Ett samhälle ingen respekterar

För en vecka sedan skrev jag apropå borgerlighetens ideologiska förvirring och vilsenhet att "arbete, frihet och ansvar" borde vara en självklar borgerlig paroll. Kravlöshet är inte en bra grund att bygga ett samhälle på - däremot ett säkert sätt att rasera tilliten i det.

Exemplen på hur vårt samhälle i allt högre grad vilar på kravlöshet blir allt fler. Vi kan lägga hela kravlöshetsidén som vänstern driver i skolfrågan och på arbetsmarknaden åt sidan och ändå hitta gott om exempel.

Samhällets institutioner är väldigt duktiga på att ställa krav ibland. Det är exempelvis mycket tydligt vad som måste uppfyllas för att du ska kunna beviljas ekonomiskt bistånd från Socialtjänsten. Handläggarna har inte mycket svängrum. Försäkringskassan följer upp misstänkta vab-fuskare och varje år får människor betala tillbaka bostadsbidrag för att de fått mer pengar än de haft rätt till. Och för en företagare saknas knappast krav på redovisning och ansvar för personalen och säkerheten på arbetsplatsen.

Däremot är det desto luddigare på andra områden. Enligt Migrationsverket får den som saknar identitetshandlingar en snabbare handläggning av sin asylansökan än den som kan uppvisa pass och annan information om sig själv vid ansökningstillfället. Detta betyder att det i praktiken lönar sig att kasta sitt pass när man ansöker om asyl i Sverige. Det lönar sig att vara oärlig, vilket förstås sänder konstiga signaler om Sverige som land.

Det sänder också lite märkliga signaler när personer som vistas här illegalt erbjuds vård och när barn vars föräldrar bygger bo på andras mark utan tillstånd, och vistas i Sverige tillfälligt, erbjuds utbildning. Eller när personer som begått brott och ska utvisas inte kan utvisas eftersom landet de kommer ifrån befinner sig i krig (detta blir särskilt besvärligt när det handlar om återvändande IS-krigare).

Jag kanske är gammalmodig, men jag tycker att ärlighet och rättrådighet är rätt bra saker, alldeles oavsett om det handlar om en relation mellan två individer eller mellan individen och en abstraktion som staten.

I Sverige befinner vi oss nu i ett läge där en del av befolkningen - däribland personer som söker ekonomiskt bistånd och sjukpenning - granskas hårt medan vi ser mellan fingrarna på fattiga som bygger kåkstäder på andras mark, premierar den som inte kan styrka sin identitet vid sin asylansökan och erbjuder kostsamma välfärdsförmåner till utländska medborgare som egentligen borde betraktas som turister.

Politiker pratar ofta om värdet av att "sända signaler", men de tycks omedvetna om vilka signaler som sänds när personer som bryter mot svensk lag erbjuds gratis boende, sjukvård och skola. Sett från utlandet måste detta framstå som helt barockt. Sett inifrån föder det misstro och i värsta fall främlingsfientlighet.

Lika rättigheter och skyldigheter. Det är en rätt bra utgångspunkt att bygga ett samhälle på. Sverige har blivit ett land där vissa grupper behandlas annorlunda bara för att de är födda i andra länder. I all välmening.

Vi ska inte alls förvånas om tilliten i samhället sjunker och om respekten för våra demokratiska system minskar. Ty vem kan i förlängningen förväntas respektera ett samhälle som belönar oärlighet och där lagar och regler bara gäller för vissa?

Läs även:
Fnordspotting, Sanna Rayman

Plants vs beggars

via Aftonbladet

Ungdomarna, porren och censuren

Storbritanniens politiker har länge haft en avog inställning till pornografi och försökt reglera och begränsa dess spridning på olika sätt. Internet har gjort det svårare. Under David Camerons tid som premiärminister har dock regeringen trappat upp kampen mot porren. Verktygen? Censur och blockering.

Det senaste påhittet var att reglera vilken sorts pornografi som får produceras på brittisk mark. Förbudet omfattar fult språk, smisk, skildringar av sex utan samtycke (våldtäktsfantasier), watersports (urin), fisting, penetration med vissa objekt och, märkligt nog, kvinnlig ejakulation. Cameron vill förhindra spridningen av "extrem" porr, och det avgörs naturligtvis inte av porrkonsumenterna själva utan av en samling politiker vars sexliv kokat torrt. Syftet är att "skydda" barnen, förstås.

NSPCC, typ den brittiska varianten av Bris, har låtit sin egen ChildLine göra en undersökning som visar att var tionde 12- och 13-åring har gjort eller deltagit i en sexuellt explicit film (gissningsvis handlar det i princip uteslutande om sexchattar och mobilfilmer). Detta används nu som argument för att tillgången måste begränsas. Enligt ChildLine, som har skapat kampanjen Fight Against Porn Zombies (FAPZ, *fniss*), ramlar många unga över porr på nätet utan att de aktivt söker efter den (vilket jag har liiite svårt att tro).

Därför kommer nu nästa steg. Porrsajter utan ålderskontroller ska blockeras. När du går in på en porrsajt får du normalt verifiera att du är över 18. Men det kan vem som helst göra, även barn. Därför tror sig Camerons regering vara klipska genom att täppa till detta hål (ursäkta uttrycket).

Problemet är som vanligt att de inte har tänkt hela vägen. Att reglera porr på det sätt som beskrivits ovan är inget annat än dödfött. Att kräva åldersregistrering är både naivt och integritetskränkande. Själva grejen med att porrsurfa är att man gör det privat och inte lämnar ut sig till andra.

Folk, unga som gamla, gillar sex. Jag tror inte att dagens tonåringar är mer nyfikna och kåta än vad min generation var i den åldern. Det som har förändrats är tillgängligheten på naket material. Unga har i dag helt andra möjligheter att komma åt porr än vad vi hade. Då är det naturligt att fler också exponeras för porr och inspireras av den i tidigare år.

Självfallet påverkas unga av porr precis som alla vi andra. Men censur är både en naiv och idiotisk väg att gå. Blockeringar är nämligen enkla att kringgå, vilket det svenska barnporrfiltret är ett exempel på. Och hur tror politikerna att ungdomar skulle bli mindre nyfikna om porrsajterna plötsligt blockerades?

Jag tror att politiker och barnorganisationer tenderar att kraftigt överdriva den skadeverkan som porr har på barn. Om de inte gillar det de ser, kommer de inte fortsätta titta. Om de tvärtom gillar det, ja, vad är då problemet? Föräldrar kan med fördel prata med sina barn om sådant de hittar online. Det är trots allt förälderns, inte lagstiftarens, ansvar.

Konservativa har alltid ogillat en fri sexualitet. I dag går svenska radikalfeminister i armkrok med konservativa krafter i kampen mot porren. Hos Feministiskt initiativ finns förslag på totalt förbud mot all pornografi som inte är "feministisk".

Jag hoppas att Storbritannien, där alla spärrar tycks ha släppt, inte kommer ses som ett föredöme. Det räcker gott och väl med den nypuritana vår som redan blommar i Sverige.

Tidigare bloggat:
Britterna och porren

Läs även:
HAX

Döden långt, långt bort

"Dead. Students. Kenya. They didn't draw offensive cartoons. They're just kids in Africa so who cares?"

via Kwesta

Tiggeriförbud eller inte

Det växande antalet tiggare runt om i Sverige väcker känslor. Det finns två motpoler i debatten; en som insisterar på att det är Sveriges ansvar att tillhandahålla boende och skola även för personer som vistas här tillfälligt, och en som hävdar att tiggeri bör förbjudas och tiggarna skickas hem.

Det skrivs krönikor i ämnet varje vecka. De flesta som publiceras i tidningar som Aftonbladet, Metro och DN tar tydlig ställning för tiggarnas rättigheter och ställer krav på det svenska samhället att erbjuda hjälp.

Att uttrycka sympati för en utsatt grupp är en sak. Men att lägga skulden för deras situation på Sverige - vilket faktiskt görs när slutsatser dras om hur det svenska samhället har förändrats och blivit mer otryggt de senaste åren - blir väldigt märkligt. Det är inte antalet hemlösa svenskar som har skjutit i höjden utan utländska medborgare som kommer hit. Alla vet rimligen detta, och ändå dyker besynnerliga analyser av det nya kalla Sverige upp titt som tätt.

Romers situation i Rumänien har aldrig varit en svensk angelägenhet, men när alltfler av dem började komma till Sverige för att tigga ihop pengar blev det plötsligt det. I ett svenskt program för "social inkludering" för romer i Sverige satsas i höst 90 miljoner kronor, varav 12 miljoner kommer från svenska skattebetalare.

Jag tycker att diskussionen om EU-medborgares situation i Sverige har kantrat. Att skydda sin egendom från inkräktare har blivit synonymt med att ha en förfärlig människosyn, att dela upp människor i "vi och dom". Även liberaler försvarar numera rätten att utan tillstånd bygga läger på andras mark eller anser alternativt problemet synnerligen perifert. Vissa diskussioner i sociala medier är så absurda att de är svåra att återge.

Fredrik Segerfeldt driver tesen att det är bättre att leva i en kåkstad i Stockholm än en kåkstad i Mogadishu och att tiggarnas rätt att befinna sig på svenska gator "borde vara självklar". Jag ser det inte riktigt så. En rad rättigheter kommer nämligen i kläm när vi tillåter människor att ockupera mark och sätta upp läger i parker och på ödetomter. I första hand handlar det om äganderätten.

Denna rättighet utsätts för påfrestningar när markägare utsätts för en sorts ockupation och dessutom hotas med vite för den nedskräpning som EU-migranter orsakat. I ett sådant läge är det faktiskt högst ointressant om det ur tiggarnas perspektiv är bättre att bo i en kåkstad på ockuperad mark i Malmö än i ett strömlöst ruckel utanför Bukarest. Man får inte bosätta sig på andras mark utan tillstånd. Punkt slut.

Det är en regel som inte brukar vara särskilt kontroversiell i liberala kretsar, men av någon outgrundlig anledning blir den det i detta fall. Vi uppmanas se mellan fingrarna. Romers historiska diskriminering antas ursäkta lag- och regelbrott i Sverige.

Jag önskar egentligen inte ett förbud mot tiggeri. Men eftersom svenska politiker är oförmögna att komma med lösningar och framför allt saknar förmåga att sätta gränser, börjar jag tro att det är där vi i slutändan kommer hamna.

Tidigare bloggat:
De naivas politik har lett oss hit

Läs även:
Sakine Madon

Nu inleds skattechocken

"Skattechock" är ett kvällstidningsord av typen "nakenchock". Men i beskrivningen av vad den rödgröna regeringen nu planerar är det motiverat.

38-procentsregeringen har slut på pengar. Den har inte ens råd att avskaffa ebo-lagen. Därför följer nu skattehöjningar slag i slag. Förutom redan aviserade höjningar av skatten på drivmedel och sparande planeras en ny skatt på kylskåp, datorer, spelkonsoler och annan hemelektronik för att "minska miljö- och hälsorisker med kemikalier". Flera av skattehöjningarna bär tydligt Miljöpartiets signum.

Vad ska då pengarna gå till? Jo, regeringen prioriterar glasögonbidrag för unga (en seger för Vänsterpartiet) och en återställare i sjukförsäkringen som kommer att öka antalet sjukskrivna och därmed kostnaderna för dessa (kostnaderna för sjukpenning har ökat sedan 2011). Detta är bisarra prioriteringar i ett läge när Sverige exempelvis behöver rusta upp försvaret med tiotals miljarder.

Därtill har vi en fortsatt urspårad migrationspolitik som beräknas kosta runt 1,3 procent av BNP framöver. Här är inga besparingar att vänta, vilket måste framstå som ytterst märkligt för de hårt arbetande familjer som får högre bensinskatt, sänkt rot-avdrag, högre inkomstskatt, högre skatt på sitt sparande och som bonus även en extra skatt på sitt kylskåp.

Ekonomistyrningsverket (ESV) räknar med underskott i de offentliga finanserna under detta och nästa år. Kostnaderna för sjukpenning och migration kommer fortsätta öka, spår ESV. I detta läge är det vanligt folk som kommer få betala med både nya och högre skatter. Vi kan kallt räkna med att regeringen under denna mandatperiod kommer höja alkohol- och tobaksskatterna, miljöskatterna och inkomstskatterna.

Socialdemokraterna sade inte mycket om denna skattechock i valrörelsen. Att Vänsterpartiet skulle få en tongivande roll i den nya regeringens politik var inte heller något som Löfven ville tillstå. Men nu är vi här med en socialdemokratisk regering vars enda kvarvarande idé är att trycka till vanligt folk i jakt på skatteinkomster och två extrema småpartier som kommer göra allt för att få igenom en bidragslinje.

Det absurda i den här situationen är att Sverige har en icke-socialistisk majoritet som egentligen är motståndare till i stort sett alla skattehöjningar - men inte tänker rösta emot dem. Vi har alltså en blind kapten vid rodret och en förstestyrman som tydligt siktar isberget men inte girar eftersom han lovat att inte lägga sig i.

Hur den liknelsen slutar kan du säkert själv lista ut.

Filippa Reinfeldt startar flyktingboende

Filippa Reinfeldt startar flyktingboende. Det är vårdkoncernen Aleris som ger sig in i denna lukrativa bransch och ansvarig för satsningen blir ingen mindre än före detta fru Reinfeldt.

Är man ute efter att tjäna pengar är detta förstås en utmärkt idé. Och när man tänker efter är det också logiskt att just Filippa ger sig in i branschen. Hennes ex-make har så att säga redan bistått med kundunderlaget.

Eftersom Migrationsverket har slut på bostäder sedan flera år tillbaka och tvingas till dyra upphandlingar, ligger vägen öppen för driftiga personer som Reinfeldt. Många, många skattemiljoner kommer under de kommande åren strömma in i Aleris och Filippas fickor.

Det är bara att gratulera. Filippa, alltså. Inte skattebetalarna.

Bostadskris på riktigt

Jag bor i Stockholm, och här kallpratar man inte om vädret. Här pratar man om bostäder. Det råder brist på hyresrätter i stora delar av landet, men ingenstans är situationen så absurt svår som i Stockholm. Man kan nästan bara skratta åt eländet.

Det finns sålunda skäl att ständigt återkomma till bostadshaveriet i huvudstaden, men vi bör också påminna oss om att det råder brist på bostäder nästan överallt. Bostadskrisen är ett nationellt problem.

Samarbetsregeringen har som mål att bygga 250 000 bostäder fram till 2020. Jag vet inte om det är realistiskt genomförbart, men sant är att bostadsbyggandet har kommit igång och att det byggs mer än på mycket länge just nu. Problemet är att det har byggts sålite under så lång tid - mindre i Sverige än i övriga Norden under flera decennier - att vi inte hinner komma ikapp.

Ty samtidigt fortsätter Sveriges befolkning att växa rekordmycket. Migrationsverket räknar med 100 000 asylsökande under 2015 och snarlika siffror fram till 2018 (det är omöjligt att göra en precis bedömning flera år framåt i tiden då det kan uppstå nya oroshärdar). De flesta kommer att få stanna.

Boverket har beräknat (PDF, s. 8) att behovet av bostäder till personer som beviljats uppehållstillstånd och de anhöriga som kommer invandra med anknytningsskäl ligger på 38 500 om året under 2015 och 2016. 250 000 bostäder fram till 2020 innebär ett snitt på 41 000 per år.

Om Boverkets beräkning är korrekt och om den skulle hålla i sig fram till 2020, vilket är omöjligt att veta, innebär det att endast 2 500 av de nybyggda bostäderna tillfaller den reguljära marknaden. Resten tillfaller personer som nyss beviljats uppehållstillstånd.

Nu kommer fördelningen givetvis inte se ut exakt så, men det ger en vink om hur tillgången respektive efterfrågan på bostäder ser ut. Och då har vi över huvud taget inte tagit i beaktande efterfrågan från alla som redan bor här. Från nya föräldrar som behöver något större, ungdomar som behöver flytta hemifrån och äldre som behöver en lägenhet när de vill sälja huset. Genom att bibehålla dagens hyresregleringar bibehåller man också segheten i systemet. Det blir ingen rotation i beståndet.

Enligt Migrationsverket tog det slut på lägenheter för asylsökande 2011. Sedan dess har deras upphandlingar av dyra asylboenden blivit en allt mer omfattande del av budgeten. Dessa människor, som alltså ännu inte har fått uppehållstillstånd, är inte heller medräknade i ovanstående jämförelse mellan Migrationsverkets och Boverkets beräkningar.

Jag förstår ärligt talat inte hur denna situation ska kunna få en lösning. Regeringen förefaller totalt handlingsförlamad. Allt den har föreslagit så långt är modulbostäder (som riskerar att bli en korkad och oerhört kostsam lösning, se 34 min in i denna paneldiskussion) och några miljarder i byggsubventioner. Det löser ingenting.

Vi står inför en historiskt svår prövning och varken regeringen eller oppositionen, om den nu ens ska kallas det, har några vettiga lösningar att presentera.

Bostadsminister Mehmet Kaplan sitter mest och vänder på stenar.

Tidigare bloggat:
En gnagande oro inför framtiden
Bostadspolitiskt sprängstoff

Läs även:
Snaphanen, Fnordspotting, Dagens samhälle

Löfvens myspys i USA

Medan inrikespolitiken hankar sig fram med en mördarsnigels hastighet, och mentala kapacitet, lägger Stefan Löfven sin tid och energi på att resa världen runt. Under totalt 25 utlandsresor har han bland annat besökt Tyskland, USA och Kina.

Inför besöket i Kina förra veckan fick Löfven, eller Lèwén (勒文) som han heter på kinesiska, frågor om han tänkte prata mänskliga rättigheter med premiärminister Li Keqiang och president Xi Jinping. Löfven sa att han markerat mot dödsstraffet och att hans anhang låtit överlämna en lista på samvetsfångar som den svenska regeringen anser ska släppas, precis som Reinfeldt gjorde vid sitt besök.

Nu är Löfven tillbaka i USA. Inga frågor har ställts om huruvida han kommer att prata mänskliga rättigheter med vicepresident Joe Biden. Om han kommer överlämna en lista med krav på att bland andra Chelsea Manning släpps. Eller huruvida han kommer att ta upp dödsstraffet, som rimligen är lika fruktansvärt oavsett på vilken kontinent det praktiseras.

Nej, nu står viktigare frågor på agendan. Och lite myspys, förstås.

Regeringens lakej godkänner fortsatt datalagring

För snart ett år sedan ogiltigförklarade EU-domstolen unionens datalagringsdirektiv som tvingade teleoperatörer att lagra all data om sina kunders kommunikation i sex månader. Det ansågs strida mot rättighetsstadgan, närmare bestämt rätten till privat kommunikation.

En rad länder drog rimliga slutsatser av utslaget och upphörde med datalagringen. Sverige var inte ett av dem. Post- och Telestyrelsen kom i en egen utredning fram till att den svenska datalagringen inte kunde fortsätta. De avsåg inte att vidta åtgärder mot de operatörer som upphörde med datalagringen.

Detta fick den dåvarande alliansregeringen att tända på alla cylindrar. I ett ovärdigt skådespel i justitieutskottet gick Johan Pehrson (FP) med flera till hårt angrepp mot branschens företrädare i syfte att få dem att påbörja datalagringen igen.

Regeringen tillsatte även en torped för att låta snabbutreda hur svensk lag påverkades. Sten Heckscher kom fram till motsatt slutsats som PTS - svensk lag påverkas inte av EU-domstolens utslag. Därmed, ansåg Heckscher, kunde datalagringen fortsätta i sin helhet.

Detta fick PTS att kovända i frågan. De vägrade lämna ut den utredning som sagt motsatsen (tills Kammarrätten tvingade dem till det).

När utredningen (PDF) i dag lämnades över till inrikesminister Anders Ygeman slog Sten Heckscher fast det han påstod redan i fjol: datalagringen ska fortsätta.

En sak är dock säker. Detta är inte över än. Både Bahnhof och Tele2 avser att driva saken vidare.

Tidigare bloggat:
PTS agerande en präktig skandal

Läs även:
HAX

"Arbete, frihet och ansvar" borde vara en borgerlig paroll

I det gamla Sverige visste människor att resurserna måste skapas innan de kan förbrukas, att den som vill äta måste arbeta först. Att det råder nya tider visar upprördheten kring budskapet "Kommer du till Danmark, ska du arbeta" som figurerar på de danska Socialdemokraternas affischer. Vari ligger upprördheten kan man undra - är kritikerna av uppfattningen att människor som kommer till ett nytt land inte ska arbeta och därmed i förlängningen försörjas av det allmänna?

Alice Teodorescu ställer den fråga som nog många borgerliga kärnväljare också har ställt sig under de senaste åren när Centerpartiet börja sätta ett egenvärde i stor migration till Sverige och när Moderaterna valt bidragslinje för vissa och arbetslinje för andra beroende på födelseland.

Ja, vari ligger det kontroversiella att alla som kan bör arbeta? Att krav ska ställas på den som invandrar till ett nytt land? Varför blir folkpartisten Fredrik Malm förbannad på de danska socialdemokraternas budskap? (Malm skrev på sin Facebooksida: "Ännu ett exempel på hur etablerade partier ser som sin framtida historiska uppgift att minska antalet flyktingar. Är inte Europa tillräckligt trött, stelt och gnälligt redan?").

Jo, det har blivit fult och kränkande att ställa krav på människor som kommer från andra länder. Egentligen är det förstås precis tvärtom. Att inte ställa krav är kränkande. Att inte ställa krav är att se ned på människor, betrakta dem som oförmögna, inkapabla och svaga. Jag tror att de flesta som söker sig till ett nytt land vill försörja sig själva. Inte alla, men de flesta.

Att förutsätta att den som kommer till Sverige ska arbeta och göra rätt för sig borde ses som en utmärkt välkomsthälsning. Kom hit, men kräv inte bara rättigheter utan fullgör också dina skyldigheter som deltagare i samhället. Så vinner du inte bara respekt från din omgivning utan också självständighet, självrespekt och ett bättre liv åt dig själv.

Genom att ställa fullt rimliga krav vinner även Sverige som land respekt. Ty om inte ens de ledande företrädarna för landet tycker att det är så viktigt att göra rätt för sig, varför ska då någon annan tycka det?

Att förespråkare för den svenska migrationspolitiken tar den stora emigrationen till Amerika som en historisk jämförelse med dagens inflöde av asylsökande till Sverige, framstår som både okunnigt och desperat.

Människor har inte sökt sig till Amerika i 150 år för att de där fått tillgång till välfärd och gratis boende utan för att landet erbjudit möjligheter för miljoner människor att själva arbeta för ett bättre liv. Det är en fundamental skillnad mellan denna syn och det omhändertagandeperspektiv som sju av riksdagens partier företräder i migrationspolitiken.

Annie Lööf, som gärna vill framstå som något slags nybyggardrottnng och det fria företagandets bästa vän, var tydligen med sin syn på migrationspolitiken i valrörelsens slutdebatt: Sverige ska ta hand om dem som kommer hit.

Nog tror även jag att de flesta, åtminstone på de borgerliga sidan, helst vill att människor som kommer till Sverige arbetar och försörjer sig själva. Men de har ingen idé om hur det ska gå till, och de vågar inte ens ta den debatten. Detta är politiken under de senaste åtta åren ett tydligt bevis på. Alliansen har fastnat i ett omhändertagandeperspektiv som passiviserar och stänger inne människor i stället för att frigöra dem. Det är en effektiv återvändsgränd.

Ja, det är jobbigt med krav ibland. Men krav ställs på oss under alla skeden av livet. I skolan. I arbetslivet. Eller kalla det ansvar, om det låter bättre. Vi har alla ett ansvar för våra liv. Oavsett vad vi heter, varifrån vi kommer eller vilka drömmar vi har. "Arbete, frihet och ansvar" borde vara en självklar borgerlig paroll.

Åter igen måste konstateras: kravlöshet är inte liberalism. Kravlöshet är heller inte en bra grund att bygga ett samhälle på - däremot ett säkert sätt att rasera tilliten i det.

Tidigare bloggat:
Året då högern blev tokig

"Gnälligt", enligt vissa.

Panikläge i regeringen

Den rödgröna 38-procentsregeringen har problem. Jag tänker inte på Margot Wallströms (eventuella) förmågor som utrikesminister eller ens alla brutna vallöften som nu läggs på hög. Värre är att regeringen har slut på pengar. Därför utannonserades nyligen den första vågen av skattehöjningar.

Skatten på drivmedel höjs. Rot-avdraget trappas av, rut förändras. Sänkningen av sociala avgifter vid anställning av unga tas tillbaka. Skatten på sparande höjs.

Det är enkelt att förstå skälet till dessa skattehöjningar, trots att flera av dem innebär direkta brott mot socialdemokratiska vallöften. Det ekonomiska läget är nämligen minst sagt bekymmersamt. Arbetslösheten är fortsatt hög - Arbetsförmedlingen behöver flera miljarder extra. Sjukskrivningarna ökar - Försäkringskassan begär flera miljarder i ökat anslag. Antalet asylsökande fortsätter öka - Migrationsverket har begärt ytterligare 18 miljarder under de kommande fem åren.

Denna verklighet gör argumentet för att trappa av rot-avdraget intressant. Enligt finansmarknadsminister Per Bolund sker avtrappningen på grund av att kostnaderna har "skenat".

Skenande kostnader tycks inte bekymra regeringen lika mycket när det gäller sjukskrivningar, assistansersättning och migration. Regeringen väljer att ta bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen och fortsätta med just den migrationspolitik som lett till kollapsad asylmottagning, växande utanförskap och panik ute i många kommuner. Vissa kor är heligare än andra.

Nu hörs de borgerliga domedagsrösterna i de sociala medierna. Det är som om alla drabbats av en kollektiv amnesi. Ty vad gjorde Alliansen under sina åtta år vid makten? Jo, höjde skatten på drivmedel, alkohol och tobak. Införde fullständigt misslyckade etableringsreformer via Arbetsförmedlingen. Och gjorde upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken, vilket lade lade grunden för den situation vi nu ser.

Visst är de rödgröna partierna betydligt piggare på att höja skatter. Framför allt sänker de sällan några skatter, vilket Alliansen trots allt gjorde. Men skillnaderna mellan den sittande regeringen och Alliansen är trots allt tämligen små överlag.

Dessa sju partier har något som heter Decemberöverenskommelsen för att bekräfta detta för väljarna. DÖ gör Alliansen medansvarig för den politik de nu kritiserar men inte kommer att bekämpa i riksdagen.

En slagen partiledare?

Var det början på slutet vi såg för Jimmie Åkesson som partiledare i gårdagens Skavlan? Det känns så.

Jimmie Åkessons omtalade framträdande i Skavlan i SVT var inte riktigt som jag hade väntat mig. Två saker slog mig. Dels blev det inte riktigt det där "mys-TV" som kritiker hävdat på förhand. Åkesson pressades och hans dagsform gjorde det svårt för honom att parera slagen. Dels verkar han vara ganska långt ifrån den form som krävs för en comeback på riktigt. Det var en onödigt öppenhjärtig och vek Åkesson som framträdde.

Om målet med framträdandet var att framstå som mänsklig, vilket Åkesson redan gjort genom att erkänna ett omfattande spelande och låta sig sjukskrivas för utmattningssyndrom, lyckades han säkert. Däremot lär desto fler tvivel väckas om hans förmåga att komma tillbaka som partiledare för Sverigedemokraterna.

Skavlan frågade om han trodde sig tjäna politiskt på att ställa upp i programmet. Åkesson svarade, som jag uppfattade ärligt, att det inte alls var säkert. Vill väljarna se en partiledare som visat sig svag eller vill de se en stark ledare som inger hopp? Någon kanske invänder att Gudrun Schymans vänsterparti gick bra i opinionen när hon återföll i alkoholmissbruk. Men jag är inte säker på att den jämförelsen är giltig här.

SD är väldigt beroende av sin partiledare. När andra företrädare har halkat i blåsten har Åkesson stått pall. Åkesson har under snart tio års tid stått emot en enorm storm av kritik från medier och politiska motståndare, tagit emot tårtor i ansiktet, hånats, hatats och dissats på alla tänkbara sätt (inklusive tweets om att hans barn ska dö). Han har framstått som untouchable, någon som aldrig går att få ur balans. I går framträdde en annan person. En sårbar person.

Jag tror att det vi såg är början på slutet för eran Jimmie Åkesson. Han kommer nu göra ett försök till comeback, hålla sig i bakgrunden och kanske hålla sitt sommartal. Men Åkesson har fått smak på livet vid sidan om politiken i några månader. Jag tror inte att han egentligen vill tillbaka till hetluften.

Behovet av etiketter

I dag landade Stefan Löfven i Beijing för att möta både premiärminister Li Keqiang och president Xi Jinping.

Varje gång en svensk statsminister eller regeringsföreträdare åker till Kina ställs frågan om huruvida denne kommer att ta upp en diskussion om mänskliga rättigheter. Det anses viktigt att markera var Sverige står och framför allt att sätta etiketter på andra länder.

Frågan är vad det ska tjäna till. De svenskkinesiska diplomatiska relationerna går tillbaka till 1950. Kina vet mycket väl var Sverige står.

Göran Persson fick liknande frågor, då främst rörande den så kallade Guantánamosvensken Ghezali men också Irakkriget i stort, när han skulle besöka George W Bush i Washington. Persson lyfte frågan om Ghezali, och denne släpptes också senare. Men att börja orera om Irakkriget fann han inte konstruktivt. Att göra en demonstration och ägna sig åt plakatpolitik kommer bara att reta värden och inte leda framåt ett enda steg.

För en god diplomat som strävar efter goda relationer även med länder vars politik det går att ha stora invändningar mot, är det kontraproduktivt och självmålsaktigt att sätta etiketter och därmed riskera att allvarligt skada relationerna. Bara för att få säga det alla redan vet, nämligen att Kina är en diktatur.

Löfven säger att alla kan vara lugna, Sveriges relationer med Kina kommer vara fortsatt goda. Efter Margot Wallströms utspel och efter alla turer med den svajiga 38-procentsregeringen under senare tid, där löften plötsligt inte är löften längre, är det uppenbart att ingen kan vara riktigt lugn.

Man vet kort sagt aldrig vad som kan bli nästa steg hos regeringen Löfven.

Okunskap om förstahandskontrakt till utsatta

Dagens stora snackis var att den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad vill ge förstahandskontrakt till "hundratals" människor som har det svårt. Det sticker i ögonen på skötsamma medborgare som har svårt att svälja att "knarkare" får förtur till annat än en tidig död.

I praktiken finns i dag en rad chanser till förtur och hjälp till en bostad. Bostadsförmedlingen har en egen förtursavdelning som kan bevilja förstahandskontrakt till personer av medicinska skäl (och du förlorar inte ens din plats i kön). Inom socialtjänsten finns en rad möjligheter för personer med olika sorters problematik att få hjälp med boende - dock i andra hand via stadsdelen.

Bostadsborgarrådet Ann-Margrete Livh (V) menar att Stockholm nu vill ta ett större ansvar. I DN beskrivs initiativet som "ett nytt grepp". Stiftelsen Hotellhem i Stockholm, SHIS, ska sköta uthyrningen och politikerna hoppas att även privata hyresvärdar ska ställa upp med lägenheter.

Jag har sett reaktionerna på det rödgrönrosa förslaget i sociala medier och vill därför reda ut en del missförstånd. Det är stadshusmajoriteten själv som har skapat dem genom att sända konstiga signaler, men många låter också sin egen okunskap komma i öppen dager när de reagerar.

I grunden innebär förslaget nämligen inget nytt. SHIS arbetar redan i dag med sociala boendeinsatser, alltifrån rena stödboenden till genomgångsbostäder för vuxna och familjer som innebär en boendetid på upp till sju år. Under denna tid förväntas den boende undanröja hinder för att få ett förstahandskontrakt på den reguljära bostadsmarknaden, som att arbeta med sina skulder och samla kötid hos Bostadsförmedlingen. Därutöver finns en välutbyggd FoT-verksamhet (försöks- och träningslägenheter) för personer med psykiska, missbruks- och allvarliga sociala problem.

Presentationen av förslaget har varit virrig. Å ena sidan hävdar Ann-Margarethe Livh att staden ska ta ett större ansvar, och socialborgarrådet Ewa Larsson (MP) anger "stora barnfamiljer, anhöriginvandrare och missbrukare" som tre potentiella målgrupper. Å andra sidan sa Livh i radio att det "absolut inte" handlar om att hjälpa alla som saknar eget kontrakt. Det är fråga om runt ett tiotal personer eller familjer i en särskilt utsatt situation.

Ett tiotal personer och familjer. Ur ett allmännyttigt bestånd på runt 80 000 lägenheter. Det är alltså den stora satsningen från den rödgrönrosa majoriteten? Det blev stora rubriker minsann. Jag gissar att det handlar om personer som i dag bor i dyra hotellplaceringar som kostar skattebetalarna 30 000 kr/månad och rum. Att hjälpa dem till en lägenhet är win-win på alla tänkbara sätt.

Även Moderaterna snurrar till det när de kallar det en fortsättning på Bostad först, som fem stadsdelar i Stockholms stad bedriver i projektform sedan några år tillbaka. Begreppen blandas friskt här. I Bostad först hamnar personer som misslyckas med alla andra boendelösningar, och som är i aktivt missbruk. Det är en ömsom hyllad, ömsom ifrågasatt insats (själv hamnar jag någonstans mitt emellan i bedömningen så långt), och målgruppen är sådana som inte ens fungerar i träningslägenheter med boendestöd på grund av missbruket.

Detta är socialt arbete. Det ska syfta till normalisering, inte millimeterrättvisa i bostadsköer. När någon bittert kommer med påståendet att de kan få en lägenhet "bara de knarkar" kan jag svara: javisst. Använd droger i 15 år, kuska runt på härbärgen, dra på dig skulder till Kronofogden, bli vräkt, förlora kontakten med både drogfria vänner och dina barn, och återkom sedan om du tycker att allt detta är värt ett hyreskontrakt hos SHIS.

Min enda invändning är egentligen att reglerna på bostadsmarknaden i dag har blivit så rigida och omsättningen på lägenheter så begränsad att Bostadsförmedlingen och Stockholms stad prioriterar olika sido- och förturslösningar för en växande skara människor. Detta är ett bostadspolitiskt fiasko och tyvärr knuffar det allt fler till socialtjänstens väntrum.

Socialtjänsten riskerar att bli en bostadsförmedling och i förlängningen en allt större hyresvärd. Det kan inte vara tanken med det sociala arbetet. 

Från blått bidrag till rött

Hitta ett problem som involverar kostnader och chansen är stor att politikerna svarar att det kan lösas med bidrag eller subventioner.

Alliansen införde de så kallade rot- och rut-avdragen för ombyggnationer hemma och hushållsnära tjänster. Det skulle göra i hög grad svarta branscher vita. Enligt Alliansen innebar avdraget en sådan ökning för branschen att reformen gick jämnt upp eller till och med gav ett litet överskott till statskassan.

Men ur ett liberalt perspektiv är det ytterst tveksamt att gynna enskilda branscher med skattelättnader och subventioner. Det är utan tvekan att föredra om politikerna sätter en skattesats och upprättar ett regelverk så att en bransch inte kräver riktade subventioner för att fungera.

Den rödgröna regeringen vill minska rot-avdraget och lägga pengarna på byggsubventioner i stället. Ett fel ska nu alltså bli två. Ideologiskt tror sig regeringen säkert slå en homerun. Socialdemokraternas inställning har nämligen hela tiden varit att de enda som tjänar på rut och rot är de rika. Rut har kallats "pig-avdrag" och rot har betraktats som skattesponsring till välbärgade villaägares nya uteplatser.

Genom att styra dessa miljarder till byggandet av hyresrätter tror sig regeringen bedriva klassisk omfördelningspolitik. Om det ändå vore så enkelt. Ty egentligen begår de rödgröna samma misstag som Alliansen. De som tjänar mest på subventionerna, oavsett om det gäller avdrag för ommålning av bostadsrätten eller byggnation av "billiga hyresrätter", är företagen.

Alla kan vittna om att målerier och golvläggares arbete har stigit i pris sedan rot infördes. För kunden blir priset ändå något billigare än tidigare, tack vare avdragets storlek. Men inte så mycket som 50 procent. Självfallet passar företagarna på att höja sina priser. Något liknande såg vi efter sänkningen av restaurangmomsen.

Byggsubventioner på några miljarder årligen kommer inte förändra den katastrofala situationen på den svenska hyresrättsmarknaden utan sannolikt bara hamna i byggbolagens fickor. Så har blå bidrag blivit röda, och inget har egentligen förändrats till det bättre.

Nog låter det hela som en idé som endast en politiker kan ha kläckt.

En inhuman migrationspolitik

I gårdagens Studio ett (58.10 in) sändes ett inslag om undermåliga asylboenden med en efterföljande "debatt" mellan vänsterpartisten Christina Höj Larsen och centerpartisten Johanna Jönsson.

Ett återkommande argument för att mottagandet av asylsökande inte är något större problem på sikt är att "vi klarade Balkanflyktingarna". Men Migrationsverkets operative chef Mikael Ribbenvik förklarar vad som är nytt nu jämfört med när flyktingarna kom från Balkan på 90-talet:

Under 15 års tid hade vi alla asylsökande i lägenheter. Den enda gången vi använde de här typen av asylboenden var vid tillfälliga toppar. Detta är inte en tillfällig topp. Vi tog emot 44 000 människor härområret, förrförra året var det 54 000 och förra året 85 000. Lägenheterna är slut! Vi har snart 25 000 människor i den här typen av boenden.

Det har skett en årlig ökning av asylsökande till Sverige i takt med att Syrienkriget har spridit sig och svenska politiker valt att ge alla som uppger sig vara syrier PUT. Samtidigt fortsätter många somalier och eritreaner att söka asyl.

För tre år sedan tog det slut på lägenheter, och sedan dess har Sverige tagit emot 180 000 asylsökande. Uppåt tvåtusen asylsökande anländer varje vecka. Migrationsverket "gick back" med 900 platser i oktober i fjol, och situationen har knappast förbättrats sedan dess. I april väntas rekordmånga komma till Sverige.

Centerpartisten Johanna Jönsson skyller dagens problem på Migrationsverkets upphandlingar. Hon verkar helt oförstående inför faktumet att det är politiker som hon som bär det huvudsakliga ansvaret för ett mottagande som närmast kollapsat.

Det var Alliansen och Miljöpartiet som gjorde den migrationspolitiska överenskommelsen hon stödjer, en överenskommelse som öppnade dörrarna på vid gaven utan minsta tillstymmelse till planering för hur mottagandet skulle fungera, hur människor ska komma vidare från asylboenden och ut i egen försörjning.

Bilden som målas av situationen på olika asylboenden runt om i landet, ofta isolerade och nedgångna byggnader där människor förvaras utan möjlighet att göra något kontruktivt av sin tid i väntan på asylbesked, är förfärlig. Ovärdig. Inhuman.

Lotta Gröning bor i Norberg, en ort med 5 000 invånare som tagit emot 700 asylsökande. Hon säger det rakt ut: vem som helst skulle bli tokig att behöva leva under sådana förhållanden i månader och till och med år.

Så här förbereder vi inte människor på en framtid i Sverige. Så här bryter vi ned och passiviserar vi människor. Knuffar dem rakt ut i hopplöshet och en långvarig bidragsförsörjning.

Varken Höj Larsen eller Jönsson överväger ens att lägga om migrationspolitiken, som är roten till dagens problem. Det tycks inte spela någon roll vilka konsekvenser den får. Det viktigaste är att den fortsätter, att vi, för att citera Lotta Gröning, "tar in så många som möjligt".

De som har den hållningen bär det allra största ansvaret för den ohållbara situation vi nu ser. De som försvarar dagens migrationspolitik brukar tala vitt och brett om Sverige som humanitär stormakt (förutom att Sverige blir så rikt av att ta emot asylsökande utan eftergymnasial utbildning). Men konsekvenserna av den politik som nu förs är allt annat än humana.

Ansvaret är primärt ert, Christina Höj Larsen och Johanna Jönsson, och bara sekundärt Migrationsverkets.

Skumma ministrar

En mördad statsminister. En mördad utrikesminister. När migrationsminister Morgan Johansson i går besökte ett asylboende i skånska Broby var det nog det sista han tänkte på. Han lämnade dock boendet nedstänkt med skum från en skumsläckare och kanske några tankar och erfarenheter rikare.

Attacken på ministern fick viss uppmärksamhet i medierna. Med i dagens pappersupplaga av DN nämns det hela endast i en liten notis. Inga övriga kommentarer på ledarplats. Morgan Johansson själv verkade ta saken med ro.

Hade detta skett på ett torgmöte hade attacken kallats politisk och partiledare och ledarskribenter hade tävlat i att ta avstånd från det inträffade. Som sig bör. Nu skedde det på ett asylboende och plötsligt blir det väldigt tyst och försiktigt.

Det är inte svårt att lista ut varför. Det finns en rädsla för att det inträffade, som är en enskild händelse och därför också ska betraktas som en sådan och inte en trend för någonting, kan utnyttjas av invandringskritiska krafter. Därför håller medierna tillbaka på kommentarerna och rapporteringen.

Men hur vissa väljer att tolka en händelse kan faktiskt ingen annan råda över. Den som vill använda en incident för egna politiska syften kommer att göra det oavsett vad andra tycker om det.

Frågan som borde ställas är inte varför en man sprutade ned Morgan Johansson med en skumsläckare utan hur det kunde ske. Ministern hade livvaktsskydd. Livvakterna "oskadliggjorde" (brottade ned) angriparen, men de lyckades inte förhindra attacken. Om mannen, som tidigare gått lös på inredningen på asylboendet, hade haft en kniv eller ett annat vasst föremål hade det värsta kunnat hända.

Det går inte att skydda sig mot allt hela tiden, och det vore olyckligt om politiker tvangs gå i ring med livvakter runt sig så fort de vistades bland människor. Detta skulle ytterligare öka distansen mellan politiker och väljare.

Ändå kan jag inte låta bli att förbluffas lite av hur lätt det verkar vara att komma åt de människor som ska tillhöra landets bäst skyddade.

Läs även:
Fnordspotting

Progressiv (använd hellre PK)

Jag träffade en klient från Finland för många år sedan. Han sa att han reagerat för att svenskar alltid skulle vara så smidiga och fina i kanten när de pratade. "Ni säger inte fet, ni säger 'kraftig'. Ni säger inte 'dött', ni säger 'gått bort'. Och ni säger inte 'neger', ni säger 'färgad'." Han föredrog det lite rakare finska språket framför den påtåtassande svenskan.

Jag har tänkt en del på det där sedan dess. Svenska språket står under ständig lupp. Ett viktigt politiskt mål i vissa kretsar är att förändra hur vi pratar och skriver. Här är jämställdhets- och antidiskrimineringsperspektiven framträdande. Det har fött ord som "hen" och "en", som ska ersätta det patriarkala "man". Och det är sannolikt bara början.

Svenska Akademien är senast i raden att stämma in i kören av politisk korrekthet och språklig känslighet. I SAOL tillförs nu ett "använd hellre" bakom vissa ord som upplevs som känsliga. Dit hör "zigenare" och "lapp". "Negerboll" tas bort helt och hållet.

Svenska Akademien har tagit intryck av "stämningar" och samhällsdebatten. Men när "hen" togs med i ordlistan motiverades det med att det var ett ord som användes och därför var aktuellt. Det lades ingen värdering i ordet i sig.

Olika måttstockar för olika ord, således. Och, givetvis, politiskt korrekt.

Valet som aldrig blev av

I dag skulle vi ha gått till valurnorna igen, om Stefan Löfvens löfte inte hade brutits och den så kallade decemberöverenskommelsen (passande kallad DÖ) träffats.

Det inställda extravalet var en besvikelse. Jag hade sett fram emot ännu en valnatt med besvikna moderater, stela miljöpartistiska leenden och upprorsstämning i kvällspressen.

Nu blev det inte så. Alliansen valde att kapitulera från sin oppositionsroll och ge Socialdemokraterna och Miljöpartiet makten på ett silverfat.

Dessutom, som en oväntad liten twist, gavs Vänsterpartiet ett slags veto i framtida budgetförhandlingar. Om målet var att avskaffa sig själv var detta starkt jobbat av den borgerliga oppositionen.

Överenskommelsen, som bland annat innebar blocköverskridande samtal om försvar, energi och pensioner, presenterades i mellandagarna. Redan i januari beslöt emellertid regeringen att stoppa all utveckling av ny kärnkraft. Utan att tillfråga Alliansen.

Kort efter kom nästa slag: avskaffandet av en bortre parentesen i sjukförsäkringen pressades in i budgeten. Den budget som Alliansen alltså lovat att inte fälla. Att regeringen skulle agera så här för att få igenom förslag som annars hade röstats ned i riksdagen var förutsägbart. Men de borgerliga har inte mer än mumlat lite bittert om det hela.

Den rödgröna regeringen är ett lapptäcke av inkompetens och dumhet. I synnerhet Miljöpartiet har bidragit med stolpskott till Löfvens ministär. Men det gör inte så mycket då oppositionen är så pass försvagad. Annie Lööf har ett konstant högt tonläge men kan som en del av en avskaffad opposition inte göra så mycket. Jan Björklund slåss för sin politiska överlevnad. KD genomgår ledarbyte. Och Moderaternas nya partiledare tycker absolut ingenting om någonting innan saken har avgjorts i olika arbetsgrupper internt.

Löfvens regering kan därför vara precis hur dålig som helst - det finns ändå ingen opposition som är beredd att axla ansvaret.

Alliansen tror förmodligen att varje snedsteg som de rödgröna tar, kommer att tala för de borgerliga i valet 2018. De har dock glömt att man inte endast kan vinna val på motståndarens tillkortakommanden. Det krävs att man har något att komma med själv också.

Där står Alliansen i dag inte på noll utan på minus.