I goda feministers sällskap

De var överens om det mesta, där de stod i Agendastudion. Gudrun Schyman njöt av att få ännu lite TV-tid och behandlas som en etablerad partiledares like. Annie Lööf tycktes mest mån om att inte kritisera feministledaren för hårt.

För andra gången på kort tid var Feministiskt initiativs Gudrun Schyman inbjuden av SVT för att diskutera feminism. Första gången var det i Aktuellt. Då skulle hennes motståndare vara en socialdemokrat. Ingen kom, så Schyman fick prata ensam. Denna gång stod alltså centerledaren som motdebattör. Eller ska man kanske säga supporter.

Problemet är att båda är feminister, att båda vill använda politiken för att förmå människor att bli lite mer som feministerna vill att de ska vara. Schyman är mer hårdför, men analysen är densamma.

Annie Lööf säger i debatten att hon delar Schymans analys och frustration över att jämställdhetsarbetet "går för sakta". Hon säger att hon hoppas att "den feministiska våren" (Schymans kampanjord) håller i sig. Det var inte två politiska motståndare som stod i Agendastudion - det var två systrar.

Nästa gång kanske vi kan hoppas på att en icke-feminist står på andra sidan bordet. Men det lär väl inte hända före valet. Först ska den feministiska valtriumfen säkras.

Det är dina pengar

via Slöseriombudsmannen Martin Borgs

Farhågor inför riksdagsvalet

Valet till Europaparlamentet är enkelt. Riksdagsvalet är desto svårare. Jag har ingen aning om hur jag ska rösta till riksdagen i höst. Jag vet faktiskt inte hur jag ska rösta i kommun- eller landstingsvalet heller.

Detta är ett dilemma. Ty samtidigt som jag velar växer de krafter jag avskyr av hela mitt hjärta. En röst på deras motståndare hade förefallit naturlig. Men jag vill rösta med någotsånär gott samvete, vilket betyder att inget av riksdagspartierna är ett realistiskt alternativ.

Valet kommer som alltid att handla om två block som tävlar om regeringsmakten, men framför allt om Moderaterna mot Socialdemokraterna. Den kampen är emellertid ointressant. Det är vad som händer vid sidan om de två stora partierna som har betydelse nu.

Miljöpartiet har legat stabilt runt 10 procent i mätningarna under lång tid. De kommer förmodligen hamna där, eller kanske något högre. Vänsterpartiet ökar och närmar sig tvåsiffriga tal. En rödgrön regering med Jonas Sjöstedt som minister är inte långt borta - även om det skulle svida i den socialdemokratiska själen att plocka in V i en regeringskoalition.

Alla gillar en uppstickare. Det är delvis därför Feministiskt initiativ får massor av gratispress just nu. Att Fi särredovisas i mätningarna ger partiet mångfalt mer utrymme än om de bara ingick i gruppen "övriga" och tilldelades en notis. Men mediernas fäbless för vänsterfeministiska frågor och feminismens oerhört starka ställning i akademiska kretsar i Sverige ska inte underskattas. Många som rapporterar om Fi vill nog att partiet ska lyckas.

Höstens val bär med sig en rad farhågor för en liberal väljare. Som att Vänsterpartiet får 10 procent och ges reellt inflytande i en S-ledd regering. Att Fi kommer in och lyckas påverka en rödgrön regering i (ännu mer) radikalfeministisk riktning.

Jag tror ändå inte att Fi kommer in. Det är en sak att säga att man ska rösta på ett extremt parti, en annan att faktiskt göra det. Och än har partiet inte lagt fram sitt valmanifest. Det har inte sagt ett ord om kronor och ören. Förhoppningsvis blir det uppenbart för väljarna att partiet saknar en trovärdig ekonomisk politik. I ett val som i huvudsak kommer handla om just ekonomisk trovärdighet, borde Fi vara chanslöst.

Nu visar ändå flera mätningar att partiet ökar kraftigt. Det är begripligt att väljarna i en tid av ideologisk stagnation och samling i mittenträsket söker nya alternativ. Men Fi är mer sekt än parti, mer feministisk studiecirkel än trovärdig lagstiftare.

Om olyckan skulle vara framme och Sverige har ett feministiskt sektparti i riksdagen efter valet, finns två alternativ: att packa väskorna eller organisera sig. 

Löfte eller hot?

"Om jag blir kommissionens ordförande 

ska jag bringa ordning."

Det börjar med nedrivna valaffischer

Uppdrag gransknings inslag om det vänsterextrema våldet och den utbredda acceptans som finns för det, var gårdagens stora samtalsämne. Precis som väntat lyckades många vänsterdebattörer stärka tesen om vänstern som mer benägen att se mellan fingrarna på våld riktat mot sina meningsmotståndare genom att kritisera programmet och förminska våldet.

Detta våld drabbar inte bara nazister och borgerliga som inte har ett dugg med nazism att göra. AFA genomför regelbundna attacker även mot Migrationsverkets lokaler. De tycks köra något slags varannan vecka-upplägg tillsammans med SMR.

RF och AFA är små extremistorganisationer. Men svansen till dem sträcker sig in i de etablerade partierna. Och acceptansen för att de demokratiska spelreglerna ibland läggs på hyllan är ännu bredare. Detta blir tydligt inte minst under ett valår.

Det första tecknet på att en person är beredd att kliva utanför den demokratiska spelplanen är att riva ned valaffischer, förstöra valstugor och störa torgmöten. Det sistnämnda drabbar Sverigedemokraterna hela tiden, vilket gör att polisen (som säkert hellre hade velat prioritera annat) tvingas lägga resurser på att skydda SD:s företrädare från påhopp och se till att mötet kan genomföras.

En nedriven valaffisch kanske inte verkar så farligt. Men det är noterbart att det alltid är borgerliga partiers valaffischer som åker ned. Antingen utsätts de för skadegörelse eller så rivs ned helt sonika ned.

Det finns bland dessa grupper en övertygelse om en kamp mellan gott och ont och att de själva står på de godas sida. Att kampen är så viktig att de kan, eller måste, ta sig friheter och kringgå de demokratiska spelreglerna. På detta sätt legitimeras att andra partier inte har samma rätt att yttra sig och göra sina röster hörda.

Årets valrörelse kommer inte bli något undantag. De moderata EU-valaffischer jag sett på väg till jobbet är redan borta.

Det fina våldet

SVT:s Uppdrag granskning granskade härom veckan det nazistiska våldet. Vi fick en skrämmande påminnelse om det besinningslösa och vidriga våld som dessa kriminella ungdomar ägnar sig åt. Nu var det dags för det vänsterextremistiska våldet. Och då kommer genast protesterna. Och angreppen.

Det vänsterextrema våldet definieras av antidemokrati, samvetslöshet och undergroundkultur. Våldsverkarna tycker att de slåss mot en ond samhällsordning och ett odemokratiskt samhälle. Detta, anser de, motiverar att de tar till våld.

Det finns en bild av det vänsterextrema våldet som något slags berättigad reaktion från en förtryckt underklass som "fått nog". Så beskriver Kartellens Sebbe Staxx AFA och Revolutionära Fronten, som han själv samarbetar nära med. Men det är inte bara, eller ens främst, arbetarklassungdomar från svåra förhållanden som uttrycker en ilska mot samhället.

Detta är personer från välordnade förhållanden, från medel- och övre medelklass. De hatar demokrati, de hatar kapitalism och de hatar alla som inte delar deras värderingar. Detta är grovt kriminella personer som är en fara inte bara för människor de definierar som "fascister" utan för allmänheten. Helt oskyldiga människor drabbas av våld, skadegörelse och hot. Detta rör sig kort sagt om personer som borde dömas till långa fängelsestraff.

De som begår brott hittar alltid ursäkter för sitt agerande. Det är desto värre när övriga samhället kommer med liknande undanflykter för grov brottslighet. Det är den mest skakande påminnelsen i UG:s reportage. Vänstervåld är lite finare, lite mer accepterat.

Det är toleransen för denna sorts politiska våld som upprör mig mest. Det finns en acceptans från många på vänsterkanten, en benägenhet att se mellan fingrarna när vänsterextremister utövar våld mot sina politiska motståndare.

Det är en oacceptabel hållning från personer som samtidigt kallar sig demokrater. AFA och Revolutionära Fronten är ett betydligt större hot mot den öppna demokratin än vad radikala men marginaliserade grupper som SMR eller Svenskarnas parti någonsin kommer att vara.

Politiskt våld ska alltid slås ned utan reson. Rättsväsendet måste skärpa synen på denna sorts våld på demokratin. Polisen måste ges resurser och befogenheter att agera hårdare mot extremismen.

Gullandet med vänsterextremisterna måste få ett slut.

Uppdatering: Vänstertwittrare rasar mot programmet.

Läs även:
Ivar Arpi i Neo, Fnordspotting

UKIP stormar fram

Det stundande EU-valet ser ut att bli en framgång inte bara för de EU-skeptiska partierna utan också för flera av de nationalistiska. I Frankrike ser Front National ut att göra ett starkt val. I Grekland fortsätter nazistiska Gyllene Gryning att skörda framgångar. Och i Finland är Sannfinländarna starka.

I svenska medier klumpas dessa partier ofta ihop med allmänt EU-kritiska partier enbart för att de har EU-skepticismen gemensamt. Det är emellertid stora skillnader mellan Front National och exempelvis UKIP. I bägger partierna finns stollar som sagt dumma saker, men Farages parti har arbetat hårt för att bli av med dem. Och UKIP kan exempelvis inte jämföras med öppet rasistiska BNP (British National Party).

UKIP är inte motståndare till migration per se. De vill dock begränsa möjligheten för andra EU-medborgare att komma till Storbritannien för att bo och arbeta - förutsatt att de inte fyller ett behov av arbetskraft. Här finns helt klart populistiska drag.

Det jag gillar med UKIP är emellertid främst partiets skeptiska hållning till EU. Partiet kritiserar EU:s växande makt på medlemsländernas bekostnad, det avskyr drömmarna om en federal EU-stat och vill att Storbritannien lämnar unionen och upprättar frihandelsavtal med omvärlden. Allt detta är rimliga åsikter, och få har framför dem med sådan kraft som Nigel Farage.

Nästa år är det val i Storbritannien. Skulle UKIP göra ett så starkt EU-val som opinionsmätningarna antyder, kan det ge partiet självförtroende och trovärdighet inför det stora nationella valet.

David Cameron är trängd i frågan om EU. Han har gjort eftergifter, men frågan är hur många som litar på hans ord om en omförhandling av EU-medlemskapet och en eventuell folkomröstning när han samregerar med EU-vänliga Liberaldemokraterna.

Nigel Farage kommer i vilket fall inte missa ett tillfälle att påminna britterna om detta.

Nu växer Piratpartiet

Hur jag ska rösta i riksdagsvalet har jag ännu ingen aning om. Däremot är min röst i Europaparlamentsvalet, hur mycket jag än ogillar att legitimera detta val, lätt att lägga. 

Eftersom jag värdesätter personlig integritet och internets frihet, eftersom jag är stark motståndare till det övervakningssamhälle som har skapats och eftersom i princip alla partier står på fel sida i dessa frågor finns bara ett val: Piratpartiet. 

Jag avstod från att rösta 2009. Men denna gång kommer jag att rösta på Christian Engström (PP). Jag vet att Piratpartiet har gjort skillnad i parlamentet, och som utvecklingen i EU ser ut behövs motståndsfickor som åtminstone ger ett litet hopp om att det går att vinna segrar ibland.

Nu ökar Piratpartiet i opinionen - från 2,4 till 3,1 procent, enligt Skop (PDF). Partiet syns mer i medierna, och valrörelsen har bara börjat. Ett mandat är inom räckhåll. 

Läs även:
HAX, Den hälsosamme ekonomisten

Det stora bostadslotteriet

Bostadskarriär. Smaka på ordet. Det har blivit ett begrepp i Sveriges storstadsregioner. Det är nämligen så man blir rik i dag.

Det är svårt att bli rik på arbete i Sverige. Den progressiva beskattningen på arbete och kapital gör att den som utbildar sig och arbetar mer får betala en större andel av sin inkomst i skatt. Är du höginkomsttagare, eller i alla fall anses vara det enligt skattetabellen, kan halva din lön gå till staten. Det är en helt otrolig inskränkning i människors liv, men inte ens den borgerliga regeringen tycker längre att frågan ska prioriteras.

I Stockholm är värdeökningen på bostäder hysterisk. Den som köpte en lägenhet eller ett hus för några hundratusen kronor på 80-talet kan i dag sälja för 10 miljoner. Man kan alltså bli mångmiljonär bara genom att ha bott.

Den galna värdeökningen beror givetvis på att efterfrågan på bostäder i Stockholmsområdet tusenfalt överstiger tillgången. Det byggs för lite, sägs det. Och det är sant. Sverige har byggt hälften av jämförbara länder under 20 års tid. Vi bygger minst i Norden.

Men när Socialdemokraterna säger att de vill bygga bort bostadsbristen ignorerar de helt två av grundorsakerna till den: hyresregleringen samt alla byggregler och mål. Hyresregleringen gör det förmånligt att vara hyresgäst i mer attraktiva områden då lägets ökade popularitet inte påverkar hyran. Den sätter alltså marknadsmekanismerna ur spel och gör det mindre intressant att bygga hyresrätter eftersom avkastningen inte är tillräcklig.

Därtill finns ett hundratal nationella mål vid bostadsbyggande som kommunerna måste hålla koll på under planprocessen. Inte nog med att alla dessa mål kräver tid och resurser - byggbolagen tivngas efterleva en rad krav som fördyrar byggandet, och detta när det alltfler vill ha är billiga bostäder.

Tilläggas kan också att stigande markpriser står för hälften av de stigande byggpriserna. Kommunerna vill alltså gärna göra en vinst på marken - men har samtidigt inga problem med att skyffla in miljardbelopp i förlusttyngda sportarenor. Det är en märklig prioritering, minst sagt.

En helt vanlig trerummare vars enda säljargument är att den ligger i Stockholms innerstad går på 6 miljoner eller mer. Vi har nu nått den nivå när heltidsarbetande har svårt att ha råd med en bostad ens i närförorterna, när kontantinsatsen närmar sig en halv miljon om man vill köpa lite större och alltfler tvingas söka sig till en allt annat än sund andrahandsmarknad.

Vid sidan om den febriga bostadsrättsmarknaden, som bara gör mäklarna glada, har vi den havererade hyresrättsmarknaden. Under 2010 var snittiden på en förmedlad lägenhet via Stockholms bostadsförmedling 6,7 år. 2013 var den 8,4. I dag tar det i snitt 6,5 år att få en lägenhet i Rågsved. Tiden när det gick att köa sig till en lägenhet är sedan länge förbi. I dag måste man hitta andra sätt.

Vilka blir konsekvenserna av allt detta? Jo, att många inte flyttar till Stockholm trots att det finns jobb här. Att många väljer bort Stockholm som studentstad eftersom de inte hittar någonstans att bo. Att människor väntar med att skaffa barn då de inte har råd att köpa en större lägenhet. Att antalet personer i desperat behov av lägenhet som luras på kontantinsatsen av skojare på andrahandsmarknaden stiger. Att människor med låga eller normala inkomster får nobben av hyresvärdarna eftersom dessa kan välja och vraka bland bättre bemedlade.

Något så basalt som en bostad har blivit ett bekymmer som håller människor vakna på nätterna och ger magsår om dagarna. Som en konsekvens av läget söker sig alltfler till Socialtjänsten. I alltfler kommuner ute i landet börjar Socialtjänsten bli en stor hyresvärd. I Stockholm är utvecklingen densamma, och den galopperar.

Effekterna av denna kollapsade bostadsmarknad är illa nog var för sig. Tillsammans är de förödande för Stockholms utveckling. Många människor far illa eller kan inte leva upp till sin potential på grund av detta gigantiska politiska misslyckande. För det är i allra högsta grad politiskt skapat. Det vore klädsamt om alla politiska partier erkände misslyckandet och enades om att göra något åt problemet. Men det finns inga indikationer på en sådan samförståndslösning.

Allt tyder tyvärr på att det kommer att bli mycket värre innan det, eventuellt, blir bättre. Många kommer ha blivit rika på kuppen. Men desto fler lär ha vänt Stockholm ryggen då.

Fi gillar inte olika

"Fi:s syn på människan, acceptansen för det annorlunda och det normkritiska tänkandet kändes rätt ända in i själen. Jag börjar nästan gråta när jag tänker på vem det är som får avgöra vad som är accepterat." 

Soraya Post, EU-parlamentskandidat för Feministiskt initiativ, intervjuas av Europaportalen. Hon beskriver Fi som ett parti som står upp för människors olikheter och försvarar mänskliga rättigheter. Denna politik vill hon ta med sig till Europaparlamentet. I den senaste mätningen fick Fi 3,2 procent och ser alltså ut att ha möjlighet att kunna vinna ett mandat.

Men feministerna avslöjar sig alltid. Lite längre ned säger hon så här:

"Vi måste också bort få (sic) patriarkatet och driva en politik ut mot medlemsländerna för att åstadkomma en standardiserad jämställdhetspolitik så att män och kvinnor värderas lika på alla nivåer. Alla politiska frågor ska genomsyras av jämställdhetsperspektiv." 

Det är svårt att utläsa någon acceptans för olikheter i det uttalandet. Och precis så är det med Fi. Det är ett intolerant, vänsterextremt parti vars hela politik genomsyras av tvång som metod för att komma till rätta med upplevda brister hos män och problem i samhället (ofta orsakade av män).

Tänk dig Fi:s jämställdhetsextremism - i hela EU. Lyckligtvis är det få EU-medborgare som skulle finna denna politik attraktiv. Sverige är ju ett undantag.

"Mänskliga rättigheter" är kanske en bra täckmantel, men Fi:s politik har mest med feministisk sekterism att göra. Och sådan hör inte hemma i folkvalda parlament.

Vilka är extremisterna, egentligen?

DN gör sitt bästa för att mana väljarna att rösta rätt i Europaparlamentsvalet, det vill säga stödja de snälla etablerade partierna. Det varnas för framgångar för extrema missnöjespartier, vissa mer radikala än andra. Men varifrån väljarnas missnöje härrör dyker DN inte djupare i.

Vilka är det som är extrema här, egentligen? Är det inte partier och företrädare som vill frånta de nationella parlamenten ännu mer makt, som vill se ett federalt EU med gemensam utrikes- och försvarspolitik, en gemensam valuta (det gick ju bra) och allt detta i en union där den folkvalda pelaren, parlamentet, inte ens får initiera lagstiftning. Den verkliga makten finns inte i Europaparlamentet utan i kommissionen och ministerrådet, det vill säga de icke folkvalda pelarna.

Detta vill både Moderaterna och Folkpartiet ha mer av. De klär det i uttjänta floskler som "vi tror på Europa" respektive "ja till Europa". De borde säga "ja till större demokratiskt underskott" och "ja till fler beslut bakom stängda dörrar". Det är vad EU handlar om i dag.

UKIP:s Nigel Farage, som är en av dem som DN varnar för, har gjort den analys som DN inte gör, nämligen blottlagt kopplingen mellan de extrema federalisternas politik och det ökande stödet för högerpopulistiska och i vissa fall rasistiska partier (även vänsterextremisterna vinner mark).

EU-vurmarna har velat gå så hårt fram på så kort tid att vanliga väljare inte ens fått en chans att sätta sig in i vad alla förändringar och all maktförskjutning innebär för dem. Det finns ett utbrett folkförakt i Bryssel. Det vilar på en idé om EU som Det Historiska Projektet som den vanliga pöbeln inte har förstånd nog att begripa, och därför inte bör lägga sig i.

Därför har de flesta medlemsländer aldrig fått folkomrösta om stora fördragsändringar, och därför har enskilda medlemsländer som röstat nej påtvingats en andra omröstning.

I mina ögon är det federalisterna och de helt okritiska EU-vurmarna utan sinne för proportioner som är de farligaste extremisterna. De behandlas nämligen som rumsrena av medierna, och de sitter på makten. Dessutom är deras politik förutsättningen för att populistiska och extremnationalistiska partier ska få växtkraft.

De göder alltså de motståndare de varnar för. Kanske är det just denna motståndare de behöver för att tvinga fram "mer Europa".

Deltagande i P1 Debatt

Jag är varken vacker, välklädd eller kristen men har ändå bjudits in att delta i en diskussion i P1 Debatt under temat "Hur mycket fri rörlighet tål EU?".

Programmet sänds från Kulturhuset söndagen den 4 maj kl. 16-17.45. Det är en diger lista deltagare, men förhoppningsvis kommer det finnas möjlighet att säga några ord då programtiden är väl tilltagen.

Demonstrationsrätten är absolut

När Svenskarnas parti fick demonstrationstillstånd på första maj i Jönköping blev många upprörda. Jag förstår att personer som skulle få se nazisterna utanför sitt köksfönster inte var ett dugg förtjusta över detta.

Men demonstrationsrätten måste gälla alla, annars är den inte värd någonting. Det vi kan välja är hur vi bemöter och reagerar på en nazistisk demonstration. Vänstern ordinerar alltid samma medicin mot nazistsjukan: motdemonstration. Sitt i vägen. Väsnas. Förstör. Ställ till med bråk. Och, i vissa fall, försök att ha ihjäl dem. Detta är själva antitesen till demokrati.

Demokratins styrka, dess överlägsenhet, är att grundläggande rättigheter gäller alla. Även de med åsikter du avskyr. Då kan man inte hävda att vissa inte får demonstrera, att vissa åsikter inte får uttryckas. Redan där slirar vi på vad demokrati är.

Om vårt samhälle inte klarar av att några hundra nazister trampar runt i Jönköping, är läget verkligen allvarligt. Jag tror att det finns en vilja från många håll att uppförstora det nazistiska hotet. Vissa organisationer lever rent krasst på detta upplevda hot. Andra behöver hotbilden för att rättfärdiga sitt våldsamma beteende och revolutionsromantiska politik.

Om nazistmarschen hade kunnat hållas utan att någon störde den rent fysiskt skulle vi sluppit bråk, sparat på polisens resurser och samtidigt visat nazisterna att demokratin är överlägsen deras ruttna ideologi och att ingen bryr sig om dem.

Men extremvänstern vill alltid annorlunda. I både handling och åsikter har den avsevärt gemensamt med den nationalsocialism den säger sig vilja bekämpa. De både behöver och förtjänar varandras sällskap. Men håll övriga samhället utanför denna kamp, tack.

Därför är jag inte feminist

Fredrik Segerfeldt kom för en tid sedan ut som feminist. Jag vet inte hur mycket tankeverksamhet som låg bakom det beslutet (jag tvivlar på att han helhjärtat tagit till sig Simone de Beauvoir), men misstänker att det i segerfeldtsk anda mest handlar om att röra om i grytan.

Det händer ibland att personer på högerkanten kommer ur som feminister. Ofta är argumentet ett nyvaket "men det handlar ju om mänskliga rättigheter!". Detta är förstås en grov förenkling. För att ställa upp på grundläggande mänskliga rättigheter räcker det utmärkt att vara liberal.

Att kalla sig feminist förpliktigar. Feminismen handlar om att enögt se strukturer som förtrycker och diskriminerar kvinnor, om en tro på könsmaktsordningen och om maktteori som grund för samhällsanalysen. Det förvånar mig varje gång en liberal ställer upp på detta, och det kan bara få mig att landa i slutsatsen att personen inte är liberal.

Den svenska feminismen, som skiljer sig från stora delar av den feministiska rörelsen i exempelvis Tyskland, är elitistisk, intolerant och antikapitalistisk. Det är sålunda en typisk vänsterextrem rörelse, i detta fall förklädd i rosa fluffigt tyg och "mjuka frågor" som bättre skydd för våldsutsatta kvinnor och högre löner i kvinnodominerade yrken.

Som vi vet är detta endast toppingen på en i övrigt väldigt besk och svårtuggad kaka. Några av de mest radikala feministerna hittar vi i Feministiskt initiativ. Partiet åtnjuter just nu ett slags andra smekmånad i medierna, vilket gett resultat i opinionen. Även om det förefaller osannolikt att Fi tar sig in i riksdagen kan en valframgång ge smittoeffekter på övriga partier (sex av åtta riksdagspartier är redan feministiska i varierande grad).

Att kalla sig feminist behöver förstås inte innebära en röst på Gudrun Schyman. Men den som använder epitetet måste ofrånkomligen förhålla sig till Schymans extremister. Och för att begreppet feminist ens ska vara relevant krävs att man ställer upp på en rad idéer och analyserar upplevda samhällsproblem utifrån strukturer. "Liberal feminist" framstår därför som en motsägelse för mig.

Det blir lite förvirrande när Fredrik Segerfeldt skriver att "[att] staten avhåller sig från att vilja forma en ny människa är en mycket viktig liberal princip." Den svenska feminismen är ju synnerligen pådrivande för att med statens hand forma en ny jämställd människa som lever efter feministiska normer. Fi anser till och med att vi som inte ställer upp ska omskolas.

Lika rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor ställer en sann liberal självklart upp på. Lika utfall är en annan diskussion. Det är här den svenska feminismen går ett steg längre. Kravet på lika utfall drivs frenetiskt av svenska feminister, på alla tänkbara områden. Det förutsätter omfattande statlig inblandning i våra liv, att politiken ständigt "rättar till" sådant som inte anses leva upp till de feministiska jämställdhetsidealen. Och det är mycket, det.

Jag tror på varje individs rätt att forma sitt eget liv och leva det så länge det inte inkräktar på någon annans frihet att göra detsamma. Vi människor föds med olika förutsättningar. Vi kommer att fatta olika beslut av den enkla anledningen att vi är olika, tycker olika och gör olika bedömningar utifrån vår unika situation.

Ett fritt samhälle är inget perfekt samhälle. Dess styrka är att var och en har rätten att leva sitt eget liv. Ett samhälle som fråntar människor denna beslutanderätt, som flyttar makten över våra liv till politiska församlingar, är ett ofritt samhälle.

Detta är en anledning till att kampen mot den svenska feminismen är så viktig att ta - och vinna.

Unket förstamajfirande

På första maj kommer de fram ur sina vrår. Socialisterna. Kommunisterna. Marxistleninisterna. Vänsterutopisterna och givetvis fackpamparna.

Innehållet känner vi igen. Fler förbud. Fler regleringar. En starkare stat på individens bekostnad. Och högre skatter. Förutom den sänkta skatten för pensionärerna, förstås. Den anses av någon outgrundlig anledning inte skadlig för vare sig skattekistan eller välfärden.

Det lutar åt regeringsskifte, och det kan bli en regering med en stark slagsida åt vänster. Miljöpartiet ligger stadigt kring 10 procent och Vänsterpartiet kammade hem 8,6 procent i senaste mätningen. Socialdemokraterna behöver båda för att nå en majoritet nu när partiet ligger kvar kring drygt 30 procent, det vill säga det resultat som i förra valet kallades för katastrof.

Det finns något väldigt dammigt och unket över första maj. Socialdemokraterna kallar sig "framtidspartiet", men retoriken känns fortfarande väldigt 1889. Det finns över huvud taget inget som andas framtid i partiets framtoning eller budskap. Ännu värre är det förstås till vänster om S. Vänsterpartiet fortsätter att drömma om socialistiska lösningar.

Medierna tog ingen paus utan fortsätta att gulla med ett av valrörelsens mest extrema partier, Feministiskt initiativ. Dagens Fi-push var den om att det är synd om partiet eftersom dess mest välkända talesperson får för mycket uppmärksamhet i medierna.

Ja, vilka bekymmer de har, feministerna...

Omskolningsfeministerna

Den som inte håller med Fi ska skickas på omskolning. Det gäller i synnerhet män. Fräscht parti de har, feministerna...

Fi:s partiprogram hittar du här. Det är fullt av godbitar för den som letar galenskaper och sektmentalitet. Det är alltså detta parti som bland annat DN gladeligen, och helt okritiskt, ger en helsida.

Det är upp till oss att #GranskaFi

DN ger Feministiskt initiativ en helsida i dag. Tidningen intervjuar deltagare på Gudrun Schymans "home-party" på Teater Giljotin. 70 kvinnor och 4 män deltog den gången, får vi veta.

Inga kritiska frågor ställs om partiets extremistiska politik. Jag ser framför mig hur DN:s reporter tvärtom sitter och myser när hon följer med i Schymans jargong. Om Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet får kritik för att föra en orealistisk ekonomisk politik är det ingenting mot för det rosa luftslott, det rena dagdrömmande, som Fi står för.

När feministerna nu får så mycket gratisreklam och helt undgår granskning i de större medierna, får vi andra försöka dra vårt strå till stacken. Det räcker att glutta på partiprogrammet. Berätta för alla du känner vad Fi egentligen står för, och vilken extrem politik som många nu funderar på att ge sin röst.

Feministerna vill in i parlamenten. Vi kan hålla dem ute.

Tidigare bloggat:
#GranskaFi - De rosa extremisterna

Läs även:

Rebecca Weidmo Uvell på SVT Debatt
 

Få stock för miljön

Går det att förena nytta med nöje? Pornhub tycker det. Där kan man nämligen titta på porr och göra en insats för miljön samtidigt.

För varje 100 filmklipp du ser hos Pornhub lovar porrsajten att plantera ett träd. Notera dock att det bara gäller i "Big Dick"-kategorin, ifall du råkar snegla på något annat.

Pornhub har genomfört liknande kampanjer tidigare, exempelvis den för bröstcancerforskningen under parollen Save the Boobs. Nu är parollen i stället Pornhub Gives America Wood. Tänk om de politiska partierna kunde ha liknande slogans.

Vad tycker Naturskyddsföreningen om Pornhubs senaste kampanj?

Att gömma debatten i en utredning

Beatrice Ask har varit fåordig om vad EU-domstolens utslag om datalagringsdirektivet betyder för den svenska lagstiftningen.

Nu tillsätts en utredning. Uppdraget är tvådelat: det första går ut på att "se över hur de svenska reglerna förhåller sig till de brister i direktivet som EU-domstolen har lyft fram", det vill säga om svensk lagstiftning är laglig. Utredare blir Sten Heckscher, f.d. rikspolischef och ordförande i Högsta förvaltningsdomstolen. Resultatet av detta uppdrag ska redovisas om sex veckor - alltså kort efter EU-valet.

Det andra uppdraget går ut på att föreslå förändringar som utredaren finner lämpliga för att stärka skyddet för den personliga integriteten. Resultatet av denna del ska presentera den 1 oktober, det vill säga två veckor efter riksdagsvalet.

Man kan nästan tro att regeringen försöker undvika övervakningsfrågorna i valen...

Sektfeministisk cirkus

På bloggen Toklandet hittar vi tips om Feministiskt forum den 10 maj och dess innehåll. Allting är ömsom komiskt, ömsom förfärande.

Roligast är kanske seminariet "Konsten att bli lesbisk". Feministerna propagerar för att kvinnor ska byta sexuell läggning i syfte att bekämpa patriarkatet. Det ska tydligen även ge ett bättre sexliv, vilket är en intressant slutsats (är heterosexuella män generellt dåliga i sängen?). Betänk för ett ögonblick reaktionerna på det motsatta - ett seminarium om att "bota" homosexuella och få dem att byta läggning.

Mindre rolig är nedanstående programpunkt. 90-talets fokusering på bortträngda minnen av traumatiska händelser och sexuella övergrepp i barndomen som en förklaring till avvikande beteende i vuxen ålder - perspektiv som präglade både socialtjänst, polis och rättsväsende - fick katastrofala resultat.

Individer övertygades om att de utsatts för övergrepp i allt från spädbarnsålder och framåt. Som Dan Josefsson visade i sin SVT-dokumentär pågår denna sorts terapi faktiskt fortfarande. Andra utsattes för rättsövergrepp när polis, åklagare och domstolar sedan tog uppdiktade berättelse för sanning och skickade oskyldiga män i fängelse.

Det var en förfärlig tid som vi inte ska tillbaka till. Feministerna tycks däremot hylla idén om bortträngda minnen som ett led i den feministiska kampen. Man kan inte annat än bli illamående. Ingen från Säter verkar delta i arrangemanget.

Mycket som feministerna anför är bara stolligt, orealistiskt och skrattretande. Men ibland dyker det upp exempel som det ovan och gör allvar av den extrema ideologins yttersta konsekvenser, i detta fall att institutionalisera rättsosäkerhet.

Det borde inte förvåna. Vi ser feminister på barrikaderna för att uppnå omvänd bevisbörda i sexualbrottmål. Varför skulle de inte stämpla kritik mot bortträngda minnen som "anti-feminism"?

Extremfeministerna är en sekt, men en farlig sådan eftersom de inte granskas av mainstreammedierna utan tvärtom får mycket mer utrymme än deras storlek motiverar. När de kritiska frågorna aldrig ställs, när feminismens extrema sidor inte blottläggs, kommer alltfler att tro att Schymans feminister är en grupp käcka kvinnosakskämpar som egentligen bara vill väl. Inget kunde vara mer fel.

När jag ser den extremfeministiska rörelsen påminns jag om ett känt citat från UKIP:s Nigel Farage: "You are very, very dangerous people indeed."

Tidigare bloggat:
#GranskaFi - De rosa extremisterna

Läs även:
Rebecca Weidmo Uvell på SVT Debatt