NSA spanar i din webbkamera

Den brittiska underrättelsetjänsten GCHQ har tillsammans med sin amerikanska motsvarighet NSA samlat in miljontals bilder från privatpersoners webbkameror. Enligt The Guardian har 1,8 miljoner användare drabbats bara under en sexmånadersperiod.

Yahoo menar att de inget visste och kallar detta för "övergrepp på användarnas integritet på en helt ny nivå". Vilket är en korrekt beskrivning. Frågan är nu vilka motdrag företag som Yahoo kan göra för att säkra sina användares integritet.

Systemet ska ha använts för att experimentera med ansiktsigenkänning och material har samlats in i bulk. Upp till elva procent av de insamlade bilderna från Yahoo-användare har varit av sexuell karaktär, enligt Edward Snowdens läckta dokument. Det är alltså så här "antiterrorarbetet" ser ut i praktiken.

Carl Bildt har inte kommenterat uppgifterna.

Läs hela historien hos The Guardian.

Ett avbrott från svensk sockerkost

Många som invandrar till Sverige från Asien går upp i vikt när de anammar den svenska kosten bestående av ohemula mängder mejerivaror, spannmål och socker.

Jag började själv få något kilo för mycket av slappt kött både här och där och beslöt att göra någonting åt det - detta utan att lägga en halv förmögenhet på gymkort eller varje kväll på långa löprundor.

Vill man förändra sin kropp är kosten det första man bör titta på. Det brukar sägas att den står för 75-80 procent av förändringen - resten är träning. En som hänger kvällarna i ända på gymmet kommer jag aldrig att bli. Lyckligtvis finns det andra metoder, nämligen att träna hemma. 15-20 minuter varje dag hinner alla med.

Det finns många alternativ för den som vill förlora några kilon och/eller få en finare kropp. LCHF och 5:2 är de det pratas mest om just nu. Jag valde paleolitisk kost, även känt som stenåldersdiet. Det betyder: inga mejerivaror, inget spannmål, inget socker. Ej processat kött. Mer grönsaker, mer rotfrukter på tallriken. Och massor av ägg har det blivit.

För mig som älskar bröd och princip levt på mjölk, ost och filmjölk till frukost i många år kändes det till en början som ett stort steg. Men snart insåg jag att jag inte längre saknade filen, mjölken eller osten och att det mesta i grunden handlar om vanor. Inte behov.

Att kapa bort sockret ur kosten var lite knepigt till en början. En titt i kylskåpet visade att det mesta innehöll socker. Bort med ketchupen, senapen och kaviaren. Bort med alla chilisåser på flaska. Fram med kokosgrädde, kokosmjölk, grönsaker och kryddor.

I dag, när en åtta veckor lång alkohol-, socker-, mejeri- och spannmålsfri tid är till ända inser jag att jag inte bara har tappat onödiga kilon och börjat få en mer vältränad kropp, utan att jag också vunnit ett nytt perspektiv på mat.

I dag fascineras jag av att så många stoppar i sig vad som helst utan att tänka efter vad det är. Jag var precis likadan. Att leva på paleolitisk kost tvingade mig att faktiskt titta på innehållsförteckningen och fundera ett slag över vad jag åt. Det kan ju tyckas ganska naturligt att bry sig om vad man äter, men det är uppenbarligen inte särskilt många som gör det.

Nu är inte detta en predikan för andra att följa den "rätta vägen". Alla måste få göra precis som de själva vill. Men för mig var paleolitisk kost en ögonöppnare och en väg till ett piggare och sundare liv. Jag är faktiskt överraskad att det gav ett så tydligt resultat på så kort tid.

Men i kväll blir det både vin och ostbågar.

Sexköpshat och horstigma

Religionen vill kontrollera den. Politikerna likaså. Vår sexualitet har alltid varit föremål för makthavares intresse. Hur ska den tyglas? Kontrolleras? Begränsas?

Det har aldrig saknats idéer. Att belägga sex med känslor av skam och skuld har effektivt fått människor att må dåligt av helt normala sexuella handlingar, både som barn och vuxna, och därmed skapat ett stigma kring sexuell öppenhet.

Vissa regimer, som röda khmerernas Kampuchea, har gått så långt som att försöka få fullständig kontroll över medborgarnas samliv. Men det enda sättet att nå dithän, om det ens är möjligt, är att skapa den sortens totala övervakningsstat som den kommunistiska röda khmerregimen var och den stalinistiska nordkoreanska är.

Religiösa normer har väglett oss till monogami, prydhet och att skyla våra kroppar. I många länder är religionens makt fortfarande stor. I det sekulära och förment upplysta Sverige har den ersatts av en statsfeminism som banat väg för en nypuritan samhällsordning. Denna gång är det inte Gud som befaller oss att ha sex på rätt sätt utan den heliga genuspolisen.

Porrblaskorna är bortrensade. Strippklubbar väcker vrede hos politiker och genusaktivister så snart de dyker upp någonstans. Och så har vi själva fundamentet i den feministiska ordningen, sexköps- och kopplerilagarna.

En konsekvens av dessa lagar är att det skapats ett hat mot dem som köper sex. De har blivit ett villebråd. Så pass att landets justitieminister vill hänga ut dem inför anhöriga. Det juridiska straffet anses inte räcka.

Hatet mot sexköparna måste få ett slut. Stigmatiseringen av sexarbetarna måste upphöra. Det finns en annan väg, en mer human väg för alla inblandade, en väg som skiljer mellan frivillighet och slaveri och som tar din rätt att bestämma över din egen kropp på allvar.

Den vägen heter avkriminalisering.

Läs även:
Carl Johan Rehbinder skriver om hatet mot sexköpare och stigmat mot sexsäljare på SVT Debatt.

Arbetslöshetschock

Sverige måste vara det enda landet i västvärlden där Arbetsförmedlingen ringer polisen när det dyker upp för många arbetslösa...

EU-parlamentet rekommenderar en sexköpslag

Under onsdagen röstade Europaparlamentet för att rekommendera införandet av en sexköpslag i EU:s medlemsländer. Syftet är att bekämpa prostitutionen genom att straffa köparen enligt svensk modell.

Parlamentet har därmed köpt den svenska radikalfeministiska synen på sexhandel rakt av. Prostitution klassas som en form av våld mot kvinnor och flickor och parlamentet rör samman sexhandel, trafficking, myndiga och omyndiga i en enda röra. Det är alltså en karbonkopia av den svenska diskursen.

I sak har detta ingen effekt eftersom frågan inte ligger på EU-nivå utan avgörs av varje enskilt medlemsland. Men det är symptomatiskt att politiker uttrycker en åsikt utan att ta hänsyn till motargument, och att de anser att alla bör anpassa sig till deras ståndpunkt.

Att sexarbetare ska ha samma fri- och rättigheter som alla andra människor är inget som moralister som Anna Hedh (S) vill överväga. Det säger mycket om den människosyn som ligger bakom Europaparlamentets ställningstagande.

Regeringen struntar i bostadsbristen

Bostadsbristen är stor på många håll i Sverige, men ingenstans är den så akut och får sådana konsekvenser som i huvudstaden.

Bostadsproblematiken är Stockholms största utmaning. Den hämmar tillväxten, tvingar unga att bli mambos och leder till enorma kostnader för skattebetalarna när Socialtjänsten i panik tvingas placera människor på hotell (vilket förstås även har med sociallagstiftningen att göra).

Närmare 440 000 personer står i kö Bostadsförmedlingen i Stockholm. Runt 80 000 av dem är i akut behov av en bostad. Det saknas inte förslag på hur vi kan råda bot på bostadsproblematiken. Att stegvis ta bort hyresregleringen, att förenkla byggplansprocesserna efter tysk modell, att bygga enklare och billigare för att både snabba på byggandet och få ned priserna - regeringen borde tacka och ta emot och sätta igång. Helst i går.

Men i stället för att ta intryck av allt detta vill regeringen tillsätta ännu en utredning och begrava frågan till efter valet (vilket i praktiken lär innebära att problemet läggs i knäet på en rödgrön regering, som ju inget hellre vill än att bevara dagens system och skylla på giriga bostadsbolag). Därtill skyller Alliansen på kommunerna.

De rödgröna vill behålla dagens bruksvärdessystem. De ser över huvud taget inte kopplingen mellan hyresregleringen och de växande köerna. I praktiken är hyresregleringen, som Hyresgästföreningen slåss så envist för, ett skydd för innerstadsbor på attraktiva adresser att fortsätta bo billigt. Det drabbar i synnerhet personer med låga inkomster som i dag ratas av alltfler hyresvärdar.

Vi har alltså en fullständig låsning i en fråga som är avgörande för Sveriges tillväxt på sikt. Bostadsbristen är helt och hållet politiskt skapad. Nu vill varken regering eller opposition kännas vid något ansvar för den.

Expressen kallar regeringens agerande pinsamt. Ett annat sätt att beskriva det är fegt och cyniskt. Samtidigt som regeringen tycker att frågan måste utredas ännu en gång, fortsätter människor att flytta från ett andrahandsboende till ett annat för ockerhyror.

Och dessa politiker söker vårt förtroende...

Tidigare bloggat:
Hyresregleringens förbannelse

Den eviga sockerskatten

I DN i dag står att läkaren och professorn Claude Marcus vill att staten "griper in" och försöker hejda svenska folket från att bli ännu fetare. Punktskatt är svaret, enligt Marcus (som varit ute i dessa frågor i media tidigare).

Googla på "sockerskatt" eller "skatt på fet mat" och du blir genast varse att detta ingalunda är ett nytt påfund. Det har diskuterats länge, och inte sällan är det just läkare som är ute och kräver krafttag, skatt och lagstiftning.

Enligt Claude Marcus blir vi "lurade" att köpa mer av exempelvis stora lösgodispåsar (vill han månne lagstifta om hur stora påsarna får vara?). Snacka om att idiotförklara människor.

Det finns heller ingen trovärdighet i uppfattningen att skatt på ohälsosam mat, godis och läsk skulle göra någon skillnad. McDonald's, exempelvis, går minst lika bra under lågkonjunkturer när människor har ont om pengar som annars.

Fetma är en socioekonomisk fråga. Det är inte så att välutbildade höginkomsttagare är de som äter mest onyttigt - tvärtom. Det är lågutbildade låginkomsttagare som har den onyttigaste livsstilen. De som har minst råd till det äter alltså mest på McDonald's och trycker i sig sockerbomber på kvällar och helger.

Därutöver finns givetvis även en frihetsaspekt. Hur stora befogenheter ska egentligen staten ha att styra över våra liv? Måste inte vi myndiga människor få fatta våra egna beslut och ta konsekvenserna av dem?

Tyvärr tycks läkarna ständigt ligga vid frontlinjen för statliga ingrepp.

Den kluvne liberalen

När jag tittar på hur många av mina liberala Facebookkompisar resonerar kring valet av parti i höstens riksdagsval blir jag en smula fundersam. Hur kan personer som egentligen tycker likadant i de flesta tunga frågor landa i så olika beslut när röstsedeln ska läggas?

En förklaring till att vissa vill ge Alliansen fortsatt förtroende stavas jobbskatteavdrag och sossehat. Det finns nämligen inte många liberala argument som kan motivera en röst på den sittande regeringen.

Alliansen har sänkt skatten för oss som arbetar, ja. Men den har också höjt andra skatter på sådant som den inte gillar att vi konsumerar (alkohol och tobak). Den har ivrigt fortsatt att bygga ut övervakningsstaten. Och den har skärpt (sexköpslagen) och stiftat nya morallagar (förbud mot tidelag). Detta är inte liberal politik. Alliansen har lika lite som de rödgröna någon lösning på hur långtidsarbetslösa ska kunna komma tillbaka i arbete, och i bostadspolitiken vågar Alliansen inte göra de helt nödvändiga reformerna utan bidrar tvärtom till en fortsatt låsning.

Mer och mindre tongivande liberala röster röstar på allt från Miljöpartiet till Piratpartiet. Många kommer att rösta på Centerpartiet eftersom det partiet de facto har verkligt liberala kandidater (men de glömmer då, som alltid, att Sverige endast har personval i teorin och att en röst på en liberal riksdagskandidat i första hand är en röst på partiet denne representerar). Andra kommer begå det oförlåtliga misstaget att ge Moderaterna sin röst i tron att det gör Sverige till ett friare land, trots att partiet aldrig har stått så nära Socialdemokraterna sakpolitiskt som i dag.

Det finns också en rädsla för hur de borgerliga partierna ska hantera ett valnederlag, vilka krafter som kommer att ta över respektive parti och i vilken riktning som partierna kommer vandra. Men om detta kan vi inget veta, och det är heller inget argument för att ge dem sitt stöd.

Kanske ligger här en delförklaring till liberala initiativs ständiga misslyckanden att vinna mark i Sverige. Inte ens de mest liberala av liberaler ger dem sitt stöd. De sprider i stället sina röster på de etablerade partierna. Och allt förblir därmed som det alltid har varit.

Jag kan förstå att många liberaler tycker att fortsatt alliansstyre är bättre, eller åtminstone inte lika illa som en rödgrön valseger. Men jag hoppas att fler börjar titta på den konkreta politiken i stället för att förblindas av sossehat.

Man måste nämligen leta väldigt noga för att hitta liberala strån i Alliansens höstack. 

Sådan är socialismen

Är det något som socialismen ständigt visar sig bäst på är det ekonomiskt vanstyre, politiskt förtryck och att skapa brödköer.

Nu händer det i Venezuela, vänsterns mönsterstat. Och ingen kan väl vara det minsta förvånad.

Fängelset Nordkorea

Nordkorea är världens största fängelse. Kimdynastins systematiska brott mot befolkningen har pågått i 65 år. Det FN konstaterar i sin rapport om regimens brott mot mänskliga rättigheter är egentligen ingenting nytt, även om det kan bli svårare att bortförklara tack vare den bland vänstergrupper respekterade avsändaren.

Vi känner till, tack vare både flyktingar och satellitbilder, att Nordkorea har arbetsläger vars misär endast kan liknas vid de nazistiska lägren under andra världskriget (läs boken Flykten från läger 14). Vi känner till den totala övervakningsstaten, straffen som går i arv mellan generationer, svälten och ledargarnityrets lyxliv.

DN kallar Kina för "en vedervärdig socialistisk diktatur som svårt pinar sin egen befolkning". Nåja. Kina är trots allt ett land som under de senaste decennierna utvecklats från ett extremt fattigt samhälle av nordkoreanskt snitt till världens andra största ekonomi där befolkningen lever ungefär som vi gör i väst.

Flera hundra miljoner kineser har lyfts ur fattigdom och både den ekonomiska och sociala friheten har ökat stegvis. Det går inte att jämföra Kina med Nordkorea, även om DN:s hårda ord om landet tycks mena att vi ska det.

Kina har hittills envist förhindrat kännbara FN-sanktioner mot Nordkorea. Skälet är att Beijing framför allt vill förhindra en regimkollaps med enorma flyktingströmmar som följd. Givet att EU-medlemsländer skjuter på flyktingar som försöker ta sig till Europa i Medelhavet kan man fråga sig om andra länder inte hade agerat lika i Kinas situation.

Däremot tycks Kina ha tröttnat på Kims ständiga provokationer. Allra helst skulle de kinesiska ledarna önska att Nordkorea följde det kinesiska exemplet, satte stopp för den stalinistiska galenskapen, öppnade upp sin ekonomi och skaffade normala relationer med sina grannar och omvärlden.

Förhoppningarna att det ska ske under den nye ledaren har troligen redan sinat. Men Kina drar sitt strå till stacken genom att söka tala Kimregimen till rätta utan att öppet kritisera sin granne (Nordkorea är inte mottagligt för öppen kritik). Det är en fin balansgång de är tvungna att gå, vilket förklarar varför Kina utåt alltid försvarar Nordkorea. Vi vet inte vad Xi Jinping och Li Keqiang säger till Nordkorea i samtal bakom stängda dörrar, men det handlar sannolikt om att försöka övertala dem om att välja den kinesiska vägen.

Att Kim den tredje härskar över ett svultet folk och styr en fruktansvärd terrorapparat utan motsvarighet i den moderna världen visste vi redan innan FN-kommissionen sammanställde sin rapport om läget.

Men hittills har omvärlden mest hoppats på att regimen ska falla samman under tyngden av sin egen orimlighet. Det har den inte gjort, vilket lämnar oss i en situation av status quo. Det mest besvärande är att ingen tycks ha ens en teoretisk lösning på problemet Nordkorea. Efter sina krigsäventyr i Irak och Afghanistan är USA heller inte suget på en militär lösning.

Fängelset Nordkorea fortsätter hålla öppet.

Frihetsfrontens talarkväll: februari

På årets andra talarkväll med Frihetsfronten talar Lars-Anders Johansson, projektledare för kulturfrågor på Timbro, om borgerlig kulturpolitik.

Tid: Torsdag 27 februari kl. 19.00
Plats: Twang, Katarina Bangata 25 i Stockholm

På Twang finns god BBQ-mat och öl att köpa.

Föranmälan krävs senast den 26/2! Antingen via Facebookeventet eller här. 

Alla är välkomna!

Island blir inte EU-medlem

Island kommer inte ansöka om medlemskap i EU.

Landet, som nu styrs av två EU-skeptiska partier, drar tillbaka sin ansökan. Därmed blir det heller ingen folkomröstning i frågan.

Islänningarna kan andas ut. Ni slipper vara en del av den växande vansinnesstaten, också känd som EU. Det är bara att gratulera!

SD lockar invandrarröster

Sverigedemokraterna utmålas ofta i medierna som ett parti som hatar invandrare, ett parti som empatilöst vill kasta ut alla som inte heter Svensson i efternamn och firar midsommar i folkdräkt. Otaliga klavertramp av partiföreträdare runt om i landet har förstärkt denna bild.

Men faktum är att SD växer även bland personer med utländsk bakgrund. Många kommer till Sverige med viljan att bo här, leva ett gott liv, bidra och vara en nettogivare till samhället. Bland dessa är det inte ovanligt att ifrågasätta att väldigt många kommer hit.

Man kan ju påpeka det något paradoxala i att samma människor kanske inte hade fått chansen att komma till Sverige om Sverigedemokraternas politik varit verklighet. Men riktigt så resonerar de nog inte. Det som kritiseras är att människor kommer till Sverige och blir försörjda av det allmänna i år efter år, att arbetslösheten är hög i utsatta förorter och att personer från andra länder tycks prioriteras framför de som redan bor här.

Vilket egentligen inte är så konstigt. Om det är några som vet att den svenska migrationspolitiska omhändertagandemodellen, senast försvarad av Centerpartiets Stina Bengtsson i uttalandet att Sverige måste "bli bättre" på att "ta hand om" dem som kommer hit, inte fungerar är det ju de invandrare som själva upplevt den. Och avskyr den.

Omhändertagandesynen förminskar människor, förringar deras egen förmåga och tvingar i praktiken in dem på socialtjänstkontoret. Den socialtjänstifierar dem.

Vi ska således inte skylla på den som invandrar utan på de välfärdssystem vi själva byggt upp, system som i praktiken tvingar in människor i bidragsberoende och gör dem till socialtjänstens klienter.

Och hela rasket revs

I mina gamla kvarter runt Norra station stod vackra röda tegelbyggnader, däribland Klockhuset. Byggnaderna revs bit för bit för att möjliggöra byggplanerna för nya Hagastaden. Nu är allting borta.

Jag såg det vackra klocktornet varje gång jag handlade på PrisXtra ett stenkast därifrån. Det var en ståtlig byggnad som säkert hade kunnat bevaras - vilket länge var budskapet - och ge liv åt den nya stadsdelen.

Nu beslöts i stället att hela rasket skulle rivas. Vilket är tråkigt. Jag brukar alltid vara för att det byggs nytt i Stockholm, men det ska göras med lite stil. Gamla vackra byggnader kan bevaras och vara en tillgång även när det byggs nytt.

Förmodligen kommer fler i framtiden komma till slutsatsen att åtminstone Klockhuset borde ha bevarats. Men det är så dags då.

En riktig EU-debatt

"If the EU were a country applying to join itself it would be disqualified for not being a democracy."

De konservativas Daniel Hannan och UKIP:s Nigel Farage dominerar i en debatt om huruvida Storbritannien ska stanna i eller lämna EU.

Tänk om vi kunde ha en sådan här debatt i Sverige.

I Sverige är det debatten vi fruktar

Så har den svenska ängsligheten lyckas stoppa ännu en debatt i skolan. En elev lyckades stoppa en argumentationsövning på sin gymnasieskola då ämnet för diskussionen handlade om huruvida homosexuella skulle få rätt att adoptera.

Det var inte länge sedan som en liknande debatt väckte ramaskri hos föräldrar och proffstyckare. Syftet med dylika övningar är emellertid inte att saluföra en viss åsikt utan att lära sig att argumentera för en ståndpunkt. Ämnet är sekundärt för övningen.

"Skolan ska vara normkritisk", tycker 17-åriga Mina Levin. Nå, i Sverige är det numera norm att tycka att homo- och heterosexuella ska ha lika rättigheter. Att utgå från ett motsatt antagande är således fel, även om kränkhets- och diskrimineringsindustrin lever på den föreställningen. (Jag antar för övrigt att denna normkritik inte inbegriper den systematiska diskrimineringen och stigmatiseringen av sexarbetare eftersom rättigheter aldrig gäller dem i Sverige.)

Att diskutera är inte diskriminering. Att en enskild gymnasieelev med en insändare i lokaltidningen kan förmå en rektor att plocka bort ett ämne på detta sätt signalerar både den enorma ängslighet som präglar svensk skolas befogenheter i dag, men visar också på en rädsla för att utpekas som politiskt opålitlig och inkorrekt. Det sistnämnda finnas långt utanför skolans väggar.

En åsikt ska gälla för alla. I Sverige kallas det tydligen "värdegrund". I andra länder kallas det "indoktrinering". Det vi fruktar mest i Sverige i dag är uppenbarligen debatten i sig. Ty tänk om det skulle visa sig att någon tycker annorlunda? Om någon avviker från den sanna läran?

Från en tuva till en annan

Så skedde det igen. Alexander Bard lämnar ett politiskt parti för ett annat under ett våldsamt utbrott.

Den utlösande orsaken denna gång var att Bard ledsnat på att Centerkvinnorna vill exportera sexköpslagen till andra EU-länder. Det var en senkommen reaktion då partiet ju röstade för sexköpslagen 1998 och sedan dess inte har ändrat åsikt i frågan. Om Bard hade andra förhoppningar får det stå för honom.

Nu är det Piratpartiet som står på tur, just det parti som Bard under Liberatitiden högröstat stämplade som "rättshaveristiskt".

Jaha, Anna Troberg. Grattis...?

C och KD åker ur

Det är valår - men det är i sanning svårt att känna någon större entusiasm för detta. Regeringsmakten står på spel - men det känns inte som att det spelar någon större roll om näste statsminister heter Reinfeldt eller Löfven.

Debattnivån är redan innan valrörelsen dragit igång så låg att även de döda rodnar. När alla konfliktytor har triangulerats bort måste det skapas en illusion av en politisk konflikt. Sanningen är dock att det inte spelar någon roll om du röstar på Moderaterna eller Socialdemokraterna längre. Det är i bägge fallen en röst på ett högskatteälskande och kvoteringspositivt maktparti som tappat sin ideologiska kompass.

Valprognosen just nu säger att både Centerpartiet och Kristdemokraterna åker ur riksdagen. Det vore faktiskt önskvärt om så skedde. Inget av partierna har under den gångna mandatperioden visat något existensberättigande.

Göran Hägglund har försökt dra sitt parti åt mitten i något slags desperat strävan att locka moderata väljare och slippa bögfrågor varje gång han medverkar i en intervju. Problemet är att det är så fullt i den politiska mittfåran att inte ens partiet vars namn indikerar en centerposition får plats längre.

Centerpartiets 2,8 procent i den senaste mätningen bör få även de mest luttrade centerveteraner att kallsvettas. Partiet hotas verkligen av utplåning. Och det är helt självförvållat. Valet av partiledare blev inget lyft. Den sedan länge utlovade tydligheten förblev en hägring. Och partiledningen lyckades aldrig kommunicera det verkliga innehållet i förslaget till nytt idéprogram utan lät en felaktig mediabild bli till sanning.

Det enda Centern har nu är pengar. Om det kommer att rädda dem i årets valrörelse är väldigt tveksamt. Det kommer att krävas stödröster, och med siffror runt 3 procent lär många att se det som en bortkastad röst.

När dessutom två partier dinglar på spärren är det ännu knepigare att locka stödröstare. Om ett av partierna klarar sig blir det sannolikt KD. Då får Centern ta nya tag utanför de fina salongerna. Kanske är det ett sådant uppvaknande som behövs. Vi pratar trots allt om över 30 års nedgång.

Junilistan kandiderar - men till vilken nytta?

Junilistan gjorde succé i EU-valet 2004 med 14,5 procent av rösterna och tre mandat i Europaparlamentet. I valet fem år senare gick det inte lika bra.

Nu gör Junilistan ett nytt försök att ta sig in i parlamentet, och ännu en gång är det EU-kritiken som ska bana väg för en framgång. Camilla Lindberg, tidigare FP, ska locka liberala röster.

Idén med en tvärpolitisk lista är sund. Det finns många frågor som avgörs i EU där personer med hjärtat till höger, vänster eller någon annanstans kan finna en gemensam grund. Det är därför lite tråkigt att inte Piratpartiet har anammat denna tanke (även om också PP rymmer en viss åsiktsbredd).

Det finns likheter mellan Junilistan och Piratpartiet vad gäller kravet på begränsad maktöverföring till Bryssel och behovet av ett nytt fördrag. PP har däremot ett tydligt fokus på integritetsfrågorna, vilket Junilistan inte har.

Resultatet av att två tydligt EU-kritiska partier ställer upp kan bli att rösterna splittras och att inget av dem kommer in i parlamentet. Det vore väldigt olyckligt.

Piratpartiet sitter i Europaparlamentet men har väldigt begränsade resurser att bedriva valkampanj. Junilistan hoppas uppenbarligen på ett upprepat mirakel á la 2004 då partiet lanserades samma år som det gick till val. Chanserna att det ska återupprepas får bedömas som små. Snarare tyder det mesta på att det blir Sverigedemokraterna som lockar EU-skeptikerna den här gången.

Det behövs sunda och kunniga EU-kritiker i parlamentet. Men den största chansen att lyckas hade varit att skapa en tvärpolitisk lista med både vänster- och högerkandidater som delar grundläggande idéer om behovet av att begränsa EU-statens framväxt.

Sverige sopade rent i OS-stafetten

En tappad skida stoppade inte Sverige från att ta hem OS-guldet i herrstafett för andra gången i rad. Precis som i OS i Vancouver 2010 defilerade Marcus Hellner i mål med flaggan i hand och säkrade ett guld för de svenska åkarna. Detta dagen efter att Charlotte Kalla spurtade hem damernas stafettguld.

För alla som brinner för längdskidåkning har detta OS varit det bästa hittills. Nio medaljer, varav två guld, och då återstår båda långdistanserna på dam- och herrsidan.

Dominanten Norge fick en bra start på detta OS, men sedan har framgångarna uteblivit. De blev stafettfemma på damsidan och fyra på herrsidan. Inga grimaser från Petter Northug den här gången heller, alltså.

I vårt västra grannland är vallningen det stora diskussionsämnet just nu. Men vallning är en del av spelet, och Sverige har tidigare stupat av just det skälet. Den här gången stämde allt och det bar hela vägen till guld.

"Frihetens parti"

Stopp för skattesänkningar. Hot om kvotering till bolagsstyrelser. Höjda skatter på drivmedel, tobak och alkohol.

Detta är receptet från ett parti som av statsministern beskrivits som "frihetens parti". Pyttsan.

Reinfeldt och Borg tror tydligen att ekonomin och en sjunkande arbetslöshet är det som ska rädda Alliansen kvar vid makten. Göran Persson hade samma förhoppningar 2006.

Försörjningskrav en självklarhet

Sverige har sedan flera år ett krav på den som vill ta hit anhöriga från andra länder att ha både försörjning och bostad. Men det är endast ett krav i teorin. Undantagen är så många att försörjningskravet i själva verket endast upprätthålls i en procent av fallen.

Moderaterna vill bredda försörjningskravet så att det omfattar nya relationer och familjebildningar. Det är alls inget orimligt krav. Tvärtom. Ändå stretar Folkpartiet och Erik Ullenhag emot. "Det är ingen bra start i Sverige att vara skild från ett barn", konstaterar ministern.

Ullenhag har en poäng. Men samtidigt: Hans alternativ är att knuffa människor rakt till socialtjänstkontoret, där många kommer att förbli i år efter år. Detta är tanklös empati.

Att ställa krav är att bry sig. Att ställa krav är att ge människor chansen att leva självständiga liv. Att fylla socialtjänstens väntrum är det inte.

Jag är inte feminist, ska det vara så svårt att fatta?

"Ska det vara så jävla svårt att kalla sig feminist?" undrar Lisa Magnusson i Metro apropå att tidningen (på alla hjärtans dag!) passar på att fråga parti- och företagsledare om de är feminister och hur de definierar feminism.

Valet av datum antyder just det vi så ofta ser i svenska medier: antagandet att feminism är något snällt och gulligt, något ingen vettig människa kan vara emot eller vilja bekämpa. Med denna utgångspunkt i åtanke är det inte så märkligt att personer som vägrar att kalla sig feminister, och ännu värre har mage att ha argument för det, utsätts för hot och hån.

Så, Lisa Magnusson, vad sägs om: Jag delar inte den grundläggande föreställningen om en könsmaktsordning i samhället. Duger det?

Feminism handlar inte om lika rättigheter för män och kvinnor. Det handlar om särskilda rättigheter för kvinnor, om att diktera människors liv och i värsta fall om misandri. Detta är feminism i dagens Sverige, just den feminism som de flesta av riksdagspartierna ställer sig bakom och aktivt driver.

Utöver detta finns särartsfeminister, liberala feminister som inte vill kvotera, feminister tror på individen och kämpar för sexarbetares rättigheter. Men de är i minoritet i detta land, och de utgör ingen maktfaktor i riksdagen eller på debatt- och ledarsidor.

Det tycks mig att vi i Sverige endast har förmågan att tänka en tanke åt gången. Detta avspeglas på så många plan. Just nu diagnostiseras exempelvis alla beteendeproblem i skolan som ADHD som måste medicineras (läkemedelsindustrin tackar och tar emot). Den som vågar kritisera detta flockbeteende och kommer med alternativa förklaringsmodeller idiotförklaras.

Denna flockmentalitet präglar i högsta grad jämställdhetspolitiken i Sverige. Just nu handlar allt om att bära normkritiska glasögon, att tänka i genustermer, att ifrågasätta manligheten. Regering, riksdag, myndigheter, skolväsende, medier - alla springer i flock åt samma håll.

Det brukar komma en backlash förr eller senare. Kanske har den redan börjat.

Not:
Jag kommer att återkomma med kommentarer kring utredningen Män och jämställdhet (den presenterades i går och finns som PDF här) när jag hunnit läsa den i lugn och ro.

Tidigare bloggat:
Den extrema feminismen polariserar

(M)inister övervakad i Moskva - kände obehag

Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) åt middag med människorättsaktivister i Moskva. Hon uppger att mötet övervakades av rysk polis.

"Det stod tre stadiga poliser och tittade in", berättar Adelsohn Liljeroth för Aftonbladet. Möjligen inte ett exempel på den allra smidigaste formen av övervakning, men ministern säger att hon kände "ett obehag".

Låt oss dra en parallell. Obehaget kommer alltså från en minister i en regering som både röstat igenom FRA-lagen (som ger svensk underrättelsetjänst rätten att spana i kabel) och datalagringsdirektivet (som tvingar operatörer att lagra all vår elektroniska kommunikation i sex månader).

Detta känner hon inget uttalat obehag för. Men Lena Adelsohn Liljeroth är en representant för en regering som medvetet bygger ut övervakningsstaten och sitter i USA:s mjuka knä. Att peka finger mot Ryssland när man själv har fingrarna i syltburken är inte ett dugg trovärdigt.

Lite påminner detta om Angela Merkels reaktion när det blev känt att hennes mobiltelefon varit övervakad av NSA. Först då fann förbundskanslern det angeläget att ryta ifrån. Så länge bara vanliga tyskar drabbades av övervakningen var det tydligen ingen angelägen fråga.

Även ministrar och regeringschefer är väldigt simpla ibland.

Sveriges Radios beslut var korrekt

Komikern och vänsterprofilen Soran Ismail får ta ett uppehåll från jobbet som programledare i Sveriges Radio eftersom hans uttalade ogillande av Sverigedemokraterna inte anses förenligt med SR:s riktlinjer om opartiskhet under ett valår.

Detta har väckt stor uppmärksamhet. Många är upprörda, framför allt de som delar Ismails åsikter. Men varken SR eller SVT ska vara en plattform för politisk propaganda (även om de ofta är just det). Soran Ismail har aldrig gjort någon hemlighet av vad han tycker om Sverigedemokraterna, och har försitter sällan ett tillfälle att tvåla dit dem (även om jag tycker att han, till skillnad från andra, gör det med stil). Självfallet är detta problematiskt i en plattform som, åtminstone enligt riktlinjerna, ska vara opartisk.

Soran Ismail själv tycker inte att det är problematiskt att vara öppen motståndare till SD och samtidigt anställd i public service, eftersom partiet ju "är främlingsfientligt". Faktum är dock att SD är ett riksdagsparti, och ser ut att så förbli, och att hans åsikter om partiet inte nödvändigtvis är en universell sanning som delas av alla. Det är just detta, att deras åsikter inte är den enda sanningen, som många på vänsterkante har så svårt att ta till sig.

Fast egentligen kan jag tycka att SR hellre borde ha agerat mot Alexandra Pascalidou, som leder ett debattprogram och inte ett humorprogram, och är uttalat vänster. Så pass att hon gav sig på en borgerlig debattör i en debatt om rasism.

Eller ännu hellre: sätt in en libertariansk och en konservativ profil och ge dem ett eget program. Eftersträva pluralism i stället för att sätta munkavle. Då skulle det kunna bli ett ganska underhållande valår.

Vår tids ödesfråga

När Reportrar utan gränser (RUG) redovisar 2014 års pressfrihetsindex konstateras att terroristjakten påverkar pressfriheten i världen (se hela pressfrihetskartan på RUG:s hemsida). USA faller därför med tio placeringar. Situationen för journalister i USA betecknas nu bara som "tillfredsställande"

Samma tendens ser vi i Storbritannien. Där tvingade regeringsrepresentanter ned The Guardians redaktion i källaren och övervakade destruktionen av ett antal laptops. Syftet var att förstöra det material som tidningen fått tillgång till av Edward Snowden.

Destruktionen var förstås poänglös eftersom kopior av materialet fanns annorstädes. Men själva sinnebilden av män i kostym som stormar en tidningsredaktion och kräver att material destrueras är inte vad vi vill förknippa västvärldens demokratier med. Men det är precis så långt det har gått.

Inte heller Sverige kan svära sig fritt från denna utveckling. Tillsammans med just Storbritannien är Sverige USA:s mest hängivna allierade. Från Rosenbad har inte ett uns av kritik riktats mot den amerikanska massövervakningen, alla avslöjanden till trots. Tvärtom har Carl Bildt, USA:s man i den svenska regeringen, i varje tänkbart ögonblick ömsom försvarat, ömsom förringat amerikanska övergrepp. Fienden heter Ryssland och Kina, vilket ger grönt ljus för USA att bete sig hur som helst.

Terrorattackerna den elfte september 2001 utgör inte en startpunkt för regeringars önskan att spionera på både utländska ledare och sin egen befolkning. En sådan önskan har alltid funnits. Men det var i och med terrorattackerna mot amerikanska mål som underrättelsetjänsterna fick fritt spelrum och den globala massövervakningen löpte fullständigt amok. Tack vare Edward Snowden vet vi i dag hur pass långt utvecklingen har gått. Det ger oss också möjligheten att reagera.

Massövervakningen och den gränslösa tillgången till all vår personliga information är vår tids stora ödesfråga. På spel står alla människors rätt till privat kommunikation och internet som vi känner det (med den sprängkraft som det bär).

Men det gäller även själva demokratins existens. Ty det vi har sett efter den elfte september är skapandet av ett slags stat i staten, fredad från insyn, skyddad av sekretesslagstiftning, utom demokratisk kontroll. Allmänheten har helt enkelt inte vetat vilka omfattande befogenheter som staten tagit sig under dessa år. Allt har gjorts i vårt och demokratins namn och har upprätthållits genom att politiska ledare ljugit väljarna rakt upp i ansiktet.

När vi om tjugo, trettio eller femtio år tittar tillbaka på tiden när Snowdens avslöjanden nådde allmänheten, kommer vi ställa en fråga: Vad gjorde vi för att vända utvecklingen? Jag tror att det är möjligt att stoppa detta. Jag är övertygad om att vi kan vända utvecklingen. Men det kan bara ske om fler reagerar och tänker igenom vilka långtgående konsekvenser för våra liv, våra barns liv och våra barnbarns liv detta övervakningssamhälle får. Vi har en viktig läxa att göra här.

För det är så, att ett samhälle som inte tillåter oss att ha ett privatliv, som inte garanterar medborgarna rätten till personlig integritet och dessutom jagar den som avslöjar missförhållanden, är ett fängelse. Det spelar ingen roll vad politikerna väljer att kalla det. 

Demonstrera mot massövervakningen!

I dag anordnas en internationell demonstration mot massövervakningen och för ett fritt internet.

STOCKHOLM
Plats: Humlegården
Tid: Tisdag 11 februari kl. 17.30
Talar gör Piratpartiets ledare Anna Troberg, f.d. partiledaren Rick Falkvinge samt Ung Pirats Elin Andersson.

GÖTEBORG
Plats: Kungsportsplatsen
Tid: 18.00

UMEÅ
Plats: Rådhustorget
Tid: 17.00

 

Från Facebookeventet:

 

KÄRA INTERNETANVÄNDARE

In january 2012 besegrade vi SOPA och PIPA med den största intenterprostesten någonsin. För ett år sedan avled en av rörelsens ledare, Aaron Swartz.

Idag står vi inför ett annat hot, ett som undergräver både internet, och idén om att någon av oss skulle kunna leva i en fri värld, och det hotet är massövervakning....

Om Aaron hade levt så skulle han stå på frontlinjen i kriget mot regimerna som bevakar, samlar in och analyserar allt som vi gör digitalt.

På årsdagen av Aarons död, och för att fira att vi vann över SOPA och PIPA, sammankallar vi nu till en dag av protester mot massövervakningen, och detta kommer att ske den 11 februari.

Jag vill inte ha ett starkt Europa

Snart är det EU-val. Alla partier kommer prata om vad de vill göra med EU, hur Sveriges röst ska stärkas och så vidare.

Inget kommer emellertid att förändras på något avgörande sätt oavsett vilka partier som väljs in. Enda skälet att över huvud taget gå och rösta är att ge Piratpartiet chansen att fortsätta motarbeta de allra värsta dumheterna.

Den fria rörligheten står under angrepp från flera håll. Många ifrågasätter exempelvis det rimliga i EU-medborgare åker till Sverige enbart i syfte att tigga utanför våra matvarubutiker och tunnelbanestationer.

Centerpartiets kandidat till Europaparlamentet Fredrick Federley skriver i Aftonbladet att han vill se mer rörlighet i EU. Det ska bli enklare att arbetskraftsinvandra. "För vi vet i dag", skriver Federley, "att det är med öppenhet mot omvärlden och fler människor i arbete som vi bygger ett starkt Europa".

Men jag vill inte ha ett starkt Europa. Jag vill ha ett löst samarbete bestående av fria länder. Länder vars representanter väljs och avsätts i fria val. Länder som inte tvingas samman i den ena harmoniseringen efter den andra. Länder som tillåts vara olika.

Detta står på intet vis i motsättning till fri rörlighet. Men när liberala kandidater börjar prata om ett "starkt Europa" finns det skäl att bli skeptisk. Väldigt skeptisk.

För den som ej feminist är, åt helvete det bär!

Jens Spendrup vill inte kalla sig feminist. Det räcker för att orsaka en så kallad Twitterstorm i Sverige. Jonas Sjöstedt och Gustav Fridolin tillhör de upprörda.

Spendrup motsätter sig att staten ska tvinga fram en jämn könsfördelning i bolagsstyrelser. Och han vill inte kalla sig feminist: "Jag är humanist. Det är väl den enda ismen jag kan identifiera mig med", säger Spendrup i Ekots lördagsintervju, säkert ovetande om vilka konsekvenser ett sådant yttrande kan få.

Enligt Aftonbladet gjorde Jens Spendrup en "feministgroda" när han sade sig vara humanist, inte feminist, och dessutom hade mage att hävda att styrelserna tillsätts efter kompetens. Det är i sanning ett väldigt instängt åsiktsklimat vi har fått när något dylikt kan väcka sådan upprördhet att till och med partiledare känner sig nödda att kommentera det hela.

Aftonbladet ställer frågan till sina läsare om det bör införas kvotering i bolagsstyrelser. Två svar erbjuds: "Ja, det är dags nu" och "Nej, det får ta den tid det tar". Bägge svarsalternativen utgår från tesen att det är viktigt med en jämn könsfördelning i företags bolagstyrelser. Någon plats för en alternativ synpunkt finns inte. Det känns ganska symptomatiskt för den smala svenska åsiktskorridoren.

Frågan om könsfördelningen i bolagsstyrelser, denna icke-fråga, har gått och blivit principiellt viktig för landets feminister. Jag tror faktiskt inte att ensamstående mammor som arbetar och sliter i vården, det vill säga den grupp som de feministiska partierna vurmar för, bryr sig ett kviddevitt om huruvida det sitter få eller många kvinnor i bolagstyrelserna.

Den framgångsrike företagaren Jens Spendrup är bara den senaste i raden att få smaka på den feministiska åsiktsgiljotinen. Han är långt ifrån den sista. Bemötandet lär ha lärt honom att vara tyst, eller utpräglat PK, i frågan i fortsättningen.

Att prata feminism och jämställdhet i Sverige är onekligen en vandring på glödande kol för den som inte säger precis vad vissa makthavare och åsiktsproffs vill höra.

85 procent kvinnor på Fi:s jämställda lista

Feministiskt initiativ slåss för jämställdhet. Det är i alla fall vad partiet självt hävdar. I själva verket är det ett sekteristiskt radikalfeministiskt parti som slåss för särskilda rättigheter för halva befolkningen.

Medan andra partier anstränger sig för att ta in både kvinnor och män, tycks detta inte vara särskilt prioriterat för Fi. Eller kan det kanske bero på att ett parti drivet av misandri inte är så lockande för män?

40 av 47 personer på Fi:s riksdagslista är kvinnor. Således: 85 procent kvinnor, 15 procent män. Listan till Europaparlamentsvalet är inte bättre - 90 procent kvinnor, 10 procent män (9+1). Om dessa listor hade varit KD:s, eller ännu värre SD:s, hade det blivit liv i holken. Rubriken "gubbvälde" hade sannolikt toppat Aftonbladets sajt i dag.

I Fi:s ögon är förmodligen denna lista inte så märkvärdig. Ty i likhet med Vänsterpartiet anser partiet att en kvinnlig majoritet är höjden av jämlikhet medan en manlig sådan är ett uttryck för patriarkalt förtryck.

Familjer ska förmås välja "rätt"

Männen tar ut en allt större andel av föräldrapenningen. Under 2013 var andelen runt 25 procent. "Det går åt rätt håll", säger Försäkringskassans familjeekonomiske talesperson.

"Rätt håll" var det, ja. Om statsfeministerna får bestämma ska alla föräldrar givetvis dela helt lika. Helst tvingas till det, alldeles oavsett sin unika familjesituation.

I de familjer där männen i allt högre grad är hemma med barnen tjänar kvinnan ofta bättre än mannen. Således finns det ett ekonomiskt incitament att låta kvinnan jobba. Skälet till att kvinnor i högre utsträckning är föräldralediga har samma orsaker i andra familjer där männen tjänar mer. Och i många fall är uttaget av föräldrapenningen helt enkelt en överenskommelse utifrån vad som passar bäst just då. Människor väljer inte detta utifrån ideologiska förtecken, hur gärna politikerna i detta fall vill tro det.

Idén att föräldrar själva måste få bestämma hur de disponerar tiden mellan barn och arbete står under hårt angrepp i Sverige. Inte bara feministiska partier och debattörer utan även talespersoner hos en av Sveriges största myndigheter talar för att familjer ska välja "rätt".

Efter en rödgrön valseger i höst kommer frågan om kvoterad föräldraförsäkring åter bli het.

Kvällstidningarna tappar, men...

Det var många år sedan jag köpte en kvällstidning nu. Expressen och Aftonbladet har utvecklats till ett slags dagligt Se & Hör. Den journalistiska hedern är sedan länge borta, och tidningarna köps numera endast av personer som är intresserade av att läsa skvaller om dokusåpadeltagare, kungahuset och B-kändisar i Melodifestivalen.

Därför går det att finna viss skadeglädje i att både tidningarna fortsätter att tappa läsare. Tappet är runt tio procent, enligt Orvesto Konsument. Sedan 2005 har Aftonbladet tappat nära hälften och Expressen 40 procent av sin räckvidd.

Jag önskar att vi kunde se detta som ett tecken på att efterfrågan på kvalitetsjournalistik har ökat. Men det har nog mer att göra mer papperstidningens kris än något annat.

Båda kvällstidningarna har expanderat på nätet och har nu även egna "TV-kanaler". Tramsjournalistiken, den ytliga och glättiga, är sannolikt här för att stanna.

Amerikas talesman i regeringen

Den amerikanska toppdiplomaten Victoria Nuland bad EU dra åt helvete ("fuck the EU") i ett samtal  om krisen i Ukraina som spelades in.

Carl Bildt har förstås sin alldeles egna tolkning av diplomatens ordval. Han tycker i stället att själva inspelningen är klandervärd, inte vad Nuland sade om EU. Det kan ju ha varit Ryssland som spelade in.

Bildt har verkligen blivit en karikatyr. En tragisk karikatyr. Försvinn, karl!

Anne Ramberg är fantastisk

Stringent, principiell, rationell och klok. Man kan beskriva Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg på många sätt. Sammanfattat i ett enda ord är hon fantastisk.

Jag kan inte minnas när Anne Ramberg hamnade helt fel i en fråga. Ramberg har förstås alldeles för mycket integritet för att låta sig kladdas ned av partipolitiskt käbbel, men i en perfekt värld vore hon Sveriges justitieminister.

Se Mats Knutssons utfrågning av henne i SVT:s Rakt på. Ämnen som avhandlas är massövervakning, integritet och samtyckeslagstiftning. Hennes kritik i det sistnämnda fallet är inte nådig.

Tiggarna: Rättigheter men inga skyldigheter?

De romska tiggarlägren i Högdalen var blivit en internationell nyhet. Daily Mail konstaterar att det växande antalet läger i Sverige "tros bero på" liberaliserade invandringslagar.

Lägren ska nu rivas. De är sanitära olägenheter, liknar rena soptippar, och har dessutom byggts utan tillstånd från markägaren. Stadsledningskontoret har därför ansökt hos Kronofogden om omedelbar avhysning, vilket är den enda tänkbara åtgärden. Men inkom kort kommer nya läger att uppstå.

Parallellt med rapporteringen om husvagnslägren finns den om EU-medborgares rätt till sjukvård. Så sent som i går intervjuades i lokalnyheterna ABC en rumänsk man vars fru fått missfall. Hon behövde läkarvård, men mannen kunde varken betala eller uppvisa några identitetshandlingar. Ändå blev kvinnan inlagd för vård över natten. ABC:s reporter konstaterar att "frågan om vem som ska betala den nu ännu högre räkningen, förblir obesvarad".

Reportern ifrågasatte varför kvinnan inte kan få gratis vård i Sverige. Socialminister Göran Hägglund förklarade pedagogiskt varför. Mellan EU:s medlemsländer finns en överenskommelse som innebär att den med sjukförsäkring i sitt hemland kan uppvisa dokument som styrker detta. Då skickas räkningen till hemlandet. Ansvaret vilar alltså på Rumänien, inte Sverige. Och framför allt på den enskilde som valt att komma till Sverige.

Diskussionen styr lätt fel här. Miljöpartiet och Centerpartiet vill ha en TÖG som även omfattar EU-migranter. Det behöver inte locka hit fler tiggare, tror de. Man måste fråga sig hur de kom fram till den spektakulära slutsatsen. Centerns Stina Bengtsson tycker att Sverige måste bli bättre på att "ta hand om" de som kommer hit. Det är något oklart för mig varför Stockholms skattebetalare ska sörja för rumäners boende.

Precis som jag konstaterat tidigare är den fria rörligheten en lika odiskutabel rättighet som egenförsäljning är en odiskutabel skyldighet. Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Svenska medier älskar att diskutera rättigheter men glömmer bort individens eget ansvar. Man är varken dum eller hjälplös bara för att man är fattig.

Läs även:
Fnordspotting

Svenska folkets EU-kunskap samlad i en låda

Enligt en Sifoundersökning uppger bara 18 procent av de tillfrågade att de är säkra på att de ska rösta i valet till Europaparlamentet i maj. Bedömare tror på ett valdeltagande på runt 40 procent.

Ointresset har sina förklaringar. Dels är svensk EU-bevakning osedvanligt usel. De stora medierna är bara intresserade när det vaknas toppmöte och alla regeringschefer finns på plats för en gemensam fotosession. De ställer aldrig de där svåra frågorna. De problematiserar inte. De försöker inte förklara för tittare, läsare och lyssnare vad som egentligen försiggår och varför. Ingenting begripliggörs på djupet.

I korthet kan svenska mediers relation till EU liknas vid en inskränkt lokaltidning som ignorerar riksnyheterna och i stället fokuserar på skvallernyheter på bygden. Jag undrar om det är för att de inte kan bättre än så här.

Dels gör svenska politiker väldigt lite för att öka kunskapen om det arbete som bedrivs i EU och hur det påverkar oss svenskar i vardagen. Det är inte alls konstigt att många svenska väljare varken känner igen EU-parlamentarikerna eller förstår hur EU fungerar.

Ibland undrar jag om partierna själva ens är särskilt intresserade av att väljarna ska bry sig. De lägger bara manken till vart femte år, och då alltid i lika krystade ordalag (säger någon "ett smalare men vassare EU" en gång till, oxiderar jag).

Kanske vill politikerna ha det så här. Ett icke-transparent politiskt system med ett stort demokratiskt underskott, och en oinformerad allmänhet.

Vad spelar det egentligen för roll om 40 eller 60 procent av väljarna röstar? Partierna får sina mandat och pengar ändå. Och allt kan fortsätta som vanligt. EU har ju ändå alltid varit ett elitprojekt.

Läs även:
Opassande

En f.d. sexsäljare rosar Amnesty

I dag tvingas den som säljer sex att arbeta ensam utan säkerhet och skydd. Sexarbetare kan på grund av kopplerilagen inte arbeta med andra för att trygga sin säkerhet eftersom de då kan bli dömda för koppleri. Därför tvingas den som säljer sex att välja mellan att arbeta säkert och riskera att bli dömd för brott eller att arbeta ensam och riskera sin egen säkerhet. 

Den som säljer sex i hemmet blir vräkt från sitt hem om hyresvärden/bostadsrättsföreningen kommer på sexsäljandet. Personer som jobbar på gatan har mindre tid att förhandla med kunder efter sexköpslagen eftersom kunderna är rädda för att bli tagna av polisen.

Läs hela Emma Rosenqvists inlägg om varför det är bra att Amnesty kan komma att ta tydligt ställning för sexarbetarnas rättigheter, och varför.

Vita och högutbildade ska nog bara hålla käften

Alexandra Pascalidou leder Sveriges Radios nya debattprogram P1 Debatt. Enligt arbetsgivaren är hon en "karismatisk programledare med stort engagemang och lyskraft".

Åjovars. Pascalidou är också uttalat vänster, vilket hon inte gör någon hemlighet av i alla krönikor hon skrivit i bland annat gratistidningen Metro. Föreställ dig en annan Metrokrönikör, libertarianen Johan Norberg, i samma roll i statsradion. Otänkbart, förstås.

Alice Teodorescu deltog i programmet på temat "Hur mycket rasism tål Sverige?". Av programledaren fick Teodorescu frågan vad hon som "väldigt vacker, väldigt välklädd, akademiker, jurist, som är vit, kristen, europé" möjligen kunde veta om rasism. Frågan är oförskämd. Om Alice Teodorescu nu inte ens ansågs kvalificerad att diskutera frågan, varför bjöds hon då över huvud taget in till programmet?

Förmodligen tänkte Alexandra Pascalidou inte efter så noga innan hon ställde sin fråga. Det är inom breda kretsar kutym att förminska och diskvalificera åsikter som kommer från "fel" håll. Utifrån detta synsätt bör vita inte uttala sig om rasism (ty rasism drabbar sällan vita), män inte uttala sig om könsdiskriminering (ty sådan drabbar sällan män) och välutbildade personer som klarar sig bra i livet har naturligtvis inget att tillföra diskussionen om fattigdom och utslagning från arbetsmarknaden.

Allra värst är det om man är vit, heterosexuell man i medelåldern, själva huvudfienden för alla som upplever sig diskriminerade och satta på undantag i det svenska samhället. Då bör man helst hålla käften i alla frågor.

Noterbart är också att antirasisterna är precis lika besatta av människors hudfärg och härkomst som någonsin rasisterna. Det är ingen slump att begreppet "ras" har återlanserats. Av antirasister.

Partierna som inget särskilt vill

Aftonbladets Karin Pettersson skriver att Alliansen uppstod ur hatet mot Sossesverige och tar exempel ur förra Centerledaren Maud Olofssons nya bok.

Det är väl en aning överdrivet att kalla det för "hat". Men i modernt svenskt språkbruk är ju en avvikande åsikt beträffande något ett uttryck för hat. Det är också förenklat att utmåla Göran Persson som det enda Alliansen ville ha bort. Under de första åren genomförde de borgerliga trots allt en hel del, däribland avskaffades flera statliga monopol.

Ändå är Karin Pettersson inte helt fel ute. Alliansen föddes ur en strävan att först och främst få till stånd ett maktskifte för maktskiftets skull. Det ansågs helt nödvändigt efter att Socialdemokraterna åter igen vuxit ihop med staten. Det var en tröttkörd Göran Persson som, van vid att instinktivt skrämma med högerspöket, inte kunde få grepp om sina nye hale motståndare i valet 2006. Väljarna ville ha något nytt, och Alliansen stod för detta nya.

Det har snart gått åtta år, och i dag läget snarlikt för Alliansen som det var för Perssons trötta sossar 2006 I minoritet har Reinfeldt inte lyckats åstadkomma nästan någonting under de senaste åren. Medveten om risken att förlora omröstningar i riksdagen har statsministern hellre legat lågt.

Nu när det snart vankas val igen är frågan vad Alliansen egentligen vill med sitt maktinnehav. Vad betyder en röst på de borgerliga? Mer av samma eller någon sorts förändring? Karin Pettersson hånar Maud Olofsson för att hennes och Alliansens projekt endast bestod i att få bort Göran Persson.

Men vad vill egentligen Socialdemokraterna? Detta är inte ett dugg lättare att lista ut. Partiet är, precis som Moderaterna, i praktiken avideologiserat. Sveriges två största partier har aldrig stått så nära varandra politiskt som nu, och det enda som verkar skilja dem är procentsatser i skattetabellen. Ändå ska de föreställa huvudmotståndare i höstens val.

Det är inte att undra på att många väljare kliar sig i huvudet.

Behövs Centerpartiet?

Att både Kristdemokraterna och Centerpartiet lever farligt i den aldrig sinande strömmen av opinionsundersökningar är knappast en nyhet för någon.

Frågan är vilken roll dessa två partier anser sig fylla i dag. Kristdemokraterna har under Göran Hägglunds ledning blivit ett parti för äldrefrågor. De vassa värdekonservativa kanterna har slipats ned. Hägglunds plan var troligen att locka mittenväljare, men resultatet är att varken allmänborgerliga eller värdekonservativa vill rösta på KD.

Centern å sin sida har fortsatt att marginaliseras under Annie Lööfs ledarskap. Någon vändning har Lööf inte lyckats åstadkomma. Och frågan är om partiet blivit ett dugg tydligare under de senaste åren. Ingen tycks riktigt veta vad Centern vill förutom att de slogs för att sänka restaurangmomsen och vill fortsätta subventionera vissa branscher. Miljöfrågan är, trots regeringsinnehav, i praktiken förlorad till MP.

Partier som tydligt profilerar sig i en eller ett fåtal frågor går bra just nu. Sverigedemokraterna ligger på mellan 7 och 10 procent. Miljöpartiet ligger stadigt kring 9-10 procent, och Vänsterpartiet - som profilerat sig i frågan om vinster i välfärden - har lyft rejält på sistone och når faktiskt runt 9 procent i flera mätningar. Samtidigt backar Moderaterna medan Socialdemokraterna ligger kvar på sina historiskt låga nivåer.

I EU-valet, som närmar sig med stormsteg, kan parollen mycket väl tänkas bli den synnerligen utslitna frasen "ett smalare men vassare EU". Vilket betyder exakt - ingenting. Till riksdagsvalet verkar Centerpartiet vilja profilera sig som hela Sveriges parti. De "älskar Sverige" (och Moderaterna "älskar människor", minsann).

"Närodlad politik" tycks bli parollen. Denna idé känner vi igen - de politiska besluten ska fattas så nära människor som möjligt. Men det är värt att fråga sig vilket track record Centern har i både riksdagen och Europaparlamentet när det gäller maktöverföring. Partiet är alltid piggt på nya regleringar och lagar, och tycks inte särskilt intresserat av att låta människor själva fatta besluten.

Det finns alla skäl i världen att se pessimistiskt på Centerpartiets chanser i både EU- och riksdagsval. En djup krigskassa räcker inte om partiet, dess budskap och ledarskap upplevs som irrelevanta. Frågan som alla väljare bör ställa sig är: Behövs Centerpartiet?

Integritetsbråk

Det började med en artikel på SvD:s Brännpunkt i vilken Centerpartiets Fredrick Federley med den senaste tidens händelser i Ukraina som exempel lyfte fram riskerna med övervakning och teledatalagring. Federleys poäng var att Sverige får problem med sin trovärdighet när vi kritiserar Ukraina samtidigt som vi själva godkände datalagringsdirektivet.

"Bråket" som uppstått mellan Fredrick Federley och Piratpartiets Anna Troberg (och där även PP:s Christian Engström kommit med på ett hörn) handlar om principer och kompromisser, om ideologi och mod. Men framför allt om trovärdighet. Går ord och handling ihop?

Sverige är inte som Ukraina, skriver Federley. Det finns ingen risk för att övervakningsstaten kommer att förtrycka svenskar såsom den ukrainska förtrycker ukrainarna. I sak är det förstås en korrekt iakttagelse. Risken är åtminstone liten.

Men vi måste samtidigt vara tillräckligt ödmjuka för att konstatera att vi inget vet om vilken regering Sverige har om tio, femton eller tjugo år. Hur svenska lagar har förändrats. Hur världsläget har tvingat fram genomgripande kursändringar och devalveringar av värden vi tidigare trodde var skrivna i sten.

Därför ska vi alltid ta det säkra före det osäkra och aldrig ge staten den sorts makt som möjliggör det förtryck vi nu ser i exempelvis Ukraina. Vi ska aldrig förlita oss på att goda politiker skyddar oss från förtryck.

Å ena sidan är det lite onödigt att personer som egentligen tycker ungefär samma sak i integritetsfrågorna ger sig på varandra. Det finns en större fiende att bekämpa, och det görs bäst gemensamt.

Å den andra är det viktigt att politiker, särskilt de med hög svansföring i dessa frågor, ställs till svars. Det är bra att vi jämför ord och handling, att vi bryr oss om att reko politiker faktiskt lever upp till sina fina ord. Federley gjorde inte det 2008.

Jag uppfattar Federley som en i grunden god liberal. Därför går det att fråga sig vad han egentligen gör i Centerpartiet.

Läs även:
Christian Engström (igen), Anna Troberg (igen)