Svenskarnas stöd för EU ökar. Mellan 2005 och 2010 har stödet ökat från 39 till 53 procent, enligt siffror från SOM-institutet. En anmärkningsvärd uppgång.
Det vore intressant att veta dels hur frågorna ställdes, dels hur pass informerade om vad EU egentligen är och hur unionen fungerar de tillfrågade var. Om du ska ha en uppfattning om huruvida något är bra eller dåligt är det en bra utgångspunkt attveta hur det du förväntas recensera fungerar (eller inte fungerar). En inte alltför vild gissning är att om gemene man bara tog en titt på den granskning av EU som sker i bloggosfären och på Open Europe, skulle stödet för medlemskap i unionen inte vara fullt lika starkt.
Från de vanliga svenska medierna hörs som bekant inte mycket. EU har blivit den heliga ko som inte får granskas.
tisdag 17 maj 2011
måndag 16 maj 2011
I en ding-ding värld
När barn tillåts leka för sig själva utan vuxnas inblandning hemfaller de åt könsstereotypa lekar, klagar "jämställdhetsexperten" Ingemar Gens vid Länsstyrelsen i Gävleborg. Flickor leker med dockor och i pojkarnas lek kan förtryckarstrukturer skönjas, anser han.
Vuxna ska alltså styra barns lek i en viss godkänd riktning. Det är utifrån idén att barn inte ska pådyvlas samhällets normer som genusprojekten i förskolan har vuxit fram. Det blir lärarnas, eller pedagogernas, ansvar att vaka över barnen och se till att de är med och leker på rätt sätt. Pojkar som faktiskt inte är ett dugg intresserade av dockor och barnvagnar får skylla sig själva när vuxensamhället driver jämställdhetspolitik med små barn som verktyg.
Alla småbarnsföräldrar som inte är överförtjusta i den svenska jämställdhetsdogmen har all anledning att hålla ögonen öppna innan de placerar sina barn på dagis framöver. Väljarna har inte attraherats särskilt av feministerna - de vinner inga framgångar i valen och har ett betydligt bredare stöd inom myndigheter och departement än hos gemene man.
Nu letar sig genusidiotin in till de mest påverkbara: barnen. Det är så urbota dumt. Eller för att citera en gammal Sällskapsresan-film: "Va'fan, är det dolda kameran?"
Varning för könsstereotypa lekar!
Vuxna ska alltså styra barns lek i en viss godkänd riktning. Det är utifrån idén att barn inte ska pådyvlas samhällets normer som genusprojekten i förskolan har vuxit fram. Det blir lärarnas, eller pedagogernas, ansvar att vaka över barnen och se till att de är med och leker på rätt sätt. Pojkar som faktiskt inte är ett dugg intresserade av dockor och barnvagnar får skylla sig själva när vuxensamhället driver jämställdhetspolitik med små barn som verktyg.
Alla småbarnsföräldrar som inte är överförtjusta i den svenska jämställdhetsdogmen har all anledning att hålla ögonen öppna innan de placerar sina barn på dagis framöver. Väljarna har inte attraherats särskilt av feministerna - de vinner inga framgångar i valen och har ett betydligt bredare stöd inom myndigheter och departement än hos gemene man.
Nu letar sig genusidiotin in till de mest påverkbara: barnen. Det är så urbota dumt. Eller för att citera en gammal Sällskapsresan-film: "Va'fan, är det dolda kameran?"
Varning för könsstereotypa lekar!Halva inne
Victor Muller har gjort det igen - slutit ett avtal med en kinesisk partner. Än så länge rör det sig endast om en avsiktsförklaring, men de första pengarna kan rulla in ganska omgående eftersom köp av Saabbilar för 45 miljoner euro inte behöver något godkännande från utomstående parter som kinesiska myndigheter, EIB, GM eller Riksgälden. För att hela planen ska gå i lås krävs dock ett sådant godkännande från de fyra parterna. Innan det är löst är ingenting klart. Svårast väntas det bli att få den kinesiska regeringens godkännande.
Den här gången handlar det om Páng Dà (庞大, jättestor), en stor privat bildistributör i Kina. Enligt företagets VD Páng Qìnghuá är tajmingen perfekt för samarbetet med Saab eftersom företaget just registrerats på Shànghǎibörsen. Saab och Páng Dà ska båda äga 50 procent vardera av det företag som ska distribuera bilar i Kina.
Det vore skönt att få den här situationen löst så att Saab kan börja tillverka och sälja bilar igen. En följd av de finansiella bekymren är inte bara att Saabs existens hotats - även om Saab överlever kortsiktigt har de senaste veckornas problem skjutit upp utvecklingen av nya Saab 9-3, den modell som väntas sälja allra bäst. Om affären går i lås har Muller således köpt Saab mer tid på bekostnad av att företagets mest lovande produkt skjuts på framtiden.
Den akuta penningkrisen och distributionsfrågan i Kina kan alltså eventuellt vara löst. Ännu saknas dock en partner som kan tillverka de Saabbilar som ska säljas på den kinesiska marknaden. Victor Muller har alltså kommit halvvägs.
Konceptbilen Phoenix, som ska peka ut vägen för nya 9-3.
Även om Saab överlever är det oklart när Saab 9-3 kan tillverkas.
Den här gången handlar det om Páng Dà (庞大, jättestor), en stor privat bildistributör i Kina. Enligt företagets VD Páng Qìnghuá är tajmingen perfekt för samarbetet med Saab eftersom företaget just registrerats på Shànghǎibörsen. Saab och Páng Dà ska båda äga 50 procent vardera av det företag som ska distribuera bilar i Kina.
Det vore skönt att få den här situationen löst så att Saab kan börja tillverka och sälja bilar igen. En följd av de finansiella bekymren är inte bara att Saabs existens hotats - även om Saab överlever kortsiktigt har de senaste veckornas problem skjutit upp utvecklingen av nya Saab 9-3, den modell som väntas sälja allra bäst. Om affären går i lås har Muller således köpt Saab mer tid på bekostnad av att företagets mest lovande produkt skjuts på framtiden.
Den akuta penningkrisen och distributionsfrågan i Kina kan alltså eventuellt vara löst. Ännu saknas dock en partner som kan tillverka de Saabbilar som ska säljas på den kinesiska marknaden. Victor Muller har alltså kommit halvvägs.
Konceptbilen Phoenix, som ska peka ut vägen för nya 9-3.Även om Saab överlever är det oklart när Saab 9-3 kan tillverkas.
Lågt valdeltagande gynnar S
En vanlig uppfattning bland folk på vänstersidan är att lågt valdeltagande "gynnar borgarna" och missgynnar i synnerhet Socialdemokraterna. Därför skulle det ligga i borgerlighetens intresse att hålla nere valdeltagandet. De senaste två riksdagsvalen motsäger denna tes. Men inför omvalet i Västra Götaland och Örebro fick den nytt liv igen.
Resultatet av gårdagens omval ger dock tesen ännu mer stryk. Trots att endast 43 procent av de röstberättigade valde att gå till valurnorna i Västra Götaland (jämfört med runt 80 procent i valet 2010) backade samtliga allianspartier utom Centerpartiet (som ökade med försumbara 0,1 procentenheter). Socialdemokraterna, däremot, gick tydligt framåt i båda omvalen. Detsamma gäller för Sverigedemokraterna i Västra Götaland.
Så. Gå och rösta. Lågt valdeltagande gynnar nämligen bara Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna.
Resultatet av gårdagens omval ger dock tesen ännu mer stryk. Trots att endast 43 procent av de röstberättigade valde att gå till valurnorna i Västra Götaland (jämfört med runt 80 procent i valet 2010) backade samtliga allianspartier utom Centerpartiet (som ökade med försumbara 0,1 procentenheter). Socialdemokraterna, däremot, gick tydligt framåt i båda omvalen. Detsamma gäller för Sverigedemokraterna i Västra Götaland.
Så. Gå och rösta. Lågt valdeltagande gynnar nämligen bara Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna.
söndag 15 maj 2011
Rättssäkerhetens egen Nemesis
Vad är egentligen fri sexualitet? Den frågan kan man ställa sig efter att SvD berättat om hur eländigt det var att vara homosexuell i Sverige på 1960-talet - som en illustration av hur mycket bättre situationen har blivit sedan dess. Och det har den ju, om vi avser homo-, bi- och transpersoner har Sverige blivit friare. Men begreppet fri sexualitet måste vara större än så. Ty samtidigt som det har blivit lättare att vara homosexuell i Sverige har toleransen för andra sexuella avvikelser knappast ökat. Snarare tvärtom.
Sverige har under de senaste decennierna blivit allt mer sekulärt. I takt med att kyrkans roll i samhället har minskat, och därmed också dess möjlighet att kasta bannor över syndigt leverne, har en nypuritanism sprungen ur vänsterfeministiska idéer tagit dess plats. Jämställdhetsdiskursen handlar retoriskt om lika villkor för kvinnor och män, men den går i praktiken längre än så. Den ser pornografi som omoralisk, den ser all sorts sexhandel som en form av våld mot kvinnor, den kräver jämställdhetsplaner och genuscertifiering i arbetslivet och den vill mer än gärna att politiken ska bestämma hur vi uppfostrar våra barn och hur vi fördelar tiden med dem. Den verkar kort sagt medelst tvång.
Jämställdhetsdiskursen har fått en rad konkreta effekter i form av lagstiftning. Sexköpslagen är den kanske mest uppenbara, men det sker positionsförflyttningar även på annat håll. Sexualbrottslagstiftningen har kommit att justeras så att våldtäktsbegreppet blivit bredare. Det krävs inte längre våld eller hot om våld för att ett samlag ska klassas som våldtäkt. Vilket fått många att undra över var sexuellt utnyttjande och andra mindre grova former av övergrepp passar in. Därutöver finns sedan en tid tillbaka ett lagförslag om en samtyckesparagraf för sex - ofta med hänvisning till den späda flickan som utnyttjas i berusat tillstånd (lagar tycks alltid finnas till för att skydda unga flickor). Tunga remissinstanser har avstyrkt förslaget. Madeleine Leijonhufvud, rättssäkerhetens Nemesis, fortsätter dock att driva frågan med stor envishet.
Bakgrunden är att det från vänsterfeministiskt håll anses att det döms för få i våldtäktsfall. Detta har fått många att öppet kräva en uppluckring av rättssäkerheten och en omvänd bevisbörda. Den tilltalade ska bevisa att målsäganden var med på noterna. Vilket förstås är väldigt svårt. Våldtäktsfall är besvärliga. Vittnen saknas oftast och ord står mot ord. Det är svårt att styrka brott. Inte ens skador i underlivet behöver nödvändigtvis betyda att det har skett ett övergrepp. Det är helt enkelt väldigt knepiga fall att bedöma och det får vi tyvärr leva med om vi inte vill att oskyldiga systematiskt ska kastas i fängelse.
Brottsoffermyndigheten hävdar att det så kallade samlagskontraktet, som alltså kräver informerat samtycke, skulle kunna hjälpa särskilt ungdomar att avvisa ovälkomna sexuella handlingar. Det är ett märkligt resonemang. Det är redan olagligt att ha sex med någon mot dennes vilja. Det som krävs i dag är att personen förstår att den andre inte ville ha sex, rimligen genom att personen med en aktiv handling bekräftar detta. Brottsoffermyndigheten gör det oerhört enkelt för sig när den påstår att en lagskärpning skulle ha en normerande verkan och hjälpa unga att säga nej till sex. Vem tänker allvarligt talat på utformningen av sexualbrottslagstiftningen när man raggar på en fest...?
För att återknyta till inledningen: Utvecklingen har måhända gått framåt på vissa områden - visst är det trevligare att vara bög i Sverige än i Litauen - men på det stora hela går det inte att prata om någon fri sexualitet i Sverige. Vår rätt till vår egen sexualitet utsätts ständigt för attacker från politiskt håll. Ur nypuritanisternas och moralisternas synvinkel handlar det i lika hög grad i dag som tidigare decennier om att möjliggöra för politiken att värna det som anses vara den goda sexualiteten. Så länge politiker lägger sig i vårt sexliv kan sexualiteten aldrig bli fri.
Sverige har under de senaste decennierna blivit allt mer sekulärt. I takt med att kyrkans roll i samhället har minskat, och därmed också dess möjlighet att kasta bannor över syndigt leverne, har en nypuritanism sprungen ur vänsterfeministiska idéer tagit dess plats. Jämställdhetsdiskursen handlar retoriskt om lika villkor för kvinnor och män, men den går i praktiken längre än så. Den ser pornografi som omoralisk, den ser all sorts sexhandel som en form av våld mot kvinnor, den kräver jämställdhetsplaner och genuscertifiering i arbetslivet och den vill mer än gärna att politiken ska bestämma hur vi uppfostrar våra barn och hur vi fördelar tiden med dem. Den verkar kort sagt medelst tvång.
Jämställdhetsdiskursen har fått en rad konkreta effekter i form av lagstiftning. Sexköpslagen är den kanske mest uppenbara, men det sker positionsförflyttningar även på annat håll. Sexualbrottslagstiftningen har kommit att justeras så att våldtäktsbegreppet blivit bredare. Det krävs inte längre våld eller hot om våld för att ett samlag ska klassas som våldtäkt. Vilket fått många att undra över var sexuellt utnyttjande och andra mindre grova former av övergrepp passar in. Därutöver finns sedan en tid tillbaka ett lagförslag om en samtyckesparagraf för sex - ofta med hänvisning till den späda flickan som utnyttjas i berusat tillstånd (lagar tycks alltid finnas till för att skydda unga flickor). Tunga remissinstanser har avstyrkt förslaget. Madeleine Leijonhufvud, rättssäkerhetens Nemesis, fortsätter dock att driva frågan med stor envishet.
Bakgrunden är att det från vänsterfeministiskt håll anses att det döms för få i våldtäktsfall. Detta har fått många att öppet kräva en uppluckring av rättssäkerheten och en omvänd bevisbörda. Den tilltalade ska bevisa att målsäganden var med på noterna. Vilket förstås är väldigt svårt. Våldtäktsfall är besvärliga. Vittnen saknas oftast och ord står mot ord. Det är svårt att styrka brott. Inte ens skador i underlivet behöver nödvändigtvis betyda att det har skett ett övergrepp. Det är helt enkelt väldigt knepiga fall att bedöma och det får vi tyvärr leva med om vi inte vill att oskyldiga systematiskt ska kastas i fängelse.
Brottsoffermyndigheten hävdar att det så kallade samlagskontraktet, som alltså kräver informerat samtycke, skulle kunna hjälpa särskilt ungdomar att avvisa ovälkomna sexuella handlingar. Det är ett märkligt resonemang. Det är redan olagligt att ha sex med någon mot dennes vilja. Det som krävs i dag är att personen förstår att den andre inte ville ha sex, rimligen genom att personen med en aktiv handling bekräftar detta. Brottsoffermyndigheten gör det oerhört enkelt för sig när den påstår att en lagskärpning skulle ha en normerande verkan och hjälpa unga att säga nej till sex. Vem tänker allvarligt talat på utformningen av sexualbrottslagstiftningen när man raggar på en fest...?
För att återknyta till inledningen: Utvecklingen har måhända gått framåt på vissa områden - visst är det trevligare att vara bög i Sverige än i Litauen - men på det stora hela går det inte att prata om någon fri sexualitet i Sverige. Vår rätt till vår egen sexualitet utsätts ständigt för attacker från politiskt håll. Ur nypuritanisternas och moralisternas synvinkel handlar det i lika hög grad i dag som tidigare decennier om att möjliggöra för politiken att värna det som anses vara den goda sexualiteten. Så länge politiker lägger sig i vårt sexliv kan sexualiteten aldrig bli fri.
lördag 14 maj 2011
Sista chansen
Medan krisen fortsätter för Saab och Victor Muller jagar nya investerare i Kina lanserar företaget nya suven 9-4X i USA. Den har kallats "ödesbilen", men det har å andra sidan de flesta bilar Saab lanserat. Företaget har ju i princip aldrig gått med vinst. Egentligen är det ett smärre mirakel att Saab fortfarande finns kvar.
Både svenska och amerikanska motorjournalister förefaller överlag väldigt positiva till den nya suven. Jag provsatt den på vårsalongen i Nacka i april. 9-4X överraskade mer positivt än både 9-5 Sedan och 9-5 SportCombi (som dock båda är gedigna bilar). Nackdelen är förstås priset (minst 400 000 kr) och det faktum att bilen drar (minst) 1,2 l/mil. När bensinen nosar på 15 kr/l är det inte så roligt. Och bilen kommer inte att rädda företaget. Saab hoppas kunna sälja runt 12 000 9-4X i år. Vilket förstås inte räcker på långa vägar för att ge någon ekonomisk trygghet.
Designen slår de flesta om inte alla suvar på marknaden. Designa bilar har Saab alltid kunnat. Att sälja dem har inte gått fullt lika bra. Och där står vi nu. Med en tom plånbok. Med en ordförande som hellre drömmer om en storslagen framtid än skapar förutsättningar för att företaget över huvud taget ska kunna uppleva en morgondag. Med kunder som flyr den osäkerhet som tycks fastklistrad vid Saabs varumärke. Och med en aldrig sinande ström av dåliga nyheter för tusentals anställda, återförsäljare och underleverantörer.
Oddsen för att Saab ska överleva har nog aldrig varit så höga.
Saab 9-4X vid Saabs vårsalong i april.
Både svenska och amerikanska motorjournalister förefaller överlag väldigt positiva till den nya suven. Jag provsatt den på vårsalongen i Nacka i april. 9-4X överraskade mer positivt än både 9-5 Sedan och 9-5 SportCombi (som dock båda är gedigna bilar). Nackdelen är förstås priset (minst 400 000 kr) och det faktum att bilen drar (minst) 1,2 l/mil. När bensinen nosar på 15 kr/l är det inte så roligt. Och bilen kommer inte att rädda företaget. Saab hoppas kunna sälja runt 12 000 9-4X i år. Vilket förstås inte räcker på långa vägar för att ge någon ekonomisk trygghet.
Designen slår de flesta om inte alla suvar på marknaden. Designa bilar har Saab alltid kunnat. Att sälja dem har inte gått fullt lika bra. Och där står vi nu. Med en tom plånbok. Med en ordförande som hellre drömmer om en storslagen framtid än skapar förutsättningar för att företaget över huvud taget ska kunna uppleva en morgondag. Med kunder som flyr den osäkerhet som tycks fastklistrad vid Saabs varumärke. Och med en aldrig sinande ström av dåliga nyheter för tusentals anställda, återförsäljare och underleverantörer.
Oddsen för att Saab ska överleva har nog aldrig varit så höga.
Saab 9-4X vid Saabs vårsalong i april.Den goda sexualiteten
Med en utredning med på förhand beställda slutsatser som stöd lyckades regeringen som väntat få skärpningen av sexköpslagen genomröstad i riksdagen. Från den 1 juli är det i lagstiftarens ögon lika allvarligt att betala för en sexuell handling som att misshandla någon grovt. Inte så ologiskt, kanske, givet att lagen kom ur en kvinnofridspropositionen i vilken hävdades att sexköp är ett uttryck för våld mot kvinnor. Cirkeln sluts.
Fredrick Federley röstade som enda ledamot nej till straffskärpningen och redovisade också sina argument. Högst sannolikt satt det en hel del ledamöter i flera borgerliga partier och höll med honom. Men de höll tyst. Omröstningen om sexköpslagen 1998 föregicks av livlig debatt, men när lagen skärps tretton år senare vågar nästan ingen uttrycka minsta tvivel om dess förträfflighet. De så kallade liberaler som befolkar delar av riksdagens kammare fegar ur.
När Gudrun Schyman, Claes Borgström med flera nu har fått sin vilja igenom och straffet för sexköp har skärpts, torde nästa steg vara att utvidga lagen till att gälla även svenskar i andra länder. Detta efter norsk modell. Sådana förslag har redan lagts fram. Låter det osannolikt? Efter de vändningar som den sexualpolitiska debatten har tagit det senaste decenniet förvånar ingenting längre. Den svenska självbilden (ett land med stor tolerans för sexuella olikheter) står i bjärt kontrast till verkligheten (repression mot sexuella olikheter och lagstiftning för att värna den goda sexualiteten). Moralisterna har konstant vunnit mark de senaste åren, men deras kamp är knappast över.
Att Sverige är ett sexualpolitikens u-land kan vi med lätthet slå fast. Hur ser det då ut i övriga EU? Tja, i Irland höjs röster för att införa ett förbud mot sexköp. Eva-Britt Svensson lyckades i april få Europaparlamentet att rösta för hennes rapport som föreskriver hur våld mot kvinnor ska förhindras och i vilken prostitution beskrivs som våld mot kvinnor. Detta till trots är dock inställningen till prostitution annorlunda i de flesta EU-länder. Sverige är fortfarande ganska unikt i sin radikalfeministiska syn på sexualiteten. De flesta betraktar inte sexhandel som ett uttryck för våld mot kvinnor. Detta gör förstås inte situationen i Sverige mer uthärdlig. Att Gudrun Schymans extrema syn på sexualitet har blivit mainstream i Sverige stämmer till eftertanke. Hur kunde det gå så förfärligt fel?
Det var den socialdemokratiska regeringen som 1998 med stöd från Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet såg till att det blev förbjudet att betala för sexuella tjänster i Sverige. Tretton är senare är det en borgerlig fyrpartiregering som med stöd från oppositionen ser till att straffet för sexköp skärps till upp till ett års fängelse. Det råder således total enighet om att din sexualitet inte tillhör dig. Vad som är rätt och fel sex beslutas om i god demokratisk ordning i Sveriges parlament och den som avviker har både ett hårt straff och skam att vänta. Det mest personliga har blivit politiskt. Och det sker under en borgerlig regering.
Fredrick Federley röstade som enda ledamot nej till straffskärpningen och redovisade också sina argument. Högst sannolikt satt det en hel del ledamöter i flera borgerliga partier och höll med honom. Men de höll tyst. Omröstningen om sexköpslagen 1998 föregicks av livlig debatt, men när lagen skärps tretton år senare vågar nästan ingen uttrycka minsta tvivel om dess förträfflighet. De så kallade liberaler som befolkar delar av riksdagens kammare fegar ur.
När Gudrun Schyman, Claes Borgström med flera nu har fått sin vilja igenom och straffet för sexköp har skärpts, torde nästa steg vara att utvidga lagen till att gälla även svenskar i andra länder. Detta efter norsk modell. Sådana förslag har redan lagts fram. Låter det osannolikt? Efter de vändningar som den sexualpolitiska debatten har tagit det senaste decenniet förvånar ingenting längre. Den svenska självbilden (ett land med stor tolerans för sexuella olikheter) står i bjärt kontrast till verkligheten (repression mot sexuella olikheter och lagstiftning för att värna den goda sexualiteten). Moralisterna har konstant vunnit mark de senaste åren, men deras kamp är knappast över.
Att Sverige är ett sexualpolitikens u-land kan vi med lätthet slå fast. Hur ser det då ut i övriga EU? Tja, i Irland höjs röster för att införa ett förbud mot sexköp. Eva-Britt Svensson lyckades i april få Europaparlamentet att rösta för hennes rapport som föreskriver hur våld mot kvinnor ska förhindras och i vilken prostitution beskrivs som våld mot kvinnor. Detta till trots är dock inställningen till prostitution annorlunda i de flesta EU-länder. Sverige är fortfarande ganska unikt i sin radikalfeministiska syn på sexualiteten. De flesta betraktar inte sexhandel som ett uttryck för våld mot kvinnor. Detta gör förstås inte situationen i Sverige mer uthärdlig. Att Gudrun Schymans extrema syn på sexualitet har blivit mainstream i Sverige stämmer till eftertanke. Hur kunde det gå så förfärligt fel?
Det var den socialdemokratiska regeringen som 1998 med stöd från Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet såg till att det blev förbjudet att betala för sexuella tjänster i Sverige. Tretton är senare är det en borgerlig fyrpartiregering som med stöd från oppositionen ser till att straffet för sexköp skärps till upp till ett års fängelse. Det råder således total enighet om att din sexualitet inte tillhör dig. Vad som är rätt och fel sex beslutas om i god demokratisk ordning i Sveriges parlament och den som avviker har både ett hårt straff och skam att vänta. Det mest personliga har blivit politiskt. Och det sker under en borgerlig regering.
Ask vill utbilda rättsväsendet
Personer som utsatts för sexbrott kränks i det svenska rättsväsendet. Detta har vi hört länge och senast i raden att stämma in i kören är Beatrice Ask och Nyamko Sabuni. De vill utbilda poliser, åklagare, domare och advokater i gott bemötande.
Frågan är vad det betyder i praktiken. Mycket av kritiken har handlat om att advokater kränker målsäganden med obekväma frågor. Ask och Sabuni vill nu låta genomföra ett utbildningsprogram för bättre bemötande av sexualbrottsoffer i rättsväsendet. Men vad är ett "bättre bemötande"? Ska en advokat inte få ställa de frågor som anses relevanta i försvaret av sin klient? Och ingår även god feministisk upplysning i utbildningen?
Dessutom kan man tycka att ett gott bemötande är lika viktigt oavsett vad brottsoffret påstår sig vara utsatt för och vilket brott gärningsmannen anklagas för. På något sätt lyckas dock politiker alltid göra just sexbrott till något unikt och väsensskilt från allt annat. I värsta fall är Asks och Sabunis förslag ett försök att påtvinga rättsväsendet radikalfeministiska glasögon i syfte att i slutändan få fler sexbrottsåtalade dömda. Oavsett avsikt skulle det onekligen ses som en stor framgång. Rättssäkerhet har ju aldrig varit alliansregeringens signum.
Frågan är vad det betyder i praktiken. Mycket av kritiken har handlat om att advokater kränker målsäganden med obekväma frågor. Ask och Sabuni vill nu låta genomföra ett utbildningsprogram för bättre bemötande av sexualbrottsoffer i rättsväsendet. Men vad är ett "bättre bemötande"? Ska en advokat inte få ställa de frågor som anses relevanta i försvaret av sin klient? Och ingår även god feministisk upplysning i utbildningen?
Dessutom kan man tycka att ett gott bemötande är lika viktigt oavsett vad brottsoffret påstår sig vara utsatt för och vilket brott gärningsmannen anklagas för. På något sätt lyckas dock politiker alltid göra just sexbrott till något unikt och väsensskilt från allt annat. I värsta fall är Asks och Sabunis förslag ett försök att påtvinga rättsväsendet radikalfeministiska glasögon i syfte att i slutändan få fler sexbrottsåtalade dömda. Oavsett avsikt skulle det onekligen ses som en stor framgång. Rättssäkerhet har ju aldrig varit alliansregeringens signum.
Error
Som flera läsare säkert har märkt har Blogger krånglat betänkligt under gårdagen. Problemen började redan under torsdagen, då det efter långt strul dock gick att leverera bloggposter. Under fredagen, den 13:e till råga på allt, var det dock omöjligt att få något gjort.
Så jag gav upp och åkte och firade Mattias Svenssons bokrelease i stället. Det blev som väntat både blött och trevligt.
Releasefest på Skogskyrkogården fredag den trettonde.
Så jag gav upp och åkte och firade Mattias Svenssons bokrelease i stället. Det blev som väntat både blött och trevligt.
Releasefest på Skogskyrkogården fredag den trettonde. torsdag 12 maj 2011
Hela fem chipspåsar blir det faktiskt...
SL planerar att (åter igen) höja priset på månadskortet (det kommer förstås att gälla alla rabatterade kort samt remsorna också). Hundra kronor i höjning betyder att ett 30-dagarskort från den 1 september kommer att kosta 790 kronor. Plötsligt längtar jag starkt till tunnelbanan i Guǎngzhōu igen...
Problemet är att ju dyrare det blir att resa med SL, desto större krav kommer vi resenärer att ställa. Och det har inte hänt mycket de senaste tio åren som fått SL att erbjuda mer för pengarna. Kanske snarare tvärtom.
Finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M) tycker inte att det är så farligt och jämför höjningen med vad tre chipspåsar kostar. Ursäkta, Rosdahl, men köper du dina chips på 7-Eleven, eller?
På ICA Supermarket eller Prisxtra kostar en 300 grams chipspåse minsann runt 20 kronor. Ostbågar är lite mer glamour och kostar därför runt 22 kronor medan pommes pinnes är mer överklass och kostar lika mycket för en klart mindre påse.
Lite ordning får det allt vara på ett finanslandstingsråd.
En tidlös favorit. Runt 20 kronor på ICA.
Vid festliga tillfällen två för 35 kr.
Problemet är att ju dyrare det blir att resa med SL, desto större krav kommer vi resenärer att ställa. Och det har inte hänt mycket de senaste tio åren som fått SL att erbjuda mer för pengarna. Kanske snarare tvärtom.
Finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M) tycker inte att det är så farligt och jämför höjningen med vad tre chipspåsar kostar. Ursäkta, Rosdahl, men köper du dina chips på 7-Eleven, eller?
På ICA Supermarket eller Prisxtra kostar en 300 grams chipspåse minsann runt 20 kronor. Ostbågar är lite mer glamour och kostar därför runt 22 kronor medan pommes pinnes är mer överklass och kostar lika mycket för en klart mindre påse.
Lite ordning får det allt vara på ett finanslandstingsråd.
En tidlös favorit. Runt 20 kronor på ICA.Vid festliga tillfällen två för 35 kr.
onsdag 11 maj 2011
Byt ut din PC
En undersökning bland fackförbundet Unionens medlemmar visar att nästan en tredjedel av de tillfrågade anser att de skulle kunna spara en timmes arbetstid per dag om bara datorerna fungerade som de borde. Inte bara kraschar de - de är "dåligt utformade" och stjäl därigenom tid och skapar stress.
Mycket av problematiken kan säkert tillskrivas bristfälligt kunnande hos de tillfrågade. Det brukar vara så när vi ger datorn skulden. Men en stor förklaring är med största säkerhet PC-formatet. Om bara fler företag gav tusan i att köpa Dell-datorer och i stället satsade på Mac skulle krascher, säkerhetsproblem och seghet snart vara ett minne blott. Inte för att Dell gör dåliga datorer - de anses tvärtom driftsäkra - utan för att problemet stavas PC och det förbannade Windows.
Jag bytte från PC till Mac för några år sedan. I åratal hade jag hört Mac-ägare skryta om hur deras datorer var befriade från virus och i allmänhet snabbare och smidigare än PC. Till slut föll jag till föga. Jag trodde dock aldrig att skillnaden skulle vara så stor. Efter flera år är min MacBook fortfarande snabb. Jag har aldrig haft några problem med virus - jag har inte ens brytt mig om att köpa ett antivirusprogram. Jämförelsen med en anhörigs PC-laptop inköpt något år efter min, och dessutom inte alls använd lika mycket, blir nästan pinsam. Den är redan segare och slöare (det ska dock påpekas att Vista sannolikt är en förklaring i sammanhanget...). Varför ska det behöva ta evigheter att starta upp en dator, liksom?
Mac kostar, det ska medges. Även om jag köpte den billigaste jag kunde hitta, vars prestanda matchas av PC-datorer med halva prislappen, gick den loss på 9 000 kronor. Men när datorn är igång upp till 12 timmar vissa dagar är det värt det. Jag är säker på att många företag skulle tjäna tid och pengar på att byta ut sina PC-datorer. I offentlig verksamhet lär det bli svårt om de ska följa reglerna kring offentlig upphandling. Men för privata företag borde valet inte vara så svårt, egentligen.
Till skillnad från vissa andra av Apples produkter är MacBook faktiskt värd priset.
Mycket av problematiken kan säkert tillskrivas bristfälligt kunnande hos de tillfrågade. Det brukar vara så när vi ger datorn skulden. Men en stor förklaring är med största säkerhet PC-formatet. Om bara fler företag gav tusan i att köpa Dell-datorer och i stället satsade på Mac skulle krascher, säkerhetsproblem och seghet snart vara ett minne blott. Inte för att Dell gör dåliga datorer - de anses tvärtom driftsäkra - utan för att problemet stavas PC och det förbannade Windows.
Jag bytte från PC till Mac för några år sedan. I åratal hade jag hört Mac-ägare skryta om hur deras datorer var befriade från virus och i allmänhet snabbare och smidigare än PC. Till slut föll jag till föga. Jag trodde dock aldrig att skillnaden skulle vara så stor. Efter flera år är min MacBook fortfarande snabb. Jag har aldrig haft några problem med virus - jag har inte ens brytt mig om att köpa ett antivirusprogram. Jämförelsen med en anhörigs PC-laptop inköpt något år efter min, och dessutom inte alls använd lika mycket, blir nästan pinsam. Den är redan segare och slöare (det ska dock påpekas att Vista sannolikt är en förklaring i sammanhanget...). Varför ska det behöva ta evigheter att starta upp en dator, liksom?
Mac kostar, det ska medges. Även om jag köpte den billigaste jag kunde hitta, vars prestanda matchas av PC-datorer med halva prislappen, gick den loss på 9 000 kronor. Men när datorn är igång upp till 12 timmar vissa dagar är det värt det. Jag är säker på att många företag skulle tjäna tid och pengar på att byta ut sina PC-datorer. I offentlig verksamhet lär det bli svårt om de ska följa reglerna kring offentlig upphandling. Men för privata företag borde valet inte vara så svårt, egentligen.
Till skillnad från vissa andra av Apples produkter är MacBook faktiskt värd priset.tisdag 10 maj 2011
Skendränka änkor?
Tortyrförespråkare i USA och på andra håll har hävdat att Usama bin Ladins gömställe avslöjades tack vare att fångar på Guantánamobasen utsattes för "särskilda förhörsmetoder", det vill säga tortyr. Alltså var det rätt.
Logiken tycks densamma som i de flesta krig: extraordinära situationer (vilket krig alltid är för de inblandade) kräver extraordinära åtgärder. Kort sagt kan man legitimera vilken skit som helst när stora värden som "frihet", "demokrati" eller "den kristna civilisationen" anses stå på spel.
bin Ladin är död. Nu får USA av pakistanska myndigheter rätt att förhöra bin Ladins fruar. Eftersom högt uppsatta al-Qaidaledare fortfarande är på fri fot måste frågan ställas om USA planerar att skendränka även bin Ladins änkor för att få ut viktig information?
I frihetens tjänst.
Logiken tycks densamma som i de flesta krig: extraordinära situationer (vilket krig alltid är för de inblandade) kräver extraordinära åtgärder. Kort sagt kan man legitimera vilken skit som helst när stora värden som "frihet", "demokrati" eller "den kristna civilisationen" anses stå på spel.
bin Ladin är död. Nu får USA av pakistanska myndigheter rätt att förhöra bin Ladins fruar. Eftersom högt uppsatta al-Qaidaledare fortfarande är på fri fot måste frågan ställas om USA planerar att skendränka även bin Ladins änkor för att få ut viktig information?
I frihetens tjänst.måndag 9 maj 2011
Det känns bra att inte vara moderat
"Vi ska sticka hål på ballongen Persson", sade moderatledaren Bo Lundgren inför jublande partikamrater när valrörelsen 2002 skulle dra igång. Stor och uppblåst - det var så Göran Persson uppfattades. Socialdemokraterna var ett betongparti, självgott och uppfyllt av sig självt. Till synes omöjligt att besegra. Därför kändes regeringsskiftet 2006 så oerhört viktigt och befriande.
Sedan dess har det hänt en del. Det är förbluffande hur snabbt Moderaterna har tagit över den socialdemokratiska förträfflighetsmanteln. Dels gäller det i högsta grad Reinfeldt själv, men en snabb titt i den moderata bloggosfären ger oss många ballonger att sticka hål på.
Det visar också att det enda som driver dagens moderater är opinionssiffror. Inte att faktiskt göra något av makten, att förändra samhället, att driva borgerlig politik när chansen äntligen ges. En smula tragiskt. Moderaterna har redan blivit feta, mätta och belåtna.
Det är bara synd att det inte finns någon vettig opposition att rösta på.
Sedan dess har det hänt en del. Det är förbluffande hur snabbt Moderaterna har tagit över den socialdemokratiska förträfflighetsmanteln. Dels gäller det i högsta grad Reinfeldt själv, men en snabb titt i den moderata bloggosfären ger oss många ballonger att sticka hål på.
Det visar också att det enda som driver dagens moderater är opinionssiffror. Inte att faktiskt göra något av makten, att förändra samhället, att driva borgerlig politik när chansen äntligen ges. En smula tragiskt. Moderaterna har redan blivit feta, mätta och belåtna.
Det är bara synd att det inte finns någon vettig opposition att rösta på.
Det är inkomstskillnaderna S vill åt
Tidigare drev våra båda kvällsblaskor frågan om "det nya Fattigsverige" och exemplifierade det med barn vars föräldrar inte hade råd att köpa märkeskläder eller långväga semesterresor till dem. Rädda barnen har lobbat på samma tema. Nu har turen kommit till Socialdemokraternas ledning.Jag har bloggat om känslan av fattigdom tidigare (exempelvis här och här) samt skrivit på samma tema på Newsmill. Det som har hänt sedan dess är att Socialdemokraternas Håkan Juholt har gjort barnfattigdomen till en prioriterad fråga för partiet. Det handlar naturligtvis i första hand om populism. Ingen är positiv till att barn har det knapert. Det är lätt att vinna politiska poänger på utspel om att "inte svika en enda knatte" - ett fluffigt utspel vars konkreta betydelse är högst oklar.
Tapio Salonen, som tidigare varit ute i frågan och kritiserat regeringen, hävdar att det skulle kosta 15 miljarder att "avskaffa barnfattigdomen". Detta ställs förstås mot regeringens femte jobbskatteavdrag som kostar statskassan lika mycket. Det gamla motsatsförhållandet mellan skattesänkningar och välfärd återupplivas med ett ryck. Frågan är om folk är lika benägna att falla för det den här gången.
I grunden handlar nämligen barnfattigdomsdebatten inte om barns väl utan om inkomstskillnader. Om att inte ha det andra har. Också känt som avundsjuka. En fullt mänsklig upplevelse men knappast något att bygga en politisk debatt på. Det är dock detta perspektiv intervjuerna med så kallade fattiga familjer utgår från. Barn uppmanas i princip att jämföra sig själva med sina kompisar. Vem får vad av sina föräldrar? På detta sätt blir orättvisorna tydliga. Men är det verkligen orättvist att familjer med två heltidsinkomster har mer pengar över än en person som är sjukskriven? Är det fel att vissa har råd att åka till Thailand medan andra får nöja sig med att semestra hemma i all enkelhet? Och viktigast av allt: lider barnen av det?
Regeringen kan förstås inte blunda för frågan om barnfattigdom, ens i ett av världens rikaste länder. Det skulle få den att framstå som hjärtlös. Men förhoppningsvis faller den inte till föga för den juholtska populismen. Inkomstskillnaders vara eller icke vara är en diskussion som hör förra seklet till. Låt oss gå vidare.
lördag 7 maj 2011
Fascistpolitiken
Så ser vi då ännu ett offer för den svenska nolltoleranspolitiken. Har han misshandlat någon? Nej. Antastat någon? Nix. Stulit? Nej. Över huvud taget skadat någon annan människa? Inte alls. Men han uppges ha haft kokaaiiiin i kroppen. Och då är man ute ur leken. Slut som artist. Borta med vinden. Den fascistoida svenska synen på narkotika har krävt ännu ett offer. Ola Lindholm har en tuff tid framför sig.
Jaså, det säger du...
Om man inte har något som helst vettigt för sig och dessutom får betalt för att inte ha det, kan man ju alltid skriva en krönika om det hemska i könsstereotypa tidningar för barn och slå fast att det förmodligen är på grund av sådana alster som killar är bättre på fotboll än tjejer...
Allt-i-ett-partiet
Nya Moderaterna vill vara ett parti för alla. Det är därför partiet har gått från tydligt ideologiskt borgerligt parti till "det nya arbetarpartiet", som kramar facket, pratar om kollektiva värden och nu även vill erövra begreppet "rättvisa".
Nu ska Moderaterna blir ett miljöparti också. Partisekreterare Arkelsten brinner för miljöfrågor och gör säkert sitt för att få upp frågorna i partiet. Men det finns en mer långsiktigt taktisk förklaring. Två av allianspartierna hänger på en skör tråd, i synnerhet Kristdemokraterna som har kanske 2-3 procent kärnväljare som de kan räkna med stödjer partiet i vått och torrt. Moderaterna är inte redo att offra egen tid i rampljuset för att hjälpa sina allianskamrater. Således är de medvetna om att valet 2014 kan resultera i att en av deras alliansbröder faller ur riksdagen. Då är det viktigt att ha nära band till Miljöpartiet.
Just nu är det svårt att se hur Håkan Juholt ska lyckas formera en enad front mot Alliansen. Socialdemokraterna kommer inte att bilda något valtekniskt samarbete inför nästa val. Vänsterpartiet har redan återfallit i gamla synder, synbart lättade av att inte längre vara begränsade av verklighetens bojor. Miljöpartiet, å andra sidan, kan gå åt mitten under Gustav Fridolins ledning. Vilket gör ett samarbete med Lars Ohly allt mer otänkbart. Samtidigt kämpar Socialdemokraterna med att hitta sig själva under sin nye ledare, mellan alla tal om regn, pingviner och social demokrati. Det är svårt att över huvud taget se en aktiv opposition.
När Mona Sahlin tog över partiet red Socialdemokraterna länge på dopade opinionssiffror. De rödgröna ledde ett tag med 19 procentenheter mot Alliansen. Det räckte ändå inte för att vinna valet. Om opinionseffekten av Sahlins tillträde som partiledare var en 6:a på Richterskalan har Juholt endast lyckats åstadkomma en vibration värdig en medelmåttig smartmobil på samma skala. Sahlin tjänade på att inte konkretisera politiken, för Juholt verkar inte ens de stora visionerna, som folk själva kan tolka, vinna röster. Ska denne man verkligen lyckas utmana regeringen?
Effekten av jovialiske Juholt kan bli att Alliansen åter igen vinner ett val utan att få majoritet och denna gång regerar vidare med stöd av Miljöpartiet.
Nu ska Moderaterna blir ett miljöparti också. Partisekreterare Arkelsten brinner för miljöfrågor och gör säkert sitt för att få upp frågorna i partiet. Men det finns en mer långsiktigt taktisk förklaring. Två av allianspartierna hänger på en skör tråd, i synnerhet Kristdemokraterna som har kanske 2-3 procent kärnväljare som de kan räkna med stödjer partiet i vått och torrt. Moderaterna är inte redo att offra egen tid i rampljuset för att hjälpa sina allianskamrater. Således är de medvetna om att valet 2014 kan resultera i att en av deras alliansbröder faller ur riksdagen. Då är det viktigt att ha nära band till Miljöpartiet.
Just nu är det svårt att se hur Håkan Juholt ska lyckas formera en enad front mot Alliansen. Socialdemokraterna kommer inte att bilda något valtekniskt samarbete inför nästa val. Vänsterpartiet har redan återfallit i gamla synder, synbart lättade av att inte längre vara begränsade av verklighetens bojor. Miljöpartiet, å andra sidan, kan gå åt mitten under Gustav Fridolins ledning. Vilket gör ett samarbete med Lars Ohly allt mer otänkbart. Samtidigt kämpar Socialdemokraterna med att hitta sig själva under sin nye ledare, mellan alla tal om regn, pingviner och social demokrati. Det är svårt att över huvud taget se en aktiv opposition.
När Mona Sahlin tog över partiet red Socialdemokraterna länge på dopade opinionssiffror. De rödgröna ledde ett tag med 19 procentenheter mot Alliansen. Det räckte ändå inte för att vinna valet. Om opinionseffekten av Sahlins tillträde som partiledare var en 6:a på Richterskalan har Juholt endast lyckats åstadkomma en vibration värdig en medelmåttig smartmobil på samma skala. Sahlin tjänade på att inte konkretisera politiken, för Juholt verkar inte ens de stora visionerna, som folk själva kan tolka, vinna röster. Ska denne man verkligen lyckas utmana regeringen?
Effekten av jovialiske Juholt kan bli att Alliansen åter igen vinner ett val utan att få majoritet och denna gång regerar vidare med stöd av Miljöpartiet.
Ingen comeback
Det blev ingen upprepning av fjolårets makalösa upphämtning i Stanley Cup. Philadelphia Flyers förlorade fjärde raka kvartsfinalen mot Boston Bruins och kan plocka fram golfklubborna.Vid samma tid i fjol hade Philadelphia inlett operation upphämtning från 0-3 i matcher till seger 4-3. Inget tycktes kunna stoppa laget som inte bara hämtade in 0-3 i matcher utan även 0-3 i mål i den sjunde matchen. Boston fick skämmas. I år var de tillbaka, starkare, tyngre, bättre. I semifinalen kommer Tampa Bay, som orsakade ännu ett slutspelsfiasko för Washington, att få det tufft.
Flyers var långa stunder ligans bästa lag i år och toppade länge Eastern Conference. Från februari började dock laget att dala och även om det lyckades knipa andraplatsen i konferensen och vinna sin division för första gången sedan 2004 var det ett annat lag som gick in i slutspelet. Då inleddes också målvaktscirkusen. Killen som stått i 54 matcher i grundserien, rookien Sergej Bobrovskij, bänkades redan efter första matchen. In klev veteranen Brian Boucher och gjorde knappast någon människa glad. Under den värsta tiden spelade Flyers' coach Laviolette tre målvakter på fem matcher. Knappast något som ger laget trygghet. Samtidigt hade motståndaren Buffalo sin Ryan Miller och Boston sin Tim Thomas, som slog ett karriärrekord med 52 räddningar i kvartsfinal 2. Den enda matchen som Flyers verkligen borde ha vunnit mot Bruins, men som avgjordes i förlängningen till Bostons fördel.
Efter fjolårets succé med första finalen sedan 1998 tog det alltså slut redan i andra rundan i år. För alla som sett laget under våren var det ingen stor överraskning. Något har saknats, främst defensivt. När lagets kanske viktigaste tillgång, jätten Chris Pronger, skadades igen mot Boston
förstod de flesta att det skulle bli tufft. En illustration av problemet är att Flyers inte vann en enda slutspelsmatch utan att göra minst fyra mål. På totalt 93 matcher i år lyckades lagets målvakter inte hålla nollan en enda gång.
Allt kan inte skyllas på målvakterna - försvarsspelet lämnade dem ofta utan chans - men Flyers behöver en målvakt som, likt Ryan Miller i första rundan och Tim Thomas i den andra, kan stjäla matcher åt sitt lag, göra de omöjliga räddningarna. Michael Leighton var bra i fjol, men släppte å andra sidan in just ett sådant lätt mål vi inte vill se - vilket avgjorde finalserien. Han lär knappast komma tillbaka nästa år. En liknande cirkus såg vi i fjol, men då var skälet skador. I år var bytena relaterade till prestation.
Efter vad som bara kan betraktas som ett fiasko måste de tuffa frågorna ställas. Många har varit kritiska mot de två unga spelare som Flyers byggt laget kring de senaste fem åren - Mike Richards och Jeff Carter. Ledningen måste våga röra sina "untouchables" i jakten på en bra målvakt. Lönetaket gör att dyra spelare som inte producerar tillräckligt eller vars bästa tid finns bakom dem, måste säljas. Hit räknas enligt många fans Scott Hartnell, Kimmo Timonen (som jag dock gillar skarpt), nyförvärvet Kris Versteeg och dyre men i slutspel alltid lika osynlige Jeff Carter.
Det enda positiva med året är rookiemålvakten Sergej Bobrovskij, som inte fanns på kartan inför säsongen, och att James van Riemsdyk äntligen fått sitt stora genombrott (liknande det Claude Giroux fick i fjol). En kort men intensiv slutspelsresa är slut. Tråkigt. Å andra sidan betyder det bättre nattsömn för undertecknad.
torsdag 5 maj 2011
Fängelsestaten
Amnesty höll härom dagen en pressbriefing om hur det nordkoreanska fånglägersystemet har expanderat de senaste tio åren och nu håller uppskattningsvis 200 000 människor i ett förtryckarsystem som närmast liknar det nazisterna skapade för sina mest hatade fiender under andra världskriget.
Det finns sex politiska arbetsläger i Nordkorea bekräftade. Regimen förnekar förstås lägrens existens, trots att det finns bildbevis och vittnesmål från fångar som lyckats rymma. Lägren uppges ha två säkerhetsindelningar: den "revolutionära zonen" och "totalsäkerhetszonen". I den förstnämnda kan människor fängslas i upp till tio år. Från den sistnämnda finns ingen utväg. Svält, fysisk misshandel, tortyr och offentliga avrättningar är kutym. Många fångar tros vara fängslade genom association, det vill säga för att de känner eller är släkt med personer som regimen inte gillar. Pennalism från lägervakterna tycks systematisk och beskrivningen av boendeförhållanden liknar dem i de nazistiska koncentrationslägren.
Den humanitära situationen beskrivs som avskyvärd med fångar som äter råttor, maskar och majskorn ur djurspillning för att hålla sig vid liv. De har inte tillgång till hälsovård och lider under enormt långa arbetsdagar. I Amnestys korta rapport finns fler uppgifter, men tyvärr inga detaljerade bilder av förhållandena på marken. Det finns ett antal satellitbilder över vad som påstås vara Yodoklägret.
Man kan också skriva på en petition hos Amnesty som kräver att Yodok och andra läger stängs samt att alla samvetsfångar friges (Kim Jong-Il lyssnar säkert ivrigt). Samtidigt fortsätter omvärlden att intressera sig för helt andra frågor i helt andra länder.
Det finns många skäl till att USA, EU och/eller Nato inte intresserar sig mer för den fruktansvärda humanitära situationen i Nordkorea. Men rent krasst kan omvärldens inställning just nu sammanfattas som: Mänskliga rättigheter i Libyen = viktiga. Mänskliga rättigheter i Syrien = inte lika viktiga. Mänskliga rättigheter i Nordkorea = vem bryr sig? Världspolitiken är således som den alltid har varit: inkonsekvent men någonstans logisk. Men om EU och USA ägnat hälften så mycket tid, pengar och kraft åt att befria det nordkoreanska folket som de har ägnat åt krig i Afghanistan och Irak, hade kanske 24 miljoner nordkoreaner kunnat se fram emot en ljusare framtid i stället för ett fortsatt helvete i världens största fängelsestat.
Nej, det enda egentliga hopp som finns är förmodligen att Kim Jong-Un ska börja lätta upp det värsta förtrycket när pappa Kim dör. Sådant har hänt tidigare i andra diktaturer. Men Nordkorea är å andra sidan inte som andra stater.
Det finns sex politiska arbetsläger i Nordkorea bekräftade. Regimen förnekar förstås lägrens existens, trots att det finns bildbevis och vittnesmål från fångar som lyckats rymma. Lägren uppges ha två säkerhetsindelningar: den "revolutionära zonen" och "totalsäkerhetszonen". I den förstnämnda kan människor fängslas i upp till tio år. Från den sistnämnda finns ingen utväg. Svält, fysisk misshandel, tortyr och offentliga avrättningar är kutym. Många fångar tros vara fängslade genom association, det vill säga för att de känner eller är släkt med personer som regimen inte gillar. Pennalism från lägervakterna tycks systematisk och beskrivningen av boendeförhållanden liknar dem i de nazistiska koncentrationslägren.
Den humanitära situationen beskrivs som avskyvärd med fångar som äter råttor, maskar och majskorn ur djurspillning för att hålla sig vid liv. De har inte tillgång till hälsovård och lider under enormt långa arbetsdagar. I Amnestys korta rapport finns fler uppgifter, men tyvärr inga detaljerade bilder av förhållandena på marken. Det finns ett antal satellitbilder över vad som påstås vara Yodoklägret.
Man kan också skriva på en petition hos Amnesty som kräver att Yodok och andra läger stängs samt att alla samvetsfångar friges (Kim Jong-Il lyssnar säkert ivrigt). Samtidigt fortsätter omvärlden att intressera sig för helt andra frågor i helt andra länder.
Det finns många skäl till att USA, EU och/eller Nato inte intresserar sig mer för den fruktansvärda humanitära situationen i Nordkorea. Men rent krasst kan omvärldens inställning just nu sammanfattas som: Mänskliga rättigheter i Libyen = viktiga. Mänskliga rättigheter i Syrien = inte lika viktiga. Mänskliga rättigheter i Nordkorea = vem bryr sig? Världspolitiken är således som den alltid har varit: inkonsekvent men någonstans logisk. Men om EU och USA ägnat hälften så mycket tid, pengar och kraft åt att befria det nordkoreanska folket som de har ägnat åt krig i Afghanistan och Irak, hade kanske 24 miljoner nordkoreaner kunnat se fram emot en ljusare framtid i stället för ett fortsatt helvete i världens största fängelsestat.
Nej, det enda egentliga hopp som finns är förmodligen att Kim Jong-Un ska börja lätta upp det värsta förtrycket när pappa Kim dör. Sådant har hänt tidigare i andra diktaturer. Men Nordkorea är å andra sidan inte som andra stater.
Självmordsfabriken
Taiwanesiska Foxconn (富士康, Fùshìkāng), som tillverkar elektronik till jättar som Apple och Nokia, har haft problem med självmord bland sina anställda. De arbetar 80-100 timmars övertid varje månad, får inte prata med sina kollegor och förnedras offentligt om de begår misstag. Kanske var det just rädslan för detta som fick en 25-årig anställd att ta sitt liv 2009 efter att en prototyp av iPhone 4 försvunnit. Självmorden tvingade Foxconn att agera. Höjda löner? Nix. Förbättrade arbetsvillkor? Nope. De installerade säkerhetsnät.Under de senaste 16 månaderna har minst 14 personer tagit sina liv. Problemen är dock inte över i Foxconns fabriker på Kinas fastland. Nu kräver nämligen Foxconn att den som är anställd i företaget skriver på ett anti-självmordskontrakt där de förbinder sig att inte ta sina liv. Kontraktet uppges innebära att de efterlevande får en väldigt liten ersättning om den anställda begår självmord.
Det vore skönt att kunna säga att vi inte vill ha något att göra med de produkter som tillverkas under sådana svåra förhållanden att anställda tar sina liv. Problemet är att Foxconn anlitas av så många multinationella företag. De kontraktstillverkar din iPhone och din iPod. Din Nokiatelefon likaså. De anlitas av HP, Samsung, Dell, Intel, Sony Ericsson och Microsoft, för att nämna några. En titt runt i lägenheten visar att jag har stött detta företag ett otal gånger genom att handla välkända elektronikprodukter. Även Nintendos kommande spelkonsol ska tillverkas hos Foxconn. Vart vi än vänder oss kommer vi oundvikligen att stödja företaget och därmed också dess metoder.
De enda som rent realistiskt kan påverka företaget mer konkret är således storföretagen som anlitar det. Frågan är varför de skulle vilja göra det. Apple uppges tjäna minst 800 kronor på varje såld iPod Nano och flera tusen kronor på varje såld iPhone. Dessa vinster är i grunden möjliga tack vare att Foxconn kan utföra arbetet så billigt. Vi västerlänningar betalar överpriser för att få ha halvätna äpplen på våra produkter. Några kinesiska liv kan det ju vara värt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)