Sverige sopade rent i OS-stafetten

En tappad skida stoppade inte Sverige från att ta hem OS-guldet i herrstafett för andra gången i rad. Precis som i OS i Vancouver 2010 defilerade Marcus Hellner i mål med flaggan i hand och säkrade ett guld för de svenska åkarna. Detta dagen efter att Charlotte Kalla spurtade hem damernas stafettguld.

För alla som brinner för längdskidåkning har detta OS varit det bästa hittills. Nio medaljer, varav två guld, och då återstår båda långdistanserna på dam- och herrsidan.

Dominanten Norge fick en bra start på detta OS, men sedan har framgångarna uteblivit. De blev stafettfemma på damsidan och fyra på herrsidan. Inga grimaser från Petter Northug den här gången heller, alltså.

I vårt västra grannland är vallningen det stora diskussionsämnet just nu. Men vallning är en del av spelet, och Sverige har tidigare stupat av just det skälet. Den här gången stämde allt och det bar hela vägen till guld.

Johan Olsson vinner guld!

Andra bloggposter får vänta. Alldeles nyss vann nämligen Johan Olsson guld i skid-VM:s sista lopp, den klassiska femmilen. Detta efter att i ha åkt i ensamt majestät i 35 kilometer. En fantastisk prestation!

Masstart på femmilen har gjort att Norge prenumererat på guldmedaljer tack vare spurtspecialisten Petter Northug. Det var varit tråkiga lopp med sällskapsresa i 49 kilometer och spurtuppgörelse med norsk seger.

Enda chansen har varit att gå ifrån i god tid. Farhågor fanns att dagens lopp, som gick i varmt väder, skulle bli ovanligt långsamt. Olsson och schweizaren Dario Cologna satte färg på loppet genom att dra ifrån tidigt. Efter att Cologna fallit hade Olsson inget annat val än att fortsätta på egen hand. Det räckte hela vägen.

Norrmännen var för ovanlighetens skull ödmjuka och unnade Olsson guldet. Eller för att citera Verdens Gang: Vanvittig prestasjon av Olsson!

Grisen is back

I vintras bloggade jag om skidåkaren Petter Northug som har för vana att håna sina konkurrenter när han äntrar upploppet i ledning och klyver mållinjen först. SVT:s Jonas Karlsson kallade Northug för "en gris" när han bromsade och väntade in konkurrenterna innan han slutligen klev över mållinjen i herrstafetten. Vilket säkert ytterligare stärkte norrmannen i sin övertygelse att det han gör är rätt och för sportens bästa.

I dag var det stafett igen, den första för säsongen. Det blev ett jättetråkigt lopp som slutade som vanligt i seger för Norge och Northug. Alla andra åkare beter sig som paralyserade i hans närhet, lite som när Mike Tyson under sin storhetstid gick upp mot livrädda motståndare som inte vågade följa någon egen strategi utan bara väntade på att bli utslagna.

Denna gång blev det inte ens någon riktig spurtuppgörelse. Northug kunde i lugn och ro ta sig i mål och passade då på att göra en ful gest, något han skämtade bort som en "en hyllning till noshörningen". Han vet förstås att detta genast skapar rubriker i både Sverige och Norge och att det polariserar.

Jag fortsätter att tycka att Northug är en fantastisk skidåkare och en usel sportpersonlighet. Att håna sina konkurrenter är inte att "bjuda på sig själv". Då är det desto roligare att se Marit Bjørgen, som är fantastisk på alla sätt.

En gris är en gris

Apropå bloggposten om norske skidåkaren Petter Northugs sätt att bete sig mot sina motståndare kan vi i dag lägga ännu ett kapitel till boken "Petter Northug hånar sina motståndare". Dagens avslutning av herrstafetten där han bromsar in och kliver över mållinjen var kanske det värsta hånet hittills.

Bjørn Dæhlie då? undrar vissa. Gjorde inte han samma sak? Han åkte ju baklänges över mållinjen vid flera tillfällen. Det är sant, men han gjorde det när han var överlägsen på ett distanslopp och inte hade några konkurrenter i sikte. Då kan man kosta på sig att göra något extra, som att ta en flagga eller skoja till det på mållinjen. Northug gör det på ett upplopp med motståndarna några sekunder bakom sig och det är så uppenbart att adressen för hånet är Marcus Hellner.

Norrmännen är lite roliga. Det verkar minst lika viktigt för dem att slå Sverige som att vinna guld. Att slå Sverige är tydligen halva nöjet. Vilket är lite märkligt eftersom Norge är en sådan överlägsen skidnation. Jämför man medaljställningarna i vinter-OS och skid-VM framstår Sverige inte ens som en seriös konkurrent.

"Det är vanlig Petter-stil", sade Marcus Hellner diplomatiskt med ett förstrött skratt till SVT Sport. Jag skulle vägra att gratulera en motståndare som beter sig på det sättet. Men övriga åkare har förmodligen alldeles för mycket sportsmanship för det. På en presskonferens efter loppet fick sympatiske Axel Teichmann frågan om han lärt sig hur man beter sig vid målgången efter dagens lopp. Han såg förbryllad ut och svarade "Jag vet redan hur man beter sig".

Stora idrottsmän behöver inte vara hånfulla mot sina motståndare när de vinner. De kan tvärtom kosta på sig att vara ödmjuka vid en seger. De har ju redan vunnit. Det är exempelvis kutym att prata gott om sin motståndare när man slagit ut dem i Stanley Cup-slutspelet. Så visar man att man respekterar motståndaren, både före och efter att kampen är avgjord.

Det är klart att de norska ledarna, ungefär lika kaxiga som Northug själv, försvarar sina aktiva. Det gör det dock inte vackrare. Jag ställer mig frågan i vilken annan sport man skulle göra en sådan här grej? Ser vi en rallyförare stanna bilen framför mål och invänta konkurrenterna för att sedan gasa i mål? Ser vi en straffläggare i hockey håna målvakten efter att ha gjort ett avgörande mål, för att "markera lite"? Northug är lika arrogant och hånfull mot sina motståndare som Muhammad Ali var på sin tid. Båda två strålande idrottsmän men usla sportpersonligheter.

Inget grattis till segern

Det finns goda idrottsmän och så finns det dåliga. Det finns sportsliga och osportsliga. Och så finns Petter Northug, som förmodligen har idrottsvärldens största käft sedan Muhammad Ali.

Det finns en skidåkare som jag inte unnar någonting när jag sätter mig och tittar på skidåkning och det är norrmannen Petter Northug. Det är därför extra surt när just han vinner. Han är utan tvivel en skicklig taktiker. Alla hans vinster i distanslopp ser ungefär likadana ut. Under nio tiondelar av loppet ligger Northug ganska långt bakom ledarna, hela loppet söker han bästa möjliga position för att hänga med ifall någon försöker sig på ett ryck. Om alla åkte skidor som Petter Northug skulle varje distanslopp bli en enda lång och tråkig sällskapsresa fram till slutet (det är så femmilarna ser ut nuförtiden). När det återstår någon kilometer av loppet söker han sig fram för att ha slagläge och sedan vinner han genom att spurta om konkurrenterna på slutet.

Jag gillar ärliga, schyssta och ödmjuka idrottsmän som inte behöver berätta för hela världen hur jävla bra de är utan kan visa det på isen, på planen, i ringen eller i skidspåret. Schyssta som tysken Axel Teichmann, som en gång hjälpte upp en konkurrent som ramlat i spåret med kommentaren att det skulle vara fair play. Ödmjuka som Peter Forsberg, som alltid varit sin egen hårdaste kritiker och aldrig behövt framhäva sig själv. Hans briljans har vi alla kunnat se ändå. Northug kvalar inte in någonstans bland dessa herrar. Han hånar tvärtom sina motståndare och verkar ha väldigt svårt att gratulera segraren - såvida det inte är han själv.

Har man då inte rätt att göra allt inom regelverkets gränser för att vinna? Självfallet. Men för en TV-publik är Northug en urtråkig skidåkartyp. Som TV-tittare vill man se fart och fläkt, åkare som vågar sig på utbrytningar, åkare som genom fair play hjälps åt att hålla farten uppe så att inte 30 åkare gör upp om medaljerna med 100 meter kvar. Northug bidrar inte med något av detta. Han ligger i vassen och åker om de sista hundratal meterna efter att konkurrenterna gjort grovjobbet. Det är inget regelbrott. Men det är synnerligen osympatiskt.

Northug må öka intresset för längdsporten, precis som Ali gjorde för boxningen. Både är/var mycket talangfulla och anser/ansåg sig vara större och viktigare än sina respektive idrotter. Men de är också ungefär lika osympatiska.

Sympatiske Teichmann.

Värdiga

Det var inte helt oväntat att herrarnas längdstafettlag i OS fick bragdguldet. Jag höll en liten tumme för dem. Tyvärr har bragdstämpeln i priset gått förlorad för ganska länge sedan. Nu påminner priset mer om Jerringpriset i så måtto att det krävs att sporten är populär och lite folkkär. Därför vinner inte curlingdamerna oavsett vilka fantastiska framgångar de lyckas nå.

Det är ju heller inte varje år som det finns några direkta bragder att peka på, men priset ska delas ut likafullt. Lite urvattnat blir det förstås. Men i fallet med herrstafettlaget är det ändå på sin plats med ett bragdpris. De gjorde trots allt något som ett svenskt herrlandslag inte har lyckats med på 22 år - ta ett OS-guld. Och konkurrensen var den hårdast möjliga, det var en rakt igenom stark prestation av de fyra åkarna som fällde avgörandet.

Nedanstående klipp är en liten flashback från den där fantastiska herrstafetten i februari i Vancouver. För kommentatorn Anders Blomkvist var det "en av de bästa dagarna" i hans liv. Då gillar man längdskidåkning med besked.