国庆快乐!

Kina är kontrasternas land på många sätt. Rikedom samsas med fattigdom. Hypermodern arkitektur kontrasterar tvåtusen år gamla byggnadsverk. Människor är blyga men samtidigt rättframma till sättet ("Vad kort du är! Vad tjock du har blivit. Vad tjänar du? Är din flickvän vacker?"). Samtidigt som gamla sedvänjor lever vidare knackar västerländska ideal på dörren och drar med sig unga människor.

Jag minns första gången jag klev av bussen i Beijing och såg mig omkring. Var det här huvudstaden i den förfärliga kommuniststaten? Det första jag såg var några unga tjejer som gick omkring i jeans, tajta t-shirts, med snygga handväskor runt axeln och iPod-lurar i öronen samtidigt som de pratade i mobiltelefoner som var nyare än min egen. På ett ögonblick avmystifierades Kina lite grand och resten av vistelsen i huvudstaden gick åt till att få även andra fördomar prövade.

I dag fyller Folkrepubliken Kina 60 år. Det är främst en fest för Kinas Kommunistiska Parti, som kan fira att det hållit sig kvar vid makten under sex decennier. I stort sett ohotat. Visst har det protesterats, men inte ens de omfattande protesterna på Tian'anmen-torget 1989 riktade sig direkt mot partiets maktinnehav som sådant. Just nu förmedlas känslan att reformer i Kina bara kan ske med Kommunistpartiets godkännande. Och det är naturligtvis precis den känslan som partiet vill skapa.

Orosmoln finns. Ekonomiska klyftor är naturliga i ett kapitalistiskt samhälle, men kombinerat med bristande respekt för mänskliga rättigheter kan de bli livsfarliga. Inte minst för regimen själv. Utökad personlig äganderätt är positiv, men fortfarande saknar vanliga kinesiska medborgare en äganderätt jämförbar med våra västerländska demokratiers. När människor hamnar i vägen för den kinesiska centralregeringens planer - må det vara infrastrukturprojekt eller OS-arenor - står sig den enskilda medborgaren slätt.

Samtidigt måste vi hela tiden påminna oss om den enorma utveckling som skett sedan Maos död 1976. Inte bara ekonomiskt utan även kulturellt och själsligt. Människor är betydligt friare i dag än under Mao-eran. Kina var under en tid ett av världens fattigaste länder. I dag är det åter igen på väg att bli Mittens rike i världen, det är inte fult att tjäna pengar längre. Fråga kineserna och ingen pratar nostalgiskt om dåtiden, som vi ofta gör i Sverige. Det är här och nu som gäller, och kanske, kanske något ännu bättre i framtiden...?

Att Mao Zedongs porträtt fortfarande pryder Himmelska fridens port är inte så lite ironiskt. Hans mausoleum besöks fortfarande av många kineser, men när jag var där var det i alla fall en klar minoritet som bugade och lade blommor framför den vita statyn på den sittande ledaren - plastblommor som sedan samlas ihop och säljs på nytt. Tittar man riktigt noga kan man nästan se hur ordföranden roterar av irritation över Kinas ekonomiska utveckling från fattigdomsekonomi till kapitalistisk stormakt.

Det pratas titt som tätt om Kinas oundvikliga kollaps. Tanken är att systemet en dag måste braka samman, precis som det östeuropeiska kommunistblocket och Sovjetunionen. Den första uppenbara invändningen är att Kina, till skillnad från Östeuropa och Sovjetunionen, har gått från kommunistisk planekonomi till kapitalistisk marknadsekonomi. Genom reformer har Kinas ledning lyckats förhindra den kollaps som förmodligen hade kommit förr eller senare, föregått av stort mänskligt lidande under den socialistiska fattigdomsekonomin. Dissidenten Wei Jingsheng har förutspått Kinas kollaps flera gånger och idén får stöd även i bloggosfären. Jag tror att det ligger mycket önsketänkande i detta scenario - önsketänkande ur ett västligt perspektiv, knappast ett kinesiskt. Vanliga kineser har lite att tjäna på att deras eget land kollapsar, med kaos som följd.

Det som behövs är fortsatta ekonomiska och politiska reformer under kommande år och decennier. Kina kommer inte att vara en fullfjädrad demokrati enligt västerländsk modell år 2020. Men landet är på väg i en riktning vi bör uppmuntra, inte rädas.

Not:
För dig som är intresserad och vill lära dig mer om Kina eller bara läsa om nyheter och intressanta betraktelser, finns gott om sajter att besöka. Bara i största korthet:

Radio 86, Svensk-kinesiska föreningen (ej att sammanblanda med den ideologiskt galna Svensk-koreanska föreningen!), YSCA (Young Swedish Chinese Association) och vardagsbloggande SHE in China, där det ibland går att hitta roliga intressanta iakttagelser.

På Tian'anmen-torget med blicken vänd mot Folkets stora sal.

När de pratar så att man förstår...

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (som nu ser ut ungefär så här) förutspådde ett riktigt "skitår" vad arbetsmarknaden och arbetslösheten beträffade. LO-Führern Wanja Lundby-Wedin kallade Svenskt Näringslivs utspel om nollavtal och stopp för centrala avtal för "jäkla trams". Och nyligen tyckte justitieminister Beatrice Ask att polisen borde "hålla käft" och göra sitt jobb.

Alla dessa uttalanden har väckt uppmärksamhet, vilket kanske säger lite om den sovande ankdamm som är svensk politik.

Börjar vi då få politiker som talar klarspråk i stället för kanslisvenska? Det tror jag inte. Men personligen tycker jag att det är befriande att se politiker uttrycka känslor och kläda dem i ord i stället för att ständigt prata ringholmska. I Sverige är politikernas framträdanden annars mycket seriösa jämfört med vissa andra länder. Vi ser aldrig slagsmål i plenum och sällan ser vi några grövre personangrepp politiker emellan. Sådant anses ociviliserat och en skymf för det demokratiska samtalet.

Vi får de politiker vi förtjänar, brukar det heta. Och det är helt sant. Samtidigt som vi klagar över politikernas tråkighet, förinspelade politiska oneliners och många gånger lobotomerade uppsyn, kräver vi übermenschegenskaper av dem. Deras historia kollas och ej inbetalda räkningar, felparkeringar eller fusk med något så heligt som TV-licensen, kan inte bara ligga till last utan även diskvalificera från högre politiska uppdrag. Vad vi får är därför inte modiga frifräsare med ett icke prickfritt förflutet utan lydiga ja-sägare som vandrat hela vägen från finnig tonåring i ungdomsförbundet till leende riksdagskandidat, redo att tjäna sitt parti och sin herre.

Följden blir att svensk inrikespolitik blir mördande tråkig. Det är därför vi hoppar högt när en minister vågar ta ordet "skit" i sin mun eller när statsministern säger "liksom" i ett pressat läge. Kom tillbaka när han använder oppositionsledarens namn och och könsord i samma mening.

Otypiska fredsaktivister

"De kinesiska fredsaktivisterna skiljer sig onekligen från stereotypen av kutrygga hippies med linssoppa i skägget: Tusentals soldater i snörräta led, dekorerade stridsvagnar, vrålande J-10 stridsflyplan, interkontinentala DF-31-missiler, kryssningsrobotar som kan träffa Taiwan och amerikanska hangarfartyg och baser i stilla havsområdet."

Ola Wong skriver som vanligt underhållande från och om Kina. Denna gång inför 60-årsfirandet av Folkrepublikens födelse.

Själv är jag glad över att inte befinna mig i Beijing vare sig under OS eller under 60-årsfirandet av KKP:s maktövertagande. Staden ska inte upplevas när den som är som mest kontrollerad.

Mer om firandet, ur flera perspektiv, i morgon.

15 år senare

15 år efter passagerarfärjan M/S Estonias förlisning återstår fortfarande mängder av frågetecken. Vi vet ännu inte hur fartyget sjönk och hur den exakta olycksorsaken såg ut. Någon systematisk undersökning av vraket har nämligen aldrig gjorts. Och tusentals människor väntar fortfarande på att få begrava sina anhöriga.

Efterspelet till Estonias förlisning är både pinsamt och upprörande. Allt som kunde gå fel, gick fel. Inkompetens, arrogans och möjligen dolda agendor lade krokben för alla chanser att göra en ordentlig utredning. Det vi fick var, efter tre långa år, en tunn och mycket bristfällig slutrapport - ett politiskt beställningsjobb med uppenbara felaktigheter och motsägelsefulla slutsatser. I rapporten hävdas bland annat att Estonia var fullt sjövärdig vid avgången från Tallinn, trots att det underkändes av inspektörer före avgång. Slutsatserna kring hur bogvisiret föll av stämmer inte överens med de vittnesmål som presenteras. Det är som om ingen har läst igenom hela rapporten innan den skickades för tryck.

Finland, Estland och Sverige beslöt att tillsätta en gemensam haverikommission som skulle undersöka orsakerna till förlisningen och föreslå åtgärder så att en dylik katastrof inte kunde inträffa igen. Den första tavlan gjordes direkt när Estlands kommunikationsminister blev ordförande för haverikommissionen. Att Estline delvis ägdes av den estniska staten gjorde att Andi Meister kunde betraktas som rederiets talesperson, vilket genast kastade tvivel över kommissionens verkliga uppsåt. Resten är, som det heter, historia.

I stället för att göra ett seriöst försök att ta hand om så många omkomna som möjligt, beslöt den nytillträdda socialdemokratiska regeringen (med stort stöd av riksdagen) att inte göra några sådana ansträngningar. 1995 stiftades i stället den unika lagen om "gravfrid". Men lagen gäller bara de medborgare vars länder har skrivit under den. Historikern och Titanickännaren Claes-Göran Wetterholm uttryckte sin inställning till lagen om gravfrid på följande sätt: "På ett sätt kan man säga att det hade varit lika förnuftigt att instifta en lag som förbjuder svenskar att äta blockchoklad i Kongo." Det bisarra försöket att täcka över vraket med betong avbröts, men är så här i efterhand en symbol för den kompletta förvirring som rådde.

Ines Uusman, nytillträdd kommunikationsminister i Ingvar Carlssons S-regering, satt i morgonsoffan i TV4 och påstod att de omkomna som fanns kvar i eller kring vraket förmodligen såg så hemska ut att de anhöriga inte skulle vilja ha hem dem för begravning. "Är man beredd att få hem sina anhöriga i vilket skick som helst? Det låter oerhört grymt." Detta logiska felslut bestreds genom landsomfattande protester från anhöriga till Estoniaoffren. Men det hjälpte föga. Regeringen beslöt att stå fast och inte vidta några som helst åtgärder för att bärga omkomna.

Svenska myndigheter betedde sig arrogant, oprofessionellt och klantigt mot människor i kris. Mycket har har hänt sedan dess, vilket inte minst tsunamikatastrofen 2004 visade. Då var det inget snack om att de omkomnas kvarlevor skulle tas hem, trots att de i detta fall fanns på andra sidan jordklotet. Göran Perssons regering tänkte inte upprepa misstaget från hanteringen av Estoniahaveriet. Fortfarande finns emellertid stor okunskap om hur människor i sorg ska bemötas.

Det är inte för sent att ta redan på varför och hur Estonia sjönk. Vraket är lättillgängligt och med dagens teknik är det inga som helst problem att undersöka insidan av vraket och ta reda på vilka vattentäta dörrar som är stängda samt filma utsidan av skrovet för att möjligen vederlägga teorier om hål i bogen. Men inte heller den borgerliga regeringen vill ta i frågan med tång. Det är givetvis ingen valvinnande fråga, i grunden handlar den endast om mänsklig anständighet. Och sådan har politiker som bekant inget överflöd av.

Mer om felaktigheterna i slutrapporten och hypoteser till olycksorsaken kan läsas i tidigare bloggposter:
Regeringen förlänger Estonia-trauma
Estonia ett öppet sår

Det är till att ha krav

Världens bästa och sämsta älskare har utsetts enligt en brittisk undersökning. Svenska män hamnar trea - på sämstalistan. Vad som gör spanjorer bäst i sängen framgår inte. Ej heller får vi veta vad män tycker om kvinnor av olika nationalitet runt om i världen. Det vore faktiskt lite intressant...

Sämstalistan

1. tyskar – för illaluktande
2. engelsmän – för lata
3. svenskar – för snabba
4. holländare – för dominanta
5. amerikaner – för hårdhänta
6. greker – för smöriga
7. walesare – för själviska
8. skottar – för högljudda
9. turkar – för svettiga
10. ryssar – för håriga

Bakåt i Polen

Polens parlament har godkänt en lag om obligatorisk kemisk kastrering av dömda barnsexbrottslingar (i vardagsspråk kallade "pedofiler", vilket inte nödvändigtvis behöver vara sant) innan fängelsestraff avtjänas.

Det ska dessutom bli förbjudet att rättfärdiga pedofili eller trivialisera barnsex. Det är mycket sannolikt att de flesta i Sverige applåderar denna lagstiftning. Men det enda det gör är att ytterligare stigmatisera en sexuell läggning och dra likhetstecken mellan läggningen och övergreppen. Det är sedan länge välkänt att de flesta som begår sexuella övergrepp mot barn är så kallade situationsförövare och inte alls har en pedofil läggning.

Men att försöka föra en sansad diskussion i det här ämnet är lönlöst...

Seden dit man kommer

Är det kränkande att inte få bära heltäckande slöja närhelst man vill? Svaret är nej.

Sverige har de senaste 50 åren gått från ett tämligen homogent ursvenskt samhälle till ett heterogent mångkulturellt land. Det är en nästan uteslutande positiv utveckling, men när människor från olika kulturer ska leva tillsammans föds också krav på rätten till sin egen särart. Slöjdebatten är en del i denna diskussion.

Precis som har påpekats, finns det klädkoder inom alla möjliga områden i livet. Restauranger, kaféer och mataffärer har egna arbetskläder. På bank är det inte att rekommendera att klä sig slafsigt och ska du arbeta i en terapeutisk roll bör du avstå från att ha utmanande kläder eller kläder som uttrycker politiska åsikter. Det är sunt förnuft och jag tror att de flesta inte tycker att detta är ett problem. Det är heller inte kränkande på något sätt. Förhållningsregler finns där av en orsak. De sätter ramar för vår verklighet inom specifika områden.

I grunden bör det vara upp till varje enskilt företag, organisation, förening eller myndighet att själv bestämma kläd- och uppförandekoder. Vi kan föra diskussioner om deras lämplighet i enskilda fall, men enstaka individer har ingen självklar rätt att hävda att just deras identitetsutmärkande kläder/utsmyckningar har en större rätt att existera än andras. I vissa fall bör de inte ens samexistera av praktiska eller andra skäl. Det passar sig helt enkelt inte alla gånger.

Sverige är och ska vara ett mångkulturellt land där många kulturer möts dagligen, där människor med olika trosinriktningar samexisterar i samhället och lever sina egna liv efter eget huvud (så mycket nu våra politiker tillåter oss att göra det, vill säga). Däremot är det inte självklart att alla kulturella företeelser ska ges samma rätt att existera. Vi tillåter exempelvis inte kvinnlig omskärelse (och borde heller inte tillåta manlig omskärelse på minderåriga) bara för att det är en kulturell företeelse som vissa tar med sig till Sverige.

Jag brukar ställa mig i invandrarens skor och fråga mig hur jag skulle vilja och förväntas bete mig som immigrant i ett annat land, låt säga Kina. Jag skulle vilja assimileras men samtidigt behålla lite av min svenska särart. Jag skulle vilja lära mig språket och sederna men samtidigt ha möjlighet att fira vissa svenska högtider. Jag skulle emellertid inte kräva att få leva ett svenskt liv i Kina. Vi får faktiskt i någon mån ta seden dit vi kommer. Den enkla devisen tycks vi ha glömt bort i Sverige och orsaken är den enorma rädslan för att kopplas samman med ett enda ord: diskriminering.

Vem är förvånad?

"Reglera mera!" brukar vara svaret när politikerna vill lösa ett problem. Det har i högsta grad gällt finanskrisen. Ja, och så finns det ju en annan utväg, förstås: starta en ny myndighet.

Det är precis vad EU-kommissionen vill göra för att förhindra framtida finanskriser. Det ska både skapas ett råd och ett sekretariat som ska sitta och varna för framtida finansbubblor. Kommissionen vill utöver detta starta tre nya myndigheter för att vi ska känna oss riktigt säkra, meddelar SVT Text.

Update: SVT:s Rapport.

Superhjältemöte i New York

Det har varit klimatalarmistmöte med Bamseklubben (FN) i New York i dag. Världens alla superhjältar har varit på plats och hållit storstilade tal till alarmismens lov. Barack Obama levererade, som vanligt, välartikulerade plattityder och skyndade därefter iväg för nya möten.

En av få som verkar ha varit kort och koncis är Kinas president Hu Jintao. I sitt korta tal lovade han att Kina ska arbeta hårt för att energieffektivisera och satsa kraftfullt på kärnkraft och förnyelsebara energikällor. Han påminde samtidigt om att den största bördan bör dras av den utvecklade världen. Det är inte mer än rätt. Kina är förvisso en stor miljöbov, men sett till vad varje kines i genomsnitt står för i utsläpp är varje amerikan 20 gånger värre.

Det är stora ord som ledarna tar i sina munnar. FN-chefen Ban Ki-Moon påminde om att de beslut som fattas av världens ledare kommer att få "monumentala konsekvenser". Fredrik Reinfeldt hävdar att "för varje dag som går utan att vi vidtar åtgärder kommer konsekvenserna att bli svårare." Politikerna tror alltså på fullt allvar att människan styr klimatet och att om vi upphör med utsläpp av växthusgaser kommer det inte att ske vare sig någon uppvärmning eller nedkylning av klimatet.

Ursäkta, men klimatet låter sig faktiskt inte styras av politiska beslut! Det är fåfängt, dumdristigt och infantilt att tro att jordens klimat kommer att vara stabilt och oföränderligt bara för att vi slutar använda olja.

Men det går att förstå logiken bakom det som nu sker. Medierna älskar skräckscenarier, politikerna älskar att "ta ansvar". Nu får medierna rapportera om jordens undergång och politikerna skynda till och rädda världen. Alla är glada och nöjda. Utom alla vi som måste betala kalaset. Det är inget annat än en jävligt dyr fars vi ser just nu.

När jag gick i låg- och mellanstadiet var det försurningen det pratades mest om. Vi fick veta att utsläpp från bilar och industri orsakade försurning i sjöar och att det även drabbade vår fina svenska skog. Och allt var Polens fel ty de brydde sig inte om miljön. Jag kan föreställa mig vad de stackars barnen matas med i dag...

Klimatbluffen påminner om den nya vokabulär som fötts i och med klimatalarmismen. Vad sägs om följande?

Koldioxidbantning
Klimatbekämpning (nej till klimatet?)
Koldioxiddirektör (i motsats till metangasentreprenör?)
Klimatneutral (opartisk angående vädret?)
Klimatkompensera
Klimatbistånd (om ni får vår snö så får vi er tidigare vår?)

Frihetsfrontens talarkväll: september

Frihetsfrontens talarkväll - torsdag den 24 september 2009 klockan 19.

Nu på torsdag den 24 september drar Frihetsfrontens talarhöst igång igen. Först ut är Henrik Alexandersson, som kommer att tala på temat "En libertarian i EUrokratin". En frihetlig röst inifrån EU:s boning. Är det så illa som vi alla tror där nere? Och vad går det i sådana fall att göra åt det?

Vi håller till i samma lokaler som senast på Stora Nygatan 42 i Gamla stan, nu heter dock stället The Liffey Irish Pub. Precis som tidigare håller vi till i källaren som nås genom att gå direkt in och nedför trappan. För den som är hungrig går det utmärkt att äta på plats både före och efteråt. Dagen till ära är det dessutom den stora Guinness-dagen.

Tid: Torsdag 24 september kl. 19.00
Plats: The Liffey Irish Pub, Stora Nygatan 42, Gamla stan i Stockholm
Talare: Henrik Alexandersson
Ämne: "En libertarian i Eurokratin"

Kom, lyssna, fråga och diskutera!

Alla är välkomna!

Whoever wins, you lose

"Vinnare och förlorare i höstbudgeten"... Det är som om det handlar om ett lotteri med pengar från ingenstans, som om ingen av oss stod för den kaka som politikerna älskar att dela ut, extra mycket vart fjärde år.

Själv har jag aldrig röstat efter vad jag "tjänar" på, jag har gått efter hjärta mer än hjärna. Att rösta nej till biltullar var en självklarhet trots att jag inte har någon bil och som student skulle jag definitivt kortsiktigt tjäna på en rödgrön majoritet (jag har just nu ändå inte möjlighet att jobba extra och får därmed inte del av jobbskatteavdraget). Säkert finns det människor som röstar efter kortsiktiga bidragshöjningar eller skattesänkningar. Jag är dock inte en av dem.

Att Alliansen har genomfört skattesänkningar på närmare 100 miljarder är väldigt bra. Detta ska en annars rätt dålig regering ha beröm för. Men det är anmärkningsvärt att en regering som talat om värdet av ett värderingsskifte i Sverige inte motiverar sina skattesänkningar med att det är moraliskt rätt att låta människor få behålla mer av sina inkomster utan i stället predikar arbetslinjen som försvar för skattesänkningarna. Med sådan retorik kommer vi aldrig få något värderingsskifte i Sverige. Skattesänkningar kommer alltid att mötas med skepsis. De rödgröna pratar om att regeringen "slarvar bort" pengar i skattesänkningar. Tydligare än så kan vänsterns förakt för människors arbete knappast uttryckas. Detta är ett köttben som Alliansen bör bita sig fast i och inte släppa taget om innan valdagen är över. Vems pengar är det vi pratar om egentligen? Det är förskolenivå på den frågan, men den behöver likväl ställas eftersom minst hälften av befolkningen tycks tro att det alltid är någon annan som betalar och att det är direkt farligt att få större makt över sin egen inkomst.

Det kommer inte att bli lätt för Sahlin & compani att motivera för låginkomsttagare att de vill ta bort kanske 1 000 kronor av deras inkomst i form av höjda skatter. Regeringen Reinfeldt har således, om korten sköts rätt, goda möjligheter att framstå som låginkomsttagarnas bästa vän.

Viktigt

Den sydafrikanska intresseorganisationen för sexarbetare, Sex Workers' Education and Advocacy Taskforce, vill legalisera sexarbete i det afrikanska landet. De backas upp av sydafrikanska LO, Cosatu, som uppmanar sexarbetare att organisera sig fackligt och strida för sina rättigheter.

"Som andra kvinnor bör prostituerade få de mänskliga rättigheter som finns i internationella avtal."

Det pratas väldigt sällan om mänskliga rättigheter för sexarbetare ur detta perspektiv. I Sverige är vi världsbäst på fackanslutning, att få strida för sina rättigheter anses vara en självklarhet. Men bara om du inte är sexarbetare. Det är en skam att vi behandlar människor på det här respektlösa sättet. Det är en skam att människor i Sverige i dag behandlas som en andra klassens människor. Vi ser dem inte, ändå dömer vi dem.

Snacka går ju

Göran Hägglund har stoppat upp Kristdemokraternas mest konservativa företrädare tidigare, han har slagit ett slag för "den vanliga människan" och kritiserat kulturvänstern i skarpa ordalag. Nu går han till direkt attack mot partiets förbudsmentalitet. Frågan är: vad vill karln?

På partiets rådslag säger partiledaren bland annat följande:

"Trots att vi som kristdemokrater i grunden är frihetslängtande har vi haft allt för nära till att hitta på nya regleringar, nya lagar, nya förbud och nya bidrag. Vi har ibland anklagats för att vara ett förbudsparti. Och tyvärr måste jag erkänna att man ofta har haft rätt. [...] Jag hoppas att vi med dagens övningar ska närma oss ett förhållningssätt som erkänner människor och deras potential. Snarare än ser människor och deras livsval som ett problem."

Den som vill kan tolka Hägglunds tal som ett frihetstal för liberalism, för människors rätt att vara sig själva, för allas vår rätt att bestämma över vårt eget privatliv utan att politiker lägger sina näsor i blöt, kan göra det. Men det är knappast detta Göran Hägglund menar i sitt tal, då vore han inte politiker.

Så vad vill Göran Hägglund med sitt kristna moralistparti? Att med draget svärd och rakad pung göra revolution? Tillåt mig tvivla. Retoriken är synnerligen välkommen, men den kommer ett år före ett val när vi kan titta tillbaka på tre års kristdemokratisk regeringspolitik som talar med rakt omvänd tunga: för intolerans och utökad politisk makt över människors liv.

Problemet är att om Göran Hägglund ska driva igenom denna frihetliga syn på människan som hans bystiga frihetstal på partiets rådslag ger sken av, måste han byta både väljare och partiföreträdare, ty de idéer han framför stöds varken av kärnväljarna eller av partiets aktiva. Kristdemokraterna har alltid handlat om att lära människor rätt moral, rätt leverne, familjevärderingar och händerna på täcket. I frågan om prostitution går partiet armkrok med de feminister de annars så häftigt kritiserar.

Partiet har attraherat borgerligt sinnade personer genom sina idéer om en trygg äldrevård och valfrihet i barnomsorgen och i familjepolitiken i stort. Men för varje förslag om utökad valfrihet inom välfärdssystemet har vi sett tre förslag som handlar om förbud och regleringar på andra områden. Kristdemokraterna är livsstilsmoralister.

Nej, Göran. Kanske är det lättare att helt enkelt byta parti då. Om det nu hade funnits något borgerligt parti som stod upp för dessa frihetliga idéer, vill säga...

Mer än man kan begära

"I'm coming for you!"

En upptagen servitris försöker vara trevlig mot en utländsk kund och lyckas nog över förväntan...

Dagens jaha

Anna Anka (åh, detta namn!) vill ge sig in i politiken.

Ja, varför inte? "Blondinbella" vill ju kandidera för Moderaterna. Det är tydligen en trend med nya airheads i politiken.

Det lär dock knappast skärpa den redan usla bevakningen av svenska politiker. Jag tittade lite slött på BBC:s Hardtalk i går. De kritiska och granskande frågor som ställs till politiker där förekommer över huvud taget inte i Sverige. I stället har vi Agenda, som i sina allra bästa stunder kan vara lite småintressant, pöbelprogrammet Debatt och Mats Knutssons 30 sekunder i Rapport. Allt är bara en enda lång suck...

Det enda vi vet, är att vi inget vet

När ordet "pedofil" dyker upp i en blaska som Aftonbladet finns det all anledning att vara oerhört kritisk till det man läser. Så även denna gång. Nu försöker tidningen, som har gott sällskap av SvD, DN, GP och upprörda bloggare som inte förtjänar en länk, att skrämma upp varenda småbarnsförälder i landet genom att hänvisa till en "FN-rapport" i vilken det hävdas att 750 000 pedofiler surfar på nätet varje ögonblick och letar barnpornografi.

Första tanken: hur vet vi det? Svaret är givetvis: det gör vi inte (jag är också väldigt nyfiken på varifrån siffrorna om att "branschen" skulle omsätta 140 miljarder årligen kommer...).

Bloggen Sänd mina rötter regn (läs!) har tagit sig tid att titta lite närmare på uppgifterna och finner, precis som vi kunde vänta oss, att det saknas stöd för dessa siffror. I en artikel i The Sunday Morning Herald från förra året diskuteras just ämnet uppblåsta siffror om pedofilers aktivitet på nätet.

"Now it may be that, as Lanning thinks, the 50,000 figure is close to the reality. But it may also be way off the mark. There may be five million pedophiles on the internet at any given moment, or 500, or five. Nobody really knows. This number is, at best, a guess made by persons unknown."

Vi känner till medielogiken. Någon gör en undersökning eller skriver en rapport, uppgifter från texten sprids och ganska snart är det ingen som vare sig frågar efter grundkällan eller av vem och med vilka medel den där undersökningen som låg bakom siffrorna genomfördes. När uppgifterna sedan dyker upp i TV och morgon- och kvällstidningar får vi oftast inte veta mer än att det som påstås är "enligt en undersökning".

Varför bry sig om detta, då? Jo, därför att varje sådan här artikel föder en omotiverad rädsla för ett fritt Internet och ger personer som vill reglera och censurera vårt älskade globala nät ny ammunition. Allt för "barnens skull". Vi har sedan länge beträtt det sluttande planet. Nu handlar det i första hand om att hålla stånd.

Vi har sett trixandet med siffror många gånger förut förut. På Irland cirkulerade uppgifter om att över 100 kvinnor utsatts för trafficking för sexuella ändamål under en mätperiod på 21 månader. När den irländska polisen undersökte saken hittade de endast två möjliga fall och slog fast att uppgifterna som cirkulerat i media snarare var spekulationer än fakta, att siffrorna var uppblåsta och utgjorde en del av en politisk agenda (läs mer i bloggposten här). Vi ska alltså vara försiktiga och alltid idka källkritik. Problemet är att de flesta inte gör det utan tvärtom köper rubriksättarnas käcka hantverk rakt av.

I ett sådant här klimat med en ständigt lika infekterad diskussion om pedofilspöken på nätet, behöver vi sansade personer som psykologen Åsa Landberg som hävdar att pedofili är en läggning och inte en sjukdom och att de flesta övergreppen inte begås av personer med exklusiv pedofil läggning utan av personer som även attraheras av vuxna. Där kan vi snacka om att svära i kyrkan i dessa dagar. Och det är en välkommen svordom.

Think it through.

Hägglund hycklar

KD-ledaren Göran Hägglund har i ett antal utspel försvarat "vanliga Svenssons" mot kulturvänsterns spott och spe. I sak har han helt rätt, självklart har människor som följer samhällets normer lika stor rätt att göra det som de som inte gör det. Hägglund låter för ett ögonblick nästan liberal när han skriver:

"I snart sagt varje hörn av Sverige har man börjat syna om förhållandena är ideologiskt riktiga; det skall undervisas, klandras och dirigeras. Ytterst handlar det om att folk har rätt att slippa bli besvärade av den politiska makten av den enda anledningen att de är vanliga."

Problemet med Hägglunds resonemang, är att hans eget parti är lika djupt involverat i detta klandrande av människors sätt att leva. Skillnaden är att det är människor som bryter mot normen (icke-heterosexuella, sexarbetare, droganvändare) som får motta Kristdemokraternas förakt och påbud om bättring. Hägglund bör sålunda inte ha så hög svansföring i den här frågan, ty hans parti tillhör riksdagens mest moralistiska partier.

Kritiken mot vänsterfeminismen är befriande att läsa från en kristdemokratisk politiker i en tid när alla andra partier har gått och blivit feministiska i olika grad. Men att kritisera den politiska klåfingrigheten är att kasta sten i glashus. Göran Hägglund har väldigt, väldigt mycket att arbeta med innan han med rak rygg kan säga sig stå upp för människors rätt att få vara som de är utan att politikerna vill få oss att tycka och vara på ett sätt som passa dem.

Sånt man aldrig har tid med, egentligen

Uschiamej. Nedbäddad i soffan med dunkande huvudvärk, därav uteblivna bloggposter. Men det är nog inte frågan om den nya influensen i alla fall...

Sexualitet i en modern värld

Vi människor har alltid haft ett bekräftelsebehov. Vi vill alla bli sedda. Inte på samma sätt, utan på vårt sätt. Vi vill att våra vänner och anhöriga ska se oss, berömma oss, tycka om oss. Detta kommer aldrig att förändras, det är djupt mänskligt.

Föga förvånande vill vi inte bara bli bekräftade för vårt arbete i skolan eller på jobbet utan också få sexuell bekräftelse. Ett modernt sätt att få det är att vara aktiv i olika sorters kontaktsajter på nätet. Där kan vi hoppa mellan mer eller mindre seriös dejting och erotiska utsvävningar. Vi sätter själv ribban, vi skriver själva manus. Att unga människor är tillräckligt stolta över sin sexualitet och sina kroppar för att visa upp dem på nätet ska vi inte beklaga. Den som förespråkar händerna på täcket får göra det, men förvänta er inte att få respons från unga människor med en betydligt mer liberal syn på sex.

När det basuneras ut att runt två procent av unga mellan 16 och 25 år har sålt sex på något sätt, förväntas vi bli upprörda. Ungdomar horar! Välkommen till den moderna sexualiteten, säger jag. Eller snarare: välkommen till den digitala världen ty här kan vi få utlopp för vårt bekräftelsebehov och vår personliga sexualitet med några musklick. Enkelt, snabbt och någorlunda privat. Jag är inte exhibitionistiskt lagd, men jag kan förstå lockelsen i att lägga ut bilder på sig själv och invänta andras reaktioner. Vi vill alla få komplimanger för vårt utseende eller sätt att vara, nätet har gjort det lättare för oss att få detta på ett lite mer spännande sätt.

Jag anser att köp av en sexuell tjänst är att jämställa med att gå till akupunktören eller massören. Det är en affärsöverenskommelse mellan två (eller fler) människor: någon utför en tjänst åt dig, du betalar. Svårare än så är det inte. Vänsterfeminister i allmänhet och radikalfeminister i synnerhet försöker lägga ett maktperspektiv på förhållandet mellan köpare och säljare. De påstår att sexsäljaren befinner sig i ett utsatt läge, att köparen utnyttjar detta genom att köpa en tjänst av honom/henne och därmed förtrycker säljaren. Det är svårt att tänka sig samma resonemang i andra affärsöverenskommelser. Förtrycks kunden hos bilhandlaren? Vem är i ett maktöverläge hos tandläkaren? Bryr vi oss ens?

Problemet med resonemanget om makt och utnyttjande är att sexarbete är så oerhört differentierat, vilket inte minst undersökningen om ungas sexvanor framför datorn tydliggör. Att ta betalt för att någon tittar på när man klär av sig och pillar på vissa kroppsdelar, är det att bli utnyttjad? Eller måste affärsöverenskommelsen ske på en mörk gata och ett fullbordat samlag genomföras för att det ska räknas som utnyttjande? Det går inte att bli klok på den vänsterfeministiska analysen.

Den särställning som sexarbetare har fått i debatten illustreras också av att vi kräver av dem att de måste vara lyckliga. Annars klassar vi dem som "utnyttjade" och förbjuder människor att köpa deras tjänster. Gör ett försök att använda samma perspektiv på kafébranschen. Hur stor andel av landets alla kafébiträden skulle hävda att deras jobb gör dem lyckliga?

Jag vill inte trivialisera de problem som sexarbete medför för vissa människor. Jag har pratat med sexarbetare i Thailand och vet att fattigdomen får många unga tjejer och killar att sälja sexuella tjänster. Men hur skulle det hjälpa dem om polisen aktivt satte dit människor som köper dessa tjänster av dem? De flesta arbetar under en begränsad period, de tjänar bra med pengar och kan hjälpa både sig själva och sina familjer till en bättre tillvaro. Och tro mig, många behandlas som prinsessor.

Min poäng är att det finns olyckliga människor inom alla yrken i världen, inte bara inom sexbranschen. Sexköpslagen gör skillnad på människor och människor och kränker sexarbetarnas människovärde. Därför måste den tas bort. I grund och botten handlar motståndet mot sexköp om 1) inskränkthet och 2) ideologisk blindhet. Och som jag nämnt tidigare, betalar vi alla för sex. Betalningen ser bara olika ut.

De kallar sig extremister

"I ett gråtrist politiskt klimat får extremister lätt uppmärksamhet."

Gudrun Schyman vet inte hur rätt hon har - och att hon omedvetet pratar om sig själv.

Jag är inte det minsta orolig för Feministiskt initiativ i nästa års riksdagsval. Snacket om att de skulle stå för "universella mänskliga rättigheter" är lätt att genomskåda. Det partiet vill, är att krypa människor in på skinnet i vardagen genom att bestämma vem som passar barnen hemma hos dig, lägga sig i ditt sexliv, fostra dina barn i feministisk anda i förskola och skola och genusmärka arbetslivet. Allt ska utgå från den rätta läran, det privata bli politiskt på riktigt. Och allt döljs under den neutrala etiketten "jämställdhet".

Fi är ett politisk extremistparti, ett vida större skämt än Sverigedemokraterna. De kommer att vara chanslösa i valet 2010. Men kampen mot vänsterfeminismen måste likväl fortsätta. Sveriges riksdag domineras redan i dag av partier som hyser vänsterfeministiska idéer, även Moderaterna har krupit till det feministiska korset. Att vända den trenden är verkligen en utmaning.