Bilen behövs

"Vi måste åka mindre bil", fastslår miljöminister Lena Ek till Rapport apropå Sveriges miljöåtaganden och mål.

Ja, det är ju lätt att säga. Faktum är dock att bilen är oumbärlig för många i vårt glest befolkade land. I Stockholms län går det ganska bra att ta sig runt med lokaltrafiken, men det gäller verkligen inte de nordliga skogslänen. Där är bilen enda möjligheten att transportera sig.

Lägg därtill SJ:s ständiga haverier och tanken att vi måste åka mindre bil känns alltmer verklighetsfrånvänd - eller Stockholmscentrerad.

Ge oss vettiga kollektivkommunikationer och vi kommer också att nyttja dem.

Brum.

Ge karln ett manus!

Håkan Juholt kommer tillbaka från semestern och det tar bara några timmar innan han trampar i klaveret - igen. Det börjar bli svårt att undgå detta enkla faktum nu: Håkan Juholt är inkompetent. Han säger saker innan han hunnit tänka och hamnar ständigt i försvarsposition.

Juholt är emellertid inte den förste inkompetente politiske ledaren någonsin. Vi har sett gott om stendumma och fullständigt olämpliga ledare genom historien. Många av dem har dock lyckats dölja sina svagheter genom att omge sig med kunniga medhjälpare. Håkan Juholt behöver all hjälp han kan få. Någon borde skriva manus åt honom och be honom följa det till punkt och pricka. Hellre Ringholm än Juholt, liksom.

Men med tanke på de ständiga knivsticken bakifrån är det kanske så illa, att ingen vill ställa upp och hjälpa till längre.

Pengarna tillbaka?

Invandringen

Att väljarstödet för Socialdemokraterna håller på att halveras sedan valet 2002 och att Kristdemokraterna är på väg att utraderas är vardagsmat när opinionsmätningarna publicerar sina resultat. I United Minds senaste mätning går dock både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna framåt, V hamnar strax under och SD strax över åtta procent. De är tydligt större än både FP och C.

SD:s framgångar har analyserats till leda. Ett faktum vi måste förhålla oss till är dock att partiet inte vuxit på grund av att sex procent av befolkningen plötsligt blivit rasister. Det finns en oro för att samhället håller på att förändras i så snabb takt att många inte längre känner sig bekväma. Det finns verkliga problem relaterade till det faktum att vi blandar kulturer, seder och bruk. Jag ser som liberal inga hinder i att leva i samma stad eller land med personer som ber till olika gudar, firar olika högtider eller klär sig annorlunda än jag. Men vi ska inte underskatta betydelsen av att känna sig som en främling i det land man växte upp i och vilka konsekvenser den känslan kan få - inte minst på valdagen.

Att det ska ställas krav på den som kommer till Sverige är en självklarhet. Här uppstår genast många hinder för den som är ny i Sverige. Trots att Sverige på några decennier gått från tämligen monokulturellt till att bli multikulturellt har hela samhället, i form av exempelvis värderingar, inte hängt med. Det är fortfarande lättare att få ett jobb om du heter Lars i stället för Mohamed. Att hitta bostad i Stockholm är svårt nog för en person med god inkomst och flera års kötid vid bostadsförmedlingen. Föreställ dig utmaningen om du saknar kontaktnät, har fel namn och dessutom saknar en fast inkomst. Här framstår Sverige plötsligt som stelbent och otillgängligt.

Jag drar ofta paralleller till hur jag själv skulle vilja bli bemött om jag flyttade till ett annat land, vilka rättigheter jag skulle våga kräva och vad jag skulle ställa för krav på mig själv. Kina är den självklara parallellen för min egen del, men den kantrar ganska snabbt eftersom du som västerlänning snarast kan bli positivt särbehandlad. Att ta ett kinesiskt namn och lära sig språket blir en självklarhet (i min kinesiska familj kallas jag redan 汉伟). Sedan vore det upp till mig själv att både hitta bostad och jobb, föreställer jag mig.

Det finns de facto stora problem kopplade till personer som invandrat, problem som SD tyvärr bara har en enda lösning på, nämligen att låta dem utvandra och inte släppa in några fler. Tanken är lika enkel som dum: vi ska "ta hand om" dem som finns i Sverige först innan fler kan tillåtas komma hit. Men den tanken bygger ju på att politiken i övrigt förblir densamma, nämligen att det fortsätter att vara lika svårt för personer med utländsk bakgrund att hitta jobb och bostad. Snittiden för att etablera sig på arbetsmarknaden är sju hemska år.

Personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade hos Socialtjänsten i frågor som rör bostadslöshet och avsaknad av egen försörjning. Vissa väljer att se detta som ett tecken på lathet, att de utnyttjar systemet. Sådana fall finns givetvis. Men exemplen på personer som verkligen vill jobba och som mår dåligt av att ligga andra till last är desto fler. Och för dem blir utanförskapet förfärligt.

Om Sverige ska vara ett någorlunda funktionellt multikulturellt samhälle måste även andra än Sverigedemokraterna våga ta i dessa frågor. Att vägra sitta i samma sminkloge som SD eller använda dem som en hundlort man kastar på motståndarsidan gör inte livet för alla nysvenskar ett dugg bättre.

CD-skivans svanesång?

Det har pratats länge om CD-skivans förestående död. Men den har, alla nedladdningsalterantiv till trots, visat sig seglivad.

Nu har dock en sorts milstolpe uppnåtts: den digitala musikförsäljningen har passerat den fysiska. Detta trots alla försök från musik- och nöjesindustrin att både bekämpa piratkopiering och förhala alla försök att skapa attraktiva nedladdningstjänster som alternativ till en föråldrad affärsmodell. Bakom den ökade legala nedladdningen står tjänster som Napster, iTunes och Spotify.

I går spelade jag själv en CD-skiva på skivspelaren för första gången på många år. Och jag insåg att det ju faktiskt har sin charm. Det kändes lite gammaldags, lite mysigt, och visst är ljudet trevligare än det är när jag spelar på datorn eller via TV:n. Men att betala 170 kronor för en plastbit gör jag endast i undantagsfall numera.

Till skillnad från ett TV- eller datorspel kan ett skivalbum heller inte innehålla så mycket extra som motiverar priset. Utgivarna inom spelbranschen kan packa in både dokumentärer, plastfigurer och annat, höja priset och sälja bra. Frågan är om musikindustrin kan göra något liknande med stora CD-boxar eller om CD-skivan är dömd till undergång.

Veckan som gick #10

# Hannes Råstam död. Journalisten och musikern Hannes Råstam har avlidit efter en tids sjukdom. Han hann med mycket under sina 56 år. Jag kommer att minnas honom som en av ytterst få svenska journalister som vågade ta sig an fall som andra lät bli, som vågade peka på brister i rättssäkerheten och som alltid tog de utsattas parti. En stor journalist har lämnat jordelivet.

# Guantánamo 10 år. Den 11 januari fyllde USA:s interneringsläger på Kuba tio år. Det är tio långa år av steg i fel riktning. USA har genom en rad lagar nedmonterat rättssäkerheten och skapat ett obehagligt övervakningssamhälle. Europa har följt efter. Det är i de svåraste stunderna som vår tilltro till rättsstatens principer prövas. George W Bush visade hur lite de var värda i USA. Barack Obama har dessvärre förlängt de flesta av Bushadministrationens övertramp. Och för de drygt 170 personer som fortfarande sitter inspärrade, utan rättslig prövning, finns ingen ljusning i sikte.

# L stämmer staten. Liberaldemokraterna har beslutat stämma staten för FRA-lagen. Michael Gajditza menar att lagen kränker de medborgerliga rättigheterna som garanteras i såväl Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. Det är positivt att frågan kommer på bordet igen. Regeringen har gjort sig skyldig till ett monumentalt svek. Men Fredrick Federley och Annie Lööf, som utmålade FRA-uppgörelsen till en seger (deras seger), är förstås tysta.

Kontantlös och hopplös

Att den digitala betalningen ska ersätta kontanterna har varit på tal länge. Våra kära sedlar och mynt har dock dröjt sig kvar.

I tider när USA vill ha våra bankuppgifter, företagen vill veta vad vi handlar för att kunna kunna rikta reklam till oss och Facebook kan sälja information om oss vidare, är det inte en helt tillfredsställande tanke att i framtiden inte kunna handla kontant. Frågan är egentligen större än så: hela vårt digitala liv riskerar att bli ett liv i skyltfönster. Allt vi gör kan skådas av andra, därför är det säkrast att vi inte bara avstår från att göra kriminella saker utan även undviker sådant som är pinsamt.

Bankerna har länge strävat efter att få bort kontanterna helt och hållet. För att slippa människor som vill betala sina fakturor i banken har de börjat ta ut hutlösa avgifter för varje betalning. Om du inte är kund i banken kan det kosta uppåt 150 kronor att betala en faktura.

Förutom att slippa kontanthanteringen tjänar bankerna dessutom väldigt bra på att vi betalar med kort. Kortinnehavare betalar en årsavgift, affärer betalar för varje transaktion och småbutiker ser därför inte gärna att vi betalar med kort vid småinköp.

Allt detta är ett led i en samhällsutveckling där medborgarna blir alltmer rättslösa och ställda utan valmöjlighet - men det är återkommande en diskussion som kräver en längre bloggpost än denna.

USA dagdrömmer

USA lägger närmare 700 miljarder dollar på militären varje år. Det är nästan dubbelt så mycket som när George W Bush blev vald till president för drygt tio år sedan.

I jämförelse är Kinas försvarsbudget blygsam - 119 miljarder (Kina lägger å andra sidan lika mycket pengar på den "interna säkerheten", med allt som det inkluderar i en diktatur, som USA gör på militären). Påståendet om ett förestående militärt hot från Kina ter sig överdrivet.

I ett läge när USA:s budgetunderskott bara fortsätter att öka till nya rekordnivåer och demokrater och republikaner misslyckas med ett nå en överenskommelse om hur krisen ska lösas, går republikanska presidentkandidater ut en efter en och pratar om det starka Amerika ute i världen, om bombningar av Iran och om en för vek utrikespolitik under Barack Obama. Den enda kandidat som stått emot detta är Ron Paul.

Jag förstår syftet bakom de bombastiska utfallen från flertalet kandidater. Visst gillar amerikaner att höra att deras land fortfarande är no. 1, the land of the free och frihetens garant i världen. Men samtidigt krävs nog att någon levererar dem några bittra sanningar. Om samtliga kandidater hade som utgångspunkt att den rådande politiken inte håller, att USA inte kan spendera som tidigare och kanske måste söka en ny roll, skulle debatterna bli mer konstruktiva och väljarna sannolikt lite klokare. Nu är det i praktiken bara Paul som har modet att säga detta. Vad den sannolike utmanaren Mitt Romney egentligen vill göra, och framför allt hur, är lite oklart.

60 Minutes hade en intervju med Eric Cantor, den republikanske majoritetsledaren i Representanthuset som utpekats som oresonlig och samarbetsovillig av bland andra Barack Obama. Han intygade att han bristen på samförstånd till trots vill göra det som är bäst för landet. Samtidigt fortsätter USA:s ekonomiska situation att förvärras. Att endast nio procent av amerikanerna har förtroende för Kongressen borde säga politikerna något. Cantor tyckte inte att det var så farligt.

Obama är frustrerad för att han inte får igenom sin politik. Republikanerna vill låsa presidenten i ett skruvstäd för att göra honom så oattraktiv som möjligt för återval. Så fungerar det politiska spelet. Det är bara synd att det amerikanska folket hamnar i kläm när Washington spelar. USA:s politiker dagdrömmer om gamla goda tider och låter det politiska käbblet dominera. Samtidigt blir det snart dags för att höja skuldtaket igen.

Till Hannes Råstams minne

SVT-journalisten Hannes Råstam är död. Han avled efter en tids cancersjukdom.

Hannes Råstam gjorde på senare år flera uppmärksammade dokumentärer som alla blottade stora brister i det svenska rättsväsendet. Det var avslöjandet om hur barn intervjuats, häktats och förklarats skyldiga till bränderna i Falun på 1970-talet. Det var dokumentären om det så kallade "fallet Ulf", den incestdömde pappan som tack vare Råstams granskning fick resning och till slut friades från alla misstankar om att ha förgripit sig på sin dotter. Och så den största av dem alla, granskningen av hur en psykiskt sjuk person pumpades full med droger och erkände över 30 mord, varav åtta ledde till fällande domar i tingsrätten: fallet Thomas Quick.

Jag hade vissa sporadiska konversationer med Hannes Råstam i samband med att hans SVT-dokumentär om den påstådde seriemördaren Thomas Quick gick i TV (dokumentären i två delar kan ses på SVT Play). Han framstod för mig som en väldigt mjuk person som tog illa vid sig när okända människor hörde av sig med påhopp eller obefogad kritik. Mina bloggposter, som snarast var hyllningar till Råstams journalistiska gärning, värmde tydligen.

Råstam vann Guldspaden fem gånger och fick Stora journalistpriset tillsammans med Janne Josefsson 1998. 2005 belönades han med Lukas Bonniers Stora journalistpris för att han blottlade "rättsmissbruk och missförhållanden". Det var precis detta Råstam gjorde - och det handlade inte om gammal köttfärs på ICA.

Det är ett stor förlust att Hannes Råstam nu har gjort sin sista granskande dokumentär, sitt sista inslag om bristerna i den svenska rättssäkerheten. Vad som händer med den planerade boken om Thomas Quick återstår att se.

Råstam var en av få svenska journalister som jag verkligen respekterade och höll mycket högt. Dels för den integritet han visade, dels för att han så kompromisslöst tog ställning för utsatta och utnyttjade personer i fall som inte ger något stort erkännande från allmänheten (incestdömda pappor, dömda seriemördare).

Hannes Råstam blev 56 år.

Här kan du läsa Magasinet Filters reportage om Hannes Råstam.

Debatten som aldrig dör

Diskussionen om våldsamma TV- och datorspels eventuella skadliga inverkan på ungdomar får ständigt nytt liv. Nu går tre forskare till storms mot Medierådets slutsats att det saknas forskningsstöd för att spelen skulle göra ungdomar mer aggressiva.

Forskarna kritiserar Statens medieråd för att inte vara objektivt och att gå "kraftfulla kommersiella intressens ärenden" (själva är de förstås alltid objektiva och beaktar alla perspektiv).

Problemet med personer som Martin Ingvar är att de tenderar att se människor som en hink med hjärnceller och att allt vi gör måste betraktas ur ett hälsoperspektiv. Ingvar tillfrågas ofta när kampsporternas vara eller icke vara i Sverige kommer på tal. Som hjärnforskare har han naturligtvis föga gott att säga om att folk slår varandra på käften (hans kritik illustreras ofta noggrant av hur hjärnan reagerar på slag).

Det är som att endast fokusera på exakt vad som händer i kroppen, i negativ mening, när vi dricker alkohol utan att ta med alla positiva effekter ett glas öl eller vin kan ha på fredagskvällen efter en hård arbetsvecka, hur det löser upp knutar hos talträngda svenskar och, inte minst, hur det sannolikt är en viktig orsak till att många av oss över huvud taget kom till världen.

Alla företeelser kan skärskådas ur olika perspektiv. Hälsoperspektivet är ett av dessa, men det är ofta det minst intressanta. Ändå ges läkare och olika hälsoexperter enorm uppmärksamhet i media. Människors rätt att själva välja sin sysselsättning, att göra sina livsval och ta konsekvenserna av dem, väger alltid lätt när herr hjärnforskare får säga sitt.

Detta synsätt återkommer i fallet med TV- och datorspel. Något förbud vill forskarna säkert inte se, eller vågar inte föreslå, men om nu de våldsamma spelen anses ha en aggressiv effekt på unga spelare borde väl lagstiftningsglada personer som gärna vill förbjuda kampsporter för vuxna inte tvekan om att genomföra kraftfulla åtgärder för att skydda de unga?

Sist men inte minst: det den ständigt aktuella frågan om TV- och datorspelens roll i barns och ungdomars liv och avvägningar om lämplig speltid i slutändan landar i, är föräldrars eget ansvar och en god portion sunt förnuft. Det behöver vi inga hjärnforskare för att hantera.

Tio rättslöshetens år

Det amerikanska lägret på Guantánamo Bay på Kuba fyller tio år i dag. Fortfarande sitter enligt uppgift 171 fångar kvar i ett rättsligt vakuum. Ingen anklagelse, ingen rättegång.

Roland Poirier Martinsson gör i Sveriges Radio sitt bästa för att skyla över USA:s flagranta brott mot rättsstatens principer. Att inspektörer besökt lägret förringar inte det faktum att det är fel att spärra in människor i tio år utan anklagelse eller rättegång. George W Bush beskriver i sin bok Decision Points att fångarna har tillgång till både Koran och Harry Potter i arabisk översättning. Inget av detta gör emellertid hanteringen av fångarna mer rättssäker. Möjligheten att bevisa sin oskuld eller åtminstone få sin eventuella skuld prövad är minimal.

Poirier Martinsson har förmodligen rätt i att det är politiskt omöjligt att släppa fångarna. Barack Obama tvingades inse att löftet att stänga lägret inte gick att uppfylla. Frågan är vad det egentligen är för politiskt system USA har när utländska medborgare kan spärras in i ett annat land, men under amerikansk övervakning, utan anklagelse eller rättslig prövning och varje försök att lösa problemet närmast betraktas som landsförräderi. Vittnesmål om gripanden i både Irak och Afghanistan tyder på att många gripna endast varit på fel plats vid fel tillfälle - eller varit släkt med fel personer.

Drygt tio år har gått sedan attackerna på amerikansk mark den 11 september. Det var attacker som startade en rättlöshetens kedjereaktion i hela den demokratiska världen - med enorma övergrepp som följd. Även i Sverige. Frågan är hur vi någonsin ska kunna komma tillbaka till det samhälle vi hade den 10 september 2001.

Förtrycket hårdnar i Nordkorea

Förhoppningen att den yngre, och enligt uppgift utlandsutbildade, Kim Jong Un ska inleda försiktiga reformer och leda Nordkorea in på en ny väg kan ha kommit på skam redan några veckor efter faderns död.

LA Times hänvisar till anonyma sydkoreanska källor som hävdar att den nye ledaren har gett order om att personer som försöker fly diktaturen ska skjutas på plats (tre sådana incidencer har rapporterats). Kim Jong Un ska också ha gett order om att fängsla eller döda tre generationer i den familj som finns kvar i landet efter att en familjemedlem försökt eller lyckats fly.

Givet antipatin mellan Sydkorea och Nordkorea ska anonyma sydkoreanska uppgifter alltid tas med en viss nypa salt, men lill-Kims agerande skulle inte förvåna. I mångas ögon ses han förmodligen som en pojkspoling, att sätta sig i respekt inför både generaler och medborgare är viktigt för att skapa lojalitet.

Dessutom ska handel med utländsk valuta ha förbjudits och telefonsamtal över den kinesiska gränsen spärrats. Världens mest helvetiska diktatur kan just ha blivit ännu lite värre.

via InBeijing

Positivt

Att Liberaldemokraterna stämmer staten om FRA-lagen känns positivt. Frågan får inte bara glömmas bort som regeringen vill.

Jag tycker visserligen inte att FRA-lagen är den värsta integritetskränkningen som regering och riksdag (eller EU) hittat på de senaste åren. Men det är viktigt att ta strid ändå. Och vad kan förloras på att få saken prövad?

"Vi välkomnar en granskning" brukar det heta när någon har klantat sig och saken ska utredas. Regeringen är dock tyst.

Vart tar vänstern vägen?

Lars Ohly har avgått som V-ledare, Jonas Sjöstedt har tagit över.

För Vänsterpartiet var det utan tvekan det bästa valet. Med en desillusionerad socialdemokrati på samma avbytarbänk skulle det vara drömläge för en ny vänsterledare att komma in på plan. Och hade det inte varit för det i mångas ögon alltmer attraktiva Miljöpartiet hade Vänstern kanske kunnat nå tvåsiffriga tal. Nu blir det nog lite svårare.

Lars Ohly är en klassisk vänsterpolitiker. Under hans ledning enades partiet under ett mörkrött paraply. Men han vann inga val. Ohly var aldrig en röstmagnet, hans förtroendesiffror var konstant låga och fiaskot i 2010 års riksdagsval, när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och V blev jämnstort med KD, blev droppen.

Jag har helt andra politiska värderingar än Lars Ohly, men jag respekterar honom som politiker därför att han inte är en populistisk vindflöjel. Hans tvangs avsäga sig kommuniststämpeln, trots att han fortfarande är kommunist i hjärtat. I övrigt har dock Ohly stått pall för sina, i mitt tycke, utdaterade politiska visioner.

Även Sjöstedt är en klassisk vänsterpolitiker. Inte mycket lär därför förändras rent politiskt, däremot kommer paketeringen sannolikt att bli snyggare och opinionsbildningen vassare. Sjöstedt är en god kommunikatör och kan säkert nå många som Ohly aldrig lyckades nå. Förtroende handlar mycket om känsla.

Nu pratar Sjöstedt om att ta pa sig ledarrollen i oppositionen. Givet socialdemokratins kris med en partiledare på konstant defensiv kan det tyckas vara en tacksam uppgift. Men vi ska inte glömma bort Miljöpartiet. MP har legat över 10 procent i stort sett hela tiden sedan valet 2010 och nådde närmare 15 procent i Yougovs senaste mätning. Striden om besvikna sosseväljare lär bli hård och MP kan även locka mittenväljare. Med en stark Sjöstedt och en Juholt som ständigt får be om ursäkt ser läget dock ljusare ut än på länge för Vänsterpartiet - i alla fall på kort sikt.

Tyvärr verkar även V nu gå MP:s väg och tona ned EU-kritiken genom att lägga kravet på utträde i malpåse. I praktiken betyder det att det endast finns ett riksdagsparti som kräver svensk självständighet från tjänstemän och byråkrater i Bryssel - och det är främlingsfientligt. Detta betyder att alla liberala Eu-kritiker måste bli ännu tuffare och ännu alertare!

Snart tillbaka...

Jonas Sjöstedt har blivit vald till ordförande för Vänsterpartiet. Det finns en del att säga om det, men jag sitter just nu med en drös flyttkartonger och möbler att sätta ihop. Jag svär, för ett ögonblick, att aldrig köpa en enda bok till.

Efter en synnerligen ansträngande flytt (är de inte alltid det?) är nu det viktigaste på plats. Tack vare fantastiska vänner har det gått bra.

Nu lite te och ännu en kartong...

Vänstern och kampen

Bengt Ohlssons långa välformulerade kritik mot den kulturvänster han länge tillhört har redan blivit en riktig snackis.

Ohlssons text rör förstås om. Många personer på vänsterkanten lär ha satt morgonkaffet i vrångstrupen. Att han bara vågar! Han har flera viktiga poänger och en av dem handlar om identifikation och tillhörighet.

Många vänstermänniskor drivs av en genuin tro på ett bättre samhälle. Om detta hyser jag inget tvivel. Men i sin kamp är de samtidigt så fullkomligt övertygade om att de har rätten på sin sida, och att det är ondskan de bekämpar, att de kan rättfärdiga en mängd övertramp mot sina åsiktsmotståndare.

Det är inte bara frågan om en indelning i vi och dem utan i gott och ont. Fredrik Reinfeldts största förtjänst är förmodligen att han gjort det betydligt svårare att utmåla högermänniskor i allmänhet, och Moderaterna i synnerhet, som kallhamrade och ondskefulla. Han är, tillsammans med Anders Borg, populär även bland socialdemokrater som aldrig kommer att rösta blått.

Jag skrev tidigare om att vi liberaler inte hatar. Jag står för det. En verklig liberal brinner för att tvåla dit vänsterpersoner i debatter, men vi ser liten anledning att systematiskt håna eller förnedra motståndare eller störa deras möten. Du ser oss helt enkelt aldrig med visselpipor eller megafoner vid röda eller bruna partimöten. Vi accepterar inte sådana tilltag. Vi respekterar yttrande- och mötesfriheten, även för nazister, kommunister och sverigedemokrater.

Det kan vara bra för fler på vänsterkanten att ta efter den inställningen. Men då måste man börja inse att det är nyttigt att ifrågasätta sina egna ställningstaganden och att det är bra att pröva dem i debatter emellanåt. Att umgås enbart med personer som tycker exakt lika som en själv, och som inte ens riktigt vet varför de tycker som de gör, är inte särskilt konstruktivt.

Fler på vänsterkanten måste lära sig att respektera oliktänkande. Inte bara genom att inte störa politiska möten utan också genom att visa respekt för oliktänkande på arbetsplatsen och i klassrummet. Då har vi kommit en bra bit.

Locket av

De republikanska primärvalen fortsätter. Resultatet i Iowa gladde framför allt Barack Obamas stab. Mitt Romneys 25 procent imponerar nog på få.

Vi fnyser ofta åt det värdekonservativa USA som ser homosexualitet som en synd och vill förbjuda aborter. Dessa frågor dyker givetvis upp när de republikanska presidentkandidaterna debatterar. Men det är ändå befriande att även frågan om avkriminalisering eller legalisering av narkotika fritt kan diskuteras i amerikansk TV. Det skulle vara helt otänkbart i en svensk valrörelse - eller ens i en partiledarfejd. Här är frågan helt låst.

Gary Johnson, tidigare guvernör i New Mexico, förklarade i en debatt hur oerhört kostsamt kriget mot narkotikan är. Hälften av det som spenderas på fängelser, domstolar och polisinsatser är narkotikarelaterat och nästan alla narkotikafall handlar enbart om prohibition. 2,3 miljoner amerikaner sitter bakom galler, vilket är en fruktansvärt hög siffra. De flesta för narkotikarelaterade brott.

En person med Gary Johnsons inställning till kriget mot narkotikan eller Ron Pauls inställning till värdet av personlig frihet kommer inte att bli vald till USA:s näste president. Men att frågorna åtminstone kan vädras och debatteras inför amerikansk miljonpublik är positivt.

Den bästa av världar

Under året 2012, som på grund av B-filmen med samma namn har uppmärksammats som det år som enligt Mayakalendern är jordens sista, kan det vara lite extra viktigt att påminna sig om hur långt mänskligheten faktiskt har vandrat.

Få gör det bättre än Hans Rosling. I DN tar han upp en rad exempel på att världen faktiskt blir bättre, inte sämre. Exemplen kan göras många fler än vad som ryms i en kolumn, men Roslings huvudpoäng i både föreläsningar och debattartiklar är att vår svartvita uppfattning om världen som strikt indelad i i- och u-länder inte längre stämmer överens med verkligheten.

Jag kan ibland önska att jag hade fått uppleva 10-talet, 30-talet eller 50-talet. Men mest är det bara historiekufen i mig som talar. Det finns liten anledning att önska sig tillbaka till svunna tider. Ty ett så bekvämt och långt liv som vi lever i dag, och som allt fler av jordens invånare får del av, skulle människor i generationer före oss bara kunna drömma om. Rosling har rätt. Det har gjorts fantastiska framsteg.

Det betyder inte att vi har utvecklats färdigt. Det är också en av hans poänger. Vi som kallar oss i-värld kan inte bara sitta med armarna i kors och tro att vi har nått målet, att vi lugnt kan vänta in u-länderna. Då blir vi snabbt omsprungna. Ty länder som utvecklas tittar inte bara på oss, de tänker också nytt. Just därför är pratet om "föregångslandet Sverige" så farligt.

Nya krav på Kinaturister

Tidigare handlades visumansökningar till Kina på den kinesiska ambassaden i Stockholm. Öppettiderna var knepiga att passa och det var alltid mycket folk på plats som skulle ansöka om visum eller hämta sina pass.

För att möta floden av ansökningar öppnades Chinese Visa Application Service Center på Karlavägen 108. Stora ljusa lokaler och snabbare service blev effekten. Men också en chockhöjd avgift. Plötsligt kostade en vanlig ansökan 500 kronor i stället för 240.

Nu kommer fler förändringar som alla Kinaturister bör vara medvetna om. Från den 1 januari skärps kraven för turistvisum till Kina. Nu måste resenären även bifoga en inbjudan från en person eller ett företag i Kina. Om en sådan saknas måste du i stället bifoga personbevis, resplan samt bekräftelse på flyg- och hotellbokning. Mer papper, alltså.

Detta är i sig ingen jättebörda. Personbevis kan man fixa direkt online, hämta på närmaste skattekontor eller beställa hem inom någon arbetsdag. Resten är bara att printa ut.

Jag har dock lite svårt att se vad de kinesiska myndigheterna tror sig vinna på detta förutom att skapa några fler arbetstillfällen inom pappersvändarbranschen. Redan i dag måste en inträdesblankett fyllas i innan du tillåts komma in i Kina. Denna brukar delas ut på flyget men finns också att plocka i passkön på flygplatsen. På den lilla gula blanketten anges hemadress, vistelseadress samt vilken eller vilka orter du väntas besöka.

Om det är tänkt att denna procedur ska slopas genom att uppgifterna tillhandahålls redan vid visumansökan är jag positivt inställd. Men det skulle inte förvåna mig ett dugg om det i fortsättningen krävs både och.

Därutöver kan påpekas att den utlänning som tänkt sig stanna i sex månader eller längre snart kommer att få lämna fingeravtryck.

via Krister i Beijing

Guǎngzhōu.

Rätt till sex?

Potenshöjande preparat ingår inte i högkostnadsskyddet. Den som vill få ståfräs får alltså betala själv. Detta innebär att den man som är ryggmärgsskadad i praktiken måste betala för att ha sex med sin partner, berättar Sveriges Radio i ett reportage. Frågan är om vårt sexliv är andras angelägenhet. Var går i så fall gränsen för vad det allmänna ska ställa upp med och vilka tjänster som får erbjudas den som faller utanför ramen?

"Att få höra att man är en bra älskare är bland det största och finaste som finns", säger Anders Alm. Jo, visst är sex oerhört viktigt. Kostnaden för 1-2 piller i veckan blir runt 10 000 kronor om året för honom. Självklart tycker han att det är bättre om någon annan betalar detta, då kunde han ju göra något annat för dessa pengar. Jag skulle tycka att det vore trevligt om någon annan betalade de dyra linser jag är i behov av för att fungera i vardagen - eller kanske finansierade en operation så att jag slapp dem. Men jag förstår inte riktigt varför någon annan skulle behöva betala för mig.

Ingen har rätt till sex, brukar feministerna hävda när frågan om förbud eller inte förbud mot köp av sexuella tjänster diskuteras. Men den som hävdar att skattepengar ska användas till att hjälpa ryggmärgsskadade personer att ha sex måste rimligen också ställa upp på att äldre personer, eller bara ensamstående med nedsatt förmåga att träffa en tillfällig partner, ska få motsvarande hjälp som passar deras unika situation. Detta skulle kunna ske genom en professionell insats av en sexarbetare.

Sådana tjänster finns i andra länder, exempelvis i Tyskland där synen på sexualitet är betydligt mer fördomsfri än i Sverige. Frågan om Viagrasubventioner till ryggmärgsskadade lyfter således på locket till en betydligt större fråga, nämligen huruvida vi alla har rätt till sex och hur vi i så fall ska tillgodose de behov som finns.

Kristna knökar ryter till mot Iran

En av de de republikanska kandidaterna till att utmana Barack Obama i årets presidentval, den konservative Rick Santorum, tycker att USA borde bomba Iran om landet inte nedmonterar sitt kärnanläggningar.

Även Mitt Romney anser att Obama varit för vek mot regimen i Teheran och kräver en hårdare linje. Inte heller Obama utesluter emellertid en militär insats mot mullorna i Iran, men så måste alltid en amerikansk president säga. Efter två ytterst kostsamma krig i Irak och Afghanistan är det föga troligt att Obama, om han nu får sitta kvar som president, skulle vilja gå ut i ett nytt krig, vars konsekvenser är oerhört svåra att förutspå.

Rick Santorums popularitet har ökat nu när primärvalet i Iowa närmar sig. Han ligger just på tredje plats bakom mormonen Romney och libertarianen Ron Paul. Paul beskyller sina motkandidater för att sprida krigspropaganda och vill se en icke-interventionistisk utrikespolitik.

Risken är uppenbar att republikanernas kandidat till presidentposten blir en mycket konservativ person. I värsta fall blir det en abortmotståndare som anser att homosexualitet är en synd och tror att USA är lika starkt i dag som för 50 år sedan och kan spänna de militära musklerna som om landet inte alls var i sin allvarligaste ekonomiska sits hittills. Det appellerar förstås till många amerikaners bild av vad USA bör vara. Men det bådar inte gott för framtiden.

Länge leve TV 1000

TV 1000 läggs ned som varumärke och återuppstår som Viasat Film från den 1 mars. Därmed försvinner också det inslag som en gång gjorde kanalen känd: porren.

När jag växte upp var parabol ännu något ganska nytt. Jag minns fortfarande allas avund mot den familj som var först med parabolantenn i byn. Och, tänk, den hade till och med motor! När vi fick vår kanalwok på taket var det stort.

TV-utbudet gick från två statliga kanaler till världens alla kanaler på en och samma gång. Plötsligt fanns (galna) TV3 där, CNN, Sky News, Screen Sport - för att inte tala om MTV, som faktiskt var en bra kanal på 90-talet. Konkurrensen på filmsidan bestod då av TV 1000 och FilmNet (den sistnämnda blev till slut Canal Plus). Det var nytt, häftigt - och lite lyxigt.

Jag tittade mycket på TV 1000 som barn. På morgonen var det barnprogram, bättre sådant än i SVT, på kvällarna film. Och så sände kanalen alltid de stora tungviktsmatcherna i boxning live från Las Vegas, händelser som blev till en manlig familjetradition (hur viktiga dessa sammankomster var visar kanske det faktum att jag sökte ledigt från mitt konfirmationsläger för att få åka hem och se returmatchen mellan Evander Holyfield och Mike Tyson).

Sedan dess har vi vant oss vid tillgång till hundratals kanaler (även om jag faktiskt tittar betydligt mindre på TV i dag än för femton år sedan, men det är en naturlig utveckling till följd av Internets framväxt). Och allt färre betalar dyra pengar för att få se film när de i stället kan ladda ned dessa filmer eller hyra dem online. I stället är det dyra sportevenemang som lockar tittarna.

Att TV 1000 försvinner, eller snarare byter namn och skepnad, är logiskt. Kanalen har funnits sedan 1989 och de senaste åren fortplantats till flera olika skepnader för att öka valfriheten. Nu ska alla kanaler ha prefixet Viasat.

Enligt Viasats presschef Karin Zingmark är porren "otidsenlig". Det är oklart om detta är ett utslag av moralism eller bara en nykter syn på vad marknaden vill ha. Klart är i alla fall att den inte alls är lika attraktiv i dag när all världens porr bara finns några musklick bort. Ändå går det inte att komma ifrån, att tiden när Ylva Maria Thompson efter midnatt presenterade de erotiska filmerna på TV 1000 nog var lite mer spännande än nu när all porr finns så lättillgänglig. Porren var förmodligen dålig och endimensionell, gjord för att passa alla, men ändå.

Frågan är hur TV-landskapet ser ut om fem tio år. Finns det ens några renodlade filmkanaler kvar? Vill någon betala för dem? Jag har svårt att se det när bredbandstjänsterna med pay-per-view växer. Däremot ser intresset för sportkanaler ut att fortsätta växa.

Ett händelserikt 2012

Ett nytt år är här. 2011 var ett väldigt händelserikt år men redan nu vet vi att det kommer att hända en hel del under 2012 - med eller utan Mayakalenderns apokalyps. Vi har sommar-OS i London och fotbolls-EM i Polen/Ukraina. Vi har presidentval i Ryssland, ett val som Vladimir Putin planenligt lär vinna. Därutöver är det presidentval i både Frankrike och USA.

Förutom propagandasegern att bo i Vita huset när USA till slut fann och dödade Usama bin Ladin har Barack Obama inte lyckats med mycket under sin tid som president. Vem som blir hans utmanare återstår att se, det mesta tyder väl på Mitt Romney, men vem det än blir är det svårt att känna någon entusiasm.

Om vi vänder blicken österut: Hú Jǐntāo avgår som Kinas president och ersätts sannolikt av vicepresidenten Xí Jìnpíng. Vilken väg Kina kommer att ta återstår att se, men det verkar vara få bedömare som tror på några politiska reformer under Xís ledning. Däremot har västvärldens ekonomiska bekymmer redan fått återverkningar för Kina: tillverkningsindustrin backar.

Många utmaningar återstår. Hús eftermäle kommer sannolikt att vara stärkt politisk stabilitet och fortsatt stark ekonomisk tillväxt. Samtidigt är antalet "massincidenter" fortsätt många. Lite tyder på något omfattande uppror i Kina så länge ekonomin fortsätter att växa, men å andra sidan var det få om ens någon som förutspådde den arabiska våren.

Året som gick

Året är snart till ända och i vanlig ordning ska det summeras. Jag brukar alltid gå igenom det jag skrivit under året, men det blir en kortare summering i år än tidigare. Det har helt enkelt hänt alldeles för mycket. Och även om antalet negativa saker tycks överväga nedan har 2011 faktiskt varit ett överlag väldigt bra år.

ÅRETS TUMMEN UPP

Den arabiska våren. Zine El Abidine Ben Ali, Hosni Mubarak och Muammar Gadaffi – tre despoter som i decennier förtryckt sina befolkningar störtades i en arabisk revolution som tog alla, inte minst västvärlden, på sängen. En av dem flydde, en fängslades och en dödades. Nu står Syriens Bashar al Assad på tur. Det ryktas att han redan hört sig för om asyl för sig och sin familj. När hundratusentals människor tar till gatorna blir det allt svårare att hävda att demonstranterna bara är lejda terrorister.

Burma. Försiktig optimism. Aung San Suu Kyi släpptes i fjol och tillåts nu resa runt i landet. Partiet har åter registrerats och fångar har släppts. Det finns plötsligt hopp för Burma, även om alla positiva förändringar måste ses på med ytterst försiktig optimism.

Kim är död. Den gamle tyrannen Kim Jong-Il lade näsan i vädret den 17 december. Åter igen syntes i Pyongyang liknande scener som 1994, när fadern Kim Il-Sung dog. Omvärlden hoppas nu på förändringar i den slutna förtryckarstaten.

Irakkriget. Efter nästan åtta års närvaro lämnade de sista amerikanska trupperna Irak i december.

Friad. Sture Bergwall (känd som Thomas Quick) frias igen. Hela målet mot honom, med åtta morddomar, faller sakta men säkert samman. Den största rättsskandalen i modern svensk historia håller på att rullas upp inför våra ögon.

7 miljarder. 2011 var året då vi beräknas ha blivit sju miljarder människor på jorden. Så många människor skulle vi enligt tidigare domedagsprofeter inte kunnat bli utan att i princip gå under. Faktum är dock att vi framför allt lever längre och hälsosammare och av den anledningen blir fler. Vi lever i den bästa av tider.

Island. Efter en fullständig ekonomisk kollaps är Island faktiskt på väg tillbaka och väntas visa svag tillväxt under 2012.

Skifte. Tre svenska riksdagspartier har bytt ledare och ytterligare ett ska göra det i januari. KD:s Göran Hägglund sitter lite löst och frågan är om Juholt sitter kvar till nästa val. Men Reinfeldt blir vi inte av med så lätt.

ÅRETS TUMMEN NED

Teledatalagringen. I mars röstades det om teledatalagringsdirektivet i Sveriges riksdag och bland andra Johan Pehrson försvarade det helhjärtat. Men de fem sjättedelars majoritet som krävdes uppnåddes inte, vilket gör att frågan bordlades. Inga Federley-tårar syntes till, men att borgerliga politiker med kraft försvarar masslagring av oskyldiga medborgares kommunikation är skrämmande.

Eurokrisen. Det som ekonomer varnat för redan innan europrojektet sattes i sjön håller nu på att ske. Tänk att prestige och visioner alltid ska gå före kunskap och rent sunt förnuft.

EU-monstret. I stället för att lära av alla de misstag som har begåtts tar EU:s ledare, med några få undantag, unionens kris som intäkt för att föreslå ytterligare maktöverföring från medlemsländerna till EU:s tjänstemän. Det behövs "mer Europa", tycker Angela Merkel.

Kim tar över. Kim-dynastin fortsätter i Nordkorea när julgrisen Kim Jong-Un, den yngste sonen, tar över efter pappa. Vart Nordkorea tar vägen vet ingen, men regimen har redan låtit omvärlden veta att inget kommer att förändras.

Det ryska valet. I fjol var det Aleksandr Lukasjenkos vitryska regim som iscensatte ett val och sedan fängslade de oppositionella. I år var det Rysslands tur. Men denna gång har det ryska folket inte accepterat valcharaden som ledde till att Putins och Medvedevs parti Enade Ryssland fick majoritet igen. Kritiken mot Putin, som återkommer som president under 2012, växer.

FRA. Regeringen gör precis det som den lovade att inte göra när kompromissen om FRA:s spaning nåddes 2008: de öppnar upp FRA:s tjänster för fler myndigheter. Socialdemokraterna, som var så kritiska den där sommaren för drygt tre år sedan, ger sitt stöd. Vem i hela världen kan man lita på?

Kriget mot yttrandefriheten. Rätten att få tycka och säga det vi vill har varit under attack länge - och fortsatte att vara det även under 2011.

Irakkriget. Nästan omedelbart efter att de amerikanska trupperna lämnat landet blossade våldet upp igen.

SAP. Socialdemokraterna fick en ny partiledare, men i stället för nystart blev det ett halvår av krishantering. Chanserna att vi innan valet 2014 får se en kraftfull opposition i Sverige förefaller väldigt små.

Saabs konkurs. Victor Muller sade en gång att Saab är som "en attraktiv ungkarl som lika attraktiva kvinnor vill gifta sig med för att göra vackra barn i Kina". Det blev varken giftermål eller några barn. GM:s styvnackade nej till kinesiska investerare i Saab gjorde att Muller tvangs ansöka om konkurs. Därmed går ett ikoniskt svenskt bilmärke i graven. Under nästa år kommer intressenter att slåss om spillrorna.

Gott Nytt År till alla läsare!

Knäppisar

Trots att Sydkorea hållit en låg profil och bland annat släckte ljusen vid gränsen till grannen i norr av respekt för den käre ledarens död går den nordkoreanska regimen till svavelosande angrepp.

Nordkoreas ledning lovar "de sydkoreanska marionetterna" att den rådande politiken ligger fast. Någon förändring är inte att vänta. Detta görs sannolikt i hopp om att få slut på alla spekulationer om vad den övervintrade julgrisen Kim Jong-Un kan tänkas åstadkomma nu när pappa Kim är död och begravd.

Samtidigt kan vi konstatera att Hugo Chávez är lika knäpp som vanligt. Nu skyller han flera latinamerikanska ledares cancer på USA.

Det är något speciellt med paranoida vänsterregimer...

Kris i bostadsfrågan

Att det är ont om bostäder i Stockholmsregionen är ingen nyhet. Men när kollegor och bekanta berättar om hur det såg ut på 1970- och 80-talen blir kontrasten otroligt bjärt. Stockholm har blivit i princip hopplöst att hitta bostad i för den som inte passar in i mallen av den perfekta hyresgästen - eller har väldigt gott om pengar.

Allt fler får i dag bostad via Socialtjänsten. Detta kan tolkas på två sätt: antingen att fler hemlösa får ett ordnat boende - vilket ju vore bra - eller, något mindre positivt, att kraven på den som söker lägenhet har skärpts och därmed utestänger allt fler från den reguljära bostadsmarknaden. Tyvärr lutar jag åt den senare förklaringen.

Det är inte bara kräsna privatvärdar som ställer väldigt höga krav på presumtiva hyresgäster. En titt på Blocket visar att även andrahandsmarknaden börjar smittas av hårdnande krav på fast och hög inkomst, inga betalningsanmärkningar och fina boendereferenser. Krav som är i princip hopplösa att leva upp till om du är student eller inte har bott i Sverige särskilt länge. Har du barn är det i princip kört att hitta något i andra hand.

För den som inte har allt det där återstår att bo kvar hemma tills man är fullvuxen, att bo i andra hand, någon månad här och någon månad där. Eller att be mamma och pappa att stå för ett lån på några miljoner. Lån som folk inte ens förmår amortera på.

Nu är det förvisso så, att alla inte kan bo i Stockholm. Märkligt nog väljer ändå många att bo trångt och otryggt i Storstockholm i stället för att bo rymligt och tryggt i exempelvis Eskilstuna eller Kiruna. Det är något med Stockholm som gör att många är beredda att offra väldigt mycket för att få närhet till staden. Riktigt vad det är vet jag inte. Visst är stan trevlig, men så förbaskat märkvärdig är den inte. Det finns gott om trevliga städer runt om i Sverige. Så alla som klagar över att de inte hittar bostad - överge Stockholm!

Jag har själv bott i innerstan i sex år och kommer snart att flytta söderöver längs den gröna linjen. För mig har det aldrig varit ett krav eller ens ett viktigt önskemål att bo i innerstan och jag har, Vasastans diskreta charm till trots, inga större svårigheter att lämna den. Må så vara att det är hög status i vissa människors ögon att bo i innerstan.

Det går bra det här...

Barack Obama vill höja utgiftstaket igen, denna gång med 1 200 miljarder till ofattbara 16 400 miljarder dollar. Fram till 2013 väntas 2 100 miljarder dollar upplånas.

Inget av detta löser förstås USA:s ekonomiska bekymmer. Det skjuter dem ytterligare på framtiden. Men demokrater och republikaner verkar fullkomligt oförmögna att kompromissa och nå en gemensam överenskommelse för landets bästa.

Allt handlar just nu om presidentvalet 2012. Eftersom USA i princip alltid befinner sig i en valrörelse av något slag är det svårt att se hur antipatin någonsin ska kunna ta slut och en bred överenskommelse över partigränserna någonsin ska kunna nås.

Det amerikanska politiska systemet tycks lamslaget och oförmöget att hantera den rådande situationen. Barack Obama är en fånge i sitt vita hus och har svårt att få något gjort över huvud taget. Samtidigt sjunker amerikanernas förtroende för politikerna till historiska bottennivåer. Möjligheten att välja en kandidat som vill något annat, som till skillnad från Obama faktiskt vill förändring, är i praktiken noll. Endast mainstreamkandidater kan bli valda - och då bara om de är stenrika. Ingen kan med handen på hjärtat säga att de är exalterade över de kandidater som det republikanska partiet lyckats skaka fram.

Det är oerhört svårt att se positivt på framtiden för supermakten USA just nu.

Politiska domstolar

Efter SVT:s undersökning i vilken tillfrågade domare riktar hård kritik mot nämndemannasystemet öppnar justitieminister Beatrice Ask för att systemet med politiskt tillsatta nämndemän kan vara på väg bort. Det vore inte en dag för tidigt.

Det finns något djupt obehagligt i att politiker sitter och dömer i våra domstolar. En domstol ska rimligen befolkas av jurister, inte av lekmän och allra minst av partipolitiskt aktiva. Det går visserligen att förstå tanken bakom nämndemannasystemet. I andra länder finns jurysystem och tanken är densamma: något slags folklig representation. Men vad betyder det för rättssäkerheten att personer utan annat än i bästa fall ytterst basala juridiska kunskaper har makten att fria eller döma? Visserligen finns i våra tingsrätter även juridiskt utbildade domare, men det förminskar inte det faktum att nämndemännen är juridiskt inkompetenta.

Frågan aktualiserades ånyo efter att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen och vuxit ytterligare på lokal nivå. Nu kommer det även sitta sverigedemokratiska nämndemän i våra tingsrätter, något som fått en del att börja fundera över om det är rimligt att blanda ihop politik och juridik. I en intervju efter valet klargjorde en ung sverigedemokrat utan omsvep att hennes värderingar oundvikligen skulle påverka hur hon såg på olika rättsfall. Detta gäller naturligtvis inte enbart sverigedemokrater.

Jag tror inte att ens politiska värderingar försvinner bara för att man kliver in i en rättssal. Även jurister har förstås värderingar, men de är utbildade att bedöma sakfrågor ur ett rättsligt perspektiv. Nämndemännen sitter i rättssalen enbart på sin eventuella politiska kompetens. Därför måste systemet göras om och det snarast. Det vore önskvärt om det till att börja med uppstod en diskussion bland riksdagens partier.

# 21

Jag gillar Peter Forsberg. Inte bara för det han gjort på isen och hur han gjort det utan för hans ödmjuka inställning. Han är sålunda så långt från Zlatan det över huvud taget går att komma.

Det var en fin dokumentär SVT hade snickrat ihop - även om jag även hade hoppats på att få se lite återblickar från tiden i Philadelphia och inte bara från Colorado. I Flyers bildade han tillsammans med Simon Gagne The Dynamic Duo. Forsberg spelade fram, Gagne satte pucken. Gång på gång.

Det var Flyers som draftade Forsberg 1991 men de valde att byta bort honom i en omtalad trade som bland annat gjorde att den store Eric Lindros hamnade i Flyers och Peter Forsberg i Quebec. Lindros karriär dalade och kantades av problem, Forsbergs resulterade i två Stanley Cup innan skadeproblemen till slut satte stopp. Utan alla skador hade Forsberg sannolikt uppnått ännu större saker.

Det var en fantastisk karriär Forsberg satte punkt för tidigare i år när han efter ett sista comebackförsök insåg att foten inte höll för spel på högsta nivå. Tack, Peter, för allt.

Forsberg och Gagne tillsammans i Philadelphia.
Alla Flyersfans minns med värme Forsbergs tid i klubben.
Tyvärr var laget inte särskilt bra just då.

En pinsam monark

Jag brukar gilla kungen och hävda att avskaffandet av monarkin visserligen är en relevant fråga men inte den allra viktigaste just nu. Gubben är ju harmlös på något sätt. Ändå går det inte att komma ifrån att Carl XVI Gustaf så fort han öppnar munnen själv bidrar till att jag börjar tycka att nog är nog.

Han är ju helt enkelt alldeles för pinsam. Tänk att denne man representerar Sverige utomlands, tillsammans med sin stelopererade fru. Hans jultal bekräftade bilden av en man som anstränger sig för att låta alldaglig men som bara bevisar hur långt ifrån vanligt folk han befinner sig. Det finns inget naturligt över något kungen säger.

Jag bryr mig inte det minsta om huruvida han varit på sexklubbar i sin ungdom eller ej. Det vore snarast ett sundhetstecken om så var fallet. Jag vill bara inte representeras av en person som dels ärver sitt ämbete, dels låter som en känslolös robot när han pratar och som hävdar att han gör ett viktigt arbete när han reser världen runt på skattebetalarnas bekostnad. Kungen borde dessutom skaffa sig en ny talskrivare. Jultalet är ovanligt uselt.

God Jul!

Julen är här och med den kalkon, syltor, skumtomtar, en del julklappar och mycket kärlek.

En fridfull jul tillönskas alla läsare!

圣诞快乐！

En del av två världar

Så här i jultider påminns jag om att jag i ganska många år har jag funderat över var jag helst vill bo. Jag gillar Sverige av många anledningar men finner också mycket jag verkligen inte tycker om. Jag har svårt för den radikalfeministiska diskurs som under ganska lång tid plågat vårt land, den som påtvingar människor ett visst sätt att leva enligt en feministisk jämställdhetsmall. Allt annat anses reaktionärt. Jag ogillar inskränktheten som gör sig påmind i frågor som rör kommersiellt sex och synen på alla andra droger än alkohol.

Frånvaron av reella politiska alternativ gör mig nedstämd. Och i allt högre grad förfäras jag över hur Sveriges självbestämmande som nation raderas, utan debatt, genom en stegvis maktöverföring till icke folkvalda personer i EU. Att de enda etablerade partier som påtalar detta är socialister i Vänsterpartiet och främlingsfientliga i Sverigedemokraterna gör knappast saken bättre. Det politiska landskapet är minst sagt visset.

Samtidigt är Sverige ett föredöme på många områden. Ta bara professionalismen och effektiviteten hos landets myndigheter. Man ska förstås akta sig för att dra några generella slutsatser om flera hundra institutioner, men vi kan åtminstone fälla omdömet om några av de viktigaste.

Skatteverket är kanske det perfekta exemplet med snabb och effektiv handläggning och kunnig personal. Att få ett personbevis tar från några minuter till några dagar, beroende på om du gör det hemma vid datorn, går till närmaste skattekontor eller beställer hem det gratis med posten. Denna process tar i många länder flera veckor på grund av byråkratisk idioti. Även Migrationsverket har överraskat på mig positivt i de kontakter jag haft med myndigheten (här var emellertid förväntningarna inte särskilt höga, säkert var jag färgad av den negativa mediebilden). I Kina är kontakter med myndigheter minst sagt ett gissel.

Ändå saknar jag Kina intensivt. Jag saknar språket och rättframheten. Jag saknar möjligheten att ta en kopp te i parken Běihǎi (北海) och njuta av lugnet i stimmet. Jag saknar möjligheten att handla färsk mat på marknader för en låg summa i stället för att handla den dyrt i en frysdisk. Mest av allt saknar jag just maten. De härliga smakexplosioner som bjuds när jag äter kinesisk mat får jag aldrig när jag äter svensk.

Därutöver går det inte att komma ifrån att Sverige, och det även Stockholm, känns lite som en ankdamm ibland. Engagemanget för ett gammalt träd utanför TV-huset i Stockholm är ett färskt exempel på detta, men även det stora bråket om Slussen drar ett löjets skimmer över staden. Och i jämtländska Mörsil rasas det över att det gamla Brinkeboda, där jag ätit många julbord i unga år, ska förvandlas till en strippklubb (det är "förlegad kvinnosyn", "det hör inte hemma i ett modernt samhälle", enligt upprörda politiker).

På ett sätt är det förstås positivt. Gnabbet om småsaker innebär kanske att vi inte har så allvarliga problem att lösa. Men i fallet med strippklubben visar det bara på hur inskränkt Sverige är. Här blir förstås ingen lyckligare av att flytta till Kina, där sexsäljare hånas offentligt och samhället överlag är fördömande mot oliktänkande och personer som sticker ut. Ändå finns saknaden där, varje dag.

Något är det som lockar, trots allt, och lyckligtvis är Kina bara en flygresa bort. Varje gång jag landar får jag den märkliga känslan av att komma hem. Just nu är det inte tillräckligt för att faktiskt flytta dit - men det betyder också att jag inte med handen på hjärtat kan säga att detta är hemma.

Běijīng. Inte hemma men heller inte borta.

Sprid vidare

Bara för att reta den humorfrie Mikael Wiehe lägger jag i likhet med bland andra Johan Norberg upp Peter Santessons och Sanna Raymans proggparodi om Slussen.

Se den här.

Och sprid vidare! Att det gör Wiehe irriterad är inte ett helt oävet argument.

Tänk när nordkoreanerna snattar Kims kläder

Bilderna efter Gadaffis fall när en man står och blir intervjuad av TV iförd diktatorns mössa är oslagbar på många sätt. Dels visade den att vanliga medborgare tagit sig in i tyrannens palats, ja, in i hans sovrum, och plockat prylar. De hade därmed sett lyxen och fått se det överdådiga liv som diktatorn och hans familj levt i decennier på folkets bekostnad.

Men det förlöjligade också landets ledare. Muammar Gadaffi hade själv burit den där militärmössan vid möten med dignitärer från andra länder och i strikta poser inför militärparader i Tripoli. Mössan som varit en del av hans skrämmande yttre hade på ett ögonblick förvandlats till en rolig pryl, något att ha på festen med kompisarna eller kanske sälja vidare på eBay.

Tanken på när det nordkoreanska folket någon gång i framtiden äntligen får chansen att göra samma sak med Kimregimens ledargarnityr är kittlande. Ty även om Kim Jong-Il levde med en fasad av att vara enkel och folklig snålades det inte på lyxen kring diktatorn. Hans son kommer att få samma priviligierade liv.

Hur mycket vanligt folk i Nordkorea känner till är oklart. Sannolikt har de flesta inte hela bilden klar för sig. Att traska in i Kims hem efter regimens framtida fall kan vara ett bra botemedel när folket en dag ska befrias från den absurda personkulten.

En svensk bilikon går i graven

Nästan exakt två år efter att General Motors beslöt lägga ned Saab begär biltillverkaren sig själv i konkurs. Kinesiska Youngman ger upp försöken att ta över eller investera i Saab. Därmed försvinner sista halmstrået. GM har blivit av med en presumtiv konkurrent på den kinesiska marknaden.

Victor Muller har alltid haft en plan B. Det har varit hans signum. Han ska ha cred för att han kämpade in i det sista med att hitta en finansieringslösning för företaget. Att GM vägrade öppna dörren för Saab kunde varken han eller någon annan påverka.

Samtidigt är det Muller som bär huvudansvaret för de plågsamma och närmast tragikomiska turer som affären tagit sedan i april i år, då fabriken stannade för att aldrig mer starta. Han har lovat för mycket och enbart med sitt välsmorda munläder hållit folks förhoppningar vid liv. Muller har köpt tid för att hitta nya lösningar. Kanske borde Saab redan i våras ha tittat närmare på GM:s inställning till kinesiska investerare. Amerikanernas ställning torde ha varit klar hela tiden.

Samtidigt som detta innebär slutet för en klassisk svensk biltillverkare måste nog de anställda trots all besvikelse ändå känna en viss lättnad i dag. Efter att ha slitits mellan hopp och förtvivlan har de åtminstone fått ett besked, något reellt att förhålla sig till. De anställdas, leverantörernas samt återförsäljarnas lojalitet har utnyttjats av Muller under året som gått. Få företag skulle ha överlevt lika länge under lika svåra förutsättningar.

Jag kan verkligen förstå Mullers ilska mot GM. Det är egentligen absurt att ett företag med 3 500 anställda försätts i konkurs trots att det finns investerare som vill satsa mångmiljardbelopp och utveckla verksamheten. Men det var onekligen oerhört naivt av honom att ta över Saab från första början utan att ha pengar att driva verksamheten långsiktigt.

Nu återstår att se vad som händer med den Phoenixplattform som Saab faktiskt äger. Det var givetvis den, och varumärket Saab, som Youngman och Páng Dà var intresserade av, inte redan gamla 9-5. Kommer det att skapas ett nytt bolag baserat på Phoenix? Omöjligt är det inte. Men varumärket Saab är i vilket fall historia.

Porrknutten är död

Nordkoreas diktator, den "käre ledaren" och porrknutten Kim Jong-Il, är död. Enligt nordkoreanska medier dog han i lördags av sviterna av en hjärtinfarkt. Om det också är den verkliga dödsorsaken får vi nog aldrig veta. Han ska begravas den 28 december.

Kims hälsa har varit ett hett diskussionsämne i flera år. Han uteblev exempelvis från firandet när regimen firade jämnt härom året. Samtidigt har sonen Kim Jong-Un stegvis synts mer och mer offentligt och utpekats som kronprins. Han uppges nu ta över efter sin far.

Frågorna är flera. Har den unge och oerfarne Kim Jong-Un tillräckligt stöd av militären och den övriga kretsen kring sin far? Om han har det och inte utmanas av maktsugna personer runt den förre diktatorn, kommer han att kunna genomföra ekonomiska reformer? Var han står politiskt är oklart, men med fadern borta finns åtminstone en chans att börja bryta med det gamla och öppna upp ekonomin. Hur detta sedan motiveras - med socialistiska slagord eller ej - är mindre intressant.

Det blir också intressant att se hur Kinas inställning till den nordkoreanska regimen påverkas av diktatorns död. Kommer Kina trycka på Kim Jong-Un för ekonomiska reformer och försöka förmå honom att följa Kinas exempel? Vi ska nog inte räkna med några under.

Veckan som gick #9

# Václav Havel död. Medborgarrättskämpen och det fria Tjeckoslovakiens förste president är död. Václav Havel stod upp mot det kommunistiska Östeuropa, han fängslades för sina åsikter och hyllades av ledare över stora delar av världen fram till sin död. Hans plats i historieböckerna är given. Samtidigt kan vi konstatera att tobaken skördat ännu ett liv.

# Nya Slussen klubbad. Så fort det ska byggas något i Stockholm tar det en evinnerlig tid. Anledningen är att det ska protesteras och något som kallas Skönhetsrådet ska säga sitt innan byggnader av vikt får uppföras. När det gäller Nya Slussen har det varit värre än vanligt. Kultursnobbar har protesterat, men nu verkar bygget ändå bli av till slut. Efter några år av överklaganden, förstås.

# Irakkriget är slut. Barack Obama har avslutat det kostsamma krig som George W Bush startade. Irakkriget är officiellt slut och de sista amerikanska soldaterna lämnade Irak under söndagen. Ett nästan nio år långt krig är därmed över - samtidigt fortsätter den militära konflikten i Afghanistan. En amerikansk president kan förstås aldrig göra annat än att hylla hemkomna soldater som "stridit för sitt land" (även om Irak aldrig var ett hot mot USA). Det Obama borde göra är emellertid att be inte minst det irakiska folket om ursäkt för allt det lidande hans land har orsakat sedan invasionen i mars 2003.

I GM:s grepp

Saab kommer förmodligen att förvägras fortsatt rekonstruktion efter måndagens möte i Vänersborgs tingsrätt. Då återstår bara konkurs.

Victor Muller har tillsammans med kinesiska Youngman provat alla tänkbara alternativ för att förmå General Motors att ge sitt godkännande. I det senaste och sista halmstrået ges Youngman noll procent av aktierna i bolaget. Något ägarskifte sker således inte. I stället uppges att ett dotterbolag ska skapas av vilket Youngman ska äga hälften. Inte heller detta gillar GM. Och som rekonstruktör Guy Lofalk berättat har GM inte ens varit villiga att sitta ned och berätta vad de själva kräver för att en affär ska kunna gå i lås. De är inte intresserade av att Saab överlever. Tvärtom gör de nu allt för att den svenska bilikonen ska gå i graven. Konkurs för Saab innebär en konkurrent mindre på Kinamarknaden för GM. Det är inte ofta ett företag har chansen att ta död på en konkurrent på detta sätt.

Det är på många sätt en helt absurd situation som Saab befinner sig i. Flera företag har visat sig villiga att ta över, investera och få Saab på fötter. Alla råkar vara kinesiska, ty det är där pengarna finns numera. Då säger Saabs före detta ägare, som råkar äga tekniken i bilarna, nej. Självfallet för att slippa en framtida konkurrent i Kina. Samtidigt kan man förstås ifrågasätta värdet av att ta död på en konkurrent som siktar på att tillverka 30 000 bilar under 2012 när GM själva kommer tillverka runt tre miljoner.

Kanske försöker GM bara visa sina kinesiska partners (Shanghai Automotive Industry Corporation) att de inte sviker sitt joint venture. Men huruvida Victor Muller har rätt när han hävdar att GM inte har rätt att stoppa partnerskapet med Youngman spelar egentligen mindre roll. Saab kan rimligen inte vara i konflikt med sin förre ägare och samtidigt tillverka bilar eftersom det är GM som förser dem med teknik och drivlinor (och dessutom sköter tillverkningen av 9-4X i Mexiko, en bil Saab köper styckevis direkt från amerikanerna). Vad som än sägs under förhandlingarna på måndag är Saabs öde således beseglat. Kanske har Youngman redan innan dess bestämt sig för att dra sig ur en till synes hopplös affär som bara kostar pengar men aldrig leder någonvart.

För övrigt verkar GM vara riktigt dåliga ägare. Att de begränsade Saabs chanser till framgång är vida känt, nu förefaller det som om Opel är det märke som får lida när GM har bestämt sig för att satsa på sina amerikanska märken i Kina. Att befinna sig i GM:s grepp är således inte särskilt avundsvärt.

Ett USA på fallrepet

Det är obestridligt så, att det ser allt dystrare ut för USA. Detta märks på många olika nivåer.

Ett exempel är att antalet fattiga barn har ökat med en tredjedel sedan 2007. Bankkrisen slog hårt mot många familjer som tvingades gå från hus och hem. Konsekvensen är att vart 45:e barn i USA är hemlösa, i betydelsen att de saknar ett fast hem och bor på vandrarhem, motell och liknande. Det är 1,6 miljoner barn.

Detta är förstås inga stolta siffror för ett av världens rikaste länder. Allt är inte nattsvart, exempelvis slogs rekord under årets Thanksgivingshopping. Många amerikaner har det gott ställt. Problemet är att de som inte är har det bara blir fler och fler.

Barack Obama vill såklart bli omvald. Men hans fyra år som president kommer inte att bli hågkomna som några positiva år. Irakkriget har avslutats men ekonomin är sämre än någonsin tidigare, arbetslösheten fortfarande hög och landet på tillbakagång som den obestridliga supermakt det varit sedan andra världskriget.

Från republikanskt håll synes få ljuspunkter. Ron Paul är chanslös, New Gingrich är en mer eller mindre opålitlig konservativ, Mitt Romney är mormon, Rick Perry är knäpp på riktigt.

Valet 2012 kan bli spännande. Men oavsett utgång kommer vinnaren att få överta ett land i förfall. Och det hinner ingen vända på fyra till åtta år. Frågan är varför någon vid sunda vätskor alls skulle vilja ha Obamas jobb.

Kultursnobberi

Den högst nödvändiga nybyggnationen av den förfallna Slussen har ett starkt stöd bland stockholmarna. Det finns även en politisk majoritet för ett förslag som granskats, stötts och blötts. Beslutet är nu äntligen fattat - saken är färdigutredd, Slussen ska byggas om och planerna är klara. Några års överklaganden väntar - förstås - men har vi tur står Nya Slussen klar 2020.

Ett gäng högljudda kultursnobbar protesterar. En av dem är före detta ABBA-medlemmen Benny Andersson. När beslutet röstades igenom blev han sur. Riktigt sur. Så pass sur att han nu inte längre vill stå som reklampelare för Stockholms stad på Arlanda flygplats, där en rad välkända stockholmare pryder ankomsthallen med sina porträtt.

Ja, Benny, de kan gott plocka ned din bild på Arlanda. Det har jag inget emot. En person som anser sig vara så oerhört viktig och förmer än både en majoritet av stadens invånare och den politiska majoriteten kan gott hänga sitt porträtt hemma i stället. Där kan han ju dessutom titta på det i lugn och ro.

Ryssland och eurokrisen i nya numret

Nya numret av Nyliberalen är klart och väntas nå alla prenumeranter i mellandagarna. I detta nummer kan du bland annat läsa om:

# När medier världen över fokuserar på USA:s allt svagare och Kinas allt starkare ställning, hamnar utvecklingen i världens till ytan största land ofta i skymundan. Hur ser chanserna ut för riktig demokrati i Ryssland? Ulrik Franke konstaterar att det ryska ekonomiska undret står på en bräcklig grund men ställer hoppet till en växande rysk medelklass.

# Socialismen var ett politiskt experiment som varade i 72 långa år. EMU riskerar att bli betydligt mer kortlivat än så. Mattias Lundbäck visar att eurons kris förutspåddes långt i förväg av en rad personer och anser att alla EMU-anhängare faktiskt borde skämmas i dag.

# Gary Johnson, Mitt Romney, Newt Gingrich, Michele Bachmann, Rick Santorum eller Ron Paul? Vem är bäst lämpad att utmana Barack Obama om presidentposten 2012? Mathias Sundin konstaterar att det saknas en given vinnare men finner trots allt en acceptabel kompromisskandidat.

# I tider när människor känner ett ointresse eller en apati inför frihet som begrepp, vilken roller spelar den libertarianska rörelsen? Fredrik Nyqvist har tagit en titt på den brittiska libertarianska rörelsen och frågat ett antal brittiska libertarianer om det verkligen är värt den tid de lägger ned på att sprida liberalismens budskap när det är så svårt att se några konkreta resultat.

# Under de år som gått sedan attackerna i New York och Washington har världens underrättelsetjänster fått ökade anslag och i många fall utökade befogenheter. Det har på sina håll skapats ett slags stat i staten, ett eget mikrokosmos som kan agera i lagens utkanter utan att några frågor ställs. Hans Engnell tar en titt på världen efter den 11 september och frågar sig om det finns något som kan vrida klockan tillbaka

Plus recensioner, attacker och mycket annat!

Prenumerera kan du göra här!