Högern har slutat drömma

Politikerveckan i Almedalen är en förfärande men tyvärr rättvisande sammanfattning av det politiska samtalet i Sverige.

Det har i hög grad varit extremfeminismens vecka. Gudrun Schyman har fått ofantligt mycket tid i media och partiledarna för den rödgröna oppositionen har samtliga anpassat sina framträdanden efter det rosa spöket. Vi ser delvis samma anpassning på högerkanten.

De liberala perspektiven saknas, framför allt de mer vågade. Kanske har Alliansen fått skrämselhicka efter den mediala storm som följde på Centerpartiets förslag till idéprogram. I stället för att stå upp för de liberala förslagen satte Annie Lööf ned klacken. Hon ansåg sig till och med tvungen att gå ut i media och proklamera att hon minsann "inte är nyliberal". (Noteras kan att Fi:s förslag om månggifte, till skillnad från Centerns, inte alls har hängts ut som extremism i medierna).

Inget borgerligt parti propagerar för platt skatt. Inget parti vill göra något åt den misslyckade narkotikapolitiken, ej heller bryta upp det sista av alkoholmonopolen. Inget kritiserar framväxten av det totala övervakningssamhället. Det saknas både nytänkande och mod på högerkanten. Framför allt saknas en vision av morgondagen.

Rädslan att utmålas som "extremist" (eller ännu värre "nyliberal") är så stor att alla förslag som skulle bryta ny mark begravs i byrålådor på kanslierna - om de ens kommer så långt. Det största regeringspartiet leds av en person som rent av har varnat för politiska visioner. Det borgerliga politiska idéarbetet får man snart söka efter på antikvariat och museer.

På vänsterkanten bejakas tvärtom ytterlighetsuppfattningar, och medierna hakar mer än gärna på. Vi har under Almedalsveckan fått höra att valfriheten i vård och omsorg ska inskränkas alternativt avskaffas och genuspedagogiken i förskolan bli obligatorisk överallt. Vi har sett förslag på en räntefri ekonomi, nolltillväxt och köttskatt. De rödgrönrosa partierna har tävlat i att kasta skit på alla vita män (alla vann).

De borgerliga kontrar med - återinförd värnplikt, bibehållna skattesatser och mer pengar till infrastrukturen. Det lockar säkert några mittenväljare, men det andas varken nytänkande eller mod. Snarare är det ett tecken på ideologisk stagnation.

Som Per Gudmundson konstaterar är det alltså på den yttersta vänsterkanten det (dag)dröms nu. Det har det alltid gjort, men vi ser i dag hur extrema uppfattningar som ibland gränsar till det sinnessjuka får spridning och legitimeras i landets stora medier.

Den stora konflikten - statens makt kontra individens självbestämmande - diskuteras knappt längre. För inget av Sveriges åtta riksdagspartier är politisk klåfingrighet och förmynderi ett problem. Frågan är snarare hur långt det är möjligt att gå i expansionen av politiken. Dörren till våra sovrum står sedan länge på glänt.

Sverige behöver liberaler som vågar drömma, som kan visa på att Sverige i dag är ett friare land än för 30 år sedan men att ökad frihet inte kan tas för given. Man måste kämpa för den.

Detta förutsätter att vi vågar drömma om en morgondag som är lite friare än gårdagen, och förmår visa varför det är en god vision. Jag saknar de drömmarna hos Alliansen. 

Att odla hotmyten

Sverigedemokraterna kan sällan hålla ett politiskt möte ostört. Partiledningen har lyckats dra nytta av denna situation då den gynnar partiets strävan efter martyrskap och position som antietablissemangsparti. Underförstått: när man säger sanningen hotas man.

Feministiskt initiativ gör samma sak. Såväl Fi som icke partianslutna feminister menar att kvinnor näthatas och utsätts för hot, och att det är allra värst för feministerna.

Enligt Gudrun Schyman har flera av partiets representanter utsatts för hot som tvingat dem att resa hem från Almedalen. Polisens skydd räcker inte, tycker hon. Men enligt polisen har det varken inkommit någon anmälan eller bevittnats något som bekräftar det Schyman påstår.

Vi vet alltså inget om huruvida det har inträffat något och vad dessa hot i så fall skulle bestå i - att som politisk motståndare besöka ett möte är faktiskt inte olagligt, även om Schyman inte gillar det.

Hon har inga problem med den toplessprotest som genomfördes mot Fredrik Reinfeldt i går. Då gäller devisen att "aktivism är att föredra framför passivitet". Jag tror inte att Schyman hade varit lika generös om protesten riktats mot henne eller hennes parti.

Samtidigt som Fi utmålar sig som utsatt nås vi av uppgifterna att en ung transsexuell man tagit livet av sig efter att ha utsatts för hat från Fi:s ungdomsförbund Unga feminister. Den nyheten nådde av någon outgrundlig anledning aldrig stora svenska medier...

Gudrun Schyman förklarar hoten mot Fi med en "polarisering i samhället". Lite ironiskt, kan tyckas, då hennes eget parti i allra högsta grad bidrar till polariseringen.

Tips:
Om du vill se SvD:s helt menlösa och undfallande intervju med Schyman kan du se den här. Men det vill du förmodligen inte.

Åsa Romsons talibantal

Gudrun Schyman blev (ö)känd när hon i egenskap av partiledare på Vänsterpartiets kongress 2002 höll ett tal i vilket hon jämförde svenska kvinnors situation med den i talibanernas Afghanistan. Det är samma strukturer i kvinnoförtrycket, ansåg hon.

Det så kallade talibantalet visade på hur pass snedvriden radikalfeministernas världsbild är, och det var en försmak av vad som komma skulle. I dag, 12 år senare, har nämligen mansföraktet blivit rumsrent. Det har flyttat in i den politiska mitten och finns kanske snart representerat i regeringen (det skulle kunna hävdas att så redan är fallet, regeringens färg till trots).

I dagens Sverige är det fritt fram att säga vad som helst om män som grupp. Använder du mantrat "vita, heterosexuella, medelålders män" kan du fylla på med vad tusan som helst, och din åsikt anses likafullt giltig och viktig.

Miljöpartiets Åsa Romson höll ett flammande tal (börja titta 3:30 in i klippet) riktat mot gruppen män på partiets dag i Almedalen. Romson sade bland annat:

Det är kvinnor som ger barn de bästa förutsättningarna. Kvinnor är också en bättre mall än män för bra klimatpolitik. Det är nämligen så att män släpper ut mer koldioxid än kvinnor. Män äter mer kött, åker mer bil, flyger mer och är mindre intresserade av att förändra sitt beteende för att anpassa sig och skona klimatet. 

Mycket förenklat kan man säga att det är de rika männen som orsakar klimatförändringarna och det är de allra fattigaste kvinnorna som blir de största offren. Det här är riktigt [oavsett] om vi tittar på Sverige, Europa eller världen. Det är helt enkelt så att dagens passiva klimatpolitik är att sätta lata män framför kvinnor och barn.

Det är det Miljöpartiet finns till för att ifrågasätta. Vi i Miljöpartiet ifrågasätter nämligen vad det är som säger att mannen som sitter ensam i sin stadsjeep ska gå före kvinnan som åker buss och tunnelbana varje dag till jobbet? 

Vi ifrågasätter vad som säger att mannen som flyger på affärsresa ska få en egen central flygplats mitt inne i Stockholm medan den kvinnliga studenten inte har nånstans att bo? Vi ifrågasätter också vad det är som säger att den svenske mannens rätt att äta kött varje dag ska gå före den sudanesiske kvinnans rätt att slippa klimatkatastrofer som förstör hennes skörd? Vi måste våga ställa de här frågorna! Vi behöver en feministisk politik för att lösa klimatfrågan.

Hela Romsons utfall mot män handlar om obehaglig guilt by association som är otänkbar för alla andra grupper. Som man är du emellertid kollektivt ansvarig för både sudanesiska kvinnors situation och till utsläpp av växthusgaser och sexuellt våld.

Påpekanden att sådana svepande anklagelser mot män som grupp inte är OK, att en person tillhörande ett kön i lika liten grad som en person med en viss sexuell läggning kan hållas ansvarig för vad andra personer i samma grupp företar sig, bemöts alltid med hånskratt och raljanta svar om att det bara är "vita, kränkta män" som kan bli upprörda. "Vi måste ju ifrågasätta normerna!"

Ja, det måste vi. Det är verkligen hög tid att ifrågasätta de normer som gör mansförakt och misandri till kutym i det svenska samhället. Hatet har blivit mainstream, och det oroar mig. Jag tror på ett samhälle där kvinnor och män, av alla etniciteter och läggningar, kan samexistera utan att hata och förakta varandra.

Det får vara nog nu. Hat är inte kärlek och mansförakt är inte rättvisa. När föds det en motrörelse?

Tidigare bloggat:
Är män skräp?

Läs även:
Cornucopia, Johan Westerholm

En dödlig cocktail

Miljöpartiet går som tåget i opinionen. Efter att ha blivit andra största parti i EU-valet går partiet in i valrörelsen med stort självförtroende. Gustav Fridolin och Åsa Romson har båda en ypperlig chans att titulera sig minister efter valet.

Miljöpartiet har under lång tid varit mediernas gullegrisar. Dels har partiet starkt stöd bland journalister, dels har MP kommit att betraktas som något slags snällt tredje alternativ i svensk politik. Medan Socialdemokraterna och Moderaterna träter om skatter och bidrag kommer Miljöpartiet in från kanten och vill rädda miljön. Någon emot?

Även om MP månne inte är riktigt lika stolligt i dag som det var innan det kom in i riksdagen, råder föga tvekan om att det är ett radikalt vänsterparti med direkt samhällsfarliga förslag. I korthet går partiets politik ut på att vi ska arbeta så lite som möjligt och beskattas så mycket som möjligt.

MP är inte ensamt. Det som utmärker alla vänsterpartier är att de vill fördela det värde som en borgerlig tillväxtpolitik har möjliggjort. Det blir därför absurt när såväl MP som V och Fi räknar in värdet från dagens ekonomiska politik i sina reformförslag och samtidigt föreslår allt från skattechock på arbete till nolltillväxt. Det går naturligtvis inte ihop någonstans.

Men väljarna tycks inte så nogräknade. Miljöpartiet har inte pressats nämnvärt om samhällseffekterna av nolltillväxt tidigare, och lär inte behöva oroa sig för det i höst heller (Fi har tagit intryck av detta ointresse för trovärdiga ekonomiska förslag när de arbetat fram sitt så kallade ekonomiska program).

Socialdemokraterna har i alla fall förstått att samhället behöver tillväxt, att vissa skatter är särskilt skadliga och att skattekvoten inte kan pressas upp hur mycket som helst utan att det får väldigt negativa effekter.

Men partiet är inte statsbärande längre utan kommer tvingas ta in andra partier i regeringen vid en valseger. Miljöpartiet står först i kön, och vill det sig illa har sossarna inget annat val än att ge några ministerposter även till Vänsterpartiet.

Det är en potentiellt dödlig cocktail. Jag tror inte att Stefan Löfven sover särskilt gott om natten.


Läs även:
HAX

Argumenten blev inte bättre för det

"Men... de hade ju blågula tröjor!"

Den här bilden är rolig. Av flera skäl.

En öppen hand

På det feministiska väckelsemötet Nordiskt forum häromveckan sade Gudrun Schyman, som blivit nära nog untouchable i svenska medier, att Feministiskt initiativ går mot riksdagen med inte en knuten näve utan med "en öppen hand" - och "mycket kärlek".

Det är ett närmast parodiskt uttalande givet vad som faktiskt står i partiprogrammet. Där framträder en helt annan bild av Fi, ett intolerant parti som vill skicka meningsmotståndare på kurs och att alla tänkbara yrkesgrupper ska undervisas i feministisk ideologi.

Fi står dessutom för den mest omfattande utvidgningen av den politiska makten i människors liv på decennier. Partiet hyser ingen tilltro till människors förmåga att styra sina egna liv. Det inriktar sina satsningar enögt på kvinnor och ser män som ett problem som måste åtgärdas, däribland med omskolning. Det krävs väldigt livlig fantasi för att se någon kärlek här.

Sifo har mätt hur väljare ser på olika partier. Vilka partier tycker vi allra sämst om? Resultatet är intressant. Mer än var tredje S-väljare (36 procent) tycker enligt denna undersökning illa om Fi. Bland alla väljare är det 46 procent som tycker illa om Schymans kvinnoparti. Det är inte riktigt den bilden vi får i medierna varje dag, där det rullas ut en röd matta närhelst Schyman eller någon annan från hennes parti uppenbarar sig.

Valrörelsen har knappt börjat, men mediernas vinkel börjar redan klarna: Fi ska lyftas fram som det goda alternativet till SD. Den öppna handen mot den knutna näven. Det är förstås en dimridå. Men just nu verkar få i etablissemanget vara benägna att se igenom den.

Feministiskt hat

En tjugoårig transsexuell feminist har tagit sitt liv. Han uppger själv att orsaken är hat från Unga feminister, Fi:s ungdomsförbund.

Fruktansvärt tragiskt, och (om uppgifterna stämmer) ett tecken på att de som skriker högst om näthat är väldigt duktiga på att själva hata.

Läs mer hos A Voice for Men.

KD:s problem är snällismen

Kristdemokraterna har under Göran Hägglunds ledning slipat ned sina kanter och blivit ett allmänborgerligt mittenparti vars enda särskiljande faktor är att det framstår som lite "snällare" än övriga partier. Det räcker inte för att lyckas i val.

Kristdemokraterna har ingen selling point längre. Det vill alla människor väl, särskilt barn och gamla, men det vill ingenting konkret. I åtta år har KD varit en synnerligen trofast allianspartner som vikit ned sig för sammanhållningens skull. I gårdagens tal i Almedalen hade Hägglund chansen att visa att KD är ett parti som står fast vid sina värderingar, som inte klumpar ihop sig i den överbefolkade mittcirkeln. Som vågar tycka något. Vad har KD att förlora i detta skede?

I en tid när snart sagt alla kallar sig feminister och gullar med extremisterna i Fi, ligger fältet öppet för Hägglund att inta motsatt ståndpunkt. Han hade kunnat göra en stor poäng av att Kristdemokraterna är det enda parti som öppet tar avstånd från den extrema feminismen, som värnar både individens och familjens rätt att välja i sitt liv.

Hägglund kan vara ideologisk när han vill, men han gömmer det under ett skämtsamt lynne som gör att det ibland är svårt att veta hur mycket allvar som ligger bakom hans ställningstaganden. Det är synd, för KD skulle kunna bli en välkommen motpol till Feministiskt initiativ - på nästan alla punkter - och faktiskt kunna vinna på det. Då krävs det dock att man vågar kritisera ett parti som det gullas med från både höger, vänster och alla medier.

Partiet hade också kunnat ta ställning i bostadsfrågan. KD:s Stefan Attefall har varit bostadsminister i fyra år. Han har konsekvent arbetat för regelförenklingar i syfte att underlätta och snabba på bostadsbyggandet. Modell är Tyskland, där det i snitt tar tre i stället för sju år från planering till färdigt bostadshus. Men ordet marknadshyror vill Attefall inte ta i sin mun. I stället kommer han bli hågkommen som mannen bakom en större friggebod.

Att tala försvarspolitik är taktiskt rätt i en tid när besvikna moderata väljare som inte känner igen sig i sitt parti letar efter alternativ. Men särskilda boenden för äldre över 85 är ingen blodtryckshöjare - eller valvinnare.

KD borde sluta framställa sig som det snälla ofarliga alternativet för alla och i stället ta tydlig ställning i ett antal sakfrågor som särskiljer dem från övriga partier. När KD framställer sig som det snälla partiet för alla blir det nämligen partiet för ingen.

Fail av Feiler

Vänsterpartisten Dror Feiler har åter gjort sig till både åtlöje och offer. När nazistiska Svenskarnas Parti höll möte i Almedalen, efter tillstånd från polisen, tog han sig friheten att med sin saxofon spela Pippi Långstrumpvisan. En sedvanligt oregerlig Feiler avlägsnades då från platsen.

Dror Feiler påstår felaktigt att det pågår en "normalisering av hatideologier" i Sverige. Han ser SvP:s framträdande i Almedalen som en svensk kapitulation inför nazismen. Att det i ett av världens minst rasistiska länder, där nazistiska symboler är förbjudna, där stödet för ett multietniskt samhälle ökar och där det är straffbart att hetsa mot minoriteter, skulle pågå en normalisering av nazism och rasism är ett befängt påstående.

Anmärkningsvärt nog anser Dror Feiler att hans demokratiska rättigheter kränks när han inte får ta sig rätten att störa ett politiskt möte vars åsikter han inte delar. Detta är en perverterad syn på yttrandefrihet som många inom den politiska aktivistvänstern delar - och praktiserar.

I Feilers samhälle skulle bara av den politiska makten godkända åsikter få yttras. Men yttrandefriheten är meningslös och tom på innehåll om den bara omfattar de åsikter som är accepterade av de styrande. Den sortens "yttrandefrihet" finns i alla länder, inklusive Syrien och Nordkorea.

Yttrandefriheten måste gå mycket längre än så för att fylla något syfte. Verklig yttrandefrihet accepterar obekväma åsikter som går på tvärs med majoritetssamhället. Verklig yttrandefrihet tillåter det äckliga, obehagliga och provocerande. Verklig yttrandefrihet gäller nazister i lika hög grad som folkpartister.

Det är viktigt att påpeka en sak som ofta glöms bort: Att alla har rätt att yttra sig betyder inte att alla andra måste lyssna. I stället för att störa politiska sammankomster med visselpipor, vuvuzelor och saxofoner kan man faktiskt göra något så enkelt som att inte vara där. Låt nazisterna tala inför tomma torg.

Ja, det är djupt obehagligt att se nazister stå i talarstolen på Sveriges största politiska branschmässa. Men jag är övertygad om att den svenska demokratin klarar även detta. Ty om vårt demokratiska samhälle inte förmår hantera något tusental skräniga nazister, vad är det då för samhälle vi försvarar?

Valgrubblerier

De politiska partierna samlas just nu på sin och alla lobbyisters stora firmafest i Almedalen. Det kommer hållas möten i alla tänkbara frågor om stort och smått, men i mediernas blickfång finnas riksdagspartierna (och givetvis Fi).

Stefan Löfven kallade till presskonferens i dag och talade om en socialdemokratisk satsning på "maxgrupper" i förskolan. Det var en precis så oinspirerad och ofokuserad genomgång som vi vant oss att få från S-ledaren. Är det en sådan uppvisning som ska väcka engagemang behöver nog Socialdemokraterna tänka till lite (Löfven lär dock få hård konkurrens i konsten att hålla tråkiga framträdanden i Almedalen).

Aldrig är en liberals grubblerier så svåra som under ett valår. I färskt minne finns å ena sidan de gångna fyra årens bakslag. En utbyggd övervakningsstat. Nästan fullständig frånvaro av liberal reformvilja. Kapitulation inför vänsterns problemformuleringar. Statsfeminism. Å den andra finns en insikt om att alternativet faktiskt är ännu värre.

Tanken att rösta på något av allianspartierna är motbjudande. Moderaterna har exempelvis inte bara blivit ett arbetar-, utan också ett hen- och hbtq-parti. Ändå måste saken åtminstone övervägas eftersom alternativet inte bara heter Socialdemokraterna utan också Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vi kan komma att få gamla kommunister i en svensk regering. Frågan är då vad en liberal väljare ska göra för att söka förhindra detta.

Inför tanken på en tredje Reinfeldt-regering känner jag mest likgiltighet. Jag tror att det vore bra om Reinfeldt förlorade, Moderaterna fick en ny partiledare och påbörjade något slags idéarbete igen. Dessutom är det mycket värt bara att bli av med Beatrice Ask som justitieminister.

Men en S-ledd regering med miljöpartister och vänsterpartister är verkligen inget roligt scenario. Vi kan räkna med högre skatter, mer förmynderi och ännu mer tokfeminism. Mer politik och mindre frihet är den huvudsakliga beståndsdelen i det rödgröna receptet.

Det kompletta skräckscenariot är förstås en regering bestående av S, Mp, V och Fi. Riktigt så illa vill jag ännu inte tro att resultatet av höstens val kommer att bli. Men jag vågar samtidigt inte utesluta det, om Löfven vill ha en majoritetsregering i stället för en svag minoritetsregering som tvingas söka stöd hos mittenpartierna.

Det bästa vi kan hoppas på är nog trots allt att det blir ett dödläge med en regering som inte kan göra så mycket alls. Det förutsätter sannolikt att Sverigedemokraterna växer för att kunna bli vågmästare igen.

Väldigt nya Moderaterna.

DN kampanjar för Fi

Dagens Nyheter har gett sig tusan på en sak: Feministiskt initiativ ska in i riksdagen. Allt tidningen kan göra för att hjälpa till kommer den också att göra.

Den slutsatsen kan vi dra efter att partiet först fått mängder av positiv publicitet under EU-valrörelsen och DN nu trummar igång samma hyllningssånger inför riksdagsvalet.

DN har frågat ut alla riksdagspartiers ledare, en i taget mellan den 12 och 27 juni. Sist ut var Jimmie Åkesson. Men det tog inte slut där. I dag, när alla riksdagspartier är avverkade, dyker plötsligt Gudrun Schyman och Fi upp. Hur tänkte DN här? För inte kommer de väl fortsätta med Piratpartiet, Junilistan och Svenskarnas Parti?

Fi ligger högt i opinionsmätningarna men fick faktiskt bara 0,4 procent i riksdagsvalet 2010. Dagens utfrågning utgår från antagandet att Fi kommer in i riksdagen. Schyman får frågor om hur hon ser på Stefan Löfvens ställningstagande om tvångsdelad föräldraförsäkring och, givetvis, om hon kan tänka sig att bli jämställdhetsminister.

Allvarligt talat, DN. Detta är oseriöst och inte värdigt en morgontidning som är landets största. Har DN helt gett upp den granskande journalistiken?

Men OK, nu vet vi. DN ingår härmed i Fi:s riksdagskampanj. Det är bra att veta när valrörelsen nu drar igång i Almedalen.

"Jag är inte för ett förbud, men..."

Titt som tätt dyker de upp - krönikorna om porrens påstådda skadeverkningar. Känslan är att det sker lite mer frekvent just nu, månne har det något med den berömda feministiska våren att göra.

Senast i raden att göra en infantil analys av pornografin är Aftonbladets Sanna Lundell. Hon bekymrar sig, precis som Gail Dines, över vilka effekter porrkonsumtion får på unga människor.

Normalt sett ska man inte bemöta krönikor av så låg kvalitet som Lundells. Tiden är för dyrbar för att ägna den åt att läsa och besvara barnslig dynga av detta slag.

Jag gör dock ett undantag av det enkla skälet att absurditeten i hennes grundläggande analys blir särskilt uppenbar när man applicerar den på en annan filmgenre (mer om det nedan).

Om porrens påverkan på mannen skriver Sanna Lundell:

"Får man inte ha analsex hemma så går man ju bara helt sonika ut och köper det. Att den fula, kåta flickan där egentligen är en trafickad [sic!] sexslav, eller en fattig thailändska väljer man att bortse från."

Min första fundering är vem Lundell avser med "man" är. Den vanlige porrkonsumenten? Och vad stöder hon sitt antagande på? Har Lundell stöd för att porrkonsumenter i större utsträckning än icke-porrkonsumenter köper sex? Vilken betydelse har ett sådant stöd när i stort sett alla killar och män har sett på eller med viss regelbundenhet konsumerar porr?

Jag tror att Sanna Lundell bara använder sina egna fullt utvecklade fördomar för att göra en koppling mellan pornografi och människohandel. Just den kopplingen som ohederliga feminister älskar att göra (resonemanget brukar sluta i att sexköpslagen måste skärpas).

Kontentan av krönikan är att porren skapar "en skev bild av sex". Det är ett väldigt vanligt argument som ofta används efter att personen i fråga deklarerat att den "inte är för ett förbud, men...". Om nu porren skapar en skev bild av sex, och detta anses vara ett bekymmer, känner jag mig tvungen att påpeka att Morden i Midsomer skapar en skev bild av brott och brottsbekämpning.

Serien utmålar landsbygdsbor som mordiska bortom alla gränser, och den sprider en karikatyrartad bild av polisarbetet. Man får lära sig att den misstänkte sällan fälls på teknisk bevisning utan på ett erkännande. Bevisning är sällan nödvändig eftersom saken aldrig prövas i domstol. Så fort den misstänkte har erkänt, är saken över för den gången. Sedan är det bara att invänta nästa mord. Och nästa. Inte sällan ligger omfattande släktkonspirationer bakom brottet.

Morden i Midsomer skapar alltså en skev bild av hur brott begås och bekämpas. I likhet med pornografiska filmer är dock den brittiska kriminalserien en fantasi, inte en trovärdig verklighetsskildring. Alla som tittar på den förstår detta.

Till skillnad från fallet med porren skrivs inga infantila krönikor om vilken potentiell skada som Morden i Midsomer skapar för verklighetsuppfattningen hos den som tittar. De flesta verkar begripa att det som visas är underhållning och inte en dokumentär skildring av verkligheten.

Kan det månne vara pornografins sexuella innehåll som får somliga att förlora förmågan till rationellt tänkande?

Tidigare bloggat:
"Porr skapar mördare"

Flyktingar i arbete

Det har blivit något slags officiell sanning att det tar sju år för en flykting att bli självförsörjande i Sverige.

Siffran har använts för att visa på de stora utmaningar som finns för flyktingar att etablera sig i sitt nya hemland, och samtidigt varit en nagel i ögat på politikerna. Ansvaret för att det ser ut så här bärs ju av sju av riksdagens åtta partier, som i decennier försvarat en hög invandring och omfattande regleringar på arbetsmarknaden. Uppenbarligen helt utan insikt om att det är en väldigt dålig kombination.

Men som Tino Sanandaji visar genom att hänvisa till offentlig SCB-statistik, är siffran inte korrekt. Läget är i själva verket värre än så. Ungefär hälften av flyktingarna har kommit i arbete efter sju år i Sverige. Siffran är marginellt bättre i dag (mätår 2012) jämfört med för 15 år sedan (1997). Efter 15 år hade ungefär 60 procent kommit i arbete.

Detta är förfärligt deprimerande siffror som borde göra integrationsministern och alla arbetsmarknadspolitiska företrädare sömnlösa. Men de är inte särskilt chockerande. Det är möjligen endast den infantila debatten i Sverige, som handlat om huruvida invandring är lönsam eller ej och inte komplicerat frågan med vilken sorts invandring som är lönsam, som kan göra någon förvånad över nedanstående statistik.

Jag har tidigare konstaterat att svaret på frågan om huruvida invandring är lönsam eller ej är "det beror på". Vi måste skilja på å ena sidan arbetskrafts- och kärleksinvandring, som är nettobidragsgivande, och å den andra sidan flyktinginvandring från krigshärjade länder där läskunnigheten är väldigt låg och matchningen mot den svenska arbetsmarknaden problematisk.

Det säger sig självt att den sistnämnda gruppen kommer att behöva längre tid att etablera sig på arbetsmarknaden och därmed kosta mer pengar för samhället. Den stora frågan borde vara hur personer utan utbildning ska kunna bli självförsörjande genom eget arbete på kortast möjliga tid. Att 4 av 10 flyktingar efter 15 år i Sverige fortfarande inte förvärvsarbetar är ohyggligt illa.

Hittills har vi inte sett någon regering, oavsett färg, presentera en trovärdig lösning. Allt har handlat om vuxenutbildning (som inte leder någonvart), praktik (som inte ger jobb) och subventionerade anställningar som visserligen gör att individen inte är arbetslös men som i realiteten fortfarande gör att personen inte är självförsörjande eftersom staten betalar lönen.

Det vore önskvärt att politiker från alla partier tog denna fråga på betydligt större allvar. Om Sverige ska ta emot flest asylsökande i hela EU måste det finns någon sorts plan för hur människor som kommer hit ska komma i arbete och hitta en bostad. Det saknas i dag.

De senaste fyra åren har partierna i stället tävlat i vem som kan markera mest mot Sverigedemokraterna. Den sortens billiga poängplockning har inte hjälpt en enda flykting till ett mer självständigt liv.

Feministerna och guldet

"Både i Sverige och i många andra länder finns åtskilliga ton guldtackor lagrade i diverse bankvalv och källare, till vilka en omfattande bevakning är kopplad. Till ingen nytta ligger dessa guldtackor lagrade som ytterst kostsamma hyllvärmare i decennier och sekler."

Jag ger er - Feministiskt initiativ. Det behövs ingen som parodierar det här partiet.

Sveriges (feministiska) Radio

Att journalister i public service, och i andra medier också för den delen, älskar feminismen är ingen nyhet.

P1 gillar feminismen så mycket att kanalen låter två företrädare för Feministiskt initiativ diskutera tvångsdelad föräldraförsäkring. Mer uppmärksamhet till Fi, alltså.

Ingen är väl särskilt förvånad. Men om detta är en försmak på hur valrörelsen kommer att se ut, har vi några tunga månader framför oss.

Om att sätta rubriker...

Det är semestertider. De som inte redan har gått på sin semester sitter just nu och längtar. Men alla har det inte lika bra, får vi veta av sanningsorganet DN.

DN blåser på med rubriken "Var tredje har inte råd med semester". Det låter ju inte alls bra. Jobbar alltså dessa människor året om utan att vara lediga?

Nej, så förhåller det sig givetvis inte. Det artikeln berättar är att var tredje lågutbildad kvinna uppger att hon inte har råd att åka bort på semestern. Inga Thailandsresor eller påkostade utflykter runt Sverige, alltså.

Är det en mänsklig rättighet att ha råd att åka utomlands? Nej. Är det en rättighet att inte vara hemma under sin semester? Nej.

Man anpassar munnen efter matsäcken och håller sig hemma om man inte har pengar att resa. Det borde inte vara så anmärkningsvärt att det förtjänar en nyhet i landets största morgontidning.

En ny liten Saab-kris...

Biltillverkaren Saab, som gick i konkurs 2011, har vi inte hört så mycket om på sistone. Den nya ägaren Nevs har sedan de köpte konkursboet startat en närmast hobbyliknande produktion av den i år 12 år gamla Saab 9-3 samtidigt som de uppgett att de fortsätter utveckla Phoenixplattformen, som ska bli den nya "riktiga" bilen.

Nyligen blev vi dock varse att Nevs, precis som alla Saabs tidigare ägare, har ekonomiska bekymmer. De kan inte betala leverantörerna (känns igen) och har därför tvingats stoppa produktionen (känns också igen).

Det visar sig nu vara ännu värre än så. Nevs har pantsatt nybilslagret och tagit korttidslån till höga räntor för att hålla sig flytande. Detta håller naturligtvis inte. Precis som Victor Muller köper sig Nevs tid i väntan på att en räddande ängel med djup plånbok ska komma flygande.

Jag vill inte säga "vad var det jag sa". Men ärligt talat - vad var det jag sa? "Risken för en konkurs inom något år känns påfallande stor", bloggade jag våren 2012.

Om inte en pengastinn kinesisk eller indisk räddare köper upp askan av det brända Saab ganska omgående, är det konkurs som väntar. Igen.

Den arroganta makten

Datalagringen diskuterades i förmiddags i justitieutskottet. Inbjudna till detta eminenta sällskap var utredarna som gav datalagringen grönt ljus Sten Heckscher och Iain Cameron, generaldirektören för PTS, företrädare för branschen samt Rikskriminalpolisen.

Och jodå, det inövade barnporrargumentet användes givetvis flitigt. Denna gång av både Morgan Johansson (S), polisen och flera andra ledamöter. Det blev branschen mot resten. Tyvärr framstod den hårt ansatta branschföreträdaren Kajsa Frisell som väldigt defensiv. Det hade räckt att hon hänvisat till EU-domstolens utslag. Det är trots allt orsaken till att flera nät- och teleoperatörer valt att sluta lagra. Just nu har vi ett osäkert rättsläge, menar de.

Polisen kallar situationen där bara vissa nät- och teleoperatörer beredvilligt överlämnar data om sina kunder för "otroligt otillfredsställande", och det faktum att vissa operatörer inte alls lagrar trafikinfo "otroligt bekymmersamt".

Så långt polisens högst väntade syn på saken. Lite mer besvärande är justitieutskottets inställning till datalagringen. EU-domstolen har ogiltigförklarat direktivet på vilket den svenska lagen bygger. Det borde få politiker vid sunda vätskor att tänka till och vilja trycka på pausknappen. I stället går man till angrepp mot teleoperatörerna.

Att Heckscher tycker att EU-domen inte spelar någon roll bör operatörerna faktiskt inte ta någon hänsyn till. Det är uppenbart att EU-domstolens utslag inte räcker här. Därför bör operatörer driva enskilda fall i domstol, vilket säkert också kommer att ske.

Juristerna i EU:s ministerråd anser att en generell datalagring inte längre är möjlig. Men på justitieutskottet låter det som att svensk lag över huvud taget inte får ifrågasättas, och att de lagar som stiftas av riksdagen per automatik är goda. Mantrat "svensk lag gäller!", utan förbehåll, är en både farlig och maktfullkomlig syn på den lagstiftande makten i en demokrati.

Det är uppenbart att justititeutskottet helt saknar förståelse för frågans moraliska dimension. Att Johan Pehrson i vanlig ordning lyckades framstå som en arrogant idiot helt utan respekt för rättsstatens principer var bara crescendot i detta tragiska skådespel.

Utfrågningen i justitieutskottet kan ses här (den börjar ca 11 minuter in). Ta något starkt först.

Läs även:
HAX 1, HAX 2

Sökes: Ett Sverige för vuxna

Tyskland är ett Sverige för vuxna, har Horace Engdahl sagt. Det ligger oväntat mycket sanning i det påståendet.

Tyskland är likt Sverige på flera sätt. Det är en stabil demokrati, ett välfungerande och oftast välorganiserat samhälle med någorlunda pålitlig byråkrati. Det finns något över det tyska lynnet som passar oss svenskar.

Tyskland är inget liberalt paradis, men det annorlunda och provocerande tillåts existera utan att kuvas av politiska pekpinnar och indignerade moralkärringars högljudda protester.

Dessutom tycks människor i Tyskland faktiskt bry sig om individuella rättigheter på riktigt. Edward Snowdens läckor startade en bred diskussion i tyska medier, en diskussion om massövervakningen och dess konsekvenser som pågår än i dag ett år senare. I Sverige - tystnad. Likgiltighet, rent av. Att regeringen skulle tiga var väntat, men att intresset hos de största mediehusen och även gemene man skulle vara så obefintligt skrämmer mig.

Tyskarnas reaktion mot massövervakning och statliga övergrepp har säkert delvis historiska orsaker. Nog känns det ibland som att Sverige har varit så förskonat från allt från krig till diktatur och större katastrofer att landet har drabbats av en sorts kollektiv glömska om hur viktigt det är att ständigt, i varje enskilt läge, försvara individens rätt till sitt eget liv och sätta gränser för hur långt staten får gå i sin strävan efter kontroll.

Min aversion mot det land Sverige håller på att förvandlas till ökar för var dag. Det går knappast att lyssna på svensk statsradio längre. I synnerhet P3 har fullständigt kidnappats av radikalfeministiska miljöpartister och Fi-anhängare som inte försitter ett enda tillfälle att sprida infantil politisk propaganda, trycka till borgerligheten och hylla feminismen. Detta går bra eftersom det ofta bakas in i så kallad "humor".

Inte mycket lyckligare blir man av att titta på svensk TV. Vi skrattar ofta och gärna åt hur statliga medier i demokratiskt tveksamma länder vinklar nyheter till regimens fördel. Det är ett skratt som borde fastna i halsen. I Sverige vinklas nyheter ständigt för att passa vänsterväljares öron. Därför får vi aldrig höra den andra sidan utan endast den sida som bekräftar vänsterväljares världsbild. En vänsteranalys, gärna kryddad med mer än en gnutta genus, är defaultläget för all nyhetsrapportering. Varje dag. Året runt.

Den enda gången det går att komma undan med att vara lite kontroversiell är när man kallar det konst. Då kan man å andra sidan bete sig hur som helst.

Hur blev Sverige så här politiskt korrekt och humorlöst? Så stelt och intolerant? Så fritt från genuin livsglädje? Kanske är det helt enkelt så att politiken har gått ett steg för långt. Ty är det något som effektivt kan lägga sordin på den bästa av fester är det politiska regleringar och förbud.

Sverige kryllar som bekant av dessa, vilket blir särskilt tydligt när vi plötsligt slipper dem under vistelser i andra länder. Det känns ibland som att vi svenskar lever i ett slags reservat här uppe i norr. Vi är noggrant inringade, i all välmening. Gränserna är tydliga för vad vi får företa oss. Vi ska helst inte ha för trevligt. Allt för vår egen trygghet.

Det finns goda skäl att känna oro. Snart kan vi ha ett extremfeministiskt parti i riksdagen. Jag vägrar tro att det kommer att ske, men jag är genuint orolig för utvecklingen i Sverige och börjar faktiskt, helt ärligt, att titta på alternativ. Jodå, det har ni hört förut, men det är åtminstone ett sätt att stå ut i stunden.

Att flytta till ett annat land bär med sig en rad komplikationer. Men också möjligheter. Och känslan av frihet finns det trots allt inget pris på.