Sablar

Så blev det då klart: det blir lockout i NHL. Giriga ägare vägrar gå spelarfacket till mötes och ställer hellre in säsongen.

Det var tacken för att man köpt ett års abonnemang hos Viasat Hockey...

EU:s egen Manuel

José Manuel Barrosos så kallade State of the union-tal sammanfattas i dag på debattplats.

Det är en ganska avslöjande text som dels visar på Barrosos storhetsvansinne och bristande verklighetsförankring, dels på han bristfälliga demokratisyn. Hans försök att låta som en ledare som vill se ett mer demokratiskt EU faller platt då hans förslag går ut på det motsatta.

Jag räknar till åtta "måsten" i hans text. Vi måste integreras djupare både ekonomiskt och politiskt. Vi måste därför ha en politisk union, ett Europas förenta stater. EU måste tala med en röst i utrikespolitiken. Och så vidare. Att Barroso sedan avslutar sin måsteartikel med en falskklingande uppmaning att starta "en bred debatt" om framtidens EU gör honom inte mer trovärdig.

Det enda förmildrande med EU-kommissionens egen Manuel är möjligen att han inte kommer från Barcelona.

Putin den enväldige

Ryssland har tagit ett stort steg närmare diktatur. Parlamentsledamoten Gennadij Gudkov har kastats ut ur duman. Officiellt handlade det om Gudkovs affärsverksamhet, men det är inte svårt att lista ut den verkliga orsaken till han nu får lämna parlamentet.

Gudkov var en hård kritiker av det riggade valet i fjol och har blivit en oppositionens röst i duman. Kort sagt: Han var besvärlig och som före detta KGB-man kanske också en svikare i Vladimir Putins ögon. Att en folkvald kritiker av regimen kastas ut ur parlamentet visar precis hur auktoritär Putin har blivit. Risken är nu överhängande att det även fabriceras bevis mot Gudkov för att sätta honom i fängelse.

Ryssland är ett land med enorm potential. Efter Sovjetunionens fall fanns möjligheten att demokratisera det väldiga riket och närma sig väst. Det skedde, men många misstag begicks längs vägen under en dansande suputs ledning. Sedan Putin tog över har vägen mot diktatorisk enpartistat varit spikrak.

Samtidigt som oppositionen skickas i fängelse, odlar Putin sitt machoideal genom att simma i bar överkropp och flyga med tranor. Nu väntar vi bara på några Putinstatyer i Moskva och att kalendern skrivs om för att hylla Putins släkt. Endast då tillhör han gänget ledare med odiskutabelt storhetsvansinne.

Faran i att njuta

Det är långt ifrån bara Folkhälsoinstitutet som lägger sig i vad vi stoppar i oss. Även Livsmedelsverket är högeligen intresserat av våra kostvanor.

Verket redovisar en studie som visar att svenska folket visserligen förbättrat sina matvanor under de senaste två decennierna men att vi stoppar i oss för mycket socker.

Och så kan vi ju inte ha det. Någon måste göra något! Livsmedelsverkets generaldirektör Inger Andersson varnar för att matvanorna "hotar folkhälsan" och efterlyser en nationell strategi för mat och hälsa. Såklart. Politiker måste förmå oss sämre vetande att äta rätt. Kanske kommer de berömda socker- och fettskatterna snart upp på bordet igen.

Vad vi stoppar i oss fortsätter att vara av nationellt intresse. Om inte annat kan det alltid motiveras med att den som lever ohälsosamt kostar samhället pengar. I välfärdsstaten är vi ju alla utgiftsposter.

Lill-Führern har talat

José Manuel Barroso har åter talat klarspråk, denna gång genom att ta ordet "federation" i sin mun i sitt "state of the union".

Någon europeisk superstat vill Barroso inte ha, säger han, men väl en federation. Jag förstår inte riktigt skillnaden. En federation av 27 stater innebär oundvikligen kraftigt beskuret nationellt självbestämmande. Makten kommer att flyttas från de nationella parlamenten till EU (dock inte till EU-parlamentet, som är den enda demokratiska legitimitet EU har).

Barroso använder eurokrisen som ram och säger:

"Det här tillfället kräver ännu mer union. Och mer union kräver mer integration. Och mer integration kräver mer demokrati. I Europa måste vi acceptera att vi sitter i samma båt."

Problemet är att en federation inte kommer att betyda mer demokrati. Tvärtom. EU-eliten har aldrig varit intresserad av demokrati. Varje gång nationella folkomröstningar ska hållas blir det problem då dessa sällan ger de resultat som EU:s ledare vill.

Irland, vars grundlag kräver en folkomröstning när EU genom ett nytt fördag vill ha ökad makt på Irlands bekostnad, fick som bekant rösta två gånger om Lissabonfördraget (först kallat grundlag) innan ledarna fick det svar de ville ha. Räkna med en liknande process när nästa fördrag ska klubbas. Att hävda att en EU-federation skulle innebära "mer demokrati" är därför inte bara fräckt, det är direkt lögnaktigt.

Jag beskylls ibland för nationalism när jag kritiserar EU. Men från motståndarsidan ser jag aldrig några argument som beskriver vad som är så bra med att Sveriges befolkning förlorar möjlighet att påverka de politiska beslut som tas och att utkräva ansvar.

I Sverige har vi, jämfört med i många andra länder, ett föredömligt system av politisk transparens och öppenhet. Så fungerar det inte i EU. Där är devisen snarare största möjliga avstånd från medborgarna och minsta möjliga insyn. Hur någon som kallar sig demokrat kan applådera detta är en gåta.

Jämställdhetsdevis sänker utbildningskvaliteten

"Högskolan har blivit en gigantisk sysselsättningsarena för ungdomar, ofta med tveksamma kurser i alltför lätta ämnen. Samtidigt vill många högskolor få universitetsstatus. Kanske borde de göras om till högskolor i stället."

Mats Alvesson, professor i företagsekonomi, skräder inte orden när han beskriver det svenska utbildningsväsendet. Tyvärr har han rätt på flera viktiga punkter.

I en amerikansk studie som Alvesson refererar till hävdas att det främst är studenter från studievana hem och de som väljer traditionella akademiska ämnen som utvecklas under sin studietid. För 4 av 10 studenter skedde ingen mätbar förbättring i förmågan att resonera, se mönster och att tänka kritiskt. Rimligtvis torde dessa resultat även gå att applicera på svenska förhållanden.

Många studenter tenderar att välja lätta kurser av tveksam kvalitet. Utbud saknas verkligen inte. Effekten blir att Sverige visserligen har en väldigt hög andel högskolestuderande, men att de i realiteten kan indelas i en högpresterande och en lågpresterande kategori. Att ha en högskoleexamen betyder i dag inget annat än att du hasat dig igenom en utbildning som hållits på en högskola. Det säger inget om dina kunskaper eller din studieförmåga. Värdet av att ha en examen har således sjunkit. Detta vill jag hävda är ett pris vi får betala för jämställdhetsdevisen att "alla ska ha rätt att studera".

Alvesson skriver att det verkar som att syftet med utbildningsväsendet är att få så många som möjligt att ge sig in i fortsatta studier. Det stämmer säkerligen. Andelen unga som är högskole- och universitetsinskrivna kan nämligen enkelt kvantifieras och ge en fjäder i hatten på ansvariga politiker. Dessvärre är det länge sedan samma politiker stolt kunde konstatera att studieresultatet blir bättre och bättre. Svenskt utbildningsväseskola är i en tydligt nedåtgående trend och det får konsekvenser också in i universitetsvärlden.

Det är helt korrekt att högskolevärlden svämmar över av struntkurser. Men jag vill mena att ett lika stort problem är att även många traditionella utbildningar brister i kvalitet. Eller har vi för stora förväntningar? När jag direkt efter gymnasiet började studera vid Uppsala universitet hade jag en tämligen romantisk bild av hur mina studier skulle tas till nästa nivå, hur jag skulle inspireras och imponeras av lärarnas kunskaper och pedagogiska förmåga. Detta skedde vid ett litet fåtal tillfällen under de två år jag studerade där. Mina erfarenheter från Stockholms universitet är inte mycket bättre.

Pluggbördan varierar förstås kraftigt mellan utbildningarna. Socionomutbildningen upplevde jag som en veritabel bergochdalbana med toppar och djupa dalar beträffande kvalitet på både kursmaterial, upplägg och lärare. Men att jag hade tid att även läsa kinesiska på halvtid och arbeta på deltid säger en del om vad "heltidsstudier" i praktiken innebar. Att just KTH-studenterna föll bort från den kinesiska grundkursen allt eftersom är månne en indikation på att vissa utbildningar de facto kräver ett heltidsengagemang (eller så tyckte de helt enkelt att kinesiska var för svårt, vad vet jag). Men många gör det inte.

Det finns förstås sätt att komma till rätta med problemen med tramskurser och för slappa utbildningar. Kurser som inte håller måttet måste bort. Utbildningar med låg kvalitet ska stängas. Sist men inte minst måste vi inse att universitetsstudier varken kan eller bör vara ämnat för alla. Vänsteridén med en högskola för alla är en huvudorsak till den låga kvalitet som många av de svenska högskolorna och universiteten lider av.

Antirökningshysterin

EU hakar som väntat på Australien i kampen mot tobaken genom standardiserade cigarettpaket, borttagna logotyper och bortplockad reklam på paketen. Om fem år ska den nya hysteriska antitobakspolitiken sättas i kraft.

Det sista är säkerligen inte sagt i tobaksfrågan. Räkna med att EU går vidare med fler restriktioner framöver. Det märkligaste med denna sortens regleringar är att en fullt laglig produkt i praktiken blir olaglig att marknadsföra. Mer konsekvent vore faktiskt att helt förbjuda tobak. Men det inser förmodligen även den mest drömmande Brysselbyråkrat lönlösheten i.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att undra vem som egentligen röker eller inte röker på grund av hur cigarettpaketet ser ut.

Fokus på rättssäkerheten

Fallet Thomas Quick blev en värdig final för Hannes Råstams arbete som journalist. Man kan säga att flera av hans tidigare avslöjanden kokades ihop till den smakstarka stuvning som var Quickgranskningen.

Uppdrag Granskning fick ett brev från en pappa som sade sig vara oskyldigt dömd för grova sexövergrepp på sin dotter. Hannes Råstam var på väg att avfärda brevet som ännu ett i mängden, men beslöt sig för att ta en närmare titt på det som kom att kallas "fallet Ulf" (hela dokumentären finns på YouTube).

En stor rättsskandal rullades upp. Dottern hade hittat på alltihop, påverkad av groteska historier ur en bok och en drivande terapeut (som visade sig inte alls vara terapeut) med intresse för just sexövergrepp. Polisen hade undanhållit avgörande bevis som talade för den misstänkte. "Ulf", eller Bo Larsson som han egentligen heter, frikändes tillsammans med sin utpekade medgärningsman och fick ett stort skadestånd. Men något efterspel för de som undanhållit bevis för rätten blev det inte.

Hannes Råstam fick ett telefonsamtal som gällde de fler än 50 mordbränder som begicks i Falun på 1970-talet. Han började nysta i en historia som visade sig vara full av falska erkännanden (dokumentären finns på YouTube). Brotten var preskriberade och inget ansvar kunde utkrävas. Men en person tog nu anonymt på sig alla bränder som ett antal ungdomar dömts för. Råstam började intressera sig för fenomenet falska erkännanden, vilket blev som en omedveten brygga till den största granskningen av dem alla.

Huruvida Sture Bergwall är oskyldig eller ej är alls inte en ointressant fråga (även om det ständigt upprepas att domstolen inte ska bedöma om någon är skyldig eller ej utan endast vad som går att leda i bevis). Om Bergwall är oskyldig till åtta mord, vilket jag är övertygad om att han är, får det självfallet konsekvenser för vår syn på rättsväsendet. Det är en stor rättsskandal även med internationella mått.

Ändå har Robert Nordh rätt när han hävdar att debatten fått fel fokus. Tyvärr har fallet Quick nu förvandlats till en griniga gubbars kamp, med ett grottande i detaljer, i stället för en större diskussion om en krackelerad svensk rättssäkerhet. Ingen verkar på allvar vara intresserad av de större frågorna: Hur undviker vi att falska erkännanden leder till fällande domar? Hur ska polisen lyckas förhålla sig objektiv och öppen i stället för att enögt leta stöd för sin hypotes? Hur ska vi undvika att domstolen får sig serverad en starkt redigerad bild av händelseförloppet och därmed fattar ett beslut på felaktig grund?

Det är visserligen unikt att bli dömd och sedan friad för åtta mord. Men i fallet Quick finns beståndsdelar som känns igen från andra rättsfall, däribland fallet Ulf, där sådant som pekade mot den tilltalades skuld sorterades bort och där lögner och fantasier fick avgörande betydelse. Fallet är således för stort och viktigt för att bli skådeplats för några starka egons personliga vendettor och kamp om uppmärksamhet.

Nordh föreslår ett kunskapslyft hos svenska domstolar. Det är säkert en god idé. Ett sådant behövs sannolikt även inom polisen. Det var så pass mycket som gick fel under Quickutredningarna att vi behöver en bred och förutsättningslös diskussion om hur rättssamhället ska återvinna vårt förtroende igen. Just nu är det nämligen allvarligt skadat. Att bara vända blad garanterar egentligen bara en sak: Att det kommer att hända igen. Rätt som det är kan det faktiskt hända någon du känner och bryr dig om.

Veckan som gick #43

# Välj väg i flyktingpolitiken. När man följer medierapporteringen om svensk flyktingmottagning är det lätt att tro Sverige är ett inhumant land. Sanningen är att vi tar emot överlägset flest flyktingar per capita i hela Europa. Den stora strömmen av flyktingar får Migrationsverket att gå på knäna och kommunerna att be om statlig hjälp. Men en och annan statlig miljard är bara en kortsiktig lösning.

Långsiktigt står många kommuner inför enorma utmaningar med tusentals flyktingar som ska ha svenskutbildning, kontakt med arbetsförmedlingen och ett boende och vars barn behöver särskilt stöd i skolan. Därefter väntar deras anhöriga i nästa lass. Det behövs en seriös flyktingstrategi. Alternativet kan inte vara Sverigedemokraterna eller status quo. Sverige måste välja väg och det måste ske genom öppen dialog med medborgarna.

# Saabköpet klart - farväl, Saab. Det minst sagt utdragna Saabköpet är klart. Elbilskonsortiet Nevs har betalat och fått nycklarna till fabriken, en tio år gammal bilmodell och plattformen Phoenix. Men det finns flera stora frågetecken kring Nevs affärsplan. Vi vet inte varifrån pengarna till projektet ska komma och ingen har lyckats besvara frågan varför just lilla Nevs ska lyckas göra vinst på elbilar när giganter som GM misslyckats. Och första bilen väntas först om 18 månader.

Risken för att vi inom några år åter får se krisrubriker om Saab på löpsedlarna är uppenbar. Då kommer många också fråga sig om konkursförvaltarna verkligen valde rätt köpare.

Feminismens offerkoftor

Feministen My Vingren, "estradpoet och författare", skriver i Aftonbladet om "hatet mot feminismen".

Det är naturligtvis både avskyvärt och äcklande att se exempel på de hot som Vingren beskriver. Det finns inget försvar för sådant. Men jag har lite svårt för den offerroll som vissa feminister ikläder sig.

Vingren gör som många feminister ofta gör: generaliserar. Det är "antifeminister" som står bakom hoten, som vore alla som ifrågasätter könsmaktsanalysen och genusvetenskapen en enhetlig grupp som ägnar sin fritid åt att kasta skit på och hota feminister.

Från feministiskt håll generaliseras ständigt om män som grupp. Bara begreppen "män våldtar" och "mäns våld mot kvinnor" väcker obehag. Faktum är dock att det är mer OK att kränka och förnedra män offentligt. Män kan ta sådant. Det är OK att sätta upp pjäser där mannen utpekas som en vandrande dildo som borde gasas ihjäl. Män ska ta sådant, ty de är ju redan så privilegierade. Många feminister drivs av idén att det är "payback time". Männen har haft privilegierna i alla tider, nu är det kvinnornas tur. Men de kallar det felaktigt för "jämställdhet".

På så vis förminskar man människor, klumpar ihop våldtäktsmän med vanliga jämställda och reko småbarnspappor i syfte att belägga män med något slags kollektiv skuld. Att tro att allt detta inte skulle mötas av en reaktion är naivt. I själva verket tror jag att det är reaktionen de är ute efter hela tiden. Dessa feminister vet att de provocerar. Det står dem självfallet fritt att göra det, men de ska inte spela dumma när vissa blir förbannade.

Därmed inte sagt att olaga hot eller smädelser någonsin är acceptabla. Men jag kan tänka mig att Pär Ström och Pelle Billing har en hel del hotmejl att visa upp också. Att vissa feminister älskar att håna dem är välkänt. Ett aktuellt exempel är behandlingen av Ulf Brunnberg, som uppenbarligen inte har rätt att yttra sina åsikter utan att bli hånad offentligt.

Antalet radikalfeminister i Sverige är månne inte så stort, men det är en mycket högljudd grupp som tillsammans får en kollektiv styrka. Hela Kultursverige kantas av dem. De får genomslag i alla medier. De sitter i den lagstiftande församlingen och i myndigheter. Detta gör att jag, som redan påpekat, har svårt för den offerroll som många feminister gärna vill spela. Radikalfeminismen (och genusvetenskapen) är ifrågasatt av många vanliga medborgare, men den har en stark ställning inom utbildningsväsendet. Och kvoteringsdebatten är ständigt aktuell, senast förespråkad av företrädare för fackförbundet Ledarna på Brännpunkt.

När man hävdar att hot och okvädningsord mot ens person, i egenskap av företrädare för en ism, är "ett demokratiproblem", har man tagit sig själv på väldigt stort allvar. Ty hot riktade åt andra hållet tillmäts här inte samma betydelse. När hävdades från feministiskt håll att det är ett demokratiproblem när borgerliga demonstrationer störs av vänsteraktivister ? Eller när sverigedemokratiska torgmöten får flyttas eller ställas in på grund av hot?

Då är det fråga om "civilkurage" och rätten att skrika "inga rasister på våra gator" tills den lagliga demonstrationen upphör. Inte om yttrandefrihet eller demokrati. Nog är det en smula märkligt.

Flyktinginvandringen - vem vill betala?

Konflikthärdar leder till ett ökat antal asylsökande. När Irakkriget pågick som värst tog Sverige emot tusentals irakiska flyktingar. Nu är det från Syrien strömmen kommer, det anländer ungefär 300 i veckan. Och samtidigt fortsätter invandringen från Somalia.

Det hårda trycket av flyktingar får konsekvenser. Migrationsverket går på knäna. Hårt utsatta kommuner, som Södertälje med fler irakiska flyktingar än hela USA, ber om en paus. De klarar inte att ta emot fler just nu. För kommunerna är asylsökande en stor ekonomisk börda. Regeringen försöker nu lugna kommunpolitikerna med att garantera försörjningen för flyktingar även efter de två första åren. Det betyder att flyktingarna inte belastar redan hårt ansträngda försörjningsstödsbudgetar ute i landet, men det är fortfarande kommunerna som ska lösa boendesituationen för alla de tusentals som invandrat.

Integrationsminister Erik Ullenhag är "lite bekymrad" över att det tas för givet att alla flyktingar kommer att förbli arbetslösa och ligga samhället till last ekonomiskt. Flyktingarna ska omfattas av jobb- och utvecklingsgarantin, kontrar han.

Och visst. Vi ska givetvis utgå från att alla som kommer hit vill och får arbeta. Men samtidigt måste vi ta hänsyn till verkligheten och de erfarenheter vi har av såväl flykting- som anhöriginvandring från sargade länder som Somalia. Andelen somaliska flyktingar som kommit till Sverige och sedan lärt sig svenska och fått en egen försörjning är liten. De flesta förblir i utanförskap i åratal. Om Ullenhag tror att en kontakt med arbetsförmedlingen ska lösa denna problematik, kommer han att bli grundligt besviken.

De flesta förblir i olika sorters stödåtgärder. De fastnar i den bristfälliga SFI-undervisningen. De harvar omkring på Jobbtorg och praktikplatser och ger till slut upp. De trängs i tillfälliga bostäder eftersom kommunen inte kan garantera dem någon egen bostad och hyresvärdarna inte vill hyra ut till någon som saknar egen försörjning.

Det är denna verklighet som väntar många av de flyktingar som nu kommer till Sverige i hopp om en bättre framtid. Det luktar endast politisk korrekthet över Ullenhags uttalanden. Och snart kommer tusentals somaliska anhöriginvandrare att börja anlända till en osäker tillvaro.

Sverige är det EU-land som tar emot flest asylsökande från Syrien just nu. I EU finns inget samarbete om flyktingmottagandet vilket innebär att Sveriges generösa inställning till asylsökande gör att flera tusen söker sig hit varje månad medan stora länder tar emot några hundra.

Sverige tar emot flyktingar av humanitära skäl. Det är en fin tanke att hjälpa människor i nöd. Självfallet ska vi ta emot personer som flyr från krig och förtryck. Men vi kan inte bära huvudansvaret bland 27 EU-länder.

Historieskrivning

I juni restes ett nytt krigsmonument i London till minne av RAF:s 55 000 stupade man i bombkriget mot Tyskland.

Minnesmärket har kritiserats på hemmaplan. Kritiken är begriplig eftersom bombkriget mot Tyskland, tillsammans med Röda arméns härjningar i öst, var den allierade sidans värsta illdåd mot civila. Om lika många civila slaktats av den brittiska armén i stället för att ha bränts levande av bomber från himlen, hade frågan sannolikt varit av en annan dignitet.

Enligt Arthur Harris direktiv bombades civila kvarter sönder och samman med ödeläggelsen av Dresden i februari 1945 som själva crescendot.

I Treptower Park utanför Berlin står ett annat minnesmärke som inte kan vara helt okontroversiellt: det över sovjetiska soldaters kamp om den tyska huvudstaden. Föreställ sig själv att det i din huvudstad står ett minnesmärke (med svensk text!) över en utländsk invasionsarmé som gjorde sig skyldig till systematiska våldtäkter och övergrepp på civila när de ockuperade staden. Och att den nutida ledaren för det land som begick övergreppet kommer dit och högtidlighåller det hela med jämna mellanrum. Ingen annan nation skulle acceptera detta. Men Tyskland har vant sig vid att stå med mössan i handen.

Vinnaren skriver alltid historien. Men snart 70 år efter kriget är det faktiskt dags för Tyskland att sluta kräla i rännstenen och i stället bli behandlad som alla andra nationer. Med respekt.

Kriget mot missbrukarna

Många som förlorat anhöriga i överdoser brukar skylla på "knarket" och kräva hårdare tag. William Petzälls mamma gör i stället, mitt i chocken och sorgen, en nyktrare analys. Hon vill att den svenska nolltoleranspolitiken omprövas. Det handlar inte om att fördela skuld utan att rädda liv i framtiden.

Narkotikamissbrukare har en särställning i Sverige. De är i första hand kriminella, inte hjälpbehövande. Om du missbrukar alkohol är det betydligt lättare att få hjälp. Många behandlingar är direkt inriktade mot alkoholmissbruk (dit skickas även personer med narkotikamissbruk, missbruk som missbruk!). Olika behandlingar är därtill populära i olika kommuner. Du ska ha lite tur att bo på rätt plats.

Substitutionsbehandlingen är omgärdad med stora restriktioner och är, sett till efterfrågan, för begränsad. Petzäll var en av dem som inte fick den hjälp som egentligen finns att få. Han dog, kan man faktiskt säga, i en vårdkö.

Om det är liv och inte sin egen stolthet som politikerna vill rädda, borde diskussionen om den svenska narkotikapolitiken börja. Nu.

Teknikens under

För den som gillar fräckt designade bilar var Saabs konkurs ett bakslag.

Lyckligtvis finns Mazda kvar. Nu har de visat upp sin nya Mazda 6. Den nuvarande modellen är riktigt snygg, men denna gång har Mazda tagit ut svängarna lite till.

Lagt till redan omskrivna CX-5 har Mazda en riktigt stark lineup i den knivskarpa konkurrensen.

SVT kokar soppa på en spik

Stockholms stad och dess kranskommuner har särskilda sorters stödboenden för personer med social problematik. Förenklat kan sägas att förutom boenden med personal dygnet runt finns även tillfälliga boenden i form av jourlägenheter, där man bor självständigt men får dela kök, toalett och vardagsrum med andra i samma situation. Och slutligen finns även tränings- och försökslägenheter. 

En träningslägenhet är en lägenhet som en person med social problematik (kan vara missbruk) eller bristande omsorgsförmåga om barnen får träna att bo med olika sorters stöd (kan vara kontakt med boendestödjare och/eller behandlingsassistenter). En sådan lägenhet kan aldrig övertas. Den som flyttar in får avsäga sig besittningsrätt vid inflyttning. 

I en träningslägenhet bor man under en begränsad tid - i mellan ett och tre år - och målsättningen är att personen ska kunna flytta vidare till en försökslägenhet. Ibland går det bra, ibland inte. Försökslägenheten kan klienten, om några störningar inte förekommer, sedan överta. Detta är den grundläggande skillnaden mellan en tränings- och försökslägenhet. Socialtjänsten får tillgång lägenheterna i ett samarbete mellan Bostadsförmedlingen och hyresvärdarna.

Det kan således falla sig så, att en kvinna eller man med barn får bo i en trång jourlägenhet medan en ensamstående person kan få en fin träningslägenhet att bo i mellan ett och tre år. Allt hänger på vilka eventuella sociala eller andra problem personen i fråga har. Den som är självförsörjande förväntas alltid lösa sin bostadssituation av egen kraft. 

Inget av detta framkommer föga förvånande när SVT gör ett reportage om en familj som inte får bo kvar i sin lägenhet. Lägenheten är en träningslägenhet och på kontraktet står modern. Nu när modern avlidit får inte fadern och barnen bo kvar. För den som har kunskap om hur arbetet med träningslägenheter fungerar är detta inget märkligt. En träningslägenhet ges inte till vem som helst och kan över huvud taget inte övertas (vilket framgår av det kontrakt som kvinnan skrivit på). 

Så här fungerar det överallt i Stockholm, inte bara i Täby. Hur SVT kan anse att detta var värt ett TV-inslag är lite svårt att förstå.

Ett tåg ska vara ett tåg!

Jag börjar känna mig alltmer som en gammal grinig gubbe. Mycket har med förändringar i grundläggande service att göra.

Jag tyckte att det var utmärkt när Posten började lägga delar av sin service hos lokala matbutiker. Då blev det betydligt närmare. Men jag har aldrig riktigt våga lita på att personal på ICA eller Coop kan sköta posthanteringen på ett säkert sätt. När jag nyligen skulle skicka ett paket till Kina fick jag det bekräftat. Eftersom personen som råkade vara ansvarig just denna dag inte hade koll på att paket måste tulldeklareras blev paketet flera veckor försenat. Ingen visste vad som hänt med det innan det slutligen kom fram.

Sedan en tid tillbaka går det inte att köpa biljett ombord på SL:s bussar. Rånrisken angavs som orsak till att SL ville slippa kontakthanteringen. Det betyder att den som inte har ett Accesskort eller den utdöende remsan måste ordna biljett i någon av de automater som finns utställda i busskurer runt om i länet eller köpa en SMS-biljett i förväg. SL kräver således att resenären bättre planerar sin resa. För vana stockholmare går det väl an, men det är nog många turister som fått en liten chock när de inte kan köpa biljett ombord på bussen.

Nu går SJ samma väg. Köp din biljett innan du kliver ombord eller riskera böter. SJ tycker att det är "krångligt och tidsödande" att sälja biljetter. Nästa alla biljetter säljs visserligen före avresa. Men ändå. På ett tåg ska man fanimej kunna köpa en biljett! Om det nu är så krångligt att sälja biljetterna, vad är det då inte att gå runt och kolla att alla har giltigt färdbevis? Inför en spärr på tågstationerna som man måste passera, ungefär som i tunnelbanan, så kan SJ sparka sina konduktörer och spara pengar.

Men vi ska väl vara glada över att vi över huvud taget får äran att resa med SJ. Scener ur Peter Dalles Skenbart - en film om tåg dyker upp i huvudet. "Det är inte Gröna Lund det här! Smälla i dörrarna får ni göra hemma. Åk bil!" Ja, eftersom SJ:s tidtabeller mest är en illustration av bolagets fromma önskemål om när tågen kanske eventuellt avgår och kommer fram, är det nog alltfler som gör just det.

Nevs chanser är små

Så blev det då till slut klart. Elbilskonsortiet Nevs har köpt Saab. Avtalen är undertecknade och "en större del" av köpesumman ska ha betalats in.

Kan vi därmed lägga Saabsåpan till handlingarna? Förmodligen inte riktigt. Under överskådlig tid lär det vara tyst eftersom Nevs nu ska arbeta med sin affärsplan, locka ingenjörer och senare bygga bilar. Årsskiftet 2013-2014 ska elbilen lanseras, är det tänkt.

Men sedan ska företaget lyckas göra vinst på en sorts bilar som till och med världens största biltillverkare har svårt att få ekonomi i (ett exempel är att GM nyligen stoppade produktionen av sin el-Chevrolet Volt). Och räkna inte med att vi hört det sista från Youngman och Victor Muller. Det kan mycket väl bli strid om vilka som har rättigheterna till Phoenixplattformen (en strid som Nevs i så fall lär vinna eftersom Muller endast verkar ha sålt vissa icke-exklusiva rättigheter till Youngman).

Varumärket Saab lever vidare - under ny logga. Men det blir namnet till trots något annat än vad Saab har varit under sina tidigare ägare. Nya okända ägare har tagit över. Personligen förhåller jag mig ytterst skeptisk till Nevs chanser att lyckas i en bransch där allt hittills handlat om dyr utveckling, småskalig produktion och stora förluster. Planen bör närmast betraktas som ett fantasiprojekt.

I värsta fall kommer vi om några år åter få se krisrubriker om Saab. Då kommer den naturliga frågan att bli: Valde konkursförvaltarna rätt köpare?

Veckan som gick #42

# Petzäll är död. William Petzäll, vilde i riksdagen efter sitt avhopp från Sverigedemokraterna, är död. Han avled efter en överdos. Petzäll hade nära kontakt med Svenska Brukarföreningens Berne Stålenkrantz, som har bekräftat hur hårt han kämpat för att få hjälp mot sitt missbruk. Ett enskilt dödsfall kan inte skyllas direkt på den svenska narkotikapolitiken. Men det är tydligt att den svenska nolltoleranspolitikens fokusering på straff före vård får konsekvenser. Om William Petzäll hade varit alkoholist hade han kanske suttit på ett behandlingshem nu.

# Romney nomineras. Mitt Romney och vicepresidentkandidaten Paul Ryan är nu officiellt Barack Obamas motståndare i höstens amerikanska presidentval. Räkna med fortsatt bred bevakning i svenska medier. Men om 2008 års val andades optimism och hopp om framtiden, är det desto dystrare denna gång. Ekonomin är usel och arbetslösheten fortsatt hög. Det borde inte vara så svårt att byta president. Men även om utmanarens trognaste fans öser beröm över Romney är det få som känner någon verklig entusiasm för honom. Han vaskades fram som en kompromisskandidat. Valet i november blir ett sömnpiller.

En dödlig utopi

Gemensamt för alla försvar av den rådande narkotikapolitiken, sammanfattad som "war on drugs", är att det aldrig tar hänsyn till de sociala konsekvenserna. Inte heller det senaste inlägget på Brännpunkt är annorlunda.

"Att knarka är ingen mänsklig rättighet", konstaterar artikelförfattarna. Nähä. Men det är knappast ett argument i sakfrågan. Ska då allt som inte anses vara en mänsklig rättighet förbjudas eller regleras? Tja, åtminstone om det ger dig någon sorts njutning. Att alla sorters njutningsmedel måste regleras på något sätt är ingen ovanlig tanke i vårt land.

Det är anmärkningsvärt att tillskyndare av nolltoleranspolitiken, i detta fall för barnens bästa, är så ointresserade av att sammanfatta de senaste decenniernas effekter av den förda politiken. Enorma summor har plöjts ned världen över i syfte att ge tull, polis och rättsväsende resurser för att genomföra den repressiva delen av drogpolitiken. Men missbruket har inte minskat. Utbudet av narkotika har inte minskat. Det narkotikafria samhället finns inte. Var finns framgångarna som gör att den förda politiken måste fortsätta?

Att förorda en skademinimeringslinje är inte att ge upp. Det är att dra slutsatser av en misslyckad politik och föreslå en alternativ väg framåt.

Det nolltoleranspolitiken innerst inne handlar om, är utopin om det narkotikafria samhället. Denna utopiska vision, som ska uppnås med en repressiv politik där straff går före behandling, skördar de facto liv.

Senast i raden var den unge riksdagsledamoten William Petzäll. Han var öppen med sina drogproblem och hoppade av Sverigedemokraterna för att helhjärtat kunna satsa sina krafter på narkotikapolitiken. Jag är av uppfattningen att även en person som missbrukar, ja inte minst den som missbrukar, gör ett val. Men när samhället prioriterar straff före behandling, underlättas inte direkt vägen ut ur missbruket. Den som verkligen vill sluta får inte alltid den hjälp som behövs. Och i fallet Petzäll ska vi bära i minnet att han ändå var en offentlig person som satt i Sveriges lagstiftande församling. Han råkade helt enkelt ha hamnat i "fel" sorts missbruk.

Att i ett sådant läge använda floskler som att det inte är någon mänsklig rättighet att knarka är cyniskt. Men så är nolltoleranspolitiken också väldigt cynisk. Och försvaren av den alltmer sektliknande.

När är man oskyldig?

Att vara misstänkt för ett brott är ofta tillräckligt för att omgivningen ska dra öronen åt sig, titta snett på dig och inleda operation utfrysning. Allmänheten i gemen är inte lika nogräknade med det som kallas oskuldspresumtionen som domstolarna är.

Tas fallet till domstol och resulterar i ett frikännande är det inte alls säkert att det får omgivningen att se dig som oskyldig. Brottsanklagelserna kan räcka för att vissa i din omgivning och vissa journalister och tyckare är övertygade om att du egentligen nog var skyldig. Detta gäller i synnerhet vid allvarliga brott.

Lägg därtill ett erkännande någonstans i den juridiska processen och du är rökt. Vissa kommer alltid att tro att du är skyldig. Ingen erkänner väl ett brott de inte begått? Vi vet att falska erkännanden är ganska vanliga. Många som friats med hjälp av Innocence Project i USA erkände brotten de dömdes för. Problemet var att de var oskyldiga.

Falska erkännanden intresserade Hannes Råstam. Han gjorde dokumentären Varför erkände dom? om mordbränderna i Falun på 1970-talet och kom då i kontakt med flera, i dag vuxna, personer som erkände bränderna när de var i tonåren och togs in på förhör. Han avslutade med frågan om det månne finns fler där ute som erkänt grova brott de inte begått.

Jag tillhör den allt större skara som inte tvivlar på att Sture Bergwall är utsatt för både en vård- och rättsskandal. Kritiken som framförs mot att alla nu springer åt samma håll (alla utom det bunkergäng som har allt att förlora i både heder och anseende på att Bergwall frias, bör tilläggas) är förvisso relevant. Vi ska alltid akta oss för flockbeteende.

Men samtidigt måste vi påminna oss om varför så många nu anser att fallet Thomas Quick är en rättsskandal. Före Hannes Råstams granskning var intresset för fallet inte alls särskilt stort. Bergwall hade hållit tyst i sju år och försvunnit från löpsedlarna sedan länge. Skälet till att intresset för Quickutredningarna åter har vaknat är ju att Bergwall återtagit sina erkännanden och att Råstam genom att ta del av både förundersökning och journaler på Säters rättspsykiatriska klinik kunnat visa att väldigt mycket inte har gått rätt till när Bergwall erkänt mord under sin vårdtid. Att detta uppmärksammas och får konsekvenser för hur vi ser på Quickutredningarna är nödvändigt.

Jag tror att Bergwall till slut kommer att frikännas för samtliga åtta mord (varav minst ett sannolikt inte ens var ett mord). Det betyder däremot inte att han kommer att betraktas som en oskyldig och fri man när han väl släpps ut. Det kommer fortsättningsvis finnas personer som säger sig vara säkra på hans skuld, dit hör Gubb Jan Stigson. Bergwall kommer därför inte kunna leva ett normalt liv i frihet. Han lär få motta hot, otrevliga saker i brevlådan och kommer alltid att få vara beredd på att gå i svaromål när tyckare på debattsidor och i TV hävdar att han visst är skyldig och aldrig borde ha släppts ut.

Det är delvis mot denna bakgrund som Göran Lambertz' utspel ska ses. Det han gör är att kratta gången för fortsatta ifrågasättanden efter att Bergwall slutligen har frikänts från alla misstankar (vilket även Lambertz tror kommer att ske). Det är direkt illvilligt. Som domare i Högsta domstolen borde han dessutom ha vett att hålla tyst under en pågående rättsprocess. Det går inte att tolka justitierådets utspel som något annat än ett försök att påverka den processen.

Urval - Tidigare bloggat i ämnet:
Lambertz gör sig till åtlöje
Lambertz' nakne kejsare
När oskyldiga erkänner