När det som utelämnas är det viktiga

DN-ledarskribenten Hanne Kjöllers bok En halv sanning är också en lögn utkommer i morgon. I den berör hon det jag tog upp i en bloggpost om journalistikens kris tidigare i år, nämligen journalisters oförmåga att dyka djupare, tendens att utelämna, förenkla och därmed ge läsaren en felaktig bild.

I dagens uppkopplade värld där en upprörd medborgare kan starta en Facebookgrupp och sedan ett smärre folkligt uppror kan utelämnade uppgifter, som om de hade publicerats hade ändrat bilden av det inträffade, bli förödande.

Inte sällan resulterar offerartiklar i kvällspressen eller vinklade reportage i TV i just sådana folkliga reaktioner. Vi vet att handläggare på myndigheter som Försäkringskassan och inom Socialtjänsten får motta hot som en följd av att allmänheten har en sned uppfattning av deras arbete. Dåligt underbyggda nyhetsartiklar kan därför få väldigt konkreta konsekvenser även på individnivå.

Ett annat problem är inte vinklad nyhetsbevakning utan bristen på granskning (vilket jag berörde i en bloggpost för en kort tid sedan).

I bloggposten i januari skrev jag apropå skev medierapportering:

Ett grundläggande problem är mediernas lathet eller bekvämlighet. Jonathan Stray undersökte härom året 800 nätartiklar om samma nyhet. Alla utom 121 var identiska, 13 innehöll åtminstone något eget citat men bara 0,9 procent (sju stycken) byggde huvudsakligen på eget journalistiskt arbete. De allra flesta artiklarna i ämnet hade alltså producerats av journalister som helt sonika skrivit av varandra.

Beaktat detta är det inte ett dugg förvånande att makten inte granskas och att den ständigt slipper undan de riktigt tuffa frågorna (även om det även finns ett inslag av att vilja hålla sig väl med makten i syfte att få fortsatt tillgång till dess företrädare).

Jag instämmer inte alltid i det Kjöller skriver, men hon förefaller åtminstone göra god research innan hon gör det. Det gäller tyvärr inte alla journalister. Kjöller lyfter i en intervju i DN Kultur även fram att många journalister tycker att det är fult eller oanständigt att ställa kritiska frågor till den som har offerrollen. Så är det definitivt, och det blev särskilt tydligt när Janne Josefsson hade mage att ifrågasätta fattigdomssiffror som populära organisationer som Rädda Barnen och Majblomman bygger sin verklighetsbild på.

Jag ser tyvärr ingen positiv utveckling framöver. Tvärtom tunnas det journalistiska arbetet ut. Fördjupningarna blir färre. I dag fokuserar de stora svenska medierna på nyheter direkt från TT och kompletterar med lättare bevakning. Det ska vara snabbproducerat och lättsmält för mottagaren.

Nu satsar Aftonbladet stort på TV. Andra följer efter. Lita på att inslagen kommer att handla väldigt mycket om nysande pandor, artister som visar rumpan och personer som hoppar och slår sig men betydligt mindre om skarpa analyser om världsekonomin och demokratins eventuella framtid.

Eller för att citera Göran Persson: "Media är snuskigt".

Demonstrera mot Obama!

I morgon kommer Barack Obama till Sverige. Jag noterar ett större intresse i liberala kretsar att protestera nu än när George W Bush kom till Göteborg 2001. Då hade i och för sig Bush ännu inte hunnit ställa till med så mycket.

Delar av Stockholm kommer att spärras av under vistelsen. Säkerhetsarrangemangen gränsar till det parodiska. Men en rad demonstrationer mot bland annat USA:s massövervakning kommer att hållas som planerat.

På Medborgarplatsen demonstrerar Fjärde septembernätverket från kl 17. Förutom en rad vänsterorganisationer finns även företrädare för Piratpartiet på plats.

På Dag Hammarskjölds väg 14, nära den amerikanska ambassaden, demonstrerar ett antal fria liberaler från bland annat Liberala partiet.

Själv kommer jag delta i den demonstration som jag hinner fram till efter ett synnerligen dåligt tajmat tandläkarbesök. Troligtvis den på Medborgarplatsen.

Neokonservativa SvD:s Per Gudmundson gör sig lustig över det faktum att Piratpartiet och Ung pirat deltat i en demonstration tillsammans med en rad vänsterorganisationer (hur han får in Kina i bilden är mer oklart). Vi kan samtidigt notera att Gudmundson inte har någonting att säga i själva sakfrågan, det vill säga om huruvida USA har rätt eller ska ha rätt att bugga FN-skrapan, tjuvläsa presidenters epost och övervaka alla uppkopplade människor i hela världen. Kanske har han, likt Carl Bildt, inte fått någon sådan information?

Läs även:
Opassande

Sverige har tystnat

Att Svenska Dagbladet är en neokonservativ tidning är inget nytt för den som är bekant med dess ledarstick. Vi får ånyo detta bekräftat i en märklig ledare av Paulina Neuding.

Neuding tycker att Sverige borde vara USA tacksamt för att dess blotta existens gör Sverige tryggare nu när politikerna beslutat avskaffa det svenska försvaret. Som grädde på det neokonservativa moset slår hon ett slag för återinförd värnplikt - i integrationssyfte. Man tar sig för pannan. Så värnplikt kommer att hjälpa somalier, afghaner och syrier till egen försörjning och en bostad? Eller bara att känna sig mer svenska?

På onsdag ska statsminister Fredrik Reinfeldt träffa USA:s president Barack Obama. Ingen förväntar sig att Reinfeldt kommer att yppa ett uns av kritik mot supermakten. Varken mot dess globala massövervakning, dess rättsvidriga internering av människor på Kuba eller något annat. I en intervju i gårdagens Rapport sade handelsminister Ewa Björling att det är viktigt att hitta frågor där Sverige och USA har gemensamma ståndpunkter (Gud förbjude att de skulle tycka olika i någon fråga). Eftersom Sveriges företrädare har upphört att tänka självständigt lär det inte bli så svårt.

Björling fick även en direkt fråga om vad hon anser om USA:s massövervakning. Hon svarade att hon inte avsåg att lämna några kommentarer. Obama kan alltså vara förvissad om att ingen svensk kommer att ställa en enda kritisk fråga. Landets utrikesminister har ju sagt sig "sakna information" om att USA övervakat europeiska länder och institutioner. Och alla vet att det Carl Bildt saknar information om, det finns inte.

För att återvända till Paulina Neudings utspel: Nej, Sverige har inget att vara USA tacksamt för. Det är tvärtom den amerikanska krigspolitiken som gör världen farligare, även för Sverige. USA har emellertid vägrat att inse att terrorattackerna den 11 september 2001 var en reaktion på en tondöv amerikansk utrikespolitik. I stället fick det amerikanska folket för sig att ett antal galna islamister attackerade landet för att de "hatade vår frihet". Som om al-Qaida skulle vara intresserat av hur amerikanska folket lever på hemmaplan.

Det blir säkert en dag av finfina charader i det svensk-amerikanska mötet. Halva stan kommer att spärras av dagen till ära. Det är ju trots allt ledaren för världens mäktigaste polis- och övervakningsstat som kommer på besök.

Själv hoppas jag hinna delta i någon av de demonstrationer som kommer att hållas på onsdag kl 17. Ses vi där?

I väntan på angreppet

USA kan slå till mot Syrien "när som helst", lovade Barack Obama i sin framträdande i går. Men först vill han ha stöd av kongressen, vilket innebär att det inte blir något angrepp före den 9 september. Bashar al-Assad har således gott om tid att förbereda sig.

Mycket tyder ändå på att det blir ett mindre angrepp någon gång i september. Vilket kan få konsekvenser som i dag inte går att överblicka eftersom Ryssland aktivt stöder den syriska regimen. Ett smärre angrepp är inte heller vad rebellerna önskar.

I väntan på angreppet har FBI redan börjat rikta blicken mot de syrier som bor i USA, av rädsla för attacker. Livet för dessa människor riskerar alltså att bli sämre när den amerikanska polis- och övervakningsstaten trummar igång sitt maskineri.

Stormakter bär onekligen sin egen logik...

Moderata ungdomsfeministerna

Mäns våld mot kvinnor är ett uttryck för maktstrukturer i Sverige. För att ge ökat skydd åt den sexuella integriteten bör en samtyckeslagstiftning införas.

Det har onekligen hänt en del i Moderata ungdomsförbundet sedan jag var aktiv i slutet av 90- och början av 2000-talen. Då stod striden i distrikten mellan nyliberaler och konservativa. I dag står dörren uppenbarligen öppen för statsfeminister, och två företrädare - varav en är distriktsordförande för Muf i Skåne - kan upprepa gamla statsfeministiska slagord på Brännpunkt utan att det upplevs som märkligt.

Detta är en utveckling som har pågått parallellt med avideologiseringen av moderpartiet. Tidigare Muf-basen Nyklas Wykman ville att förbundet skulle tala mer om könsmaktsordningen. Så sent som i januari i år skrev förste vice förbundsordförande Rasmus Törnblom att det är viktigt att moderater också kallar sig feminister.

Detta är inte borgerligt. Det är inte liberalt. Det är tvärtom kollektivistisk smörja som borgerliga partier och förbund borde hålla sig goda för, som de borde bekämpa, inte omfamna. Moderaterna borde inte alls "ta täten i jämställdhetsfrågan" utifrån en statsfeministisk infallsvinkel, utan tvärtom ta strid mot det strukturella maktperspektiv som företräds av Gudrun Schyman, Madeleine Leijonhufvud och Birgitta Ohlsson.

Men å andra sidan är Muf:arnas utspel inte alls förvånande. Det är trots allt ungdomsförbund till ett parti som dominerar den regering som skärpte den feministiska sexköpslagen.

Ett syriskt getingbo

David Cameron blev smått historisk när han i går förlorade omröstningen i det brittiska parlamentet om att agera militärt mot den syriska regimen. Britterna kommer således stå helt utanför.

Egentligen handlar britters, amerikaners och andra länders tvekan att ingripa mer om Irak än om Syrien. Bushadministrationens charader i FN, Bushs och Blairs vilja att gå i krig till vilket pris som helst och den enorma katastrof som Irakkriget innebar för alla inblandade har eroderat allmänhetens förtroende för den högsta ledningen i dessa frågor. Vilket är väldigt sunt.

Cameron missbedömde sitt eget parti, och han underskattade vilket spöke som Irakkriget fortfarande är. Även när John Kerry säger att USA vet varifrån raketerna sköts - regimkontrollerade områden - och var de landade - rebellkontrollerade kvarter - finns det en instinktiv skepsis. Ett fåtal kongressledamöter ska ha fått se bevisen för dessa påståenden, men för allmänheten är det i dagsläget bara en utrikesministers ord och ingenting annat.

I USA är läget ett annat. Barack Obama har målat in sig i ett hörn genom att, lite klantigt måste sägas, hävda att det går en röd linje vid användandet av kemiska vapen. Varken Obama eller någon annan ledare trodde förmodligen att al-Assads regim skulle komma att använda sig av dessa vapen. När den nu, som det verkar, har gjort det har Obama två val: avstå från angrepp och framstå som en papperstiger, eller genomför ett småskaligt och väldigt begränsat anfall bara för att hålla sitt ord.

Vi lär få se det senare. Men frågan är vad det kommer att betyda i praktiken. Några bombade vapenlager kommer inte att förändra något i själva kriget. Det är egentligen bara ett onödigt risktagande eftersom vi inte vet hur regimen, eller dess få allierade, kommer att replikera.

Hjärtat säger att ett ingripande är nödvändigt för att förhindra en fortsatt slakt på civila. Hjärnan säger att det är bäst att hålla sig borta. Syrienkonflikten är för komplicerad, variablerna för många och riskerna för stora.

Det finns många konflikter där begränsade militära insatser kan få en avgörande betydelse. Detta är inte en av dem.

De som vet

Jag tänker inte lägga fram bevis, för jag vet. 

Så kort och koncist kan man, som ärkefeministen Fanny Åström, svara på kraven på bevis för patriarkatets existens.

Hur vet hon då det? Jo...

Men jag känner det, jag känner patriarkatet. Ingen har behövt bevisa patriarkatet för mig, för jag vet att det finns där. Jag har alltid vetat att det funnits där. Jag känner det i bröstet, jag känner det i magen, jag känner det i mina rädda snabba andetag när jag går ensam hem på kvällen.

I mina öron låter detta snarare som en feminists sätt att projicera sina egna problem på det omgivande samhället och betitla det "patriarkatet". Lite bittert låter det. Fanny Åström lever i ett av världens rikaste och mest jämställda länder. Men hon känner sig förtryckt och ofri. Det är ynkligt att se.

Och hon är fullständigt ointresserad av vad den andra halvan av befolkningen kan tänkas tycka och känna. Ty i lika hög grad som Fanny Åström har en känsla som hon kallar patriarkatet, finns det ett otal män där ute som känner sig utnyttjade av kvinnor på krogen, som redan innan de sätter foten i rättssalen vet att vårdnadstvisten är förlorad just för att de är män, som misstänkliggörs i många sammanhang bara för att de är män. Men dessa män hånas som "vita kränkta män" när de öppnar munnen.

Många problem som feminister beskriver som strukturella problem, och något slags diskriminering på samhällelig nivå, är egentligen saker som kan och bör lösas av vuxna människor i enskilda relationer. Inte av feminister vars främsta syfte med sina liv tycks vara att gnälla och lägga sig i hur andra lever sina liv.

Det som är äckligt förbjuder vi

Regeringen föreslår att återinförande av förbudet mot tidelag. För att sätta sig in i argumenten för och emot ett sexförbud mellan människa och djur, kan man med fördel ta del av jordbruksminister Eskil Erlandssons famösa show i riksdagens talarstol.

Det komiska i anförandet åsido, har Erlandsson flera viktiga poänger. Ty hur ska man kunna veta om ett djur har lidit av ett sexuellt utnyttjande om inga synliga skador finns? Kan en gris uppleva att den har fått sin sexuella integritet kränkt? Kan en get känna tvång och obehag inför en sexuell invit?

Regeringen vill hoppa över denna bedömning genom att göra all sexuell kontakt mellan människa och djur olaglig. Men det kan inte vara för att det anses skada alla djur, eftersom detta inte alls nödvändigtvis är fallet.

Tidelagsförbudet grundas, som så mycket annan lagstiftning, i äckel. Det anses äckligt att ha sex med djur, helt enkelt. För somliga räcker detta konstaterande för att motivera ett förbud. Utöver detta går det givetvis att resonera kring gränser för hur vi behandlar djuren och kanske till och med att ett förbud kan bli normerande (en riktig favorit inom politiken). Men även om det blir olagligt att sätta på grisen så kommer vi även fortsättningsvis gasa grisar, stycka dem och äta upp dem. Vem blir inte kränkt av en sådan behandling?

Förbudsivrarna kan dock känna sig trygga. Förbudet mot sex med djur kommer inte möta mycket motstånd. Trots att det egentligen är helt onödigt. Moralismen kommer att segra, som vanligt.

Journalistik i kris

Svensk journalistik befinner sig i kris. Den har slutat att granska och i stället valt att gå armkrok med makten.

Granskande reportage hör i dag till undantagen. Nästan all medierapportering handlar i stället om att vara makten till lags, att inte ställa de jobbiga och obekväma frågorna. Ty är man inte makten till lags kanske den inte vill ställa upp för en intervju nästa gång. Och då blir det ju inget reportage alls. Tillgänglighet är allt.

Särskilt tydligt blir det när partipolitiken ska granskas. Ingen av de stora nyhetsbevakarna är intresserade av djupare analyser. Det mesta handlar i dag om att förmedla och analysera den senaste opinionsundersökningen utifrån vilka implikationer den kan ha på det ena eller det andra politiska partiet. Vilket borde vara ett arbete för respektive partisekreterare, inte landets största morgontidningar och nyhetsprogram. Nyhetsbevakningen har således blivit ett slags metabevakning ur de politiska partiernas synvinkel.

Sverige har ingen Glenn Greenwald. Svensk journalistik är feg, bekväm och tillrättalagd. Vilket är tre väldigt dåliga egenskaper för en bransch som är som bäst och viktigast när den är modig och kompromisslös.

Efter den grävande journalisten Hannes Råstams frånfälle finns ingen driftig, intelligent och kunnig journalist kvar som kan ta sig an de svåra fallen. Råstam uppmärksammade de där rättsfallen som ingen riktigt ville ta i. En incestdömd pappa. En påstådd barnaskändare och seriemördare. Det var fall som på förhand inte var upplagda för några ryggdunkningar och journalistpriser utan tvärtom jobbiga och snaskiga fall. Således precis sådana ärenden vi behöver journalister som granskar.

Den goda granskande journalistiken strider för den lilla människan mot det stora maskineriet och sätter politiker, företagsledare och andra mäktiga krafter på plats med övertygande argument. Om allt går vägen framtvingas även en förändring längs vägen.

Vi har i dag kvällstidningar som, när de inte skriver om Måns Zelmerlöws snopp, vantolkar och blåser upp fattigdomssiffror för att måla bilden av ett Fattigsverige i fritt fall. Som väljer att bevaka dokusåpakändisars eskapader i stället för att ställa kritiska frågor till landets makthavare. Tyvärr sprider sig denna sorts tramsjournalistik till övriga tidningar och medier.

Hannes Råstam lyckades få en man oskyldigt dömd för sexbrott mot sin egen dotter friad. Och utan hans arbete med Quickutredningarna hade Sture Bergwall aldrig fått resning och friats från alla misstankar. En persons arbete kan göra en enorm skillnad.

Vi behöver människor som har både rättspatos, vetgirighet och talang nog för ett sådant arbete. Ibland vilar demokratins existens på dem. 

Frihetens internetleverantör

Det finns internetleverantörer och så finns det internetleverantörer. Jon Karlungs Bahnhof har alltid slagits för sina användares integritet.

Även Bahnhof måste följa svensk lag. Men man kan göra det på lite olika sätt. Som ett svar på NSA:s globala övervakning lovar Bahnhof att endast lagra sina användares data på servrar i Sverige. Under märkningen "Based in Sweden" erbjuder Bahnhof andra att ansluta sig.

I Tyskland har flera stora mobiloperatörer sett över var användarnas data lagras. Där ska den nu endast finnas på tyska servrar.

Vi vet att Sverige sköter övervakningen även utan USA:s hjälp. Vi har vårt eget FRA och datalagringsdirektivet är implementerat. Men som markering mot NSA är Bahnhofs initiativ ändå lovvärt. Och som internetleverantör som för en kamp för sina användares integritet är Bahnhof ensamt.

Läs Bahnhofs pressmeddelande här.

(T)unnelbanekaoset

Hongkong kan det. Berlin kan det. Beijing kan det. Tokyo kan det: Att skapa en tillförlitlig och lättbegriplig tunnelbana. Men Stockholm kan det uppenbarligen inte.

Vid sidan om att diskutera en om- eller nybyggnation av Slussen i all evighet har det i åratal diskuterats vilket biljettsystem som är mest praktiskt, om kollektivtrafiken ska ha ett enhetspris eller zonuppdelad prissättning, om staden ska satsa på bussar, tunnelbana eller spårvagn och så vidare.

En hel del har hänt under Alliansens snart åtta år vid makten. Kontanthanteringen är avskaffad. I stället råds vi att köpa en SMS-biljett via telefonen eller ladda ett Accesskort i en automat eller hos någon närbelägen handlare. Det är krångligt för turister och sällanresenärer att inte kunde köpa biljett på bussen med kontanter eller betalkort.

Zonuppdelningen är tillbaka. Den är måhända rättvis eftersom den innebär att den som reser från T-Centralen till Norrtälje får betala mer än den som bara reser mellan Hötorget och Odenplan. Men den komplicerar betalningen när biljettremsan från och med den 1 september ersätts av reskassan. Resenären måste nämligen uppge en standardresa (det vill säga i vilket zon man normalt reser). Ska man resa längre än så en gång måste kortet informeras om detta.

Reskassan är en positiv förändring. Att kunna ladda sitt kort med pengar har varit en självklarhet länge i många andra städer i världen. I Stockholm har resenärerna varit tvungna att köpa års-, månads- eller andra begränsade tidskort. Det har varit fruktansvärt oflexibelt. Reskassan som idé ska därför välkomnas.

Men tyvärr är Accessystemet begränsat jämfört med andra länders. Det går inte att se hur mycket resan kostar eller hur mycket som finns kvar på kortet när man passerar spärren. Resenären får endast veta när pengarna är på väg att ta slut.

Jag föreslår att politikerna i stadshuset reser till Hongkong och kopierar det system som används där (det drivs för övrigt av MTR precis som i Stockholm). Även Hongkongs tunnelbana har ett zonsystem, och det fungerar betydligt smidigare än SL:s. Kortet dras vid spärren men summan dras från kortet först när man passerar spärren vid utgången. På så vis får den som reser längre automatiskt betala mer - utan att behöva ange något slags standardresa.

Det finns fler exempel på väl fungerande kollektivtrafik. Stockholms lokalpolitiker behöver inte titta så långt som Hongkong. Men de behöver göra något. Det måste finnas ett slut på inkompetensen.

Busenkelt i Hongkong.

Övervakningen: Se om ditt hus

Tillbaka från Frihetsfrontens sommarseminarium, sådär lagom pigg, försöker jag samla tankarna. Oscar Swartz' anförande om hur man skyddar sitt privatliv på nätet fick mig att fundera dels över min egen säkerhet, dels över internets framtid. Den sistnämnda tanken får dock vänta till en annan bloggpost.

I dag kontrolleras större delen av internet av ett fåtal amerikanska storföretag. Det är svårt att slippa dem alla eftersom vi gjort oss beroende av deras tjänster och vant oss vid de helhetslösningar som ofta erbjuds. Dock finns ofta alternativ att tillgå, även om det innebär en hel del stök att byta. I de fall vi trots allt är hänvisade till tjänster från nätjättarna, bör vi använda de integritetsvänliga plug-ins som finns att tillgå.

Det är viktigt att understryka att detta ingalunda handlar om att gömma något slags ljusskygg verksamhet undan polis eller misstänksamma myndigheter. Det handlar om säkerhetstänkande och vanligt sunt förnuft, och det är något fler borde anamma. Vi måste sluta vara så förbaskat godtrogna.

Swartz pratade om vikten av att utbilda allmänheten i hur man bäst skyddar sig online. Han tipsade om nya 5th of July Foundation, 5 juli-stiftelsen, som syftar till att både utbilda och erbjuda tjänster som upprätthåller friheten på internet. Målet är att så många ska vilja använda kryptering och anonymiseringstjänster att det inte längre ses som något misstänkt att göra det. Politikerna kan inte gärna misstänkliggöra hela befolkningen.

För den som vill och har kunskap att undgå statens vakande öga har det alltid varit möjligt, i såväl diktaturer som demokratier. Men det har länge varit för omständigt och krävande för att den breda allmänheten ska intressera sig för att använda VPN-tunnlar, anonymiseringstjänster och att kryptera både sina mejl och hårddiskar.

I dag ser det lite annorlunda ut. Att kryptera en hårddisk eller enskild mapp kräver ofta inte många knapptryck av användaren. Dessa tjänster har blivit både användarvänliga och lättbegripliga för en större grupp människor. Att kryptera sina mejl är lite knepigare för den som inte har åtminstone hyfsad erfarenhet på området då de omfattar både publika och privata nycklar. Slutligen VPN-tjänsterna, som är lätta att använda men kräver att man håller sig uppdaterad och söker nya vägar. Detta har jag fått erfara i Kina, där staten tämligen framgångsrikt bekämpar anonymt surfande och livet online kan riskera att bli en jakt på nästa fungerande VPN-tjänst.

Avgörande är alltså att inte enbart en liten klick integritetsvänner krypterar och surfar anonymt utan att detta blir något som var och varannan dator- och mobilanvändare anser vara en självklarhet. Där är vi inte ännu. Fortfarande finns en föreställning om att den som krypterar mejl och inte vill kunna spåras på nätet, har något att dölja.

Här finns en utbildningsinsats att göra. Precis som vi förväntar oss att brevbäraren inte sprättar och läser våra brev ska vi kunna vara säkra på att ingen utomstående läser våra mejl eller chattkonversationer. Efter de senaste årens galopperande övervakningsiver finns det all anledning för oss alla att se om vårt hus - och förklara för andra varför de också bör göra det.

En godtrogen medborgare är endast statens nyttiga idiot. Var inte en sådan. 

Ut i spenaten

I dag drar jag ut i spenaten för att delta i Frihetsfrontens årliga sommarseminarium.

Åter söndag kväll.

I ett rättsvakuum

Sture Bergwall är friad från alla de åtta mord han tidigare dömts för. Den rättspsykiatriska vården bör däremot fortsätta, slår Socialstyrelsens rättsliga råd fast.

Nu står Bergwall i realiteten inte under någon vård. Han förvaras enbart och har inte erhållit någon vård den senaste tio åren. Men det rättsliga rådet anser är att det inte går att bedöma risken för att Bergwall ska återfalla i brottslighet, en brottslighet som alltså ligger flera decennier bakåt i tiden, så länge han sitter inspärrad.

Rådet säger sig sakna underlag för att kunna göra en ny bedömning, men tycks inte ens har försökt begära in några underlag. Och Säter vill å sin sida inte låta flytta Bergwall till en klinik som inte aktivt deltagit i skapandet av Thomas Quick.

Och så här kan det tydligen fortsätta. Vi har sannolikt många fler snurriga turer att vänta innan Bergwall slutligen släpps fri. När nu det sker.

En skamlig dom

I dag fick Bradley Manning sitt straff. Militärdomstolen dömer honom till 35 år i fängelse. Det är ett barockt hårt straff, men åklagaren hade krävt 60 år.

35 år. Det är så länge sedan Deng Xiaoping öppnade upp den kinesiska ekonomin och inledde en politik som lyft 300 miljoner kineser ur fattigdom. 35 år är en evighet.

Mannings liv är mer eller mindre över. Han kan hoppas på en tidig frigivning, som skulle kunna ske tidigast om tio år, men just nu är det svårt att föreställa sig att en sådan kommer att ske.

Vart världen kommer att vandra under de kommande 35 åren vet vi i dag inget om. Men vi vet att västvärlden år 2013 inte skyr några som helst medel för att sätta dit alla medborgare som berättar sanningen om vad staten har för sig.

Demokratins långsamma död

The Guardian-reporten Glenn Greenwald är mannen som tack vare Edward Snowdens läckor, och tidigare även WikiLeaks, varit en skarp nagel i ögat på västerländska regeringar. Inte minst de amerikanska och brittiska. Han har kort sagt varit en sådan där journalist världen har alldeles för få av (och som Sverige helt saknar).

Men det kostar på att granska makten. Greenwalds partner och medarbetare David Miranda kvarhölls på Heathrow i nio timmar utan anklagelse om brott, helt i enlighet med Storbritanniens antiterrorlagar. Lagen är skriven för att ge myndigheterna i princip fritt spelrum på flygplatser och i hamnar där människor passerar från en destination till en annan. Vem som helst kan kvarhållas i upp till nio timmar, egendom kan beslagtas i upp till en vecka. I en transithall är man således mer eller mindre rättslös, påminner tidningens redaktör Alan Rusbridger.

Att kvarhålla Miranda på detta sätt och beslagta hans dator, telefon och kamera var ett sätt att skrämma Greenwald. Men tidningen The Guardian har även fått mer direkta påtryckningar för att avsluta sin rapportering om Prism och övervakningsskandalen. Efter två separata möten där Rusbridger fått veta att regeringen inte gillar tidningens rapportering, kom så ett samtal från en regeringstjänsteman: "You've had your fun. Now we want the stuff back." 

Den brittiska regeringen ringde en fristående nyhetstidning och bad den lämna över eller förstöra allt material som Snowden läckt. Och hotade annars med rättsliga åtgärder. En förstörd MacBook senare var regeringen nöjd. Men som Rusbridger konstaterar:

"It felt like a peculiarly pointless piece of symbolism that understood nothing about the digital age. We will continue to do patient, painstaking reporting on the Snowden documents, we just won't do it in London." 

Inser folk vad som håller på att hända? Demokratin är på väg att gå förlorad. Den håller på att monteras ned "i god demokratisk ordning". Världens demokratiskt valda ledare är på väg att skapa ett samhälle där självcensur, rädsla och underdånighet inför makten dominerar. Där regeringen har full kontroll över allt vi företar oss.

Det är lätt att säga att detta endast sker i USA och Storbritannien, och att lilla Sverige inte skulle påverkas. Men Sverige är i högsta grad delaktigt i byggandet av den ickedemokratiska globala övervakningsstaten som nu tar form. Inte bara genom vårt eget FRA utan också genom att aktivt förhindra att frågan diskuteras på högre politisk nivå (Sverige och Storbritannien blockerade EU från att ta upp frågan om avlyssning av EU:s institutioner med USA).

En stat som övervakar alla medborgare utan misstanke om brott. En stat som inte vill att du ska få säga vad du tycker. En stat som vill inskränka mediernas rätt att rapportera. En stat som helt enkelt inte vill att medborgarna ska veta vad den har för sig. Låter inte det som en... diktatur? 

Konsekvenserna blir förödande för tilliten mellan stat och individ när staten aktivt jagar alla som avslöjar oegentligheter, brott och övergrepp begångna av just staten och dess förgreningar. Det är dags att fler börjar inse att fienden sitter i våra folkvalda församlingar.

Det som återstår för den enskilda medborgaren, som har både staten och kapitalet emot sig i denna strid, är att inta igelkottställning och söka skydda sig bäst han kan.

Det är dags för kamp.

Läs även: 
HAX, Sam Sundberg, Alan Rusbridger

Från Mubarak till Mursi - och tillbaka

Allt pekar åt skogen för Egypten just nu. Landets folkvalde president, Muhammed Mursi, störtades av militären och sitter sedan i början av juli inspärrad. Nu har även Muslimska brödraskapets ledare gripits.

Mycket tyder på att Mursi var en tämligen inkompetent politisk ledare. Men poängen med demokrati är att man väljer en ledare och, om man inte är nöjd, röstar bort personen i nästa val. Man tar inte till våld eller låter militären gripa in och ta över makten.

Militärregeringen påstås vilja komma åt brödraskapet med lagboken, det vill säga kort och gott förbjuda partiet. Egypten tycks alltså vara på väg tillbaka mot en sorts militärstyre. Landet har vandrat i en cirkel sedan Hosni Mubarak störtades i en folklig resning.

Den omtalade arabiska våren har visat sig full av fallgropar. Tyranner som Gadaffi och Mubarak är visserligen borta. Men det är lättare att avsätta impopulära ledare än att bygga upp demokratiska institutioner och sprida demokratiska värderingar.

Så länge båda islamister och mer liberala krafter betraktar temporärt militärstyre som nödlösningen i varje kris, kommer Egypten inte att bli en demokratisk stat.

Ett val att klä sig i både sjal och sandal

En gravid kvinna klädd i slöja blev attackerad av en okänd man i lördags. Gärningsmannen slet av hennes slöja, skrek fula ord och dunkade kvinnans huvud i en bil så att hon svimmade. 

Muslimska företrädare menar att överfall som detta är ett vanligt förekommande problem. Som en protest mot dessa trakasserier utropades hijabupproret. Politiker, debattörer och andra har klätt sig i slöja för en dag.

Varje normalt funtad människa inser det oacceptabla i överfallet. Att kvinnan i fråga var gravid förstärker bara detta ytterligare. Men det är precis lika fel att ge sig på en kvinna bara för att hon är sexigt klädd - sannolikt ett procentuellt sett betydligt vanligare fenomen. Därutöver finns det särskilt utsatta grupper som diskrimineras och stigmatiseras utan att alla politiskt korrekta bryr sig ett dugg - dit hör tvivelsutan sexarbetarna.

Sedan bör vi sansa oss när vi tolkar enskilda händelser. Ett eller flera angrepp på muslimska kvinnor i slöja är ingalunda ett bevis för att Sverige är ett rasistiskt land. Sverige är tvärtom ett synnerligen tolerant land. Däremot finns naturligtvis rasistiska subkulturer och enskilda individer som till och med kan gå till handgripligheter.

Alla former av trakasserier riktade mot människor med från majoriteten avvikande klädsel, religiösa uttrycksformer och så vidare är oacceptabla och ett tecken på intolerans. Hatbrott är lite extra vedervärdiga.

Slöjupproret är därför en rimlig protest. Helt oproblematiskt är det ändå inte. Slöjan är många fall en form av förtryck av kvinnor i strikta religiösa länder. Klädesplagget ingår i en hederskultur som fråntar kvinnor rätten att själva välja, och jag kan förstå att kvinnor med bakgrund i länder med hedersförtryck kan ha delade känslor till slöjupproret.

Grunden här är ändå att alla måste få klä sig som de vill. Det gäller förstå även muslimska kvinnor som inte vill bära slöja.

För den som vill. 

Utan idéer

SVT:s politiske kommentator Mats Knutsson beskrev det som sommarens mest väntade nyhet. Fredrik Reinfeldt utannonserade i sitt sommartal att partiet vill genomföra det femte jobbskatteavdraget innan nästa val.

Det enda som egentligen förenar gamla och nya moderater är just skattesänkningarna. I övrigt har Nya moderaterna tagit sjumilakliv åt mitten. Partiet kritiserar inte längre facket och ifrågasätter inte arbetsmarknadsregleringar som bygger murar mot unga och lågutbildade. Det har inget att säga i bostadsfrågan. Dess partiledare varnar rent av för att ha visioner. 

Mot bakgrund av vad vi vet om Reinfeldt och hans nya moderater var det inte ett dugg oväntat att talet i Gustavsberg handlade om skatterna. Partiet har avideologiserats de senaste tio åren. Det tycker ingenting längre.

Det finns tre problem med Reinfeldts föreslagna skattesänkningar. Ett är att de inte känns speciellt spännande för väljarna längre. Ett annat att de inte kommer att märkas särskilt mycket i människors plånböcker. De är för små, helt enkelt.

Det tredje problemet är att Moderaterna, ja hela Alliansen, kommer att få svårt att motivera det femte jobbskatteavdraget när väljarna samtidigt ser att skolan krisar, äldrevården skriker efter resurser och sjuksystrarna drar till Norge. Det spelar ingen roll att det politiska ansvaret ligger på kommuner och landsting, ty oppositionen kommer att lyfta välfärdsfrågorna i valrörelsen.

Det är ett år kvar till valet och Alliansen har ännu inte spelat ut alla sina kort. Men det finns lite som tyder på en snar idéboost i allianssamarbetet. Partierna går på tomgång och den som står helt utan idéer för framtiden är Reinfeldt själv. 

Om lite sänkta skatter är allt Reinfeldt har att komma med, kommer det nog krävas en osedvanligt usel valrörelse av oppositionen för att han ska sitta kvar om ett drygt år.

Kina framtidens innovationsland?

Amerika [har] ur kinesisk synvinkel förblivit obegripligt och främmande. För att bli valda måste amerikanska politiker bjuda över varandra, lovar med korta mellanrum regelbundet väljarna vad de sedan inte kan hålla, måste så sätta sig i skuld och låta andra – främst Kina – ta hand om notan. Detta kallas demokrati. 

Richard Swartz skriver om risken att Kinas mimetiska ekonomi på sikt kommer göra landet till en papperstiger.

Det är förvisso sant att Kina i dag är världens fabrik, inte uppfinnarverkstad. Ändå är det viktigt att notera att fantastiska uppfinningar som krutet, tryckkonsten och det rostfria stålet uppfanns i ett betydligt mer slutet och auktoritärt system än dagens Kina. Det som har hänt i Kina under de senaste 35 åren är att landet sökt springa ikapp västvärlden ekonomiskt så fort som möjligt - och lyckats alla över förväntningar.

Kina befinner sig fortfarande i en catch up-fas, men vi ser nu en utveckling där reallönerna stiger och den breda medelklassen som Swartz inte säger finns växer. Viss tillverkning har därför redan omlokaliserats till närliggande fattigare länder. Nästa fas måste bli en innovationsfas, annars kommer landets utveckling att stagnera.

Ett gott tecken för framtiden är den stora satsning på forskning och utveckling som gjorts i Kina under längre tid, vilket bland annat avspeglas i en avsevärd ökning av antalet kinesiska patent de senaste tio åren. Det är ett tecken på men inget säkert bevis för att framtidens Kina kan bli ett innovationens land.

Jag tror emellertid att det politiska systemet i Kina måste förändras för att detta ska bli verklighet. Redan i dag arbetar många entreprenörer och skapar jobb utanför de statligt kontrollerade bolagen. Men företagare behöver en större förutsägbarhet och slippa vara utlämnade åt lokala partipampars godtycke. I klarspråk betyder detta att det behövs en avpolitisering av rättsväsendet och krafttag mot korruptionen på alla nivåer.

Det nya kinesiska ledarskapet måste ha mod att genomföra de nödvändiga politiska reformerna. De borde tala till dess fortsatta maktanspråk. Utan politiska reformer kommer den ekonomiska utvecklingen att på sikt stagnera. Och utan fortsatt ekonomisk utveckling, kommer det bli svårare att behålla makten.