligt.
- Aleksandr Lukasjenko. Årets arsle, tillika Vitrysslands diktator, riggar valet och låter misshandla och fängsla oppositionens kandidater (som han enligt invand Putinretorik kallar banditer).
- EU. Alltid.

Gott Nytt År till alla läsare!

Lästips om ett förlorat krig

2011 står för dörren. 2010 har varit ett ohyggligt blodigt år i kriget mot narkotikans namn. Men det väntas fortsätta världen över även kommande år, som om inget har hänt.

Läs gärna den före detta brasilianske presidenten Fernando Henrique Cardosos artikel i Sydsvenskan om det meningslösa kriget mot narkotikan.

Makten och kontrollen

Den lilla människans kamp mot stat och kapital handlar i allt högre grad om att försöka bekämpa statens och företagens försök att kontrollera oss på olika sätt. Det blir emellertid att svårare i takt med att dessa aktörer växer och att vårt beroende av dem i våra vardagsliv ökar.

Apple vill ha kontroll över vad du gör på din iPhone och iPad. Microsoft, Nintendo och Sony vill ha kontroll över vilka spel vi spelar på deras respektive konsoler (vilket gör att vi aldrig kommer att få se några interaktiva sexspel som använder rörelsesensorn Kinect till Xbox 360). Och framför datorn är striden hård just om att vinna kontrollen över oss användare på alla tänkbara sätt.

Alla vill kort sagt ha kontroll. Politiker vill ha kontroll över vad vi tittar på för filmer, spelar för spel och vad vi tycker och tänker i största allmänhet. Gör vi inte som de tycker, hotar de med lagstiftning. Ofta genom en skenmanöver (läs: kamp mot fildelning, barnpornografi, terrorism). Självfallet vill de också försöka få kontroll över den monstruösa frihetsbest som kallas internet. Det börjar arta sig för dem. Genom att utmåla det som en kamp mot barnpornografi, fildelning, rasism och terrorism har politiker i den demokratiska världen lyckats få medborgarnas stöd för censur. När verktyget i sig har accepterats finns få hinder för att expandera censuren till nya arenor.

Ett liknande knep använder hjärnforskaren och extrembiologisten Martin Ingvar (med flera) när de går till attack mot dator- och TV-spelsmediet med argumentet att spelen kan medföra empatistörningar hos barn och unga. De exemplifierar med ett fåtal obskyra spel som Rapelay, som knappast mer än några få hört talas om och ännu färre har spelat, för att göra ett case mot hela spelmediet. Jonas Thente kommenterar detta bra i DN Kultur (ej online än) när han konstaterar att "det är som att slå ned på kategorin tidskrifter utifrån några våldspornografiska alster utgivna i Brasilien, eller ställa svensk filmindustri till svars för osmakliga mobilfilmer på YouTube". Rätt så. Ingen önskar något förbud mot dator- och TV-spel, skriver Martin Ingvar et al. Ändå är det just i den riktningen sådana här diskussioner leder när föräldrar och omgivning uppmanas att skydda sina barn från farliga filmer, spel eller "olämpligt" material på nätet. Genom att ge företag och regeringar kontrollen över våra liv slipper vi tänka eller ta ansvar själva. Det är så praktiskt.

Det där med förtroendesiffror...

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg var dragplåster i valrörelsen (minns valaffischerna med en bild på Borg med texten "Anders Borg" kort och gott), det är därför föga förvånande att de åtnjuter höga förtroendesiffror även någon månad efter valet. Inget av vikt har ju hänt som skulle kunna rubba det.

Mindre kända ministrar får alltid sämre betyg eftersom folk inte vet så mycket om dem och knappt ens har sett dem i TV. Hur ofta figurerar handelsminister Ewa Björling i medierna? I vanlig ordning är det Reinfeldt, Borg och Bildt som är populärast, men även major Björklund står sig väl.

Att justitieminister Beatrice Ask, som inte kan skilja på upp och ned eller bak och fram i juridiken, får betyget 3/5 säger det mesta. Om väljarna, alltså. Varför inte ha en justitieminister som vill ha skamstraff för personer misstänkta för ett visst brott, liksom.

Feminismens Saudiarabien

Läsare av denna blogg vet att undertecknad inte har mycket till övers för radikalfeminism och genusbaserade maktteorier. Radikalfeminismen har haft ett stort inflytande på svensk politik under lång tid.

Elitfeminister som Margareta Winberg och Gudrun Schyman har haft alldeles för mycket att säga till om. Rabiatfeminismen har drabbats av en backlash i Sverige, men utan tvekan har Winbergs och Schymans idéer fått genomslag i den konkreta politiska verkligheten och påverkat även personer som inte delar deras grundläggande världsbild. Sexköpslagen är ett konkret exempel, allmän skärpt sexualbrottlagstiftning ett annat. Det var en borgerlig regering, inte en socialdemokratisk, som beställde en utvärdering av sexköpslagen och bakband utredaren på ett sådant sätt att endast ett hurrarop för lagen kunde komma i fråga.

I statistiken över antalet våldtäkter per capita ligger Sverige tvåa i hela världen, besegrat endast av Lesotho. Det finns ingen anledning att tro att det skulle begås betydligt fler våldtäkter i Sverige än i våra grannländer. En trolig förklaring är att anmälningsbenägenheten är större här. Vilket ju kan ses som något positivt. Men själva begreppet våldtäkt har kommit att urholkas i takt med att radikalfeminismen flyttat fram positionerna.

Det som har hänt Julian Assange är således inte särskilt överraskande. Han kallar Sverige för "feminismens Saudiarabien" och tyvärr har han rätt. Kanske håller även omvärldens bild av Sverige som syndens och den sexuella frihetens näste på att justeras. Bilden av ett inskränkt, feministiskt och politiskt korrekt översittarland är mer passande.

För Julian Assanges del finns dock ännu större orosmoln om han ställs inför svensk domstol. Som Thérèse Juel visar i sin bok Fällda för sexövergrepp (ICA Förlag 2010) kan sexbrottsanklagelser kombinerat med bristfällig rättssäkerhet bli rena katastrofen för den anklagade.

Liberaler måste samarbeta

Höstens riksdagsval innebar en enorm motgång för socialdemokratin. Det var roligt. Det innebar också att kommunister hölls utanför regeringen. Det var härligt. Men valresultatet innebar också att Moderaterna svällde rejält. Redan efter fyra år vid makten har Reinfeldt tagit över Perssons HSB-mantel och hela hans ministär andas självgodhet och maktfullkomlighet. Vem kunde tro att det skulle gå så hiskeligt fort för borgerligheten att upprepa Socialdemokraternas misstag?

Centerpartiet gjorde ett dåligt val och vinden har inte vänt efter valet. Tvärtom fortsätter partiet att backa, precis som Kristdemokraterna. Centerpartiet hade något spännande på gång med den liberala idéutvecklingen runt valet 2006. Detta verkar ha upphört - de fina orden har i alla fall inte blivit praktisk politik. Det är fortfarande det mest liberala av de borgerliga partierna (vilket i och för sig inte säger mycket), men medan Moderaterna har knyckt sosseväljare har Centern haft svårt att attrahera liberala moderatväljare. Detta måste en nya partiledare ändra på inför nästa val.

Det positiva för Centern är att medan Folkpartiet och Moderaterna har accepterat utökad övervakning och integritetskränkningar utan någon märkbar debatt har det våndats och stönats inom centerrörelsen. Folk med de rätta idéerna finns där. Men kanske är Centerpartiet fel arena för dessa liberala krafter.

Vad finns då som alternativ? Piratpartiet har skakats av inre stridigheter och misslyckandet i årets riksdagsval tycks ha tagit knäcken på partiet och sugit musten ur dess sympatisörer. Det är således svårt att se piraterna som något seriöst frihetligt alternativ framöver. Piratpartiet fortsätter att göra nytta i egenskap av Christian Engström med assistenter i Europaparlamentet. Gott så. Men i riksdagen har partiet inte att göra som det ser ut just nu.

Jag har tappat tron på att det går att förändra de existerande riksdagspartierna i någon märkbart positiv riktning. De har gått i stå, snöat inne, frusit fast. Det senaste valet blev ett ytterligare bevis för detta. Det behövs något nytt. Nytt blod, ny kostym, nya friska vindar. Vid horisonten skymtar faktiskt något nytt, ett liberalt initiativ fyllt med krafter från flera politiska partier som alla insett det meningslösa i att fortsätta kampen mot ideologiblinda och ryggradslösa politruker i gamla partistrukturer. Liberaldemokraterna kan bli en positiv liberal vind i svensk politik. Det är dags för de liberala krafterna att samlas på ett och samma ställe.

Liberaler, förenen eder.

Skvalpande fredsvaluta

Eurons kris gör att Sverige bör glömma en anslutning under överskådlig tid, anser en rad tunga företagsledare. Det är ganska riskfritt att påstå något sådant i dag. Men minns hur det lät 2003. I den ytterst infekterade EMU-valrörelsen (som skapade åratal av missämja i flera av de politiska partierna) var inga argument för stora. Ett nej var lika med fascism. Inga argument var heller för små. Göran Persson stod och propagerade för euron med argumentet att räntorna på människors villor skulle bli betydligt lägre (och tänk att slippa växla pengar när du ska resa utomlands!). Ett klassiskt pengaargument således. Hitta det som ligger närmast människors hjärtan, hushållsekonomin, och trumma på.

Människor lät sig inte luras. Det var ett svårt case att göra för ja-sidan - att Sverige, som 2003 befann sig i gott skick ekonomisk, skulle tjäna på att kasta sig in i något som så få förstod sig på. Knappast heller politikerna själva. Ja-sidans massiva ekonomiska övertag räckte inte. För en gångs skull gladdes jag åt det svenska folkets nej-mentalitet.

Det är svårt att hålla ihop så många länder med så olika förutsättningar, har SEB:s Annika Falkengren konstaterat. Häri ligger det argument som ja-sidan aldrig lyckades bemöta på ett övertygande sätt 2003 och som eurons kris sedan dess har bidragit till att stärka. Hur ska Greklands ekonomi kunna synkas med Tysklands och Finlands? Själva tanken är idiotisk.

Eurons framtid är osäker, själv hoppas jag att fredsvalutan med tiden kommer att monteras ned. Men envisa eurokrater lär inte gå med på en sådan monumental prestigeförlust frivilligt. Oavsett vad som sker bör Sverige betrakta det eurokratiska slagfältet på så tryggt avstånd som möjligt.

Klimatalarmism på avkylning

De senaste vintrarna har klimatalarmismen kommit av sig lite. Vi trodde nog att fjolårets vinter var ett undantag, inte kunde vi väl få en lika kall och snörik vinter igen? Jodå. December 2010 är den kallaste på minst 110 år.

SMHI råder folk att stanna hemma, men annandagen är den dag då många julfirare måste återvända från föräldrahem och familjeträffar till sina ordinarie hem. Snart återvänder livet till det normala. Det spelar liten roll att klimatalarmisterna ständigt vill påminna oss om skillnaden mellan klimat och väder. En iskall och snöig vinter ger oss inte intrycket av att jordklotet håller på att värmas upp. Tvärtom. Det mediala intresset är i dag lägre än för något år sedan och de allra värsta alarmisterna visas inte samma brinnande intresse.

För säkerhets skull pratas det därför allt mer sällan om global uppvärmning och i stället allt oftare om klimatförändringar, rätt och slätt. De kan ju även inbegripa kallare väder. Lika bra att gardera. Varmare väder är vårt fel. Kallare väder är vårt fel. Allt är vårt fel.

God Jul! 圣诞快乐！

En God Jul tillönskas alla läsare!

圣诞快乐！

Besök i Sverige

Det är inte riktigt dags att summera år 2010 ännu, det kommer lite senare. Först ska julen avverkas. I år är det trevligare än vanligt för egen del eftersom jag har besök av flickvännen från Kina. Termometern visar -25. Men det är ändå att föredra framför det blåsiga snöoväder som mötte oss i Stockholm. Det är i alla fall vackert och lyckligtvis kan man stanna inomhus och mumsa skumtomtar och dricka julmust och en och annan öl. Det vore ännu trevligare om ölen kunde införskaffas på närmsta ICA-butik i stället för i statens förbannade monopolbutik.

Det är många intryck på kort tid. Snön, kylan, den speciella svenska maten - allt är nytt för någon som aldrig varit i Sverige tidigare eller ens sett snö annat än på TV. Men trots att hon anlänt under ännu en kall, snörik svensk vinter där tågen krisar, bussarna blir stående bakom lastbilar i backkrön och kylan biter i kinden, verkar det gå bra så långt. Men det är allt lite udda att se en kinesiska mumsa i sig hembakat svenskt tunnbröd med ett tjockt lager norrländskt messmör på...

Vy över ett snötäckt och kallt Sundsvall.

Julen och alkoholen

Det pratas mycket om alkohol så här i jultider. Moderatbloggaren Kent Persson, själv nykterist, uppmanar sina läsare att avstå från alkohol under julen. För barnens skull. En liten fråga infinner sig. Om man ska avstå från alkohol under julen för att hålla sig nykter för barnens skull, borde man inte göra det året om? Fulla föräldrar är väl lika pinsamma en vanlig lördagskväll som på julafton.

Jag är uppväxt i ett hem där alkoholen knappast flödade - båda mina föräldrar drack måttligt och hanterade det väl. Så ser det ut i de flesta familjer. Att predika strikt alkoholmoral för alla bara för att ett fåtal inte klarar av att hålla sig inom rimlighetens gränser är bara dumheter. Alla måste ta ansvar för sina egna liv och stå för de beslut de fattar som vuxna människor. Det är självfallet sant att alla inte lyckas balansera sitt drickande och dricka måttligt. Men även när du dricker för mycket gör du ett medvetet val. Frånta inte människor detta ansvar utifrån något slags fånig solidaritetstanke. Det leder bara till ett offertänkande och det i sig hjälper ingen missbrukare till nykterhet - tvärtom.

På DN Debatt i dag rycker två gamla Systembolagsdirektörer ut till detaljhandelsmonopolets försvar. Regeringens utredning om att tillåta gårdsförsäljning påstås hota det som finns kvar av det svenska alkoholmonopolet. Jag hoppas att deras förutsägelser är korrekta, det skulle betyda att Sverige kanske inom en tioårsperiod kommer att vara lite mer som andra länder när det gäller alkohol. Det är dags att lämna alkoholmoralismen bakom oss för gott och börja satsa på narkotikaskadereducering i stället.

Det blir både glögg och öl under julen. Vad dricker du?

Det där sluttande planet...

Att kampen mot barnpornografi i hög grad är en skenmanöver för att komma åt annat som anses misshagligt i politikers eller lobbyintressens ögon har vi begripit för länge sedan. Vi måste emellertid även vara medvetna om att censur för att bekämpa det trots allt ringa problem som barnpornografin är även utgör en del av ett sluttande plan.

Detta har blivit tydligt i Storbritannien. Den brittiska regeringen vill nämligen att internet ska vara fritt från porr i normalläget. Det betyder att omfattande censur är normalläge medan den som vill komma åt materialet måste be särskilt om det. I förlängningen är säkert ett totalförbud vad moralisterna strävar efter.

Jag är inte det minsta förvånad. I Australien, som förmodligen är den demokratiska stat som gått allra längst vad gäller internetcensur, är pornografi med småbröstade kvinnor förbjuden (små bröst påminner om underåriga flickor och kan således anses ha barnpornografiska syften...). Detta har legat i luften en längre tid.

Internetcensur av detta slag förstör i praktiken internet och skapar ett intranet, ett nätverk under fullständig kontroll från regeringen. Alla politikers våta dröm. Ecpat, alla radikalfeminister och alla diktaturer jublar förstås över tanken.

via Hax

Nytt nummer av Nyliberalen

Ett nytt nummer av Nyliberalen når alla prenumeranter vilken dag som helst. I detta nummer kan du bland annat läsa om följande:

Caspian Rehbinder förklarar värdet av informationsfrihet på internet och varför barnporren har blivit ett så populärt redskap för upphovsrättsindustrin.

Hans Engnell målar en dyster bild av samhällsutvecklingen med övervakning, integritetskränkningar och ökad statlig kontroll av våra liv , allt motiverat med att världen har förändras sedan den 11 september. Tyvärr accepterar folkflertalet kränkningarna utan protest.

Demokraterna förlorade majoriteten i representanthuset i mellanårsvalet och Republikanernas mål är att göra Barack Obama till en fyraårspresident. Mathias Sundin förklarar hur Obama skulle kunna lära av Bill Clinton.

Alliansen vann valet. Men resultatet blev tvetydigt. I de borgerliga partierna har vissa liberaler börjat misströsta och rent av beslutat sig för att starta eget. Adam Cwejman manar till tålamod och hävdar att det fortfarande finns en liberal kärna i Folkpartiet.

Camilla Lindberg ser tillbaka på tiden som riksdagsledamot i en alliansregering som både införde FRA-lag och drev på moralismen.

Kristian Tiger pratar Sverigedemokraterna, klimat och privat välfärd med Timbros nye vd. Markus Uvell anger tre huvudspår som han vill ska prägla Timbros arbete framöver – integrationsfrågan, välfärdsfrågan och miljö kontra tillväxt.

Henrik Alexandersson beskriver den postrepresentativa demokratin EU. Den enda kontakten med väljarna, Europaparlamentet, har i realiteten mycket begränsade möjligheter att påverka. Systemet är helt enkelt riggat för att hindra insyn och för att begränsa de folkvaldas makt.

Jonas Virdalm berättar om sitt engagemang för den fängslade egyptiske bloggaren Kareem som släppts ur fängsligt förvar efter fyra år.

Plus recensioner, attacker och annat!

Är du frihetligt sinnad men inte prenumerant ännu? Sätt in 200 kronor för 4 nummer på PlusGirokonto 449 71 84 – 4 och testa på!

Det går även att köpa lösnummer om du inte vill teckna dig för 4 nummer på en gång. Sätt in 49 kronor+20 kronor i frakt på samma PlusGirokonto och glöm inte namn och adress!

Tal till nationen

För åttonde gången höll Fredrik Reinfeldt jultal. I år var det i egenskap av landsfader i högre grad än någonsin. Det blir lite spooky. Göran Perssons jultal var rätt tama föreställningar. Reinfeldts är värre på något sätt. Här står en moderatledare som är oerhört uppfylld av sig själv och riktigt älskar att använda orden "jag" och "svenska folket" i samma mening. Han är vår fader, vi är hans barn. Han går som bekant "sida vid sida med folket, vars förtroende [han] bär."

Statsministern beskrev sprängdådet i Stockholm som en attack på "det svenska folkhemmet" (det dröp nostalgisaliv ur ena mungipan). Han såg det också som en attack på öppenheten, friheten och mångfalden i Sverige. Det var dessa friheter, betonade moderatledaren, som självmordsbombaren ville "stänga ned".

Så talar alltså en man som leder en regering som har rullat ur övervakningsstaten mer än någonsin i svensk historia och som uppmanar kritiker att hålla käft då alla tjänar på att "debatten lägger sig". Frihet och öppenhet my ass.

På Skansen dansas det inte bara små grodorna i snöyran. Det hålls jultal också.

Att resa

Det är en form av sofistikerad gambling att välja ressätt när man ska åka norrut för att fira jul. I fjol valde jag tåg. Inte bara blev jag flera timmar försenad på den dryga tre timmar långa resan, jag höll på att missa tåget helt och hållet då det plockades bort från informationstavlan och ingen ny information gavs i kaoset på Centralstationen. Den som inte hade turen att ha perfekt hörsel lär ha missat utropet som kom i all hast.

I år gick alltså tåg bort. Det kaos som fortsatt att härja på landets järnvägar underlättade det beslutet ytterligare. Nä, i år valde jag buss. Bussar är oftast väldigt pålitliga. De kommer fram på utsatt tid i ur och skur och min beundran för yrkeschaufförer upphör aldrig.

Förseningen blev över två timmar ändå. Halt väglag och en förbannad lastbil räckte gott. Lastbilar är ett otyg eftersom de med sådan ringa insats kan blockera en hel europaväg. Så vad göra nästa år? Flyga? Svenska flygplatser är trots allt duktiga på att hantera vinterväder (till skillnad från flygplatser i stora delar av Europa). Mina tankar går till de stackare som blivit strandade i dagar på stengolv på allehanda flygplatser.

Vinter - försvinn!

I Ohlys värld

Lars Ohly lever lite i en egen värld. Inte bara ideologiskt utan även när det handlar om att analysera valutgången. Han går till ett så kallat generalangrepp på Socialdemokraterna, som vänsterledaren anser har gått för långt åt höger.

Enligt Ohlys egenhändigt hopsnickrade analys hade De rödgröna kunnat vinna valet om de bara propagerat för en tydligare vänsterpolitik. Så måste förstås en V-ledare tycka, men att han gör en grej av det på DN Debatt när hans eget parti gjort ännu ett förlustval och, som det enda vänsteralternativet, endast lockar runt fem procent av väljarkåren borde få varningsklockor att ringa.

Faktum är att de allra flesta utanför Vänsterpartiet och den extrema vänstern har insett att det var Lars Ohlys parti som i första hand drog ned det rödgröna alternativet. Så fort kompromisserna i den ekonomiska politiken började, dalade stödet. Ohly är visserligen medveten om vikten av mittenväljarnas stöd, men har inget bra svar på hur Vänsterpartiet skulle kunna locka dessa med sin världsfrånvända politik. Partiet har en tid i kylan att se fram emot de kommande fyra åren.

Det är inte säkert att Socialdemokraterna hade vunnit valet i en allians med enbart Miljöpartiet. Mona Sahlin var aldrig en särskilt populär statsministerkandidat. Ohly har rätt i att partiet även innan valkatastrofen led av dåligt självförtroende. Men Vänsterpartiets medverkan gjorde väljarna än mer obenägna att rösta rödgrönt. Ohly är därför i högsta grad ansvarig för det rödgröna valfiaskot. Utan att själv inse det, tydligen.

Viva Robinson

Ett av få TV-program som har många år på nacken men vars koncept fortfarande håller är Expedition: Robinson (eller Robinson, som det heter numera kort och gott). Jag gjorde ett uppehåll med serien när den trashades av TV3, men när serien återvände till TV4 blev den intressant igen. Jag var ytterst skeptisk till att Paolo Roberto skulle överta programledarskapet, men han har skött sig ypperligt. Årets Robinson blev dessutom det tuffaste hittills, vilket har märkts i tävlingarna.

Det har visserligen blivit lite väl många överraskningar fram och tillbaka med utröstade deltagare som får både en och två nya chanser, med tre finalister i stället för två och en märklig utröstning i stället för framröstning. Men. TV4 har producerat ett mycket bra program. Och slutet blev lyckligt med en känslosam Sundsvallsgrabb som slutsegrare.

Jag minns det första Expedition: Robinson i SVT 1997. Det var något helt nytt i svensk TV och själva utröstningsförfarandet resulterade i en mediastorm. Programledaren Harald Treutiger kallades "urtypen av en fascist", programmet för "mobbnings-TV" och "fascist-TV". Det var ytterst nära att läggas ned efter att den deltagare som röstades ut i det första programmet tog sitt liv hemma i Sverige (av andra orsaker). Ändå var Robinson då inte alls lika tufft som det är i dag.

Till skillnad från övriga dokusåpor håller Robinson år efter år, tack vare de underhållande tävlingarna och det sociala spelet, sveken och utröstningarna. Folket på TV4 har också varit duktiga på att ta med intressanta karaktärer som skapat dynamik i gruppen. Nästa höst smäller det igen.

Jul, Skansen och moderatpopulism

Kinesiskan är avklarad (återstår att se om det blir någon fortsättning). Studierna i övrigt närmar sig slutet. Julen rycker allt närmare. Och flickvännen har anlänt till ett snöigt, men alls icke kallt, Stockholm. Bloggandet kan gå lite på sparlåga de kommande dagarna.

Under helgen blir det i stället ett besök på Skansens julmarknad - om vädret tillåter. Mycket mer svenskt än så blir det väl inte? Kanske är det pursvenskt, rent av.

Tills vidare kan man alltid fundera över Moderaternas nya rekordsiffror. Förnyelsen ska fortsätta, hävdar moderata företrädare. Förnyelse för förnyelsens skull, allt för opinionssiffrorna. Det går i sanning inte att känna igen det stora borgerliga partiet längre.

Sexualpolitikens u-land

Den svenska inskränktheten personifieras av EU-parlamentarikern Anna Hedh och före detta jämställdhetsministern Margareta Winberg när de argumenterar för att exportera det svenska sexköpsförbudet till övriga EU. Dessa ansträngningar har lyckligtvis inte varit så framgångsrika eftersom övriga EU inte delar den svenska radikalfeministiska övertygelsen.

Texten är egentligen mestadels dåligt påläst dravel (det refereras bland annat till den av regeringen beställda "utvärderingen" av lagen, som jag bloggat om tidigare). Detta är vanligt när sexhandel diskuteras, frågan engagerar nämligen människor emotionellt. Emotionellt knutna övertygelser är svåra att bemöta med fakta, ändå måste vi försöka.

Sexhandelsdiskussionen handlar emellertid i grunden inte om huruvida sexköpslagen har påverkat prostitutionens omfattning i endera riktning utan om det principiella ställningstagandet att varje människa har beslutanderätt över sin egen kropp. Här argumenterar båda sidor utifrån samma argument, båda sidor har ett MR-perspektiv. Skillnaden är att den ena sidan hävdar att förbud mot att använda sin kropp som man behagar (vilket ju sexköpsförbudet i praktiken är eftersom det syftar till att utrota prostitutionen) är ett sätt att promota mänskliga rättigheter. Det är lite som att se Beatrice Ask prata om värdet av personlig integritet.

Det finns en medveten ovilja att förstå sexsäljarnas villkor och sexhandelns heterogenitet och mångfasetterade verklighet. Den förenklade fasaden måste hållas uppe för att även fortsättningsvis fungera som argument mot köp av sexuella tjänster. Offerstämpeln måste också upprätthållas. Därför lever de lastgamla myterna vidare, myter som oförtrutet säger att de flesta sexsäljare var utsatta för incest som barn och att flertalet tvingas sälja sex för att försörja sig (och de som säger att de gör det frivilligt ljuger för sig själva och andra).

Det var just dessa myter som fick mig att i den uppsats jag skrev i våras titta närmare på de sexsäljare som bara arbetar deltid. Dessa pratas det väldigt sällan om, den officiella bilden av prostitution utesluter dem. Det är omöjligt att säga hur stor andel som säljer sex på deltid och hur många som har det som sin huvudsakliga försörjning. Skillnaden mellan dessa båda grupper ska dock inte underskattas. Att sälja sex som ett extraknäck gör att sexarbetaren har större frihet att tacka nej till erbjudanden som inte känns OK. Även kundgrupperna är sannolikt olika.

Att skärpa straffen för människohandel har jag inget emot. Men i den svenska debatten blir bilden av vad människohandel är ofta skev. Det ges intryck av att det i första hand handlar om sexuella ändamål och för att göra saken ännu mer felaktig dras kopplingar mellan människohandel och vanlig sexhandel på frivillig grund. Omfattningen är för det första mycket oklar. För det andra glöms män och pojkar ofta bort i diskussionen trots att de utgör en mycket stor del av människohandelns offer. För det tredje går uppgiften att 80 procent av all människohandel är för sexuella ändamål stick i stäv med de resultat som studier i Östeuropa gett, där konventionellt slavarbete visat sig vara vanligare än tvångsprostitution.

Medan stora delar av övriga Europa har legaliserat sexhandel och gett sexarbetarna olika grader av rättigheter tycks vi i Sverige inte komma ifrån den infantila diskussionen om den "lyckliga horans" eventuella existens och graden av frivillighet i sexarbetaryrket. Det är tråkigt att se hur trist och stelt Sverige har blivit. 1970-talet är oss sannerligen fjärran mer än bara i tid numera. I dag moraliseras det över ungdomars sexualitet, över intergenerationellt sex och över sex som inte sker under tillräckligt konventionella former. Sverige är på väg att bli ett sexualpolitiskt u-land.

Soi 6 i Pattaya - inte hela sanningen om sexarbete i världen.

För vår egen skull...

Först nu när datalagringsdirektivet är på väg att realiseras vaknar svenska medier till lite yrvaket. SVT:s Rapport hade ett ganska bra inslag i går, de stora morgontidningarna har rapporterat lite sparsamt tidigare och i dag är det Aftonbladet som berättar om massövervakningen som snart är verklighet.

Regeringens argument är att den snarare skärper integritetskraven med det nya direktivet. Argumentationen känns igen. Det var precis så Sten Tolgfors argumenterade för FRA-lagen för något år sedan. "Tidigare var det oreglerat, nu blir det ordning och reda".

Tack för omtanken, men just i det här fallet slipper jag gärna "ordning och reda".

Vägen utför

Efter terrordådet: Tycker du att det är okej med hårdare övervakning?

Ställningen just nu (14 563 röstande):

Ja (72.8 %)
Nej (23.0 %)
Bryr mig inte (4.2 %)

Aftonbladet frågar svenska folket om inställningen till utökad övervakning till följd av terrordådet i lördags. Ingen kan vara förvånad över resultatet. Och då ska vi komma ihåg att ingen oskyldig dödades.

Samtidigt vill Socialdemokraterna ge Säpo rätt att signalspana. FRA-shoppen ska alltså öppnas. Regeringen har knappast något emot detta. Om detta drivs igenom läggs den gamla FRA-uppgörelsen i praktiken i grus. Socialdemokraterna visar nu hur mycket spel för gallerierna motståndet mot FRA-lagen hela tiden var.

Det jävligaste med terroristincidenter är inte bara de civila offer de ofta skördar utan att politiker är blixtsnabba att utnyttja dem för att flytta fram statens makt på medborgarnas bekostnad. USA har gått i spetsen för ett nytt övervakningssamhälle och Europa följer villigt efter. Nakenskanningen motiveras i dag med den nigerianske bombman som gjorde ett misslyckat försök att spränga ett plan till Detroit för ungefär ett år sedan. Varje enskild incident leder alltså till att vårt öppna samhälle monteras ned steg för steg. Nakenskanning är redan godkänd av EU-kommissionen och är på väg att installeras på centralstationer i Italien. Och folk bara gapar och tar emot.

Mjukismannen i TV

SVT-serien Våra vänners liv, som handlar om manlig vänskap och kretsar kring fyra män i Stockholm, har gått under hösten på måndagskvällar. Någon storartad underhållning är det inte, men det har fungerat som hygglig avkoppling när jag kommit hem från kinesiskalektionerna varje måndag kväll. Serien har väckt en del debatt på grund av hur männen porträtteras.

Jens Liljestrand var närmast lyrisk när han såg en ny "mänskligare manlighet" i serien. Andra är inte lika förtjusta och kallar serien "grabbig" (tja, den handlar som sagt om fyra män). Fast just grabbig är den inte jämfört med vad vi är vana att se på film och TV. Själv tycker jag att det snarare är på gränsen till lite för gulligt och rart. De fyra vännerna lagar och äter middag varje fredag tillsammans, de kramas och finns alltid där för varandra. De överraskar och hjälper varandra hela tiden. Det är nästan manlig mjukisfetischism på bästa sändningstid. Inget festande. Ingen otrohet (förutom den stenrika och gifta kvinnans affär med en av huvudpersonerna då). Inga direkta bråk heller. Sympatiskt, visst. Men allt detta gör tillvaron i Våra vänners liv lite väl platt och händelsefattig - även om karaktären Mats (Gustaf Hammarsten) är väldigt komisk i sin hopplöshet och livstristess.

Samtidigt ska sägas att Våra vänners liv är ett välkommet avbrott från både machomannen och den vresige eller socialt helt inkompetente mannen som vi är så vana att se i såväl filmer som serier. Komiskt nog gör Kjell Bergqvist en liten biroll som mäklare i ett avsnitt och är exakt likadan som han alltid är. Som för att agera kontrast till resten av serien.

Maria Sveland ojar sig i DN över kvinnoporträtten i serien. Jag undrade just när denna kritik skulle dyka upp. Det stämmer nämligen att kvinnorna spelar en undanskymd roll. Men så handlar ju serien faktiskt om vänskapen mellan fyra män. Om Maria Sveland vill se framträdande kvinnor är det nog smartare att leta i någon annan serie. Jag undrar om Maria Sveland tittar på Sex and the City och klagar över att kvinnor är så framträdande i den serien?

Sveland anser att de fyra manliga karaktärerna "känner sig maktlösa eftersom de saknar all slags maktanalys, oförmögna att betrakta sig själva utifrån. Det är därför serien blir så problematisk." Men tänk om vi män inte vill anlägga en feministisk maktanalys på vår egen existens? Tänk om vi inte håller med om de strukturella förklaringsmodellerna? Många feminister gör misstaget att se sina egna perspektiv som kunskap. Att sprida feminismen blir således att utbilda de ovetande. Det måste vara ett jobbigt liv att leta könsklichéer (och bli så upprörd över dem!) i varje film och TV-serie.

Sveland upprörs av "trista stereotypa könsroller" därför att de gör att män och kvinnor inte möts utan agerar och reagerar outgrundligt olika. Just olikheterna mellan män och kvinnor är något som fascinerar oss. Det är väldigt tacksamt att göra film av eftersom alla kan känna igen sig i någon situation. Otaliga filmer och serier har därför ägnats detta tema (med den brittiska komediserien Coupling som den kanske roligaste illustrationen av manligt och kvinnligt, skruvat flera snäpp). Jag tror faktiskt att folk föredrar detta framför en feministiskt korrekt version av våra liv. Film och TV ska ju någonstans underhålla också.

För Maria Sveland är män som grupp ett problem eftersom vi dels representerar ojämlikheten och förtrycket, dels blundar för dess existens. Vi blir således dubbelt skyldiga. Jag tröstar mig med att långt ifrån alla kvinnor resonerar som Maria Sveland.

Orsaker och konsekvenser

Dagarna efter det lyckligtvis misslyckade försöket att döda oskyldiga stockholmare i julruschen förs diskussioner ur ett flertal perspektiv. Hur kunde Säpo missa denne man? Var han en ensam galning eller ett första steg i en serie attacker? Kommer attacken att påverka hur vi ser på säkerhetspolitiken i Sverige? Ger detta övervakningsstatens tillskyndare vind i seglen?

Att reaktionerna från politiskt håll är så pass lugna har sannolikt främst att göra med att det inte krävdes några dödsoffer. Om gärningsmannen hade tagit ett tiotal oskyldiga civila med sig hade tonläget sannolikt varit betydligt högre. Nu hindrar inte detta somliga från att skylla dådet på svenska politiker. Eftersom den svenska militära närvaron i Afghanistan uppgavs vara en orsak till sprängdådet måste det således vara svenska politiker som är ansvariga, inte gärningsmannen själv. eftersom civila dör i Afghanistan har förstås en förvirrad terrorist rätt att spränga sig på Stockholms gator, argumenteras det. Det är ett utflippat resonemang, särskilt som Sveriges deltagande i Afghanistan är på en så pass minimal nivå jämfört med de främsta krigförande nationerna i landet. Men det kommer alltid att gå att hitta skäl för ett dylikt dåd.

Vi ska visserligen inte blunda för att militär närvaro i Afghanistan medför uppenbara risker. Inte bara för soldaterna på plats utan också för svenskar i allmänhet. Men vi ska inte fatta säkerhetspolitiska beslut utifrån vad religiösa eller politiska extremister kan tänkas tycka om dem. Vi får aldrig låta galenpannor diktera villkoren för demokratiska beslut. Om vi ska ompröva beslutet om svensk närvaro i Afghanistan ska det inte ske mot bakgrund av lördagens händelse. I nuläget finns en plan om ett svenskt tillbakadragande runt 2014 och det finns ingen anledning att förändra den.

Hittills har Säpo, säkerligen med all rätt, bedömt hotnivån mot Sverige som låg och det mesta pekar i detta tidiga skede mot att det var en ensam person som agerade, en person som genom att tala i vi-form ville markera ett deltagande i någonting större (möjligen jihad). Det riktigt intressanta är förstås vilken process han, "en vanlig man", genomgick för att komma fram till ett sådant radikalt beslut. Säkert kommer dokumentärer i TV framöver att psykologisera över detta.

Samtidigt som jag kan beundra Reinfeldts initiala lugn är det viktigt att det politiska ledarskapet med tydlighet markerar att det svenska samhället aldrig kommer att böja sig för terrorism och att det öppna samhället ska bestå. Vi vill inte bli ett nytt USA där de medborgerliga fri- och rättigheterna monteras ned i säkerhetspolitikens namn.

Därför: Gå ut på stan. Rör dig bland andra människor. Handla julklappar. Bete dig precis som vanligt. Det kommer jag att göra.

Försvara vårt öppna samhälle

Även om bombdådet i Stockholm under gårdagskvällen var av synnerligen misslyckad natur sett ur gärningsmannens synvinkel visar det på att inte heller Sverige, trots att det är ett kallt och undanskymt barrskogsland i norr, är skonat från terrorism.

Som stockholmare känner jag som londonborna gjorde efter de betydligt mer förödande bombattackerna där 2005: "bring it on". Fanatiska terroristslynglar ska inte begränsa din eller min frihet. Punkt. Av rent principiella skäl ska vi heller inte låta denna händelse fungera som argument för att förändra vår politik i exempelvis Afghanistan.

I denna stund känns det därför tryggt att vår statsminister heter Fredrik Reinfeldt och inte George W Bush. Röster kommer säkerligen från konservativt och bombliberalt håll att höjas för ökade resurser till säkerhetspolisen och inskränkningar i våra medborgerliga friheter. Regeringen har som bekant redan vandrat i den riktningen i flera år. Min fromma förhoppning är att denna enskilda incident inte kommer att påskynda den vandringen. Vi måste under alla omständigheter försvara den öppenhet som trots allt finns kvar i Sverige.

Alternativa sanningar hos China Daily

Regimtrogna China Daily är ibland obetalbart i sin propagandistiska ensidighet. Det blir inte minst tydligt när beslutet att tilldela Liú Xiǎobō Nobels fredspris omnämns.

Lögnen att majoriteten av världens länder stöder Kinas (läs: KKP:s) linje upprepas. Dessutom påstår China Daily att sedan Folkrepublikens grundande 1949 har regeringen "fully considered [...] the universal principles of human rights" (några få snedsteg under kulturrevolutionen, månne?). Ensidigheten avspeglas också i de kommentarer som har postats till artikeln. Min kritiska kommentar togs givetvis inte med. I stället fylls kommentarsfältet av kritik mot Nobelpriset och det bjuds även på rena ursäkter: "As Serb I appologize to China and to great Chineese nation for unfriendly behavior government of my country", skriver signaturen Milan på knackig engelska. Och så fortsätter det.

Texten handlar i huvudsak om Kinas ekonomiska framgångar de senaste 30 åren. Det är förståeligt att regimen vill framhålla dessa som "bevis" för hur väl regeringen har behandlat sin befolkning. Tesen är att all kritik mot regeringen blir direkt oförskämd. Oviktig är den ekonomiska utvecklingen förstås inte, men det faktum att många kineser har fått det materiellt bättre betyder inte att Kinas ledning respekterar mänskliga rättigheter mer i dag än tidigare. Landet har moderniserats på många sätt, men förtrycket är i grunden detsamma. Kina är tvivelsutan ett bättre land i dag än under Máo Zédōng, men det kinesiska folket har fortfarande inte rätt att kritisera eller ifrågasätta sin politiska ledning.

China Daily berättar också att Kina söker samarbete med USA gällande mänskliga rättigheter. Detta torde vara möjligt, anses det, trots att länderna "har sina egna tolkningar av mänskliga rättigheter till följd av olika politiska och sociala system samt kulturella traditioner." Som om det handlade om ett ämne som är helt fritt för tolkningar. Som om grundläggande mänskliga rättigheter var förhandlingsbara. I praktiken skulle detta samarbete rimligen innebära en "blundar ni för våra övergrepp så blundar vi för era"-överenskommelse. En förutsättning för ett fruktbart samarbete om mänskliga rättigheter torde vara att båda parterna respekterar de grundläggande mänskliga rättigheterna. Vilket inte Kina gör och USA endast gör i viss mån.

Men visst, båda länderna avrättar ju sina egna medborgare utan att skämmas för det och WikiLeaks-läckorna har visat USA från sin allra sämsta sida (även om det fortfarande finns strålande politiker som står upp för yttrandefriheten och frihetens principer i USA)...

Kinas ansvar - och vårt

I dag tilldelades Liú Xiǎobō Nobels fredspris för sina insatser för ett demokratiskt Kina. Efter ett antal pajasutdelningar fick vi i år äntligen se en värdig vinnare. Stolen stod förstås tom eftersom Liú sitter inspärrad i ett kinesiskt fängelse för "samhällsomstörtande verksamhet" och hans fru, advokat och vänner alla förvägrats utresetillstånd.

Kina har reagerat som ett litet uppretat barn som berövats sitt utlovade lördagsgodis. Regimen har stängt ned stora utländska nyhetskanaler som CNN och BBC för att förhindra att det kinesiska folket får någon annan information om prisutdelningen och pristagaren än den regeringen godkänt och själv fabricerat.

Kina kunde ha valt en annan väg i stället för att riva sitt hår och skrika högljutt. De kunde ha ignorerat händelsen. I stället ger regimen den indirekt mer uppmärksamhet genom att i de regimtrogna medierna berätta för det kinesiska folket vilken skurk Liú Xiǎobō är och instifta ett eget "fredspris" till Konfucius (孔夫子) ära. Kina har sett fredspriset som en direkt förolämpning mot Kina som nation (läs: mot kommunistpartiets styre). Att en enda person kan göra en växande stormakt som Kina så pass rädd är inspirerande. Det visar att människor kan göra skillnad - även om den kortsiktiga effekten är att de oppositionella i Kina får det ännu värre.

Jag tycker om Kina på så många sätt. Jag älskar maten, kvinnorna, mycket av kulturen (även om den inte sällan är förbryllande). Men kärleken till Kina och en beundran för landets imponerande ekonomiska framsteg får inte förblinda oss. Vi får aldrig glömma att det är Kinas Kommunistiska Parti, KKP, som styr och ställer och att regimen systematiskt bryter mot grundläggande fri- och rättigheter och faktiskt också mot sin egen konstitution. Det finns i dagsläget inget som tyder på att Kina inom överskådlig tid kommer att bli ett demokratiskt land. Tvärtom har KKP visat att det de facto går att kombinera kapitalism med diktatur.

Att Kina tillsammans med Ryssland, Kuba och Venezuela bojkottade prisutdelningen i Oslo är inte att säga så mycket om. Tråkigare var att även Ukraina och Serbien valde samma väg. Kinas hot om kännbara effekter har tydligen bitit på somliga. Jag antar att vi ska vara glada över att i alla fall USA och EU inte backade ur. I dessa dagar kan man inte ta något för givet. USA har ändå mildrat sin kritik mot Kina i takt med att det amerikanska beroendet av Mittens rike har ökat. Ibland är politik väldigt logisk.

Det gäller att aldrig kompromissa om grundläggande mänskliga värden. Några bojkotter tror jag inte på, vi ska givetvis sträva efter vänskapliga band med Kina. Det gynnar kineserna och det gynnar oss. Det blir således fråga om en känslig avvägning - att framföra kritik utan att den kinesiska ledningen reagerar som ett ouppfostrat barn. Tyvärr har den demokratiska västvärlden genom att censurera internet, stänga hemsidor, kränka vår integritet på allt grövre och systematiska sätt och utkräva blodig hämnd på demokratihjältar som Julian Assange i praktiken gett diktaturer som Kina grönt ljus för att fortsätta kontrollera informationsflödet och därmed förtrycka alla oliktänkande. Priset kan således ses som en uppmaning till Kina att ta sitt ansvar och öppna upp för demokratiska reformer - men det kan lika mycket ses som ett varningens finger för vad som faktiskt håller på att hända i väst.

Nu återstår bara för Nobelkommittén att ge nästa års fredspris till WikiLeaks. Då ska vi se att reaktionerna från USA blir snarlika de vi i år har sett från Kina...

Uppdatering: Det visade sig att både Serbien och Ukraina valde att närvara till slut. Rätt ska vara rätt.

Den ekonomiska utvecklingen i Kina har varit imponerande.
Den politiska har tyvärr snarast gått bakåt på senare år.

Minority Kinect

Det dröjde inte länge innan Microsofts rörelsesensor till Xbox 360, Kinect, hackades. Nu jobbar teknikkunniga personer runt om i världen på att hitta nya sätt att använda kameran på. Det blir häftigare och häftigare. Vad sägs om en flygande Kinect som känner av omgivningen och därmed kan undvika hinder?

Ännu häftigare är emellertid detta: några snubbar vid MIT har hackat Kinect och med hjälp av Linux skapat fingerigenkänning och kontakt med en skärm. Resultatet är faktiskt väldigt likt det vi såg i filmen Minority Report. Men nu behövs inte ens några specialhandskar. Microsoft har ännu inte sagt något. Kanske sitter de själva och njuter av hur kunderna förbättrar deras egen produkt.

Rädslans politik

"Massan är blind och dum", sade Adolf Hitler. Han hade rätt. Men faktum är att vi människor också är ganska rädda varelser. Rädsla adderat med vår stora anpassningsförmåga gör oss formbara för maktens syften. Vi accepterar när makten ålägger oss nya påbud, nya lagar, nya restriktioner. Vi vill tro gott om dem som bestämmer över oss och accepterar därför att dessa nya lagar och restriktioner är för vårt eget bästa. Vi köper den historia som presenteras för oss därför att vi vill tro på den. Allt annat skulle betyda att vi ständigt skulle finna oss i opposition mot makten. Det är det få som orkar.

Innerst inne är de flesta av oss ganska små. Vi skulle inte ställa oss framför en stridsvagn vid Tian'anmen i Beijing. Vi skulle inte öppet kritisera militärjuntan om vi bodde i Burma eller häda islam om vi bodde i Iran. Det finns bevisligen de som gör detta för principens skull, kanske för sin egen värdighets skull, och är beredda att betala priset som det innebär. Men den stora massan är inte det. Den stora massan vill bara överleva.

Rädslans politik är därför väldigt effektiv. Tänk på din framtid. Tänk på din familj. Stick därför inte ut. Dessa förtäckta hot kan ses i allt från när vi vägrar nakenskanning till andra sätt att inte vilja inrätta sig i ledet. Denna sorts policies kan antas höra hemma i auktoritära system, men används som bekant även i demokratier. USA har härnäst efter al-Qaida hittat en ny huvudfiende: WikiLeaks. Den politik som nu formeras tycks vara lika ensidig som när George W Bush förklarade krig mot terrorismen. Antingen är vi för USA eller så är vi för WikiLeaks. Allt samröre med WikiLeaks misstänkliggörs och påtryckningar utövas på företag och privatpersoner för att störa verksamheten. Helt utan rättslig grund. Studenter uppmanas att inte prata om Julian Assanges organisation med argumentet "tänk på din karriär". USA har blivit påkommet med brallorna nere och precis som efter den 11 september 2001 blir svaret smutsigt och därmed ännu ett bevis för vad stormakten egentligen representerar. Jag känner bara ett växande förakt för "frihetens land" i väst.

Så här skapas rädda människor som hela tiden tänker på vad de skriver, tycker och säger. Så här skapas människor som är hanterbara för makten. Vi behöver därför inte tvivla om vilka värden det är som står på spel här. Det är själva grundfundamenten för vår västerländska demokrati - möjligheten att granska makten utan risk för sitt eget liv. Den signal USA sänder ut, och som stöds av andra stater och (förbluffande nog) även av journalister själva, är att den som sätter sig upp mot makten och avslöjar vad den egentligen sysslar med, riskerar allt.

Måtte vi aldrig tystna.

Symbolen för protesten mot makten.

Assange, Sverige och sexualbrott

Det är förvisso sant att häktningen av Julian Assange i hans frånvaro inte har något direkt med WikiLeaks verksamhet att göra. Han är anklagad för sexualbrott och saken bör naturligtvis prövas (först och främst måste åklagaren dock fatta beslut om huruvida bevisen alls håller för en rättegång).

Enligt vad som framkommer i Thérèse Juels bok Dömda för sexövergrepp (recenserad i det kommande numret av Nyliberalen) finns det all anledning att vara orolig även om man är oskyldig när sexbrottmål avhandlas i svenska tingsrätter. Det är riktigt skrämmande läsning. I omvärlden ställs frågan om Sverige har en strängare syn på sexualbrott än andra länder. På BBC:s nyhetssida hävdas att "Sweden has one of the toughest laws on sexual crime in the world - lawyers sometimes joke that men need written permission first." Diskussionen om ett samlagskontrakt innan påbörjad akt har som bekant diskuterats i bloggosfären.

Sanningen är väl att synen stegvis har förändrats, både i lag men också vad beträffar anmälningsbenägenhet. Detta har två sidor. Dels prövas kanske fall som tidigare inte hade gått till åtal, dels håller våldtäktsbegreppet på att urvattnas. Vilket betyder att gränserna för vad som är sexuellt ofredande/utnyttjande/tvång och en ren våldtäkt suddas ut. Detta är ett problem. Norge (som alltid ska vara värst) har gått ännu längre med brottsrubriceringen "grov oaktsam våldtäkt" (förslag på att införa en likartad lag i Sverige finns förstås också).

Jag kan därför förstå Assanges motvillighet att låta sig utlämnas till Sverige. På flera plan.

Kampen mot WikiLeaks intensifieras

Amazon portade WikiLeaks från sina servrar. PayPal stängde deras konto. Nu följer Mastercard och Visa efter och sätter stopp för betalningar till WikiLeaks konton. Den officiella orsaken är att de inte accepterar kunder som sysslar med olagligheter.

Några formella brottsanklagelser har inte riktats mot WikiLeaks. Inget har således prövats i domstol och ingen är därmed dömd. Varför storföretagen ändå väljer att göra så här kan vi bara spekulera i. Det luktar fisk lång väg om detta.

Samtidigt fortsätter läckorna att sprida ljus över världen och förse medierna med något substantiellt att skriva om för en gångs skull. Ur läckta dokument som SVT:s Rapport tagit del av framgår att USA varit oroat över att fildelningsdebatten i Sverige skulle kunna skapa politiska framgångar för Piratpartiet. En stormakt är oroad över hur svenska folket lägger sina röster i demokratiska val. Det borde de faktiskt ge fan i.

Värdiga

Det var inte helt oväntat att herrarnas längdstafettlag i OS fick bragdguldet. Jag höll en liten tumme för dem. Tyvärr har bragdstämpeln i priset gått förlorad för ganska länge sedan. Nu påminner priset mer om Jerringpriset i så måtto att det krävs att sporten är populär och lite folkkär. Därför vinner inte curlingdamerna oavsett vilka fantastiska framgångar de lyckas nå.

Det är ju heller inte varje år som det finns några direkta bragder att peka på, men priset ska delas ut likafullt. Lite urvattnat blir det förstås. Men i fallet med herrstafettlaget är det ändå på sin plats med ett bragdpris. De gjorde trots allt något som ett svenskt herrlandslag inte har lyckats med på 22 år - ta ett OS-guld. Och konkurrensen var den hårdast möjliga, det var en rakt igenom stark prestation av de fyra åkarna som fällde avgörandet.

Nedanstående klipp är en liten flashback från den där fantastiska herrstafetten i februari i Vancouver. För kommentatorn Anders Blomkvist var det "en av de bästa dagarna" i hans liv. Då gillar man längdskidåkning med besked.

Så kallad fattigdom

De utförsäkrade, "offren" för regeringens socialförsäkringsreform, var ett hett kort för den rödgröna oppositionen i valrörelsen. Regeringen var aldrig särskilt duktig på att förklara reformen och hamnade ständigt på defensiven. Slutdebatten i SVT, när Mona Sahlin, Lars Ohly och Maria Wetterstrand alla tog upp enskilda fall för att beröra tittarna och ställa alliansledarna på pottkanten, var självaste crescendot.

Valet är över men debatten fortsätter. Inte minst i Aftonbladet. Nu får vi veta att utförsäkrade tvingas till härbärgen eftersom de har det så dåligt ställt ekonomiskt. En av dem är Eva Nilsson som har 10 300 kronor efter skatt att överleva på. Problemet för henne är emellertid inte dessa pengar i sig, problemet är att hon har en hyra på 7 200 kronor. Det är klart att man får svårt med ekonomin om hyran är 70 procent av ens disponibla inkomst.

Detta har således föga med någon sjukförsäkringsreform eller nyfattigdom i Sverige att göra, det handlar om vanligt sunt ekonomiskt förnuft. Att tvingas flytta till ett mindre och billigare boende kan vara tufft. Men bland änkor/änkemän är det många som tvingas ta det beslutet. Även personer som tvingas gå ned i lön av olika orsaker måste ibland flytta. Det är så livet ser ut.

Att döma av kommentarerna till artikeln är det fler som har svårt att känna något stort medlidande med en person som klagar över sin inkomst på 10 300 kronor efter skatt. Det finns folk som har det riktigt svårt ekonomiskt i Sverige, däribland fattigpensionärerna. Ge dem en plats i rampljuset i stället.

Låt drevet gå

Piratpartiets Rick Falkvinge kräver Beatrice Asks avgång efter uppgifterna från WikiLeaks om att amerikanska ambassaden förhandlat med det svenska justitiedepartementet om att lämna ut uppgifter om svenska medborgare. Riksdagen har inte fått veta någonting om detta informationsutbyte. Ask nekar till allt.

Ingenting förvånar mig längre. Regeringen Reinfeldt har gjort sig känd som fullständigt tondöv i rättssäkerhets- och integritetsfrågor. Mina tankar om den här regeringen är så låga i detta avseende att jag inte förväntar mig något annat än fortsatta övertramp.

Även från socialdemokratiskt och vänsterpartistiskt håll hörs nu röster om att detta måste redas ut och att Ask kan tvingas avgå. Nu återstår att se om även personer inom Alliansen vågar kritisera regeringen och kräva ett klargörande av vad som verkligen har hänt. Eller om de lägger sig platt och håller tyst.

Att detta reds ut och att regeringens förehavanden granskas är förstås väldigt viktigt. Men det vore också en välgärning för Sverige om dessa uppgifter leder till att vi äntligen slipper den avskyvärda justitieministern Beatrice Ask.

Så låt drevet gå!

Inget krismed(v)etande

Lars Ohly biter tillbaka mot Mona Sahlins angrepp på Vänsterpartiet i sitt sista stora tal som socialdemokratisk partiordförande. Ohly har en del poänger men hans grundläggande analys är förstås felaktig. Du måste appellera till människor som arbetar, du måste attrahera storstadsväljare och du får inte skrämma bort medelklassen om du ska vinna val i Sverige på 2000-talet. Att samarbeta med Vänsterpartiet, som är det enda partiet i riksdagen som har en omfattande samhällsförändring på agendan, skapar problem på alla dessa tre områden.

Ohly konstaterar att det inte skapar så stort förtroende för politiker om man som Socialdemokraterna och Miljöpartiet kort efter valförlusten tar avstånd från politiken de stod för i valrörelsen. "Jag gick till val med en politik jag trodde på", säger vänsterledaren. Det kan man förstås ha respekt för. Problemet för Vänsterpartiet är att väldigt få väljare tror på den politiken i dag. Ska man döma av diskussionen (SVT Play) om vänsterns kris på Socialistiskt forum har partiet heller inga bra svar på hur det och den sargade arbetarrörelsen ska möta framtiden.

Samtidigt som Socialdemokraterna börjar komma underfund med att de av väljarna uppfattas som gamla och stela finns denna insikt inte alls på samma sätt i Vänsterpartiet. Lars Ohly verkade mer förbannad över att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen än att hans eget parti i ännu ett val fick ett så pass begränsat stöd från väljarna. De företrädare som bar idén om ett frihetligt svenskt vänsterparti har sedan länge rensats ut. Kvar finns den ideologiska kärnan. Och den attraherar aldrig mer än runt fem procent av väljarna. Ohly verkar nöjd med det.

Hyckleriets pris

"Ärligt talat, ingen pratar med oss." Så uppges en anonym amerikansk diplomat beskriva USA:s situation just nu. Å andra sidan är detta problem sannolikt övergående eftersom stater, precis som Robert Gates säger, har kontakter med USA därför att det tjänar deras egna intressen, inte för att de nödvändigtvis gillar eller litar på amerikanerna.

Politiker i USA är förstås fly förbannade över läckorna. Inte över skitsnacket eller övertrampen utan över att vanligt folk - och världens ledare - har fått veta vad USA egentligen tycker om saker och ting. Stormakten USA har klätts av inför öppen ridå och det är rätt underhållande att följa.

Reaktionerna på läckorna är nästan lika intressanta som läckorna i sig. Sarah Palin kallar Julian Assange "antiamerikansk", utrikesdepartementets talesperson Philip Crowley stämplar honom som "anarkist" (förmodligen det snällaste epitetet Assange har fått de gångna veckorna), antiterroranalytikern Roger Cressey tycker att Assange borde skjutas och vill gärna göra det själv, den före detta presidentkandidaten Mike Huckabee anser att "allt annat än avrättning är ett för milt straff" medan Fox News-agitatorn Bill O'Reilly tycker att en drönarattack vore mer lämplig. Det är reaktioner värdiga en berusad mobb, inte högt uppsatta politiker eller samhällsdebattörer.

Läckorna får konsekvenser även långt utanför USA:s gränser. Stater gör nu försök att stänga ned WikiLeaks för gott. Sajten har redan tvingats flytta och kan tvingas till det igen. Och igen. Reportrar utan gränser, RSF, hör till dem som har reagerat kraftfullt mot försöken att hota Assange och stänga ned WikiLeaks med vilka metoder som helst. RSF säger sig vara "chockat över att yttrandefrihetspolitiken i länder som USA och Frankrike plötsligt hamnar i linje med Kinas." Snarare är det länders verkliga ansikten vi ser nu. Hela världen får se hur stolta demokratier egentligen ser på yttrande- och informationsfrihet. Det är en smula befriande att kunna se den skillnaden.

Det går att hävda att WikiLeaks genom läckorna bidrar till censur och filtrering av Internet. Men det är bara en halvsanning eftersom denna utveckling påbörjades långt innan WikiLeaks släppte något känsligt material. Politiker som vill inskränka människors fri- och rättigheter hittar alltid skäl till det. I går hette det barnporr. Just nu heter det WikiLeaks.

Sossarnas (eventuella) lärdomar

I sitt sista stora tal som socialdemokratisk partiledare levererade Mona Sahlin skarp kritik mot sitt parti och den usla valrörelse som ledde fram till katastrofvalet. Med utgångspunkt i det faktum att endast var femte arbetande person i Sverige röstade på det så kallade arbetarepartiet, konstaterade den snart avgående S-ledaren att partiet har stagnerat och måste utvecklas.

Socialdemokraterna har insett några saker. Fastighetsskatten blev inte populärare den här gången än vad den blev i valet 2006. Den skatt som enligt Pär Nuder kraftigt bidrog till valförlusten för fyra år sedan återupplivades märkligt nog inför årets val. För andra gången tvingas därför partiet konstatera att fastighetsskatten bidrog till en valförlust. Inte heller förmögenhetsskatten lär ha lockat väljare utan tvärtom skrämt villaägare och storstadsbor till Alliansen.

Jag har länge förundrats över hur människor med låga inkomster kan rösta på ett parti vars politik går ut på att ta ut väldigt höga skatter av dem som har minst och därmed indirekt tvinga dem in i bidragsfällor. Först i årets val kan vi med fog hävda att detta har förändrats. Socialdemokraterna är inte det arbetande folkets parti längre. Nu säger Sahlin: "Vi måste ha en jobbpolitik utan reservationer. Alla som kan ska jobba, det ska alltid löna sig att arbeta. Fler jobb går före ersättningar. A-kassan är en omställningsförsäkring." Detta kalkerar i princip Alliansens politik. Först nu, efter två raka valnederlag, finns insikten om att svenska folket faktiskt har röstat för att det ska vara mer lönsamt att arbeta.

S ogillar starkt att beskrivas som ett bidragsparti, men faktum är att partiet gick fram starkt bland arbetslösa och sjukskrivna. Bland pensionärerna gjorde S emellertid inga framsteg - Socialdemokraterna ökade endast med en procentenhet hos gruppen pensionärer, trots att de lovade 17 miljarder i sänkt skatt. Frågans värde överskattades grovt. Den så kallade "pensionärsskatten" fanns aldrig, den var ett retoriskt knep som inte gick hem hos väljarna.

Sahlin talar nyktert om ett slaget partis behov av förnyelse. Hon uppmanar också åhörarna att ge efterträdaren ett tydligt mandat (en indirekt kritik om att det var just detta som hon själv förvägrades som partiordförande). Det är dock svårt att se namn som Sven-Erik Österberg eller Veronica Palm leverera någon ny socialdemokratisk politik. Eländet för partiet lär fortsätta.

I Ryssland vi hoppa från femvåningshus

Till alla ungdomar som säger att de inte har någon fritidsgård kommer detta förslag till händelserik sysselsättning när dagarna känns långa.

Skadereducering är framtidens melodi

Håkan Fransson arbetar som "drogförebyggare" i Öckerö kommun och kritiserar RFSL för att de på sajten sexperterna ger råd om vad man bör tänka på när man använder vissa av de vanligast förekommande drogerna.

Rimligen gör RFSL detta för att förebygga olyckor hos brukarna. Men Håkan Fransson är kritisk till att de "lär folk att knarka säkert", som han uttrycker det. Han ser hellre överdoser och dödsfall än ett ge efter för ett klassiskt förebyggande arbete. Fransson påpekar att RFSL:s skadereduceringslinje minsann "är emot svensk drogpolitik". Ja, det är klart att det är. Allt som har att göra med skadereducering är i strid med den officiella svenska narkotikapolitiken (medan den är själva grundbulten i alkoholpolitiken). Enligt den svenska nolltoleranspolitiken finns det inte några brukare utan endast missbrukare av narkotika. Partiet som in i det längsta håller fast vid nolltoleranslinjen är blyhäckarna i Moderaterna, det enda parti som fortfarande inte har sagt ja till sprutbyte i Stockholm trots alla uppenbara hälsofördelar det har.

Att arbeta förebyggande är inget konstigt. Att informera om risker är tvärtom mycket bra. Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU, arbetar med att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar hos unga och lär ungdomar mer om säkert sex, vilket även kan förebygga andra otrevligheter än sjukdomar. I informationen på landets skolor uppmanar de inte någon till något, de informerar. Det är en viktig skillnad. Det hindrar inte människor från att gå i spinn. För ett drygt år sedan reagerade Göran Skytte med avsky när han fick veta att RFSU även lär ut säkert analsex i skolorna (bloggat här). Sådant ska man inte syssla med och därmed inte veta något om, tycker Skytte.

RFSL uppmanar ingen att ta någon drog, de informerar mycket kort om drogerna. Och i ärlighetens namn är det information som i det stora hela lika gärna hade kunnat läsas på någon av förbudslobbyns alla hemsidor. Cannabis sägs "fortsätta påverka kroppen under 3-4 veckor efter ruset". Jaså, minsann? Att det går att spåra i kroppen är faktiskt inte detsamma som att det har en direkt påverkan på kroppen. Bieffekterna då? "Vanligt med ångest, olust, panikkänslor och paranoia", säger RFSL. Jag vet inte vilka källor de bygger sin information på, men den ser ganska identisk ut med den "information" som de flesta av oss har fått i grundskolan.

Medan skadereducering i allt fler länder ses som ett självklart socialpolitiskt inslag för att förebygga problem är det alltså fortfarande tabu i svensk drogpolitik. Jag tror dock att vinden är på väg att vända. Den svenska nolltoleranslinjen kommer att luckras upp bit för bit. Personer som Håkan Fransson hör därför inte till framtidens narkotikapolitik. Gudskelov.