"Det här är demokrati i arbete."
Fredrik Reinfeldts kommentar till unionsmedlemmarnas ratificering av Lissabonfördraget. Alltså, när det gäller politikernas fantastiska alternativa verklighet - vem orkar egentligen vara nykter där?
fredag 16 oktober 2009
Samarbeta med Sverigedemokraterna?
Å ena sidan är Sverigedemokraterna ett inskränkt skräpparti som bygger sin politik på fördomar om andra kulturer och övertygelser om "svensk" kulturs överhöghet. Å andra sidan är isolering av partiet heller ingen framkomlig väg. Vad ska riksdagspartierna göra om Sverigedemokraterna når riksdagen nästa år?
Missnöjespartier lever på att stå i opposition. Mot makten. Överheten. Etablissemanget. Då kan de bekvämt stå vid sidan om och lova sådant som inte går att genomföra och/eller finansiera. För väljarna är det inte så viktigt. Om de etablerade partierna vägrar att debattera med dem får missnöjespartierna dessutom en för dem högst välkommen outsiderposition. Sverigedemokraterna har ända sedan sitt något mer rättframma 90-tal (innan de värsta rasistiska kampanjerna lindades in i sockersött omslagspapper) hävdat att de säger vad vi andra tänker. De vill framstå som det enda partiet som slår näven i bordet och säger det som inte är politiskt korrekt. Och det är förvisso sant. Men Sverigedemokraterna är samtidigt oerhört inskränkta, vilket inte minst Maciej Zarembas artikel om partiet i DN visar. Ty vad är egentligen "svensk" kultur? Vad innebär det att vara svensk? Det går inte att ge ett tydligt svar på de frågorna. Inte minst Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson hade problem. Och det finns väldigt litet stöd för att invandringen skulle vara skadlig för Sverige.
Jörg Haider hade som störst framgångar i Österrike när hans parti satt i opposition. Väl vid regeringsmakten slets partiet slutligen isär och föll som en sten i valet efter. Även om det bär emot, är faktiskt det effektivaste sättet att mota främlingsfientliga partier i grind att ge dem inflytande. Väljarna måste få se att Sverigedemokraterna egentligen bara har en politik, invandringspolitiken, och att den inte räcker för att regera ett land. Valet efter skulle partiet sannolikt 1) falla ur riksdagen, 2) splittras. Det kanske kunde vara värt en mandatperiods huvudvärk.
Sannolikt skulle det uppfattas som politiskt självmord för endera block att göra upp med Sverigedemokraterna för att vinna riksdagsmajoriteten. En troligare lösning blir förmodligen att Alliansen tar stöd av Miljöpartiet om oppositionen inte lyckas få en majoritet. Men att isolera Sverigedemokraterna kommer inte att få dem att försvinna. Och rätt som det är kan vi sitta med ett SD som har lockat 8-9 procent av väljarna, inte fyra. Vad gör vi då?
Missnöjespartier lever på att stå i opposition. Mot makten. Överheten. Etablissemanget. Då kan de bekvämt stå vid sidan om och lova sådant som inte går att genomföra och/eller finansiera. För väljarna är det inte så viktigt. Om de etablerade partierna vägrar att debattera med dem får missnöjespartierna dessutom en för dem högst välkommen outsiderposition. Sverigedemokraterna har ända sedan sitt något mer rättframma 90-tal (innan de värsta rasistiska kampanjerna lindades in i sockersött omslagspapper) hävdat att de säger vad vi andra tänker. De vill framstå som det enda partiet som slår näven i bordet och säger det som inte är politiskt korrekt. Och det är förvisso sant. Men Sverigedemokraterna är samtidigt oerhört inskränkta, vilket inte minst Maciej Zarembas artikel om partiet i DN visar. Ty vad är egentligen "svensk" kultur? Vad innebär det att vara svensk? Det går inte att ge ett tydligt svar på de frågorna. Inte minst Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson hade problem. Och det finns väldigt litet stöd för att invandringen skulle vara skadlig för Sverige.
Jörg Haider hade som störst framgångar i Österrike när hans parti satt i opposition. Väl vid regeringsmakten slets partiet slutligen isär och föll som en sten i valet efter. Även om det bär emot, är faktiskt det effektivaste sättet att mota främlingsfientliga partier i grind att ge dem inflytande. Väljarna måste få se att Sverigedemokraterna egentligen bara har en politik, invandringspolitiken, och att den inte räcker för att regera ett land. Valet efter skulle partiet sannolikt 1) falla ur riksdagen, 2) splittras. Det kanske kunde vara värt en mandatperiods huvudvärk.
Sannolikt skulle det uppfattas som politiskt självmord för endera block att göra upp med Sverigedemokraterna för att vinna riksdagsmajoriteten. En troligare lösning blir förmodligen att Alliansen tar stöd av Miljöpartiet om oppositionen inte lyckas få en majoritet. Men att isolera Sverigedemokraterna kommer inte att få dem att försvinna. Och rätt som det är kan vi sitta med ett SD som har lockat 8-9 procent av väljarna, inte fyra. Vad gör vi då?
onsdag 14 oktober 2009
För dåligt
Nej, jag har inte missat att Ung vänsters Ida Gabrielsson har gjort ett utspel om sexköpslagens förträfflighet. Men hennes inlägg är helt enkelt för dåligt för att jag ska ha någon lust att ägna tid åt att bemöta det. Grundfelet Gabrielsson gör är att raljera i stället för att argumentera. Det är svårt att förstå hur någon ska kunna bli klokare av det.
Mina ståndpunkter är klargjorda sedan tidigare här på bloggen. Och nöjer ni er inte med dem, kan ni med fördel läsa både Hanna Wagenius och Niklas Doughertys direktkommentarer här och här.
Några tidigare bloggposter i ämnet:
En kontrollerad sexualitet
Det handlar om mänskliga rättigheter
Sexualitet i en modern värld
Alla betalar för sex
Till Bodström och andra hycklare
Inskränkthet och intolerans i sexköpsdebatten
Vem är offret?
Okunskap och påhittade sanningar
Sexköpslagen under luppen
Sverige+fri sexualitet = nonsens
Jävla moralister!
Mina ståndpunkter är klargjorda sedan tidigare här på bloggen. Och nöjer ni er inte med dem, kan ni med fördel läsa både Hanna Wagenius och Niklas Doughertys direktkommentarer här och här.
Några tidigare bloggposter i ämnet:
En kontrollerad sexualitet
Det handlar om mänskliga rättigheter
Sexualitet i en modern värld
Alla betalar för sex
Till Bodström och andra hycklare
Inskränkthet och intolerans i sexköpsdebatten
Vem är offret?
Okunskap och påhittade sanningar
Sexköpslagen under luppen
Sverige+fri sexualitet = nonsens
Jävla moralister!
Landet där vi röstar bort våra rättigheter
Jag studerar mandarin vid Konfuciusinstitutet vid Stockholms universitet sedan en tid tillbaka. I kväll tog läraren upp något som har diskuterats på institutionen, nämligen att Konfuciusinstituet faktiskt till viss del finansieras av den kinesiska staten. De kinesiska lärarna får inte sin lön från Stockholms universitet utan från Fudanunversitetet i Shanghai (till vilket svenska studenter kan åka för att studera kinesiska III) och våra lektioner betalas alltså delvis av Kina. Är det ett problem att er undervisning delvis betalas av en diktatur? undrade vår lärare. För mig personligen är det inte det, särskilt inte med facit i hand om undervisningens kvalitet och innehåll. Men om det tydligt framgick vid ansökan, att undervisningen inte endast betalas med svenska medel, skulle vissa kanske tänka två gånger.
Denna långa associationsbana för mig in på dagens stora händelse, FRA-omröstningen i riksdagen. Varför då? Kina är ett land med stora brister i mänskliga rättigheter. Oppositionella fängslas, människor avrättas och media, inklusive Internet, censureras. I Sverige har vi lyckligtvis ett demokratiskt styrelseskick. Men samtidigt som respekten för parlamentarismen är fortsatt stark, minskar respekten för enskilda medborgares rättigheter. Politikens positioner flyttas ständigt fram och det sker snabbt. På bara några få år har eller kommer ett flertal omvälvande integritetskränkande lagar klubbas i Sverige, på initiativ från regeringen eller från det monster som kallas EU.
Visst har det protesterats, men låt oss vara ärliga: FRA-lagen har inte engagerat den genomsnittliga väljaren. Trots att frågan har uppmärksammats något oerhört i media, är herr och fru Svensson i Tomelilla föga intresserade. Det de vill veta är vilken regeringsalternativ som kommer att förbättra för barnfamiljerna, studenterna eller pensionärerna efter nästa val. Och telekompaketet är alldeles för komplicerat för att människor ens ska våga ta det i sin mun.
Detta är parlamentariska demokratiers stora akilleshäl: politikerna bestämmer själva hur frågor ska drivas och under vilka omständigheter besluten ska tas. Allt sker alltid med ett fyraårsfokus och med målet att vinna nästa val. Beslut fattas ofta hastigt, medvetet så för att ledamöter inte ska hinna eller orka läsa in sig tillräckligt på det förslag som ledamoten väntas stödja. Det är därför föga förvånande att många av ledamöterna i försvarsutskottet, som om några faktiskt borde ha koll på FRA-lagen, inte har det. Det gäller både ja- och nejsägare i denna fråga. De litar helt enkelt till andra inom partiet och följer partilinjen, no matter what. Det är egentligen en väldigt märklig form av demokrati.
Kina är en diktatur. Där är många människor beredda att riskera sin frihet och sina liv för att göra sina röster hörda, för att kämpa för ökade fri- och rättigheter. Sverige är en demokrati. Här är människor beredda att låta politikerna nedmontera våra demokratiska fri- och rättigheter, mellan förmiddags- och eftermiddagskaffet. Beror det på apati, naivitet eller något annat? Jag blir beklämd, ledsen och arg när jag ser hur nonchalant FRA-frågan har behandlats av så kallade folkliga representanter och jag blir nedstämd när jag ser hur lite de flesta väljare bryr sig.
Ibland undrar jag var smärtgränsen går för väljarmajoriteten. Vad skulle kunna få människor att gå man ur huse? Och när skulle det ske? När det är för sent? Grejen med politik är att politiska beslut sällan rivs upp. Lagar kan givetvis upphävas, men det sker väldigt sällan. Tvärtom har politiken en tendens att ständigt svälla. FRA-frågan har sannolikt upplevts som alldeles för abstrakt för gemene man för att väcka intresse och ilska. Men poängen är att det inte kommer att sluta med FRA. FRA-lagen kan vara murbräckan (vi vet redan att det kommer mer), ett grönt ljus för att fortsätta bygga ut övervakningssamhället. Skräckexemplet heter Storbritannien och var så säker att många svenska politiker tittar gillande mot de brittiska öarna i detta avseende. Nu har vi redan accepterat att staten ska ha laglig rätt att koppla in trådarna i vår elektroniska kommunikation. Den moderna brevhemligheten har avskaffats. Politiker i både riksdag och Europaparlament sitter sedan länge och klurar över nya medel för att övervaka och kontrollera medborgarna.
Just därför att människor är så aningslösa och ointresserade av de rättigheter de faktiskt fortfarande har, kommer Piratpartiet inte att komma in i riksdagen 2010 (sorry). Just därför att svenskarna anser att staten har rätt att kränka våra grundläggande personliga fri- och rättigheter, kommer Sverige heller inte att bli ett bättre land att leva i. Oavsett regering. Just därför finns det all anledning att börja fundera över om det verkligen är en bra idé att bo kvar här i framtiden.
Giv mig frid.
Denna långa associationsbana för mig in på dagens stora händelse, FRA-omröstningen i riksdagen. Varför då? Kina är ett land med stora brister i mänskliga rättigheter. Oppositionella fängslas, människor avrättas och media, inklusive Internet, censureras. I Sverige har vi lyckligtvis ett demokratiskt styrelseskick. Men samtidigt som respekten för parlamentarismen är fortsatt stark, minskar respekten för enskilda medborgares rättigheter. Politikens positioner flyttas ständigt fram och det sker snabbt. På bara några få år har eller kommer ett flertal omvälvande integritetskränkande lagar klubbas i Sverige, på initiativ från regeringen eller från det monster som kallas EU.
Visst har det protesterats, men låt oss vara ärliga: FRA-lagen har inte engagerat den genomsnittliga väljaren. Trots att frågan har uppmärksammats något oerhört i media, är herr och fru Svensson i Tomelilla föga intresserade. Det de vill veta är vilken regeringsalternativ som kommer att förbättra för barnfamiljerna, studenterna eller pensionärerna efter nästa val. Och telekompaketet är alldeles för komplicerat för att människor ens ska våga ta det i sin mun.
Detta är parlamentariska demokratiers stora akilleshäl: politikerna bestämmer själva hur frågor ska drivas och under vilka omständigheter besluten ska tas. Allt sker alltid med ett fyraårsfokus och med målet att vinna nästa val. Beslut fattas ofta hastigt, medvetet så för att ledamöter inte ska hinna eller orka läsa in sig tillräckligt på det förslag som ledamoten väntas stödja. Det är därför föga förvånande att många av ledamöterna i försvarsutskottet, som om några faktiskt borde ha koll på FRA-lagen, inte har det. Det gäller både ja- och nejsägare i denna fråga. De litar helt enkelt till andra inom partiet och följer partilinjen, no matter what. Det är egentligen en väldigt märklig form av demokrati.
Kina är en diktatur. Där är många människor beredda att riskera sin frihet och sina liv för att göra sina röster hörda, för att kämpa för ökade fri- och rättigheter. Sverige är en demokrati. Här är människor beredda att låta politikerna nedmontera våra demokratiska fri- och rättigheter, mellan förmiddags- och eftermiddagskaffet. Beror det på apati, naivitet eller något annat? Jag blir beklämd, ledsen och arg när jag ser hur nonchalant FRA-frågan har behandlats av så kallade folkliga representanter och jag blir nedstämd när jag ser hur lite de flesta väljare bryr sig.
Ibland undrar jag var smärtgränsen går för väljarmajoriteten. Vad skulle kunna få människor att gå man ur huse? Och när skulle det ske? När det är för sent? Grejen med politik är att politiska beslut sällan rivs upp. Lagar kan givetvis upphävas, men det sker väldigt sällan. Tvärtom har politiken en tendens att ständigt svälla. FRA-frågan har sannolikt upplevts som alldeles för abstrakt för gemene man för att väcka intresse och ilska. Men poängen är att det inte kommer att sluta med FRA. FRA-lagen kan vara murbräckan (vi vet redan att det kommer mer), ett grönt ljus för att fortsätta bygga ut övervakningssamhället. Skräckexemplet heter Storbritannien och var så säker att många svenska politiker tittar gillande mot de brittiska öarna i detta avseende. Nu har vi redan accepterat att staten ska ha laglig rätt att koppla in trådarna i vår elektroniska kommunikation. Den moderna brevhemligheten har avskaffats. Politiker i både riksdag och Europaparlament sitter sedan länge och klurar över nya medel för att övervaka och kontrollera medborgarna.
Just därför att människor är så aningslösa och ointresserade av de rättigheter de faktiskt fortfarande har, kommer Piratpartiet inte att komma in i riksdagen 2010 (sorry). Just därför att svenskarna anser att staten har rätt att kränka våra grundläggande personliga fri- och rättigheter, kommer Sverige heller inte att bli ett bättre land att leva i. Oavsett regering. Just därför finns det all anledning att börja fundera över om det verkligen är en bra idé att bo kvar här i framtiden.
Giv mig frid.måndag 12 oktober 2009
Kulturarbetarna behöver växa upp
Kristdemokraternas Göran Hägglund fortsätter att överraska. Hans tal om "verklighetens folk" och kulturvänsterns hån mot vanligt hårt arbetande svenskar var ingen engångsföreteelse. Hägglund klargjorde på partiets rådslag i september att Kristdemokraterna kommit att uppfattats som ett förbudsparti och att han till viss del själv instämmer i den bilden.
I ännu ett tal till kristdemokratiska partiarbetare klargjorde Hägglund att partiet ska "freda människor från politiska dumheter". Friheten att få leva sitt vardagsliv i fred ska öka, slår Hägglund fast.
Det är välkommet, överraskande och kul på en och samma gång att partiledaren för riksdagens förmodligen mest moralistiska och förbudskoncentrerade parti, visar upp en tendens till frihetlig retorik. Även om det än så länge är just retorik. Som tidigare konstaterat, har Göran Hägglund en lång vandring att göra om han i grunden vill förändra Kristdemokraternas syn på staten och individen, politiken och människan. Han har mycket att bevisa om han ens ska komma i närheten av att leva upp till dessa stora, förvisso svävande, ord. Självfallet riskerar en sådan omsvängning också att stöta bort traditionella KD-väljare.
Men med just angreppet på kultureliten riskerar Hägglund egentligen ingenting. Kulturarbetare kommer aldrig att rösta på Alliansen oavsett vilken kulturpolitik de borgerliga för. Det KD bör göra är därför att i hårdare ordalag gå till angrepp mot den parasiterande klass som kulturarbetarna i stor mån utgör. Många av dem lever på frukterna av andras arbete, genererat av ett system de själva avskyr.
Släpp kulturen fri! Avskaffa kulturpolitiken! Låt landets alla kulturarbetare stå på egna ben, försörja sig själva. Det är dags för kultursfären att ta steget ut i vuxenlivet. Kanske kan Göran Hägglund hjälpa till?
I ännu ett tal till kristdemokratiska partiarbetare klargjorde Hägglund att partiet ska "freda människor från politiska dumheter". Friheten att få leva sitt vardagsliv i fred ska öka, slår Hägglund fast.
Det är välkommet, överraskande och kul på en och samma gång att partiledaren för riksdagens förmodligen mest moralistiska och förbudskoncentrerade parti, visar upp en tendens till frihetlig retorik. Även om det än så länge är just retorik. Som tidigare konstaterat, har Göran Hägglund en lång vandring att göra om han i grunden vill förändra Kristdemokraternas syn på staten och individen, politiken och människan. Han har mycket att bevisa om han ens ska komma i närheten av att leva upp till dessa stora, förvisso svävande, ord. Självfallet riskerar en sådan omsvängning också att stöta bort traditionella KD-väljare.
Men med just angreppet på kultureliten riskerar Hägglund egentligen ingenting. Kulturarbetare kommer aldrig att rösta på Alliansen oavsett vilken kulturpolitik de borgerliga för. Det KD bör göra är därför att i hårdare ordalag gå till angrepp mot den parasiterande klass som kulturarbetarna i stor mån utgör. Många av dem lever på frukterna av andras arbete, genererat av ett system de själva avskyr.
Släpp kulturen fri! Avskaffa kulturpolitiken! Låt landets alla kulturarbetare stå på egna ben, försörja sig själva. Det är dags för kultursfären att ta steget ut i vuxenlivet. Kanske kan Göran Hägglund hjälpa till?
söndag 11 oktober 2009
Hej då, Lagerbäck, och tack för allt!
Uppdaterad version:
En era är slut. Eran Lars Lagerbäck. Han bör inte främst bytas ut för att han misslyckades i detta VM-kval, han bör bytas ut för att Sverige behöver en ny förbundskapten efter Lagerbäcks 11 år vid rodret. I en värld där förbundskaptener byts lika ofta som underkläder är det en ganska unik ställning som Lagerbäck har haft. Men så har han också skämt bort oss genom att ta svenska landslaget till fem raka mästerskap.
Sverige har gått riktigt långt i ett VM en gång i modern tid, och det var som bekant i USA 1994 när det räckte hela vägen till brons. Då spelade varje enskild spelare i laget på toppen av sin förmåga. VM-bronset gjorde svenska folket styvt i korken och etablerade en falsk bild av Sverige som en stor fotbollsnation. Det har Sverige aldrig varit och man kan tycka att misslyckandet i kvalet till VM 1998 borde ha tagit död på den uppfattningen. Men nej, kraven på att Sverige ska vara med och slåss med de stora nationerna har funnits där hela tiden.
I VM 2002 var Sverige åter på väg att göra något riktigt bra. Övertidsförlusten mot Senegal var tung, särskilt givet alla de chanser som Sverige skapade (minns Anders Svenssons helikopterfint och hårda skott i stolpen...). Sedan 2002 har emellertid Sverige inte gjort särskilt mycket väsen av sig och varje ny FIFA-rankning har bjudit på föga munter läsning ur svenska ögon.
Oavsett utgången i detta VM-kval tycker jag att det är dags för Lars Lagerbäck att tacka för sig. Han har gjort vad man kan förvänta sig av ett svenskt fotbollslandslag: tagit Sverige till fem raka mästerskap. Det är inget dåligt facit. Väl i mästerskapen har det blivit både slutspel och stolpträffar från fortsatt avancemang. Lagerbäck har blivit omotiverat kritiserad, inte minst av fåntrattar till fotbollskrönikörer i kvällspressen. Långt efter sin avgång kommer han förmodligen att få någon sorts upprättelse. Faktum är att vi har blivit bortskämda med att Sverige bara ska ta sig till de stora mästerskapen, på något sätt. Det kommer inte att bli så den här gången. Och då öppnar sig chansen att pröva något nytt. Ta den, Svenska Fotbollförbundet.
En era är slut. Eran Lars Lagerbäck. Han bör inte främst bytas ut för att han misslyckades i detta VM-kval, han bör bytas ut för att Sverige behöver en ny förbundskapten efter Lagerbäcks 11 år vid rodret. I en värld där förbundskaptener byts lika ofta som underkläder är det en ganska unik ställning som Lagerbäck har haft. Men så har han också skämt bort oss genom att ta svenska landslaget till fem raka mästerskap.
Sverige har gått riktigt långt i ett VM en gång i modern tid, och det var som bekant i USA 1994 när det räckte hela vägen till brons. Då spelade varje enskild spelare i laget på toppen av sin förmåga. VM-bronset gjorde svenska folket styvt i korken och etablerade en falsk bild av Sverige som en stor fotbollsnation. Det har Sverige aldrig varit och man kan tycka att misslyckandet i kvalet till VM 1998 borde ha tagit död på den uppfattningen. Men nej, kraven på att Sverige ska vara med och slåss med de stora nationerna har funnits där hela tiden.
I VM 2002 var Sverige åter på väg att göra något riktigt bra. Övertidsförlusten mot Senegal var tung, särskilt givet alla de chanser som Sverige skapade (minns Anders Svenssons helikopterfint och hårda skott i stolpen...). Sedan 2002 har emellertid Sverige inte gjort särskilt mycket väsen av sig och varje ny FIFA-rankning har bjudit på föga munter läsning ur svenska ögon.
Oavsett utgången i detta VM-kval tycker jag att det är dags för Lars Lagerbäck att tacka för sig. Han har gjort vad man kan förvänta sig av ett svenskt fotbollslandslag: tagit Sverige till fem raka mästerskap. Det är inget dåligt facit. Väl i mästerskapen har det blivit både slutspel och stolpträffar från fortsatt avancemang. Lagerbäck har blivit omotiverat kritiserad, inte minst av fåntrattar till fotbollskrönikörer i kvällspressen. Långt efter sin avgång kommer han förmodligen att få någon sorts upprättelse. Faktum är att vi har blivit bortskämda med att Sverige bara ska ta sig till de stora mästerskapen, på något sätt. Det kommer inte att bli så den här gången. Och då öppnar sig chansen att pröva något nytt. Ta den, Svenska Fotbollförbundet.
lördag 10 oktober 2009
En kontrollerad sexualitet
"Enligt sexköpslagen begår den som köper sex ett brott. Brottet begås av en person i förhållande till en annan person. Brottsoffret är därför den andra personen som är involverad, det vill säga personen som köps för sexuell tjänst."
Gudrun Schyman skriver ett skrattretande försvar av sexköpslagen i Aftonbladet. Resonemanget hänger över huvud taget inte ihop, men så brukar det vara när den moralistiska och radikalfeministiska lagen ska försvaras. Schyman hävdar att sexköpslagen inte alls handlar om moral eller att kontrollera vuxna människors sexualitet, den är en skyddslag för sexsäljarna. "Brottet", sexköpet, begås mot dem. Således ska de ha skadestånd.
Problemet är att Schyman tycks ha missuppfattat lagen. Lagen är en morallag som är till för att förändra synen på sexköp. Sexsäljaren har ingen rätt till skadestånd i dag, köparen döms vanligtvis till böter (vilket i sig är illa nog, men när det gäller den här sortens "brott" är stigmatiseringen för både köpare och säljare ett betydligt värre straff). Det finns vissa likheter med barnpornografibrottet. Även den lagen påstås finnas till för barnens bästa, men "brottet" är i själva verket ett brott mot staten. Ty barnet har ingen rätt till skadestånd för barnpornografibrottet som sådant. Sålunda är även lagen mot barnpornografibrott en morallag och inte en skyddslag.
Så här håller det på. Vänstereminister använder sina genus- och maktteorier för att teoretisera försvaret för sexköpslagen och människor helt utan markkontakt hänger på, vägledda endast av sitt eget äckel för sex under kommersiella former. Det duger inte som underlag för en lag som dikterar villkoren för invånarna i ett helt land.
När det väl kommer till kritan handlar det för de flesta om att påtvinga andra sin egen, inskränkta sexualmoral. De vill ha en politiskt kontrollerad sexualitet men vågar inte erkänna det öppet. Debatten skulle tjäna på ökad ärlighet.
Lyckligtvis finns det även kritiker av lagen vid tangentbordet:
Hanna Wagenius, Niklas Dougherty, Peace, Love and Capitalism, Beauty of mind,
Tidigare bloggposter i ämnet:
Det handlar om mänskliga rättigheter
Sexualitet i en modern värld
Alla betalar för sex
Till Bodström och andra hycklare
Inskränkthet och intolerans i sexköpsdebatten
Vem är offret?
Okunskap och påhittade sanningar
Sexköpslagen under luppen
Sverige+fri sexualitet = nonsens
Jävla moralister!
Lördagsreflektioner
"Säkert flott. Men livskvalitet, livsnjutning? Inte som jag ser det. Jag ser det bara som tristess, politisk urspårning, moralisk utarmning. Hellre då ett kloster i Ligurien."Göran Skytte om svenska kasinon.
Jadu, Göran. Sitt du i ett jävla nunnekloster och hinka livsnjutning och skaffa religiös erektion...
För övrigt vann Danmark över Sverige i VM-kvalet. Lika bra det. Jag kommer troligen ändå vara i Kina när det ska spelas VM nästa sommar så det blir bara en avlastning om Sverige inte spelar då. Dessutom är det väl dags att byta ut Lars Lagerbäck efter 11 år på tronen (först som assisterande, sedan delad post som förbundskapten). Lite nya tankar är bara välkomna.
Stressa mindre, lev mer
"Vi tillbringar för lite tid tillsammans och för mycket tid på arbetet. Vi stressar för mycket och vår arbetsbelastning är alldeles för hög."
Vissa skulle säkert ironisera över detta uttalande, som kommer från en psykolog till råga på allt. Det ger nästan lite friårsvibbar. Borde vi inte jobba mer i Sverige för att ha råd med alla gamla människor i framtiden? Nja. Kanske borde vi jobba annorlunda. När du väl sjukskrivs för stressymptom eller rent av utbrändhet är det ingen som tackar dig. Jag vet att för många är livet lika med jobb. För mig är det det definitivt inte.
Jag tror att Eva Rusz är inne på ett viktigt spår (även om hennes artikel fokuserar en hel del på anknytningsteorin). Många människor har så fullt upp med sina karriärer i dag att de knappt har tid för sina barn. De blir i stället skolans, fritidsledarnas och barnvaktens ansvar. "Samhället" har misslyckats när barnen begår brott och/eller mår dåligt. Jag vet att det finns gott om kämpande föräldrar där ute som sliter för att få arbetstid, skolmöten, fritidsaktiviteter och kvalitetstid med barnen att gå ihop och också lyckas med detta. All heder till er. Men här rör vi oss på en mer generell nivå.
Samtidigt som det hävdas att barnen är det viktigaste vi har är vi alltmer benägna att skjuta över ansvaret på "samhället". Politikerna och skolan måste "ta ansvar", ty vi har ju våra karriärer och personliga rekreation att tänka på. Föräldraansvaret verkar ibland helt bortblåst. Jag tror att många av oss kan tänka tillbaka på våra grundskoleår och peka ut vilka elever som vi redan där och då kunde se skulle få problem senare i livet. Bekräftelserna såg vi ofta i tidningen x antal år senare. Bilstöld. Rån. Misshandel. Missbruk. En trygg uppväxt i ett tryggt hem med människor som hade tid för barnen kanske hade kunnat förhindra det där för många av dem.
Saker som har hänt i mitt liv har fått mig att tänka till. Jag är visserligen som mest effektiv när jag har mycket att göra och jag gillar att ha mycket att göra. Jag kan koppla av i max två veckor, sedan måste jag komma igång med något för att inte bli tokig. Under kortare perioder kan jag stressa väldigt mycket för att få allt att gå ihop. Men att stressa livet ur mig dag ut och dag in, månad ut och månad in, är helt enkelt inget jag avser att göra under mitt liv. En sådan tillvaro tänker jag aldrig söka, oavsett löning. En vanlig lön i Sverige räcker till allt jag vill i livet: äta mig mätt, bo tryggt, skriva av mig på min dator eller i närmsta anteckningsblock, gå ut och roa mig någon gång ibland, köpa lite prylar och umgås med min framtida familj.
Allt detta går även utan stress. Och stress går ofta att undvika med god planering. Jag tror att många av oss skulle må bättre av att stressa lite mindre och leva lite mer.
fredag 9 oktober 2009
Det handlar om mänskliga rättigheter
Fredrick Federley skriver vettigt om den orimliga sexköpslagen. Det är bra att han lyfter fram sexarbetarnas perspektiv och belyser den diskriminering som lagen skapar. Sexköpslagen utestänger nämligen en grupp människor från samma skyldigheter och rättigheter som vi andra lever efter och har tillgång till. Sexarbetarnas arbete stigmatiseras och deras fria vilja ifrågasätts. Kort sagt: deras mänsklighet förringas.
Sexköpslagen är moralistisk, men framför allt är den ideologisk. Den är resultatet av decenniers lobbying från extremfeminister på vänsterkanten och konservativa fåntrattar på högerkanten. Hur omaka detta par än kan te sig har deras mål varit gemensamt: att med politiska medel reglera sexualiteten.
I dag har debatten i riksdagen helt dött ut. Att Federley försöker väcka den är välkommet, men vi behöver göra mer än så. Jag anser att vi behöver en årlig demonstration/parad för den fria sexualiteten. Det finns tillräckligt med människor med rimliga åsikter i frågan för att lyckas med detta. Vi behöver även sexarbetarnas egna röster i betydligt större utsträckning.
Nästa år ämnar jag skriva en C-uppsats i ämnet, med utgångspunkt i sexarbetarnas vardag. Den som så få av lagens försvarare bryr sig om.
I ett urval av tidigare bloggposter i ämnet har jag lagt ut texten lite mer:
Till Bodström och andra hycklare
Inskränkthet och intolerans i sexköpsdebatten
Vem är offret?
Okunskap och påhittade sanningar
Sexköpslagen under luppen
Sverige+fri sexualitet = nonsens
Jävla moralister!
Sexköpslagen är moralistisk, men framför allt är den ideologisk. Den är resultatet av decenniers lobbying från extremfeminister på vänsterkanten och konservativa fåntrattar på högerkanten. Hur omaka detta par än kan te sig har deras mål varit gemensamt: att med politiska medel reglera sexualiteten.
I dag har debatten i riksdagen helt dött ut. Att Federley försöker väcka den är välkommet, men vi behöver göra mer än så. Jag anser att vi behöver en årlig demonstration/parad för den fria sexualiteten. Det finns tillräckligt med människor med rimliga åsikter i frågan för att lyckas med detta. Vi behöver även sexarbetarnas egna röster i betydligt större utsträckning.
Nästa år ämnar jag skriva en C-uppsats i ämnet, med utgångspunkt i sexarbetarnas vardag. Den som så få av lagens försvarare bryr sig om.
I ett urval av tidigare bloggposter i ämnet har jag lagt ut texten lite mer:
Till Bodström och andra hycklare
Inskränkthet och intolerans i sexköpsdebatten
Vem är offret?
Okunskap och påhittade sanningar
Sexköpslagen under luppen
Sverige+fri sexualitet = nonsens
Jävla moralister!
Slut upp!
FRA-frågan är möjligen inte lika het som för ett drygt år sedan. Men den är inte död. Beslutet kan fortfarande stoppas. På onsdag röstas det i riksdagen. Redan i morgon kan vi vanliga dödliga visa vad vi tycker om den borgerliga regeringens vandring mot att skapa ett övervakningssamhälle.
Det kommer att demonstreras i Sveriges tre största städer.
Slut upp!
Stockholm – Medborgarplatsen 11:45 - 12:45
Göteborg – Gustaf Adolfs Torg 12:30, Götaplatsen 13:30
Malmö – Möllevångstorget 16:00
Redan i maj 2008 demonstrerades det mot FRA-lagen.
Låt oss visa vad vi tycker ännu en gång.
Det kommer att demonstreras i Sveriges tre största städer.
Slut upp!
Stockholm – Medborgarplatsen 11:45 - 12:45
Göteborg – Gustaf Adolfs Torg 12:30, Götaplatsen 13:30
Malmö – Möllevångstorget 16:00
Redan i maj 2008 demonstrerades det mot FRA-lagen. Låt oss visa vad vi tycker ännu en gång.
Jag skulle rodna...
Kan man ge Nobels fredspris till Al Gore, kan man såklart ge det till Barack Obama också. Trots att ingen av dem har gjort ett skit för världsfreden.
Ett rimligare val hade varit Hans Blix, om nu någon människa är värd ett Nobels fredspris över huvud taget. Blix har åtminstone arbetat på fältet och gjort något konkret genom sitt arbete mot spridningen av massförstörelsevapen. Men en politiker som gick till val på en paroll av "hopp" och "yes we can", som ärvt två krig från krigspresidenten Bush och som hittills inte har lyckats avsluta något av dem...? Låt vara att Obama själv inte startade krigen, men vilken är själva fredsinsatsen, om jag får fråga?
Jag påminner mig scenen när en australiensare vann OS-guld i skridskor, kortdistans. Han gick till final eftersom alla andra i semifinalen åkte ihop och ramlade. Han vann sedan finalen för att alla motståndare åter igen krokade ihop och föll. Generad tog han sedan emot guldmedaljen. Hade jag hetat Barack Obama hade jag känt mig lite så just nu. För han har ju faktiskt inte gjort något för att förtjäna ett fredspris. "En mer konstruktiv roll i klimatarbetet". Vad fan har det med fred att göra?
Ett rimligare val hade varit Hans Blix, om nu någon människa är värd ett Nobels fredspris över huvud taget. Blix har åtminstone arbetat på fältet och gjort något konkret genom sitt arbete mot spridningen av massförstörelsevapen. Men en politiker som gick till val på en paroll av "hopp" och "yes we can", som ärvt två krig från krigspresidenten Bush och som hittills inte har lyckats avsluta något av dem...? Låt vara att Obama själv inte startade krigen, men vilken är själva fredsinsatsen, om jag får fråga?
Jag påminner mig scenen när en australiensare vann OS-guld i skridskor, kortdistans. Han gick till final eftersom alla andra i semifinalen åkte ihop och ramlade. Han vann sedan finalen för att alla motståndare åter igen krokade ihop och föll. Generad tog han sedan emot guldmedaljen. Hade jag hetat Barack Obama hade jag känt mig lite så just nu. För han har ju faktiskt inte gjort något för att förtjäna ett fredspris. "En mer konstruktiv roll i klimatarbetet". Vad fan har det med fred att göra?
torsdag 8 oktober 2009
Fri television finns inte
De två moderata riksdagsledamöterna Jan R Andersson och Peder Wachtmeister vill tillsätta en oberoende och opolitisk utredning som fortlöpande granskar SVT:s nyhetsrapportering eftersom den är vänstervriden. I sak har de rätt. Men problemet är att en opolitisk granskning av en politisk vinkling av nyheter knappast är möjlig. Allt ligger i betraktarens ögon.
SVT bemöter detta med att motionen är "utan tillstymmelse till fakta och helt utan sakligt innehåll". Tyvärr har de moderata riksdagsledamöterna inte ansträngt sig tillräckligt för att stärka sitt case. Det finns undersökningar som jämfört SVT:s rapportering från USA:s presidentval 2004. TV-tid som ägnades åt Bush och Kerry jämfördes och det visade sig att inslagen om Bush var betydligt mer negativt färgade än de om Kerry. Det är inte direkt någon vild gissning att det såg ännu värre ut under valrörelsen 2008 när publikfavoriten Barack Obama kandiderade för Demokraterna. Det har skrivits en hel del uppsatser i ämnet som kan vara till användning. Det är bara att söka.
Även inrikespolitiskt är SVT:s nyhetsprogram tydligt vänstervinklade. De politiska frågorna formuleras nästan alltid ur ett vänsterperspektiv (skattesänkningar ställs automatiskt mot nedskärningar i offentlig sektor), och sanning att säga är vi nog alla så vana vid detta att vi knappast reagerar längre. Socialdemokratiskt är lika med "oberoende" numera.
Men det blir extra övertydligt när det gäller synen på politiken i USA. Efter valet 2004, som Bush vann, förklarade SVT:s utrikeskommentator Lars Moberg valutgången med följande ord: "John Kerry är ju, om man så vill, en mycket mer sofistikerad politiker än George Bush är, och det här landet kanske inte vill ha en sån ledare." Hur kan sådana utfall godkännas i en television som kallar sig "fri"?
Det här är emellertid inte ett problem endast förbehållet SVT. Det gäller journalistkåren i allmänhet i Sverige. Det är vänsterns problemformuleringar som presenteras. Undantagen är borgerliga ledarsidor runt om i landet, men dessa är ju i likhet med alla andra ledarsidor forum för politiskt färgade åsikter och förväntas inte syssla med neutral nyhetsförmedling.
Egentligen vore det ärligare att bara erkänna att nyhetsrapportering aldrig någonsin kan bli fri och oberoende. Värderingar riskerar alltid att smitta ned rapporteringen på något sätt och då är det lika bra att vara öppen med det. Sätt en politisk stämpel på alla nyhetsprogram, morgon- och kvällstidningar så slipper vi den här diskussionen framöver.
SVT bemöter detta med att motionen är "utan tillstymmelse till fakta och helt utan sakligt innehåll". Tyvärr har de moderata riksdagsledamöterna inte ansträngt sig tillräckligt för att stärka sitt case. Det finns undersökningar som jämfört SVT:s rapportering från USA:s presidentval 2004. TV-tid som ägnades åt Bush och Kerry jämfördes och det visade sig att inslagen om Bush var betydligt mer negativt färgade än de om Kerry. Det är inte direkt någon vild gissning att det såg ännu värre ut under valrörelsen 2008 när publikfavoriten Barack Obama kandiderade för Demokraterna. Det har skrivits en hel del uppsatser i ämnet som kan vara till användning. Det är bara att söka.
Även inrikespolitiskt är SVT:s nyhetsprogram tydligt vänstervinklade. De politiska frågorna formuleras nästan alltid ur ett vänsterperspektiv (skattesänkningar ställs automatiskt mot nedskärningar i offentlig sektor), och sanning att säga är vi nog alla så vana vid detta att vi knappast reagerar längre. Socialdemokratiskt är lika med "oberoende" numera.
Men det blir extra övertydligt när det gäller synen på politiken i USA. Efter valet 2004, som Bush vann, förklarade SVT:s utrikeskommentator Lars Moberg valutgången med följande ord: "John Kerry är ju, om man så vill, en mycket mer sofistikerad politiker än George Bush är, och det här landet kanske inte vill ha en sån ledare." Hur kan sådana utfall godkännas i en television som kallar sig "fri"?
Det här är emellertid inte ett problem endast förbehållet SVT. Det gäller journalistkåren i allmänhet i Sverige. Det är vänsterns problemformuleringar som presenteras. Undantagen är borgerliga ledarsidor runt om i landet, men dessa är ju i likhet med alla andra ledarsidor forum för politiskt färgade åsikter och förväntas inte syssla med neutral nyhetsförmedling.
Egentligen vore det ärligare att bara erkänna att nyhetsrapportering aldrig någonsin kan bli fri och oberoende. Värderingar riskerar alltid att smitta ned rapporteringen på något sätt och då är det lika bra att vara öppen med det. Sätt en politisk stämpel på alla nyhetsprogram, morgon- och kvällstidningar så slipper vi den här diskussionen framöver.
Stiliga familjen
Jag fick ett tips om bandet The Handsome Family (inte Hanson!) av en arbetskollega.
Hittills är det väl mest nedanstående låt som jag gillar, men den är å andra sidan riktigt skön. Lite skön depp-country så här på kvällskvisten är aldrig fel...
Hittills är det väl mest nedanstående låt som jag gillar, men den är å andra sidan riktigt skön. Lite skön depp-country så här på kvällskvisten är aldrig fel...
onsdag 7 oktober 2009
Löjeväckande
"Jag tycker inte att politiker ska lägga sig i detaljer."
Folkhälsominister Maria Larsson under avd. "Nähä?!".
Folkhälsoministern försvarar vidare förbudet mot alla cannabisbaserade läkemedel med motiveringen att de är "på intet sätt ofarliga preparat". Hur tillgången till läkemedel i Sverige skulle se ut om sjukhusen endast fick tillgång till helt ofarliga preparat, förtäljer inte historien...
Folkhälsominister Maria Larsson under avd. "Nähä?!".
Folkhälsoministern försvarar vidare förbudet mot alla cannabisbaserade läkemedel med motiveringen att de är "på intet sätt ofarliga preparat". Hur tillgången till läkemedel i Sverige skulle se ut om sjukhusen endast fick tillgång till helt ofarliga preparat, förtäljer inte historien...
tisdag 6 oktober 2009
EU till undsättning
EU ska inte längre bestämma hur gurkorna ska se ut. Tur då för unionens företrädare att det finns så oerhört mycket annat de kan peta i i stället.
EU-kommissionären för konsumentfrågor, Meglena Kuneva, föreslår att unionen sätter en maxgräns för ljudnivån i mp3-spelare. Hon påstår att miljoner européer redan har nedsatt hörsel till följd av för hög volym i sina lurar. Ljudgränsen ska sättas vid 80 decibel, vilket är under nivån för trafikbrus.
EU vill göra människor "medvetna" om risken med för hög musik. Det skulle inte förvåna det minsta om vi inom en snar framtid får se varningstexter på förpackningarna till mp3-spelare och musikmobiler.
Det känns skönt att fredsprojektet EU prioriterar sin verksamhet så hårt.
EU-kommissionären för konsumentfrågor, Meglena Kuneva, föreslår att unionen sätter en maxgräns för ljudnivån i mp3-spelare. Hon påstår att miljoner européer redan har nedsatt hörsel till följd av för hög volym i sina lurar. Ljudgränsen ska sättas vid 80 decibel, vilket är under nivån för trafikbrus.
EU vill göra människor "medvetna" om risken med för hög musik. Det skulle inte förvåna det minsta om vi inom en snar framtid får se varningstexter på förpackningarna till mp3-spelare och musikmobiler.
Det känns skönt att fredsprojektet EU prioriterar sin verksamhet så hårt.
måndag 5 oktober 2009
EUkrati
Intervjun med Margot Wallström i Newsnight, i egenskap av viceordförande för kommissionen, är vida känd vid det här laget. Det var efter irländarnas nej till Lissabonfördraget förra året. Wallström ansåg att det var viktigt att ta reda på varför irländarna röstade nej. Nu när det irländska folket kallades till valurnorna en andra gång och nu röstade ja, finns det emellertid ingen vilja från någon inom EU att ställa sig frågan varför och vad de egentligen röstade ja till.
Margot Wallström upprepade sin insats i gårdagens Agenda i SVT när hon hävdade att man måste veta varför irländarna röstade nej förra året.
Anna Hedenmo: "Är det så EU ska styras? När folket tycker fel, alltså inte delar era åsikter, då kör man en ny folkomröstning tills folket tycker rätt?"
Margot Wallström: "Nej, men det var ju viktigt att analysera orsakerna till varför de sade nej. [...] Och då visade det sig att väldigt många tyckte att de behövde veta mer, de behövde mer information men också att de hade vissa farhågor som då de andra europeiska ledarna visade sig villiga att faktiskt ta på allvar. [...] Det har hjälpt."
I själva verket har valrörelsen på Irland handlat om mycket som över huvud taget inte har med fördraget att göra. Politikerna har själva fyllt frågan med sådant som har fått väljare att tro att det handlar om Irlands vara eller icke vara i EU, om arbetslösheten, den ekonomiska krisen och annat.
Jag skulle vilja veta om det är så här Margot Wallström, Fredrik Reinfeldt och andra EU-vänner och förespråkare av Lissabonfördraget anser att även inrikespolitiken borde bedrivas i framtiden. Om väljarna inte stödjer en regering vid ett parlamentsval, ja då får de helt enkelt rösta om igen lite senare. Men först efter att staten gjort några opinionsundersökningar som förklarat vad väljarna inte gillade.
Margot Wallström upprepade sin insats i gårdagens Agenda i SVT när hon hävdade att man måste veta varför irländarna röstade nej förra året.
Anna Hedenmo: "Är det så EU ska styras? När folket tycker fel, alltså inte delar era åsikter, då kör man en ny folkomröstning tills folket tycker rätt?"
Margot Wallström: "Nej, men det var ju viktigt att analysera orsakerna till varför de sade nej. [...] Och då visade det sig att väldigt många tyckte att de behövde veta mer, de behövde mer information men också att de hade vissa farhågor som då de andra europeiska ledarna visade sig villiga att faktiskt ta på allvar. [...] Det har hjälpt."
I själva verket har valrörelsen på Irland handlat om mycket som över huvud taget inte har med fördraget att göra. Politikerna har själva fyllt frågan med sådant som har fått väljare att tro att det handlar om Irlands vara eller icke vara i EU, om arbetslösheten, den ekonomiska krisen och annat.
Jag skulle vilja veta om det är så här Margot Wallström, Fredrik Reinfeldt och andra EU-vänner och förespråkare av Lissabonfördraget anser att även inrikespolitiken borde bedrivas i framtiden. Om väljarna inte stödjer en regering vid ett parlamentsval, ja då får de helt enkelt rösta om igen lite senare. Men först efter att staten gjort några opinionsundersökningar som förklarat vad väljarna inte gillade.
söndag 4 oktober 2009
Alarmism
Hysterin kring den nya influensan, den så kallade svininfluensan, är ett aktuellt exempel på att uppiskade stämningar ofta är grundlösa.
Den alarmistiska rapporteringen har de facto gjort människor oroliga och åtgärder har vidtagits. Skolbarn har lärt sig att hälsa med armbågen i stället för att skaka hand. Handspriten sålde slut på Apoteket och till och med Pressbyrån har börjat sälja handsprit/gel. Krisplaner har upprättats inom kommuner, landsting och privata företag. Men fortfarande väntar vi på att människor ska bli sjuka i stor omfattning.
Vad har hänt? Jo, influensaspridningen har minskat flera veckor i rad. Det ser inte ut att bli någon omfattande smittspridning som det har varnats för.
Och hur har det sett ut fram till i dag? WHO har hissat varningsflagg. Virusforskare har drivit på för vaccinering, de vill givetvis få utökade anslag till sin egen verksamhet. Och läkemedelsföretag har tjänat mångmiljardbelopp. Hysterin kring den nya influensan är ett solklart exempel på vad som händer när media, myndigheter och företag samverkar och piskar upp en alarmistisk stämning. Var det någon som sa "klimathotet"?
Den alarmistiska rapporteringen har de facto gjort människor oroliga och åtgärder har vidtagits. Skolbarn har lärt sig att hälsa med armbågen i stället för att skaka hand. Handspriten sålde slut på Apoteket och till och med Pressbyrån har börjat sälja handsprit/gel. Krisplaner har upprättats inom kommuner, landsting och privata företag. Men fortfarande väntar vi på att människor ska bli sjuka i stor omfattning.
Vad har hänt? Jo, influensaspridningen har minskat flera veckor i rad. Det ser inte ut att bli någon omfattande smittspridning som det har varnats för.
Och hur har det sett ut fram till i dag? WHO har hissat varningsflagg. Virusforskare har drivit på för vaccinering, de vill givetvis få utökade anslag till sin egen verksamhet. Och läkemedelsföretag har tjänat mångmiljardbelopp. Hysterin kring den nya influensan är ett solklart exempel på vad som händer när media, myndigheter och företag samverkar och piskar upp en alarmistisk stämning. Var det någon som sa "klimathotet"?
lördag 3 oktober 2009
1-1 i matcher
Allt tyder på att Irland har röstat ja till Lissabonfördraget, kanske även med ganska bred marginal. Förra gången röstade 53 procent av irländarna nej. Denna gång har det sagts att nej-sidans kampanj varit betydligt mindre strukturerad och samkörd, vilket kan ha bidragit till det förmodade negativa resultatet.
Väldigt få verkar ha någon större aning om vad de egentligen röstar om. Det är ett drömläge för politiker ur alla läger eftersom de då kan fylla valet med vadhelst de önskar. "Rösta ja för jobbens skull", "Rösta nej för arbetarnas rättigheters skull", "rösta ja för att inte EU ska bli argt på Irland" eller proteströsta mot en sittande regering. Allt blir gångbart när väljarna ändå inte har lyckats sätta sig in i det komplexa fördraget.
Ett EU-fördrag lämpar sig egentligen inte särskilt väl för en folkomröstning. Samtidigt är det ett så viktigt fördrag, som direkt kommer att påverka alla medlemsstaters medborgare, att väljarna bara måste få säga sitt. Vilket nästan ingen har fått göra. Irländarna fick chansen och röstade nej förra året. Bara ett drygt år senare påtvingas de att rösta igen. Att rösta "rätt". Tydligare kan knappast EU-statens förakt för demokrati uttryckas.
Med Lissabonfördraget kommer EU:s starka ställning att permanentas. Det ser helt klart dystert ut. Jag vill stiga av. Var finns nödutgången?
Väldigt få verkar ha någon större aning om vad de egentligen röstar om. Det är ett drömläge för politiker ur alla läger eftersom de då kan fylla valet med vadhelst de önskar. "Rösta ja för jobbens skull", "Rösta nej för arbetarnas rättigheters skull", "rösta ja för att inte EU ska bli argt på Irland" eller proteströsta mot en sittande regering. Allt blir gångbart när väljarna ändå inte har lyckats sätta sig in i det komplexa fördraget.
Ett EU-fördrag lämpar sig egentligen inte särskilt väl för en folkomröstning. Samtidigt är det ett så viktigt fördrag, som direkt kommer att påverka alla medlemsstaters medborgare, att väljarna bara måste få säga sitt. Vilket nästan ingen har fått göra. Irländarna fick chansen och röstade nej förra året. Bara ett drygt år senare påtvingas de att rösta igen. Att rösta "rätt". Tydligare kan knappast EU-statens förakt för demokrati uttryckas.
Med Lissabonfördraget kommer EU:s starka ställning att permanentas. Det ser helt klart dystert ut. Jag vill stiga av. Var finns nödutgången?
fredag 2 oktober 2009
Andra klassens medborgare
Det finns en omotiverad och växande rädsla för pedofiler i samhället. Det västerländska samhället håller på att bli spritt språngande galet när det gäller att vidta åtgärder för att "skydda barnen" mot alla reella och presumtiva hot som finns där ute. Allt från TV- och datorspel till droger och snuskiga gubbar i buskarna ska bemötas med kraftåtgärder. Det sistnämnda brukar ges mest uppmärksamhet, trots att risken att utsättas för sexuellt våld av en främmande person är oerhört liten. 9 av 10 sexuella brott mot barn begås inom familjen/släkten. Bilden av den snuskige mannen som smyger runt och jagar okända offer vid skolgårdar hör hemma i dåliga amerikanska kriminalserier, inte i verkligheten.
Börje Svensson, som arbetat för Rädda Barnen och är psykoterapeut på Norrtäljeanstalten, satt som enda riktigt vettig röst i SVT:s Debatt när pedofilhotet diskuterades. Han satt som en sansad motpol till "lås in dom och kasta bort nyckeln!"-agitatorerna, alla med "pappa" och "mamma" som enda titel.
Polens parlament har godkänt en lag om obligatorisk kemisk kastrering av personer som dömts för sexbrott mot barn. I USA har det gått betydligt längre än så. Där är dömda barnsexbrottslingar inte längre önskvärda i städerna utan tvingas tälta i skogen. I delstater i USA har det länge funnits krav på att dömda sexbrottslingar ska registreras och allmänheten varnas för deras existens när de ska ut i samhället igen. På sajten Family Watchdog kan du söka efter dömda förbrytare delstat för delstat.
Frågan är hur dessa människor någonsin ska kunna återanpassas i samhället när de tvingas skylta med sitt förflutna långt efter avtjänat straff? Här handlar det inte längre om prevention utan om ren pennalistisk sadism. Det är inte svårt att föreställa sig, att steget att återfalla i brott igen är väldigt litet när ingen annan i din närhet förväntar sig något annat. Detta är en kriminalpolitik Sverige absolut inte bör ta efter på något sätt.
Dessutom kan sexförbrytare även ha egna barn. Är det rätt att straffa dem genom att hänga ut deras förälder i grannskapet? Hur tror du att detta barns skolgång och uppväxt påverkas av det? Är dessa barn värda att offras för vår förmenta trygghets skull?
Du kan inte behandla bort en sexuell läggning, men du kan behandla bort det kriminella beteendet, viljan att begå övergrepp. Återfallsfrekvensen för behandlade sexualförbrytare är väldigt låg jämfört med andra brottslingar, påpekade Börje Svensson i Debatt. Men det hjälps inte. Människor vill inte lyssna på det örat, i synnerhet inte om de har egna barn. Förnuftet flyger ut ur fönstret när dessa frågor diskuteras. Därför är det befriande att se en klok och resonerande person som Börje Svensson, även om han är förskräckligt ensam.
Ämnet är onekligen känsligt, men lyd ett litet råd: ta ett djupt andetag och tänk längre än näsan räcker.
En annan resonerande person är Axel Kronholm, som är inne på samma linje.
Börje Svensson, som arbetat för Rädda Barnen och är psykoterapeut på Norrtäljeanstalten, satt som enda riktigt vettig röst i SVT:s Debatt när pedofilhotet diskuterades. Han satt som en sansad motpol till "lås in dom och kasta bort nyckeln!"-agitatorerna, alla med "pappa" och "mamma" som enda titel.
Polens parlament har godkänt en lag om obligatorisk kemisk kastrering av personer som dömts för sexbrott mot barn. I USA har det gått betydligt längre än så. Där är dömda barnsexbrottslingar inte längre önskvärda i städerna utan tvingas tälta i skogen. I delstater i USA har det länge funnits krav på att dömda sexbrottslingar ska registreras och allmänheten varnas för deras existens när de ska ut i samhället igen. På sajten Family Watchdog kan du söka efter dömda förbrytare delstat för delstat.
Frågan är hur dessa människor någonsin ska kunna återanpassas i samhället när de tvingas skylta med sitt förflutna långt efter avtjänat straff? Här handlar det inte längre om prevention utan om ren pennalistisk sadism. Det är inte svårt att föreställa sig, att steget att återfalla i brott igen är väldigt litet när ingen annan i din närhet förväntar sig något annat. Detta är en kriminalpolitik Sverige absolut inte bör ta efter på något sätt.
Dessutom kan sexförbrytare även ha egna barn. Är det rätt att straffa dem genom att hänga ut deras förälder i grannskapet? Hur tror du att detta barns skolgång och uppväxt påverkas av det? Är dessa barn värda att offras för vår förmenta trygghets skull?
Du kan inte behandla bort en sexuell läggning, men du kan behandla bort det kriminella beteendet, viljan att begå övergrepp. Återfallsfrekvensen för behandlade sexualförbrytare är väldigt låg jämfört med andra brottslingar, påpekade Börje Svensson i Debatt. Men det hjälps inte. Människor vill inte lyssna på det örat, i synnerhet inte om de har egna barn. Förnuftet flyger ut ur fönstret när dessa frågor diskuteras. Därför är det befriande att se en klok och resonerande person som Börje Svensson, även om han är förskräckligt ensam.
Ämnet är onekligen känsligt, men lyd ett litet råd: ta ett djupt andetag och tänk längre än näsan räcker.
En annan resonerande person är Axel Kronholm, som är inne på samma linje.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)