torsdag 17 februari 2011

Den stolta statsfeministens direktiv

Det har sagts att det pågår en hemmafrutrend bland det uppväxande släktet, 80- och 90-talisterna, kanske inspirerat av vissa amerikanska TV-serier. Trenden omfattar emellertid endast de välbärgade grupperna och inte de vi skulle kalla "vanligt folk". Frågan är således hur intressant denna påstådda trend är.

Som stolt statsfeminist har Lisa Bjurwald givetvis synpunkter på hur kvinnor ska vara och vad de ska tycka. De måste ju leva upp till den jämställdhetsmanual som alla i Sverige förväntas följa. Manualen gäller både män och kvinnor, men om kvinnor bryter mot den betraktas de som jämställdhetsförrädare. Hur har de mage att gå emot sina egna...?

Poängen är att Bjurwald reagerar mot hemmafruidealet därför att det går på tvärs mot den vänsterfeministiska versionen av ett jämställt samhälle. De som inte lever enligt det vänsterfeministiska jämlikhetsidealet utan, av vilka skäl det än är, bryter sig ur den tvångströjan får vara beredda på att möta kritik från Bjurwald och hennes likar. Det gäller allt från samlevnadsform, till sexuella kontakter och barnuppfostran. Folk väljer helt enkelt "fel" i sina liv och försvårar därigenom förverkligandet av de uppsatta politiska jämställdhetsmålen. Som vore vi brickor i ett slags feministiskt brädspel.

Den norska författaren Hanne Nabintu Herland sade i TV4:s Kvällsöppet: "68-feminismen har bidragit till att skapa en kampmiljö i parförhållandet som gör att många skandinaviska män föredrar att välja en kvinna från ett annat land som inte har påverkats fullt så mycket av den mansfientlighet som präglat våra länder." Herland hävdar att norska och svenska kvinnor har en hel del att lära av utländska, inte minst asiatiska, kvinnor när det gäller att ta hand om sina män och att det finns en tendens att se dessa kvinnor som offer.

Det är rimlig invändning. Det är svårt att föra denna diskussion utan att bli generaliserande i någon mån. Men visst finns det skillnader mellan nordiska och asiatiska kvinnor. Det handlar om perspektiv på manligt och kvinnligt, det handlar om familjesyn. Förmodligen sådana perspektiv som Lisa Bjurwald inte gillar eftersom de bryter mot jämställdhetsmanualens föreskrifter.

Avslutningsvis bör konstateras att det förefaller allt mer obegripligt hur en vänsterfeminist som Bjurwald, helt utan liberala idéer eller känselspröt, kunde få jobbet som ledarskribent på DN. Att hitta en rimlig person med liberal kompass (vilket var vad DN letade efter av jobbannonsen att döma) torde inte vara så svårt. Bloggosfären innehåller minst ett dussin som säkert hade gjort ett bra jobb på en ledarredaktion som DN:s. Å andra sidan kommer Bjurwald genom sina utfall hjälpa till att generera framtida texter på den här bloggen så helt missnöjd bör jag kanske inte vara...

onsdag 16 februari 2011

Trubbigt, ineffektivt och korkat

Det börjar bli jobbigt att säga "vad var det vi sa" hela tiden, men gällande frågan om nätcensur kan det inte uttryckas på något annat sätt. Politikerna är på väg att avskaffa nätets frihet totalt i sin envetna kamp mot barnpornografi. Ett marginellt problem (som ju barnporr är i det stora hela) håller alltså på att välta vårt fria Internet över ända. EU verkar lyckligt över att (för en gångs skull) ha ledartröjan.

Många har oroats över ändamålsglidningproblematiken, alltså att politikerna även lockas till att använda censurverktyget till att bekämpa annat som de ogillar. Albin Ring Broman skriver att EU-kommissionen utreder ett blockeringssystem för "illegala" spelsajter. Vad kommer härnäst? Lever sajter där droger diskuteras ur ett politiskt icke korrekt perspektiv farligt? Vad händer med all vuxenpornografi som är i ständigt blickfång för kvinnosakskämpar och statsfeminister? EU-kritiska sajter? Endast fantasin sätter gränserna och dessvärre har politiker gott om den varan när det gäller att komma på sätt att reglera, förbjuda och censurera det de inte gillar.

Om du tycker att det är konstigt att motsätta sig en blockering av sajter med barnpornografiskt innehåll har du skälet ovan. Politiker ska inte tillåtas censurera Internet. Barnpornografiska sajter, om det nu ens finns några sådana kvar, kan släckas ned. Det är inga konstigheter med det. Men att sätta ett censurverktyg i händerna på regleringsivriga eurokrater är sanslöst idiotiskt. Vi vet att det kommer att resultera i att område efter område utsätts för censur. Dessutom är det ett väldigt trubbigt och ineffektivt verktyg för att skydda och värna barn. Det enda som händer är ett allmänheten inte får tillgång till de sajter som blockeras. Intresset för barnpornografi försvinner givetvis inte, övergreppen upphör inte och förövare ställs inte heller till svars med denna åtgärd. Vi bör påminna oss om att de som har ett tillräckligt stort intresse har sina egna kanaler för att finna det de söker och således knappast berörs av blockeringarna.

Det är således fråga om en åtgärd som är korkad på så många nivåer. Men politiker som Cecilia Wikström sover säkert gott om natten ändå.

Även Lake och HAX bloggar i ämnet.
Fortsätter utvecklingen i samma takt dröjer inte länge innan Europa går från gul till röd.

tisdag 15 februari 2011

Inte mycket till omstart

Alliansregeringen har varit förfärlig på flera plan. Den saknar ideologisk ryggrad, har fört en fortsatt repressiv kriminalpolitik och till råga på allt byggt ut övervakningsstaten i rekordfart. Men när det gäller skattepolitiken har den ändå en del goodwill att inkassera. Sveriges löntagare har fått behålla mer av sin lön. Skattesänkningarna har gjort skillnad i folks plånböcker och sannolikt starkt bidragit till att Alliansen behållit makten.

Socialdemokraternas kriskommission är klar med sin sammanställning av vad som gick snett i förra valet och hur partiet ska komma tillbaka i svensk politik. Det första kommissionen pratar om är dock det troliga behovet av att höja skatterna i framtiden. Det klingar lite illa eftersom den samtidigt påtalar vikten av att förändra människors bild av partiet.

I mångt och mycket tycks kriskommissionens rekommendation vara att vrida Socialdemokraterna vänsterut. Minskade klyftor (höjda marginalskatter, höjda bidrag), skärpt arbetsrätt (minskad flexibilitet på arbetsmarknaden) och utbyggd offentligfinansierad välfärd (höjda skatter) är alla förslag som lika gärna hade kunnat komma från Vänsterpartiet. Socialdemokraterna lär få mycket svårt att tvätta bort bilden som ett skattehöjande bidragsparti om den följer kriskommissionens råd.

måndag 14 februari 2011

Reinfeldt missar grundproblemen

När bostadssituationen i Stockholm diskuteras bör vi först och främst slå fast några grundläggande punkter: Det är ingen mänsklig rättighet att bo i innerstaden. Det är fullt rimligt att det är dyrare att bo i innerstaden än i ytterområdena. Det behövs både hyres- och bostadsrätter i Stockholm.

Med detta sagt måste konstateras att statsminister Reinfeldt har en märklig hållning när han påstår att hyresrätten som boendeform "inte fungerar" i Stockholms innerstad. Argumentet är att bostaden egentligen ska lämnas över till nästa hyresgäst när någon flyttar ut men att en hyresrätt i innerstaden i dag blivit så attraktiv att folk byter bort den mot bostadsrätter eller rent av villor.

Grundproblemen är bristen på bostäder och själva brukvärdessystemet som skapat en enormt lukrativ svart marknad. Det behövs självklart hyresrätter i innerstaden. Dels för alla som inte har råd att köpa en egen lägenhet, dels för alla som inte vill köpa en egen lägenhet utan föredrar att hyra. Att bara påstå att denna boendeform "inte fungerar" är att helt blunda för orsakerna till de problem som finns.

Efterfrågan på hyresrätter är stor. Nybyggda, och svindyra, lägenheter går åt i en nafs. Folk är således beredda att bo lite mindre och betala lite mer för att få bo i innerstaden. Det är fullt rimligt att man betalar högre hyra för en tvåa på Drottninggatan än en lika stor lägenhet i Skärholmen. Stockholm behöver en offensiv byggpolitik som inte ser staden som ett museum utan vågar bygga på höjden och, faktiskt, förändra både stadsbild och skyline. Staden måste göras redo för att ta emot alla som vill flytta hit.

Prylfixeringen och fattigdomsdebatten

Om den prylfixering som debatten ofta hamnar i när politiker ska exemplifiera och definiera vad som är fattigdom i dagens rika Sverige skriver jag på Newsmill i dag. Artikeln är ett slags sammanställning av vad jag har skrivit om i några tidigare poster här på bloggen.

söndag 13 februari 2011

Fyrtiotusen miljarder



Apropå Sverigedemokraterna. Det är inte alltid lätt med matematiken. Själv slutade jag gilla matte när jag började högstadiet och inser nu, många år senare, att jag har haft ytterst begränsad användning för framför allt matematik C sedan jag kämpade mig igenom den kursen på gymnasiet. Men lite baskunskaper är ändå bra att ha, även om man är riksdagsledamot.

För den som tycker att Forex.se är en tråkig sajt finns nu sajten fyrtiotusenmiljarder.com. Där kan man räkna ut vad allt från en CD-skiva till en Thailandsresa kostar om man konverterar från euro till svenska kronor enligt sverigedemokratisk logik.

Uppdatering: Sverigedemokraterna upprörs av att SVT har lagt upp klippet som en rolig blooper.

Rasblanda mer!

"Rasblandning" är ett begrepp som brukar dyka upp när man tar en titt på vad som skrivs på traditionellt nationalsocialistiska sajter, som Svenska Motståndsrörelsen eller före detta Nationalsocialistisk front (i dag omdöpt till fåniga Svenskarnas parti). Det sistnämnda partiet har dock tonat ned den allra mest rasistiska retoriken och talar i dag i sitt punktprogram om ett "etniskt homogent livsrum" för det svenska folket. Det må betyda samma sak som motsatsen till "rasblandning", men orden är väl valda och inte närmare specificerade.

Sverigedemokraterna pratar gärna i stora svepande formuleringar om "ansvarsfull invandringspolitik". Många som förmodligen aldrig skulle rösta på partiet kan därför hitta beröringspunkter när SD exempelvis kritiserar integrationspolitiken eller det allt grövre våldet på landets gator. Det är sannolikt först när politiken konkretiseras till reella förslag och konsekvenserna blir tydliga som det går upp ett ljus om vilket annorlunda samhälle som SD egentligen vill ha.

Alla tycks överens om att det finns betydande problem med att slussa in invandrare i det svenska samhället. Inte minst talar den höga arbetslösheten bland dessa grupper för det. Lösningen är förstås inte att lägga locket på och hindra fler människor från att komma till Sverige. Kraven på de som kommer hit under normala omständigheter bör dock vara att de så snart som möjligt klarar sig utan samhällets hjälp. Att direktslussa människor till socialtjänsten signalerar det motsatta.

Ingen kan förstås veta säkert, men jag skulle tippa att en klar minoritet av Sverigedemokraternas företrädare och väljare är rena rasister. Kärntruppen är sannolikt bara fördomsfulla och inskränkta människor i största allmänhet. Och folkhemsnostalgiska, förstås - Sverigedemokraternas paroll i valet var som bekant "Ge oss Sverige tillbaka".

Man ska vara försiktig med N- och R-begreppen och noggrant skilja mellan Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna och rena nazistpartier. Isak Nygrens tankar om det skadliga i att skaffa barn med personer med annan etnisk bakgrund är rent rasistiska men delas förhoppningsvis och förmodligen inte av särskilt många i hans parti. Att det trots allt finns personer i partiet som hyser dessa åsikter visar emellertid att SD:s utrensningsprocess, genom vilken en hel del rasistiskt slödder har försvunnit, ännu inte är avslutad.

Jag kan meddela att jag personligen ämnar bidra med "rasblandning" i en nära framtid. Då får Nygren tycka vad han vill.

Klädmodet är helt ute, men vissa åsikter envisas med att leva kvar...

lördag 12 februari 2011

Utan eget ansvar

Fallet Julian Assange är mångbottnat. Det rymmer konspirationsteorier om att någon vill komma åt honom på grund av WikiLeaks, det rymmer feministiska maktteorier och det rymmer en svensk statsminister som upprörs över att utlänningar har mage att ifrågasätta det svenska rättsväsendet.

Helene Bergman skriver mycket bra på Newsmill om den statsfeminism som illustreras väl av det uppmärksammade sexbrottmålet gällande Julian Assange:

"Vi finns faktiskt. Vi som älskar män och våra söner. Men efter att ha läst förundersökningsprotokollet känner jag ett behov av att varna sönerna för att hoppa i säng med okända svenska kvinnor i Sverige. Herregud det kan ju sluta i ett våldtäktsmål. Aldrig kunde jag drömma om att en berättigad kamp för jämställdhet skulle slå över i en statsfeminism som fullständigt tappat vett och sans. En statsfeminism som reglerar sexet i sängkammaren. Där målsägaren A kan säga i ett förhör om förhållandet med Assange: 'Jag var ju skitstolt, får världens häftigaste man i säng och som bor i min lägenhet'. Sedan går hon till polisen. Det verkar som om kvinnor/feminister i produktiv ålder har slutat ta ansvar för de sexuella förhållanden de ger sig in i. Istället förlitar de sig på rättsväsendet, sjukvården och dagen efterpiller."

Bergman sätter här fingret på en oerhört viktig punkt: statsfeministers försök att vältra över ansvaret för den egna sexualiteten på politiken. Det är numera i de politiska församlingarna och om det vill sig illa, i domstolen som ansvaret för våra sexuella aktiviteter ska ligga. Inte hos oss själva. Det är förvirrande att samma människor samtidigt talar om "rätten till vår egen kropp" när det egna ansvaret verkar vara det sista de vill ta.

Har man sex under frivilliga former måste man ta ett gemensamt ansvar för det beslutet. Det gäller både män och kvinnor, unga som gamla. Något har emellertid hänt som gör det lite mer obekvämt med one night stands i Sverige. Alla män som inte är i monogama förhållanden bör därför vara lite på sin vakt. Ett givet tips är att ragga utanför de radikal- och statsfeministiska leden. Det minskar åtminstone risken något. Men det kan ju vara svårt att avgöra i stundens hetta.

fredag 11 februari 2011

Frihet utan bomber

Hans Bergström har skrivit något som inte kan ses som annat än en hyllningstext till George W Bushs utrikespolitiska gärning och idé med "förebyggande krig".

En tanke med att kullkasta Saddam Husseins regim och hjälpa irakierna att bygga en demokratisk stat var den dominoeffekt det förväntades ge i resten av arabvärlden. Irak skulle bli ett demokratiskt föredöme som skulle fungera som bränsle för oppositionella krafter i hela regionen. Det blev precis tvärtom. al-Qaidakrigare kom i lämmeltåg till Irak för att slåss mot USA, landet föll in i ett inbördeskrigsliknande tillstånd och antalet civila dödsoffer sköt i taket. Inte mycket att inspireras av för demokrater i grannländerna, således.

Att tro att en amerikansk invasion av ett land i Mellanöstern skulle inspirera till uppror mot förtryckare i grannländerna var oerhört naivt. Och direkt feltänkt. Dominoeffekten har vi tvärtom sett när folken själva har rest sig mot sina förtryckare - både Tunisiens Ben Ali och Egyptens Mubarak är nu borta från makten. Och ledare i Jemen, Jordanien och Algeriet känner sig tvungna att vidta åtgärder för att bemöta några av demonstranternas önskemål. Det är inte alls säkert att förtryckarregimernas fall slutar vid Mubaraks avgång.

Att påtvinga en ordning utifrån medför automatiskt större risker än när folk själva reser sig mot en förtryckare (dessutom är det sistnämnda ur alla tänkbara synvinklar mer sympatiskt). Irak är bara ett i raden av exempel på detta. USA begick en rad misstag, vilket Bush också erkänner i sin bok Decision Points. Men det största var förstås själva kriget, som inte kan ses som något annat än ett krig på fel plats. Om det bara är diktatorer och auktoritära regimer man vill ha bort skulle det förstås gå att bomba en rad länder i arabvärlden, Afrika och Asien. Så är givetvis inte fallet eftersom USA samtidigt som de lidelsefullt beskrivit hur mycket bättre världen är utan Saddam Hussein också lierat sig med och aktivt stöttat andra diktatorer (inklusive den ledare som det egyptiska folket demonstrerade i arton dagar mot för att få bort).

Att beskriva Bush som en person som hade tydliga principer kring demokrati och frihet är därför i grunden fel. Han var efter den 11 september 2001 endast inriktad på en sak: att förhindra nya attacker mot USA. Därför agerade han militärt i Afghanistan och Irak, därför tillät han tortyr, därför införde han Patriot Act. Det hade inte ett skit med frihet att göra. Bush är förstås inte ensam. USA:s vacklande hållning i demokratifrågor har varit minst lika tydlig under Barack Obamas tid som president. För bara några veckor sedan missbedömde Obamaadministrationen läget fullständigt och kallade Mubaraks regim för "stabil". USA ville aldrig ha något maktskifte i Egypten. De föredrog hela tiden stabilitet framför den osäkerhet som demokrati kunde resultera i.

Ibland finns inga bättre sätt att bli av med galenpannor än att använda militärt våld. Men betydligt oftare utgör de inte ett tillräckligt stort hot mot omvärlden för att en militär intervention ska kunna motiveras. Saddam Hussein tillhörde den senare kategorin medan det är mycket möjligt att Nordkorea tillhör den förra. Vi ska dock aldrig underskatta folks förmåga att själva göra sig av med despoterna. Det kommer en dag då gränsen är nådd även för Nordkoreas folk.

Exakt hur det kommer att gå med demokratiseringen av Egypten vet ingen i dag. Men Egypten har blivit av med en förtryckare efter tre decennier. Det är värt att fira. Och inte en enda amerikansk bomb har fallit.

torsdag 10 februari 2011

Jo, men kommunistprogram går bra...

Jag kommer aldrig att sätta min fot på en biograf för att se en film om Åsa-Nisse. Det spelar faktiskt ingen roll att jag tycker om skådespelare vid namn Johan Rabaeus och Ann Petrén eller komiker som Henrik Dorsin. Att bojkotta filmen bara därför att seriens skapare Stig Cederholm var aktiv nazist på 1930- och 40-talen, och faktiskt även stred i Waffen-SS-uniform när det begav sig (vilket är långt ifrån någon nyhet), vore mig dock fjärran.

Lite märklig är förstås denna upprördhet. Om man nu bryr sig om demokratiska värden i kulturen borde Galenskaparna inte visas alls eftersom medlemmen Claes Eriksson är ärkekommunist och därmed allt annat än demokrat. Galenskaparna har inte direkt varit främmande för att vara politiska i sina alster. Stig Cederholm däremot är död och begraven sedan länge och några uppenbara spår av hans nazistiska sympatier står inte att finna i Åsa-Nisse.

Det finns betydligt bättre skäl att inte se filmen - ett uppenbart sådant är att den av allt att döma är väldigt dålig.

Mer buskis än heilande.

onsdag 9 februari 2011

Utslagna - men ny match väntar

Vi blev blåsta. Det så kallade integritetsskyddet som några borgerliga kritiker i riksdagen stolt ansåg skulle göra FRA-lagen så mycket säkrare och bättre har visat sig vara rent snömos. Skickligt spelat, regeringen. Jag kan inte säga att jag är förvånad över någonting längre. Snart kommer säkerhetspolisen få använda FRA också.

Bara att bryta ihop och gå vidare. Härnäst väntar teledatalagringsdirektivet, ett egentligen mycket värre integritetsbrott. Detta bara måste stoppas om vår anständighet som demokratisk nation ska bestå.

Mer, inklusive fler länkar i ämnet, finns hos Lake.

Alla integritetsvänner har blivit helt utslagna i FRA-frågan.
Nu väntar en ny match mot regeringen om teledatalagringsdirektivet.

tisdag 8 februari 2011

Kareem bortförd

Den egyptiske bloggaren Kareem Amer, som släpptes i november efter att ha suttit av fyra år i fängelse för att ha hädat president Mubarak och islam, är saknad. Han ska ha setts delta i demonstrationerna och blivit bortförd tillsammans med en vän när han var på väg hem.

För en person som Kareem Amer, som offrade fyra år av sitt liv för rätten att få kritisera både regimen och religionen, var det förmodligen inget svårt val att delta när de stora folkliga protesterna mot president Mubarak drog igång. Nu tyder tyvärr mycket på att han åter sitter i fängsligt förvar.

(tipstack: Jonas)

Känslan av fattigdom

Debatten om barnfattigdomen har väckts till liv igen efter Rädda barnens rapport i vilken det hävdas att barnfattigdomen vuxit i Sverige på senare tid (medan Social rapport 2010 visar att den långvariga fattigdomen, som varar fem år eller längre, har minskat för alla grupper i samhället). Till diskussionen hör också frågan om vad som egentligen är fattigdom i ett rikt land som Sverige. Att det finns människor i Sverige som har små ekonomiska marginaler råder inga tvivel om. Men är det fattigdom? Och vem kan avhjälpa problemet?

Problemet med vänsterns definition av fattigdom och "orättvisor" är att alla inkomstskillnader och olikheter i levnadsstandard ofta utmålas som rena rama misären. Inkomstskillnader kommer vi aldrig ifrån och det är endast en pytteliten grupp av radikala kommunister som egentligen vill göra något åt dem. Om inkomstskillnader finns kommer även olikheter i levnadsstandard att finnas. Det betyder att alla inte kommer att flyga till Thailand på vintersemester, alla kommer inte att åka i svindyra BMW eller Mercedes och heller inte kunna ge sina barn de dyraste och hippaste prylarna i julklapp. Men det finns gott om sätt för goda föräldrar att kompensera för detta.

Jag växte upp i ett hem där mina föräldrar tack vare hårt arbete, tidvis på så många som fyra arbetsplatser parallellt, försörjde familjen och möjliggjorde en högre levnadsstandard för familjen. Det är först nu långt senare jag inser hur mycket arbete de lade ned, hur många timmar de slet och hur många semestrar de offrade för att familjen skulle få det bra på sikt. Men vi hade alltid hemlagad mat på bordet och ingen gick i trasiga kläder. Ibland åt min mor mindre för att det skulle räcka till oss alla, har jag fått veta långt senare.

Jag är faktiskt glad att jag växte upp i ett hem där det inte slösades, där pengar betydde något. På så sätt lärde jag mig pengars värde. Sådant sitter i även i vuxna år. Man slänger inte mat. Man lagar upp mat och fryser in för att ha till hands när det inte finns tid. Om två likvärdiga produkter står bredvid varandra i mataffären köper man den billigare. Och självfallet får det yngre barnet ärva både kläder och prylar från det äldre. Varför ska man tvunget köpa nytt?

Men, ja. Det finns en skam i att vara fattig/ha små ekonomiska marginaler. Utan tvekan är det så och allra värst är det för barnen. Så långt är Rädda barnens debattutspel en viktig signal. Men det finns en tendens hos medierna att trivialisera - eller ska vi säga materialisera? - problemet. Fattigdom handlar faktiskt inte i första hand om att vara tvungen att avstå från den dyraste mobiltelefonen, besöket på den flashiga restaurangen eller en bh för 500 spänn.

Samtidigt kommer vi inte ifrån att i skolan är det ofta just det materiella som räknas. Det är kläder och prylar som ger status, i dag kombinerat med långväga resor. Så var det när jag växte upp, när du växte upp och så är det i ännu högre grad i dag. Jag kan därför beundra föräldrar som inte kastar sig in i ett race de inte behärskar utan beslutar sig för att uppfostra sina barn utifrån sina egna värderingar. Lätt är det sannerligen inte ty ingen vill straffa ut sitt eget barn från gemenskapen.

Känslan av fattigdom, att sakna det alla andra har, är individuell. Jag tror att det bästa man som förälder kan ge sina barn är trygghet. Om grundtryggheten finns, minskar risken för dålig självkänsla och oro. Det finns faktiskt barn som överöses med prylar men vars enda egentliga önskan en onsdagskväll är att få dricka choklad och äta rostat bröd med sina föräldrar. Att få känna att de finns där. Att som barn veta att föräldern alltid bara är ett samtal bort och att man kan lyfta luren och ringa när som helst, i vilken situation som helst, ger en trygghet som ingen dyr jacka eller iPhone i världen kan köpa.

måndag 7 februari 2011

Stanna i Texas

George W Bush har ställt in sitt planerade besök i Schweiz. Skälet är att bland annat Human Rights Watch har lämnat in en stämningsansökan om misstänkt tortyr på fångar i det ökända Guantánamolägret. Bush uppges vara orolig för att gripas och anklagas för nämnda brott och stannar således hemma.

Mycket skulle kunna läggas till denna stämningsansökan. George W Bush hann som bekant med en hel del under sin ämbetstid. Men det är svårt att inte känna sig lite glad över att Bushs gärningar inte går helt obemärkta förbi ändå...

söndag 6 februari 2011

Västvärldens skam

Västvärldens tvehågsenhet när de demokratiska värdena står på spel är inget nytt fenomen. Samma minst sagt pragmatiska syn på demokrati och mänskliga rättigheter såg vi under och efter andra världskriget. Vi såg det även när de baltiska staterna bröt sig fria från Sovjetunionen. Inte minst är det stormakter, vars strategiska intressen styr alla ställningstaganden, som beter sig på detta sätt. Därför kan USA störta vissa diktaturer och liera sig med andra förtryckare utan att skämmas. Hänsyn för mänskliga fri- och rättigheter kommer i andra eller tredje hand.

Politiker älskar att prata. President Barack Obama är förmodligen den främste retorikern bland amerikanska presidenter på många år. Men när saker verkligen ställs på sin spets sviktar både USA och EU i sin demokratisyn och kan inte ens förmås göra tydliga uttalanden för en förtryckt opposition i en nordafrikansk diktatur. Allt handlar om politisk stabilitet och personliga kontakter. När ett folk har fått nog av sin förtryckare och vill kasta ut honom, blir västvärldens stolta demokratier därför ängsliga. Hosni Mubarak har varit en nära allierad till USA och Israel i Mellanöstern och även haft vänskapliga kontakter med flera europeiska stater. Det är således inte alls förvånande att företrädare för USA och EU inte tar ställning för det egyptiska folkets krav på frihet utan kommer med svävande och innehållslösa uttalanden om behovet av stabilitet och ansvar. Sverige har inte varit ett dugg bättre. Alla vackra tal om demokrati ekar pinsamt tomma.

Vi kan räkna med en ännu fegare hållning från USA och EU när det i framtiden höjs krav på demokratiska förändringar från kinesiska oppositionella. Då kommer västvärldens ledare att predika behovet av lugn och stabilitet. Det är politik när den är som snuskigast, mest ryggradslös och hycklande.

Stolthet och fördom

En vanlig uppfattning är att Sverige är landet lagom, samhället där extremer inte tillåts eller önskas. Landet där vi dricker mellanmjölk, alltid kryssar i mittenalternativen på frågeformulären och där ingen är förmer. Det stämmer inte om vi gör en historisk tillbakablick och det stämmer inte heller om vi tittar på det svenska samhället på 2000-talet. Sverige har i själva verket, precis som Thomas Gür konstaterar i sin mycket läsvärda krönika, pendlat mellan extremer, en pendel som slagit långsamt från den ena till den andra sidan.

En vanlig uppfattning bland personer som förespråkar sexköpslagar och moralisk rättning i samhällsledet är att personer som arbetar med sex på något sätt (det kan vara allt från diskreta utvik i tidningar som Slitz till strippshower eller traditionell eskortverksamhet) mår dåligt. Ofta antas att personens mående är en orsak till beslutet att arbeta med sex på något sätt. Det antas vidare att personen mår ännu sämre av arbetet i sig. Det är alltså inte frågan om hönan eller ägget när det gäller måendet utan både och.

Givet detta antagande blir det omöjligt att förstå de sexsäljare som intygar att de inte mår dåligt av sitt arbete och att de själva har valt det efter noggrant övervägande. De anses inte bara ljuga för oss andra utan inte minst för sig själva. Det måste finnas några orsaker bakom beslutet att sälja sex. Orsaker som "drogmissbruk, fattigdom, socialt utanförskap, traumatiska erfarenheter från sexuella övergrepp under barndomen, förlorad självkänsla efter gruppvåldtäkter eller andra våldtäkter eller exempelvis förståndshandikapp", om vi ska tro Liberala (sic) Kvinnors ordförande Bonnie Bernström vars pinsamma utbrott kan läsas på Newsmill. Det är förstås direkt oförskämt att hävda att sexsäljare skulle sakna självkänsla eller vara förståndshandikappade i större utsträckning än andra. Men just sexsäljare får man både spotta på, driva med och fullständigt ignorera när deras verklighet diskuteras. Det tycks vara en helt rättslös grupp i samhället. Denna stereotypa mall av den heterogena gruppen sexsäljare tycks tämligen representativ för folks i gemen. Inte minst politikernas.

Min upplevelse är att många sexsäljare är stolta människor som vill klara sig själva, som har mål i livet och är beredda att jobba hårt för det. Att sälja sexuella tjänster är således inget nederlag. Eftersom det genererar höga inkomster är det ofta ett steg på vägen mot något annat. Sexhandelsmotståndarnas krav på bevisad "lycka" från sexarbetarna är märklig. Vi är många som har arbetat med jobb vi inte direkt älskar. Men vi har gjort det för att vi behövt tjäna pengar till vårt uppehälle och för att vi hellre jobbar och försörjer oss själva än ligger andra till last. Det finns en stolthet i det. En stolthet värd all respekt. I stället för att fråga hur samhället bäst kan finnas till hands för dessa människor har den politiska klassen valt att förklara krig mot den omoral de anses representera.

Som liberal befinner man sig, i stort och smått, i opposition mot mycket i det svenska samhället när vi nu är i början av det nya seklets 10-tal. Det är övervakningslagar, folkhälsopolitik, genuspedagogik på förskolor, jämställdhetstvång och en växande nypuritanism och sexmoralism med målet att reglera våra sexliv. Det är förbryllande hur ett sekulärt land som Sverige kan drabbas av det senare, men utvecklingen har möjliggjorts av att kristkonservativa krafter har gått armkrok med statsfeminister. Inskränktheten har vunnit mark.

Generellt är känslan att väldigt mycket går i fel riktning i Sverige just nu. Att skattekvoten sjunker är en klen tröst när staten samtidigt ökar kontrollen över medborgarna och vill diktera villkoren för vårt allra mest privata. Rätten att få bestämma över sitt privatliv och sin kropp måste för en liberal vara minst lika fundamental som rätten att få bestämma över sin inkomst. Den som inte har begripit det är inte liberal.

fredag 4 februari 2011

Kufar

Namn: varghane V0110/11 Född: 2008 Död 16 jan 2011 i Mellerud
Namn: vargtik, valp V0111/11 Född: 2009 Död 16 jan 2011 i Munkfors
Namn: alfahanne Lövsjö, V0092/11 Född: 2008 Död 15 jan 2011 i Vansbro.
Namn: vargtik, valp…..
R.I.P
Fältbiologerna ska ordna ett begravningståg för de skjutna vargarna. Räkna med en kuftät sammankomst.

torsdag 3 februari 2011

Den så kallade fattigdomen

Från vänsterhåll är det som bekant en populär syssla att prata om "klyftor" i samhället. De rikare blir rikare och de fattiga fattigare, hävdas det ofta. Nu stämmer detta inte i Sverige.

Inkomstspridningen har visserligen ökat under Alliansens tid vid makten, men som framgår i Social rapport 2010 (ladda hem här) har den långvariga fattigdomen (som varar fem år eller längre) minskat för alla grupper i samhället. Inkomsterna har ökat för alla grupper, men till följd av att de ökat mest i reella tal för höginkomsttagare talas det ändå om ökad fattigdom, särskilt bland barn.

Det som har hänt är alltså att de fattiga har blivit rikare och att de rika har blivit rikare. Detta är snarast motsatsen till ökad fattigdom! Sverige är dessutom fortfarande ett av de länder i världen med jämnast inkomstspridning. Den bild som politiker på vänsterkanten målar upp, med enorma klassklyftor och nyfattigdom, är helt enkelt inte sann. Men i en tid när socialdemokratin krisar, när vänsterns politiska experiment fått kalla handen och när allt fler arbetare både röstar och betraktar sig som borgerliga har den politiska vänstern ett behov av måla upp en bild av klasskamp och orättvisor i samhället. Jag tror inte att det kommer att fungera särskilt bra.

Vi bör dessutom vara lite på vår vakt när vi bedömer vad som är verklig fattigdom. Vi kan givetvis använda oss av noga utvalda fattigdomsbegrepp för att slå fast att vissa grupper i Sverige lever under fattiga förhållanden. Och ja, det finns de facto människor med riktigt låga inkomster, människor som gör det till en konst att få hushållsekonomin att gå ihop. Men vad betyder det i praktiken i ett så rikt land som Sverige, med generösa sociala skyddsnät?

När media rapporterar om fattigdom resulterar det i en "fattigblogg" där en medelklasskvinna ska leva på försörjningsstöd under en kort tid och därmed ta del av en för henne mycket exotisk del av samhället. I kvällstidningarnas berättelser konkretiseras fattigdomen till att handla om hur fattiga barn inte får lika dyra mobiltelefoner, TV-spelskonsoler eller kläder som sina kompisar. Eller att föräldrarna inte har råd med den där extra glassen. Någonstans där förlorar begreppet fattigdom sin relevans för mig.

Skillnaden i perspektiv kan egentligen sammanfattas i detta korta (och klassiska) klipp. Det är inte fattigdomen i sig vänsterpolitiker är emot, det är inkomstklyftorna.

Fattig.

Irland inför sexköpslag?

Högljudda röster höjs för att införa ett förbud mot köp av sexuella tjänster i Irland. Det irländska justitiedepartementet överväger en lag efter svensk modell. Argumenten är tyvärr alltför bekanta: kvinnor och barn (!) fortsätter att utsättas för människohandel därför att det är lönsamt.

I en "Turn Off the Red Light"-kampanj försöker fackförbund, socialarbetare och kulturfolk övertala regeringen att agera mot sexköparna. Att minska efterfrågan på kommersiellt sex som gör "prostitution lönsamt för hallickar och människohandlare" anses vara nyckeln till att undvika "exploatering". Det är exakt samma argumentation som användes när den svenska sexköpslagen skulle på plats 1998. Förespråkarna har antingen stora svårigheter att skilja mellan äpplen och päron eller driver helt medvetet en vilseledande kampanj för att få lagstiftarna på sin sida.

Det behöver knappast upprepas, men det är en himmelsvid skillnad mellan den som säljer sexuella tjänster på deltid vid sidan om ett annat arbete/studier och den som gör det under tvångsmässiga former. Det går inte att likställa dessa två! Ändå är det precis det förbudsivrarna gör. De använder skräckexempel om sexuellt tvång och exploatering för att få igenom en lag som reglerar frivilliga sexuella kontakter mellan vuxna människor. Att prata om sexuell exploatering av barn, vilket över huvud taget inte har med saken att göra, är bara ytterligare ett fult knep för att vädja till människors känslor.

Minns ni den irländska polisens insats för några år sedan som syftade till att få en uppfattning om hur omfattande människohandel för sexuella ändamål var i landet? Aktivister mot människohandel och sexuell exploatering hade slagit fast att under en mätperiod på 21 månader hade 102 kvinnor utsatts för sexuell människohandel. Författarna till rapporten Globalisation, Sex Trafficking and Prostitution – The Experiences of Migrant Women In Ireland, kallade siffrorna "bara toppen på ett isberg". Allvarligt läge, således.

Men när den irländska polisen undersökte saken fann de att de flesta utländska kvinnor som jobbade som sexarbetare gjorde det på frivillig basis. Det slogs fast att teorier om en organiserad människohandel för sexuella ändamål var mer spekulation än fakta och att de siffror som presenterats av aktivister var en uppblåsta. Liknande erfarenheter gjorde den brittiska polisen. Detta måste vi ha i åtanke när aktivister nu åter igen använder människohandelsargumentet för att komma åt vanligt sexarbete.

Detta betyder inte att människohandel för sexuella ändamål inte existerar. Men vi bör vara på vår vakt när dopade siffror kastas upp i luften, inte minst då sexmoralister använder dem för att motivera en lag som reglerar frivilliga sexuella kontakter mellan vuxna människor.

Gott Nytt Kaninens År!


春节快乐!

想你宝贝!照顾好自己, 大大的拥抱!向你父母问好。每天想你的汉斯未婚夫。