Regeringen uppmärksammar SFI-fiaskot

"Den [SFI] är för dåligt anpassad till den enskilde individen, det är för mycket avhopp från svenskundervisningen, det är för dålig jobbkoppling och det varierar för mycket över landet hur svenskundervisningen ges. Det här är ett allvarligt problem ur integrationssynpunkt."

No shit, Erik Ullenhag.

Regeringen verkar ha vaknat upp och insett hur dåligt SFI fungerar. Det är välkommet. SFI har länge varit en nedprioriterad fråga, trots att en illa fungerande undervisning lägger krokben för den övriga integrationspolitiken.

Det finns en myt om att akademiker och analfabeter klumpas ihop i samma klasser. Riktigt så ser det inte ut. Varje elev får göra ett nivåtest och utifrån resultaten på denna visserligen väldigt okomplicerade skattning placeras de på rätt nivå. Att akademiker och analfabeter skulle hamna i samma klass stämmer därför inte - förutsatt att nivåtestet görs överallt.

Däremot är det sant att kvaliteten och formen på undervisningen varierar kraftigt från aktör till aktör och att den inte alls är individanpassad efter att eleven väl placerats i en klass. Något måste också göras åt de rullande kursstarterna. Elever trillar in allt eftersom under pågående kurs, vilket gör att de tvingas läsa en kurs de inte begriper innan vissa examineras och kursen sedan kan börja från början igen.

Att kombinera språkinlärning med arbete eller praktik är en bra idé. Men alla kommer inte att få en praktikplats eller hitta ett arbete som kan kombineras med studier i svenska. Därför måste det även fokuseras på kvaliteten själva undervisningen, som på många håll är rent katastrofal. Lite pedagogik kanske kan vara värt att prova?

Tidigare bloggat i ämnet:
Ingen bryr sig om SFI
Glada SFI-amatörer
SFI: Driftsformen är inte problemet

Sverige har valt att diskriminera sexsäljarna

I dagens SvD skriver moderaterna Beatrice Ask och Elena Drenjanin att Sverige "fått gehör" för den svenska hållningen i sexhandelsfrågan då EU:s regionkommitté lyft fram förbud mot köp av sexuella tjänster som en åtgärd mot människohandel.

Enligt Ask och Drenjanin ger kommitténs yttrande uttryck för "en europeisk samsyn rörande sambandet mellan prostitution och människohandel". Så är det emellertid icke. Om de tror att resten av EU ska följa efter Sverige ägnar sig artikelförfattarna åt rent önsketänkande.

Sverige är ganska ensamt i Europa om sin moralistiska repressionsmodell. Inte ens i Norden finns en samsyn. Norge har följt - och gått längre än - det svenska exemplet. Men i fjol beslöt Lagrådet i Danmark att inte rekommendera kriminalisering av köp av sexuella tjänster. Detta av hänsyn till sexsäljarnas situation, som försämras av ett sexköpsförbud.

I Sverige har politikerna valt att bortse från sexsäljarens situation och enbart fokusera på en radikalfeministisk tolkning av sexhandel: mannens (strävan efter) makt över kvinnan.

I vanlig ordning demonstrerar sexköpslagensa försvarare en slående oförmåga att se skillnad mellan frivilligt och ofrivilligt, vuxna människors egna val å ena sidan och tvång å den andra. Det är tröttsamt att debatten i Sverige inte har kommit längre än så. Samtidigt illustrerar det hur lövtunn argumentationen faktiskt är.

Det brukar sägas att sättet på vilket vi behandlar personer dömda till fängelse säger mycket om vårt samhället i stort. Detsamma gäller tvivelsutan behandlingen av sexsäljarna. Här är Sverige verkligen inte ett föredöme. Riksdagen har valt en väg som fokuserar på köparen men som genom att göra detta helt lyfter bort säljaren ur ekvationen.

Det finns, som jag påpekat tidigare, en alternativ väg: Nya Zeelands. Vi kan stärka sexarbetarnas rättigheter genom att avkriminalisera sexköp och koppleri. Vi kan välja att lägga makten och rätten hos sexarbetaren. Ge dem rätten att alltid säga nej till en kund utan att motivera varför. Ge dem rätten att kräva kondom vid samlag.

Om vi är intresserade av effekterna av en annan politik, finns utvärderingar att ta del av (bland annat i Nya Zeeland, se PDF). Men för politiker som Beatrice Ask och Elena Drenjanin, för att nämna blott två, är det viktigare att "sända signaler" än att arbeta evidensbaserat.

Det säger förstås en hel del om deras oförmåga att ta till sig fakta. Det säger också mycket om deras människosyn. De har valt diskriminering och stigmatisering framför skademinimering och empowerment.

Inga nya idéer

Som vi tidigare sett ska Socialdemokraterna fokusera på jobben och skolan i valet 2014. Det kan verkar som givna prioriteringar. Arbetslösheten är fortsatt hög och varselvågen har kanske bara börjat. Resultaten i den svenska skolan sjunker och lärarna på högskolor och universitet klagar över att studenterna inte bara saknar förkunskaper utan alls har svårt att förstå svenska.

Men Socialdemokraterna har inte mycket att erbjuda. De vill inte underlätta för företag att anställa genom att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden. I skolan vill S åter satsa på en högskola för alla, det vill säga precis som det som delvis bidragit till de problem vi ser i dag.

Nu presenterar Stefan Löfven dessutom förslaget på en skolplikt till och med gymnasiet. Är detta resultatet av sex års vidareutvecklad skolpolitik? Jan Björklund kallar förslaget "ett luftslott".

Alltför lång tid vid makten gör ofta att idéutvecklingen går i stå. Därför kan det vara positivt att sitta i opposition ett tag, att tvingas tänka nytt och våga utmana. Men efter sex år i opposition har Socialdemokraterna inga nya idéer. Det är faktiskt ganska ynkligt att se.

Ur ett demokratiskt perspektiv är det heller inte bra att Sverige både har en visionslös regering och en idélös opposition. Det är inte kul att vara väljare.

Barnbidraget borde inte behövas alls

Det borde vara en självklarhet att miljonärer inte får bidrag från staten. Ändå har de fått det i 65 år, påminner Joakim Holmertz från Liberala ungdomsförbundet på Brännpunkt.

Det handlar förstås om barnbidraget. Argumentet för att ge barnbidrag till alla familjer, oavsett inkomstnivå, är att pengarna är till för barnen. Nu vet vi emellertid att familjer med höga inkomster, som inte har behov av bidraget för att klara de nödvändigaste utgifterna, väljer att spara dem på ett konto så att barnen när de växer upp får ett startkapital. Barnbidraget blir då inget annat än skattebetalarnas gåva till välbeställda familjer.

Holmertz föreslår att ett tak införs för hur mycket ett hushåll får tjäna och ändå lyfta barnbidrag. Det vore ett steg i rätt riktning men öppnar samtidigt för problematiska marginaleffekter. Tänk den som hamnar på fel sida om taket med minsta möjliga marginal.

Personligen tycker jag att barnbidraget borde vara helt onödigt för alla som arbetar, särskilt nu när inkomstskatterna har sänkts så pass att personer med normalinkomster har fåttbehålla motsvarande en månadslön extra varje år.

Målet måste vara att barnbidraget således avskaffas helt och hållet. Den som skaffar barn måste rimligen se till att ha råd med den kostnad det innebär att vara förälder. Men säg den politiker som vågar lufta den tanken.

Nu ska alla med igen

Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven fick nyligen chansen att redogöra för partiets profilfrågor framgent. Svaret blev: jobb och utbildning.

Frågorna hänger ihop. Socialdemokraternas mål är att alla fler ska bli behöriga till gymnasiet och att fler ska ta studenten. Minst varannan ska läsa vidare efter gymnasiet. Så ska fler också få jobb, är tanken. På SVT:s fråga om vad som ska hända med de som faktiskt inte vill plugga vidare svarade Löfven bara att det gäller dem också. Alla ska med.

Stefan Löfven är noga med att påpeka att det inte handlar om att pressa eleverna (högre krav vore ju en hemsk tanke). Målet är att fler ska läsa vidare och göra det "utifrån sina förutsättningar", menar Löfven. Kort sagt ska Sverige ha en högskola för alla.

Vad krävs för att helst alla både ska vilja och kunna plugga vidare? Att kravnivån på högre utbildning sänks. Just det som redan har hänt och fått katastrofala konsekvenser. Lärare på högskolor och universitet larmar om att studenterna inte bara har bristfälliga förkunskaper i det ämne de ska läsa utan även har så usla kunskaper i svenska att de knappt kan författa en text eller förstå tentamensanvisningar. Detta är konsekvensen av en flummig grundskola och en högskola för alla.

Samtidigt hävdar Fredrik Reinfeldt att Sverige behöver fler enkla jobb men att lönerna inte får sänkas. Tvärtom ska Sverige vara ett land där lönerna höjs. Hur detta ska gå ihop vete fåglarna. Problemet är att vi i dag har en "överutbildad" befolkning utan att det nödvändigtvis betyder att vi har en välutbildad befolkning. De flesta läser vidare, men kunskapsnivåerna i skolan sjunker - vilket resulterat i en "gymnasiefiering" av universitetsutbildningarna.

Det finns inget självändamål i att alla läser vidare efter avslutade gymnasiestudier. Högre utbildning ska finnas för de som är motiverade och har kapaciteten att klara de krav som ska ställas på studenter i en högre utbildning.

För alla som inte är studiemotiverade är praktiska utbildningar, praktik- och traineeprogram tänkbara alternativ. Det enda parti som någotsånär tycks ha greppat helhetsbilden är Folkpartiet.  

Tidigare bloggat i ämnet:
Effekterna av en högskola för alla
Jämställdhetsdevis sänker utbildningskvaliteten

Sexualisering inget hot

Vi får ofta höra - inte minst från småbarnsföräldrar och feminister - att vårt samhälle är sexualiserat. Implicit i påståendet är att det är något negativt, något vi bör bekämpa. Inte sällan utifrån tesen att sexualiseringen som sådan är skadlig och att "barn måste få vara barn".

Först och främst måste vi skilja mellan ett sexistiskt och ett sexualiserat samhälle. I det förstnämnda bedöms och behandlas kvinnor och män utifrån bestämda värderingar om de respektive könen och diskrimineras och kränks. Det är definitivt något vi ska bekämpa.

I ett sexualiserat samhälle har sex och sexualitet en stor plats även i det offentliga rummet. Det behöver inte nödvändigtvis vara något negativt. Men bilden av samhället som heltigenom sexualiserat känns - om vi blickar utanför kvällsblaskornas slaskiga värld - inte helt sanningsenlig. Tvärtom förblir sex tabubelagt och laddat på många håll, även om devisen "sex säljer"fortfarande gäller och alltid kommer att gälla.

David Camerons tossiga rådgivare i frågor om att "förhindra sexualisering och kommersialisering av barndomen", Claire Perry, hävdade nyligen att föräldrar bör genomsöka sina barns mobiltelefoner och datorer i jakt på sexuella text- och chattmeddelanden - och om det inte räcker stänga av Internet helt. Skälet är förstås de "faror" som lurar i det digitala nätet, inklusive lättklädda popstjärnor som vem som helst kan se på YouTube.

Frågan diskuteras i en artikel i The Guardian. Där hänvisas till studier som visar att problemet med att barn och ungdomar utsätts för sexuellt material är överskattat. I en studie hävdas att endast sju procent av brittiska ungdomar i ålderskategorin 11-16 år har mottagit ett meddelande med sexuellt innehåll (inte nödvändigtvis en bild) och bara fyra procent har sett ett sådant meddelande online. I 12-årsåldern är siffran lägre - under tre procent -  medan den föga förvånande är högre för 16-åringarna.

För radikalfeminister, förstoppade kristna, moralister i alla läger och även upphovsrättsindustrin har porr och sex på nätet - framför allt barnporren - fungerat som argument för att inskränka friheten på Internet. Idén att staten ska ha rätt att blockera sidor med olämpligt innehåll har vunnit terräng och blivit allmänt accepterad - även om motståndsfickor som piratrörelsen finns. Med principen etablerad kan vuxenpornografi framöver komma att bli politikernas måltavla. Bland mycket annat.

Jag är övertygad om att vi bara gör barn en otjänst om vi utmålar naket och sex till något skadligt och farligt, om vi tvingar dem att titta bort från lättklädda videor med Britney Spears eller övervakar deras mobil- och datortrafik. Vi kan fylla dem med skuld och skam genom att peka finger när de av nyfikenhet kommer i kontakt med porr (vilket de flesta kommer att göra förr eller senare). Och varför skulle vi vilja detta?

Att samhället är genomsexualiserat och att detta i sin tur är skadligt för barn och ungdomar har blivit ett axiom. Dels för att de anses ta direkt skada (oklart hur), dels då det skapar press och ångest över att inte passa in eller leva upp till orimliga ideal som de sexualiserade samhället har satt upp.

Tonårstiden är jobbig. Men vi glömmer lätt att tidigare generationer upplevde samma sak, fast under andra förutsättningar. Ungdomar har alltid utsatts för en press från sina föräldrar, staten och samhället i stort. De genom historien mycket fasta könsrollerna lade en enorm börda på såväl pojkar och flickor som män och kvinnor.

Barn och ungdomar i dag möter andra utmaningar i valfrihetens tidevarv. Men de blir knappast lättare att hantera om vuxenvärlden skuldbelägger ungas sexualitet, censurerar och skapar en alternativ verklighet. Barn och unga måste få vara nyfikna och sökande.   

Läs artikeln i The Guardian.

Klimatkatastrof - var god dröj

Det skrivs och pratas väldigt mycket om den annalkande klimatkatastrofen just nu. Det går knappt en dag utan att en brand i Australien, en storm i USA eller bitande kyla i Ryssland förklaras med klimatförändringarna. Konsensus tycks råda: vi bär själva skulden för det extrema vädret (som om det inte funnits tidigare).

Naturskyddsföreningen och andra extremistorganisationer får massor av medietid och slickar sig om munnen. Miljöpartiet kan inte ha bråttom nog att förbjuda eller sönderbeskatta allt som kan tänkas öka uppvärmningen i världen. Frågan är kort sagt åter i mediernas blickfång och det finns tydliga politiska poänger att vinna (Miljöpartiets starka opinionsläge vittnar om detta).

I en norsk forskningsrapport framgår emellertid att även om planetens medeltemperatur steg kraftigt under 1990-talet har uppvärmningen bromsats upp under 2000-talet. Forskarna menar således att det inte pågår någon skenande global uppvärmning, som bland andra Naturskyddsföreningen och Greenpeace hävdar.

Det låter ju som goda nyheter. Självfallet ska teknikutvecklingen uppmuntras så att vi slipper vara beroende av fossila bränslen. Även om människan inte är ensam faktor bakom en stigande temperatur - klimatet har alltid varierat på jorden - är fossila bränslen smutsiga och absolut inget framtidsalternativ. Andra alternativ måste till.

Den norska forskningsrapporten passar dock väldigt illa med mediernas dramaturgi. Gissningsvis kommer den alarmerande rapporteringen därför att fortsätta precis som vanligt. Om det inte redan har skett kommer forskare och debattörer, hängivna den alarmistiska linjen, att stämpla forskningsrapporten som oseriös. Naturskyddsföreningen är snart i TV-rutan igen, var så säker.

The Great Escape

David Cameron var väldigt tydlig i sitt linjetal. Han upprepade sedan budskapet i Davos: Om EU utvecklas till en politisk union vill inte Storbritannien vara med längre.

De är inte ensamma. Enligt en ny undersökning vill 47 procent av danskarna omförhandla sitt medlemskap i EU. Det danska stödet för EU är 52 procent i samma undersökning. Majoriteten, med knapp marginal, vill alltså stanna kvar i unionen. Men EU-skeptikerna börjar få vind i seglen.

Det är utmärkt att Cameron har fört upp frågan om vilken makt EU ska ha över de nationella parlamenten på bordet. Kanske har bollen nu satts i rullning. Allt fler länder kan börja fråga sig vad EU egentligen ger dem och vilken överstatlighet som är rimlig.

Plocka tjockisen

Läget på den koreanska halvön håller gradvis på att bli sämre. Den fullständigt vettlösa nordkoreanska terrorregimen hotar USA med kärnvapen och Sydkorea med "allvarlig fysisk vedergällning" om landet deltar i de skärpta sanktionerna.

Inget annat land i världen hade fått hållas med sådana utbrott och hot. Nordkorea har dock lyckats få igenom sin vilja under lång tid genom att ömsom lova, ömsom hota. Flagranta brott mot ingångna överenskommelser har varit ständigt återkommande.

Hittills har värre konsekvenser för Nordkorea stoppats av Kina, landets enda allierade. Men nu hårdnar tonen även i Beijing. Regimstyrda Global Times konstaterar: "Om Nordkorea utför fler kärnprovsprängningar kommer Kina inte att tveka att minska sitt bistånd [...]".

Detta kan tolkas som en tydlig varning till den nordkoreanska regimen och ett tecken på att tålamodet inte är hur stort som helst i Beijing. Men några "extrema santkioner" kommer Kina inte medverka till, låter tidningen oss förstå. Därmed tycks dörren, åtminstone för tillfället, stängd för några mer långtgående åtgärder mot den stalinistiska tokregimen.

Men ledaren i Global Times har ändå en ton vi inte sett tidigare: "Låt Nordkorea vara 'argt'", skriver tidningen. "Vi kan inte vara stillasittande bara för att vi oroar oss för hur [vår reaktion] kan påverka de kinesisk-koreanska relationerna."

Kina önskar en stabil halvö, lägger tidningen till, men det är innebär inte världens undergång om det blir problem där. Det betyder att Kina skulle kunna leva med försämrade relationer med Nordkorea. Det är trots allt Kim Jong Un som är mest beroende av Kina. Inte tvärtom.

Det kanske börjar bli dags att plocka tjockisen för gott. Helst innan den paranoida regimen lyckats bestycka sina missiler med kärnvapen.

Invandringens kostnader och vinster

Med risk för att ånyo bli beskylld för att vara "inte liberal utan konservativ nationalist" som älskar nationalstaten och sviker de liberala idealen, vill jag åter lyfta frågan om fri invandring. Denna gång utifrån den debattartikel som Tino Sanandaji har fått publicerad i DN.

Det finns i mitt tycke från liberalt håll en ganska naiv hållning i frågan. I boken Migrationens kraft hävdar författarna att invandring är självfinansierande och att ju mer olika oss invandrarna är, desto bättre. Sålunda landar de i slutsatsen att det faktum att "Afghanistan, Somalia och Irak är stora ursprungsländer bådar alltså gott."

Jag har lite svårt att förstå på vilket sätt det skulle vara särskilt positivt för Sverige som land att ta emot särskilt många migranter från just dessa länder. Rimligen borde det ur ett rent ekonomiskt perspektiv vara precis tvärtom. Ju större kulturskillnader, desto svårare att integreras i det nya samhället. Ju lägre utbildningsnivå, desto svårare att få ett arbete. Det är således ingen slump att arbetslösheten är anmärkningsvärt hög just bland somalier i Sverige.

Det är självfallet uteslutande positivt om ett land tar emot högutbildade personer som snabbt kan komma i arbete och på så vis bidra till tillväxten och välståndet.

Per Ankersjö, liberal centerpartist som jag respekterar högt, replikerar mot Sanandajis smått konspiratoriska tes att Johan Norberg ligger bakom Centerpartiets idéprogram. Jag lämnar den fåniga debatten därhän och fokuserar i stället på själva huvudfrågan.

"Där Sanandaji ser kostnader ser vi människor. Människor med kraft, viljor och rättigheter. Vår utgångspunkt kommer alltid vara att dessa människor är precis lika mycket värda som de människor som råkat födas i ett rikt och tryggt land som Sverige."

Detta kärnfulla Ankersjös citat förpliktigar. Det innebär i praktiken att alla sociala stödsystem från dag ett tillhör den som flyktinginvandrar i lika hög grad som den som bott i Sverige i hela sitt liv och betalat skatt. Om vi inte låtsas som att alla som kommer hit från Syrien, Afghanistan och Somalia kommer att arbeta och försörja sig själva - ens efter tio år - vet vi att vissa grupper har väldigt svårt att komma ut i en egen försörjning.

Ankersjö vet att det krävs stora strukturella förändringar för att idén om ökad invandring - och på sikt fri sådan - ska kunna bli realistisk och är noggrann med att påpeka detta. Som jag skrivit tidigare behövs stora förändringar på en rad områden, där bostadsområdet är ett och arbetsmarknaden ett annat.

Min inställning är att den som vill leva sitt liv i Sverige ska få göra det. Sverige har oerhört mycket att tjäna på att människor från andra länder och kulturer kommer hit. Men han eller hon ska inte förutsätta att svenska skattebetalare ska stå för fiolerna i år efter år. Vi måste alla förutsättas bära våra kostnader och försörja oss själva.

Detta om något är en liberal princip. Och den handlar förstås i lika hög grad om välfärdssystemet som sådant som om inställningen till immigration.  

Lyssna på debatten mellan Johan Norberg och Tino Sanandaji i Studio Ett.

Tidigare bloggat:
Ängslig migrationsdebatt
Låt oss prata flyktingpolitik

En fräck skönhet

Hondas designers verkar befinna sig i något slags bipolärt tillstånd med höga toppar och djupa dalar. Ibland skapar de oerhört fula bilar, men ibland blir det riktigt snyggt. Som nu.

Konceptmodellen av kommande Honda Urban SUV är ett exempel på design i den högre skolan. De påminner lite om när Saabs designers haft en bra dag på jobbet. Fronten är dödsläcker och bakdelen är faktiskt ganska lik Saab 9-4X.

Gissar på en fet prislapp på denna, men det kanske den är värd. Hondas mini-suv ska lanseras i Japan i slutet av året. Resten av världen får vänta till 2014.

Frihetsfrontens talarkväll: januari

På årets första talarkväll med Frihetsfronten talar Jan Sjunnesson, lärare och skribent, kring sin kommande bok The Swedish Story – From extreme experiment to normal nation.

Tid: Torsdag 24 januari kl 19 håller Frihetsfronten talarkväll.
Plats: Frekens gränd 2, Gamla stan, Stockholm. (Ingång genom plåtdörren till källaren. Frekens gränd är en tvärgata till Skeppsbron, mellan Slussen och slottet.)

Öl finns till försäljning (mot kontant betalning) under talarkvällen. Efteråt blir det barhäng i Gamla stan.

Alla är välkomna!

Sverige bör följa Camerons väg

David Cameron höll av allt att döma ett riktigt bra linjetal om EU. Han exemplifierade en rad viktiga områden som EU inte borde lägga sig i och förklarade att om inte unionen förändras kan Storbritannien gå ur.

Cameron lovade att britterna ska få folkomrösta om att stanna kvar eller gå ur EU efter parlamentsvalet 2015. Det blir alltså, om vi tar honom på orden, en omröstning om det brittiska medlemskapet. Inget fegt mellanalternativ.

Innan dess vill dock Cameron försöka förhandla om Storbritanniens villkor i unionen, detta i syfte att försöka blidka den EU-kritiska hemmaopinionen.

Cameron själv vill alltså inte lämna EU. Egentligen. Men han anser att unionen har drivit i fel riktning, att de enskilda medlemsstaterna har förlorat makt till Bryssel i alltför många frågor och att medlemsstaternas olikheter måste respekteras. Antalet onödiga lagar och regler har vuxit utom all kontroll. Harmonisering måste inte råda på alla områden.

De svenska reaktionerna har varit ganska typiska. EU-minister Birgitta Ohlsson kallade David Camerons tal "sorgligt", men gjorde inget övertygande intryck när hon intervjuades i Sveriges Radio. Carl Bildt använde tydligen ordet "rörigt". Moderaten Gunnar Hökmark menar att Cameron underskattar möjligheten att i Bryssel få ett Europa "som är bra och mer konkurrenskraftigt".

Problemen med Hökmarks påstående är att vi under så långt tid har sett att de reformvänliga krafterna i EU inte får någonting gjort. Det finns helt enkelt inget reformtryck att tala om och därför ingen trovärdighet i påståendet att EU kan bli "smalare och vassare" (för att använda en uttjatad borgerlig paroll).

Jag har slutat tro på att EU kan reformeras inifrån. I likhet med britterna borde även svenska folket få säga sitt om sitt lands medlemskap. Om britterna röstar för utträde 2016-2017 kommer det att ge eko i hela unionen och sannolikt stärka de EU-skeptiska krafterna i andra länder. Även vi svenskar borde få frågan.

Andra bloggar:
HAX

Journalistikens kris

"I vår felrapporterade värld är Israel-Palestina en kontinent, liksom USA, medan resten av planeten är någon sorts bihang varifrån man vid behov kan hämta notiser för att fylla ut sidorna."

Konflikten i Demokratiska republiken Kongo är världens just nu värsta konflikt - den värsta sedan andra världskriget. Medierna fortsätter emellertid att fokusera på Israel-Palestina-konflikten i år efter år (med ett kortare instick om Syrien just nu). Om den skeva medierapporteringen skriver Håkan Lindgren i dagens understreckare (läs den!).

Det sägs ofta att al-Qaidas krig grundas i islamisternas hat för västvärlden i allmänhet och vår frihet i synnerhet. I studien Deadly Vanguards (2009) skriver tre forskare att i al-Qaidas terroristattacker under åren 2004-2008 var 88 procent av offren muslimer. Med detta i åtanke blir det svårt att hävda att attackerna riktar sig mot västvärlden. Alternativt är al-Qaida några av världshistoriens klantigaste krigare.

Ett grundläggande problem är mediernas lathet eller bekvämlighet. Jonathan Stray undersökte härom året 800 nätartiklar om samma nyhet. Alla utom 121 var identiska, 13 innehöll åtminstone något eget citat men bara 0,9 procent (sju stycken) byggde huvudsakligen på eget journalistiskt arbete. De allra flesta artiklarna i ämnet hade alltså producerats av journalister som helt sonika skrivit av varandra.

Exemplet är ingalunda unikt. I Sverige är det tydligt hur mycket material som härstammar direkt från TT. Det produceras över huvud taget väldigt lite granskande journalistik. Och när den väl produceras vill medierna ha en tydlig konflikt som är lättillustrerad för läsaren/tittaren. Det måste finnas en god sida och en ond sida. Därför var det väldigt lätt att rapportera från Irakkriget men är desto svårare att täcka konflikten i Kongo.

Är det inte just detta, att begripliggöra komplicerade skeenden, som ska vara journalisternas uppgift och eventuella talang? Vem som helst kan skriva av en TT-nyhet. Vem som helst kan återge vad någon annan berättat. Om det är allt majoriteten av journalisterna ägnar sig åt, vad skiljer dem i så fall från de av somliga så föraktade bloggarna? Tvärtom kan det vara i bloggosfären intressanta nyheter som avviker från mainstreamrapporterigen hittas i dag.

Det hävdas ständigt att tidningarna vill satsa på fördjupning för att överleva. SVT:s Aktuellt hade samma uttalade mål när programmet nylanserades. Men är det någon som tycker sig ha fått en bättre och mer detaljerad bild av världen efter att ha tittat på Aktuellt eller läst Dagens Nyheters utrikesdel på sistone?

Lägg ned licenssystemet nu

Turerna kring public service fortsätter.

I ett remisssvar till public service-utredningen föreslår SVT:s chef Eva Hamilton att SR och UR slås ihop. Och redan i februari kommer SVT börja sända allt material direkt på nätet via SVT Play.

I praktiken innebär det senare att den som inte har någon TV och därmed inte behöver betala TV-avgift får tillgång till SVT:s hela utbud ändå.

Lite märkligt blir det, förstås. Om det någonsin funnits anledning att betala TV-avgiften har den definitivt försvunnit nu. Vad - om något - som ska ersätta licenssystemet har regeringen ännu inte bestämt. Spänningen är olidlig.

Ny jämställdhetspolitik?

Det är bara två dagar sedan Nyamko Sabuni fick en DN Debatt-artikel om lagstiftad kvinnlig representation i företagens ledningsgrupper publicerad. I dag meddelade hon sin sedan länge planerade avgång. Var det månne detta lagförslag hon ville ha som sitt politiska testamente?

Ny jämställdhetsminister blir Maria Arnholm. Jag vet inte mycket om henne, men vänsterbloggares positiva reaktioner gör mig lite orolig. Arnholm vill prioritera kampen mot löneskillnaden mellan män och kvinnor och till skillnad från Sabuni kallar hon sig feminist. Och är givetvis så politiskt korrekt som  en ny minister förväntas vara.

Frågan är hur regeringens jämställdhetspolitik påverkas av valet av ny minister. Vad kommer att skilja henne från en presumtiv socialdemokratisk jämställdhetsminister? Ganska lite, är en inte alltför vild gissning.

Kalla plus- och varma minusgrader

Vi gnäller gärna över kylan i Sverige (förutom alla i glesbygd som tycker att den är mysig). När det, som häromdagen, är 16 minusgrader i Stockholm är det ganska kallt. Hemma i lägenheten är det däremot varmt och skönt. Så pass att man nödgas skruva ned värmen för att inte svettas.

I Kina ser det annorlunda ut. Sverige har visserligen avsevärda temperaturskillnader mellan Ystad i söder och Haparanda i norr, men i Kina är skillnaden mellan norr och söder gigantisk. Det går inte att jämföra Guangzhou i söder med Harbin i norr.

Därmed inte sagt att människorna i söder inte fryser. De har nämligen ingen värme hemma. Det är inte ovanligt att kineser därför klär på sig flera lager med kläder de dagar det är rått och kallt ute.

Nedanstående karta visar vilka delar av Kina som har centralvärme - den blå delen har det inte. Just nu, mitt i vintern, är det inte alltid så angenämt.

Lokko är loco

Debatten om den så kallade barnfattigdomen, vilken vissa föredrar att benämna social och ekonomisk utsatthet, fortsätter. 

Debattörer på vänsterkanten hänvisar gärna till Tapio Salonen för vetenskaplig legitimitet och det är på hans forskning som Rädda Barnen bygger sina uppgifter. Salonen skriver ett sansat inlägg i ämnet på Brännpunkt.  

Alla tycks plötsligt vara ense om att vi inte har hundratusentals hungrande och frysande barn i Sverige. Så långt kanske Janne Josefssons reportage fått önskvärd verkan. Men på frågan hur många fattiga barn det finns i vårt land blir svaret att det beror på hur man räknar. Salonen väljer att inte använda EU:s fattigdomsmått (60 procent av medianinkomsten) utan i stället fasta fattigdomsbegrepp som låg inkomststandard och familjer med försörjningsstöd. Detta får konsekvensen att fler inkluderas i fattigdomsbegreppet.

Den som lever på försörjningsstöd har det väldigt knapert. Om detta råder knappast någon tvekan. Handläggaren utgår från en normberäkning och övriga inkomster påverkar storleken på försörjningsstödet. Men jobbigast är kanske inte den ständiga oron för ekonomin utan den ofrihet som situationen påbjuder. Den sökande kan inte resa bort hur som helst utan måste i princip alltid stå till förfogande. Ansökan görs varje månad och är ett väldigt uppstyrt förfarande där en missad detalj på blanketten kan innebära att pengarna uteblir. 

Det finns ingen väg runt detta. På den som inte försörjer sig själv utan lever på samhällets stöd måste ställas krav. Det största problemet är att försörjningsstödet för så många inte blir en tillfällig inkomst mellan tiden som nyanländ och livet som självförsörjande utan en mångårig försörjning. Och de blir allt fler. Under 2012 betalade Stockholms stad ut ungefär en miljard kronor i försörjningsstöd (fördelningen mellan olika stadsdelar är som väntat oerhört ojämn). Det allra viktigaste - hur dessa människor ska gå från bidrag till egen försörjning - tycks inte intressera någon. 

I motsats till Tapio Salonen menar Andres Lokko att det inte handlar om "statistik eller precisa summor" utan om att Sverige "sakta under det gångna decenniet har förvandlats till - och verkligen beter sig som - ett renodlat klassamhälle". Enligt Lokko är Sverige numera ett "egoistiskt skräckexempel i fritt fall." 

Ord och inga visor. Men vad baserar han denna drastiska analys på? Att de flesta har fått det bättre. Sett ur ett globalt perspektiv har Sverige liten inkomstspridning, men det stämmer att klyftan mellan den övre och den nedre tiondelen har ökat. Den viktiga förändringen är emellertid att vanliga löntagare, den breda massan, har fått det mycket bättre ställt. Synen på vad som är en minimilevnadsstandard har förändrats, vilket förklarar känslan av fattigdom för många. 

Andres Lokko gör som väldigt många andra debattörer: han gnäller utan att erbjuda ett alternativ. Vilket samhälle vill Lokko, Aftonbladets ledarredaktion och andra kritiska röster ha i stället? Om Sverige befinner sig i fritt fall som välfärdsland, vilken topp är det vi faller från? 1990? Eller 1970? Eller rent av 1950? Då var inkomstspridningen betydligt mindre. Sverige var fattigare och mer jämlikt. Flertalet hade det ungefär lika illa. Är det detta samhälle som Andres Lokko, Lars Ohly, Ali "fuck you very much" Esbati och Susanna Alakoski vill ha tillbaka?

Lokkos beskrivning av dagens Sverige är grovt felaktig. Vi har aldrig haft så många stödinsatser till ekonomiskt utsatta familjer som nu. Men fattigdomsdebatten handlar ganska lite om verklighet och desto mer om retorik. Jag ser den framför allt som ett uttryck för frustration från många vars politiska visioner aldrig realiserades och som nu ser ett samhälle där alltfler omfamnar värden som ogillas av den politiska vänstern. 

Problemet är att de inte har något eget trovärdigt politiskt alternativ. Då är det lättare att be granskande journalister dra åt helvete. 

En ickefråga

Nyamko Sabuni har kanske inte varit vänsterfeministernas hackkyckling de senaste åren - hon är trots allt både svart och kvinna och en sådan kan man inte göra narr av lika lätt som en medelålders vit man - men hon har kritiserats för att inte driva jämställdhetsarbetet i samma anda som Margareta Winberg.

Sabuni har vunnit viss respekt från mig genom att dels våga svära i kyrkan och inte kalla sig feminist (trots sin ministerpost), dels propagera mot kvotering. Det är därför ledsamt att konstatera att hon nu tycks ha gett upp kampen och valt att falla in i gamla feministiska tankemallar.

Nyamko Sabuni skriver på DN Debatt att Folkpartiet föreslår lagstiftning för att ställa krav på en jämn könsfördelning i företagens ledningsgrupper. Denna ickefråga anses alltså så viktig att riksdagen måste lagstifta om den.

Sabuni gör en klassisk vänsterfeministisk maktanalys. Kvinnor har "rätt till mer makt i samhället", tycker hon, och lyfter fram att ekonomisk makt flyttas från politiker till näringslivet (som om detta vore något negativt).

Politikerna ska lösa detta genom att tvinga företag att ha en viss andel kvinnor i beslutande positioner. Vilka som sitter i näringslivets topp torde vara en så ointressant fråga för flertalet människor, både kvinnor och män, att flertalet knappt ens förstår den.

Om det är människors "makt i samhället" Sabuni är ute efter att öka, vad sägs om att låta oss bestämma mer över våra egna liv? Vad sägs om att ge tusan i att lägga er i vilka vi lever med och under vilka former? Vad sägs om att inte moralisera över vad vi stoppar i oss? Vad sägs om att ge ungdomar rätten till sin sexualitet? Vad sägs om att låta oss uppfostra våra barn som vi själva önskar? Vad sägs som att ge oss vårt privatliv tillbaka?

Den kollektivistiska synen på människor är ovärdig en jämställdhetsminister som kallar sig liberal. Men det är ju inget som är liberalt med Folkpartiet numera - strålande undantag som Mathias Sundin till trots.

En kinesisk bil

Japan gjorde en beundransvärd uppryckning efter det katastrofala nederlaget i andra världskriget och blev världens elektronikland nummer ett. Men landet har varit inne i en ekonomisk jämmerdal under många år nu och inte blir det bättre av att kineserna, till följd av konflikten runt fiskaröarna (钓鱼岛), bojkottar japanska varor.

Det krisar i flera av de stora japanska jätteföretagen. Jättarna Sony, Panasonic och Sharp har alla enorma ekonomiska problem. De tre elektronikföretagen gjorde en samlad förlust under fjolåret på ofattbara 121 miljarder kronor. Sonys stjärna har dalat stadigt under längre tid. Den senaste spelgenerationen har till och med den tidigare så populära PlayStation-enheten gjort miljardförluster. Börsvärdet är i dag en sjättedel jämfört med för fem år sedan (Sharps är en sjundedel och Panasonics en fjärdedel).

Kina går däremot som tåget, även om många stora utmaningar väntar på sin lösning. Hittills har Kina främst befunnit sig i fasen "se, lära och härma". Nu börjar de sakta gå över i en egen innovationsfas. Det kommer att märkas på alltfler områden.

Det är därför helt i sin ordning att GAC, Guangzhou Automobile Group, på bilmässan i Detroit presenterar en intressant konceptbil: E-Jet. Bilen beskrivs nog bäst som en elhybrid - den är eldriven på kortare sträckor. Snygg och intressant.

Det blir allt svårare att begripa var Nevs ska hitta köpare till sina framtida elbilar...

Inte illa.