Usch och fy! Någon har tillverkat godis som ser ut som könsorgan. Och så har intet ont anande mamma upptäckt dessa livsfarliga små godsaker i lösgodishyllan. Vad händer med ba-aarnen om de äter sådant? Blir de sexskadade? Får de snuskiga tankar? Tandtroll mellan benen?
"Det hette Rosa musen och Gomlulle och sånt. Barn ska verkligen inte behöva äta detta", säger mamman, både vän av ordning och allmänt inskränkt. Nej, barnen är inte tvungna att äta någonting. Du kan som förälder säga åt dina barn att det där godiset äter vi inte i vår familj. Ni får nöja er med roliga skumsvampar i stället. Pantade människa! Värt att notera är att det i vanlig ordning inte var någon som frågade vad barnen tyckte...
Hur kan någon bli så upprörd över att det finns godis som liknar könsorgan att man ringer Aftonbladet? Är det samma människor som med jämna mellanrum skriver insändare om att hundägare inte plockar upp bajs efter sina hundar, tro?
Dessutom: porrgodis. Vad är det för jäkla uttryck? Sedan när blev våra könsorgan och bröst lika med porr? Ibland förefaller skillnaden mellan Sverige och Saudiarabien hårfin.
lördag 31 oktober 2009
Storsvensken
Beskedet att kinesiska Geely Automobile (Jí lì qì chē, 吉利汽车) köper Volvo har väckt starka känslor i Sverige. Nattsvarta rubriker har förutspått att det anrika bilmärket snart inte kommer att tillverkas i Sverige längre, att all verksamhet ska flytta till Kina. Riktigt så lät det inte när amerikanska Ford köpte Volvo. Men amerikaner är förstås hyggliga jämfört med kineser.
Frédéric Cho menar att affären blottlägger många svenskars fördomar om Kina. Vi har sett det förut. Människor som aldrig varit i Kina har ofta en väldigt negativ bild av landet. Och eftersom deras bild av Kina är så negativ, vill de inte åka dit. Det blir en spiral av fördomar och förutfattade meningar som i sin tur skapar en skev verklighetsbeskrivning. Okunskap föder, som vi alla vet, lätt rädsla. Så varför är då svenskar rädda för kineser?
Cho pekar också på det lite obehagliga förakt som finns för asiater. Geelys ägare Li Shufu (som i SvD utmålas som "Hisingens nya härskare") har beskrivits som en "risodlarson" (i kategorin "intressant information"?). Och alla vet ju att det är oerhört roligt att skämta om asiater ("vålulle, höhö!").
Sanningen är att Kina är på frammarsch. I Kina finns både pengar och vilja. Kineser investerar i Afrika, köper anrika utländska företag, lär av väst och gör kanske ännu bättre produkter till följd av det framöver. Finanskrisen har måhända påskyndat det tronskifte som många har väntat på, men det hade säkert kommit ändå. Inom några år väntas Kina vara världens andra största ekonomi, med endast USA framför sig. Kinesen kommer att vara den vanligaste turisten i världen om 20 år, spås det.
Jag är övertygad om att Kina är ett framtidsland, på många sätt. Landet har genomgått en enorm utvecklingsfas, både vad gäller ekonomisk utveckling och medborgerliga friheter. Vandringen är onekligen lång, men med de senaste 30 åren i backspegeln är det svårt att se dystert på framtiden för Kina. Säkerligen kommer det komma bakslag och det är värt att notera att utveckling av detta slag aldrig är linjär. Kina befinner sig i en ekonomisk catch up-fas som både kan avstanna och accelerera. En utveckling av de mänskliga rättigheterna som motsvarar den ekonomiska vore förstås önskvärd. Men åter igen måste vi påminna oss Kina före och efter Maos död för att se vad dagens Kina har blivit.
Medan vi svenskar har invaggat oss i tron att vi redan nått toppen, att resten av världen ser upp till oss medan vi dricker latte och sitter med armarna i kors, arbetar kineser och indier i sitt anletes svett för att få en bättre framtid. Därför dröms det mer i Asien än i det slumrande Europa. Och framtiden tillhör den som vågar drömma.
Frédéric Cho menar att affären blottlägger många svenskars fördomar om Kina. Vi har sett det förut. Människor som aldrig varit i Kina har ofta en väldigt negativ bild av landet. Och eftersom deras bild av Kina är så negativ, vill de inte åka dit. Det blir en spiral av fördomar och förutfattade meningar som i sin tur skapar en skev verklighetsbeskrivning. Okunskap föder, som vi alla vet, lätt rädsla. Så varför är då svenskar rädda för kineser?
Cho pekar också på det lite obehagliga förakt som finns för asiater. Geelys ägare Li Shufu (som i SvD utmålas som "Hisingens nya härskare") har beskrivits som en "risodlarson" (i kategorin "intressant information"?). Och alla vet ju att det är oerhört roligt att skämta om asiater ("vålulle, höhö!").
Sanningen är att Kina är på frammarsch. I Kina finns både pengar och vilja. Kineser investerar i Afrika, köper anrika utländska företag, lär av väst och gör kanske ännu bättre produkter till följd av det framöver. Finanskrisen har måhända påskyndat det tronskifte som många har väntat på, men det hade säkert kommit ändå. Inom några år väntas Kina vara världens andra största ekonomi, med endast USA framför sig. Kinesen kommer att vara den vanligaste turisten i världen om 20 år, spås det.
Jag är övertygad om att Kina är ett framtidsland, på många sätt. Landet har genomgått en enorm utvecklingsfas, både vad gäller ekonomisk utveckling och medborgerliga friheter. Vandringen är onekligen lång, men med de senaste 30 åren i backspegeln är det svårt att se dystert på framtiden för Kina. Säkerligen kommer det komma bakslag och det är värt att notera att utveckling av detta slag aldrig är linjär. Kina befinner sig i en ekonomisk catch up-fas som både kan avstanna och accelerera. En utveckling av de mänskliga rättigheterna som motsvarar den ekonomiska vore förstås önskvärd. Men åter igen måste vi påminna oss Kina före och efter Maos död för att se vad dagens Kina har blivit.
Medan vi svenskar har invaggat oss i tron att vi redan nått toppen, att resten av världen ser upp till oss medan vi dricker latte och sitter med armarna i kors, arbetar kineser och indier i sitt anletes svett för att få en bättre framtid. Därför dröms det mer i Asien än i det slumrande Europa. Och framtiden tillhör den som vågar drömma.
fredag 30 oktober 2009
Rätten att bestämma över andra
"Själviskhet är inte att leva som man själv vill utan att tvinga någon annan att leva som man själv vill."
I mina politiska ställningstaganden faller jag alltid tillbaka på en enda sak. Det handlar inte om religion, att vara bokstavstrogen någon ideologi eller personlig vinning. Det handlar om allas vår rätt att få leva våra liv som vi själva vill. Göra våra egna val. I mataffären, på bostadsmarknaden, i utbildningsväsendet, på arbetsmarknaden, i sänghalmen. Oj, vad självklart det låter. Men det är väldigt, väldigt få som ställer upp på detta när det väl kommer till kritan. Oftast är det någon fråga (inte sällan droger eller sex) som fungerar som ett slags gräns de flesta inte vill passera. Gränsen kan flyttas beroende på hur inskränkt personen i fråga är.
Denna simpla tanke om leva och låta leva utgör inget hot mot någon eftersom den ger dig rätten att bestämma över ditt liv - ändå är den så provocerande för så många. Detta eftersom så många vill bestämma över oss. Gudrun Schyman tar på sig rätten att bestämma över både min och din sexualitet när hon definierar vad som är sex och hur "okej" sex ska se ut. Lars Ohly tar på sig rätten att bestämma hur rätt skolundervisning för alla ska se ut när han säger nej till friskolor. Politiker från alla möjliga läger vill också bestämma vem som ska passa barnen hemma hos dig. De vill kontrollera din konsumtion genom att straffbeskatta vissa varor och/eller göra dem mindre tillgängliga än andra. De tvingar helt enkelt sin moral på dig och har mage att påstå att det är för ditt eget bästa.
Det är märkligt att det från både socialistiskt och konservativt håll hävdas att liberaler, som bara vill leva sina liv i fred, är själviska. Det är ju precis tvärtom. En liberal person tvingar inte någon annan att dansa efter hans/hennes pipa. Vi är nöjda om vi får leva våra liv i frihet och slipper påbud från människor som Schyman, Ohly, Reinfeldt och Hägglund.
Men det får vi inte. I stället lever vi i sönderreglerade samhällen där även små vardagsbeslut måste gå via omröstningar i ett stort hus i Stockholm där välbetalda gubbar och gummor sitter och tycker saker om hur resten av befolkningen ska bete sig när de är ölsugna, vill ha sex, ska dela på barnansvaret eller vad det nu kan röra sig om. Och alla Svenssons bara sitter tysta och accepterar denna förnedring - i hopp om att deras lag ska vinna nästa val så att de under de kommande fyra åren kan få chansen att påtvinga alla andra just sina värderingar.
Snart riskerar dessutom vår frihet att ytterligare begränsas i "klimathotets" spår när politiker, glada som barn som hittat nyckeln till godisskafferiet, har tillverkat nya argument för att reglera, kontrollera och beskära våra liv. Det är så att man vill kräkas.
När känner du dig fri?Moore is less
Michael Moore är i farten igen. Efter att ha ha ljugit, bedragit, förfalskat och samtidigt underhållit i ett flertal tidigare filmer riktade mot amerikanska vapenlagar, sjukvårdssystem, storföretag och republikanska politiker vänder Moore nu gevärspipan mot själva grunden i hatet: kapitalismen.
Michael Moore är en väldigt typisk vänsteragitator. Han angriper och raljerar över en företeelse och kräver dess utplåning - men erbjuder inget som helst trovärdigt alternativ. Bort med det gamla och in med... vad? Oavsett vad vänstern nu vill ersätta kapitalismen med (tidigare försök har ju gått så oerhört bra, tycker ni inte?), verkar inte resten av världen vara särskilt intresserad. Under brinnande finanskris, den kris som kallats den värsta sedan 30-talskrisen och kraschen 1929, synes ingen väljarflykt till extremvänsterpartierna. Kapitalismen är ohotad (om än sönderreglerad).
Detta väcker frustration hos vänstern. Vänstermänniskor törstar så efter publikfriande kritik mot kapitalismen att de är beredda att köpa i stort sett vad som helst. Således älskar de Michael Moore. Och visst är det ironiskt att Moore så kraftigt angriper ett system utan vilket han inte skulle ha kunnat bli rik på att göra taffliga "dokumentärer" av detta slag.
SvD:s Jan Söderqvist är inte överförtjust. DN:s Johan Croneman beter sig som ett stöddigt arsle när han kallar Per Gudmundson för "högerspöke" och raljerar över att en ledarskribent kan ha synpunkter på Michael Moores nya film. Slutsats: om du inte gillar Moore, håll käft.
Michael Moore gör alltid en stor grej av att ingen "ansvarig" (vem som anses ansvarig väljer han givetvis själv) vill prata med honom inför kameran. Han intar rollen som grävande journalist (vilket är det sista han är) som avslöjar överhetens brott mot vanligt folk. Och han gör det, ska erkännas, på ett roligt sätt. Men det mesta är, som vi vet vid det här laget, skapat vid klippbordet. Människor som medverkar förs bakom ljuset, deras uttalanden klipps sönder och samman och många händelser är rena falsarier.
Själv är Moore inte särskilt tillgänglig för sina egna kritiker. Ett kanadensiskt filmteam gjorde åtskilliga försök att få prata med honom, men Moores egna vakter stod alltid i vägen. Han framstår som en arrogant, narcissistisk skitstövel som endast är intresserad av sin egen plånbok och berömmelse. En person som Johan Croneman et al uppenbarligen älskar.
Se dokumentären Manufacturing Dissent.
Michael Moore är en väldigt typisk vänsteragitator. Han angriper och raljerar över en företeelse och kräver dess utplåning - men erbjuder inget som helst trovärdigt alternativ. Bort med det gamla och in med... vad? Oavsett vad vänstern nu vill ersätta kapitalismen med (tidigare försök har ju gått så oerhört bra, tycker ni inte?), verkar inte resten av världen vara särskilt intresserad. Under brinnande finanskris, den kris som kallats den värsta sedan 30-talskrisen och kraschen 1929, synes ingen väljarflykt till extremvänsterpartierna. Kapitalismen är ohotad (om än sönderreglerad).
Detta väcker frustration hos vänstern. Vänstermänniskor törstar så efter publikfriande kritik mot kapitalismen att de är beredda att köpa i stort sett vad som helst. Således älskar de Michael Moore. Och visst är det ironiskt att Moore så kraftigt angriper ett system utan vilket han inte skulle ha kunnat bli rik på att göra taffliga "dokumentärer" av detta slag.
SvD:s Jan Söderqvist är inte överförtjust. DN:s Johan Croneman beter sig som ett stöddigt arsle när han kallar Per Gudmundson för "högerspöke" och raljerar över att en ledarskribent kan ha synpunkter på Michael Moores nya film. Slutsats: om du inte gillar Moore, håll käft.
Michael Moore gör alltid en stor grej av att ingen "ansvarig" (vem som anses ansvarig väljer han givetvis själv) vill prata med honom inför kameran. Han intar rollen som grävande journalist (vilket är det sista han är) som avslöjar överhetens brott mot vanligt folk. Och han gör det, ska erkännas, på ett roligt sätt. Men det mesta är, som vi vet vid det här laget, skapat vid klippbordet. Människor som medverkar förs bakom ljuset, deras uttalanden klipps sönder och samman och många händelser är rena falsarier.
Själv är Moore inte särskilt tillgänglig för sina egna kritiker. Ett kanadensiskt filmteam gjorde åtskilliga försök att få prata med honom, men Moores egna vakter stod alltid i vägen. Han framstår som en arrogant, narcissistisk skitstövel som endast är intresserad av sin egen plånbok och berömmelse. En person som Johan Croneman et al uppenbarligen älskar.
Se dokumentären Manufacturing Dissent.
onsdag 28 oktober 2009
Så lägligt...
I SVT:s Aktuellt klockan 21 berättar ankaret Lennart Persson att de ska visa hur Socialdemokraterna, trots att Mona Sahlin med emfas kritiserat Moderaterna under den så kallade "Jobbkongressen", kopierar moderata förslag och även retorik rakt av. Jag, som nyss bloggat om att svenska medier inte kritiskt granskar Socialdemokraterna, sätter mig förväntansfull ned i soffan.
Efter inslaget om partiets kongress får vi tittare emellertid veta att inslaget "tyvärr" inte går att visa. Är det bara jag som känner mig lite konspiratorisk...?
Efter inslaget om partiets kongress får vi tittare emellertid veta att inslaget "tyvärr" inte går att visa. Är det bara jag som känner mig lite konspiratorisk...?
När ska media granska Monas lögner?
"Socialdemokratin är en frihetsrörelse – vars främsta uppdrag är att se till att skapa möjligheter för alla individer att själva styra sina liv och sina livsval."
Det går inte ens att skratta åt Mona Sahlins bedrövliga missbruk av begreppet "frihet". Jag är övertygad om att hon själv över huvud taget inte förstår sig på den mänskliga frihetens fundamenta: oberoende och frånvaro av tvång. En människa som tror att arbetslöshet kan avskaffas på en jobbkongress och anser att vuxna människor inte är förmögna, eller ska tillåtas vara förmögna, att leva sina egna liv utan ett ständigt vakande öga från staten är förmodligen ett hopplöst fall.
Sahlin ljuger dessutom väljarna rakt upp i ansiktet. Socialdemokraterna vill höja straffet för sexköp i Sverige. Sahlin hävdar att "det vid många sexköp är [...] uppenbart att de som är offer för sexköparen också har varit offer för människohandel". Detta finns det över huvud taget inga belägg för. Tvärtom har polisens egna efterforskningar i både Storbritannien och Irland visat att trafficking för sexuella ändamål är en ytterst marginell företeelse. Den används dock som murbräcka för att, som i detta fall, får igenom lagstiftning som egentligen inte alls har med trafficking att göra. Sexköpslagen reglerar vuxna människors sexuella kontakter och gäller situationer av frivilligt utbyte av en tjänst mot pengar, inte sexslaveri. Attityden som sexköpslagen bygger på är inskränkt, intolerant och moralistisk.
Mona Sahlin hävdar vidare att sexköpslagen är ett effektivt redskap för att motarbeta trafficking, vilket det inte heller finns något stöd för. Socialstyrelsens egen granskning säger att Mona Sahlin far med osanning. Det finns inte ens några kausala samband mellan lagen och minskad efterfrågan på sexköp.
Mona Sahlin ljuger alltså väljarna rakt upp i ansiktet, får publicitet i Sveriges Radio och behöver inte svara på några kritiska motfrågor. Tänk om det svenska medieetablisssemanget var lika intresserat av att granska Mona Sahlin och Socialdemokraterna som de är av att granska Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna! Eller är lögner acceptabla så länge de kommer från "rätt" håll? Svenska medier är ett enda stort skämt.
tisdag 27 oktober 2009
Lokalpolitiker i den stora världen
"Demokrati är som alla vet det grekiska ordet för sopsortering. För snart 2 500 år sedan sade Perikles på Atens torg: ”I idealstaten slänger folket sina organiska sopor i en svart påse och oorganiskt i en vit, varpå den svarta månde omvandlas till biogas på Sobacken utanför Borås”."
Ola Wong skriver läsvärt om svenska lokalpolitikers resande till andra länder för att lära ut demokrati. Kalaset betalas av myndigheten Internationellt centrum för lokal demokrati, ICLD, som i sin tur finansieras av Sida med en fyraårig budget på över 200 miljoner kronor. Tänk vad kul man kan ha för pengar. Och så får ju alla glada lokalpolitiker ut och se sig om i världen lite. Grattis, alla skattebetalare.
måndag 26 oktober 2009
Sverige behöver Högerpartiet
Jag tycker riktigt illa om Vänsterpartiet. Och jag tycker att Lars Ohly är direkt äcklig. Men en sak ska både Ohly och hans parti ha en eloge för: de är hyggligt konsekventa. När övriga sex riksdagspartier trängs i mitten drar Vänsterpartiet konsekvent åt vänster. Det vitaliserar politiken att åtminstone ett parti står upp för något annat än alla de andra. Även om åsikterna som sådana väcker avsmak. Lars Ohly har rätt i att se faran med att Sverige går mot ett tvåpartisystem.
Vänsterpartiet vitaliserar alltså rikspolitiken (nu är visserligen partiet ingalunda bokstavstroget utan i hög grad populistiskt när situationen kräver det, men så fungerar politiken på riksdagsnivå). Det är bara synd att det är ett vänsterparti. Sverige skulle behöva ett motsvarande Högerparti. Ett parti som står upp för frihetliga värderingar, även när det blåser snålt. Som vågar kritisera den generella välfärdsmodellen, som orkar ta striden om de mänskliga rättigheterna på hemmaplan även när det innebär kritik mot såväl narkotikapolitiken som sexköps- och andra moralistiska skitlagar.
I valet 2010 kommer folket att få välja mellan Sahlin och Reinfeldt, vilket är ungefär som att välja mellan ljusgrått och mörkgrått, skit och spya. Valet borde i stället stå mellan Lars Ohly och valfri-frihetlig-liberal-partiledare. Då skulle rösten åtminstone betyda något. Inte tillfalla endera ledare som bäst kan beskrivas med ett apatiskt "jaha".
Vänsterpartiet vitaliserar alltså rikspolitiken (nu är visserligen partiet ingalunda bokstavstroget utan i hög grad populistiskt när situationen kräver det, men så fungerar politiken på riksdagsnivå). Det är bara synd att det är ett vänsterparti. Sverige skulle behöva ett motsvarande Högerparti. Ett parti som står upp för frihetliga värderingar, även när det blåser snålt. Som vågar kritisera den generella välfärdsmodellen, som orkar ta striden om de mänskliga rättigheterna på hemmaplan även när det innebär kritik mot såväl narkotikapolitiken som sexköps- och andra moralistiska skitlagar.
I valet 2010 kommer folket att få välja mellan Sahlin och Reinfeldt, vilket är ungefär som att välja mellan ljusgrått och mörkgrått, skit och spya. Valet borde i stället stå mellan Lars Ohly och valfri-frihetlig-liberal-partiledare. Då skulle rösten åtminstone betyda något. Inte tillfalla endera ledare som bäst kan beskrivas med ett apatiskt "jaha".
lördag 24 oktober 2009
Prioriteringar
"Det har gått mycket bra. Med tanke på att det varit två instruktörer och helt nya poliser är det helt fantastiskt att kunna ta sju stycken. Det är ändå en rätt svår spaning. Torskarna är observanta, vi måste följa dem med flera civila bilar och akten måste vara avslutad eller pågående, säger projektledaren polisinspektör Martin Svensson."
Malmöpolisen jagar vuxna människor som har sex för att ge en av dem böter. Vilken yrkesstolthet poliserna måste ha...
Tipstack: Anton
Nu börjar det bli riktigt obehagligt
Den här bloggen fokuserar inte på nätfrågorna, vilket har gjort att IPRED, FRA eller Stockholmsprogrammet inte har varit mitt fokus. Jag skriver desto mer om kroppslig integritet. Det betyder emellertid inte att jag inte har följt utvecklingen och ibland även skrivit om den. Ty något är på väg att gå rakt åt helsike utan att den stora massan reagerar. Det är som att bevittna en olycka i ultrarapid där endast ett fåtal kunniga och engagerade människor står vid sidan om och ser vad som håller på att ske, frenetiskt viftande för att få någon att förstå.
För varje vecka som går dyker det upp något nytt fanskap. Inte sällan med EU som avsändare. Det finns förslag om att införa ett ID-kort för EU-medborgare (European Citizen Card). Samtidigt vill VD:n för säkerhetsföretaget Kaspersky Labs, Internetfascisten Eugene Kaspersky, införa ett internetpass (multipass?) för alla nätanvändare och även ha en Internetpolis. Om vi inför ett kortsystem i alla nya hemdatorer och lägger ihop två och två kan vi plötsligt ha obligatorisk identifiering av alla Internetanvändare. I hela EU. Tanken är inte ny, i Kina har det redan gjorts försök att få den så kallade Green Dam-mjukvaran (som är ett censureringsprogram) installerad på alla nya datorer som säljs. Emellertid drogs kravet tillbaka och gäller, åtminstone tills vidare, enbart myndigheter och skolor, inte privatpersoner. Kinas ledning lär dock knappast ha gett upp tanken på hårdare Internetkontroll.
Ett ID-kort som kan användas för att identifiera dig när du surfar, handlar och reser är en våt dröm för politiker. Internet har ända sedan det exploderade som fenomen på 90-talet varit en huvudvärk för regleringsivriga politiker. Inom några år kan de börja få kontroll. Inser alla väljare vad det här kan innebära för den personliga integriteten på sikt? Möjligheterna är egentligen oändliga. Politiker, polis och säkerhetstjänst kommer att behöva haklapp för att inte söla ned sig av upphetsning när de begrundar vilka kontrollmöjligheter som detta erbjuder dem.
Ett någorlunda fritt Internet riskerar att bli en historisk parentes om inte vanliga europeiska nätanvändare reser sig upp och säger att nog är nog. För länge sedan. Om bönderna kan protestera högljutt, borde väl vi kunna?
För varje vecka som går dyker det upp något nytt fanskap. Inte sällan med EU som avsändare. Det finns förslag om att införa ett ID-kort för EU-medborgare (European Citizen Card). Samtidigt vill VD:n för säkerhetsföretaget Kaspersky Labs, Internetfascisten Eugene Kaspersky, införa ett internetpass (multipass?) för alla nätanvändare och även ha en Internetpolis. Om vi inför ett kortsystem i alla nya hemdatorer och lägger ihop två och två kan vi plötsligt ha obligatorisk identifiering av alla Internetanvändare. I hela EU. Tanken är inte ny, i Kina har det redan gjorts försök att få den så kallade Green Dam-mjukvaran (som är ett censureringsprogram) installerad på alla nya datorer som säljs. Emellertid drogs kravet tillbaka och gäller, åtminstone tills vidare, enbart myndigheter och skolor, inte privatpersoner. Kinas ledning lär dock knappast ha gett upp tanken på hårdare Internetkontroll.
Ett ID-kort som kan användas för att identifiera dig när du surfar, handlar och reser är en våt dröm för politiker. Internet har ända sedan det exploderade som fenomen på 90-talet varit en huvudvärk för regleringsivriga politiker. Inom några år kan de börja få kontroll. Inser alla väljare vad det här kan innebära för den personliga integriteten på sikt? Möjligheterna är egentligen oändliga. Politiker, polis och säkerhetstjänst kommer att behöva haklapp för att inte söla ned sig av upphetsning när de begrundar vilka kontrollmöjligheter som detta erbjuder dem.
Ett någorlunda fritt Internet riskerar att bli en historisk parentes om inte vanliga europeiska nätanvändare reser sig upp och säger att nog är nog. För länge sedan. Om bönderna kan protestera högljutt, borde väl vi kunna?
Skyttes unkna moral
Kristreaktionäre krönikören Göran Skytte har precis som sin konservative kollega Roland Poirier Martinsson reagerat kraftfullt mot att RFSU tillåts undervisa om sex i svenska skolor. Högstadietelever får höra hemska ord som "fitta" och "kuk" och dessutom informeras de om att det är viktigt att använda glidmedel om man ska ha analsex. Programmet som Skytte pratar om finns att se här på Skolfrontsajten och jag kan över huvud taget inte begripa vad som skulle vara kontroversiellt. Men så är jag ju inte heller troende.
Det finns ingenting i RFSU:s information som tvingar någon att ha sex. Men informationen finns där för den som vill använda den - vilket nästan alla kommer att göra i tonåren. Om det är fel att informera högstadieelever om sex, när ska skolan börja informera ungdomar? Eller ska vi lita till att föräldrarna gör det? Rimligen bör information ges innan ungdomar börjar ha sex, inte efter. Är det bättre att ungdomar själva experimenterar med analsex (för det gör de) och gör sig illa på grund av okunskap?
Martinssons och Skyttes sexmoral ligger på grottstadiet. Det känns skönt att sexualundervisningen i skolan inte följer kristen moral och att den, åtminstone på vissa håll, ser bättre ut i dag än vad den gjorde när jag gick på högstadiet.
Det är lite märkligt att de två ämnen som berör oss alla, död och sex, fortfarande i nådens år 2009 ska vara så svåra att hantera för somliga...
Det finns ingenting i RFSU:s information som tvingar någon att ha sex. Men informationen finns där för den som vill använda den - vilket nästan alla kommer att göra i tonåren. Om det är fel att informera högstadieelever om sex, när ska skolan börja informera ungdomar? Eller ska vi lita till att föräldrarna gör det? Rimligen bör information ges innan ungdomar börjar ha sex, inte efter. Är det bättre att ungdomar själva experimenterar med analsex (för det gör de) och gör sig illa på grund av okunskap?
Martinssons och Skyttes sexmoral ligger på grottstadiet. Det känns skönt att sexualundervisningen i skolan inte följer kristen moral och att den, åtminstone på vissa håll, ser bättre ut i dag än vad den gjorde när jag gick på högstadiet.
Det är lite märkligt att de två ämnen som berör oss alla, död och sex, fortfarande i nådens år 2009 ska vara så svåra att hantera för somliga...
Trafficking som populärmyt
Irland har gjort det. Storbritannien har gjort det. Slagit hål på myten om trafficking som ett stort, växande globalt problem.
Minns ni fotbolls-VM i Tyskland 2006? Inte för Sveriges klena insats mot die Panzermanschaft utan för den parodiska kampanjen mot sexarbete som fördes mot Tyskland från svenskt håll. Före detta JämO Claes Borgström var en av många som var ute i debatten i "krävde" att verksamheten skulle upphöra eftersom det annars skulle locka 40 000 sexslavar till Tyskland under mästerskapet. Det hände aldrig. En undersökning efter VM kunde fastslå att det var gallimatias. Det märkliga är att efteråt, när verkligheten kommit ikapp, ställdes ingen av de stollar som medvetet ljög om och hånade andra människors yrkesval mot väggen för sina påståenden. Frågan bara försvann - i väntan på nästa.
Och fler exempel kommer ideligen. ECPAT, vänsterfeminister och kristna ger inte upp i första taget. De återanvänder sin propaganda, kör samma race en gång till, och får lika mycket uppmärksamhet igen. Vi behöver vakna upp ur vår guldfiskliknande tillvaro och hugga nästa gång.
När sexarbete (prostitution) diskuteras vill sexköpslagens försvarare ständigt lyfta fram trafficking för sexuella ändamål som argument för att lagen behövs. Helst nämns filmen Lilja 4-ever någonstans i marginalen också (som om det skulle stärka trovärdigheten). Detta trots att sexköpslagen över huvud taget inte har med trafficking att göra. Sådan verksamhet regleras redan tidigare i svensk lagstiftning. Det är inte tillåtet att hota och låsa in människor eller ha sex med dem mot deras vilja. Sexköpslagen handlar om det sexarbete som utförs på frivillig basis och som anses skadligt för arbetet för det jämställda samhället. Brottet sexköp är ett brott mot staten (sexarbetaren har ingen rätt till skadestånd för den påstådda kränkningen), ett brott mot jämställdhetsideologin i Sverige (den nya statsreligionen).
Åter till traffickingexemplet, då. På Irland florerade uppgifter om att 102 kvinnor under en mätperiod på 21 månader hade utsatts för trafficking för sexuella ändamål. Uppgifterna påstods dessutom vara "toppen av ett isberg". Den irländska polisen undersökte saken och fann av dessa 102 kvinnor fanns två möjliga fall av trafficking. De fastslog att teorier om en organiserad trafficking för sexuella ändamål snarare är spekulationer än fakta och att de siffror som presenteras utgör en del av en politisk agenda.
Även i Storbritannien har omfattningen av trafficking undersökts. Under en halvårskampanj deltog bland annat alla polisdistrikt samt utrikesdepartementet, åklagarmyndigheten och ett antal frivilligorganisationer. 822 lägenheter, bordeller och massageinstitut genomgick razzior. De fem personer som slutligen fälldes för traffickingbrott under sexmånadersperioden hade alla gripits sedan tidigare. Slutsatsen är rätt chockerande: inte ett enda bevisat traffickingfall kunde identifieras. Den irländska och brittiska polisen har alltså gjort i stort sett identiska fynd efter idogt arbete: trafficking för sexuella ändamål existerar förmodligen, men det är en mycket marginell företeelse som inte alls förtjänar den enorma uppmärksamhet som den ges i media. The Guardian har läst den (såklart) hemligstämplade rapporten (läs artikeln här!) och kunnat bena ut hur det egentligen förhöll sig.
Vänsterfeminister kommer att hävda att traffickingverksamheten förs under jord och därför är oerhört svår att avslöja med vanliga polisiära metoder. Frågan är då hur de själva, vid sina tangentbord och med sina akademiska titlar, kan göra uppskattningar om att det bara till Sverige anländer hundratals traffickingoffer varje år när det i hela Storbritannien knappt går att bevisa ett endaste fall.
Vad gör vi med denna information? Tja, i Sverige tiger vi och fortsätter att använda fantasiuppgifter som hör bättre hemma i ett avsnitt av Dr. Snuggles än i en seriös politisk diskussion. Föga förvånande har svensk media inte alls nappat på The Guardians story. SvD, DN, Expressen, Aftonbladet eller andra tidningar, vars granskande journalistik oftast är under all kritik, är inte intresserade av dessa uppgifter. I stället ges debattplats åt feministiska utspel och det spottas fram moralistiska och fördömande artiklar om sexarbete och myter om trafficking. Skulle du försöka få in i artikel på DN Debatt eller Brännpunkt i ämnet grundat på uppgifterna i The Guardians artikel, skulle svaret med all sannolikhet bli nekande.
Slutsatsen kan alltså bara vara att en viss grupp människor har intresse i att blåsa upp, hitta på, fabricera uppgifter om människohandel för sexuella ändamål för sina egna syftens skull. Många av dessa människor sitter på ledarredaktioner och är journalister på landets största tidningar och ses ständigt i debatter i svensk TV.
Tack gode gud för Internet och bloggar.
Minns ni fotbolls-VM i Tyskland 2006? Inte för Sveriges klena insats mot die Panzermanschaft utan för den parodiska kampanjen mot sexarbete som fördes mot Tyskland från svenskt håll. Före detta JämO Claes Borgström var en av många som var ute i debatten i "krävde" att verksamheten skulle upphöra eftersom det annars skulle locka 40 000 sexslavar till Tyskland under mästerskapet. Det hände aldrig. En undersökning efter VM kunde fastslå att det var gallimatias. Det märkliga är att efteråt, när verkligheten kommit ikapp, ställdes ingen av de stollar som medvetet ljög om och hånade andra människors yrkesval mot väggen för sina påståenden. Frågan bara försvann - i väntan på nästa.
Och fler exempel kommer ideligen. ECPAT, vänsterfeminister och kristna ger inte upp i första taget. De återanvänder sin propaganda, kör samma race en gång till, och får lika mycket uppmärksamhet igen. Vi behöver vakna upp ur vår guldfiskliknande tillvaro och hugga nästa gång.
När sexarbete (prostitution) diskuteras vill sexköpslagens försvarare ständigt lyfta fram trafficking för sexuella ändamål som argument för att lagen behövs. Helst nämns filmen Lilja 4-ever någonstans i marginalen också (som om det skulle stärka trovärdigheten). Detta trots att sexköpslagen över huvud taget inte har med trafficking att göra. Sådan verksamhet regleras redan tidigare i svensk lagstiftning. Det är inte tillåtet att hota och låsa in människor eller ha sex med dem mot deras vilja. Sexköpslagen handlar om det sexarbete som utförs på frivillig basis och som anses skadligt för arbetet för det jämställda samhället. Brottet sexköp är ett brott mot staten (sexarbetaren har ingen rätt till skadestånd för den påstådda kränkningen), ett brott mot jämställdhetsideologin i Sverige (den nya statsreligionen).
Åter till traffickingexemplet, då. På Irland florerade uppgifter om att 102 kvinnor under en mätperiod på 21 månader hade utsatts för trafficking för sexuella ändamål. Uppgifterna påstods dessutom vara "toppen av ett isberg". Den irländska polisen undersökte saken och fann av dessa 102 kvinnor fanns två möjliga fall av trafficking. De fastslog att teorier om en organiserad trafficking för sexuella ändamål snarare är spekulationer än fakta och att de siffror som presenteras utgör en del av en politisk agenda.
Även i Storbritannien har omfattningen av trafficking undersökts. Under en halvårskampanj deltog bland annat alla polisdistrikt samt utrikesdepartementet, åklagarmyndigheten och ett antal frivilligorganisationer. 822 lägenheter, bordeller och massageinstitut genomgick razzior. De fem personer som slutligen fälldes för traffickingbrott under sexmånadersperioden hade alla gripits sedan tidigare. Slutsatsen är rätt chockerande: inte ett enda bevisat traffickingfall kunde identifieras. Den irländska och brittiska polisen har alltså gjort i stort sett identiska fynd efter idogt arbete: trafficking för sexuella ändamål existerar förmodligen, men det är en mycket marginell företeelse som inte alls förtjänar den enorma uppmärksamhet som den ges i media. The Guardian har läst den (såklart) hemligstämplade rapporten (läs artikeln här!) och kunnat bena ut hur det egentligen förhöll sig.
Vänsterfeminister kommer att hävda att traffickingverksamheten förs under jord och därför är oerhört svår att avslöja med vanliga polisiära metoder. Frågan är då hur de själva, vid sina tangentbord och med sina akademiska titlar, kan göra uppskattningar om att det bara till Sverige anländer hundratals traffickingoffer varje år när det i hela Storbritannien knappt går att bevisa ett endaste fall.
Vad gör vi med denna information? Tja, i Sverige tiger vi och fortsätter att använda fantasiuppgifter som hör bättre hemma i ett avsnitt av Dr. Snuggles än i en seriös politisk diskussion. Föga förvånande har svensk media inte alls nappat på The Guardians story. SvD, DN, Expressen, Aftonbladet eller andra tidningar, vars granskande journalistik oftast är under all kritik, är inte intresserade av dessa uppgifter. I stället ges debattplats åt feministiska utspel och det spottas fram moralistiska och fördömande artiklar om sexarbete och myter om trafficking. Skulle du försöka få in i artikel på DN Debatt eller Brännpunkt i ämnet grundat på uppgifterna i The Guardians artikel, skulle svaret med all sannolikhet bli nekande.
Slutsatsen kan alltså bara vara att en viss grupp människor har intresse i att blåsa upp, hitta på, fabricera uppgifter om människohandel för sexuella ändamål för sina egna syftens skull. Många av dessa människor sitter på ledarredaktioner och är journalister på landets största tidningar och ses ständigt i debatter i svensk TV.
Tack gode gud för Internet och bloggar.
fredag 23 oktober 2009
Är Sverigedemokraterna värre än Vänsterpartiet?
Under gårdagens talarkväll med Frihetsfronten tog Fredrik Segerfeldt upp frågan om det egentligen inte är värre att ha Vänsterpartiet i riksdagen än Sverigedemokraterna. Varför skulle nationalisterna i SD vara värre än kommunisterna i V?
Frågan är berättigad. I svensk politisk kontext har kommunismen både skönmålats och ursäktats. Nu går Socialdemokraternas ledare till val på att samregera med kommunister, vilket är historiskt. Vi kan efter nästa års val ha kommunister i regeringen. Människor som på fullt allvar tror på det klasslösa samhället, som förnekar eller bagatelliserar kommunistiska brott mot mänskligheten, kan alltså styra Sverige. Det är en skrämmande tanke.
Samtidigt försöker både opposition och regeringspartier överrösta varandra i avståndstagande från Sverigedemokraterna. Om SD kommer in, regerar Alliansen gärna vidare med stöd av Miljöpartiet, hävdar Reinfeldt. Björklund är inne på samma linje. Om Alliansen blir störst men saknar majoritet efter nästa val, är det möjligt att vi även får se samtal med mittenpartierna som efter valet 2002?
En sak är säker: Sverigedemokraterna har skrämt slag på Sveriges politiska elit. Det är i sig lite underhållande. Och partipolitiskt otrogen som jag är kan jag tycka att det behöver röras om i grytan lite. Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti, men de står i mångt och mycket för saker som redan representeras i riksdagen och som folk tycker ute i stugorna. Folkhemsideal. Begränsad invandring. Att alla ska anpassa sig till det svenska samhället. Låt Sverige förbli Sverige. Det är i sig inte särskilt kontroversiella åsikter om du tar dig en titt på vad vanliga svenska väljare tycker.
Om man vill skjuta Sverigedemokraterna i sank finns det ett enkelt men smärtsamt sätt: sätt dem i regeringen. Ge dem inflytande. Erfarenheter från andra länder visar att partier som Sverigedemokraterna lever på att stå utanför och kritisera etablissemanget och därför lider svårt av att få ta politiskt ansvar.
Nu är det inget parti i riksdagen som vill samarbeta med SD. Vilket gör att de även i riksdagen kommer kunna stå lite utanför, kritisera alla partier med hela handen. Och växa.
Frågan är berättigad. I svensk politisk kontext har kommunismen både skönmålats och ursäktats. Nu går Socialdemokraternas ledare till val på att samregera med kommunister, vilket är historiskt. Vi kan efter nästa års val ha kommunister i regeringen. Människor som på fullt allvar tror på det klasslösa samhället, som förnekar eller bagatelliserar kommunistiska brott mot mänskligheten, kan alltså styra Sverige. Det är en skrämmande tanke.
Samtidigt försöker både opposition och regeringspartier överrösta varandra i avståndstagande från Sverigedemokraterna. Om SD kommer in, regerar Alliansen gärna vidare med stöd av Miljöpartiet, hävdar Reinfeldt. Björklund är inne på samma linje. Om Alliansen blir störst men saknar majoritet efter nästa val, är det möjligt att vi även får se samtal med mittenpartierna som efter valet 2002?
En sak är säker: Sverigedemokraterna har skrämt slag på Sveriges politiska elit. Det är i sig lite underhållande. Och partipolitiskt otrogen som jag är kan jag tycka att det behöver röras om i grytan lite. Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti, men de står i mångt och mycket för saker som redan representeras i riksdagen och som folk tycker ute i stugorna. Folkhemsideal. Begränsad invandring. Att alla ska anpassa sig till det svenska samhället. Låt Sverige förbli Sverige. Det är i sig inte särskilt kontroversiella åsikter om du tar dig en titt på vad vanliga svenska väljare tycker.
Om man vill skjuta Sverigedemokraterna i sank finns det ett enkelt men smärtsamt sätt: sätt dem i regeringen. Ge dem inflytande. Erfarenheter från andra länder visar att partier som Sverigedemokraterna lever på att stå utanför och kritisera etablissemanget och därför lider svårt av att få ta politiskt ansvar.
Nu är det inget parti i riksdagen som vill samarbeta med SD. Vilket gör att de även i riksdagen kommer kunna stå lite utanför, kritisera alla partier med hela handen. Och växa.
tisdag 20 oktober 2009
Här snackar vi viljestyrka!
Kanske kommer någon snart att säga att den här videon är fejk, men tills vidare spelar det ingen roll. Den är faktiskt fantastiskt underhållande.
Sverigedemokraternas genombrott
Jimmie Åkesson gjorde tyvärr en ganska bra insats i debatten mot Centerpartiets Maud Olofsson i Gomorron Sverige. Han är ingen oäven debattör. Men är man liberal hittar man lätt sprickorna i hans fasad. Partiet är främlingsfientligt i så motto att det kollektivt buntar ihop muslimer och ser dem som en fara för det svenska samhället (medan kristna aldrig skulle buntas ihop på samma sätt).
Emellertid blir det bara fånigt att jämföra Sverigedemokraterna med nazister och antisemitisk propaganda i 30-talets Tyskland. Det är nästan lika ihåligt som när Afa-aktivister och kommunister kallar borgerligheten "fascistisk". Sverigedemokraterna är inskränkta och främlingsfientliga, inte nazister. Granskningen av partiet är väldigt välkommen - men tänk om alla partier granskades så här! Då skulle politikerna snart inte våga öppna munnen...
Maud Olofsson ska ha cred för att hon tog debatten. Det var rätt att göra det. Men hon blev, tyvärr, ett ganska lätt byte för en lugn, sansad och (faktiskt) resonerande Åkesson. Samtidigt kan vi konstatera att Sverigedemokraterna definitivt fått sitt stora mediala genombrott. Det är inte mycket att göra åt, försöken att tiga bort partiets växande popularitet har inte fungerat. Jag tycker att det var helt rätt av Aftonbladet att publicera en debattartikel av Sverigedemokraternas ledare. Den möter omedelbart stort mothugg och genast är debatten igång. Det är precis så det ska fungera i en demokrati med yttrandefrihet! Om det nu vore så väl, alltså. Sverige har nämligen en lag om hets mot folkgrupp och debattartikeln har, såklart, anmälts eftersom någon inte gillar den. Så ska det inte gå till i en demokrati med verklig yttrandefrihet... Tror någon att man kan anmäla bort främlingsfientlighet?
Vad mina åsikter om Åkessons budskap beträffar hänvisar jag till följande bloggpost:
Jimmie Åkesson - det svenskaste som finsk
Blandat är bäst.
Emellertid blir det bara fånigt att jämföra Sverigedemokraterna med nazister och antisemitisk propaganda i 30-talets Tyskland. Det är nästan lika ihåligt som när Afa-aktivister och kommunister kallar borgerligheten "fascistisk". Sverigedemokraterna är inskränkta och främlingsfientliga, inte nazister. Granskningen av partiet är väldigt välkommen - men tänk om alla partier granskades så här! Då skulle politikerna snart inte våga öppna munnen...
Maud Olofsson ska ha cred för att hon tog debatten. Det var rätt att göra det. Men hon blev, tyvärr, ett ganska lätt byte för en lugn, sansad och (faktiskt) resonerande Åkesson. Samtidigt kan vi konstatera att Sverigedemokraterna definitivt fått sitt stora mediala genombrott. Det är inte mycket att göra åt, försöken att tiga bort partiets växande popularitet har inte fungerat. Jag tycker att det var helt rätt av Aftonbladet att publicera en debattartikel av Sverigedemokraternas ledare. Den möter omedelbart stort mothugg och genast är debatten igång. Det är precis så det ska fungera i en demokrati med yttrandefrihet! Om det nu vore så väl, alltså. Sverige har nämligen en lag om hets mot folkgrupp och debattartikeln har, såklart, anmälts eftersom någon inte gillar den. Så ska det inte gå till i en demokrati med verklig yttrandefrihet... Tror någon att man kan anmäla bort främlingsfientlighet?
Vad mina åsikter om Åkessons budskap beträffar hänvisar jag till följande bloggpost:
Jimmie Åkesson - det svenskaste som finsk
Blandat är bäst.Babysteps mot en frihetligare framtid?
"Från att enbart ha kritiserats av enstaka och fristående debattörer har nu på kort tid forskare som Susanne Dodillet, komiker som Magnus Betnér, nätverk som Liberati och Centerpartiets ungdomsförbund med Hanna Wagenius i spetsen argumenterat för att lagen ska rivas upp. För en månad sedan la till och med riksdagsledamoten Fredrick Federley, C, fram en motion om lagens avskaffande, den första i sitt slag."
Mot bakgrund av Bo Rothsteins märkliga utspel i Expressen skriver Petra Östergren i samma tidning om en ny frihetsrörelse i Sverige som tar strid för personlig integritet, både kroppslig och intellektuell. Sexköpslagen ska ses för vad den är: ett medel för att kontrollera vuxna människors sexualitet. Barn ska inte ha sex och när det gäller ungdomar är gränsen satt till 15 år (vilket går att ifrågasätta). Återstår då den vuxna befolkningen. Här lobbar radikalfeminister om "jämställdhet" och kristna om "moral". Båda har vunnit i och med sexköpslagen. Lagen säger att det är moraliskt fel att köpa en sexuell tjänst av någon och att en sådan handling går i strid med det "jämställda" samhälle som radikalfeministerna vill skapa.
Det intressanta är att radikalfeminismen har ytterst lite stöd i de breda folklagren. Feministiskt initiativ är, trots Gudrun Schymans kändisskap, en pytterörelse mestadels bestående av snorkiga kvinnor med hår under armarna. Svenska folket har ratat knäppfeminismen. Däremot har denna sorts feminism länge funnits representerad i maktens korridorer och kunnat stifta lagar. Den som hoppades att Alliansen skulle göra rent hus med dessa idéer misstog sig. Tvärtom har Moderaterna, som tidigare inte direkt gjort sig känt som feministiskt, ett kvinnoförbund som närmar sig Schymans sätt att argumentera. De flesta svenskar som är för sexköpslagen är det sannolikt för att prostitution som företeelse äcklar dem, inte för att de skriver under på den radikalfeministiska maktanalysen. Och åsikter som bygger på magkänslor är oerhört svåra att påverka.
Det börjar trots allt röra på sig i flera under lång tid cementerade frågor. I dag är det inte längre lika med politiskt självmord att kritisera Sveriges narkotikapolitik. Socialdemokraten Björn Fries, som i egenskap av narkotikasamordnare för regeringen försvarade svensk narkotikapolitik under ett flertal år, syns nu allt oftare framföra kritik mot densamma. Vänsterpartierna i riksdagen har närmare till kritik mot nolltoleranslinjen än högerpartierna (som verkar fullkomligt fastlåsta i sin batongpolitik och fokus på högre straff). Ingången till en seriös diskussion tror jag stavas harm reduction. Sverige har den policyn när det gäller alkohol, vilket gör skademinimering på narkotikaområdet möjligt att diskutera. Det som behövs är emellertid ett frågan på allvar väcks i riksdagen, gärna i en blocköverskridande motion.
När det gäller sexköpslagen har Fredrick Federley skrivit en (visserligen kort och lite halvhjärtad) motion om ett avskaffande. Den kommer i likhet med de flesta motioner att avslås så det stänker om det, men det spelar mindre roll. Federley ska ha cred för att han skrivit den. Frågan är om han kan få med sig några allianskollegor nästa gång.
Jag har skrivit det förut och jag tycker att det förtjänar att upprepas: vore det inte rimligt med en årlig demonstration för sexuell integritet, med fokus riktat mot sexköpslagen? Vi har en rad författare och forskare som gjort sig kända genom att bland annat sakligt argumentera mot den moralistiska sexköpslagen. Vi har artister och politiker som skulle kunna ställa upp. Och vi har alla frihetligt sinnade människor för vilka kroppslig integritet är en självklarhet och sexköpslagen är en skam. Därtill har vi huvudpersonerna - sexarbetarna själva. Dagens horstigma kanske tvingar dem att tacka nej till att uppträda offentligt, men det är åtminstone värt ett försök. Detta är en fråga om mänskliga rättigheter. För alla.
måndag 19 oktober 2009
Sex i skolan
Roland Poirier Martinsson klämmer ur sig konservativa krönikor i vått och torrt. Denna gång skriver han torrt om ett vått ämne...
Poirier Martinsson anser att skolan bör verka för sexuell avhållsamhet för barn under 15 år (gäller det även onani, tro...?) och upprörs över att RFSU får undervisa om sex och samlevnad i landets skolor.
Först och främst: att åldern för sexuell bestämmanderätt är satt till 15 år har gamla anor. Samtidigt som vårt samhälle har blivit friare och öppnare när det gäller sex och våra kroppar når puberteten tidigare, ligger 15-årsgränsen fast. Det finns ett glapp mellan lagstiftning och verklighet här, ty i dag har många ungdomar sex före 15 års ålder. För att kompensera detta får även yngre människor sexualundervisning och hjälp. Detta för att undvika graviditeter, sjukdomar eller bara onödiga skador. Det kan också vara viktigt att lyfta kontroversiella frågor (som analsex) i informationssyfte. Eller är det bättre att ungdomarna själva letar upp (des)informationen på Flashback?
Fortsättningsvis: det är lite komiskt att samtidigt som Poirier Martinsson beskyller RFSU för att stå för en sexualmoral som han betecknar som ett "elitistiskt randfenomen", vill han själv att barnen ska få lära sig den rätta sexualmoralen. Av sina föräldrar. Det betyder att skolan inte ska ansvara för information om sex- och samlevnad till ungdomar på högstadiet eftersom det kan "förstöra" för de föräldrar som har en annan sexualmoral. Detta är exakt samma argument som vissa muslimer använder när de vill att deras barn ska få slippa både sexualundervisning och viss gymnastikundervisning (bad) i skolan då det strider mot islam. Anser Poirier Martinsson att även detta är en rättighet? Var kommer i sådana fall barnets rättigheter in i bilden om det nu är föräldrarnas sexualmoral som är vägledande?
Har man som förälder en sådan bristande auktoritet att man inte kan prata med sina barn om sex utifrån sina egna värderingar när skolan råkar undervisa om sex mer öppet än man själv skulle önska, ligger nog problemet hos en själv. Inte hos skolans sexualundervisning. Sexualundervisning i skolan eller inte - barn och ungdomar har tillgång till all världens information framför sina datorer. Vill man veta, kan man få veta. Är man nyfiken, går det att få information.
Visionen om det vackra tonårssexet verkar förblinda många vuxna i dag. Kanske har de själva glömt att det varken brukar vara vackert eller särskilt skönt den där första gången...
Poirier Martinsson anser att skolan bör verka för sexuell avhållsamhet för barn under 15 år (gäller det även onani, tro...?) och upprörs över att RFSU får undervisa om sex och samlevnad i landets skolor.
Först och främst: att åldern för sexuell bestämmanderätt är satt till 15 år har gamla anor. Samtidigt som vårt samhälle har blivit friare och öppnare när det gäller sex och våra kroppar når puberteten tidigare, ligger 15-årsgränsen fast. Det finns ett glapp mellan lagstiftning och verklighet här, ty i dag har många ungdomar sex före 15 års ålder. För att kompensera detta får även yngre människor sexualundervisning och hjälp. Detta för att undvika graviditeter, sjukdomar eller bara onödiga skador. Det kan också vara viktigt att lyfta kontroversiella frågor (som analsex) i informationssyfte. Eller är det bättre att ungdomarna själva letar upp (des)informationen på Flashback?
Fortsättningsvis: det är lite komiskt att samtidigt som Poirier Martinsson beskyller RFSU för att stå för en sexualmoral som han betecknar som ett "elitistiskt randfenomen", vill han själv att barnen ska få lära sig den rätta sexualmoralen. Av sina föräldrar. Det betyder att skolan inte ska ansvara för information om sex- och samlevnad till ungdomar på högstadiet eftersom det kan "förstöra" för de föräldrar som har en annan sexualmoral. Detta är exakt samma argument som vissa muslimer använder när de vill att deras barn ska få slippa både sexualundervisning och viss gymnastikundervisning (bad) i skolan då det strider mot islam. Anser Poirier Martinsson att även detta är en rättighet? Var kommer i sådana fall barnets rättigheter in i bilden om det nu är föräldrarnas sexualmoral som är vägledande?
Har man som förälder en sådan bristande auktoritet att man inte kan prata med sina barn om sex utifrån sina egna värderingar när skolan råkar undervisa om sex mer öppet än man själv skulle önska, ligger nog problemet hos en själv. Inte hos skolans sexualundervisning. Sexualundervisning i skolan eller inte - barn och ungdomar har tillgång till all världens information framför sina datorer. Vill man veta, kan man få veta. Är man nyfiken, går det att få information.
Visionen om det vackra tonårssexet verkar förblinda många vuxna i dag. Kanske har de själva glömt att det varken brukar vara vackert eller särskilt skönt den där första gången...
Kristdemokrater på tillnyktringspromenad
Göran Hägglund har i en rad tal och debattartiklar tagit ställning för den "vanliga människan" (det som blivit känt som "verklighetens folk", ett begrepp som onekligen har satt sig) mot politiken. Han har erkänt att Kristdemokraterna är ett förbudsparti och att han vill ändra på detta.
Med skeptiska ögon har vi följt Hägglunds utspel. Partiet har ett uselt track record när det gäller att arbeta mot moralism och förbudsmentalitet. Vi har väntat på handling. Nu börjar det hända saker.
Kristdemokraterna tar ett första litet steg bort från en av partiets heliga erogena zoner, nämligen alkoholpolitiken. Det handlar inte om någon total omprövning, inte om någon nyfunnen övertygelse. Men väl ett luggande av den existerande alkoholpolitikens mest absurda delar: förbudet för restaurangägare att krydda och ombuteljera brännvin efter eget recept (och lite annat smått och gott).
Partiet ansluter sig också till övriga riksdagspartier när det gäller avskaffandet av filmcensuren. Göran Hägglund et al anser att subsidiaritetsprincipen ska råda, vilket innebär att beslut ska fattas så nära människor det är praktiskt möjligt. Vad kan vara närmare människor än att låta människorna bestämma själva? Så resonerar nu Kristdemokraterna när det gäller film. "Vuxna människor [har] möjlighet att stänga av teven eller gå ut från biografen om personligt definierade gränser passeras." Självklart! Det är bara så fascinerande att det skulle ta partiet flera decennier att komma fram till denna ståndpunkt.
Fortfarande handlar det om ytliga skrapningar på en hård yta av moralism. Hur ställer sig partiet till våldspornografi? Är det möjligt för vuxna människor att stänga av TV:n/datorn då också? Kommer partiet att söka samma frihetliga argumentation när det gäller sex, samlevnadsformer och familjepolitik? Det är svårt att se en sådan utveckling i just Kristdemokraterna.
Den avgörande frågan är om partiet ämnar vara konsekvent eller bara välja ut ett fåtal områden som anses tillräcklig ofarliga att ompröva. Genom att tala om principer öppnar partiet emellertid upp för ytterligare omprövningar framöver. Det är positivt och lite spännande. Göran Hägglund får mer än gärna fortsätta överraska oss!
Med skeptiska ögon har vi följt Hägglunds utspel. Partiet har ett uselt track record när det gäller att arbeta mot moralism och förbudsmentalitet. Vi har väntat på handling. Nu börjar det hända saker.
Kristdemokraterna tar ett första litet steg bort från en av partiets heliga erogena zoner, nämligen alkoholpolitiken. Det handlar inte om någon total omprövning, inte om någon nyfunnen övertygelse. Men väl ett luggande av den existerande alkoholpolitikens mest absurda delar: förbudet för restaurangägare att krydda och ombuteljera brännvin efter eget recept (och lite annat smått och gott).
Partiet ansluter sig också till övriga riksdagspartier när det gäller avskaffandet av filmcensuren. Göran Hägglund et al anser att subsidiaritetsprincipen ska råda, vilket innebär att beslut ska fattas så nära människor det är praktiskt möjligt. Vad kan vara närmare människor än att låta människorna bestämma själva? Så resonerar nu Kristdemokraterna när det gäller film. "Vuxna människor [har] möjlighet att stänga av teven eller gå ut från biografen om personligt definierade gränser passeras." Självklart! Det är bara så fascinerande att det skulle ta partiet flera decennier att komma fram till denna ståndpunkt.
Fortfarande handlar det om ytliga skrapningar på en hård yta av moralism. Hur ställer sig partiet till våldspornografi? Är det möjligt för vuxna människor att stänga av TV:n/datorn då också? Kommer partiet att söka samma frihetliga argumentation när det gäller sex, samlevnadsformer och familjepolitik? Det är svårt att se en sådan utveckling i just Kristdemokraterna.
Den avgörande frågan är om partiet ämnar vara konsekvent eller bara välja ut ett fåtal områden som anses tillräcklig ofarliga att ompröva. Genom att tala om principer öppnar partiet emellertid upp för ytterligare omprövningar framöver. Det är positivt och lite spännande. Göran Hägglund får mer än gärna fortsätta överraska oss!
söndag 18 oktober 2009
Frihetsfrontens talarkväll: oktober
På torsdag den 22 oktober håller Frihetsfronten talarkväll igen. Denna gång talar Fredrik Segerfeldt.
Vi håller till i källaren på The Liffey på Stora Nygatan 42 i Gamla stan. Dyk upp i så god tid som möjligt eftersom det är ett populärt ställe. Öl finns förstås i mängder, men även mat finns att köpa före och efter föredraget.
Vi håller till i källaren på The Liffey på Stora Nygatan 42 i Gamla stan. Dyk upp i så god tid som möjligt eftersom det är ett populärt ställe. Öl finns förstås i mängder, men även mat finns att köpa före och efter föredraget.
Vem lockar en hemlös liberal?
Valet nästa år blir en enda lång huvudvärk för alla liberaler. Det går inte att rösta på Reinfeldt. Inte efter att han tagit landets största borgerliga parti flera stora steg vänsterut genom att acceptera den socialdemokratiska problemformuleringen, genom att krama fackrörelsen och genom att ersätta all idéutveckling i partiet med det uppsträckta blöta fingrets politik. Lägg därtill FRA-lagen.
Men tittar man brett på regeringsalternativen som de ser ut i dag, inser man snabbt att en liberal inte kan rösta på något av allianspartierna. Kristdemokraterna är ett moralistiskt förbudsparti på kristen grund och går därmed bort utan vidare diskussion. Folkpartiet är en sossigt feministparti som har mer gemensamt med Socialdemokraterna än med de liberala värden en sann liberal vill värna. Centerpartiet har tagit steg i en positiv riktning under Maud Olofsson, men är fortfarande klimatalarmistiskt och nog hittar vi feministiska inslag även i det gamla bondepartiets politik.
Det finns enstaka positiva ställningstaganden hos alla borgerliga partier, men det är inte tillräckligt för att locka en liberal röst när helheten är moralistisk och förbudsorienterad.
Visst skulle man kunna straffrösta på de rödgröna bara för att få uppleva känslan av att rösta bort Reinfeldt från makten. Min skadeglädje skulle vara svåröverträffad av att få se Reinfeldt erkänna sig besegrad. Det skulle dessutom, ur ett liberalt perspektiv, kunna ses som en knäpp på näsan för den vänstersväng som Nya Moderaterna har tagit. Problemet är att om Alliansen förlorar valet, kommer det inte att vara på grund av att Moderaterna gjorde ett dåligt val utan för att Kristdemokraterna åkte ur riksdagen. Reinfeldt sitter således säkert i sitt parti oavsett valutgång. Någon backlash för Nya Moderaterna är inte att vänta. Och resultatet med en rödgrön seger blir att vi får Sveriges sämsta statsminister någonsin och därtill kommunister i regeringen. Då får man nästan skynda på sina emigrationsplaner.
Så... vad göra? Jag väljer den enkla vägen. Jag kommer inte att rösta på något av riksdagspartierna. Det blir antingen en röst på obetydliga Liberala Partiet, som åtminstone är konsekvent, eller ingen röst alls. Jag gissar att magkänslan på valdagen kommer att avgöra. Oavsett valutgång vet vi att vi kommer att få mer övervakning, skärpta morallagar och fler regleringar av vårt privatliv. Vem som stiftar lagarna kanske i slutändan inte är så jäkla viktigt när resultatet blir i stort sett detsamma.
Men tittar man brett på regeringsalternativen som de ser ut i dag, inser man snabbt att en liberal inte kan rösta på något av allianspartierna. Kristdemokraterna är ett moralistiskt förbudsparti på kristen grund och går därmed bort utan vidare diskussion. Folkpartiet är en sossigt feministparti som har mer gemensamt med Socialdemokraterna än med de liberala värden en sann liberal vill värna. Centerpartiet har tagit steg i en positiv riktning under Maud Olofsson, men är fortfarande klimatalarmistiskt och nog hittar vi feministiska inslag även i det gamla bondepartiets politik.
Det finns enstaka positiva ställningstaganden hos alla borgerliga partier, men det är inte tillräckligt för att locka en liberal röst när helheten är moralistisk och förbudsorienterad.
Visst skulle man kunna straffrösta på de rödgröna bara för att få uppleva känslan av att rösta bort Reinfeldt från makten. Min skadeglädje skulle vara svåröverträffad av att få se Reinfeldt erkänna sig besegrad. Det skulle dessutom, ur ett liberalt perspektiv, kunna ses som en knäpp på näsan för den vänstersväng som Nya Moderaterna har tagit. Problemet är att om Alliansen förlorar valet, kommer det inte att vara på grund av att Moderaterna gjorde ett dåligt val utan för att Kristdemokraterna åkte ur riksdagen. Reinfeldt sitter således säkert i sitt parti oavsett valutgång. Någon backlash för Nya Moderaterna är inte att vänta. Och resultatet med en rödgrön seger blir att vi får Sveriges sämsta statsminister någonsin och därtill kommunister i regeringen. Då får man nästan skynda på sina emigrationsplaner.
Så... vad göra? Jag väljer den enkla vägen. Jag kommer inte att rösta på något av riksdagspartierna. Det blir antingen en röst på obetydliga Liberala Partiet, som åtminstone är konsekvent, eller ingen röst alls. Jag gissar att magkänslan på valdagen kommer att avgöra. Oavsett valutgång vet vi att vi kommer att få mer övervakning, skärpta morallagar och fler regleringar av vårt privatliv. Vem som stiftar lagarna kanske i slutändan inte är så jäkla viktigt när resultatet blir i stort sett detsamma.
lördag 17 oktober 2009
Ökat intresse för kinesiska
"I dag har vi en fokusering på europeiska språk bland de valbara språken i skolan. Men det är en 1900-talssyn skulle jag säga; på 2000-talet blir det andra språk som blir viktiga för oss."Intresset för att läsa kinesiska på universitet har växt dramatiskt i Sverige de senaste åren. En liknande trend märks bland annat i Storbritannien där det är på god väg att bli ett av de mest populära språken bland pluggsugna studenter. Nu vill Folkpartiet gör kinesiska (mandarin) valbart på alla gymnasieskolor i landet jämte tyska, spanska och franska. Förslaget är utmärkt. Men är det genomförbart?
Jag har ingen uppfattning om vilka resurser som skulle krävas. Men jag vet att det finns gott om kineser som skulle kunna komma hit och lära ur mandarin på våra gymnasieskolor. Det lärs redan ut vid Södra Latins gymnasium och enligt de lärare jag pratat med är intresset växande. Studenters intresse för kinesiskan på Stockholms universitet har också ökat från förra terminen till denna termin.
Kanske är det emellertid så, att det krävs ett särskilt intresse för Kina eller Asien i allmänhet för att man som gymnasieelev ska våga välja mandarin som extraspråk. Jag läste tyska i högstadiet och gymnasiet eftersom jag var intresserad av Hitlereran. Det föll sig naturligt så. Med den socialdemokratiska flumskolan har lättjan kommit att ta över, hand i hand med betygsinflationen. Elever väljer helt enkelt bort kurser de inte tror sig kunna få högsta betyg i eftersom det enda som räknas i slutändan, är snittbetyget. Snittbetyg är egentligen en värdelös värdemätare inför fortsatta studier. Ett lägre betyg i en kurs som över huvud taget inte har med den utbildning man sökt in på att göra borde inte kunna lägga hinder i vägen för en student.
Kanske kan vi hoppas på en förändring. Först ska det gamla värdelösa betygssystemet IG-MVG ersättas med den så kallade Bolognamodellen (A-F). Nya betyg löser emellertid inte allt. Det krävs även en attitydförändring inom svensk skola. I en mer kunskapsinriktad skola skulle språk som kinesiska, arabiska och ryska kunna bli attraktiva tillval för fler.
Att lära sig ett nytt språk är slitsamt och fantastiskt på en och samma gång. Det kräver disciplin och hårt arbete och det går inte att fuska sig till bra resultat. Samtidigt är det oerhört belönande när det arbete som plöjts ned faktiskt ger resultat. Det är lite som känslan att lära sig att cykla utan stödhjul. Vingligt till en början, men med övning går det allt bättre. Och plötsligt går det lite av sig självt.
Att kunna språk öppnar upp dörrar som tidigare varit stängda, rensar ut svensk inskränkthet och vidgar vyerna för andra delar av världen. Att få möjlighet till det på gymnasiet eller ännu tidigare är en gåva.
Böckerna som används på grundnivå på universitetet. Medföljer gör även CD-skivor.fredag 16 oktober 2009
Twilight zone
"Det här är demokrati i arbete."
Fredrik Reinfeldts kommentar till unionsmedlemmarnas ratificering av Lissabonfördraget. Alltså, när det gäller politikernas fantastiska alternativa verklighet - vem orkar egentligen vara nykter där?
Fredrik Reinfeldts kommentar till unionsmedlemmarnas ratificering av Lissabonfördraget. Alltså, när det gäller politikernas fantastiska alternativa verklighet - vem orkar egentligen vara nykter där?
Samarbeta med Sverigedemokraterna?
Å ena sidan är Sverigedemokraterna ett inskränkt skräpparti som bygger sin politik på fördomar om andra kulturer och övertygelser om "svensk" kulturs överhöghet. Å andra sidan är isolering av partiet heller ingen framkomlig väg. Vad ska riksdagspartierna göra om Sverigedemokraterna når riksdagen nästa år?
Missnöjespartier lever på att stå i opposition. Mot makten. Överheten. Etablissemanget. Då kan de bekvämt stå vid sidan om och lova sådant som inte går att genomföra och/eller finansiera. För väljarna är det inte så viktigt. Om de etablerade partierna vägrar att debattera med dem får missnöjespartierna dessutom en för dem högst välkommen outsiderposition. Sverigedemokraterna har ända sedan sitt något mer rättframma 90-tal (innan de värsta rasistiska kampanjerna lindades in i sockersött omslagspapper) hävdat att de säger vad vi andra tänker. De vill framstå som det enda partiet som slår näven i bordet och säger det som inte är politiskt korrekt. Och det är förvisso sant. Men Sverigedemokraterna är samtidigt oerhört inskränkta, vilket inte minst Maciej Zarembas artikel om partiet i DN visar. Ty vad är egentligen "svensk" kultur? Vad innebär det att vara svensk? Det går inte att ge ett tydligt svar på de frågorna. Inte minst Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson hade problem. Och det finns väldigt litet stöd för att invandringen skulle vara skadlig för Sverige.
Jörg Haider hade som störst framgångar i Österrike när hans parti satt i opposition. Väl vid regeringsmakten slets partiet slutligen isär och föll som en sten i valet efter. Även om det bär emot, är faktiskt det effektivaste sättet att mota främlingsfientliga partier i grind att ge dem inflytande. Väljarna måste få se att Sverigedemokraterna egentligen bara har en politik, invandringspolitiken, och att den inte räcker för att regera ett land. Valet efter skulle partiet sannolikt 1) falla ur riksdagen, 2) splittras. Det kanske kunde vara värt en mandatperiods huvudvärk.
Sannolikt skulle det uppfattas som politiskt självmord för endera block att göra upp med Sverigedemokraterna för att vinna riksdagsmajoriteten. En troligare lösning blir förmodligen att Alliansen tar stöd av Miljöpartiet om oppositionen inte lyckas få en majoritet. Men att isolera Sverigedemokraterna kommer inte att få dem att försvinna. Och rätt som det är kan vi sitta med ett SD som har lockat 8-9 procent av väljarna, inte fyra. Vad gör vi då?
Missnöjespartier lever på att stå i opposition. Mot makten. Överheten. Etablissemanget. Då kan de bekvämt stå vid sidan om och lova sådant som inte går att genomföra och/eller finansiera. För väljarna är det inte så viktigt. Om de etablerade partierna vägrar att debattera med dem får missnöjespartierna dessutom en för dem högst välkommen outsiderposition. Sverigedemokraterna har ända sedan sitt något mer rättframma 90-tal (innan de värsta rasistiska kampanjerna lindades in i sockersött omslagspapper) hävdat att de säger vad vi andra tänker. De vill framstå som det enda partiet som slår näven i bordet och säger det som inte är politiskt korrekt. Och det är förvisso sant. Men Sverigedemokraterna är samtidigt oerhört inskränkta, vilket inte minst Maciej Zarembas artikel om partiet i DN visar. Ty vad är egentligen "svensk" kultur? Vad innebär det att vara svensk? Det går inte att ge ett tydligt svar på de frågorna. Inte minst Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson hade problem. Och det finns väldigt litet stöd för att invandringen skulle vara skadlig för Sverige.
Jörg Haider hade som störst framgångar i Österrike när hans parti satt i opposition. Väl vid regeringsmakten slets partiet slutligen isär och föll som en sten i valet efter. Även om det bär emot, är faktiskt det effektivaste sättet att mota främlingsfientliga partier i grind att ge dem inflytande. Väljarna måste få se att Sverigedemokraterna egentligen bara har en politik, invandringspolitiken, och att den inte räcker för att regera ett land. Valet efter skulle partiet sannolikt 1) falla ur riksdagen, 2) splittras. Det kanske kunde vara värt en mandatperiods huvudvärk.
Sannolikt skulle det uppfattas som politiskt självmord för endera block att göra upp med Sverigedemokraterna för att vinna riksdagsmajoriteten. En troligare lösning blir förmodligen att Alliansen tar stöd av Miljöpartiet om oppositionen inte lyckas få en majoritet. Men att isolera Sverigedemokraterna kommer inte att få dem att försvinna. Och rätt som det är kan vi sitta med ett SD som har lockat 8-9 procent av väljarna, inte fyra. Vad gör vi då?
onsdag 14 oktober 2009
För dåligt
Nej, jag har inte missat att Ung vänsters Ida Gabrielsson har gjort ett utspel om sexköpslagens förträfflighet. Men hennes inlägg är helt enkelt för dåligt för att jag ska ha någon lust att ägna tid åt att bemöta det. Grundfelet Gabrielsson gör är att raljera i stället för att argumentera. Det är svårt att förstå hur någon ska kunna bli klokare av det.
Mina ståndpunkter är klargjorda sedan tidigare här på bloggen. Och nöjer ni er inte med dem, kan ni med fördel läsa både Hanna Wagenius och Niklas Doughertys direktkommentarer här och här.
Några tidigare bloggposter i ämnet:
En kontrollerad sexualitet
Det handlar om mänskliga rättigheter
Sexualitet i en modern värld
Alla betalar för sex
Till Bodström och andra hycklare
Inskränkthet och intolerans i sexköpsdebatten
Vem är offret?
Okunskap och påhittade sanningar
Sexköpslagen under luppen
Sverige+fri sexualitet = nonsens
Jävla moralister!
Mina ståndpunkter är klargjorda sedan tidigare här på bloggen. Och nöjer ni er inte med dem, kan ni med fördel läsa både Hanna Wagenius och Niklas Doughertys direktkommentarer här och här.
Några tidigare bloggposter i ämnet:
En kontrollerad sexualitet
Det handlar om mänskliga rättigheter
Sexualitet i en modern värld
Alla betalar för sex
Till Bodström och andra hycklare
Inskränkthet och intolerans i sexköpsdebatten
Vem är offret?
Okunskap och påhittade sanningar
Sexköpslagen under luppen
Sverige+fri sexualitet = nonsens
Jävla moralister!
Landet där vi röstar bort våra rättigheter
Jag studerar mandarin vid Konfuciusinstitutet vid Stockholms universitet sedan en tid tillbaka. I kväll tog läraren upp något som har diskuterats på institutionen, nämligen att Konfuciusinstituet faktiskt till viss del finansieras av den kinesiska staten. De kinesiska lärarna får inte sin lön från Stockholms universitet utan från Fudanunversitetet i Shanghai (till vilket svenska studenter kan åka för att studera kinesiska III) och våra lektioner betalas alltså delvis av Kina. Är det ett problem att er undervisning delvis betalas av en diktatur? undrade vår lärare. För mig personligen är det inte det, särskilt inte med facit i hand om undervisningens kvalitet och innehåll. Men om det tydligt framgick vid ansökan, att undervisningen inte endast betalas med svenska medel, skulle vissa kanske tänka två gånger.
Denna långa associationsbana för mig in på dagens stora händelse, FRA-omröstningen i riksdagen. Varför då? Kina är ett land med stora brister i mänskliga rättigheter. Oppositionella fängslas, människor avrättas och media, inklusive Internet, censureras. I Sverige har vi lyckligtvis ett demokratiskt styrelseskick. Men samtidigt som respekten för parlamentarismen är fortsatt stark, minskar respekten för enskilda medborgares rättigheter. Politikens positioner flyttas ständigt fram och det sker snabbt. På bara några få år har eller kommer ett flertal omvälvande integritetskränkande lagar klubbas i Sverige, på initiativ från regeringen eller från det monster som kallas EU.
Visst har det protesterats, men låt oss vara ärliga: FRA-lagen har inte engagerat den genomsnittliga väljaren. Trots att frågan har uppmärksammats något oerhört i media, är herr och fru Svensson i Tomelilla föga intresserade. Det de vill veta är vilken regeringsalternativ som kommer att förbättra för barnfamiljerna, studenterna eller pensionärerna efter nästa val. Och telekompaketet är alldeles för komplicerat för att människor ens ska våga ta det i sin mun.
Detta är parlamentariska demokratiers stora akilleshäl: politikerna bestämmer själva hur frågor ska drivas och under vilka omständigheter besluten ska tas. Allt sker alltid med ett fyraårsfokus och med målet att vinna nästa val. Beslut fattas ofta hastigt, medvetet så för att ledamöter inte ska hinna eller orka läsa in sig tillräckligt på det förslag som ledamoten väntas stödja. Det är därför föga förvånande att många av ledamöterna i försvarsutskottet, som om några faktiskt borde ha koll på FRA-lagen, inte har det. Det gäller både ja- och nejsägare i denna fråga. De litar helt enkelt till andra inom partiet och följer partilinjen, no matter what. Det är egentligen en väldigt märklig form av demokrati.
Kina är en diktatur. Där är många människor beredda att riskera sin frihet och sina liv för att göra sina röster hörda, för att kämpa för ökade fri- och rättigheter. Sverige är en demokrati. Här är människor beredda att låta politikerna nedmontera våra demokratiska fri- och rättigheter, mellan förmiddags- och eftermiddagskaffet. Beror det på apati, naivitet eller något annat? Jag blir beklämd, ledsen och arg när jag ser hur nonchalant FRA-frågan har behandlats av så kallade folkliga representanter och jag blir nedstämd när jag ser hur lite de flesta väljare bryr sig.
Ibland undrar jag var smärtgränsen går för väljarmajoriteten. Vad skulle kunna få människor att gå man ur huse? Och när skulle det ske? När det är för sent? Grejen med politik är att politiska beslut sällan rivs upp. Lagar kan givetvis upphävas, men det sker väldigt sällan. Tvärtom har politiken en tendens att ständigt svälla. FRA-frågan har sannolikt upplevts som alldeles för abstrakt för gemene man för att väcka intresse och ilska. Men poängen är att det inte kommer att sluta med FRA. FRA-lagen kan vara murbräckan (vi vet redan att det kommer mer), ett grönt ljus för att fortsätta bygga ut övervakningssamhället. Skräckexemplet heter Storbritannien och var så säker att många svenska politiker tittar gillande mot de brittiska öarna i detta avseende. Nu har vi redan accepterat att staten ska ha laglig rätt att koppla in trådarna i vår elektroniska kommunikation. Den moderna brevhemligheten har avskaffats. Politiker i både riksdag och Europaparlament sitter sedan länge och klurar över nya medel för att övervaka och kontrollera medborgarna.
Just därför att människor är så aningslösa och ointresserade av de rättigheter de faktiskt fortfarande har, kommer Piratpartiet inte att komma in i riksdagen 2010 (sorry). Just därför att svenskarna anser att staten har rätt att kränka våra grundläggande personliga fri- och rättigheter, kommer Sverige heller inte att bli ett bättre land att leva i. Oavsett regering. Just därför finns det all anledning att börja fundera över om det verkligen är en bra idé att bo kvar här i framtiden.
Giv mig frid.
Denna långa associationsbana för mig in på dagens stora händelse, FRA-omröstningen i riksdagen. Varför då? Kina är ett land med stora brister i mänskliga rättigheter. Oppositionella fängslas, människor avrättas och media, inklusive Internet, censureras. I Sverige har vi lyckligtvis ett demokratiskt styrelseskick. Men samtidigt som respekten för parlamentarismen är fortsatt stark, minskar respekten för enskilda medborgares rättigheter. Politikens positioner flyttas ständigt fram och det sker snabbt. På bara några få år har eller kommer ett flertal omvälvande integritetskränkande lagar klubbas i Sverige, på initiativ från regeringen eller från det monster som kallas EU.
Visst har det protesterats, men låt oss vara ärliga: FRA-lagen har inte engagerat den genomsnittliga väljaren. Trots att frågan har uppmärksammats något oerhört i media, är herr och fru Svensson i Tomelilla föga intresserade. Det de vill veta är vilken regeringsalternativ som kommer att förbättra för barnfamiljerna, studenterna eller pensionärerna efter nästa val. Och telekompaketet är alldeles för komplicerat för att människor ens ska våga ta det i sin mun.
Detta är parlamentariska demokratiers stora akilleshäl: politikerna bestämmer själva hur frågor ska drivas och under vilka omständigheter besluten ska tas. Allt sker alltid med ett fyraårsfokus och med målet att vinna nästa val. Beslut fattas ofta hastigt, medvetet så för att ledamöter inte ska hinna eller orka läsa in sig tillräckligt på det förslag som ledamoten väntas stödja. Det är därför föga förvånande att många av ledamöterna i försvarsutskottet, som om några faktiskt borde ha koll på FRA-lagen, inte har det. Det gäller både ja- och nejsägare i denna fråga. De litar helt enkelt till andra inom partiet och följer partilinjen, no matter what. Det är egentligen en väldigt märklig form av demokrati.
Kina är en diktatur. Där är många människor beredda att riskera sin frihet och sina liv för att göra sina röster hörda, för att kämpa för ökade fri- och rättigheter. Sverige är en demokrati. Här är människor beredda att låta politikerna nedmontera våra demokratiska fri- och rättigheter, mellan förmiddags- och eftermiddagskaffet. Beror det på apati, naivitet eller något annat? Jag blir beklämd, ledsen och arg när jag ser hur nonchalant FRA-frågan har behandlats av så kallade folkliga representanter och jag blir nedstämd när jag ser hur lite de flesta väljare bryr sig.
Ibland undrar jag var smärtgränsen går för väljarmajoriteten. Vad skulle kunna få människor att gå man ur huse? Och när skulle det ske? När det är för sent? Grejen med politik är att politiska beslut sällan rivs upp. Lagar kan givetvis upphävas, men det sker väldigt sällan. Tvärtom har politiken en tendens att ständigt svälla. FRA-frågan har sannolikt upplevts som alldeles för abstrakt för gemene man för att väcka intresse och ilska. Men poängen är att det inte kommer att sluta med FRA. FRA-lagen kan vara murbräckan (vi vet redan att det kommer mer), ett grönt ljus för att fortsätta bygga ut övervakningssamhället. Skräckexemplet heter Storbritannien och var så säker att många svenska politiker tittar gillande mot de brittiska öarna i detta avseende. Nu har vi redan accepterat att staten ska ha laglig rätt att koppla in trådarna i vår elektroniska kommunikation. Den moderna brevhemligheten har avskaffats. Politiker i både riksdag och Europaparlament sitter sedan länge och klurar över nya medel för att övervaka och kontrollera medborgarna.
Just därför att människor är så aningslösa och ointresserade av de rättigheter de faktiskt fortfarande har, kommer Piratpartiet inte att komma in i riksdagen 2010 (sorry). Just därför att svenskarna anser att staten har rätt att kränka våra grundläggande personliga fri- och rättigheter, kommer Sverige heller inte att bli ett bättre land att leva i. Oavsett regering. Just därför finns det all anledning att börja fundera över om det verkligen är en bra idé att bo kvar här i framtiden.
Giv mig frid.måndag 12 oktober 2009
Kulturarbetarna behöver växa upp
Kristdemokraternas Göran Hägglund fortsätter att överraska. Hans tal om "verklighetens folk" och kulturvänsterns hån mot vanligt hårt arbetande svenskar var ingen engångsföreteelse. Hägglund klargjorde på partiets rådslag i september att Kristdemokraterna kommit att uppfattats som ett förbudsparti och att han till viss del själv instämmer i den bilden.
I ännu ett tal till kristdemokratiska partiarbetare klargjorde Hägglund att partiet ska "freda människor från politiska dumheter". Friheten att få leva sitt vardagsliv i fred ska öka, slår Hägglund fast.
Det är välkommet, överraskande och kul på en och samma gång att partiledaren för riksdagens förmodligen mest moralistiska och förbudskoncentrerade parti, visar upp en tendens till frihetlig retorik. Även om det än så länge är just retorik. Som tidigare konstaterat, har Göran Hägglund en lång vandring att göra om han i grunden vill förändra Kristdemokraternas syn på staten och individen, politiken och människan. Han har mycket att bevisa om han ens ska komma i närheten av att leva upp till dessa stora, förvisso svävande, ord. Självfallet riskerar en sådan omsvängning också att stöta bort traditionella KD-väljare.
Men med just angreppet på kultureliten riskerar Hägglund egentligen ingenting. Kulturarbetare kommer aldrig att rösta på Alliansen oavsett vilken kulturpolitik de borgerliga för. Det KD bör göra är därför att i hårdare ordalag gå till angrepp mot den parasiterande klass som kulturarbetarna i stor mån utgör. Många av dem lever på frukterna av andras arbete, genererat av ett system de själva avskyr.
Släpp kulturen fri! Avskaffa kulturpolitiken! Låt landets alla kulturarbetare stå på egna ben, försörja sig själva. Det är dags för kultursfären att ta steget ut i vuxenlivet. Kanske kan Göran Hägglund hjälpa till?
I ännu ett tal till kristdemokratiska partiarbetare klargjorde Hägglund att partiet ska "freda människor från politiska dumheter". Friheten att få leva sitt vardagsliv i fred ska öka, slår Hägglund fast.
Det är välkommet, överraskande och kul på en och samma gång att partiledaren för riksdagens förmodligen mest moralistiska och förbudskoncentrerade parti, visar upp en tendens till frihetlig retorik. Även om det än så länge är just retorik. Som tidigare konstaterat, har Göran Hägglund en lång vandring att göra om han i grunden vill förändra Kristdemokraternas syn på staten och individen, politiken och människan. Han har mycket att bevisa om han ens ska komma i närheten av att leva upp till dessa stora, förvisso svävande, ord. Självfallet riskerar en sådan omsvängning också att stöta bort traditionella KD-väljare.
Men med just angreppet på kultureliten riskerar Hägglund egentligen ingenting. Kulturarbetare kommer aldrig att rösta på Alliansen oavsett vilken kulturpolitik de borgerliga för. Det KD bör göra är därför att i hårdare ordalag gå till angrepp mot den parasiterande klass som kulturarbetarna i stor mån utgör. Många av dem lever på frukterna av andras arbete, genererat av ett system de själva avskyr.
Släpp kulturen fri! Avskaffa kulturpolitiken! Låt landets alla kulturarbetare stå på egna ben, försörja sig själva. Det är dags för kultursfären att ta steget ut i vuxenlivet. Kanske kan Göran Hägglund hjälpa till?
söndag 11 oktober 2009
Hej då, Lagerbäck, och tack för allt!
Uppdaterad version:
En era är slut. Eran Lars Lagerbäck. Han bör inte främst bytas ut för att han misslyckades i detta VM-kval, han bör bytas ut för att Sverige behöver en ny förbundskapten efter Lagerbäcks 11 år vid rodret. I en värld där förbundskaptener byts lika ofta som underkläder är det en ganska unik ställning som Lagerbäck har haft. Men så har han också skämt bort oss genom att ta svenska landslaget till fem raka mästerskap.
Sverige har gått riktigt långt i ett VM en gång i modern tid, och det var som bekant i USA 1994 när det räckte hela vägen till brons. Då spelade varje enskild spelare i laget på toppen av sin förmåga. VM-bronset gjorde svenska folket styvt i korken och etablerade en falsk bild av Sverige som en stor fotbollsnation. Det har Sverige aldrig varit och man kan tycka att misslyckandet i kvalet till VM 1998 borde ha tagit död på den uppfattningen. Men nej, kraven på att Sverige ska vara med och slåss med de stora nationerna har funnits där hela tiden.
I VM 2002 var Sverige åter på väg att göra något riktigt bra. Övertidsförlusten mot Senegal var tung, särskilt givet alla de chanser som Sverige skapade (minns Anders Svenssons helikopterfint och hårda skott i stolpen...). Sedan 2002 har emellertid Sverige inte gjort särskilt mycket väsen av sig och varje ny FIFA-rankning har bjudit på föga munter läsning ur svenska ögon.
Oavsett utgången i detta VM-kval tycker jag att det är dags för Lars Lagerbäck att tacka för sig. Han har gjort vad man kan förvänta sig av ett svenskt fotbollslandslag: tagit Sverige till fem raka mästerskap. Det är inget dåligt facit. Väl i mästerskapen har det blivit både slutspel och stolpträffar från fortsatt avancemang. Lagerbäck har blivit omotiverat kritiserad, inte minst av fåntrattar till fotbollskrönikörer i kvällspressen. Långt efter sin avgång kommer han förmodligen att få någon sorts upprättelse. Faktum är att vi har blivit bortskämda med att Sverige bara ska ta sig till de stora mästerskapen, på något sätt. Det kommer inte att bli så den här gången. Och då öppnar sig chansen att pröva något nytt. Ta den, Svenska Fotbollförbundet.
En era är slut. Eran Lars Lagerbäck. Han bör inte främst bytas ut för att han misslyckades i detta VM-kval, han bör bytas ut för att Sverige behöver en ny förbundskapten efter Lagerbäcks 11 år vid rodret. I en värld där förbundskaptener byts lika ofta som underkläder är det en ganska unik ställning som Lagerbäck har haft. Men så har han också skämt bort oss genom att ta svenska landslaget till fem raka mästerskap.
Sverige har gått riktigt långt i ett VM en gång i modern tid, och det var som bekant i USA 1994 när det räckte hela vägen till brons. Då spelade varje enskild spelare i laget på toppen av sin förmåga. VM-bronset gjorde svenska folket styvt i korken och etablerade en falsk bild av Sverige som en stor fotbollsnation. Det har Sverige aldrig varit och man kan tycka att misslyckandet i kvalet till VM 1998 borde ha tagit död på den uppfattningen. Men nej, kraven på att Sverige ska vara med och slåss med de stora nationerna har funnits där hela tiden.
I VM 2002 var Sverige åter på väg att göra något riktigt bra. Övertidsförlusten mot Senegal var tung, särskilt givet alla de chanser som Sverige skapade (minns Anders Svenssons helikopterfint och hårda skott i stolpen...). Sedan 2002 har emellertid Sverige inte gjort särskilt mycket väsen av sig och varje ny FIFA-rankning har bjudit på föga munter läsning ur svenska ögon.
Oavsett utgången i detta VM-kval tycker jag att det är dags för Lars Lagerbäck att tacka för sig. Han har gjort vad man kan förvänta sig av ett svenskt fotbollslandslag: tagit Sverige till fem raka mästerskap. Det är inget dåligt facit. Väl i mästerskapen har det blivit både slutspel och stolpträffar från fortsatt avancemang. Lagerbäck har blivit omotiverat kritiserad, inte minst av fåntrattar till fotbollskrönikörer i kvällspressen. Långt efter sin avgång kommer han förmodligen att få någon sorts upprättelse. Faktum är att vi har blivit bortskämda med att Sverige bara ska ta sig till de stora mästerskapen, på något sätt. Det kommer inte att bli så den här gången. Och då öppnar sig chansen att pröva något nytt. Ta den, Svenska Fotbollförbundet.
lördag 10 oktober 2009
En kontrollerad sexualitet
"Enligt sexköpslagen begår den som köper sex ett brott. Brottet begås av en person i förhållande till en annan person. Brottsoffret är därför den andra personen som är involverad, det vill säga personen som köps för sexuell tjänst."
Gudrun Schyman skriver ett skrattretande försvar av sexköpslagen i Aftonbladet. Resonemanget hänger över huvud taget inte ihop, men så brukar det vara när den moralistiska och radikalfeministiska lagen ska försvaras. Schyman hävdar att sexköpslagen inte alls handlar om moral eller att kontrollera vuxna människors sexualitet, den är en skyddslag för sexsäljarna. "Brottet", sexköpet, begås mot dem. Således ska de ha skadestånd.
Problemet är att Schyman tycks ha missuppfattat lagen. Lagen är en morallag som är till för att förändra synen på sexköp. Sexsäljaren har ingen rätt till skadestånd i dag, köparen döms vanligtvis till böter (vilket i sig är illa nog, men när det gäller den här sortens "brott" är stigmatiseringen för både köpare och säljare ett betydligt värre straff). Det finns vissa likheter med barnpornografibrottet. Även den lagen påstås finnas till för barnens bästa, men "brottet" är i själva verket ett brott mot staten. Ty barnet har ingen rätt till skadestånd för barnpornografibrottet som sådant. Sålunda är även lagen mot barnpornografibrott en morallag och inte en skyddslag.
Så här håller det på. Vänstereminister använder sina genus- och maktteorier för att teoretisera försvaret för sexköpslagen och människor helt utan markkontakt hänger på, vägledda endast av sitt eget äckel för sex under kommersiella former. Det duger inte som underlag för en lag som dikterar villkoren för invånarna i ett helt land.
När det väl kommer till kritan handlar det för de flesta om att påtvinga andra sin egen, inskränkta sexualmoral. De vill ha en politiskt kontrollerad sexualitet men vågar inte erkänna det öppet. Debatten skulle tjäna på ökad ärlighet.
Lyckligtvis finns det även kritiker av lagen vid tangentbordet:
Hanna Wagenius, Niklas Dougherty, Peace, Love and Capitalism, Beauty of mind,
Tidigare bloggposter i ämnet:
Det handlar om mänskliga rättigheter
Sexualitet i en modern värld
Alla betalar för sex
Till Bodström och andra hycklare
Inskränkthet och intolerans i sexköpsdebatten
Vem är offret?
Okunskap och påhittade sanningar
Sexköpslagen under luppen
Sverige+fri sexualitet = nonsens
Jävla moralister!
Lördagsreflektioner
"Säkert flott. Men livskvalitet, livsnjutning? Inte som jag ser det. Jag ser det bara som tristess, politisk urspårning, moralisk utarmning. Hellre då ett kloster i Ligurien."Göran Skytte om svenska kasinon.
Jadu, Göran. Sitt du i ett jävla nunnekloster och hinka livsnjutning och skaffa religiös erektion...
För övrigt vann Danmark över Sverige i VM-kvalet. Lika bra det. Jag kommer troligen ändå vara i Kina när det ska spelas VM nästa sommar så det blir bara en avlastning om Sverige inte spelar då. Dessutom är det väl dags att byta ut Lars Lagerbäck efter 11 år på tronen (först som assisterande, sedan delad post som förbundskapten). Lite nya tankar är bara välkomna.
Stressa mindre, lev mer
"Vi tillbringar för lite tid tillsammans och för mycket tid på arbetet. Vi stressar för mycket och vår arbetsbelastning är alldeles för hög."
Vissa skulle säkert ironisera över detta uttalande, som kommer från en psykolog till råga på allt. Det ger nästan lite friårsvibbar. Borde vi inte jobba mer i Sverige för att ha råd med alla gamla människor i framtiden? Nja. Kanske borde vi jobba annorlunda. När du väl sjukskrivs för stressymptom eller rent av utbrändhet är det ingen som tackar dig. Jag vet att för många är livet lika med jobb. För mig är det det definitivt inte.
Jag tror att Eva Rusz är inne på ett viktigt spår (även om hennes artikel fokuserar en hel del på anknytningsteorin). Många människor har så fullt upp med sina karriärer i dag att de knappt har tid för sina barn. De blir i stället skolans, fritidsledarnas och barnvaktens ansvar. "Samhället" har misslyckats när barnen begår brott och/eller mår dåligt. Jag vet att det finns gott om kämpande föräldrar där ute som sliter för att få arbetstid, skolmöten, fritidsaktiviteter och kvalitetstid med barnen att gå ihop och också lyckas med detta. All heder till er. Men här rör vi oss på en mer generell nivå.
Samtidigt som det hävdas att barnen är det viktigaste vi har är vi alltmer benägna att skjuta över ansvaret på "samhället". Politikerna och skolan måste "ta ansvar", ty vi har ju våra karriärer och personliga rekreation att tänka på. Föräldraansvaret verkar ibland helt bortblåst. Jag tror att många av oss kan tänka tillbaka på våra grundskoleår och peka ut vilka elever som vi redan där och då kunde se skulle få problem senare i livet. Bekräftelserna såg vi ofta i tidningen x antal år senare. Bilstöld. Rån. Misshandel. Missbruk. En trygg uppväxt i ett tryggt hem med människor som hade tid för barnen kanske hade kunnat förhindra det där för många av dem.
Saker som har hänt i mitt liv har fått mig att tänka till. Jag är visserligen som mest effektiv när jag har mycket att göra och jag gillar att ha mycket att göra. Jag kan koppla av i max två veckor, sedan måste jag komma igång med något för att inte bli tokig. Under kortare perioder kan jag stressa väldigt mycket för att få allt att gå ihop. Men att stressa livet ur mig dag ut och dag in, månad ut och månad in, är helt enkelt inget jag avser att göra under mitt liv. En sådan tillvaro tänker jag aldrig söka, oavsett löning. En vanlig lön i Sverige räcker till allt jag vill i livet: äta mig mätt, bo tryggt, skriva av mig på min dator eller i närmsta anteckningsblock, gå ut och roa mig någon gång ibland, köpa lite prylar och umgås med min framtida familj.
Allt detta går även utan stress. Och stress går ofta att undvika med god planering. Jag tror att många av oss skulle må bättre av att stressa lite mindre och leva lite mer.
fredag 9 oktober 2009
Det handlar om mänskliga rättigheter
Fredrick Federley skriver vettigt om den orimliga sexköpslagen. Det är bra att han lyfter fram sexarbetarnas perspektiv och belyser den diskriminering som lagen skapar. Sexköpslagen utestänger nämligen en grupp människor från samma skyldigheter och rättigheter som vi andra lever efter och har tillgång till. Sexarbetarnas arbete stigmatiseras och deras fria vilja ifrågasätts. Kort sagt: deras mänsklighet förringas.
Sexköpslagen är moralistisk, men framför allt är den ideologisk. Den är resultatet av decenniers lobbying från extremfeminister på vänsterkanten och konservativa fåntrattar på högerkanten. Hur omaka detta par än kan te sig har deras mål varit gemensamt: att med politiska medel reglera sexualiteten.
I dag har debatten i riksdagen helt dött ut. Att Federley försöker väcka den är välkommet, men vi behöver göra mer än så. Jag anser att vi behöver en årlig demonstration/parad för den fria sexualiteten. Det finns tillräckligt med människor med rimliga åsikter i frågan för att lyckas med detta. Vi behöver även sexarbetarnas egna röster i betydligt större utsträckning.
Nästa år ämnar jag skriva en C-uppsats i ämnet, med utgångspunkt i sexarbetarnas vardag. Den som så få av lagens försvarare bryr sig om.
I ett urval av tidigare bloggposter i ämnet har jag lagt ut texten lite mer:
Till Bodström och andra hycklare
Inskränkthet och intolerans i sexköpsdebatten
Vem är offret?
Okunskap och påhittade sanningar
Sexköpslagen under luppen
Sverige+fri sexualitet = nonsens
Jävla moralister!
Sexköpslagen är moralistisk, men framför allt är den ideologisk. Den är resultatet av decenniers lobbying från extremfeminister på vänsterkanten och konservativa fåntrattar på högerkanten. Hur omaka detta par än kan te sig har deras mål varit gemensamt: att med politiska medel reglera sexualiteten.
I dag har debatten i riksdagen helt dött ut. Att Federley försöker väcka den är välkommet, men vi behöver göra mer än så. Jag anser att vi behöver en årlig demonstration/parad för den fria sexualiteten. Det finns tillräckligt med människor med rimliga åsikter i frågan för att lyckas med detta. Vi behöver även sexarbetarnas egna röster i betydligt större utsträckning.
Nästa år ämnar jag skriva en C-uppsats i ämnet, med utgångspunkt i sexarbetarnas vardag. Den som så få av lagens försvarare bryr sig om.
I ett urval av tidigare bloggposter i ämnet har jag lagt ut texten lite mer:
Till Bodström och andra hycklare
Inskränkthet och intolerans i sexköpsdebatten
Vem är offret?
Okunskap och påhittade sanningar
Sexköpslagen under luppen
Sverige+fri sexualitet = nonsens
Jävla moralister!
Slut upp!
FRA-frågan är möjligen inte lika het som för ett drygt år sedan. Men den är inte död. Beslutet kan fortfarande stoppas. På onsdag röstas det i riksdagen. Redan i morgon kan vi vanliga dödliga visa vad vi tycker om den borgerliga regeringens vandring mot att skapa ett övervakningssamhälle.
Det kommer att demonstreras i Sveriges tre största städer.
Slut upp!
Stockholm – Medborgarplatsen 11:45 - 12:45
Göteborg – Gustaf Adolfs Torg 12:30, Götaplatsen 13:30
Malmö – Möllevångstorget 16:00
Redan i maj 2008 demonstrerades det mot FRA-lagen.
Låt oss visa vad vi tycker ännu en gång.
Det kommer att demonstreras i Sveriges tre största städer.
Slut upp!
Stockholm – Medborgarplatsen 11:45 - 12:45
Göteborg – Gustaf Adolfs Torg 12:30, Götaplatsen 13:30
Malmö – Möllevångstorget 16:00
Redan i maj 2008 demonstrerades det mot FRA-lagen. Låt oss visa vad vi tycker ännu en gång.
Jag skulle rodna...
Kan man ge Nobels fredspris till Al Gore, kan man såklart ge det till Barack Obama också. Trots att ingen av dem har gjort ett skit för världsfreden.
Ett rimligare val hade varit Hans Blix, om nu någon människa är värd ett Nobels fredspris över huvud taget. Blix har åtminstone arbetat på fältet och gjort något konkret genom sitt arbete mot spridningen av massförstörelsevapen. Men en politiker som gick till val på en paroll av "hopp" och "yes we can", som ärvt två krig från krigspresidenten Bush och som hittills inte har lyckats avsluta något av dem...? Låt vara att Obama själv inte startade krigen, men vilken är själva fredsinsatsen, om jag får fråga?
Jag påminner mig scenen när en australiensare vann OS-guld i skridskor, kortdistans. Han gick till final eftersom alla andra i semifinalen åkte ihop och ramlade. Han vann sedan finalen för att alla motståndare åter igen krokade ihop och föll. Generad tog han sedan emot guldmedaljen. Hade jag hetat Barack Obama hade jag känt mig lite så just nu. För han har ju faktiskt inte gjort något för att förtjäna ett fredspris. "En mer konstruktiv roll i klimatarbetet". Vad fan har det med fred att göra?
Ett rimligare val hade varit Hans Blix, om nu någon människa är värd ett Nobels fredspris över huvud taget. Blix har åtminstone arbetat på fältet och gjort något konkret genom sitt arbete mot spridningen av massförstörelsevapen. Men en politiker som gick till val på en paroll av "hopp" och "yes we can", som ärvt två krig från krigspresidenten Bush och som hittills inte har lyckats avsluta något av dem...? Låt vara att Obama själv inte startade krigen, men vilken är själva fredsinsatsen, om jag får fråga?
Jag påminner mig scenen när en australiensare vann OS-guld i skridskor, kortdistans. Han gick till final eftersom alla andra i semifinalen åkte ihop och ramlade. Han vann sedan finalen för att alla motståndare åter igen krokade ihop och föll. Generad tog han sedan emot guldmedaljen. Hade jag hetat Barack Obama hade jag känt mig lite så just nu. För han har ju faktiskt inte gjort något för att förtjäna ett fredspris. "En mer konstruktiv roll i klimatarbetet". Vad fan har det med fred att göra?
torsdag 8 oktober 2009
Fri television finns inte
De två moderata riksdagsledamöterna Jan R Andersson och Peder Wachtmeister vill tillsätta en oberoende och opolitisk utredning som fortlöpande granskar SVT:s nyhetsrapportering eftersom den är vänstervriden. I sak har de rätt. Men problemet är att en opolitisk granskning av en politisk vinkling av nyheter knappast är möjlig. Allt ligger i betraktarens ögon.
SVT bemöter detta med att motionen är "utan tillstymmelse till fakta och helt utan sakligt innehåll". Tyvärr har de moderata riksdagsledamöterna inte ansträngt sig tillräckligt för att stärka sitt case. Det finns undersökningar som jämfört SVT:s rapportering från USA:s presidentval 2004. TV-tid som ägnades åt Bush och Kerry jämfördes och det visade sig att inslagen om Bush var betydligt mer negativt färgade än de om Kerry. Det är inte direkt någon vild gissning att det såg ännu värre ut under valrörelsen 2008 när publikfavoriten Barack Obama kandiderade för Demokraterna. Det har skrivits en hel del uppsatser i ämnet som kan vara till användning. Det är bara att söka.
Även inrikespolitiskt är SVT:s nyhetsprogram tydligt vänstervinklade. De politiska frågorna formuleras nästan alltid ur ett vänsterperspektiv (skattesänkningar ställs automatiskt mot nedskärningar i offentlig sektor), och sanning att säga är vi nog alla så vana vid detta att vi knappast reagerar längre. Socialdemokratiskt är lika med "oberoende" numera.
Men det blir extra övertydligt när det gäller synen på politiken i USA. Efter valet 2004, som Bush vann, förklarade SVT:s utrikeskommentator Lars Moberg valutgången med följande ord: "John Kerry är ju, om man så vill, en mycket mer sofistikerad politiker än George Bush är, och det här landet kanske inte vill ha en sån ledare." Hur kan sådana utfall godkännas i en television som kallar sig "fri"?
Det här är emellertid inte ett problem endast förbehållet SVT. Det gäller journalistkåren i allmänhet i Sverige. Det är vänsterns problemformuleringar som presenteras. Undantagen är borgerliga ledarsidor runt om i landet, men dessa är ju i likhet med alla andra ledarsidor forum för politiskt färgade åsikter och förväntas inte syssla med neutral nyhetsförmedling.
Egentligen vore det ärligare att bara erkänna att nyhetsrapportering aldrig någonsin kan bli fri och oberoende. Värderingar riskerar alltid att smitta ned rapporteringen på något sätt och då är det lika bra att vara öppen med det. Sätt en politisk stämpel på alla nyhetsprogram, morgon- och kvällstidningar så slipper vi den här diskussionen framöver.
SVT bemöter detta med att motionen är "utan tillstymmelse till fakta och helt utan sakligt innehåll". Tyvärr har de moderata riksdagsledamöterna inte ansträngt sig tillräckligt för att stärka sitt case. Det finns undersökningar som jämfört SVT:s rapportering från USA:s presidentval 2004. TV-tid som ägnades åt Bush och Kerry jämfördes och det visade sig att inslagen om Bush var betydligt mer negativt färgade än de om Kerry. Det är inte direkt någon vild gissning att det såg ännu värre ut under valrörelsen 2008 när publikfavoriten Barack Obama kandiderade för Demokraterna. Det har skrivits en hel del uppsatser i ämnet som kan vara till användning. Det är bara att söka.
Även inrikespolitiskt är SVT:s nyhetsprogram tydligt vänstervinklade. De politiska frågorna formuleras nästan alltid ur ett vänsterperspektiv (skattesänkningar ställs automatiskt mot nedskärningar i offentlig sektor), och sanning att säga är vi nog alla så vana vid detta att vi knappast reagerar längre. Socialdemokratiskt är lika med "oberoende" numera.
Men det blir extra övertydligt när det gäller synen på politiken i USA. Efter valet 2004, som Bush vann, förklarade SVT:s utrikeskommentator Lars Moberg valutgången med följande ord: "John Kerry är ju, om man så vill, en mycket mer sofistikerad politiker än George Bush är, och det här landet kanske inte vill ha en sån ledare." Hur kan sådana utfall godkännas i en television som kallar sig "fri"?
Det här är emellertid inte ett problem endast förbehållet SVT. Det gäller journalistkåren i allmänhet i Sverige. Det är vänsterns problemformuleringar som presenteras. Undantagen är borgerliga ledarsidor runt om i landet, men dessa är ju i likhet med alla andra ledarsidor forum för politiskt färgade åsikter och förväntas inte syssla med neutral nyhetsförmedling.
Egentligen vore det ärligare att bara erkänna att nyhetsrapportering aldrig någonsin kan bli fri och oberoende. Värderingar riskerar alltid att smitta ned rapporteringen på något sätt och då är det lika bra att vara öppen med det. Sätt en politisk stämpel på alla nyhetsprogram, morgon- och kvällstidningar så slipper vi den här diskussionen framöver.
Stiliga familjen
Jag fick ett tips om bandet The Handsome Family (inte Hanson!) av en arbetskollega.
Hittills är det väl mest nedanstående låt som jag gillar, men den är å andra sidan riktigt skön. Lite skön depp-country så här på kvällskvisten är aldrig fel...
Hittills är det väl mest nedanstående låt som jag gillar, men den är å andra sidan riktigt skön. Lite skön depp-country så här på kvällskvisten är aldrig fel...
onsdag 7 oktober 2009
Löjeväckande
"Jag tycker inte att politiker ska lägga sig i detaljer."
Folkhälsominister Maria Larsson under avd. "Nähä?!".
Folkhälsoministern försvarar vidare förbudet mot alla cannabisbaserade läkemedel med motiveringen att de är "på intet sätt ofarliga preparat". Hur tillgången till läkemedel i Sverige skulle se ut om sjukhusen endast fick tillgång till helt ofarliga preparat, förtäljer inte historien...
Folkhälsominister Maria Larsson under avd. "Nähä?!".
Folkhälsoministern försvarar vidare förbudet mot alla cannabisbaserade läkemedel med motiveringen att de är "på intet sätt ofarliga preparat". Hur tillgången till läkemedel i Sverige skulle se ut om sjukhusen endast fick tillgång till helt ofarliga preparat, förtäljer inte historien...
tisdag 6 oktober 2009
EU till undsättning
EU ska inte längre bestämma hur gurkorna ska se ut. Tur då för unionens företrädare att det finns så oerhört mycket annat de kan peta i i stället.
EU-kommissionären för konsumentfrågor, Meglena Kuneva, föreslår att unionen sätter en maxgräns för ljudnivån i mp3-spelare. Hon påstår att miljoner européer redan har nedsatt hörsel till följd av för hög volym i sina lurar. Ljudgränsen ska sättas vid 80 decibel, vilket är under nivån för trafikbrus.
EU vill göra människor "medvetna" om risken med för hög musik. Det skulle inte förvåna det minsta om vi inom en snar framtid får se varningstexter på förpackningarna till mp3-spelare och musikmobiler.
Det känns skönt att fredsprojektet EU prioriterar sin verksamhet så hårt.
EU-kommissionären för konsumentfrågor, Meglena Kuneva, föreslår att unionen sätter en maxgräns för ljudnivån i mp3-spelare. Hon påstår att miljoner européer redan har nedsatt hörsel till följd av för hög volym i sina lurar. Ljudgränsen ska sättas vid 80 decibel, vilket är under nivån för trafikbrus.
EU vill göra människor "medvetna" om risken med för hög musik. Det skulle inte förvåna det minsta om vi inom en snar framtid får se varningstexter på förpackningarna till mp3-spelare och musikmobiler.
Det känns skönt att fredsprojektet EU prioriterar sin verksamhet så hårt.
måndag 5 oktober 2009
EUkrati
Intervjun med Margot Wallström i Newsnight, i egenskap av viceordförande för kommissionen, är vida känd vid det här laget. Det var efter irländarnas nej till Lissabonfördraget förra året. Wallström ansåg att det var viktigt att ta reda på varför irländarna röstade nej. Nu när det irländska folket kallades till valurnorna en andra gång och nu röstade ja, finns det emellertid ingen vilja från någon inom EU att ställa sig frågan varför och vad de egentligen röstade ja till.
Margot Wallström upprepade sin insats i gårdagens Agenda i SVT när hon hävdade att man måste veta varför irländarna röstade nej förra året.
Anna Hedenmo: "Är det så EU ska styras? När folket tycker fel, alltså inte delar era åsikter, då kör man en ny folkomröstning tills folket tycker rätt?"
Margot Wallström: "Nej, men det var ju viktigt att analysera orsakerna till varför de sade nej. [...] Och då visade det sig att väldigt många tyckte att de behövde veta mer, de behövde mer information men också att de hade vissa farhågor som då de andra europeiska ledarna visade sig villiga att faktiskt ta på allvar. [...] Det har hjälpt."
I själva verket har valrörelsen på Irland handlat om mycket som över huvud taget inte har med fördraget att göra. Politikerna har själva fyllt frågan med sådant som har fått väljare att tro att det handlar om Irlands vara eller icke vara i EU, om arbetslösheten, den ekonomiska krisen och annat.
Jag skulle vilja veta om det är så här Margot Wallström, Fredrik Reinfeldt och andra EU-vänner och förespråkare av Lissabonfördraget anser att även inrikespolitiken borde bedrivas i framtiden. Om väljarna inte stödjer en regering vid ett parlamentsval, ja då får de helt enkelt rösta om igen lite senare. Men först efter att staten gjort några opinionsundersökningar som förklarat vad väljarna inte gillade.
Margot Wallström upprepade sin insats i gårdagens Agenda i SVT när hon hävdade att man måste veta varför irländarna röstade nej förra året.
Anna Hedenmo: "Är det så EU ska styras? När folket tycker fel, alltså inte delar era åsikter, då kör man en ny folkomröstning tills folket tycker rätt?"
Margot Wallström: "Nej, men det var ju viktigt att analysera orsakerna till varför de sade nej. [...] Och då visade det sig att väldigt många tyckte att de behövde veta mer, de behövde mer information men också att de hade vissa farhågor som då de andra europeiska ledarna visade sig villiga att faktiskt ta på allvar. [...] Det har hjälpt."
I själva verket har valrörelsen på Irland handlat om mycket som över huvud taget inte har med fördraget att göra. Politikerna har själva fyllt frågan med sådant som har fått väljare att tro att det handlar om Irlands vara eller icke vara i EU, om arbetslösheten, den ekonomiska krisen och annat.
Jag skulle vilja veta om det är så här Margot Wallström, Fredrik Reinfeldt och andra EU-vänner och förespråkare av Lissabonfördraget anser att även inrikespolitiken borde bedrivas i framtiden. Om väljarna inte stödjer en regering vid ett parlamentsval, ja då får de helt enkelt rösta om igen lite senare. Men först efter att staten gjort några opinionsundersökningar som förklarat vad väljarna inte gillade.
söndag 4 oktober 2009
Alarmism
Hysterin kring den nya influensan, den så kallade svininfluensan, är ett aktuellt exempel på att uppiskade stämningar ofta är grundlösa.
Den alarmistiska rapporteringen har de facto gjort människor oroliga och åtgärder har vidtagits. Skolbarn har lärt sig att hälsa med armbågen i stället för att skaka hand. Handspriten sålde slut på Apoteket och till och med Pressbyrån har börjat sälja handsprit/gel. Krisplaner har upprättats inom kommuner, landsting och privata företag. Men fortfarande väntar vi på att människor ska bli sjuka i stor omfattning.
Vad har hänt? Jo, influensaspridningen har minskat flera veckor i rad. Det ser inte ut att bli någon omfattande smittspridning som det har varnats för.
Och hur har det sett ut fram till i dag? WHO har hissat varningsflagg. Virusforskare har drivit på för vaccinering, de vill givetvis få utökade anslag till sin egen verksamhet. Och läkemedelsföretag har tjänat mångmiljardbelopp. Hysterin kring den nya influensan är ett solklart exempel på vad som händer när media, myndigheter och företag samverkar och piskar upp en alarmistisk stämning. Var det någon som sa "klimathotet"?
Den alarmistiska rapporteringen har de facto gjort människor oroliga och åtgärder har vidtagits. Skolbarn har lärt sig att hälsa med armbågen i stället för att skaka hand. Handspriten sålde slut på Apoteket och till och med Pressbyrån har börjat sälja handsprit/gel. Krisplaner har upprättats inom kommuner, landsting och privata företag. Men fortfarande väntar vi på att människor ska bli sjuka i stor omfattning.
Vad har hänt? Jo, influensaspridningen har minskat flera veckor i rad. Det ser inte ut att bli någon omfattande smittspridning som det har varnats för.
Och hur har det sett ut fram till i dag? WHO har hissat varningsflagg. Virusforskare har drivit på för vaccinering, de vill givetvis få utökade anslag till sin egen verksamhet. Och läkemedelsföretag har tjänat mångmiljardbelopp. Hysterin kring den nya influensan är ett solklart exempel på vad som händer när media, myndigheter och företag samverkar och piskar upp en alarmistisk stämning. Var det någon som sa "klimathotet"?
lördag 3 oktober 2009
1-1 i matcher
Allt tyder på att Irland har röstat ja till Lissabonfördraget, kanske även med ganska bred marginal. Förra gången röstade 53 procent av irländarna nej. Denna gång har det sagts att nej-sidans kampanj varit betydligt mindre strukturerad och samkörd, vilket kan ha bidragit till det förmodade negativa resultatet.
Väldigt få verkar ha någon större aning om vad de egentligen röstar om. Det är ett drömläge för politiker ur alla läger eftersom de då kan fylla valet med vadhelst de önskar. "Rösta ja för jobbens skull", "Rösta nej för arbetarnas rättigheters skull", "rösta ja för att inte EU ska bli argt på Irland" eller proteströsta mot en sittande regering. Allt blir gångbart när väljarna ändå inte har lyckats sätta sig in i det komplexa fördraget.
Ett EU-fördrag lämpar sig egentligen inte särskilt väl för en folkomröstning. Samtidigt är det ett så viktigt fördrag, som direkt kommer att påverka alla medlemsstaters medborgare, att väljarna bara måste få säga sitt. Vilket nästan ingen har fått göra. Irländarna fick chansen och röstade nej förra året. Bara ett drygt år senare påtvingas de att rösta igen. Att rösta "rätt". Tydligare kan knappast EU-statens förakt för demokrati uttryckas.
Med Lissabonfördraget kommer EU:s starka ställning att permanentas. Det ser helt klart dystert ut. Jag vill stiga av. Var finns nödutgången?
Väldigt få verkar ha någon större aning om vad de egentligen röstar om. Det är ett drömläge för politiker ur alla läger eftersom de då kan fylla valet med vadhelst de önskar. "Rösta ja för jobbens skull", "Rösta nej för arbetarnas rättigheters skull", "rösta ja för att inte EU ska bli argt på Irland" eller proteströsta mot en sittande regering. Allt blir gångbart när väljarna ändå inte har lyckats sätta sig in i det komplexa fördraget.
Ett EU-fördrag lämpar sig egentligen inte särskilt väl för en folkomröstning. Samtidigt är det ett så viktigt fördrag, som direkt kommer att påverka alla medlemsstaters medborgare, att väljarna bara måste få säga sitt. Vilket nästan ingen har fått göra. Irländarna fick chansen och röstade nej förra året. Bara ett drygt år senare påtvingas de att rösta igen. Att rösta "rätt". Tydligare kan knappast EU-statens förakt för demokrati uttryckas.
Med Lissabonfördraget kommer EU:s starka ställning att permanentas. Det ser helt klart dystert ut. Jag vill stiga av. Var finns nödutgången?
fredag 2 oktober 2009
Andra klassens medborgare
Det finns en omotiverad och växande rädsla för pedofiler i samhället. Det västerländska samhället håller på att bli spritt språngande galet när det gäller att vidta åtgärder för att "skydda barnen" mot alla reella och presumtiva hot som finns där ute. Allt från TV- och datorspel till droger och snuskiga gubbar i buskarna ska bemötas med kraftåtgärder. Det sistnämnda brukar ges mest uppmärksamhet, trots att risken att utsättas för sexuellt våld av en främmande person är oerhört liten. 9 av 10 sexuella brott mot barn begås inom familjen/släkten. Bilden av den snuskige mannen som smyger runt och jagar okända offer vid skolgårdar hör hemma i dåliga amerikanska kriminalserier, inte i verkligheten.
Börje Svensson, som arbetat för Rädda Barnen och är psykoterapeut på Norrtäljeanstalten, satt som enda riktigt vettig röst i SVT:s Debatt när pedofilhotet diskuterades. Han satt som en sansad motpol till "lås in dom och kasta bort nyckeln!"-agitatorerna, alla med "pappa" och "mamma" som enda titel.
Polens parlament har godkänt en lag om obligatorisk kemisk kastrering av personer som dömts för sexbrott mot barn. I USA har det gått betydligt längre än så. Där är dömda barnsexbrottslingar inte längre önskvärda i städerna utan tvingas tälta i skogen. I delstater i USA har det länge funnits krav på att dömda sexbrottslingar ska registreras och allmänheten varnas för deras existens när de ska ut i samhället igen. På sajten Family Watchdog kan du söka efter dömda förbrytare delstat för delstat.
Frågan är hur dessa människor någonsin ska kunna återanpassas i samhället när de tvingas skylta med sitt förflutna långt efter avtjänat straff? Här handlar det inte längre om prevention utan om ren pennalistisk sadism. Det är inte svårt att föreställa sig, att steget att återfalla i brott igen är väldigt litet när ingen annan i din närhet förväntar sig något annat. Detta är en kriminalpolitik Sverige absolut inte bör ta efter på något sätt.
Dessutom kan sexförbrytare även ha egna barn. Är det rätt att straffa dem genom att hänga ut deras förälder i grannskapet? Hur tror du att detta barns skolgång och uppväxt påverkas av det? Är dessa barn värda att offras för vår förmenta trygghets skull?
Du kan inte behandla bort en sexuell läggning, men du kan behandla bort det kriminella beteendet, viljan att begå övergrepp. Återfallsfrekvensen för behandlade sexualförbrytare är väldigt låg jämfört med andra brottslingar, påpekade Börje Svensson i Debatt. Men det hjälps inte. Människor vill inte lyssna på det örat, i synnerhet inte om de har egna barn. Förnuftet flyger ut ur fönstret när dessa frågor diskuteras. Därför är det befriande att se en klok och resonerande person som Börje Svensson, även om han är förskräckligt ensam.
Ämnet är onekligen känsligt, men lyd ett litet råd: ta ett djupt andetag och tänk längre än näsan räcker.
En annan resonerande person är Axel Kronholm, som är inne på samma linje.
Börje Svensson, som arbetat för Rädda Barnen och är psykoterapeut på Norrtäljeanstalten, satt som enda riktigt vettig röst i SVT:s Debatt när pedofilhotet diskuterades. Han satt som en sansad motpol till "lås in dom och kasta bort nyckeln!"-agitatorerna, alla med "pappa" och "mamma" som enda titel.
Polens parlament har godkänt en lag om obligatorisk kemisk kastrering av personer som dömts för sexbrott mot barn. I USA har det gått betydligt längre än så. Där är dömda barnsexbrottslingar inte längre önskvärda i städerna utan tvingas tälta i skogen. I delstater i USA har det länge funnits krav på att dömda sexbrottslingar ska registreras och allmänheten varnas för deras existens när de ska ut i samhället igen. På sajten Family Watchdog kan du söka efter dömda förbrytare delstat för delstat.
Frågan är hur dessa människor någonsin ska kunna återanpassas i samhället när de tvingas skylta med sitt förflutna långt efter avtjänat straff? Här handlar det inte längre om prevention utan om ren pennalistisk sadism. Det är inte svårt att föreställa sig, att steget att återfalla i brott igen är väldigt litet när ingen annan i din närhet förväntar sig något annat. Detta är en kriminalpolitik Sverige absolut inte bör ta efter på något sätt.
Dessutom kan sexförbrytare även ha egna barn. Är det rätt att straffa dem genom att hänga ut deras förälder i grannskapet? Hur tror du att detta barns skolgång och uppväxt påverkas av det? Är dessa barn värda att offras för vår förmenta trygghets skull?
Du kan inte behandla bort en sexuell läggning, men du kan behandla bort det kriminella beteendet, viljan att begå övergrepp. Återfallsfrekvensen för behandlade sexualförbrytare är väldigt låg jämfört med andra brottslingar, påpekade Börje Svensson i Debatt. Men det hjälps inte. Människor vill inte lyssna på det örat, i synnerhet inte om de har egna barn. Förnuftet flyger ut ur fönstret när dessa frågor diskuteras. Därför är det befriande att se en klok och resonerande person som Börje Svensson, även om han är förskräckligt ensam.
Ämnet är onekligen känsligt, men lyd ett litet råd: ta ett djupt andetag och tänk längre än näsan räcker.
En annan resonerande person är Axel Kronholm, som är inne på samma linje.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)