"Skattefuska är det värsta du kan göra i det här landet". Kommentaren fälldes under en lektion på högstadiet och jag minns att läraren inte gillade den. I dag skulle "skattefuska" kunna bytas ut mot "köpa sex".
Lars Ohly är egentligen motståndare till straff. Han vill hellre arbeta preventivt. Självfallet behövs även preventivt arbete så att brott inte bara bestraffas utan faktiskt också förhindras. Men när den gode vänsterledaren vill genomföra en generell straffsänkning som även omfattar allvarliga våldsbrott samt återinföra halvtidsfrigivningen och samtidigt höja straffet för ett enda brott - sexköp - blir konsekvenserna helt uppåt väggarna. Straffskalan för att halvt ha slagit ihjäl en människa blir detsamma som att ha haft frivilligt sex mot betalning. Så allvarligt anses det alltså att köpa en sexuell tjänst. Den lyckliga horan, har det slagits fast, finns inte.
Ohly sitter inte i regeringen och om alla opinionsinstitut har rätt kommer han inte att göra det under de kommande fyra åren heller. Men hans åsikt om höjt straff för sexköp finner stort stöd även i Alliansen. Fredrik Reinfeldt är "redo att göra en straffskärpning", Maud Olofsson är "beredd att titta på" en sådan, Jan Björklund anser att sexköp är ett "grovt brott" (och i Folkpartiet utreds frågan om straffskärpning under ledning av - huga! - Johan Pehrson). Och Göran Hägglund? Jo, han tycker att sexköp är brott av en karaktär som är "väldigt allvarliga". Vad som är så allvarligt får vi inte veta, men det är ingen jättegissning att samtliga borgerliga partiledare utgår från den radikalfeministiska handboken och betraktar sexsäljare som offer för patriarkala strukturer och sexköparna som sjuka/perversa personer. Om min inställning till detta har jag skrivit en del tidigare (se "övrig läsning").
Är de helt genmanipulerade? Kortslutna? Luftlandsatta? Vi måste påminna oss om att för drygt tio år sedan ansåg inte Moderaterna att sexhandel var en kriminalpolitisk utan en socialpolitisk fråga. Det var fortfarande något usch-usch och fy-fy, men inget som polisen skulle bry sig så mycket i. Nu är visserligen tio år en evighet i politiken, men förändringen är ändå talande. Dels har partiets kvinnoförbund glidit vänsterut och börjat putta på i jämställdhets- och kvinnofrågor ur ett vänsterperspektiv, dels har attityden mot sexköp i samhället (vilken sexköpsförbudet var satt att påverka) blivit mer negativ. Eftersom partiet numera följer opinionsvinden i stället för att basera sina ställningstaganden på principer, är inställningen till sexköp helt logisk. Centerpartiet å sin sida var med och röstade igenom sexköpslagen tillsammans med vänsterpartierna i maj 1998 och är därmed dubbelt skyldigt.
Det är oerhört trist att de borgerliga partierna inte har lyckats stå emot vänsterfeminismen. Det är förbannat tråkigt att de inte ens pausar den sexmoralistiska utvecklingen utan tvärtom driver på den. Lyckligtvis finns motståndsfickor. Den sexuella integriteten är en fråga som behöver diskuteras betydligt mer under de kommande åren.
Övrig läsning:
Principer och anständighet
Den där förbannade magkänslan
Sex är sex
Sexköpslagsutredningen: del 1
Sexköpslagsutredningen: del 2
Beställningsjobbet är klart
Carina Hägg sprider fördomar (SVT Debatt)
Lika rättigheter för alla
Ja, sexköpslagen bör tas bort
tisdag 14 september 2010
Jakten på alternativa förklaringar
Redan nu kan vi skönja de konspiratoriska resonemangen som kommer att från vänsterhåll kommer att förklara en sahlinsk valförlust. Gemensamt för dem är att en valförlust för Socialdemokraterna absolut inte är partiledare Mona Sahlins fel.
Fem dagar före ett val som ser ut att kunna bli socialdemokratins sämsta sedan rösträtten infördes filar allehanda vänstermänniskor på sina alternativa förklaringsmodeller:
- Mona Sahlin motarbetas därför att hon är kvinna (vilket tydligen inte gäller den fridlysta Maria Wetterstrand)
- Socialdemokraterna har media emot sig (borgerliga ledarskribenter har mage att stödja Alliansen)
- Låga betyg för Sahlin i debatter och framträdanden är en del i en anti-Mona-kampanj
- Näringslivet pumpar in mångmiljonbelopp i Alliansen (medan LO:s stöd till SAP är snälla medlemspengar)
Saker och ting är emellertid oftast betydligt enklare än vad vi vill tro. Kan det möjligen vara så att folk har lågt förtroende för Mona Sahlin på grund av att hon, trots en lång karriär som svensk toppolitiker, inte har åstadkommit något politiskt? Kan Socialdemokraternas bottennoteringar i opinionsmätningarna eventuellt ha att göra med partiets idémässiga ökenvandring? Butlers i tunnelbanan, clowner på äldreboenden och jämställdhetsplaner för enmansföretag är tre exempel på vilken nivå Socialdemokraterna, och deras samarbetspartier, har lagt ribban. För socialdemokratin är det ett tecken i tiden, men det går inte direkt att anklaga deras samarbetspartier för att motverka förfallet.
Enstaka knäppa förslag skulle väljarna kunna acceptera om bara den allmänna färdriktningen var tydlig. Men det är den inte. Socialdemokraterna fortsätter att utmåla skattesänkningar som ett hot mot den generella välfärden - men accepterar nästan 70 miljarder i inkomstskattesänkningar. De fortsätter att utmåla valet som en kamp mellan välfärd och skattesänkningar för de rikaste - men har skattesänkningar för alla pensionärer (även förmögna) som den enskilt största utgiftsposten i sitt valmanifest. Jag förstår om väljarna tycker att detta börja likna Centerpartiets kampanj "Det här är Lennart" inför 1998 års val. Ingen vet vad partiet vill. Men alla vet i alla fall vad partiledaren heter.
Dessutom: den som i dag kritiserar media för att vara högervinklad har bekvämt glömt bort hur Bo Lundgren sågades sönder och samman och utsattes för direkt oseriösa TV-utfrågningar inför valet 2002, vilken hetsjakt som bedrevs mot den borgerlige arbetsmarknadsministern när självfinansieringen av a-kassan ökades efter valet 2006 och hur allmänna vänsterperspektiv totalt dominerar utgångspunkten i snart sagt varje nyhetssändning (det gäller såväl inrikes- som utrikespolitik).
Om Mona Sahlin och Socialdemokraterna förlorar valet kommer det att vara på grund av sin egen uselhet. Inte tack vare borgerliga "PR-genier" (vilket snarast är en medieanka) eller någon omfattande smutskastningskampanj från Sveriges journalister (som överlag är mer vänster än genomsnittsväljaren). Socialdemokraterna lär emellertid febrilt leta efter alternativa förklaringar. De är, trots allt, världens sämsta förlorare.
Det här är Mona.
Fem dagar före ett val som ser ut att kunna bli socialdemokratins sämsta sedan rösträtten infördes filar allehanda vänstermänniskor på sina alternativa förklaringsmodeller:
- Mona Sahlin motarbetas därför att hon är kvinna (vilket tydligen inte gäller den fridlysta Maria Wetterstrand)
- Socialdemokraterna har media emot sig (borgerliga ledarskribenter har mage att stödja Alliansen)
- Låga betyg för Sahlin i debatter och framträdanden är en del i en anti-Mona-kampanj
- Näringslivet pumpar in mångmiljonbelopp i Alliansen (medan LO:s stöd till SAP är snälla medlemspengar)
Saker och ting är emellertid oftast betydligt enklare än vad vi vill tro. Kan det möjligen vara så att folk har lågt förtroende för Mona Sahlin på grund av att hon, trots en lång karriär som svensk toppolitiker, inte har åstadkommit något politiskt? Kan Socialdemokraternas bottennoteringar i opinionsmätningarna eventuellt ha att göra med partiets idémässiga ökenvandring? Butlers i tunnelbanan, clowner på äldreboenden och jämställdhetsplaner för enmansföretag är tre exempel på vilken nivå Socialdemokraterna, och deras samarbetspartier, har lagt ribban. För socialdemokratin är det ett tecken i tiden, men det går inte direkt att anklaga deras samarbetspartier för att motverka förfallet.
Enstaka knäppa förslag skulle väljarna kunna acceptera om bara den allmänna färdriktningen var tydlig. Men det är den inte. Socialdemokraterna fortsätter att utmåla skattesänkningar som ett hot mot den generella välfärden - men accepterar nästan 70 miljarder i inkomstskattesänkningar. De fortsätter att utmåla valet som en kamp mellan välfärd och skattesänkningar för de rikaste - men har skattesänkningar för alla pensionärer (även förmögna) som den enskilt största utgiftsposten i sitt valmanifest. Jag förstår om väljarna tycker att detta börja likna Centerpartiets kampanj "Det här är Lennart" inför 1998 års val. Ingen vet vad partiet vill. Men alla vet i alla fall vad partiledaren heter.
Dessutom: den som i dag kritiserar media för att vara högervinklad har bekvämt glömt bort hur Bo Lundgren sågades sönder och samman och utsattes för direkt oseriösa TV-utfrågningar inför valet 2002, vilken hetsjakt som bedrevs mot den borgerlige arbetsmarknadsministern när självfinansieringen av a-kassan ökades efter valet 2006 och hur allmänna vänsterperspektiv totalt dominerar utgångspunkten i snart sagt varje nyhetssändning (det gäller såväl inrikes- som utrikespolitik).
Om Mona Sahlin och Socialdemokraterna förlorar valet kommer det att vara på grund av sin egen uselhet. Inte tack vare borgerliga "PR-genier" (vilket snarast är en medieanka) eller någon omfattande smutskastningskampanj från Sveriges journalister (som överlag är mer vänster än genomsnittsväljaren). Socialdemokraterna lär emellertid febrilt leta efter alternativa förklaringar. De är, trots allt, världens sämsta förlorare.
Det här är Mona.söndag 12 september 2010
Värderingsskiftet runt hörnet
Det är fritt fall inom SAP. Opinionsvinden blåser partiet rakt i ansiktet. Ledningen kallar till krismöte. Valarbetarna suckar. Valet som skulle bli så oerhört jämnt ser ut att kunna bli en borgerlig triumf.
Jag var en av många som trodde att Alliansen var rätt körd för drygt ett och ett halvt år sedan. Det berodde på två saker: jag underskattade de borgerligas förmåga att hålla samman och kompromissa och jag överskattade de rödgröna partiernas förmåga att driva opinion och valrörelse. Ärligt talat är det oppositionens uselhet snarare än regeringens förträfflighet som har bidragit till det opinionsläge vi nu ser, även om Alliansens ekonomiska politik onekligen är en viktig förklaring till det starka stödet. Vi har vant oss vid att när Socialdemokraternas vallokomotiv tuffar igång, och LO blåser i trumpeten, är det vit flagg från borgerligheten. Decennier av erfarenhet av valsegerns svåra konst tycks emellertid som bortblåst denna gång. En förklaring är att partiet helt enkelt har slut på idéer. De kommer inte åt Moderaterna och till råga på allt föredrar partiets egna väljare, inklusive LO-kollektivet, huvudmotståndaren Reinfeldt före S-ledaren Sahlin. Snacka om käftsmäll.
Partiets egna valarbetare ger oss en inblick i en socialdemokratisk föreställningsvärld om vad det är som har hänt med partiets en gång så starka väljarstöd. "Folk har börjat få det för bra", resonerar valarbetaren Per-Åke Pettersson, "infödd socialdemokrat". Många socialdemokrater klagar över att lojaliteten med partiet inte är vad den en gång var. Folk har börjat tänka mer själva, klagas det. Detta belyser vilken räkmacka socialdemokratin har halkat omkring på i decennier. De har inte behövt övertyga människor med argument. De har inte ens behövt anstränga sig särskilt hårt. Socialdemokratin har funnits i den svenska folksjälen, i blodet. Människor har röstat efter yrke och efter sina föräldrars uppmaningar. Inte efter noggranna överväganden. Det börjar bli slut med detta nu.
Påståendet att folk har börjat få det "för bra" belyser även ett tydligt karaktäristika hos det forna statsbärande partiet: målet att med höga skatter och generösa bidrag göra människor ekonomiskt beroende av den socialdemokratiska politiken. Tydligare kan knappast vänsterpartiernas cyniska människosyn uttryckas. När Alliansen befriade miljoner löntagare en aning genom att sänka inkomstskatten för alla som arbetar, leddes två saker i bevis: 1) det går att klara en generell välfärd även med 100 miljarder i skattesänkningar och 2) den som får behålla mer av sin lön ökar sina valmöjligheter och stärker därmed sitt oberoende.
I praktiken har Socialdemokraterna tvingats acceptera denna nya verklighetsbeskrivning. I sina morgontidningsannonser hävdar det gamla skattehöjarpartiet att "lite mer i plånboken är inte dumt och det tycker vi du ska få behålla". Partiet vill helst inte prata om skattehöjningar alls och våndas över fastighetsskattens införande. Något har hänt. Att betala hög skatt är uppenbarligen inte lika häftigt längre.
Det är just de två ovanstående punkterna, bibehållen välfärd fast med lägre skatter och ett bevis för att det faktiskt är riktigt trevligt att få behålla mer av sina egna intjänade slantar, som borgerligheten har haft så svårt att övertyga svenska folket om i alla år. Det krävdes en borgerlig allians, moderat sosseretorik och en mittenförskjutning för att vinna folkets förtroende. Min förhoppning är att Alliansen vid en valseger inte nöjer sig med detta utan vågar gå vidare. Kampen mot högskattestaten är ingalunda vunnen. Lyssna till Centerpartiet och låt arbetsmarknaden vara nästa stora viktiga fråga. Lyssna till Kristdemokraterna och gör slut på radikalfeminismen. Våga lyssna till de frihetliga krafter som trots allt finns i de borgerliga partierna. Först då kan ett värderingsskifte drivas i hamn. Först då är en valseger värd något i praktiken. Trist nog kommer bromsklossen förmodligen heta Fredrik Reinfeldt.
Jag var en av många som trodde att Alliansen var rätt körd för drygt ett och ett halvt år sedan. Det berodde på två saker: jag underskattade de borgerligas förmåga att hålla samman och kompromissa och jag överskattade de rödgröna partiernas förmåga att driva opinion och valrörelse. Ärligt talat är det oppositionens uselhet snarare än regeringens förträfflighet som har bidragit till det opinionsläge vi nu ser, även om Alliansens ekonomiska politik onekligen är en viktig förklaring till det starka stödet. Vi har vant oss vid att när Socialdemokraternas vallokomotiv tuffar igång, och LO blåser i trumpeten, är det vit flagg från borgerligheten. Decennier av erfarenhet av valsegerns svåra konst tycks emellertid som bortblåst denna gång. En förklaring är att partiet helt enkelt har slut på idéer. De kommer inte åt Moderaterna och till råga på allt föredrar partiets egna väljare, inklusive LO-kollektivet, huvudmotståndaren Reinfeldt före S-ledaren Sahlin. Snacka om käftsmäll.
Partiets egna valarbetare ger oss en inblick i en socialdemokratisk föreställningsvärld om vad det är som har hänt med partiets en gång så starka väljarstöd. "Folk har börjat få det för bra", resonerar valarbetaren Per-Åke Pettersson, "infödd socialdemokrat". Många socialdemokrater klagar över att lojaliteten med partiet inte är vad den en gång var. Folk har börjat tänka mer själva, klagas det. Detta belyser vilken räkmacka socialdemokratin har halkat omkring på i decennier. De har inte behövt övertyga människor med argument. De har inte ens behövt anstränga sig särskilt hårt. Socialdemokratin har funnits i den svenska folksjälen, i blodet. Människor har röstat efter yrke och efter sina föräldrars uppmaningar. Inte efter noggranna överväganden. Det börjar bli slut med detta nu.
Påståendet att folk har börjat få det "för bra" belyser även ett tydligt karaktäristika hos det forna statsbärande partiet: målet att med höga skatter och generösa bidrag göra människor ekonomiskt beroende av den socialdemokratiska politiken. Tydligare kan knappast vänsterpartiernas cyniska människosyn uttryckas. När Alliansen befriade miljoner löntagare en aning genom att sänka inkomstskatten för alla som arbetar, leddes två saker i bevis: 1) det går att klara en generell välfärd även med 100 miljarder i skattesänkningar och 2) den som får behålla mer av sin lön ökar sina valmöjligheter och stärker därmed sitt oberoende.
I praktiken har Socialdemokraterna tvingats acceptera denna nya verklighetsbeskrivning. I sina morgontidningsannonser hävdar det gamla skattehöjarpartiet att "lite mer i plånboken är inte dumt och det tycker vi du ska få behålla". Partiet vill helst inte prata om skattehöjningar alls och våndas över fastighetsskattens införande. Något har hänt. Att betala hög skatt är uppenbarligen inte lika häftigt längre.
Det är just de två ovanstående punkterna, bibehållen välfärd fast med lägre skatter och ett bevis för att det faktiskt är riktigt trevligt att få behålla mer av sina egna intjänade slantar, som borgerligheten har haft så svårt att övertyga svenska folket om i alla år. Det krävdes en borgerlig allians, moderat sosseretorik och en mittenförskjutning för att vinna folkets förtroende. Min förhoppning är att Alliansen vid en valseger inte nöjer sig med detta utan vågar gå vidare. Kampen mot högskattestaten är ingalunda vunnen. Lyssna till Centerpartiet och låt arbetsmarknaden vara nästa stora viktiga fråga. Lyssna till Kristdemokraterna och gör slut på radikalfeminismen. Våga lyssna till de frihetliga krafter som trots allt finns i de borgerliga partierna. Först då kan ett värderingsskifte drivas i hamn. Först då är en valseger värd något i praktiken. Trist nog kommer bromsklossen förmodligen heta Fredrik Reinfeldt.
Bam(s)e
"Ja, det här var ju Frank Sinatra som sjöng om tomten. Och en annan man i helskägg som flyger runt hela världen med paket, ja, det är ju Usama bin Laden. Och det djuret som döljer sig i det namnet, det är ju bin, som producerar honung. Och just honung, det ger ju superkrafter till seriefiguren Bamse. Och då är det alltså socialistpropaganda som ska in på vågrätt tolv."Apropå...
Lär barnen om socialismen, tyckte Rune Andreasson.Rösta eller inte rösta?
Med en vecka kvar till valdagen börjar allt fler bestämma sig för vilket de parti de ska stödja genom att lägga en lapp i en låda. 1,2 miljoner osäkra väljare återstår fortfarande att övertyga och många dröjer ända till valdagen innan de bestämmer sig (jag undrar vad det är som fäller avgörandet för dem på valdagen? En reklamsnutt, en valaffisch eller en magkänsla där och då?).
Vissa upprörs av folk som inte röstar. Men många gör faktiskt ett genomtänkt val när de avstår. De tror inte på det svenska parlamentariska systemet. De tror inte att det går att förändra och vill därför inte legitimera riksdagens makt. Eller så hittar de helt enkelt inget politiskt alternativ som är tillräckligt lockande. Den som säger sig vara helt ointresserad av och oinsatt i politik gör också rätt i att avstå i stället för att skjuta från höften och rösta oinformerat.
Att rösta är en demokratisk rättighet, ingen plikt. När nya partier i riksdagen av de etablerade partierna utmålas som ett hot mot demokratin är det lätt att inse att för den ledande politiska makten i Sverige handlar riksdagsval inte om grundläggande demokratiska rättigheter (i vilka rätten att rösta på alla partier ingår) utan om att säkra status quo. Det illustreras även av att Kristdemokraterna så fort de blev ett riksdagsparti slutade driva förslaget om sänkt riksdagsspärr.
Själv var jag väldigt bestämd med att inte rösta i Europaparlamentsvalet i fjol. Det främsta skälet var att jag inte ville legitimera det EU vi ser i dag, ett EU som har gått åt helt fel håll sedan Sveriges inträde för 15 år sedan och vars enda demokratiska legitimitet bottnar i att folk går och röstar vart femte år. Ju färre som röstar, desto svårare för politikerna att hävda att de är valda av folket. Sedan kan de skapa egna propagandakanaler och välja ut rätt journalister hur mycket de vill.
Nu kommer jag ändå att rösta om en vecka. Valet faller på Liberala partiet samt Folkpartiet och Centern. Skälet till att jag inte kan rösta på Alliansen till riksdagen stavas inte minst integritetsfrågorna. Det finns bra saker att plocka från alla borgerliga partier - Moderaternas skattepolitik, Centerns företagar- och arbetsmarknadspolitik, Folkpartiets skolpolitik och i viss mån Kristdemokraternas familjepolitik. Men inget av partierna bryr sig om hela vår personliga integritet (för Piratpartiet går gränsen vid all sorts avlyssning och övervakning vilket exkluderar det sexuella området), inget av partierna tar ett liberalt helhetsgrepp. Att rösta på liberala kandidater som ska förändra världen så fort de når riksdagen, och minsann stå emot allt tryck utifrån, känns inte heller längre särskilt trovärdigt.
Jag förstår dem som röstar på Alliansen mest för att slippa Mona Sahlin och Lars Ohly i regeringen. Det är ett val jag kan respektera. Men om vi ska vara petiga bör faktiskt en regering väljas om på sina egna meriter och inte därför att alternativet råkar vara ännu sämre. Men om ni ändå ska rösta på Alliansen - stöd de mindre partierna. För dominanta moderater kan bli ett elände.
Vissa upprörs av folk som inte röstar. Men många gör faktiskt ett genomtänkt val när de avstår. De tror inte på det svenska parlamentariska systemet. De tror inte att det går att förändra och vill därför inte legitimera riksdagens makt. Eller så hittar de helt enkelt inget politiskt alternativ som är tillräckligt lockande. Den som säger sig vara helt ointresserad av och oinsatt i politik gör också rätt i att avstå i stället för att skjuta från höften och rösta oinformerat.
Att rösta är en demokratisk rättighet, ingen plikt. När nya partier i riksdagen av de etablerade partierna utmålas som ett hot mot demokratin är det lätt att inse att för den ledande politiska makten i Sverige handlar riksdagsval inte om grundläggande demokratiska rättigheter (i vilka rätten att rösta på alla partier ingår) utan om att säkra status quo. Det illustreras även av att Kristdemokraterna så fort de blev ett riksdagsparti slutade driva förslaget om sänkt riksdagsspärr.
Själv var jag väldigt bestämd med att inte rösta i Europaparlamentsvalet i fjol. Det främsta skälet var att jag inte ville legitimera det EU vi ser i dag, ett EU som har gått åt helt fel håll sedan Sveriges inträde för 15 år sedan och vars enda demokratiska legitimitet bottnar i att folk går och röstar vart femte år. Ju färre som röstar, desto svårare för politikerna att hävda att de är valda av folket. Sedan kan de skapa egna propagandakanaler och välja ut rätt journalister hur mycket de vill.
Nu kommer jag ändå att rösta om en vecka. Valet faller på Liberala partiet samt Folkpartiet och Centern. Skälet till att jag inte kan rösta på Alliansen till riksdagen stavas inte minst integritetsfrågorna. Det finns bra saker att plocka från alla borgerliga partier - Moderaternas skattepolitik, Centerns företagar- och arbetsmarknadspolitik, Folkpartiets skolpolitik och i viss mån Kristdemokraternas familjepolitik. Men inget av partierna bryr sig om hela vår personliga integritet (för Piratpartiet går gränsen vid all sorts avlyssning och övervakning vilket exkluderar det sexuella området), inget av partierna tar ett liberalt helhetsgrepp. Att rösta på liberala kandidater som ska förändra världen så fort de når riksdagen, och minsann stå emot allt tryck utifrån, känns inte heller längre särskilt trovärdigt.
Jag förstår dem som röstar på Alliansen mest för att slippa Mona Sahlin och Lars Ohly i regeringen. Det är ett val jag kan respektera. Men om vi ska vara petiga bör faktiskt en regering väljas om på sina egna meriter och inte därför att alternativet råkar vara ännu sämre. Men om ni ändå ska rösta på Alliansen - stöd de mindre partierna. För dominanta moderater kan bli ett elände.
lördag 11 september 2010
Nio år senare
Nioårsdagen av terrorattackerna i New York och Washington högtidlighålls och uppmärksammas givetvis i USA medan den lär passera mer obemärkt förbi i Sverige.
Mycket har hänt under denna tid. Vi har, utan att överdriva, fått en helt ny värld. Terrorattackerna möjliggjorde för president George W Bush att landsätta en omfattande övervakningsapparat och expandera staten. I dag arbetar så många amerikanska myndigheter med terrorbekämpning av olika slag att ingen vet hur många de är. Bara att deras arbete slukar miljarder dollar. Människors fri- och rättigheter har systematiskt åsidosatts i "kriget mot terrorn". Länder som över huvud taget inte hade med attackerna att göra har invaderats, med enorma antal civila offer och en nyfödd terrorverksamhet som följd.
Tyvärr har många andra länder hakat på USA och flyttat fram positionerna. I Ryssland passade Putin på att slakta människor i Tjetjenien när världen var upptagen med annat. I Europa, Australien och även i de ickedemokratiska delarna av världen har övervakning och censur utökats och påskyndats. Militären och underrättelsetjänsten har på sina håll fått alla resurser de kunnat drömma om - och mer därtill.
Internets frihet står på spel, våra privatliv står på spel, själva rättsstatens existens står på spel. Kampen måste föras på många fronter. Allt detta elände har blivit möjligt på grund av att islamistiska terrorister, i sin jakt på ett världsomspännande kalifat, dödade nästan 3 000 människor i USA. Bushs analys var klar: de dödar oss därför att de hatar vår frihet. Jag vill mena att detta är en grov förenkling. Visst hatar de västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet, men förklaringarna måste sökas i USA:s agerande i bland annat Mellanöstern. En klandervärd amerikansk utrikespolitik har lagt grogrunden för extremism. Inget av detta legitimerar givetvis attacker på civila. Men vi måste förstå hur vår fiende tänker och resonerar om han någonsin ska kunna besegras. Katastroferna i Afghanistan och Irak tyder inte på att vi har kommit närmare någon insiktsfull analys.
Om nu terroristerna bara hatar vår frihet och vi ska bekämpa dem för att undanröja hotet mot denna frihet, är det synnerligen olyckligt att våra demokratiska ledare så ivrigt nedmonterar den. Utvecklingen är svår att driva tillbaka. Politiker minskar inte statens omfattning frivilligt. Endast stora folkliga protester kan tvinga dem att rulla tillbaka övervakningsstaten, att åter igen börja respektera rättsstatens grundläggande principer.
Jag hoppas att vi om tio år kan se märket från övervaknings- och kontrollstatens högsta punkt och säga att jo, vi lyckades faktiskt driva den tillbaka. Men jag är inte optimistisk.
Mycket har hänt under denna tid. Vi har, utan att överdriva, fått en helt ny värld. Terrorattackerna möjliggjorde för president George W Bush att landsätta en omfattande övervakningsapparat och expandera staten. I dag arbetar så många amerikanska myndigheter med terrorbekämpning av olika slag att ingen vet hur många de är. Bara att deras arbete slukar miljarder dollar. Människors fri- och rättigheter har systematiskt åsidosatts i "kriget mot terrorn". Länder som över huvud taget inte hade med attackerna att göra har invaderats, med enorma antal civila offer och en nyfödd terrorverksamhet som följd.
Tyvärr har många andra länder hakat på USA och flyttat fram positionerna. I Ryssland passade Putin på att slakta människor i Tjetjenien när världen var upptagen med annat. I Europa, Australien och även i de ickedemokratiska delarna av världen har övervakning och censur utökats och påskyndats. Militären och underrättelsetjänsten har på sina håll fått alla resurser de kunnat drömma om - och mer därtill.
Internets frihet står på spel, våra privatliv står på spel, själva rättsstatens existens står på spel. Kampen måste föras på många fronter. Allt detta elände har blivit möjligt på grund av att islamistiska terrorister, i sin jakt på ett världsomspännande kalifat, dödade nästan 3 000 människor i USA. Bushs analys var klar: de dödar oss därför att de hatar vår frihet. Jag vill mena att detta är en grov förenkling. Visst hatar de västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet, men förklaringarna måste sökas i USA:s agerande i bland annat Mellanöstern. En klandervärd amerikansk utrikespolitik har lagt grogrunden för extremism. Inget av detta legitimerar givetvis attacker på civila. Men vi måste förstå hur vår fiende tänker och resonerar om han någonsin ska kunna besegras. Katastroferna i Afghanistan och Irak tyder inte på att vi har kommit närmare någon insiktsfull analys.
Om nu terroristerna bara hatar vår frihet och vi ska bekämpa dem för att undanröja hotet mot denna frihet, är det synnerligen olyckligt att våra demokratiska ledare så ivrigt nedmonterar den. Utvecklingen är svår att driva tillbaka. Politiker minskar inte statens omfattning frivilligt. Endast stora folkliga protester kan tvinga dem att rulla tillbaka övervakningsstaten, att åter igen börja respektera rättsstatens grundläggande principer.
Jag hoppas att vi om tio år kan se märket från övervaknings- och kontrollstatens högsta punkt och säga att jo, vi lyckades faktiskt driva den tillbaka. Men jag är inte optimistisk.
Antidemokrater
Det antidemokratiska pack som ger sig på andra partier när dessa håller torgmöten borde få sig en lektion i den demokratiska statens grundläggande värderingar. Vilka då - nazisterna? Nej, de så kallade antirasisterna.
Ägg och stenar flyger genom luften. Det visslas i visselpipor och skränas. "Inga rasister på våra gator!" skanderas det vanligtvis när Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna eller andra mer eller mindre smygrasistiska partier håller sina möten. Det ter sig en aning motsägelsefullt. "Våra gator"...? Demonstranterna demonstrerar mot partier som inte tror på människors lika värde - genom att skrika ut ett budskap om människors olika värde. De säger att bara den som tycker "rätt" ska ha rätten att få yttra sina åsikter i fred. Det är svårt att få ihop resonemanget rent logiskt.
Att attackera personer bara för att man inte gillar deras politiska åsikter är inte en del av demokratins spelregler. Den som gör så kränker yttrande- och mötesfriheten och är själv per definition inte demokrat. Den som anser att gator och torg är vigda endast åt personer med "rätt" politisk uppfattning (normalt lika med vänster) är faktiskt antidemokrater.
Riktiga demokrater erkänner allas rätt att yttra sig, samlas och hålla möten, oavsett vilka åsikter som framförs. Det är det som gör liberaler till riktiga demokrater.
Ägg och stenar flyger genom luften. Det visslas i visselpipor och skränas. "Inga rasister på våra gator!" skanderas det vanligtvis när Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna eller andra mer eller mindre smygrasistiska partier håller sina möten. Det ter sig en aning motsägelsefullt. "Våra gator"...? Demonstranterna demonstrerar mot partier som inte tror på människors lika värde - genom att skrika ut ett budskap om människors olika värde. De säger att bara den som tycker "rätt" ska ha rätten att få yttra sina åsikter i fred. Det är svårt att få ihop resonemanget rent logiskt.
Att attackera personer bara för att man inte gillar deras politiska åsikter är inte en del av demokratins spelregler. Den som gör så kränker yttrande- och mötesfriheten och är själv per definition inte demokrat. Den som anser att gator och torg är vigda endast åt personer med "rätt" politisk uppfattning (normalt lika med vänster) är faktiskt antidemokrater.
Riktiga demokrater erkänner allas rätt att yttra sig, samlas och hålla möten, oavsett vilka åsikter som framförs. Det är det som gör liberaler till riktiga demokrater.
När någon annan betalar
Jag reagerar inte ens längre. Det känns bara som en ständigt upprepande repris. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och LO anordnade en "familjedag" i Arjeplog. Familjelekar och föredrag ingick. Och notan skickades till landstinget, vilket betydde att Norrbottens skattebetalare fick stå för kalaset. Vissa har ingen skam i kroppen. Men, som sagt, vem är längre förvånad över bristen på respekt för skattebetalarnas pengar?
Mikael "Jag vill kritisera regeringen i varje låt" Wiehe stod på scenen. Ni vet han som efter Göteborgskravallerna 2001 tonade ned vandaliseringen med orden "vad är väl ett krossat skyltfönster mot ett skövlat folkhem?". Folk var ju arga, liksom. Mannen som älskar folkhemmet älskar även pengar. 60 000 kronor för några timmar på scenen, jo man tackar.
Mikael "Jag vill kritisera regeringen i varje låt" Wiehe stod på scenen. Ni vet han som efter Göteborgskravallerna 2001 tonade ned vandaliseringen med orden "vad är väl ett krossat skyltfönster mot ett skövlat folkhem?". Folk var ju arga, liksom. Mannen som älskar folkhemmet älskar även pengar. 60 000 kronor för några timmar på scenen, jo man tackar.
fredag 10 september 2010
Feltänkt men ändå välkommet
Den kristdemokratiska lokalpolitikern Sofie Jakobsson tror att statliga bordeller kan vara "en lösning på traffickingproblemet". Förslaget möts föga förvånande inte av någon entusiasm i hennes parti. Det lär heller inte locka några nya kristdemokratiska väljare eftersom partiet i grunden är moralistiskt i dessa frågor. Ändå känns utspelet lite välkommet.
Först bör påpekas att trafficking, eller människohandel för sexuella ändamål som vanligtvis är vad som avses (trots att sådan är en minoritet av all människohandel), är en begränsad företeelse som har fått enorm uppmärksamhet. Det talas väldigt ofta om "mörkertal", ett billigt knep för att ge sken av ett fenomens "egentliga" storlek utan att kunna belägga det. Men granskningar i andra europeiska länder har visat ytterst få klara fall av människohandel för sexuella ändamål. Det är en vidrig företeelse där det de facto förekommer, men dess omfattning ska inte överskattas. Så görs ändå och syftet är att driva igenom hårdare lagstiftning mot sexhandel generellt. Människohandel och traditionell prostitution sammanblandas friskt och medvetet.
Åsikten om statliga bordeller framförs med jämna mellanrum med motiveringen att det vore säkrare och bättre för sexsäljarna om vi införde statlig kontroll (staten är ju, som vi alla har lärt oss, ständigt garanten för all trygghet). Som om det vore ett led i ett utvecklat harm reduction-perspektiv. Det är förstås feltänkt från första början. Att låta staten ansvara för människors sexuella förehavanden är egentligen en ohygglig tanke. Då har vi ersatt dagens politiska kontroll över sexualiteten med en annan sorts kontroll. En kontroll som visserligen är mer tillåtande, eftersom förbudet mot att köpa sex rimligen tas bort i händelse av att statliga bordeller tillåts, men som ändå syftar till att kontrollera parterna i sexhandeln.
Ändå ska Sofie Jakobsson ha en liten eloge för att hon vågat yttra en åsikt som hon givetvis vet är på tvärs med partilinjen, som hon vet retar alliansregimens sexmoralistiska livmoder Beatrice Ask, som hon rimligen vet kommer att möta motstånd. Hon gör det inte på samma naturliga sätt som Camilla Lindberg och även om utspelet om statliga bordeller i grunden är feltänkt ur ett liberalt perspektiv, är det på något sätt ändå välkommet att det kommer något annat förslag än fler förbud och mer moralism från kristdemokratiskt håll.
Först bör påpekas att trafficking, eller människohandel för sexuella ändamål som vanligtvis är vad som avses (trots att sådan är en minoritet av all människohandel), är en begränsad företeelse som har fått enorm uppmärksamhet. Det talas väldigt ofta om "mörkertal", ett billigt knep för att ge sken av ett fenomens "egentliga" storlek utan att kunna belägga det. Men granskningar i andra europeiska länder har visat ytterst få klara fall av människohandel för sexuella ändamål. Det är en vidrig företeelse där det de facto förekommer, men dess omfattning ska inte överskattas. Så görs ändå och syftet är att driva igenom hårdare lagstiftning mot sexhandel generellt. Människohandel och traditionell prostitution sammanblandas friskt och medvetet.
Åsikten om statliga bordeller framförs med jämna mellanrum med motiveringen att det vore säkrare och bättre för sexsäljarna om vi införde statlig kontroll (staten är ju, som vi alla har lärt oss, ständigt garanten för all trygghet). Som om det vore ett led i ett utvecklat harm reduction-perspektiv. Det är förstås feltänkt från första början. Att låta staten ansvara för människors sexuella förehavanden är egentligen en ohygglig tanke. Då har vi ersatt dagens politiska kontroll över sexualiteten med en annan sorts kontroll. En kontroll som visserligen är mer tillåtande, eftersom förbudet mot att köpa sex rimligen tas bort i händelse av att statliga bordeller tillåts, men som ändå syftar till att kontrollera parterna i sexhandeln.
Ändå ska Sofie Jakobsson ha en liten eloge för att hon vågat yttra en åsikt som hon givetvis vet är på tvärs med partilinjen, som hon vet retar alliansregimens sexmoralistiska livmoder Beatrice Ask, som hon rimligen vet kommer att möta motstånd. Hon gör det inte på samma naturliga sätt som Camilla Lindberg och även om utspelet om statliga bordeller i grunden är feltänkt ur ett liberalt perspektiv, är det på något sätt ändå välkommet att det kommer något annat förslag än fler förbud och mer moralism från kristdemokratiskt håll.
torsdag 9 september 2010
Inget att lita på
Miljöpartiets Peter Eriksson dementerar bestämt att partiet har några planer på att stödja Alliansen i händelse av att de borgerliga blir största block utan egen majoritet. Han håller fast vid den sahlinska utopin om ett mittensamarbete - en idé som redan har avfärdats med största möjliga tydlighet från borgerligt håll.
Eriksson säger vad han måste för att inte Sahlin fullständigt ska förlora ansiktet en dryg vecka före valet. Men det kan bli annat ljud i skällan efter valet om Alliansen blir största block utan egen majoritet. Då kommer partiet räkna tänkbara platser i en regering. Partiet har som bekant ändrat sig tidigare.
Det vore dock ytterst olyckligt om Miljöpartiet fick inflytande över borgerlig politik de kommande fyra åren. Det behövs mindre av politisk klåfingrighet och nya dumma regleringar. Inte mer.
Eriksson säger vad han måste för att inte Sahlin fullständigt ska förlora ansiktet en dryg vecka före valet. Men det kan bli annat ljud i skällan efter valet om Alliansen blir största block utan egen majoritet. Då kommer partiet räkna tänkbara platser i en regering. Partiet har som bekant ändrat sig tidigare.
Det vore dock ytterst olyckligt om Miljöpartiet fick inflytande över borgerlig politik de kommande fyra åren. Det behövs mindre av politisk klåfingrighet och nya dumma regleringar. Inte mer.
De vill ju bara hjälpa till...
Socialdemokraterna verkar ha en märklig syn på demokrati.
Jag har tidigare berättat om hur äldrevårdspersonal vittnat om hur socialdemokratiska valarbetare förr om åren "hjälpte" äldre att rösta genom att ge dem kuvert med valsedlar i. I årets val jagar arbetarepartiet som bekant röster genom att "hjälpa" invandrare att rösta.
Nu har dessutom flera fall av valfusk uppmärksammats av personal i förtidsröstningslokaler i Huddinge. Socialdemokratiska valarbetare har betett sig obehagligt och aggressivt och följt med väljare in i röstningslokalen för att utöva påtryckningar. Socialdemokraternas ordförande i Huddinge tycker att diskussionen är tråkig. Bakgrunden, menar hon, är nämligen att valarbetarna velat "hjälpa till".
Detta är inte valarbetarnas uppgift utan en uppgift för personalen i varje röstningslokal. De ska svara på frågor och, om det behövs, visa hur man röstar.
Detta är ett skandalöst beteende av Socialdemokraterna. Det värsta är emellertid att de förmodligen inte tycker att de har gjort något fel.
Rosen, eller "den sprängda tomaten", hånler åt demokratin.
Jag har tidigare berättat om hur äldrevårdspersonal vittnat om hur socialdemokratiska valarbetare förr om åren "hjälpte" äldre att rösta genom att ge dem kuvert med valsedlar i. I årets val jagar arbetarepartiet som bekant röster genom att "hjälpa" invandrare att rösta.
Nu har dessutom flera fall av valfusk uppmärksammats av personal i förtidsröstningslokaler i Huddinge. Socialdemokratiska valarbetare har betett sig obehagligt och aggressivt och följt med väljare in i röstningslokalen för att utöva påtryckningar. Socialdemokraternas ordförande i Huddinge tycker att diskussionen är tråkig. Bakgrunden, menar hon, är nämligen att valarbetarna velat "hjälpa till".
Detta är inte valarbetarnas uppgift utan en uppgift för personalen i varje röstningslokal. De ska svara på frågor och, om det behövs, visa hur man röstar.
Detta är ett skandalöst beteende av Socialdemokraterna. Det värsta är emellertid att de förmodligen inte tycker att de har gjort något fel.
Rosen, eller "den sprängda tomaten", hånler åt demokratin. onsdag 8 september 2010
Rena reapriset
Tre kronor per invånare skulle det kosta att slippa datalagringsdirektivet, framgår i en DN-artikel. Om Sverige inte implementerar direktivet väntar nämligen böter på 27 miljoner kronor.
En pyttesumma för att slippa göra Sverige till ännu mer av en övervakningsstat. Ett reapris för att värna den personliga integriteten och samtidigt räcka finger åt EU när unionen vill tvinga igenom dylik lagstiftning.
Valet borde alls inte vara svårt. Men svenska riksdagspolitiker är vana att foga sig. Räkna därför inte med någon större strid när direktivet ska klubbas nästa år, med riksdagsvalet på bekvämt avstånd i backspegeln.
tisdag 7 september 2010
Svar på tal
"Aldrig i världen att jag sätter mig i en regering med en kommunist!"Maud Olofsson avfärdar bestämt ett samarbete med de rödgröna i händelse av att Sverigedemokraterna blir vågmästare efter valet. Det visste vi ju. Men sättet hon sade det på var skönt att höra. Nu hade Olofsson otur med tidpunkten - utfrågningen krockade med Sveriges EM-kvalmatch mot San Marino. Vilket var lite synd.
De som tittade fick se en överlag mycket stabil näringsminister. Ty det kändes som att det främst var i egenskap av näringsminister, inte centerledare, som Olofsson utfrågades. Till skillnad från Lars Ohly gillade hon dessutom Henrik Dorsins nidvisa. Maud har humor.
Joho, vi gillar henne visst!
23 gamla gråsossar går i dag ut och bekänner sin tro till partiordförande Sahlin. Det säger ganska mycket om partiets kris, och Mona Sahlins urholkade förtroendekapital, när så många gamla ledande socialdemokrater känner sig tvingade att göra ett dylikt utspel mindre än två veckor före valet. Att man stöder sin partiledare borde vara så självklart.Samtidigt ger ännu en mätning (vilken i ordningen?) Alliansen ett tydligt övertag i opinionen. Precis som tidigare är det de borgerliga småpartierna som stärks. Centerpartiet går framåt och Folkpartiet har en god möjlighet att bli tredje största parti.
måndag 6 september 2010
Rättvisa enligt Ohly
Jag är ingen vän av drakoniska straff. Jag är stark motståndare till dödsstraff, all sorts tortyr (oavsett om den utförs i nordkoreanska fängelser eller av amerikansk underrättelsetjänst), ser USA som den demokratiska världens svarta får i kriminalpolitiska frågor och anser att kriminalvårdsdebatten alltför ofta kommit att handla om strängare straff i stället för preventivt arbete och en fungerande utsluss efter avtjänad tid.
I så motto har Lars Ohly rätt: vi behöver ett bättre preventivt arbete för att förebygga brottslighet. Vi kan inte bara fokusera på straffen. Men där tar också våra likheter slut. Ty vänsterledaren har en fullständig kuckelikusyn på vad som är proportionella straff. Generellt vill Vänsterpartiet ha lägre straff för brott. Därtill vill partiet införa en halvtidsfrigivning (i dag gäller frigivning efter två tredjedelars avtjänat straff) vilket gör fängelsestraffen ännu kortare i praktiken. Den som begår allvarliga brott kan kallt räkna med att inte behöva krypa in särskilt länge.
Det finns inget självändamål i att spärra in folk väldigt länge. Men straffen har de facto en funktion förutom det uppenbara i att skydda omgivningen från farliga brottslingar: de visar vad offrens lidande är "värt". Så resonerar nämligen vi människor när någon har kränkt oss. Vi vill ha någon sorts rättvisa och kompensation för det lidande vi fått utstå. Vi bör skilja mellan hämnd och rättvisa här. Straff ska inte vara samhällets hämnd å offrets vägnar, straff ska kort och gott vara samhällets (förvisso otillräckliga) försök att ge brottsoffret något slags erkännande för det lidande som personen fått utstå. Att då, som Ohly, anse att ett halvårs fängelse (inklusive halvtidsfrigivning) är ett rimligt straff för att nästan ha slagit ihjäl en människa är minst sagt stötande. Signifikant för partiets fullkomliga snurrighet i rättsfrågor är att det enda brottet som Ohly kan tänka sig att höja straffet för, är frivilliga överenskommelser mellan vuxna människor (sexköp).
I kriminalpolitiken har Vänsterpartiet lyckligtvis inget folkligt stöd. Det hindrar emellertid inte att de kan komma att få avgörande inflytande i en rödgrön regering. Det finns som synes många skäl till att Vänsterpartiet bör hållas kort.
I så motto har Lars Ohly rätt: vi behöver ett bättre preventivt arbete för att förebygga brottslighet. Vi kan inte bara fokusera på straffen. Men där tar också våra likheter slut. Ty vänsterledaren har en fullständig kuckelikusyn på vad som är proportionella straff. Generellt vill Vänsterpartiet ha lägre straff för brott. Därtill vill partiet införa en halvtidsfrigivning (i dag gäller frigivning efter två tredjedelars avtjänat straff) vilket gör fängelsestraffen ännu kortare i praktiken. Den som begår allvarliga brott kan kallt räkna med att inte behöva krypa in särskilt länge.
Det finns inget självändamål i att spärra in folk väldigt länge. Men straffen har de facto en funktion förutom det uppenbara i att skydda omgivningen från farliga brottslingar: de visar vad offrens lidande är "värt". Så resonerar nämligen vi människor när någon har kränkt oss. Vi vill ha någon sorts rättvisa och kompensation för det lidande vi fått utstå. Vi bör skilja mellan hämnd och rättvisa här. Straff ska inte vara samhällets hämnd å offrets vägnar, straff ska kort och gott vara samhällets (förvisso otillräckliga) försök att ge brottsoffret något slags erkännande för det lidande som personen fått utstå. Att då, som Ohly, anse att ett halvårs fängelse (inklusive halvtidsfrigivning) är ett rimligt straff för att nästan ha slagit ihjäl en människa är minst sagt stötande. Signifikant för partiets fullkomliga snurrighet i rättsfrågor är att det enda brottet som Ohly kan tänka sig att höja straffet för, är frivilliga överenskommelser mellan vuxna människor (sexköp).
I kriminalpolitiken har Vänsterpartiet lyckligtvis inget folkligt stöd. Det hindrar emellertid inte att de kan komma att få avgörande inflytande i en rödgrön regering. Det finns som synes många skäl till att Vänsterpartiet bör hållas kort.
Eko-logik
I DN kan vi läsa att barkbröd är nästa ekobaktrend bland ekomedvetna brödfantaster. "Det smakar skog, kan man säga", konstaterar Ingrid "Skogs-Hilda" Ölund.
Att vara miljömedveten ska inte bara vara dyrt. Det ska smaka fan också.
Att vara miljömedveten ska inte bara vara dyrt. Det ska smaka fan också.
Extremisterna
Lars Ohly är en skicklig debattör. Han är aldrig svarslös. Han ger tvärtom oftast konkreta och tydliga svar. De kan vara märkliga, och ändras längs vägen, men svar ger han. Det var därför inte så förvånande att Ohly klarade SVT:s partiledarutfrågning rätt bra.
Jag anser dock att Ohly kom undan alldeles för lätt. Kommunismen nämndes i förbifarten vid ett enda tillfälle. I övrigt handlade utfrågningen i stort om det som Ohly är rätt bekväm att prata om. Det är inte meningen att partiets förflutna ska vara huvudpunkt i en dylik utfrågning, men Ohlys ställningstagande för socialismen kunde gott ha uppmärksammats. Vad menar Ohly med socialism? Vad är det för samhälle han vill ha? Vilken socialism är det han avser när han avslutar ett tal med att utropa "leve socialismen!"? Vänsterpartiet är det enda parti som vill skapa ett annat slags samhälle än dagens kapitalistiska marknadsekonomi. Även om Ohly själv inte kallar sig kommunist finns gott om partiföreträdare som är kommunister. Hur påverkar detta partiets demokratiska legitimitet? SVT hade uppenbarligen tagit beslutet att inte smutsa ned Ohly med K-ordet.
Det som klargjordes för TV-tittarna i går kväll var Vänsterpartiets översittarmentalitet och dess extremt kollektivistiska grundsyn. Människor ska tvingas dela föräldraförsäkringen lika eftersom det finns ett högre samhälleligt mål: jämställdhet. Påtvingad sådan. Politikerna blir glada över 50-50-statistik, folket får vika sig. Att människors vardag ser olika ut, att det kanske inte rent praktiskt passar att dela föräldraledigheten exakt lika bryr sig Ohly inte om. Ty hänsynen ligger inte på den nivån utan på den samhälleliga. Använd bröstpump, hånflinade Ohly.
Det är i sådana här situationer som partiets intolerans blir så uppenbar. När människan och politiken krockar väljer Vänsterpartiet alltid politiken. Det är således inte det minsta konstigt att partiet ständigt försvarat dåliga offentliga system, varit kamrater med socialistiska skurkregimer och förringat socialismens brott mot mänskligheten. Ideologi före verklighet, politik före människor. Ur en sådan människosyn skapas bara nya förtryckarsystem. Vänsterpartiet har alltså inte lärt ett dugg.
Efter det kommunistiska manifestet har vänstern fått en ny bibel: Jämlikhetsanden. Den används som ett slags facit så fort vänsterpolitiker får kritik för att de vill tvinga människor in i jämställdhetssamhällets paradis. "Titta, se på den här boken! Den säger att jämställdhet är bra! Titta, titta!". Inte heller Ohly kunde hålla sig utan kände behov av att hänvisa till boken i en partiledarutfrågning två veckor före ett riksdagsval.
Vänsterpartiets världsfrånvända syn på verkligheten blev uppenbar även när utrikespolitiken diskuterades. Partiets hela utrikespolitik utgår från vad USA gör och inte gör. Det är därför USA som ska lämna alla baser utomlands, det är därför USA som ska kärnvapennedrusta. "Gäller det inte även Ryssland?" undrade Anna Hedenmo. "Det är en självklarhet", svarade Ohly. Men om denna självklarhet står inte ett ord i den rödgröna utrikesdeklarationen.
USA är fienden. De är så mycket fiende att om de bara lämnar Afghanistan kommer talibanerna sluta vara elaka och lämna alla flickskolor i fred, tror Ohly. På denna vänsterkonspiratoriska sörja kan inte någon rimlig utrikespolitik byggas. Förhoppningsvis framgick det för väljarna i gårdagens utfrågning.
Jag anser dock att Ohly kom undan alldeles för lätt. Kommunismen nämndes i förbifarten vid ett enda tillfälle. I övrigt handlade utfrågningen i stort om det som Ohly är rätt bekväm att prata om. Det är inte meningen att partiets förflutna ska vara huvudpunkt i en dylik utfrågning, men Ohlys ställningstagande för socialismen kunde gott ha uppmärksammats. Vad menar Ohly med socialism? Vad är det för samhälle han vill ha? Vilken socialism är det han avser när han avslutar ett tal med att utropa "leve socialismen!"? Vänsterpartiet är det enda parti som vill skapa ett annat slags samhälle än dagens kapitalistiska marknadsekonomi. Även om Ohly själv inte kallar sig kommunist finns gott om partiföreträdare som är kommunister. Hur påverkar detta partiets demokratiska legitimitet? SVT hade uppenbarligen tagit beslutet att inte smutsa ned Ohly med K-ordet.
Det som klargjordes för TV-tittarna i går kväll var Vänsterpartiets översittarmentalitet och dess extremt kollektivistiska grundsyn. Människor ska tvingas dela föräldraförsäkringen lika eftersom det finns ett högre samhälleligt mål: jämställdhet. Påtvingad sådan. Politikerna blir glada över 50-50-statistik, folket får vika sig. Att människors vardag ser olika ut, att det kanske inte rent praktiskt passar att dela föräldraledigheten exakt lika bryr sig Ohly inte om. Ty hänsynen ligger inte på den nivån utan på den samhälleliga. Använd bröstpump, hånflinade Ohly.
Det är i sådana här situationer som partiets intolerans blir så uppenbar. När människan och politiken krockar väljer Vänsterpartiet alltid politiken. Det är således inte det minsta konstigt att partiet ständigt försvarat dåliga offentliga system, varit kamrater med socialistiska skurkregimer och förringat socialismens brott mot mänskligheten. Ideologi före verklighet, politik före människor. Ur en sådan människosyn skapas bara nya förtryckarsystem. Vänsterpartiet har alltså inte lärt ett dugg.
Efter det kommunistiska manifestet har vänstern fått en ny bibel: Jämlikhetsanden. Den används som ett slags facit så fort vänsterpolitiker får kritik för att de vill tvinga människor in i jämställdhetssamhällets paradis. "Titta, se på den här boken! Den säger att jämställdhet är bra! Titta, titta!". Inte heller Ohly kunde hålla sig utan kände behov av att hänvisa till boken i en partiledarutfrågning två veckor före ett riksdagsval.
Vänsterpartiets världsfrånvända syn på verkligheten blev uppenbar även när utrikespolitiken diskuterades. Partiets hela utrikespolitik utgår från vad USA gör och inte gör. Det är därför USA som ska lämna alla baser utomlands, det är därför USA som ska kärnvapennedrusta. "Gäller det inte även Ryssland?" undrade Anna Hedenmo. "Det är en självklarhet", svarade Ohly. Men om denna självklarhet står inte ett ord i den rödgröna utrikesdeklarationen.
USA är fienden. De är så mycket fiende att om de bara lämnar Afghanistan kommer talibanerna sluta vara elaka och lämna alla flickskolor i fred, tror Ohly. På denna vänsterkonspiratoriska sörja kan inte någon rimlig utrikespolitik byggas. Förhoppningsvis framgick det för väljarna i gårdagens utfrågning.
söndag 5 september 2010
Avreglering som befriar
När Alliansen tog bort apoteksmonopolet var de rödgröna emot. Från vänsterhåll varnades det att det inte alls skulle bli bättre. Storföretag skulle bara dela på den existerande marknaden, småorter skulle bli utan apoteksservice, öppettiderna bestå och priserna stiga, okunnig personal skulle kasta mediciner efter missbrukare. Inget av detta har hänt.
Sedan avregleringen av apoteksmarknaden har Sverige fått 100 nya apotek. På åtta månader. Fler småorter har fått apotek, vilket berättades om i TV4Nyheterna i kväll. Dit hör Älmsta, vars invånare tidigare var tvungna att pendla till Norrtälje för att köpa huvudvärkstabletter. Öppettiderna har dessutom förbättrats. Tusen nya farmaceuter och apotekstekniker har anställts runt om i landet.
Sverige har fortfarande näst lägst apotekstäthet av alla länder i Europa. Med avregleringen har dock möjliggjorts ännu bättre tillgänglighet i framtiden. Hur någon kan vilja försämra tillgången till läkemedel är fullständigt obegripligt. Det säger ganska mycket om de rödgrönas syn på service.
Själv blir jag glad av att gå in på ett apotek nu för tiden. Tänk vad en liten avreglering kan göra. Jag önskar kunna få den känslan av att gå in på en spritbutik någon gång i framtiden också...
Sedan avregleringen av apoteksmarknaden har Sverige fått 100 nya apotek. På åtta månader. Fler småorter har fått apotek, vilket berättades om i TV4Nyheterna i kväll. Dit hör Älmsta, vars invånare tidigare var tvungna att pendla till Norrtälje för att köpa huvudvärkstabletter. Öppettiderna har dessutom förbättrats. Tusen nya farmaceuter och apotekstekniker har anställts runt om i landet.
Sverige har fortfarande näst lägst apotekstäthet av alla länder i Europa. Med avregleringen har dock möjliggjorts ännu bättre tillgänglighet i framtiden. Hur någon kan vilja försämra tillgången till läkemedel är fullständigt obegripligt. Det säger ganska mycket om de rödgrönas syn på service.
Själv blir jag glad av att gå in på ett apotek nu för tiden. Tänk vad en liten avreglering kan göra. Jag önskar kunna få den känslan av att gå in på en spritbutik någon gång i framtiden också...
Jakten på en riksdagsmajoritet
För allmänborgerliga väljare förefaller tre utfall i valet vara de bästa tänkbara: Alliansen vinner en majoritet i riksdagen. Moderaterna blir största parti. Sverigedemokraterna hålls utanför den beslutande församlingen. Alla tre är inom räckhåll.
Som väntat har de mindre borgerliga partierna börjat röra på sig i opinionen. Centerpartiet, som i vissa mätningar endast haft en halv procent till godo på den elaka fyraprocentsspärren, har stärkts mätning för mätning och får i senaste Sifo faktiskt 6,7 procent, nu bara en halv procent bakom Folkpartiet. Även Folkpartiet ser ut att kunna nå ett hyfsat valresultat. Partiet har legat tryggt över sju procent länge och väl nu. Chansen att bli tredje största parti finns där. Samtidigt verkar Kristdemokraterna inte längre behöva oroa sig särskilt mycket över att ramla ur riksdagen - jag tror att de kommer att sluta en bit över fem procent när de flesta röster är räknade om två veckor. Med en bra valspurt kan de rent av klättra över sex.
Det är viktigt att Moderaterna inte blir alldeles för dominanta inom Alliansen. Det finns inget egenvärde i att (M) blir största parti - annat än att det skulle svida något oerhört för Socialdemokraterna. Ett stort moderatparti är ett kaxigt moderatparti. Med den svängning som partiet har tagit under Reinfeldts ledning är det snarast negativt för borgerligheten och Sverige. Läget är knivigt - Alliansen behöver ett starkt moderatparti för en valseger men en jämnare mandatfördelning inbördes för en rimligare politik.
I övrigt ger mätning efter mätning överlag goda nyheter. Vänsterpartiet har, förutom i DN/Synovates senaste mätning där partiet får 7,5 procent, krälat runt 5,5 procent under hela året. Högre än så ska inte ett extremistiskt ytterlighetsparti på vänsterkanten nå. Faran heter i stället Miljöpartiet, som har lyckats få en snällhetsprofil att sätta sig i folks medvetande. Hur många är införstådda med partiets utpräglade tillväxtskepsis? Hur många känner till partiets upprepade ställningstaganden mot det moderna samhället, av vars frön partiet vill skörda frukterna för att ha råd med allt från friår till utbyggd kollektivtrafik? Miljöpartiet är inget ekologiskt mysparti, det är ett rödgrönt hot med extrema och flummiga åsikter i för samhället helt avgörande frågor. Ett sådant parti ska inte regera.
Avslutningsvis: övriga partier. Jag har egentligen inget emot att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen så länge något av blocken får egen majoritet. SD i riksdagen skulle vara en knäpp på näsan för de etablerade partierna, som häpnadsväckande nog försöker utmåla ett nytt riksdagsparti som ett hot mot demokratin. Vid händelse av att inget av blocken når över 50 procent är båda benägna att söka stöd över blockgränserna. Det är dock svårt att tänka sig (C) eller (FP) svika Alliansen och regera tillsammans med Mona Sahlin och Lars Ohly. På de rödgrönas valmanifest! Skulle inte tro det.
Troligare är då att Miljöpartiet stöder Alliansen mot att de får igenom ett antal miljökrav. Detta begriper nog Sahlin också. Hennes enda möjlighet att regera är att vinna en majoritet.
Som väntat har de mindre borgerliga partierna börjat röra på sig i opinionen. Centerpartiet, som i vissa mätningar endast haft en halv procent till godo på den elaka fyraprocentsspärren, har stärkts mätning för mätning och får i senaste Sifo faktiskt 6,7 procent, nu bara en halv procent bakom Folkpartiet. Även Folkpartiet ser ut att kunna nå ett hyfsat valresultat. Partiet har legat tryggt över sju procent länge och väl nu. Chansen att bli tredje största parti finns där. Samtidigt verkar Kristdemokraterna inte längre behöva oroa sig särskilt mycket över att ramla ur riksdagen - jag tror att de kommer att sluta en bit över fem procent när de flesta röster är räknade om två veckor. Med en bra valspurt kan de rent av klättra över sex.
Det är viktigt att Moderaterna inte blir alldeles för dominanta inom Alliansen. Det finns inget egenvärde i att (M) blir största parti - annat än att det skulle svida något oerhört för Socialdemokraterna. Ett stort moderatparti är ett kaxigt moderatparti. Med den svängning som partiet har tagit under Reinfeldts ledning är det snarast negativt för borgerligheten och Sverige. Läget är knivigt - Alliansen behöver ett starkt moderatparti för en valseger men en jämnare mandatfördelning inbördes för en rimligare politik.
I övrigt ger mätning efter mätning överlag goda nyheter. Vänsterpartiet har, förutom i DN/Synovates senaste mätning där partiet får 7,5 procent, krälat runt 5,5 procent under hela året. Högre än så ska inte ett extremistiskt ytterlighetsparti på vänsterkanten nå. Faran heter i stället Miljöpartiet, som har lyckats få en snällhetsprofil att sätta sig i folks medvetande. Hur många är införstådda med partiets utpräglade tillväxtskepsis? Hur många känner till partiets upprepade ställningstaganden mot det moderna samhället, av vars frön partiet vill skörda frukterna för att ha råd med allt från friår till utbyggd kollektivtrafik? Miljöpartiet är inget ekologiskt mysparti, det är ett rödgrönt hot med extrema och flummiga åsikter i för samhället helt avgörande frågor. Ett sådant parti ska inte regera.
Avslutningsvis: övriga partier. Jag har egentligen inget emot att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen så länge något av blocken får egen majoritet. SD i riksdagen skulle vara en knäpp på näsan för de etablerade partierna, som häpnadsväckande nog försöker utmåla ett nytt riksdagsparti som ett hot mot demokratin. Vid händelse av att inget av blocken når över 50 procent är båda benägna att söka stöd över blockgränserna. Det är dock svårt att tänka sig (C) eller (FP) svika Alliansen och regera tillsammans med Mona Sahlin och Lars Ohly. På de rödgrönas valmanifest! Skulle inte tro det.
Troligare är då att Miljöpartiet stöder Alliansen mot att de får igenom ett antal miljökrav. Detta begriper nog Sahlin också. Hennes enda möjlighet att regera är att vinna en majoritet.
lördag 4 september 2010
Ljus i mörkret
När man inser hur hopplöst läget är för den europeiska unionen är det trots allt lite uppiggande att lyssna till sådana som MEP Nigel Farage och MEP Daniel Hannan. Vassa, roliga och ofta "spot on" i frågor som rör EU:s demokratiska underskott och eskalerande centraliseringstendenser.
Visst. Det är lite som att göra det jag gör just nu - mota en annalkande förkylning i grind med ipren och whisky - i så motto att effekten sannolikt är kortvarig. Men man har i alla fall trevligt under tiden.
Visst. Det är lite som att göra det jag gör just nu - mota en annalkande förkylning i grind med ipren och whisky - i så motto att effekten sannolikt är kortvarig. Men man har i alla fall trevligt under tiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)